lördag 31 maj 2014

I Europaparlamentsvalets efterdyningar

Nu är rösterna sammanräknade och Europaparlementsvalet avgjort. Roligt att Fredrick Federley blev  inkryssad för C. Vi delar åsikter i flera frågor, Fredrick och jag, och vi har stått på samma barrikad några gånger. Framför allt kring sexköpslagen. Än mer roligt att Marit Paulsen fick så många kryss. Hela 144 000 välförtjänta sådana. Det får mina 711 kryss att se anspråkslösa ut, men jag är glad och tacksam över att så många tror att jag kan göra ett bra jobb på en så ansvarsfull post och stolt över de fem steg jag klättrade på FP:s EP-lista, från plats 21 till 16. Glad är jag också över att Valdemarsvik är en av sex FP-kommuner i landet som ökade jämfört med valet 2009. FP ökade med hela 1% - näst mest i landet efter Mjölby som hade 1,2%.  Tack alla ni som röstade på mig. 

Där har jag även orsak att tacka Lärarnas tidning,  Skolvärlden och Valdemarsviks-journalisterna Bo Cederqvist och Hanna Andersson (NT)  för medieutrymmet. Ja och de partikamrater som delat ut valmaterial runt om i länet. Tack igen. 

Mina egna insatser är jag inte lika nöjd över.  Jag missade ett mejl med förfrågan om intervju från Folkbladet (hamnade i inaktuell brevlåda).  Min debattartikel platsade inte på debattsidan vare sig i Corren eller i NT och eftersom beskeden tog två veckor fanns det inte tid att skriva en ny. Den personvalsfolder som antagligen fick den största spridningen var felaktig (byggd på ett tidigt utkast) och inte särskilt lyckad. Den korrekta foldern kom för sent för att hinna få någon spridning. 

Men något jag däremot är nöjd över är FP:s och C:s öppna möte: Varför EU? Både för att det blev så lyckat och uppskattat och för att det var resultatet av samarbete partier emellan. Jag är trött på konfliktytor, bråk och misstänkliggörande och övertygad om att samarbete leder längre än rivalitet. Men helt lätt är det inte att samsas om utrymmet i valtider. På vårt möte samsades de olika partiernas foldrar på samma bord – de partier som hörsammat vår inbjudan att lämna material vill säga. Men de samsades framför en stor C-roll-up.

Det var vår sekreterare och flitiga revisionsledamot Marianne Franck-Nilsson som först tog initiativ till studiecirkeln. När vi i styrelsen hade gett tummen upp kontaktade hon Sigbritt Segergren (C). Så fort det var klart att vi var tillräckligt många för att studiecirkeln skulle bli av skickade vi inbjudan till samtliga partier i kommunstyrelsen, men det var inga andra än vi och C som var intresserade. Kulmen för studiecirkeln var det öppna mötet: Varför EU? Ett möte som bestod av många korta inlägg (mellan fem och 15 minuter), mingel och frågestund.

Carl Hamilton berättade om Baces och mussel-projekten. Göran Trysberg hade lämnat ett uttömmande underlag kring turismen och EU.  Julie Tran berättade om C:s valplattform. Cizzie Kemle lyckades med konststycket att på fem minuter få alla att verkligen se EU ur ett småföretagarperspektiv. Efter mina fem minuter som snarare handlade om EU och Valdemarsvik än om FP och EU var det miljöminister Lena Ek som tog till orda. Även hon var mycket duktig på att få minuterna att räknas. På en dryg kvart hann hon ge en överskådlig och pedagogisk översikt över vad EU gör, varför EU behövs, vilka frågor som är på agendan nu och vad de innebär konkret. Jag blev klart wowad av den insatsen och önskar att alla elever kunde få en sådan föreläsning. Bo Cederqvist var på plats och skrev en bra artikel om mötet: EU-beslut påverkar också lokalt. 

Det var den personliga valanalysen det. En mer allmän sådan följer här. 

Det här EP-valet var på flera sätt annorlunda än det föregående. Trots farhågorna inför valet var det betydligt mindre debatt för och emot EU som företeelse än 2009. Det var också betydligt mer och betydligt bättre mediabevakning. Den som ville skaffa input inför sitt kryss hade utmärkta möjligheter att göra just det. Bevakningen var också befriande saklig och neutral.
Som EP-kandidat fick jag många mejl med frågor om förtydliganden och ställningstaganden. Det både överraskade och gladde mig. Frågorna var detaljerade och initierade – något som gav mig en välbehövlig skjuts att lära mig mer om sådant jag var otillräckligt insatt i som frihandelsavtalet med USA och EU:s jordbrukspolitik. Mindre uppskattade var de kedjemejl som översvämmade brevlådan där man uppmanades lova olika saker inför valet. Om man är orolig över lobbyverksamheten i Bryssel och politikers förmåga att stå emot gäller det att rösta in politiker med integritet, vilja och förmåga att sätta sig in i frågor, snarare än sådana som svarar lättvindigt på utskickade enkäter - a.k.a. lobbyverksamhet. Men sammantaget var signalen jag fick att det finns många engagerade väljare som verkligen tar sitt demokratiska ansvar på allvar. Härligt.

I efterdebatten har fokus varit på SD:s landvinningar. Många tar avstånd och förfasar sig. Det irriterar mig för förfasandet bara ökar klyftorna i ett samhälle som redan är tillräckligt segregerat och fyllt av motsättningar.  Vad vi istället borde göra är analysera, reflektera och idka självkritik. Vi visste innan valet att det låga valdeltagandet gynnar borgerliga partier. Ett ökat valdeltagande kunde förväntas gynna SD, S och V. Vi ville ha ett högre valdeltagande, då måste vi vara beredda på konsekvenserna. Men det var trots allt inte SD som var segraren i det här valet utan MP. Miljön är vår stora gemensamma ödesfråga och efter freden EU:s viktigaste uppdrag. Samtidigt var det alldeles för få av kandidaterna som pratade miljö.

 Varför gick det så bra för SD? För det första var de ensamma om att vara tydligt EU-fientliga och det finns en hel del svenskar som vill se oss lämna den europeiska gemenskapen. För dem framstod kanske SD som det säkraste kortet. För det andra hade de en effektiv kampanj. Det var bara SD och S material jag fick i min brevlåda och SD hade effektiva kampanjslogans. För det tredje var vi andra dåliga på att bemöta deras argument.

Av det skälet tror jag att det hade varit bättre om de hade bjudits in till fler tv-debatter.  Någon borde ha kommit åt att tala om att den fria rörligheten inte har lett till lönedumpning eller till att andra européer tar svenska jobb som svenskar hade velat ha. Någon borde ha fått tillfälle att påpeka att de pengar vi betalar till EU är till för vår egen säkerhet, miljö och framtid, att vårt välstånd till väldigt stor del bygger på export till EU, en export-andel som vuxit mycket sedan vi gick med i EU.  Bror-Tommy Sturk (MP) tycker att vi bör isolera SD. Det receptet tror inte jag alls på. Vi har alla del i det samhälle vi lever i. Det finns aldrig en ursäkt för att ägna sig åt förakt, utfrysning och intolerans. Här håller jag istället med Gunnar Hökmark i uttalandet: Föraktar vi andra kan vi inte kalla oss toleranta. Tycker vi att andra är inne på fel spår måste målet vara att få dem att reflektera och omvärdera – inte att utsätta dem för någon slags demonisering och utanförskap.

I min kampanj förklarade jag mig trött på att tala om kronor och ören. Det stämmer att jag är det. Jag tycker att vi borde vara mer långsiktiga och mer osjälviska än så. Vi är skyldiga våra barn och barnbarn att ta ett gemensamt ansvar för miljön och för fred och frihet i vår del av världen. Vi mår bättre av dialog med länderna i vårt närområde än av misstänksam rädsla. 
Men det är nog ändå så att vi också måste tala kronor och ören – så även jag. Vad innebär det för en kommun om exporten sjunker eller stiger en procent? Vad innebär det för oss om det finns misär, förtryck eller politisk instabilitet i vårt närområde? 11 september-kraschen, tsunamin i Thailand, den i Japan med kärnkraftshaveriet, instabiliteten i Syrien och Ukraina – allt sådant hade och har en direkt effekt på vår trygghet och ekonomi vare sig vi intresserar oss för omvärlden eller inte.

Nej media får högt betyg för den här valrörelsen. Väljarna med sitt ökade valdeltagande och många gröna röster likaså. Däremot behöver de politiska partierna göra bättre ifrån sig.  Bättre och mer karismatiska och pålästa kandidater, en valrörelse som börjar tidigare än i sista stund och mer dialog och känsla för frågor som engagerar.  Jag tycker också att alla partier behöver ha miljön på agendan i ett Europa-val och att det är dags att rensa bort frågor som inte rör EU ur partiprogrammen.

Men nu är i varje fall våra 20 Europa-parlamentariker valda och snart på plats i Bryssel. Jag önskar dem all lycka till och hoppas jag får sällskap av många engagerade medborgare och journalister i att bevaka vad de uträttar och vad som händer i parlamentet de följande fem åren.

En till som reflekterar är Tjelsi 3.0: Några tankar efter valet.

lördag 24 maj 2014

Röstar du för en bättre värld i morgon? För frihet, miljö och tillväxt?

”Sköt dig själv och skit i andra” och ”what’s in it for me?” har aldrig varit framgångsrecept och är det mindre än någonsin idag. I en värld där både möjligheter och hot är globala behöver konkurrens ersättas av samarbete, gränser av broar, megafoner av dialog.
Vi behöver bredda diskussionen om EU. Jag är trött på att höra vad som lönar sig och vad som inte lönar sig för Sverige – som om EU var ett extraerbjudande som ska vägas mot ett annat. Jag vill diskutera etik och moral, krig och fred, rivalitet och samverkan. Inte debet och kredit. EU ska varken ses som en möjlighet att åka snålskjuts eller en arena för att läxa upp andra.  
Istället behöver vi samarbeta kring rätt saker i EU, samarbeten som gör alla till vinnare. Utbildning, forskning, miljö, arbetsmarknad, brottsbekämpning, jordbruk, mänskliga rättigheter - på alla de områdena blir vi rikare, klokare, friare och/eller tryggare om vi samarbetar. Vi behöver EU och EU behöver oss.

Den här texten är klippt ur min personvalsfolder för EU-valet. Den dyker upp i bloggen av det enkla skälet att foldern – på grund av en miss på länsnivå - fanns i min hand först i måndags och därför mestadels kommer att återfinnas i pappersåtervinningen. Det är bara ett sätt på vilket den här valrörelsen inte gick som det var tänkt.  Min EU-debattartikel blev refuserad av både NT och Corren. Här har jag emellertid ingen att skylla på, här var det mitt eget skrivande som tydligen inte höll måttet. Jag klipper in artikeln på slutet så får den som orkar läsa döma själv. Men först den utlovade informationen om mina hjärtefrågor:

Vad vill jag åstadkomma om jag blir EU-parlamentariker?

Utbildning:
Utbildning är inte bara en nyckel till tillväxt, utan också till demokrati och individens frihet och makt över den egna tillvaron. I vårt EU-samarbete är utbildning ett eftersatt område. Gemensam utbildningsforskning, goda exempel, samarbeten, studieresor, elevutbyten – allt det behöver stärkas. 
Innovation och forskning:
Samarbete leder längre än konkurrens. Det bör vara regel- inte undantag att europeiska doktorander och forskare tillbringar en del av sin arbetstid vid ett universitet i ett annat EU-land. Gemensamma forskningsprojekt bör uppmuntras och språkkunskaperna i universitetsvärlden stärkas.
Mänskliga rättigheter:
Det är en hel del fokus på mänskliga rättigheter vid en medlemsansökan. Men vi har sett flera exempel på länder som redan är medlemmar som infört lagar som skulle ha omöjliggjort en godkänd ansökan. Om Hitlers Tyskland eller Mussolinis Italien hade hört till EU – hur skulle vi ha hanterat dem?  Det måste vara samma ribba för medlemsländerna som gäller vid inträde. Vid sexism, homofobi, rasism och religiös förföljelse bör medlemsstaten kunna varnas, bötfällas och i sista skedet uteslutas.
Miljö:
Skall vi ha ren luft, rent vatten och goda livsvillkor måste vi samarbeta. Men det här är också ett område där kloka huvuden behöver slås ihop. Satsningar på gemensamma forskningprojekt, tillgång till både goda och mindre lyckade exempel. Vi behöver lära tillsammans och av varandra. Här behöver vi mer och strängare gemensam lagstiftning – inte mindre. Vi behöver ett Europa där det lönar sig att ta ansvar för vår gemensamma miljö. Ett Europa utan förebyggande antibiotika-användning, avklippta grisknorrar och flyg som är billigare än tåget.
Arbetsmarknad:
Den öppna arbetsmarknad som var en del av EU-visionen har inte förverkligats. Det är inte acceptabelt. En flexibel och öppen arbetsmarknad är till gagn för alla medlemsländer. Arbetslösheten sjunker och vi lär av varandra, kommer hem med nya grepp och fräscha idéer, eller exporterar svenska lösningar och grepp till ett nytt land. En satsning på europeiska praktikplatser för gymnasieelever. Program för jobbyte – byt jobb med någon med motsvarande arbetsuppgifter i ett annat EU-land i allt mellan en vecka och ett år. Utveckling av den europeiska arbetsförmedlingen.

Refuserad artikel: 
Fram för EU-lagar som gör Sverige grönt, friskt och konkurrenskraftigt. 
”60 procent av alla beslut i kommuner och landsting påverkas av EU-lagstiftning”. Det här är en skattning gjord av SKL som används som bevis för att EU lagstiftar i frågor som man borde lämna till medlemsländerna. Den slutsatsen är orättvis. Vi har ett gemensamt ansvar för att överstatlig lagstiftning begränsas till frågor som verkligen angår oss alla. Det ligger på våra politiker hemma och i EU att se till att den gemensamma lagstiftning vi har skyddar medborgarna och gagnar Europa. Vår miljö, vår hälsa, våra mänskliga rättigheter och våra möjligheter att konkurrera på rättvisa villkor.

EU lagstiftning bestäms av flera övergripande principer. För det första ska all EU-lagstiftning motiveras. För det andra gäller subsidiaritetsprincipen – beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt.  Men för att det här ska fungera som det är tänkt behöver varje medlemsland ta sitt ansvar. Om vi är missnöjda med en EU-lag måste de första frågorna gälla hur våra politiker har agerat. Vi pratar ibland om EU som om det var en främmande enhet.  Men vi är ju själva en del av EU, vi delar ansvaret.  Både för att skydda oss från lagar vi inte vill ha och för att inte i vår tur tvinga värderingar och prioriteringar på andra. När V och S verkar för europeisk kvotering till bolagsstyrelser – är det exempel på lagstiftning som knappast är en förutsättning för fred och välstånd.

En sådan förutsättning är däremot en god miljö. På inget annat område är det så uppenbart hur beroende vi är av samverkan och gemensamma spelregler. Klimatet, luften och vattnet följer inga nationsgränser, och här står både vår överlevnad och vår konkurrenskraft på spel. Utan EU lagstiftning skulle våra företag och bönder ha svårare att konkurrera, utan EU lagstiftning skulle hotet om antibiotika-resistens vara överhängande. Svenska bönder ska inte bli utkonkurrerade för att svensk lag kräver god djurhållning. Kemikalielagstiftningen är ytterligare ett exempel på lagstiftning som skyddar hälsa och miljö för varje europé och samtidigt ger mer rättvis konkurrens.

Det viktiga är inte om vi har mer eller mindre lagstiftning inom EU. Det viktiga är att vi lagstiftar om rätt saker. De demokratiska fri- och rättigheter vi kräver för inträde ska gälla alla. Överträdelser bör kunna leda till sanktioner och uteslutning. Vi behöver striktare kemikalielagstiftning, gemensam bekämpning av gränsöverskridande brottslighet och bättre djurskydd. Vi behöver långsiktiga, gröna spelregler för företagen och gröna val som lönar sig på alla nivåer.
Fler eller färre lagar – det kan kvitta lika. Det viktiga är att vi stiftar rätt lagar på rätt nivå. Ansvaret för att så sker är också vårt. Och steg ett bör vara att sopa rent framför egen dörr. 
Helena von Schantz
Östgöta-kandidat till Europaparlamentet (FP)



söndag 18 maj 2014

Vad kan och vill en lärare uträtta i EU-parlamentet?

 Nu är det precis en vecka kvar till valdagen för EU-parlamentet. Ett val där jag finns på FP-s valsedel som nummer 21. Jag och Ademir Zilic  (plats 28) är Östergötlands två EU-parlamentskandidater.

Det är både en heder och ett ansvar att leva upp till att stå på den listan. Det räcker inte att vi har några rikskändisar som syns och hörs i media och på valda torg. Vi behöver vara många som sätter oss in i europapolitiken, många som diskuterar EU-frågor och väljarna förtjänar att ha många att välja på. I synnerhet i det här valet där så mycket hänger på person.

En journalist på Lärarnas Nyheter frågade i en telefonintervju vad jag tror om mina chanser att bli invald. Mitt svar var att det inte är så troligt att jag åker till Bryssel. Efteråt ångrade jag mig. Det är väljarnas sak att välja, det är min sak som kandidat att så effektivt och tydligt som möjligt förmedla vad jag för till bordet och vad jag vill åstadkomma. Den här fokuseringen vid opinionsmätningar, vid hur vinden ligger och vid odds och chanser är varken bra för själen, journalistiken eller för demokratin. 

Så vad för jag till bordet och vad vill jag åstadkomma?
Det jag för till bordet (förutom ett antal språk och ett flackande världsmedborgarliv) är inställningen att Sverige varken är överlägset eller underlägset övriga EU-länder. Allas lika värde på nationell nivå, helt enkelt. Det här låter kanske som en självklarhet, men det är det inte. Vi har en skrämselretorik kring EU där andra människor framställs som mindre kompetenta och som hot. Gräshoppssvärmar påstås komma att välla in över gränserna och utnyttja vårt bidragssystem eller sno våra jobb. När det gäller handeln måste vi konkurrera, sälja mer än andra, vinna eller försvinna. Men den andre kan lika gärna ses som en möjlighet som ett hot och ett samarbete som fungerar som det ska ger inga förlorare. Vi har ju faktiskt precis tagit flera kliv framåt från en värld av vinnare och förlorare. Det är betydligt färre som svälter ihjäl, färre analfabeter, färre som dör i sjukdomar vi kan bota än för bara några decennier sedan. Det var inte kul att leva i en värld där vi såg bilder av barn med skelettliknande kroppar, stora ögon och uppsvällda magar dagligdags. En värld där vi uppmanade våra barn att tänka på barnen i Biafra när de inte ville äta upp sina kokta grönsaker.

En inställning är också att de andra är idioter som man kan blåsa eller utnyttja, typ som Grekland gjorde. En inte särskilt lönsam inställning, uppenbarligen. En annan är att andra länder bara vill åka snålskjuts på vårt välstånd. Men vårt välstånd bygger till största delen på export - dvs på just andra länder.
 Somliga vill att vi ska sprida vårt överlägsna samhällsskick till mindre utvecklade och ”bra” länder, eller att vi ska tillrättavisa och mästra dem. Till exempel genom att pådyvla dem vår sexköpslag eller tvinga dem att anamma ett föräldraförsäkringssystem och en arbetsrätt som är mer lika våra. Särskilt ironiskt blir det när samma kandidater vill göra omfattande ingrepp i andra länders lagstiftning, men slår bakut inför varje reglering som tvingar oss själva till förändring.

Här måste vi ändra vårt synsätt. Vi är varken bättre eller sämre än andra människor. Ibland kan andra lära av oss, ibland vi av andra och ibland lär vi oss saker tillsammans. Den andre är varken en idiot att utnyttja eller tillrättavisa eller en konkurrent som ska mosas utan en jämlike att samarbeta med. På lika villkor, till ömsesidig nytta, med respekt, tolerans och dialog.

Jag tror att min inställning är ganska typisk för lärare. Man kan nämligen knappast vara en bra lärare utan att tillmäta alla sina elever samma värde och utan att praktisera allas lika värde varje dag, i varje klass. Av hävd är läraryrket också ett samarbetsyrke, även om samarbetet till viss del har satts ur spel av skolkonkurrensen och av den individuella och ibland rätt godtyckliga lönesättningen.


Det är var vad jag för till bordet. Jag ska skriva ett blogginlägg om mina fokusfrågor också. Men jag tycker faktiskt inte att det är lika viktigt. För utan respekt, vilja att lyssna och beredskap att själv omvärdera blir inget samarbete framgångsrikt. … Och utan respekt, vilja att lyssna och beredskap att själv omvärdera kan man heller inte få någon annan att tänka om. Än mindre ett land att ändra sin lagstiftning eller sina värderingar.