fredag 30 april 2010

Liberté, Égalité et Fraternité ...

Det finns ett franskt UR-program som handlar om Ramdane, roi du désert (öknens kung). Jag älskar honom (och Agneta Soldén på UR som hade förstånd att intervjua honom). Han har inte gått i skolan, ändå talar han åtta språk, har själv kommit på en god affärsidé, är egen företagare och full av tolerans och respekt för sina medmänniskor. J’ai ma liberté totale säger han lyckligt i början av programmet. Inga chefer, väggar, gränser, religioner eller myndigheter inskränker hans möjligheter att bosätta sig där han vill, leva som han vill, tänka och tycka vad han vill. Jag skulle vilja att alla storebrorsaktiga politiker som föraktar sina väljare och anser sig veta bäst hur vi skall hantera allt från hushållsarbete till döden såg det här programmet. Det bekräftade min tro att vi alla har en bästa version och att den kommer fram när vi har tillräcklig frihet och manöverutrymme.

Det finns en enda fråga som folk borde ställa sig innan de tar sig rätten att ha synpunkter på hur andra väljer att leva sina liv. Inskränker det här mina fri- och rättigheter, eller skadar det någon jag borde skydda? Resten ska man faktiskt högaktningsfullt skita i. Jag tror att vi alla skulle vara så mycket lyckligare om vi kunde bli bättre på att låta varandra vara ifred. Att få vara den man är och själv bestämma hur man ska förädla sig till sitt bästa jag, finns det någon högre lycka? Därför är den enda etikett jag skulle kunna tatuera in i pannan på mig själv; liberal. Inte socialliberal, nyliberal, kravliberal eller någon annan reservation eller kvalifikation. Libérale, tout simplement.

Lyssna på Nyamko Sabunis fantastiska slutreplik som svar på frågan varför hon inte kallar sig feminist i veckans Debatt och läs mitt inlägg i jämställdhetsdebatten på Newsmill.

onsdag 28 april 2010

Argumentation i solglasögon och lösmustasch

Om det är något som retar mig ... nej så kan jag inte börja för det är mycket som retar mig. Jag börjar om.
En sak som retar mig är forskare som ska vrida till sin forskning så att den ska stämma överens med deras politiska agenda. En sådan herre misstänker jag att vi har i jämställdhetskonsult Ingemar Gens som i dagens DN påstår att svenska pappor inte tar någon aktiv roll. Det är kvinnorna bestämmer om det ska vara socker på filen och elefanter på tapeten. Som exempel nämner han ett par han observerade där mannen knuffade barnvagnen och kvinnan bad honom stanna så hon kunde titta till barnet. Felet mannen gjorde här var att han lät kvinnan bestämma. Han borde tydligen ha fortsatt att köra och sagt; "Jag lyder inte dig, jag stannar när JAG vill!" Vilket slag för jämställdheten det skulle ha varit.

Min lärarerfarenhet är att det har skett en ordentlig samhällsförändring. Pappor går på utvecklingssamtal och föräldramöten i ungefär lika stor utsträckning som mammorna. De talar något oftare om betyg och resultat, mammorna något oftare om trivsel, skolmat och kamrater. Kanhända kvinnor är mer omhändertagande, bryr sig mer om trivsel och mat, män mer om andra saker. So what? Måste vi kolla sockret på filen varannan gång för att det skall räknas som jämlikt?
Den här mannens agenda är kvotering i föräldraförsäkringen och hela artikeln är illa underbyggd argumentation för det i solglasögon och lösmustasch.

Anders Westin funderar över sockret på filen i sin familj, Alltid Rött alltid Rätt skriver klokt och liberalt om det viktiga i att värna flickpojkarna - en hårt diskriminerad och hunsad grupp i samhället.

måndag 26 april 2010

Absurd tanke att lärarhögskolorna skall utbilda Waldorflärare.

Jag gjorde ett fördjupningsarbete om Waldorfpedagogik på lärarhögskolan. Inför det läste jag flera av herr Steiners skrifter. Upplevelsen var i mångt och mycket den samma som när jag läste den senare halvan av Mein Kampf. I Lustiga Huset efter en night on the town. Steiner förklarar på ett pseudovetenskapligt sätt absurditeter som varför det är skadligt att lära barn att läsa innan tandsprickningen är avklarad. Undrar hur det hade gått för min fjortonåring som fortfarande har en drös mjölktänder kvar med den pedagogiken? Inte skulle hon som nu ha Maps for Lost Lovers av Nadeem Aslam bredvid sängen, det är en sak som är klar.

Trots att teorierna bakom är absurda och andelen Waldorfelever som går till högre studier skrämmande låg har jag inte överblick nog för att kunna utesluta att det finns Waldorfskolor med existensberättigande. Men det minsta krav staten borde ställa på en så pass oortodox skolverksamhet med så låga resultat är att lärarna är behöriga enligt gängse kriterier. Om man sedan vill komplettera med Waldorfpedagogik har man åtminstone tillräcklig kunskap i sina ämnen och om styrdokumenten. Och den Waldorfpedagogiken ska man inhämta utan användande av skattemedel. Hur kända föräldrar som än skriver och önskar annorlunda.

Jag blev förbluffad över att Mats Gerdau stödjer de här föräldrarnas krav och kan bara anta att han vare sig vet vad pedagogiken går ut på eller hur litet Waldorfeleverna lär sig.
Zooey skriver utförligt, sakligt och väl om Waldorfpedagogiken i sin blogg.

söndag 25 april 2010

Att döda eller föda själar?

I ett blogginlägg som jag varmt rekommenderar beskriver Morrica lärarjobbet som själsfödande. Jag håller helt med om den beskrivningen och tycker att det är ett ljuvligt ord. Men jag har en reservation. Även lärarjobbet kan göras själsdödande. Dels är det själsdödande att vara en dålig lärare – både när det handlar om att man borde byta jobb och när man bara har en dålig termin. Dels krävs rätt förutsättningar för att lärarjobbet skall vara själsfödande. Jag menar att det är precis det vi slåss för när det gäller våra arbetsvillkor och behovet av utrymme för kreativitet. När lärarjobbet reduceras till ett kontoristjobb, där man river lektioner ur rockärmen mellan alla de andra och viktigare kraven föder vi inga själar – varken våra egna eller elevernas. Lärarjobbet blir själsfödande och djupt meningsfullt i en intensiv samverkan med eleverna – inte med kollegorna (även om jag längtar tillbaka till den tiden då även lärare hade tid att prata skit och ta raster).

lördag 24 april 2010

Flickor smartare än pojkar?

Jag är på kurs och blir fullproppad med mat,intryck och kunskaper. Vid middagsbordet igår sade en kvinna tvärsäkert. "Flickor är smartare än pojkar". Jag trodde först att hon var ute efter att provocera, men det visade sig att hon sade det på blodigaste allvar. Det var helt enkelt den erfarenhet hon hade gjort som mellanstadielärare. Mellanstadieflickorna inte bara pluggar mer, de tänker bättre. Det finns undersökningar (som stämmer överens med mina iakttagelser) som visar att pojkar tänker bättre än flickor på gymnasiet. Dels handlar det här om biologi - den takt i vilken hjärnan mognar hos pojkar respektive flickor, men jag undrar om den biologiska otakten förstärks av flickornas lydnad? Att tänka är ju ofta att vara olydig, att ifrågasätta, att vägra acceptera rättning i ledet, att insistera på en egen väg. Att vara lydig innebär kanske att man tänker bättre på mellanstadiet där inte så mycket handlar om analys, kritisk granskning och ifrågasättande, men det gör baske mig inte det längre fram i livet.

Här finns ett gammalt inlägg om pojkars resultat ur min blogg. Det förs en intressant diskussion om orsaken till pojkars sämre betyg i bloggen Tysta Tankar.

torsdag 22 april 2010

IG för vår rättning av nationella prov eller ...

... allt är lärarnas fel 5.

Nu har Skolverket kontrollrättat en drös nationella prov. De konstaterar att bedömningen skiljer sig åt, att Skolverket ofta gör en strängare bedömning, men de vill inte säga vem som ”rättat rätt”. Vad i helskotta? undrar jag då. Är det inte deras jobb att bedöma vad som är att ”rätta rätt”? Däremot borde vi aldrig ha behövt läsa sådana rubriker efter kontrollrättningen i Skaraborg. Varken politikerna i Skaraborg eller gruppen ”expertlärare” har nämligen något sådant mandat. För en dryg månad sedan debatterade jag och Janne Holmqvist, den skolchef som drog igång kontrollrättningen, i Skolfront. Jag såg verkligen fram emot att få försvara min yrkeskår mot ännu ett påhopp. Där överskattade jag mig själv och där underskattade jag lärarföraktet.

Gång på gång försökte jag påpeka att problemen med orättvis bedömning beror på systemfel, att staten måste ha en striktare kontroll, att lärare skall ha utbildning för sitt jobb och att en konkurrensutsatt verksamhet inte skall och bör sätta betyg på sig själv. Men det sista ordet i programmet fick skolchefen Janne Holmqvist … ”Nu tycker jag att du ger lärarna underbetyg”. Genast efter det orättvisa påhoppet bröt programledaren inslaget. För det kommer jag aldrig att förlåta honom. Jag ger stat och kommuner underbetyg, jag ger Skolverket underbetyg, men jag tycker att mina lärarkollegor är värda MVG. Vi ges usla förutsättningar, utsätts för stora påtryckningar, får otillräcklig utbildning och tid och tvingas välja mellan rätt och egenintresse. Vi förtjänar väldigt få av alla de pekpinnar och uppsträckningar vi får. Däremot förtjänar vi respekt och uppskattning för det arbete vi gör, förutsättningar att göra det bättre och gehör för våra förslag och önskemål. P3, DN, SvD, UNT, NT och Corren.

Ett klokt inlägg om skillnaden mellan rättning och bedömning hittar ni på Dagens Skola.

onsdag 21 april 2010

Flitiga och kloka lärare skriver...

både här och där. Själv skriver jag mest omdömen och inbjudningar till utvecklingssamtal just nu.
Lars-Gunnar Backlund har skrivit en mycket bra insändare i dagens SVD med rubriken ”Knappast lönsamt att satsa på läraryrket”.
och den lilla pärlan "Frågor om läraryrket" av Glenn Wahle från förra veckan hittar ni i Hallandsnyheter. Som sista tips en ännu äldre men mycket läsvärd ledarkrönika skriven av Ola Nordemo.

tisdag 20 april 2010

Gör ett exempel av Cypern

I mitten på nittiotalet, när mina föräldrar flyttade till norra Cypern, var den grekcypriotiska berättelsen om vad som hände på Cypern etablerad sanning. Att bakgrunden till Turkiets inblandning var en statskupp med syfte att göra Cypern till en del av Grekland och en pågående etnisk rensning av turkcyprioterna var det inte många svenskar som visste. Inte heller att Turkiet tillsammans med Grekland och England var garanter för Cyperns självständighet och därför hade skyldighet att ingripa. I dag är situationen en annan. Mycket mer är känt både om konflikten och händelserna som ledde fram till den. Södra Cyperns oförsonlighet och ständiga veton i EU, norra Cyperns ja och södra Cyperns nej till FN:s fredsförslag, upplevelsen av Grekland som en besvärlig EU-medlem har antagligen påverkat opinionen i norra Cyperns favör. Mot det får man ställa rädslan för att bjuda in ett stort muslimskt och inte så så värst europeiskt land som Turkiet i EU och den globala striden mellan väst och öst, mellan kristendom och islam, mellan fundamentalistisk kollektivism och sekulariserad individualism.
I vårt nuvarande världsläge är vi i desperat behov av goda exempel. Om EU, FN och Turkiet gör sitt yttersta kan kanske Cypern bli ett sådant.

Carl Bildt tillhör de goda krafterna i den här frågan och DN har en riktigt bra huvudledare om Cypern. Här är länken till min Newsmillartikel om Cypernkonflikten.

måndag 19 april 2010

Felval på norra Cypern

Det har verkat så hoppfullt med Cypernkonflikten. Mer förhandlingsvilja än tidigare på alla sidor och en lång period av små steg i rätt riktning. Men gårdagens val av Eroglu, som förespråkar en permanent tudelning av Cypern, var definitivt inget sådant steg. Om två folk och två religioner inte kan samsas på en ljuvligt vacker och frodig ö i Medelhavet, med gott om lebensraum och försörjningsmöjligheter är det ett ynkligt misslyckande. Om vi inom vårt Europeiska fredsprojekt inte lyckas mäkla fred mellan dessa två grannar och därmed även mellan de två betydligt större grannarna; Grekland och Turkiet är det ett ännu mer ynkligt misslyckande. Måtte EU och FN lyckas sätta tillräcklig press på alla parter för att ändå få till stånd en lösning som pekar framåt – inte bakåt. Vi behöver inga murar i Europa.

En som är av annan uppfattning är Sancak Beyi Emre, en som blåser på flammorna från den grekiska sidan är Cecilia Wikström, Marie Weibull Kornias är besviken över valutgången, Peter Weiderud skriver klokt och balanserat om läget,
En artikel i Cyprus Mail ger ett bredare perspektiv,
Carl Bildts blogginlägg inför valet, bra artikel i Fria Tider, DN,

söndag 18 april 2010

Ge oss tillbaka friheten att göra ett bra jobb

SKL har fått stark kritik för sina krav på en totalreglerad arbetstid för lärarna. De argument som har hörts mest är att läraryrket inte får göras mindre attraktivt och att arbetstiden inte är en tillräckligt viktig fråga. I en ledarartikel i DN tar man äntligen upp det viktigaste argumentet; Regleringen är ett allvarligt hot mot skolans kvalitet.

Sedan kommunaliseringen har de svenska lärarna sju veckor sommarlov och 45 timmars arbetsvecka varav minst 35 måste förläggas till skolan. Varje dag, varje stund är räknad så att vi på inga villkor skall arbeta mindre än någon annan på grund av skolloven (mer går däremot alldeles utmärkt). Det vi nu bråkar om är den sista lilla utposten lärarfrihet. Det barocka är att vi tvingas till detta trots att resultaten bara har gått bakåt sedan den förra och väldigt mycket mer omfattande regleringen.

Fram till dess förfogade vi i likhet med lärarna i de flesta andra länder fritt över nästan all annan arbetstid än undervisningen. Vi som jobbade som lärare före den "arbetsplatsförlagda" tiden kan intyga att vi var bättre lärare och att läraryrket var roligare och mer stimulerande då. Men ingen behöver ta vårt ord på saken. Vi vet alla att resultaten har sjunkit - inte stigit sedan den tidigare regleringen. Varför vill SKL fortsätta på samma misslyckade bana trots att den bevisligen leder till lägre kvalitet?

Kloka synpunkter om läraryrket hittar ni hos Lilla O, Anne-Marie Körling, Doktor Cai, Roger Haddad och Mats Persson.

fredag 16 april 2010

Vem slängde facit?

Härom veckan hävdade företrädare för Svenskt Näringsliv att friskolorna har höjt nivån i skolan. Det har de inte alls om man tar hänsyn till föräldrarnas utbildningsnivå invänder Bo Malmberg i dagens SVD.

Jag är hjärtligt trött på allt statistikrabblande,tyckande och käbblande om skolresultat. Vill vi kontrollera en skolas resultat behöver vi först veta vad eleverna kan och har för övrigt bagage i form av diagnoser och sociala problem. Därpå behöver slutresultaten kontrolleras av en oberoende instans. Idag har vi ingen egentlig koll på någonting eftersom skolverket ägnar sig åt pappersexercis och paragrafrytteri och skolorna tillåts betygsätta sig själva.

Hur kan vi acceptera att vi investerar så mycket pengar i en verksamhet utan att resultatet granskas? Jag vill se facit.

onsdag 14 april 2010

SVERIGE, ETT SPRÅKLIGT U-LAND?

Det är väl etablerat att allt färre svenskar lär sig flera främmande språk, men engelska kan vi väl? Svaret på den frågan är ja det tycker vi, men det tycker inte någon annan. I SVD skriver Leif Lewin tänkvärt om vår språkliga hybris. Han tar sina exempel ur universitetsvärlden. Vi tycker oss inte behöva språkgranska våra engelska alster, vi talar ogenerat vår halvdana engelska, svenska studenter har svårt att tillgodogöra sig undervisning på engelska och hoppar därför av studierna. I våras fick vi veta att svenskar struntar i att använda tolkar i EU-sammanhang, något som inte bara får andra att le i mjugg utan som även får till följd att de inte blir förstådda och därför inte får gehör för sina synpunkter.

Leif Lewin ser det här som ett problem som behöver åtgärdas av universiteten. Men fel bör åtgärdas där felen görs. Den främsta orsaken till våra halvdana språkkunskaper är ogenomtänkta och förfelade skolreformer.
När det gäller engelskan är ett problem för litet undervisningstid. 480 timmar under hela grundskolan (jämfört med 500 i idrott och 1490 i svenska). Men den främsta orsaken är de låga kunskapskraven som blev resultatet av den senaste gymnasiereformen. För att även den slappaste och minst motiverade yrkeselev ska få högskolebehörighet inbjuds samtliga gymnasieelever att gå på tomgång i ett år. Gymnasiets A-kurser är nämligen en ren repetition av åk 9. På de teoretiska linjerna läser man i allmänhet B-kurs medan C-kursen är frivillig. Det innebär ett års reella engelskstudier på gymnasiet. I vilket annat land läser gymnasister så litet engelska?

Det hade varit betydligt bättre att bestämma att åk 9 betygen räcker för allmän högskolebehörighet.

Inte lärarnas fel?!?

Just när jag skulle börja författa ett inlägg med rubriken ”Allt är lärarnas fel 5” dök det upp en debattartikel i SVD författad av teknikdelegationen som lägger skulden för lärarnas bristande ämneskompetens och skicklighet på kommunerna. Det är fortfarande lärarna det är fel på men det är kommunernas fel att vi är dåliga.
Det är förstås skönt att det inte längre är bara vi lärare som får höra att vi ska skärpa oss, men någon större effekt har sådana uppmaningar inte – vare sig de riktar sig mot lärarna eller kommunerna.

Dessutom är det inte kommunernas fel att de är dåliga huvudmän för skolan. Utbildning är en osäker och långsiktig gröda. Det som sås i Haparanda kan lika gärna skördas i Malmö, och aldrig i tid för nästa mandatperiod. Däremot är den kommunalpolitiska överlevnaden beroende av en budget i balans och av att man avvärjer de mest högljudda missnöjesyttringarna. Varken åldringar eller barn marscherar särskilt flitigt för sina rättigheter och därför är åldringsvården och skolan tacksamma områden för besparingar – i synnerhet om man kan få tyst på personalen. Budget i balans underlättas också av att tonåringar hålls från gator och torg så att de inte belastar polis, socialtjänst och övrig renhållningspersonal. Den värsting som försvinner som skolkostnad dyker snabbt upp på något annat och betydligt dyrare konto. På kommunal nivå är det alltså långt mer lönsamt med omsorg än med kunskaper.

Ur ett statligt perspektiv är däremot skolan den viktigaste av alla investeringar eftersom en god och likvärdig grundutbildning är en förutsättning för ekonomiskt välstånd, internationell konkurrenskraft och demokrati. På statlig nivå vet man att världen har krympt, att vår kompetens ständigt måste höjas för att vi skall behålla vårt välstånd i konkurrens med andra länder, att andelen arbetstillfällen för lågutbildade ständigt krymper. Det är alltså inte för att staten med automatik är en bättre huvudman som skolan behöver vara statlig, utan för att utbildning så uppenbart är statens bord.

Vems är då felet? Göran Perssons förstås.

tisdag 13 april 2010

En lärare behöver kunna litet mer än att "lära ut"

I en ledarartikel I DN jämför man läraryrket med journalistyrket ”Legitimationer hör egentligen inte hemma i branscher som undervisning och journalistik, där yrkets grundläggande kompetens består av färdigheter som de flesta utövar i vardagen och som kan utvecklas och finslipas på de mest skiftande sätt.”
Det här är en jämförelse som haltar betänkligt. För det första är få yrken så öppna för granskning som jounalistens. Hela yrkesproduktionen finns för allmänt beskådande. En lärare kan man snarare jämföra med en tandläkare. Allt kan verka bra och kännas bra vid själva ”behandlingen”, men fem år senare sitter man med facit i hand och inser att man har varit i händerna på en klåpare.
För det andra är journalistyrket ett av de mest eftertraktade och journalisthögskolan svår att ta sig in på. Inget behov av statushöjning där, däremot innebär behovet av att locka läsare att skickliga skribenter utan journalistutbildning kan få jobb på tidningar. De sitter emellertid tryggt bara så länge läsarna är dem trogna. En fast anställd lärare sitter i de flesta fall tryggt tills pensionen eller döden skiljer läraren och skolan åt.
Sist men inte minst är det viktigt att komma ihåg att lärarens arbete är myndighetsutövning. Här handlar det om elevernas rättigheter, trygghet och rättssäkerhet. Därför är läraryrket kringgärdat av regler, krav och villkor. Redan läroplan och betygskriterier är svårtolkade för en lekman. Jag har hört en obehörig idrottslärare tolka betygskriterierna så att elever som röker och äter ohälsosamt i skolmatsalen (inga grönsaker) därmed diskvalificerar sig för MVG. Själv har jag varit behörig lärare i mer än femton år och jag är fortfarande ofta tvungen att läsa in mig på lagtext för att vara säker på att jag sköter mitt jobb korrekt. Det finns lagar som reglerar hur vi skall hantera mobbning, hur vi får tillrättavisa elever, hur vi skall hantera föräldrakontakter, hur vi skall utföra, förankra och dokumentera vår bedömning, vad vi skall anmäla till skolhälsovården, socialtjänsten, skolledningen, hur vi ska hantera ett underkänt betyg, en elev med aspberger, misstankar om sexuella trakasserier, slagsmål på skolgården, blodspår på toaletten ... Pust, hoppas "I've made my point".

PJ Anders Linder kommer med en annan typ av invändningar. Blir lärare skickligare av att legitimeras undrar han. Frågan är retorisk och det förväntade svaret nej. Samma lärare med eller utan legitimation är givetvis lika skicklig. Men tittar vi på landets samlade lärarstyrka blir svaret ett annat. Om fler lärare har rätt utbildning för sitt jobb, om lärare har ett provår och om lärare kan bli av med sin legitimation kommer vi att se en standardhöjning i skolan. En annan invändning han kommer med är att de mediokra lärare som redan utexaminerats blir legitimerade med automatik. Den invändningen ekas av Adam Cwejman, ordförande för LUF. Där är frågan vem som ska lastas för den dåliga lärarutbildningen. Studenterna eller myndigheterna?

På Voter ställer man en annan felaktig fråga: "Kan obehöriga lärare många gånger vara bättre på att lära ut än behöriga?" Klart att de kan. Behöriga lärare kan också många gånger vara "bättre på att lära ut" än obehöriga. Vad har det med något att skaffa?

P.S. Tack Peka för ditt beröm under PJ Anders Linders blogg. Jag växte så mycket att jag slog huvudet i taket. :)

Läsvärda bloggare i ämnet (som av en slump tycker som jag): Mikael Wendt (FP), Seved Monke (FP), Linnea Darell (FP), Anna Wikström (S)och Mats Gerdau (M)

måndag 12 april 2010

Who's the boss?

Det är inte många etablerade politiker som vill ta i debatten om frifräsare versus partikramare som mina partikamrater Mathias Sundin (SVD idag) och Camilla Lindberg (Agenda igår) driver.

Skall man göra politisk karriär gäller det nämligen att vara lagspelare framför allt. Längst ut i lydnadsfåran går Fredrik Antonsson(M): ”Det heliga målet är att hålla sossar, miljöpartister och kommunister borta från makten". Där gör han enligt min mening skäl för bloggnamnet Tokmoderaten. Skall huvudmålet vara att hålla andra människor från makten? Det finns ett enda legitimt mål för politiskt engagemang - att man vill göra världen bättre. Där är det viktigt att inse att det målet har "de andra" också.

Den senaste tiden har vi sett riksdagsledamöter avgå i protest mot bristen på reell makt, vi har upplevt flera omröstningar där man valt mellan partilinjen och rätt och fel, vi har haft en politisk vilde som ogenerat använder sin riksdagsplats för att se om sitt eget hus. Nu har vi en debatt där lydnad ställs mot fritänkande, där behovet av att vinna över den andra sidan ställs mot den individuella riksdagsledamotens uppfattning om rätt och fel. Är vi på väg mot en förändrad demokrati? I så fall skulle jag önska mig mindre av konfrontations- och blockpolitik och mer av personligt ansvar, makt och redovisningsskyldighet för enskilda riksdagsmän. Första steget mot den förädlade demokratin tror jag heter personval.

För de flesta av oss finns det inget parti som är en perfekt match. Själv är jag misstänksam mot politiker som alltid tycker "rätt". Är de verkligen så utslätade, eller är de karriärister som lyfter ett välslickat finger i vädret och tycker vadhelst som gagnar dem bäst?

När jag gick in på blogglänkarna under artikeln märkte jag att flera av dem handlade om helt andra saker. Varken sympatiskt eller ägnat att öka förtroendet för politiker. Seriösa inlägg i frågan hittar du här: Johan Westerholm (S), Staffan Danielsson (C), Magnus Persson (C) och Sebastian Hallén (FP).

Goda råd nästan gratis!

I Expressen kommer nye krönikören Gunnar Wetterberg med en rad strålande råd inför gymnasie- och högskoleval. För det första är alla hans råd ägnade att trimma och göra det bästa av de hjärnor vi har. Språkstudier, djupstudier och bredd. För det andra syftar råden till att öppna så många dörrar till framtiden som möjligt. Jag är övertygad om att valfrihet är en viktig nyckel till lycka. Man är en betydligt mer harmonisk montör, lärare, lapplisa eller revisor om man vet att man är konkurrenskraftig nog för att göra något annat om man har lust. Sist men inte minst är det högst osannolikt att den som följer hans råd hamnar i arbetsförmedlingens register. Att hamna där är illa nog. Att hamna där med tunga studielån är ett litet helvete.

Däremot kommer han med en litet väl enkel förklaring till snedrekryteringen. Akademikerföräldrar hjälper sina barn på traven, det är sant, men de gör något annat också. De visar sina barn vinsterna med studier i sina dagliga liv. Har man föräldrar som helst tillbringar sina lediga stunder med en god bok, som ägnar sig åt animerade diskussioner på franska och som intresserar sig för vad deras barn lär sig och inte bara att de lär sig, då blir man motiverad för studier. Den som inte har sådana föräldrar behöver få sitt raketbränsle i skolan. För att minska snedrekryteringen är det alltså a och o med engagerande, entusiastiska, kunniga lärare som kan förmedla nöjet och magin i den akademiska världen – inte blott nyttan och tristessen.

Med lärarlegitimation får många rektorer tänka om.

Obehöriga lärar är billigare än behöriga. Obehöriga lärare sätter högre betyg än behöriga, Obehöriga lärare är i allmänhet mer fogliga och flexibla än behöriga. Men vem tror att det är ett plus för likvärdighet, inlärning och måluppfyllelse att vem som helst kan kliva in från gatan och sätta sig bakom en kateder?

Men i vårt bristfälligt kontrollerade skolsystem är ekonomi, konkurrenskraft och en flexibel organisation både viktigare och lättare att bedöma än kunskapsinhämtning , rättvis bedömning och undervisningskvalitet. Därför finns det ett antal rektorer som hellre anställer obehöriga än behöriga lärare. Av samma skäl anställer många hellre en billig nyutexaminerad lärare än en mer erfaren, renommerad och dyr sådan. Det är hög tid att det oskicket får ett slut.

Det förslag alliansen presenterar på DN debatt är riktigt bra. Den andra ingången gör det lätt för de obehöriga lärare som vill ha och förtjänar fast anställning att skaffa sin legitimation. Det är också mycket bra att nya lärare får en mentor under det första året och att legitimationen kan dras in. Att bara behöriga lärare får sätta betyg är ett viktigt steg mot rättvisare bedömning. Det enda som gör mig tveksam är provåret som möjlighet att sålla bort olämpliga lärare. Det är ett fruktansvärt slag att efter en universitetsutbildning på 4-5 år få tummen ner på det sättet. Studielån på flera hundra tusen, utrangerad och arbetslös. Olämpliga lärare skall självklart inte vara lärare, men det vore bättre att sortera bort sådana i början av utbildningen istället för när den är slutförd. Blir detta verklighet måste man se till att enskilda lärarstudenter inte drabbas för hårt. Alla vet att man tar en risk när man startar ett eget företag. Det är man inte lika inställd på när man söker in på lärarhögskolan.

Många vänsterdebattörer kritiserar förslaget. Alltid rött alltid rätt (V) börjar med att källhänvisa förslaget till vänstern och fortsätter med att såga det. Allt som behövs är tydligen ”fler vuxna i skolan”. Roger Jönsson (S) är mer positiv, men anklagar också alliansen för ha snott förslaget från dem. Substansen i anklagelserna kan ni läsa mer om hos Mats Gerdau (M). Han som jag undrar när det blev det en dålig sak att vara överens i skolpolitiken? I Expressen svävar vänsterpartiets skolpolitiska taleskvinna på målet men landar vad jag förstår för förslaget.

I Västerås är Roger Haddad (FP) redan inne på verkställandet.
Mer om rättsäkerheten med provåret hos Mats Olsson (lärarutbildare), och till slut ett häftigt och välskrivet lärarförsvar av Mats Persson (FP). SVD

söndag 11 april 2010

Betygsliknande omdömen på skolchefer del 2

Efter de 198 skolchefernas krav på DN debatt skaffade jag ett litet betygsunderlag på fyra slumpvis utvalda. Två lärare var genast behjälpliga med ytterligare underlag, ytterligare två skolchefer fick försvara sig i lokalpressen. Här finns länken till det inlägget. Nu har det kommit in ett anonymt tips och trots att vi bara har kartlagt 9 av 198 undrar jag om vi inte har en vinnare. Margaretha Wåhlin fick sparken från sitt förra jobb på Svenska Skolan i Fuengirola. Anklagelsepunkterna var svartjobb, hög personalomsättning, spritnotor, överskriden budget och samarbetssvårigheter mellan rektorn och de fackliga representanterna.

Inte så många visionärer och idealister i skaran hittills och det kan man kanske inte heller kräva. Men kanske man kan framföra en liten anspråkslös förfrågan om moral, hederlighet och demokrati? Eller åtminstone mindre flagrant brist därpå.

lördag 10 april 2010

Allt är lärarnas fel 3 och 4

Det har varit ett påsklov av attacker på lärarkåren. Först kom SKL med ett skamligt mutbud. Än en gång ska vi få välja mellan yrkesheder och en anständig lön. Men det är förstås mitt subjektiva lärarperspektiv. SKL tror inte på ett ord vi säger utan har som ständigt mål att få den lata och lögnaktiga lärarkåren fjättrad vid skriv- och konferensborden. Skolans problem är lärarnas fel och löses bäst genom att de arbetar mer och bättre.

Nästa attack kom från ett mer överraskande håll, Svenskt Näringsliv. I en debattartikel i SVD ägnar artikelförfattarna sig åt en luddig genomgång av statistik. Därpå konstaterar de att resultaten inte duger och att lärarna i de kommunala skolorna behöver skärpa sig. Inga funderingar över skolsystem, skolverket, resurstilldelning, kommunerna som arbetsgivare eller annat övergripande utan lösningen är även här att lärarna skärper sig.

Det här debattinlägget är både fräckt och oseriöst. Det är oseriöst att presentera slutsatser på ett underlag som inte kan granskas. Det är fräckt att presentera en ur luften tagen slutsats som en logisk följd. Men framför allt är det en absurditet när man tror sig kunna dra objektiva slutsatser av betyg och provresultat som sätts av skolorna själva.

Friskolorna har färre lärare, färre behöriga lärare och anställer helst bara unga och därmed billiga lärare. Man har också mer självstudier, ojämn tillgång till skolhälsovård, bibliotek och annat som hör en bra skola till. Mammon i högsätet verkligen. Är det sådant Svenskt Näringsliv vill att kommunerna ska ta efter?

torsdag 8 april 2010

Rätt gjort av Folkpartiet

Jag kände mig som en riktigt stolt folkpartist när man annonserade att partiet lämnar förhandlingarna om lärarnas arbetstid. Det var rätt gjort av flera skäl. Dels ska inte ett liberalt parti medverka till något så odemokratiskt och otidsenligt som den avtalsrörelse SKL har dragit i gång. De hårda nypor, det maktspråk och den ovilja att dra lärdom av sina egna tidigare misstag som kännetecknar SKL hör inte hemma på en modern arbetsmarknad. Dels kan inte ett utbildningsparti som Folkpartiet medverka till att ytterligare försämra lärarnas villkor och yrkets attraktionskraft. Men framför allt måste undervisningens kvalitet värnas. Ibland får man riva en lektion ur rockärmen för att det inte har funnits någon tid att förbereda. Många gånger innebär det att läraren utan egen förskyllan slösar bort i bästa fall 40 minuter, i sämsta fall 90 för 30 elever. Räkna om det slöseriet i kronor och ören, den som vill.

Allt tillåtet i krig och kärlek?

Medan jag har vårdat den för lärare typiska lovförkylningen och trakterat och frekventerat alla mina barn har det rasat en debatt runt en amerikansk försvarsvideo. Jag pekades i rätt riktning av Milla, som kommenterade inlägget Earth Hour. Tack för det Milla. Jag läste Sanna Raymans ledarartikel i SVD, men annars har jag inte följt debatten. Nu har jag sett hela den oavkortade videon. Chockerande, förfärande och verkligt skakande material. Det spelar ingen roll om det fanns vapen, om striderna var som hetast eller om det fanns andra "förmildrande" omständigheter. Det är uppenbart att soldaterna har avhumaniserat offren och tar mycket lätt på det som kallas "collateral damage" och som hellre borde kallas vad det är - mord.
Men hur otrevlig videon än är att se tycker jag att det är mycket bra att den har publicerats. Människor korrumperas av krig och av rädsla. De lydnads- och gruppkoder som finns i det militära förvanskar oss också ett snäpp. Risken för allt det som är kriminellt, oprofessionellt, rasistiskt eller olämpligt i videon måste rimligtvis minska om man vet att det inte finns någon frizon, att allt blir granskat i efterhand. Då kanske man inte kallar människor "elements". Då kanske man inte glädjer sig som små barn åt hur fint det ser ut när en byggnad fylld av människor flyger i luften. Då kanske man inte avfärdar skadade barn med att de inte borde ha tagits till ett sådant ställe. Då kanske man inte önskar att ett offer skall ta i något som liknar ett vapen så man har en ursäkt att "whack" honom.

Men, däremot vill jag inte alls sjunga med i kören som demoniserar amerikaner pga det här. Dvs att här ser man hurdana amerikaner verkligen är. Jag är rädd att vi inte är ett skvatt bättre själva. Och det antagandet vilar på tämligen goda grunder. Det finns många undersökningar som visar hur tunn den "goda" fernissan är hos majoriteten av oss. Milgrams lydnadsexperiment är ett av de mest kända, men det finns många fler som the wave,a class divided och nu senast La Zone Xtreme.
Vi måste lära oss själva och våra barn att inte sätta våra hjärnor i pant. Ingen gängledare, påve, mulla, överste eller chef får och kan frikänna oss från vårt eget ansvar.

lördag 3 april 2010

Bra Roger, Mogert, Lars Stjernkvist

och alla de andra socialdemokraterna som skrev under debattartikeln i DN den 31.3. där de kritiserade SKL för deras ”fackföreningsfientliga politik”. De satte strålkastaren på en viktig aspekt av den här striden, nämligen bristen på demokrati i skolans värld. Skolan har idag en huvudman som ”kräver” och domderar och som förväntar sig lydnad och rättning i ledet av lärarkåren. Det är barockt att SKL påstår sig önska en ”modernisering av lärarnas arbetstid” samtidigt som de demonstrerar en ledarstil som för tankarna till Napoleon och amerikanska söderns slavplantager. Läroplanen är tydlig när det gäller elevernas rätt att ha inflytande över både arbetssätt och innehåll i skolan. Lika tydliga direktiv finns inte när det gäller lärarna, men vem tror att vi kan få en fungerande elevdemokrati så länge lärarna är toppstyrda och överkörda?

Men socialdemokraterna nöjer sig med att konstatera att det är fel att fokusera på form framför innehåll och gör ingen koppling mellan detaljreglering och resultat. DN ekar den uppfattningen i ledarartikeln Fel fråga för skolan.
Det retar mig ordentligt. Ända sedan kommunaliseringen har vi lärare slagits för vår kreativa frihet. I den striden har vi varit tydliga med att våra motiv är yrkesstolthet och omsorg om eleverna. Hittills har vi förlorat varje strid och kunskapsresultaten har sjunkit i samma takt. Ändå verkar ingen villig att tro på det vi hela tiden och tålmodigt har förklarat – ökad detaljstyrning sänker kvaliteten på undervisningen och driver de bästa lärarna från skolan.

Is there anybody out there?

Fler bloggar i detta tvistiga ämne hittar du här.

torsdag 1 april 2010

Kommunpolitiker som kommunpolitiker?

Högern och vänstern är lika goda – eller lika dåliga – kålsupare när det handlar om kommunal skolpolitik. Det konstaterar man i UR-programmen Skolfront och Skolministeriet. Det här är inte någon ny information, den är inte heller särskilt förvånande. Kommunpolitik handlar framför allt om budget i balans, inte om stora åthävor eller stora visioner. Dessutom blir det mer samförstånd och kompromiss i politiken på kommunnivå. Det känns liksom inte lika viktigt att vinnarlaget kör över förlorarlaget när man delar staket och återvinningsstation.

Men när Sanna Rayman tar den här statistiken som ett tecken på likvärdighet i skolan hoppar hon över ett logiskt tankeled eller två. Det är ett etablerat faktum att den svenska skolan inte är likvärdig och att det finns stora skillnader mellan kommuner när det gäller alla de bitar man jämförde. Det är inte rimligt att den mest generösa kommunen lägger dubbelt så mycket pengar per elev som den snålaste. Det är inte heller rimligt att det finns stora skillnader mellan kommuner vad gäller resultat, lärartäthet och behörighet – och det blir inte ett skvatt mer rimligt eller värt att ”betraktas med viss lättnad” för att det är lika troligt att en blå kommun missköter sitt mandat som att en röd gör det.

Om något är de här resultaten ett starkt argument för ett förstatligande av skolan. De skillnader som finns mellan kommunerna beror inte på fungerande gräsrotsdemokrati, utan på bildningsnivån i kommunen, tjänstemännens makt, kommunens ekonomi, vilken förvaltning som skriker högst och en massa andra faktorer som inte har ett skvatt att skaffa med elevers och föräldrar makt att påverka sin lokala skola.

Rätten till en likvärdig utbildning är ett demokratiskt fundament. Därför bör skolan förstatligas. Vi behöver också alla veta vem som styr den dyra och tungrodda utbildningsskutan och vem vi skall binda vid skampålen när våra barn inte kan svara på frågan: What did you learn in school today, dear little boy of mine.