lördag 30 juni 2012

Mot Gotland och Almedalen

I år åker vi till Gotland hela familjen. Tanken att det ska bli litet lagom Almedalen och mestadels Gotland. Under mitt första Almedalsbesök i fjol var det bara Almedalen för hela slanten. Liberala Kvinnor, Bloggplats H12, FP och skolfrågor från morgon till kväll. Sista kvällen tog jag en promenad längs stranden och blev helt tagen av hur vackert det var. Då kändes det som en stor miss att ha varit på Gotland utan att uppleva något av ön. Tillbringar man dagarna på bloggplats, föreläsningar och möten kunde man lika gärna vara var som helst. Med det receptet blir Almedalen dessutom en slags blandning av politiskt riksmöte och lärarfortbildning - kanske inte vad man vill ägna sommaren åt.

Nu påstår ju Johan Croneman att många tillbringar Almedalsveckan i ett skimmer av rosa fylla och backscratching och mestadels har trevligt.  Själv tycker jag att det hela är mestadels flåsigt och  överväldigande. Kanske är det mig det beror på. Bror Duktig som jäktar från föreläsning till föreläsning och missar alla uppsluppna rosévinstillfällen. Men just det att man hela tiden springer på sådana man känner i förbifarten tror jag inte att jag kan lära mig att gilla. Det blir mängder av små ytliga kontakter och nästan inga riktiga mustiga möten. Men det gäller förstås att komma ihåg att en kvinna hällde en kopp kaffe i min dator redan i början av vistelsen i fjol. Det är möjligt att hela min bild av Almedalen svärtats av det traumatiska minnet.

I familjen har vi bara varit på Gotland en gång tidigare - då på Fårö. Den här gången har vi hyrt en stuga vid den södraste spetsen. Det blir spännande att se en helt ny del av ön. Men det gäller att göra det mesta av besöket, för det lär inte bli flera. Gotlandsfärjan har blivit så dyr att det är billigare att ta hela familjen till Finland eller Danmark. För fem personer och bil - visserligen med en av personerna på en annan färja - går bara färjturen på nästan 4000. Och det är ändå billligaste budgetvariant utan omboknings- eller avbokningsmöjligheter och bekväma platser. För samma pris åkte vi för två veckor sedan till Åbo - även då fem personer. Då inkluderade priset smörgåsbord med vin och öl och två bekväma hytter. Därifrån åkte vi vidare med färja långt ut i Åbo skärgård. De båtarna kostade inte en krona. Ända till Åland kan man ta sig längs vad som uppfattas som landsvägstrafik och därför är gratis.

Undrar hur dessa chockpriser påverkar turismen? Det blir ju så mycket mer lockande att till exempel åka till Öland än till Gotland.  För att inte tala om till vår neck of the woods; Valdemarsvik och Gryts skärgård. Kanalkön i Söderköping är ju åtminstone gratis.

Erik Helmerson skriver i DN om Almedalen i Politikerveckan: Därför åker vi till Almedalen.  Färjpriserna är det fler än jag som reagerar över: I morgon börjar en demonstration mot färjpriserna. Den pågår hela veckan, så kanske kommer vi att gå där jäms med traktorer och höskrindor, cyklar och barnvagnar.  Mer om detta i insändaren:   Gotland har inte utvecklats, bara avvecklats.

tisdag 26 juni 2012

Varför måste språken jämt försvaras?

Jag vet inte varför jag har så svårt att skriva om språk. Jag har en mapp på datorn som är full av ofullbordade artiklar och blogginlägg om just språk. Kanske är det för att jag är för känslomässigt involverad? Varje gång jag tänker på hur illa det har gått med språken sedan jag flyttade till Sverige får jag en klump i halsen. Varje gång någon säger att det räcker med engelska, eller att de aldrig har haft någon nytta av sin skolfranska tar jag det personligt. Mest arg och frustrerad blir jag över att det är så svårt att få makthavare att inse konsekvenserna av att de gett språken en särställning som det enda frivilliga grundskoleämnet. Jag är nämligen övertygad om att det framför allt är den särställningen som fört med sig att svenskar blivit mer negativa till att lära sig språk i samma takt som övriga européer blivit mer positiva.

Några rationella orsaker till den svenska inställningen finns det nämligen inte. Vi som bor i ett litet land i utkanten av Europa har betydligt större nytta och behov av språkkunskaper än en tysk eller en spanjor. Vi lever dessutom i ett mångkulturellt samhälle och har därmed nytta av många språk även på hemmaplan. Ändå måste man som språklärare ständigt försvara sina ämnen - till och med inför andra lärare. Senast var det slöjdläraren som frankt upplyste mig om att han inte såg någon som helst nytta med att lära sig fler språk än engelska och undrade hur jag kunde motivera mina elever att lära sig något så poänglöst. Han sa det skämtsamt, men jag fick ändå anstränga mig för att svara i ett tonläge som passar sig i ett lärarrum. Det är aldrig någon som föreslår att slöjd, bild eller kemi ska vara frivilligt eller tas bort från läroplanen. Kan man leva ett fullgott vuxenliv utan att måla eller virka? Uppenbarligen. Varken jag eller min man handarbetar, tecknar eller snickrar. Någonsin. Behöver något uträttas på huset ringer vi hantverkare.  Går kläder sönder köper vi nya. Av mina kemikurser är allt som återstår några beteckningar som förekommer i korsord och ett suddigt minne av vita rockar och illaluktande blandningar i glasrör. Matten kommer jag heller inte ihåg mycket av. De fyra enkla räknesätten är allt jag använder till vardags.

Skulle jag ha fått välja bort ämnen i skolan är syslöjden det första som skulle ha rykt. Jag verkligen hatade syslöjd. Förödmjukelsen när mina klasskamrater blev ombedda att göra klart något av mina  halvfärdiga alster så att det skulle finnas något från mig på de obligatoriska utställningarna för föräldrar, den kommer jag aldrig att glömma. Tätt efter det skulle bilden ha rykt. Därefter idrotten, fysiken och matten. Men någon sådan valfrihet fanns inte, och tur är det. Som vuxen har jag varit glad och tacksam över allt jag har lärt mig. Just det att få grunderna i många olika ämnen ger makt och möjlighet att välja. Dessutom känns det bra att ha ett hum om många saker. Jag är glad att jag kan virka och sticka - även om jag aldrig gör det. Jag är glad att jag har haft kemi även om ämnet lämnade så få spår i min hjärna. Dessutom vet man aldrig fullt ut vilka spår ett ämne lämnat.  Kanske har jag blivit smartare av bildlektionerna? Kanske har skulle jag ha varit ännu mer ohändig och opraktisk utan syslöjden?

Så varför borde alla barn få lära sig fler språk än svenska och engelska? Först och främst för att få fler ingångar i vår krympande, globaliserade värld. ”The world is my oyster” gäller bara för den som kan språk. Självsäkerhet, trygghet, valmöjligheter, tillhörighet - allt det får man mer av med varje nytt språk.  Inträde till en ny kultur, nya sätt att tänka, en annan humor, en annan värld.

För det andra, det man känner skrämmer inte. Språkkunskaper är därför ett slags vaccin mot främlingsfientlighet. Inte så att språk innebär någon garanti, men risken och rädslan minskar för varje nytt språk.

För det tredje, nya språk ger ökad kompetens i de tidigare. I USA använder man begreppet conceptual reservoir - en språkbassäng som helst ska bli så djup och välfylld som möjligt för all inlärning. Ju fler språk, desto större bassäng. Det har jag själv verkligen känt av. Jag lärde mig finska, engelska, franska och tyska i skolan. Vilket ordförråd och vilken läsförståelse det har gett. Tristan och Isolde på 900-talsfranska, gamla versioner av bibeln, en holländsk tidning, spanska turister - allt blir spännande utmaningar, allt går att klura ut. Mönster, likheter, nyanser, ändelser, prefix - tack säger jag till den finska skolan för den skattkistan.

För det fjärde, att lära sig språk är rena rama hjärngymnastiken. Man blir smartare, får vidare referenser, minskar risken för alzheimers. Det finns ett antal forskningsrapporter som visar på det här. Intressant nog är flera av dem amerikanska - en kontinent där språkkunskaperna aldrig varit i topp. Personligen har jag en teori om att mängden språkinlärning är en av orsakerna till det finska skolundret. Man lär sig det andra hemlandsspråket från första klass, alla lär sig också engelska. Dessutom lär sig många ett eller flera övriga språk. Inte nog med det - i Finland ägnar man sig dessutom åt språkbad. Elever med finska som modersmål går i svensk skola och tvärtom.  Men det är inte bara på landsnivå man kan se effekten av språkkunskaper. Tittar vi på individer som utmärkt sig ser vi samma sak. Einstein kunde förutom tyska franska, engelska, italienska, grekiska och latin. Carl Michael Bellman talade flytande tyska, franska, engelska, italienska och latin. Årsjubilaren Strindberg talade franska, tyska, latin och kinesiska (det sista vet jag tack var Trofinios som gav detta ljuvliga citat: "Chinesiskan är för mig blifven som kråkan, nyttig till mången god ting! Få se om det inte var den jag var född till!" Marie Curie hade polska som modersmål, gick i skola på ryska och tyska och flyttade sedan till Frankrike och hade därefter franska som första språk.

För det femte vill jag lyfta internationellt samarbete. Vi har så mycket att lära av varandra och så mycket att vinna på att hjälpas åt. Vad spelar det för roll vem som botar aids eller hittar lösningen på våra energiproblem? Blir det gjort gagnar det oss alla. Vad kan vi lära av Japan när det gäller brottsbekämpning, av Afrika när det gäller att vila i stunden, av Kina och Indien om kost och hälsa, av Mellanöstern om rådslag och gästfrihet? För bara några decennier sedan kunde de flesta forskare flera språk. Redan på medeltiden var samarbetet mellan europeiska universitet intensivt. Hur ironiskt är det inte att samarbetet och språkkunskaperna dalat samtidigt som både behoven och möjligheterna ökat?

Som sjätte och sista argument vill jag ta de ekonomiska incitamenten - både  för landet och för individen. För vår export och turism är det av stor betydelse att ha en språkkunnig befolkning. För individen betyder språkkunskaper en betydande merit på arbetsmarknaden och friheten och tryggheten det innebär att ha tillgång till en större arbetsmarknad än Sverige. Med tyska köper man sig tillgång till Europas starkaste arbetsmarknad med 100 miljoner som talar språket, med franskan får man tillgång till en stark europeisk arbetsmarknad på 75 miljoner invånare och dessutom till Canada och stora delar av Afrika.   Spanien är längre borta och har stor arbetslöshet, men spanska talas dessutom över nästan hela Latinamerika. Man kanske aldrig vill eller behöver lämna Sverige, men redan vetskapen om att man har ett val och den minskade otrygghet det ger har  stort värde i sig.

Språk och möjligheten att kommunicera är en förutsättning för all bildning och kunskap - inklusive den naturvetenskapliga. Dessutom gör språkkunskaper oss bättre, världen bättre. Hur kommer det sig att man ständigt måste försvara just det ämnet? Hur kommer det sig att det är det enda frivilliga ämnet i grundskolan? Hur är det möjligt att man tagit bort möjligheterna att läsa fler främmande språk än två och att man genomfört universitetsreformer som strypt alla språkinstitutioner till svältgränsen?

Hur är det möjligt och vad kostar det oss?


"Mitt språks gränser är mitt universums gränser."
– Ludwig Wittgenstein

"Den som inte känner något främmande språk, vet inget om sitt eget."
– Johann Wolfgang von Goethe

En ledarartikel i Corren som jag varmt rekommenderar: Utan språk blir vi torftiga. Lika varmt rekommenderar jag Johannes Åmans: Engelskans triumf gör oss inskränkta i DN och Glöm inte glosorna i UNT. Intervju med mig i Skolvärlden om studien; Så bra är svenska niors språkkunskaper. I Alfa finns en mycket bra intervju med vår EU-kommissionär Cecilia Malmström om ämnet. Maria Lannvik Duregård har också skrivit en mycket bra artikel om de nordiska språken. Starkt lästips.
 I NT skriver man om situationen på universiteten i Rationalisering inte alltid rationellt. Om samma sak skriver en rad professorer i GP: Illa tänkt om språk vid Göteborgs Universitet. Fortsättningen kan läsas i DN: Göteborgs Universitet slutar med italienskan.

torsdag 21 juni 2012

#lärartycket 46

I går påminde Camilla Lindskoug på ett mycket stiligt sätt om att det var min tur att skriva i #lärartycket : (Ser fram emot @helvons tyck imorgon:) ). Jag hade ingen aning om att så många redan har skrivit, har inte haft tid att så mycket som läsa morgontidningen de senaste veckorna. För att förbereda mig marinerade jag mig sålunda i tidigare inlägg i Lärartycket. Läste inlägg på inlägg på inlägg. Kanske är inte det bra att göra så. Kanske behöver hurra-rop blandas med ett och annat bu för att uppskattas. Eller också är det jag som är en för motvalls-person för att kunna sälla mig till idel nöjda personer. Jag klarar nämligen inte av att skriva ytterligare ett - vad läraryrket är fantastiskt -inlägg. Trots att även jag tycker att det är fantastiskt och har dagar då jag lätt skulle kunna skriva ett sådant. Trots att jag just nu jobbar på en bra skola där jag får åka på fortbildning när jag vill, där jag har både en-till-en, läroböcker, härliga elever och bra kollegor.

För det här yrket är inte bara fantastiskt utan det kan också knäcka ryggen på den bästa. För våra elever förtjänar bättre än den uttjänta Skoda, arbetshälsovården förklarade är vad SKL betalar för och allt jag som lärare därför ska leverera. Men framför allt för att vi lärare måste ställa upp för varandra. Den som trivs och har det bra får inte fnysa åt den som inte gör det. Tvärtom förpliktigar sådant till en extra hjälpande kollegial och tröstande hand. Alla lärarröster är lika viktiga och behöver höras lika högt. De som kvittrar, de som snyftar och de som brölar. Den som tagit åt sig av omvärldens lärarförakt, den som klagar över sitt yrkesval, den som slåss för bättre arbetsvillkor och löner. Den som går till lärarrummet med hängande huvud efter att ha hållit en usel lektion. Ingen lärare ska behöva höra att de borde byta yrke eller hålla klaffen. Vi är 300 000 lärare i Sverige. Vi har 300 000 olika yrken och vi har alla samma rätt att beskriva vår verklighet och att välja tonläge.

Så jag hoppas att min kära, kloka och högt uppskattade Anne-Marie Körling ursäktar, och att Camilla Lindskoug inte blir jättebesviken, men här kommer ett lärartyck som skorrar.

Min familj är en riktig lärarfamilj. Min man är lärare, mina föräldrar är lärare, min mans pappa var lärare, de flesta av mina vänner är lärare. Vi pratar skola till frukost, lunch och middag hos oss, och så har det alltid varit. Mina föräldrar har varit pensionärer länge, men deras skolintresse är oförminskat. De håller reda på debatten, de ägnar sig åt pedagogisk rådgivning och de intresserar sig grundligt för vad det har blivit av deras elever, skolor och kollegor. Våra bokhyllor är fulla av lexikon, pedagogisk litteratur, skolböcker och ordböcker.

Vad tycker vi då om vårt yrke, min man och jag? Det blir olika svar olika dagar, men när vi tittar tillbaka på våra karriärer i lugnt sinnestillstånd är vi eniga om att vi skulle ha valt ett annat yrke om vi varit unga idag. Vi har också båda rått våra barn att välja andra yrken - råd som de förklarat varit överflödiga. Vi har uppfattats som nog avskräckande exempel. Hur har det blivit så med ett yrke vi har i generna, ett yrke som egentligen är fantastiskt?

Eleverna skulle vi välja om och om igen. Ämnena och de flesta kollegor likaså.
Men kombinationen att brinna, uppslukas, antändas - det själva yrket väcker hos vissa av oss och kanske borde väcka hos många fler - och de möten, den dokumentation, de frälsningsläror, den toppstyrning, den misstro och den osäkerhet vi lärare utsätts för, den kombinationen är förödande. Det är som att vara Strindberg och  en vikarierande kontorist samtidigt. Eller Picasso och en timanställd kamrer. Av de vänner jag fick på lärarhögskolan finns ingen kvar i yrket. Under min tid som lärare har jag sett många lärare sluta. Flera av mina kollegor har blivit utbrända. Jag har redan hunnit ha flera kollegor som dött av eller med knapp nöd överlevt en hjärtattack. Det var sådant jag tänkte på när jag läste alla kvittrande lärartycken.

Det finns dagar då det är helt underbart att vara lärare, dagar då jag inte skulle byta med någon. Men jag har också upplevt söndagar då olusten börjat redan på morgonen, söndagar då man på kvällen ligger i sin säng och uppfattar den kommande arbetsveckan som ett stort och skrämmande svart hål man måste hoppa ned i. Läraryrket förtjänar att vi slåss för det. Våra kollegor förtjänar att vi slåss för dem. Vi lärare måste bli mycket, mycket, mycket bättre på att ställa upp för varandra.

För den som kollega som kvittrar, för den som gnäller och kanske allra mest för den kollega som blivit tyst.


tisdag 12 juni 2012

Bubbel och Blommor

Trött och full av plikter och måsten kommer jag hem från FIPLV:s World Congress i Helsingfors för att mötas av idel trevligheter. Först får jag veta att jag har fått dagens ros i NT av föräldrarna till mina elever i C-franska. Jag har så fina elever och de har så fina föräldrar. :) Därpå upptäcker jag att våra två kaktusar blommar. Enorma, ljuvligt doftande vitrosa klockor hänger över hela mitt sovrumsfönster. Det hände sist för fyra år sedan och sedan dess vet jag att det gäller att njuta för fröjden är kortvarig. I min mejlbox hade jag en uppskattande och vänlig förfrågan om att  få använda min debattartikel om Studentexamen som studiematerial på lärarutbildningen i Vasa, min gamla hemstad i Finland. Där fanns även en inbjudan till Svensklärarnas  festliga 100-årsfirande och en inbjudan till Skolmakthavarmingel i Almedalen arrangerat av Skolvärlden. Idel trevligheter, med andra ord. Orsaken till den sista inbjudan visar sig vara att jag, Johan Kant och två andra är bubblare på Skolvärldens rankinglista över de mest inflytelserika personerna i Skolsverige. Här kan ni läsa om listan och här om oss bubblare.

Inte ens mina elevers observationer (”inget under 10 räknas”, ”jag skulle skämmas att inte ens vara bland de 50 bästa”) lägger någon som helst sordin på mitt allmänna välbehag just nu. Först tänkte jag på nyttan för LMS med publiciteten, sedan tänkte jag på det fantastiska att det finns flera lärare både på listan och just under den. Lärare som så länge inte ens bjudits in i forum där skolans framtid ska diskuteras har nu makt i debatten och det blir fler och fler av oss. Underbart. :)

Kan någon påminna mig om den här dagen sedan när allt skiter sig? För det gör det ju trots allt oundvikligen förr eller senare.

torsdag 7 juni 2012

Att betygsätta resonemang om "företeelser"

Jag har precis satt alla mina betyg. (Ifall någon av mina elever läser det här blogginlägget är det bäst att tillägga att de går att ändra). Medan jag gick genom allt underlag och gjorde mina bedömningar funderade jag på de nya betygskriterierna. Närmare bestämt på vad mina elever skulle ha fått för betyg om de hade gällt nu. Jag skulle verkligen unna alla som fått  ett ”nästan-VG -G” eller  ett ”nästan-MVG-VG” ett mer finkalibrerat betygssystem. Flera betygssteg gör systemet mer rättvisande och betygen mer påverkbara för eleverna. Men nu är ju inte det den enda förändringen - vad än Martin LibyAlonso har fått för sig (DN 5.6.). Vi ska också sätta betyg på ett nytt sätt. Där vi tidigare skulle göra en samlad bedömning, ska vi nu sätta betyg enligt en avprickningslista.

Tidigare kunde förtjänster inom ett område vägas mot brister inom ett annat. Nu ska alla - inte betygskriterier utan kunskapskrav - vara uppfyllda. Avsikterna är goda. Det man vill komma åt är godtyckligheten och betygsinflationen. Resultatet är emellertid bara mer godtycklighet och dessutom ett trubbigt och orättvist system.  Nu får lärare antingen jaga elever med smårester eller sttraffa slarvputtarna för inlämningsbrister.  Nu får eleverna det betydligt svårare att protestera mot orättvisa betyg. Vad spelar det för roll om Kalle har rätt i att han kan mer engelska än Kristina?  Har han inte gjort välutvecklade och nyanserade jämförelser mellan företeelser i det egna landet och ett målsprålksland utan bara välutvecklade sådana ska han inte ha något A. Och vem ska någonsin kunna recensera mig som lärare när det gäller vad som är bara välutvecklat eller både välutvecklat och nyanserat?

Jag är en kraftig motståndare till nyordningen att ha realiakrav som betygsgrund i engelska och moderna språk. Tidigare har språk varit rena färdighetsämnen med kommunikationen i centrum. Mål som har varit lätta att förmedla till både elever och föräldrar, mål som har väckt gillande hos både elever och föräldrar. Dessutom färdigheter som vi språklärare är tränade och utbildade att bedöma. Vi har däremot ingen kompetens att bedöma vilka ”diskussioner om företeelser” som är enkla och vilka som är välgrundade - flummiga, oprecisa mål som jag undrar om någon kan bedöma rättssäkert.  Jag menar också att det är orimligt att vi lärare inte betros med att göra en sammanvägning. Bedömning är ingen exakt vetenskap, men det är inte rimligt att ha ett system där det högre betyget kan gå till en med lägre färdighetsnivå i samma klass.  Att betygsätta så känns onaturligt och fel, och det kan driva lärare att bryta mot systemet som då blir ännu mer orättvist. I ämnen som språk vet eleverna själva ofta mycket väl hur de ligget till och märker de att systemet fungerar orättvist urholkar det deras tilltro till systemet.

Jag håller med Martin Liby Alonso om att det är bra med kontinuitet i betygssystemet. Men ännu viktigare än kontinutitet är kvalitet. Det svajade betänkligt kring den vid den förra reformen och tyvärr svajar det även den här gången.

fredag 1 juni 2012

DN:s ledarskribenter ska inte kvacka som lärarfortbildare

Det har sällan - om någonsin - hänt att jag har läst Johannes Åmans skolledare med belåtenhet, men tidigare handlade de åtminstone om det skolledare brukar handla om - nämligen om skolpolitik och skoldebatt. Så inte längre. Nu har Åman tydligen utsett sig själv till någon slags allmän skolauktoritet slash profet. Med myndigt och välvilligt anslag upplyser han landets lärare om vilken undervisningsmetodik de bör använda och om hur de lämpligen ska se på läxor. Jag har läst artiklarna med förbluffad indignation och förhöjt blodtryck, men inte haft tid att ta till pennan i denna lärarnas brådaste månad. Men i går morse när han specifikt gav sig på oss engelsklärare var måttet rågat. Betygen får vänta och dammråttorna må samlas, här måste någon rita ett stort, fett streck i sanden.

Vad handlade artikeln om? Jo om betygsskillnaderna mellan pojkar och flickor. Närmare bestämt om det faktum att flickor får högre betyg än vad resultaten i de nationella proven ger vid handen, medan pojkar tvärtom sänks mellan prov och betyg. Johannes Åman hade sett på Rapport och läst statistik på SVT:s hemsida och ansett sig ha korrigeringar att utföra. När det gäller svenska och matematik avfärdar Åman skillnaderna som bagatellartade - ett avfärdande som den som utsatts för den här typen av betygsdiskriminering knappast vare sig instämmer i eller uppskattar. Därefter förklarar han att det knappast beror på att pojkar straffas för att ”de är eller förväntas vara stökiga”. Istället tror han att skillnaden beror på att flickorna arbetar bättre under lektionerna (en färdighet som åtminstone jag inte har hittat bland kunskapskraven). Några belägg för teorin besvärar sig inte Åman med att ge. Istället riktar han strålkastaren mot engelskämnet. Här avviker nämligen pojkarnas slutbetyg mest från NP-resultatet. Även här vet den trosvisse och allvetande Åman vad orsaken är: ”många pojkar har tillägnat sig mycket engelska genom datorspel och andra fritidsintressen.” Det skulle få som följd att de klarar läxförhör och dylikt sämre än flickorna.

Efter denna sjukdomsbeskrivning och diagnos följer givetvis receptutskrivning. Vad är det då Åman rekommenderar? Jo, vi engelsklärare ska ”ge eleverna bättre möjligheter att använda färdigheter som de tillägnat sig utanför skolan”. Därefter blir han rent profetisk: ”Om pojkarna får fler chanser att på lektionerna visa upp bredden i sina engelskkunskaper så kommer också deras slutbetyg att höjas.”

Amen? ... Nej, skamvrån och bakläxa.

Om Åman hade besvärat sig med att ta en titt i skolans styrdokument skulle han ha sett att engelska är ett rent färdighetsämne. Det vi engelsklärare ska bedöma är elevernas förmåga att kommunicera och förstå engelska i tal och skrift. Vidare instrueras vi att bedöma alla kunskaps- och färdighetsyttringar lika - vare sig de inhämtas framför datorn eller framför katedern.

Alla fyra färdigheter- dvs allt som ska bedömas - kontrolleras i de nationella proven. Har man fått MVG som sammanräknat provbetyg borde man sålunda ha MVG även som slutbetyg, och jag skulle vilja höra den lärarmotivering för lägre betyg som har stöd i våra styrdokument. Däremot är det fullt möjligt, om än inte särskilt vanligt,  att en elev underpresterar på grund av nerver, sjukdom eller dålig form den dag man gör de nationella proven och därför får ett högre slutbetyg än provbetyget. Enstaka högre och mestadels samma betyg som på NP är således vad man väntar sig just i engelskämnet. De läxförhör Åman tror flickorna klarar bättre får inte användas som betygsunderlag. Vidare vill jag gärna upplysa Åman om att även flickorna lär sig den mesta engelskan utanför skolan. Den elev som enbart lär sig engelska genom att gå på lektioner och göra läxor når inte betyget godkänt i engelska. Ribban i ämnet är högt ställd och lektionstiden mycket njuggt tilltagen: 480 timmar under  hela grundskolan, att jämföra med 900 i matematik, 1490 i svenska och 500 i idrott. Så kan vi ha det enbart så länge svenska tonåringar lär sig den mesta engelskan på fritiden. Flickor som pojkar.

Journalisterna på Rapport hade helt rätt i att de orättvisa betygen är ett problem, och ett problem vi måste komma till rätta med. Det handlar inte bara om konkurrensnackdelar respektive fördelar när eleverna söker sig vidare, utan även om värdegrund. Eleverna kan styrdokumenten, de vet vad de kan i förhållande till varandra. Orättvisa betyg sänker deras förtroende för både skolan och för samhället. Lärare måste fås att upphöra med att använda betygen som ett medel för att hålla ordning,  för att få rättning i ledet, inlämningsuppgifter inlämnade, oförskämdheter bestraffade - som ett maktmedel. Den elev som har visat måluppfyllelse i ett ämne ska ha betyg därefter - oberoende av ordning, uppförande, närvarostatistik och  allmän trevlighet.

Johannes Åman avslöjar både sin egen okunnighet och sin egen självgodhet i de här tre artiklarna. Men artiklarna har inte uppstått i ett vakuum utan de är ett av symptomen på ett större problem.
Detta oförskämda och nedlåtande mästrande av lärarkåren når oss idag från alla möjliga håll. Vi utsätts för detaljreglering och pekande med hela handen från Skolverket, Skolinspektionen, rektorer, huvudmän och skolforskare. Det här har sin grund i ett utbrett lärarförakt och i ett skolpolitiskt missgrepp - istället för att avkräva lärarna ansvar och resultat sätts samhällets resurser på att hitta recept på skolframgång och på att tvinga eller tubba lärarna att använda recepten. På så vis omyndigförklarar och passiviserar man lärarkåren - och det är en riktigt farlig väg att gå.  Läraryrket är både komplicerat och ansvarsfullt. Det kan inte skötas framgångsrikt vare sig av lydiga kontorister eller av trevliga prickar som kör Lan-träffar och highfivar eleverna i korridoren.

När det gäller skolmyndigheter, huvudmän och rektorer ingår det åtminstone i deras uppdrag att intressera sig för hur lärare utövar sitt yrke och hur det borde utövas. Någon sådan ursäkt har inte Johannes Åman. Johannes Åmans jobb är att väcka och bilda opinion, att syna och problematisera den skolpolitik som regeringen för och att syna och problematisera den skolpolitik som oppositionen skulle föra om man kom åt rorskulten. Hans uppgift är baske mig inte att med farbroderlig överlägsenhet och pinsam okunnighet tala om för landets lärare hur de borde göra sitt jobb.

...  Är det inte snarare dags att någon synar hur Johannes Åman sköter sitt?

Inne på liknande spår är Maria Zettergren i Newsmill-artikeln: "Politiker och "experter" styr och ställer med lärarkåren". Varmt lästips.