tisdag 26 mars 2013

Befria skolan från Kommunförbundet!

Göran Persson åsamkade skolan dubbel skada i och med kommunaliseringen. Dels fick skolan en otydlig och inkompetent styrning, dels orsakade hans hårdhänta metoder en splittring inom landets lärarkår. Klasslärarna, daghems- och fritidspedagogerna i Lärarförbundet gick med på kommunaliseringen och belönades med löneökningar, medan ämneslärarna i Lärarnas Riksförbund, bestraffades för sina protester med försämrade arbetsvillkor och lönemässig stagnation. Sedan dess har det rått misstro mellan de två lärarfacken. Ett annat resultat av att nederlaget blev så kostsamt är att man inom LR har tystat ner medlemmar som velat verka för ett återförstatligande.

I augusti väckte så Jan Björklund liv i den politiskt dödförklarade frågan. Konsekvenserna av kommunaliseringen skulle utredas och om slutsatserna kom att motsvara farhågorna kunde skolan återförstatligas. Kommunförbundet lämnade snabbt in sin protest. (DN 21/8) Eventuella brister i skolan sades bero på staten och lärarna hade redan hög status. Som stöd för det påståendet hänvisade man till undersökningar som visar att föräldrar och elever är nöjda med lärarna – en argumentation som haltar betänkligt. Enligt samma logik skulle gatsopare och diskare, eftersom de mer sällan orsakar missnöje, ha högre status än politiker och advokater. 
  Kommunförbundet ser alltså ingen orsak till självrannsakan. Det trots att vi lärare är djupt missnöjda med både lön och arbetsvillkor. Det trots att vår skola uppvisar allt sämre resultat i internationella undersökningar. Så allvarlig är situationen i skolan att de två lärarfacken i ovanlig samarbetsanda skrev en artikel med den alarmerande titeln ”Vårt utbildningssystem håller på att haverera”(DN 16/10). Fokus i artikeln ligger på det låga sökandetrycket till lärarutbildningarna som artikelförfattarna kopplar till den dåliga löneutvecklingen.
  
I likhet med de flesta av mina kollegor skulle jag gärna se att det fanns en bättre överensstämmelse mellan lön och utbildning. Ändå är inte den låga lönen den allvarligaste konsekvensen av kommunaliseringen för min trivsel i yrket. Det kommunförbundet har berövat mig är möjligheten att vara en skicklig lärare. När jag hade mitt första heltidsarbete som lärare – 89 var läraryrket kreativt, fritt och stimulerande. När jag var färdig gymnasielärare -94 kom jag till en kraftigt förändrad arbetsplats. En välvillig arbetsgivare hade bytts ut mot en huvudman som mötte lärarna med fientlighet.
  
Kommunförbundets avoga inställning till lärarkåren har flera orsaker. Den främsta är att kommunerna behöver spara pengar. Skolan är en stor utgiftspost som är politiskt lättare att skära i än många andra. En annan orsak är den kränkande utbredda synen på lärare som dagdrivare som gör minsta möjliga mellan de långa loven. Sist men inte minst finns det på många håll en allmän misstänksamhet mot akademiker. Universitetsutbildning ses inte som den kostsamma investering den de facto är. Man tycker att en kommunarbetare är så god som en ann och att löneskillnaderna därför skall vara små – helst obefintliga. En annan konsekvens av att beslutsfattarna ofta själva saknar akademisk utbildning är att de tror att vem som helst kan göra vårt jobb. Därför fyller de lika gärna skolorna med ”vuxna” som med lärare.

Så vad har man gjort mer konkret för att sätta lärarna på plats? Några tidiga åtgärder var att förlänga undervisningstiden, detaljreglera arbetstiden och införa 45 timmars arbetsvecka. Nästa steg var lärarlag som gjorde det möjligt att lägga fler uppgifter på lärarna. I de nya arbetsuppgifterna fanns en stadig förskjutning från kunskap mot omsorg. Vi lärare skall vara kuratorer, extraföräldrar, poliser och administratörer och de här rollerna verkar i många kommuner uppfattas som viktigare än den pedagogiska. Men man nöjde sig inte med att vidga läraruppdraget. Nästa steg blev att slopa den fasta undervisningsplikten i syfte att kunna lägga ut ännu mer undervisning på varje lärare.
  
Sammantaget innebar de här förändringarna en kraftigt ökad arbetsbörda, minskad frihet och flexibilitet – paradoxalt nog samtidigt som man i resten av samhället går i motsatt riktning. Men problemet är inte bara att vi går på knäna. Många av de nya uppgifterna är sådana som vi varken är utbildade eller lämpade för – dvs. uppgifter vi utför mindre väl. Dessutom innebär alla nya arbetsuppgifter och den ökade undervisningsplikten att det har blivit allt svårare att göra ett bra arbete i klassrummet. Kvaliteten på undervisningen och därmed på den utbildning våra barn får är givetvis det största offret. Men lidande blir också lärarnas yrkesstolthet, arbetsmoral och trivsel. Det är tillfredsställande att gå väl förberedd till ett arbete man utför skickligt. Det påminner om tortyr att ägna en lektion åt en fåfäng och pinsam kamp att upprätthålla ordningen när en klass har bestämt att man inte har något vettigt att komma med och därför inte förtjänar deras samarbete. Händer sådant alltför ofta mals man ner. Som lärare står man ständigt på en estrad och den publik man möter är öppenhjärtig och svår att tillfredsställa.
  
Men kommunförbundet vill inte ha lärarna i talarstol – varken i klassrummet eller i samhället. Katederundervisning bekämpar man kraftfullt. Lärarna skall vara handledare och eleverna skall ”söka sin egen kunskap”. Orsaken till Kommunförbundets iver är att man med läraren i en handledarroll hoppas kunna minska behovet av ämneskunskaper och samtidigt ytterligare öka undervisningsplikten. Med sedvanlig indoktrineringsretorik utger man sig för att gå elevernas ärenden. Utan att gå in i en pedagogisk diskussion kan man ändå konstatera att Kommunförbundets tilltro till våra barns kunskapstörst är överdriven och missriktad. Människan vill lära sig, det är sant. Men den kunskap tonåringen söker är snarare hur man trimmar en moppe, döljer en finne eller får ett tuggummi att sitta fast under en stol än hur man böjer starka verb och förklarar fotosyntesen. Lusten att söka den kunskap som efterfrågas på arbetsmarknaden kommer i allmänhet först när en skicklig lärare har tagit plats i katedern för att motivera och entusiasmera och även då tar ”raketbränslet” snabbt slut.
  
Men det är som sagt inte bara i katedern som lärarna tar mindre plats, utan även i församlingen. Trots kommunal klåfingrighet, missförhållanden och försämrade arbetsvillkor har landets lärare blivit tysta och fogliga. Den individuella lönesättning som var tänkt att förbättra kvaliteten på undervisningen används istället för att uppnå rättning i ledet. Ekonomiska påtryckningar både på individnivå och på skolnivå i kombination med skönmålande propaganda inför varje besparing som man maskerat som skolreform har gjort rädda ja-sägare av en tidigare högröstad och kritiskt sinnad yrkeskår. Detta skadar också vår trivsel, yrkesstolthet och status. Dessutom försämras kvaliteten ytterligare av att missförhållanden inte synliggörs och åtgärdas.

Alla kommuner missköter inte sina skolor och Kommunförbundet eftersträvar givetvis inte dåliga resultat i skolan. Problemet är att resultatet kommer långt efter kostnaden i prioriteringarna. Utbildning är en osäker och långsiktig gröda. Det som sås i Haparanda kan lika gärna skördas i Malmö, och aldrig i tid för nästa mandatperiod. Därför är kopplingen mellan utbildning och välstånd inte självklar på lokal nivå. Däremot är den kommunalpolitiska överlevnaden beroende av en budget i balans och av att man avvärjer de mest högljudda missnöjesyttringarna. Varken åldringar eller barn marscherar särskilt flitigt för sina rättigheter och därför är åldringsvården och skolan tacksamma områden för besparingar – i synnerhet om man kan få tyst på personalen. Budget i balans underlättas också av att tonåringar hålls från gator och torg så att de inte belastar polis, socialtjänst och övrig renhållningspersonal. Den värsting som försvinner som skolkostnad dyker snabbt upp på något annat och betydligt dyrare konto. Omsorg är det alltså uppenbart lönsamt att ägna sig åt. Ur ett statligt perspektiv är däremot skolan den viktigaste av alla investeringar. Ur ett statligt perspektiv är en god och likvärdig grundutbildning en förutsättning för ekonomiskt välstånd, internationell konkurrenskraft och demokrati. Ur ett statligt perspektiv ser man också att världen har krympt, att vår kompetens ständigt måste höjas för att vi skall behålla vårt välstånd i konkurrens med andra länder, att andelen arbetstillfällen för lågutbildade krymper, att det blir alltmer ovanligt att man kan behålla samma arbetsuppgifter ett helt yrkesliv.

Många elever är nöjda med sina lärare, så långt har Kommunförbundet rätt. Men de är inte nöjda för att skolan är bra utan för att de inte har upplevt något annat. De vet inte att lektionerna har blivit mer fantasilösa och mindre effektiva för att lärarnas arbetsuppgifter har ökat. De vet inte att vårt kreativa, roliga och för deras inspiration så viktiga planeringsarbete har bytts ut mot trist och ofta meningslös pappersexercis, konferenser och social fostran. De har inte de referenser som krävs för att se att lektionerna ofta är improviserade och otillräckligt förberedda. De har vant sig vid att läroböcker är inaktuella och trasiga. De vet inte att deras lärare måste välja mellan torftigt arbetsmaterial och olaglig kopiering.

Nöjda eller inte förtjänar eleverna bättre. Det gör också vi lärare. Vi förtjänar rimliga arbetsvillkor och en skälig lön. Vi förtjänar förtroende, samarbete och uppmuntran från vår arbetsgivare. För att fel skall rättas till krävs dessutom ett uppriktigt samtalsklimat där kritik ses som ett redskap i förbättringsarbetet, inte som bakåtsträvande kinkighet.  Vi behöver helt enkelt en arbetsgivare som inser att det inte är kronorna man spenderar utan vad man får för pengarna som är det viktiga. Pengar spenderade på en skola som desillusionerar och tråkar ut sina elever och luckrar upp deras arbetsvilja och moral är värre än bortslängda medan pengar som ger våra barn vidgade vyer, god allmänbildning och ett gott självförtroende har investerats till gagn för hela samhället.
 
 På de stora dagstidningarnas ledarsidor har man ända sedan reformen genomfördes framfört skarp kritik mot kommunaliseringen av skolan. Ändå argumenterade man i en huvudledare i DN mot ett återförstatligande (18/8) med motiveringen att det skulle bli för dyrt. Att det blir dyrt stämmer säkert, de flesta misstag kostar. Men inte för dyrt. Att låta kommunerna fortsätta att ”haverera vårt utbildningssystem” är däremot något vi inte har råd med, för då räcker det inte med det pris vi betalar idag. Då intecknar vi dessutom vår framtid.

Helena von Schantz (2007)

”Kommunaliseringen är en politiskt död fråga!"

, det var det svar LR-ombudet vid bruksgymnasiet i Gimo, Hans Johansson, fick när han bad sitt förbund agera för en återgång till statlig skola. Min kollega och medkämpe lät sig emellertid inte nedslås. Han skrev debattartiklar och pläderade outtröttligt för ett större statligt ansvar. Det gjorde även jag. Det hann bli många debattartiklar i UNT och en i DN som hette ”Kommunförbund i fårakläder”. När händer det här? Min artikel i DN publicerades i mars 1999, för precis 14 år sedan.

Efter den långa kampen för en statlig skola var dagens DN-debatt-artikel: "Staten måste ta ansvar för den svenska skolan" en bitterljuv läsning. Först en skolgranskning som lyfter valfrihetsreformerna och segregationen som det största skolproblemet, ironiskt nog med besök på en skola i just Gimo. Därefter en artikel på DN-debatt där en lång rad omaka debattörer lyfter kommunaliseringen som ett stort misstag. Artikeln verkar vara litet snabbt skriven - eller också handlar det om många kockar - för det finns både upprepningar och dunkla formuleringar.

Men när det gäller vikten av likvärdighet finns det ingen otydlighet - och det gladde mig verkligen.  Det går inte att få en bra skola utan att likvärdigheten är hög. I de internationella mätningar som görs går likvärdighet och höga kunskapsresultat hand i hand i land efter land. Men vad som är ännu viktigare är att vi inte kan få ett bra samhälle utan en likvärdig skola. Om föräldrars bakgrund är den främsta framgångsfaktorn för våra barn har vi inte ett samhälle där alla har samma värde, förutsättningar och utrymme. Om det är den viktigaste framgångsfaktorn har vi dessutom ett samhälle som förslösar sitt humankapital.

Det var Folkpartiet och Jan Björklund som väckte frågan till liv igen. LR följde snart därefter. Idag driver även Vänsterpartiet ett återförstatligande av skolan. Det har gått sex år sedan Jan Björklund uttalade sig för ett återförstatligande. Två år senare, vid landsmötet 2009, blev det officiell folkpartipolitik. Sedan dess har det blåst allt starkare vindar för ett återförstatligande, där dagens DN-artiklar bör uppfattas som minst en kulingvarning av SKL.  Hoppas det blåser starkt nog för att både socialdemokrater och moderater också tar ställning för ett återförstatligande så att det äntligen blir verkstad i den här frågan.

Hur skulle då ett återförstatligande gå till? Man behöver inte rasera det som fungerar. Det som framför allt behövs är att det är staten som håller i resursfördelningen och att det är staten som systematiskt följer upp både kunskapsresultat och elevernas trivsel, trygghet och delaktighet. Centralrättade nationella prov i år 6 och år 9, en centralrättad studentexamen som gör snuttifieringen och uppsjön av nationella prov på gymnasiet överflödig och på det statliga enkäter där man följer upp resten. Allt det här kan man finansiera genom att skrota Skolinspektionen. Eller om man föredrar behålla den i en annan mer positiv och stöttande form.

Media: Viktigast för skolresultat: familjebakgrunden (DN), "Det hjälper inte med mer pengar" (DN), Metta Fjelkner i DN,
Bloggar: Morrica vänder sig mot förhastade slutsatser och tvära kast i DN-granskningen, Plura, 
Lars P Syll skriver om friskolorna och segregationen,  

Men något som inte lyfts i vare sig debattartikeln eller i reportagen är vad kommunaliseringen har kostat lärarna - och med tanke på hur viktiga vi är för skolans kvalitet - eleverna i bristfällig undervisning. Därför lägger jag upp ett ytterligare inlägg. En artikel som jag skrev för sex år sedan (även om vissa avsnitt är betydligt äldre än så). Den handlar framför allt om konsekvenserna av kommunaliseringen för lärarkåren.

lördag 16 mars 2013

Skolförvaltningen, politikerna och Djäkneparksskolan under forskarlupp

I går var jag på  Olga Yttermyrs disputation på Linköpings Universitet. ”Varför blev det (bara) en? En studie av en offentlig marknad i förändring.” heter avhandlingen. Den enda det blev är Djäkneparksskolan (dvs den enda kommunala friskolan i Norrköping) och den offentliga marknaden i förändring är skolområdet i Norrköpings kommun.

Den som väntar sig att lära sig något om kommunala friskolor i allmänhet eller om Djäkneparksskolan i synnerhet behöver inte besvära sig med att läsa avhandlingen. Inte heller den som söker svar på frågan ”Varför blev det (bara) en?” Däremot kan man få insikter om människans natur, om kommunal verksamhet, om enskilda personers inflytande, om effekterna när motstridiga intressen krockar, om de praktiska konsekvenserna av valfrihetsreformerna.

När jag skummade igenom avhandlingen letade jag framför allt efter åsikter, insikter, slutsatser. Men jag letade förgäves, för den här avhandlingen är mycket neutralt hållen. Om Olga Yttermyr har en åsikt om konkurrensen i skolvärlden, om den nya skolmarknad vi har, om förvaltning eller politiker i Norrköpings kommun, håller hon den nogsamt för sig själv. Det här var också något opponenten professor Bengt Jacobsson från Södertörns högskola lyfte som en brist i avhandlingen. Han talade om den svaga intellektuella aggressivitet som kännetecknar svenska forskare och lyfte den här avhandlingen som ett exempel på det. Han formulerade sig så här ”det är väldigt svårt att se vem du (Olga Yttermyr) tycker illa om”. Han önskade också att mer fokus hade lagts vid alla konflikter som skymtar fram i materialet, att studien hade gjorts komparativ - synpunkter som jag tolkar som önskemål om ställningstagande, tuggmotstånd. Resultat, slutsatser var annat Jacobsson efterlyste. ”Tror du att du har påverkat processen i Norrköping?” ”Om man trodde att det här skulle jämna ut konkurrensen trodde man fel.” ”Varför inte jämföra med friskolorna istället?” ”Varför just det här caset?” ”Varför bara ett case?” ”Om det fanns litet folk från kommunen här kunde vi höra vari mättnaden och missnöjet består.”
Kanske beror det på min egen personlighet att jag fann avhandlingen otillfredsställande? På att jag för att låna mina barns ord ”är så damp”? Kanske är orsaken att det här är ett område där jag har starka åsikter och ett digert eget ”empiriskt material”? Vad än orsaken är kändes läsningen av den här avhandlingen litet som att driva runt i en båt utan åror. Man ser en massa saker, ställen man vill åka till, men utan att kunna ta sig dit. Det är rätt frustrerande. För mig blev det också en krock mellan det ljumma accepterandet av konkurrensen, marknadsläget och min egen övertygelse att skolan måste vara likvärdig och att varje elevs rätt till en god och likvärdig skolgång är oändligt mycket viktigare än valfrihet. Det här känns kanske som ett märkligt ställningstagande för en liberal. Men utan en bra och likvärdig skola finns det ingen jämlikhet, ingen valfrihet längre fram. Då blir det bakgrunden och slumpen som styr, snarare än de egna drömmarna och arbetsinsatserna.

Någonstans under läsningens gång blev jag stolt över Norrköping som skolkommun. Stolt över ansvarstagandet, över att man inser och baserar beslut på insikten att alla skolelever i kommunen är kommunens ansvar, vare sig man gillar det rådande läget efter valfrihetsreformerna eller inte. Öppnandet för kommunala friskolor var en sådan åtgärd. Samarbetsavtalet med kommunens övriga friskolor en annan.

Jag läste ett svar på en debattartikel skriven av Henrik Birkebo, en blogg- och språklärarvän, där de styrande socialdemokraterna gjorde precis tvärtom. De skyllde problemen på nationella politiska beslut och tvådde sina händer. Gör man så är man villig att offra de barn som just nu finns i skolan för att göra en politisk poäng. Jag är glad att man inte resonerar så i Norrköping. Självklart behöver vi arbeta långsiktigt och nationellt för att få en bättre skola. Men det ska inte ske på bekostnad av de barn som finns där just nu. De måste få den bästa skolgång vi kan ge dem. Lektion för lektion, dag för dag.

... Förstod jag rätt har professor Elisabeth Sundin varit Olgas handledare. Elisabeth har varit vår årsmötestalare i Liberala Kvinnor Östergötland och jag hörde henne även i Valdemarsvik i Winnet:s regi. En mycket inspirerande kvinna.  Och en kvinna med många åsikter.

Missa inte ledaren i måndagens Expressen: Vinstintresset förstör skolan.

lördag 9 mars 2013

Individuella löner och karriärtjänster?

När det individuella lönesystemet infördes tyckte jag det lät som en bra idé. Jag hade  noterat att det kunde skilja mycket mellan olika lärares arbetsinsatser och trodde att det här både skulle bli mer rättvist och ha den goda effekten att flitiga, duktiga lärare känner sig uppmuntrade och blir än mer flitiga och duktiga samtidigt som latmaskarna får klart för sig att det är läge att skärpa sig. Åtminstone om de vill ha bra betalt.

Men det tog inte många år innan jag insåg hur fel jag hade tänkt. De lärare som förlorar på de individuella lönerna blir bittra, känner sig orättvist behandlade och sprider misstämning i kollegiet. Jag har ännu aldrig sett någon ta ett lågt lönelyft som en signal att förkovra sig eller arbeta hårdare.Tvärtom verkar det ha effekten att man tänker att det är läge att dra ner på arbetsinsatserna ytterligare så att de bättre harmoniserar med den upplevt orättvist usla lönen.

De som blir belönade då?`Antagligen har det en mer gynnsam effekt. Men min erfarenhet är att de lärare som lägger ner det största arbetet och tar yrket mest på allvar inte gör det i hopp om en löneökning utan snarare av mer diffusa skäl som yrkesstolthet, kärlek till eleverna, kärlek till uppdraget, hederskänsla, bekräftelsebehov, oförmåga eller ovilja att möta insikten om undervisningens bristfällighet i 30 par anklagande elevögon ....

Och tur är det för det är långt ifrån alltid de bästa lärarna som får de högsta lönelyften. Ofta premieras sådant som medhåll, foglighet, utpressning, vilja att ta på sig andra uppdrag än undervisning, vilja att ställa upp - till exempel i ämnen där man saknar behörighet, eller som vikarie trots att den egna undervisningen då haltar. Inte är det heller alltid så lätt för en rektor att veta vilka de bästa lärarna är. Är det de mest populära? Kompislärarna? De schyssta snubbarna och snubborna?  Eller de som kan sina saker, som ställer krav och får resultat? Jag vet då att min uppfattning om vilka mina bästa lärare var har ändrats med ett vuxet perspektiv (Här vill jag rikta ett särskilt senkommet tack till tyskfröken som gick under arbetsnamnet Stålulla).

När den på åttiotalet frispråkiga, högljudda och bråkiga lärarkåren så snabbt blev tyst och foglig var den individuella lönesättningen ett av de vapen man använde. En sak som gjorde det här extra synligt är att det länge i de flesta kollegier fanns någon bitter, högljudd sanningssägare i 60-års-åldern. En rektor som sätter individuella löner brukar nämligen inte bry sig om att lägga mer än nominella summor på folk över 55. De är ändå inte attraktiva på arbetsmarknaden så där är det onödigt att krusa - oberoende av hur duktiga de är.  Det här visste alla över 55 så de kunde unna sig lyxen att tala ur skägget - och var i allmänhet helt ensamma om att göra det. Det som gjorde det här extra stötande är att de äldsta lärarna hade väldigt bra löner innan de individuella lönerna infördes. De skulle ha haft en låg ingångslön och en hög slutlön och fick istället en låg ingångslön och en låg slutlön. Nu sitter de antagligen någonstans och muttrar över sin låga pension.

Jag kan förstå att det är trevligare att leda folk som håller käften, gör som de säger och skrattar åt ens lamaste skämt. Men sådan personal är lika mycket ett undergångsrecept i skolan som i näringslivet. Lydiga lärare som gör som de blir tillsagda och som undviker självständigt och kritiskt tänkande kan varken vara goda förebilder eller goda pedagoger. Den som inte själv får kritisera och föreslå förändringar på sin arbetsplats lär för övrigt knappast ta emot sådant från sina elever. Och precis lika litet som lydiga, okritiska lärare kan vara framgångsrika kan lydiga, okritiska elever vara det.

Något som också är både kontraproduktivt och paradoxalt är att det här systemet infördes parallellt med styrning mot nya samarbetsformer. Vi tvingades in i arbetslag, det starka ämnessamarbete som fanns ströps, vi uppmanades att samplanera, att arbeta ämnesövergripande, att ha ett koncerntänk. Samtidigt sattes vi att tävla med varandra om löneutrymme. Jag ska argumentera och jobba för att jag ska få 200 mer och kollegan 200 mindre vid nästa löneöversyn. Rektorn har en viss summa i lönekuvertet att fördela. Ska jag få mer måste någon annan få mindre. Har jag handlett en kollega och generöst spridit mitt bästa material är det kanske kollegan som får de 200. Lönemässigt tjänar en lärare på att vara den klart lysande stjärnan i ett mediokert kollegium. Men för eleven, för skolan och för huvudmannen är framgångsfaktorn en hög kvalitet på alla lärare. Vi lärare borde själva ragga duktiga kollegor till våra skolor och göra vad vi kan för att  kollegorna ska kunna göra ett bättre jobb, för att duktiga lärare ska trivas på skolan och vilja stanna. Men vill vi ha lönelyft ska vi göra precis tvärtom.

... Ytterligare en paradox är att det för de flesta rektorer är mer rationellt att anställa billiga lärare än  skickliga sådana. Budget i balans eller vinst är ett viktigt skolmantra och skolorna konkurrerar med en massa andra saker än med skickliga lärare. Den lärare som får de högsta lönelyften blir därför allt dyrare och därmed allt mer oattraktiv på arbetsmarknaden. Jag minns när jag erbjöds (och sedermera tackade nej till) jobb på Kunskapsgymnasiet i Norrköping och de fick klart för sig hur hög lön jag hade.  Det behövdes många diskussioner innan man motvilligt kunde gå med på att ge mig bibehållen lön - ett lyft vid anställningen var inte att tänka på. Då hade jag 24 500 i lön. Idag har jag drygt 6000 mer. Undrar just hur många rektorer som skulle vilja anställa mig när de kan få en nyutexaminerad lärare för 20 000? Undrar också vad jag hade haft för lön om jag tackat ja till jobbet på Kunskaps?


Sist men inte minst vill jag lyfta lärarnas maktlöshet och knappa manöverutrymme. Om min undervisning brister för att jag har för stora grupper, elever med stora sociala problem, elever med otillräckliga grundkunskaper, en för tung arbetsbelastning, dåligt undervisningsmaterial - vems fel är det? Är det rimligt att jag får lägre lön för att någon annan har bättre förutsättningar att göra ett bra jobb? ... Och om min lärarutbildning inte håller måttet? Om jag saknar kompetens för mitt uppdrag men inte ges möjlighet till kompetensutveckling? Vems fel är det? Är det igen rimligt att jag betalar för att jag ges dåliga förutsättningar att göra ett bra jobb?

När ledarskribenter och politker upprepar mantrat att man ska belöna de duktiga lärarna känner jag sålunda bara en stor invärtes fnysning. Alla lärare förtjänar en rimlig lön och i vårt yrke som i alla andra borde det finnas en ”good enough” nivå. Lärare som missköter sitt jobb bör få sparken, sådana som inte borde ha blivit lärare borde få omskola sig på statens bekostnad - resten av oss bör framför allt få förutsättningar att bli de bästa lärare vi kan bli. I det ingår - och har alltid ingått - samarbete, generositet, att vi lärare stöttar och hjälper varandra. Det är ju precis det ordet kollegialitet handlar om. Att förstärka den individuella lönesättningen är däremot fel väg att gå.

Men LR:s och Jan Björklunds karriärtjänster för lärare, den reformen får en entusiastisk tumme upp av mig. Det tycks mig som ett sätt att belöna yrkesskickliga och ämnesskickliga lärare som är till gagn för hela skolsystemet.  Alla kan glädjas åt och vara stolta över  att en kollega blivit förstelärare. Gärna tar man emot handledning och hjälp av en sådan förträfflig person. Då kommer man ju själv närmare detta kännbara och alls icke ouppnåeliga lönelyft. På liknande sätt fungerar det med lektorstjänster. En naturlig länk till högskolan, en djupare ämneskompetens att tillgå, ett lyft för vilket gymnasium som helst både i reell kvalitet och i anseende.

Men det är inte bara på lärarnivå det här är en attraktiv morot. Troligt är att den rektor som erbjuder en god och fruktbar arbetsmiljö, goda undervisningsförutsättningar, som uppmuntrar till fortbildning och samarbete får sin belöning i form av många förstelärare på skolan. Lärare som är idel vinstlotter. Lärare som höjer skolans resultat, status och attraktionskraft utan att nagga på budgeten.

Min enda invändning är att det borde löna sig även för huvudmännen att göra rätt. Det kan se så otroligt olika ut från kommun till kommun både med arbetsvillkor och med fortbildning. Toppstyrning eller förtroende? Undervisningen i centrum eller dokumentationen? Rimliga resurser eller otillräckliga? Samtidigt vore det stötande och illa för likvärdigheten om staten belönade de kommuner där skolan redan är bäst. ...

Karriärtjänsterna kommer inte att revolutionera skolan. För det krävs mer genomgripande reformer. En systematisk kontroll av kunskapsresultaten i form av centralrättade prov och ett ändrat huvudmannaskap kommer först på min lista - för övrigt reformer som förordas av både  LR och FP.
Men till skillnad från de individuella lönerna kommer karriärtjänsterna att göra det lönsamt både att anställa duktiga lärare och att vara en duktig lärare utan att väcka missunnsamhet, känslor av oförrätt, utan att ställa lärare mot lärare. Vackert så, tycker jag. 

LR, Skolverket, Regeringen, FP, Sydsvenskan, 
Skolvärlden påpekar att det är bråttom med ansökan. Mellan 20 mars och 17 april ska ansökan göras. Påminn era kommuner!