onsdag 17 december 2014

Vammarskolans dag - Stolthet och fördom i Valdemarsvik

Det verkar inte som om NT kommer att skriva om Vammarskolans dag, vårt traditionella Lucia-firande, så då tar jag till pennan istället. Vilken dag det var! Fullproppad kyrka, tända ljus, vacker körsång, tvärflöjt, adventsverser, en högtidlig Lucia med levande ljus i kronan, en ovanligt stor skara stjärngossar, en gemytlig tomte som gick runt i kyrkan och tryckte händer där det verkade passa sig och high-fivade där det kändes mer lämpligt. … Jag var så stolt över våra elever och min skola att bröstet svällde.

Men det är inte bara musiken och framförandet som håller ovanligt hög klass. Traditionen att kombinera Lucia-firandet med Öppet Hus är härlig även den. Nuvarande elever, före detta elever, blivande elever, föräldrar, far- och morföräldrar, lärare, pensionerade lärare möts och delar en tradition och en upplevelse en gång om året. Jag kände mig stolt över det med. 

I år fanns det en kombination till. Vi firade Vammarskolans högtidliga invigning med trumpetfanfar och tal från kommunalrådet Lars Beckman och rektor Kristin Österström. Kristin pratade om misstag. Om hur många misstag det görs på en skola varje dag. Ja inte bara på en skola utan överallt. Om att det är OK och om att det måste få vara så. Det var ett väldigt bra tal och ett viktigt sådant. Misslyckanden och misstag är en förutsättning för framgång. Det enda sättet man inte gör några är att inte göra något alls. En skola utan misstag och misslyckanden är en rent absurd tanke. Hur kan man lära sig utan att göra misstag?

Så här sa författaren till Narnia: "Failures, repeated failures, are the finger posts on the road to achievement. One fails forward to success."
Mitt favoritordspråk är Winston Churchills: ”Success is the ability to go from failure to failure with no loss of enthusiasm”. Inte lätt att åstadkomma, men verkligen värt att eftersträva.
Här är ett blogginlägg jag skrev 2010: Det är viktigt att misslyckas.
Vammarskolans dag är alltid väldigt välbesökt. Helt uppenbart är traditionen uppskattad. Men jag undrar ändå om Valdemarsviksborna förstår hur speciell traditionen är och hur hög klass det är på framförandena? Det tar tid, ansträngning och engagemang att få ett framförande på den nivån. Det tar tid, ansträngning och engagemang att ordna en sådan dag. När jag tänker genom alla de skolor jag jobbat på eller haft mina barn i är det bara Bolandsgymnasiet i Uppsala som har haft ett mer skönsångande Luciatåg – en skola med ett stort musikprogram och 1700 elever. 
Är det så viktigt då? Barn går inte i skolan för att lära sig sjunga ”natten går tunga fjät” tonsäkert, snarare för att lära sig vad ett sådant poetiskt, gammaldags uttryck betyder. Jag tror att det är just viktigt. Viktigt att göra något fint tillsammans. Viktigt att lära sig att ens egen lilla röst kan låta makalöst vacker när den blandas med många andra. Viktigt att lära sig vad hårt arbete ger och hur mycket hårt arbete som krävs för en god prestation. Viktigt att få känna sig som en del av en anrik tradition. Men kanske viktigast av allt – att få känna sig stolt över sig själv, sina skolkamrater, över sin skola.
Samma dag publicerade NT en replik jag hade skrivit på en insändare med rubriken ”Vi föräldrar börjar tröttna” undertecknad ”Besvikna barn och föräldrar”. Huvudkravet är:  ”kommunen måste ta sitt ansvar och verkligen anställa behöriga lärare på högstadiet på Vammarskolan i Valdemarsvik”.
”Våra barn kommer hem och klagar att det inte fungerar och då blir man som förälder arg och besviken.”
När jag var barn hade vuxna alltid rätt och barn för det mesta fel. Idag har vi gått långt åt andra hållet. Visst finns det vuxna som ljuger, förskönar sin egen del, skyller ifrån sig, men att utgå ifrån att barn talar sanning och inget annat än sanning är en skadlig strategi. 
Riktigt vad som ligger bakom insändaren går inte att veta. Det är möjligt att det är någon incident, en elev som behövt hjälp och inte fått den – något av alla de många misstag Kristin påminde oss görs så fort människor är inblandade – det är också möjligt att missnöjet grundar sig på ren luft. Det är ju inte bara lärare som begår misstag dagligen. Det gör även föräldrar och elever.  
Det man kan vara säker på är att både insändaren och de köksbordssamtal man kan anta har föregått insändaren ställer till med skada. Hur fungerar skolan för den elev som vet att mamma och pappa tycker att läraren är inkompetent, skolledningen korrumperad och skolan dålig? Eller ens för den elev som vet att mamma och pappa tror på allt jag säger vare sig jag ljuger eller talar sanning och att de är på min sida vare sig jag har rätt eller fel?
Svaret är att de eleverna tappar förtroendet för både skolan och lärarna. Och utan förtroende lärare och elever emellan fungerar inte skolan. Vet de innerst inne med sig att de är orättvisa eller skyller ifrån sig – ja då tappar de förtroendet även för sina föräldrar.
Det finns många brister och det begås många misstag i Vammarskolan. Det finns många styrkor och det sker många små mirakel i Vammarskolan.
Vilken av de här två bilderna vill vi ha i fokus? Vilken av de här två sanningarna vill vi göra mer sann?


 Här är den insändare som publicerades i papperstidningen 13.12.

Till besvikne föräldern: Många behöriga lärare i Vammarskolan

I en insändare med rubriken ”Vi föräldrar börjar tröttna” (NT 11.12) önskar sig anonyma föräldrar behöriga lärare till Vammarskolan i Valdemarsvik.

Det är bra att föräldrar förstår hur viktigt det är med utbildade, kunniga lärare, men oron för kompetensbrist är i det här fallet obefogad. Skolverket publicerar årligen statistik i verktyget SIRIS. Där kan vi läsa att lärarbehörigheten var 93 % vid Vammarskolan och 94,6 % i kommunen 2013-14. Motsvarande siffra för riket var 86,5, för Norrköping 86,4 och för Söderköping 87,8. Årets statistik är ännu inte inne, men behörighetsnivån har inte sjunkit sedan förra läsåret.

Valdemarsvik har sålunda lyckats väl med att rekrytera behöriga lärare - bättre än grannkommunerna, bättre än länet, bättre än riket. 

"Våra barn är det viktigaste vi har", skriver föräldrarna vidare. Jag håller med och föreslår att vi därför hjälps åt för att se till att det går så bra det bara kan gå i skolan.

Om våra elever kommer till skolan med inställningen att det vi gör här är viktigt, att deras lärare är skickliga och att de kan nå de flesta av sina mål med vilja och hårt arbete, då är halva vårt lärarjobb gjort.

Så snälla ”besvikna föräldrar” – sprid den här informationen och tala väl om era barns skola med varandra, med grannarna och framför allt med era barn. På så vis ger ni både oss lärare och våra elever bästa tänkbara draghjälp att trivas och lyckas i skolan.

Helena von Schantz
Språklärare med förstelärartjänst (förutsätter legitimation) vid Vammarskolan i Valdemarsvik

Rolig lärarplatsannons - fiktiv men med en obehagligt stor kärna sanning: Lärare sökes akut

söndag 23 november 2014

Skoldöden i glesbygden

I Valdemarsvik har vi som bäst en av de strider som förs och förts på så många håll i Sverige. Föräldrar och elever kämpar för att ha kvar en uppskattad byskola eller skärgårdsskola. Kommunen vill stänga och bussa eleverna till närmaste tätort. Motivet är förstås ekonomiskt. Det är lätt att konstatera att elever i en liten glesbygdsskola kostar mer än elever i tätort. Enkel matematik ger vid handen att det finns pengar att spara om man lägger ner sådana skolor. Men enkel matematik kan leda fel.  Försämras elevens skoltrivsel och resultat av besparingen blir vi förlorare på kuppen. Leder nedläggningarna till utflyttning och minskad attraktivitet för orterna blir vi dubbla förlorare.


Det är inte lätt att vara kommunpolitiker i en fattig glesbygdskommun. I uppdraget ingår att fatta obekväma och impopulära beslut om man anser att det behövs för det gemensamma bästa eller för en bättre framtid. Jag tror att det är det här den S-ledda majoriteten anser sig göra i samband med Gryts skola i Valdemarsvik.  Men tänker de rätt?
Cizzie Kemle har skrivit om de komplicerade sambanden i ett mycket läsvärt blogginlägg: http://cizzieensam.blogg.se/2014/november/kan-vi-verkligen-fortsatta-sitta-ner-i-baten-nar-den-haller-pa-att-sjunka.html.
Ett av mina favoritavsnitt är det där Cizzie skriver om varför hon är så engagerad i den här frågan trots att hon bor nästan så långt ifrån Gryt man kan komma inom kommungränserna: ” Vi i andra delar i kommunen kan sitta o säga att det inte berör oss men det gör det i högsta grad.”

Cizzie har helt rätt. Vi påverkas alla.

En aspekt är pengar. Gryts skärgård är en inkomstkälla och turistmagnet som gagnar oss alla. Dessutom är Gryt en kommundel där vi har dyra, attraktiva fastigheter och tomter. Påverkar neddragen kommunal service turismen och in-utflyttningen av goda skattebetalare berör det oss alla på ett ställe där det träffar hårt – i plånboken.

Det handlar om konkurrenskultur gentemot samarbetskultur. Vi bor i ett län där de två största städerna konkurrerar, i en kommun där kommundelarna konkurrerar – ja hela vårt samhälle är konkurrensinriktat: Vi konkurrerar med omvärlden, tävlar skolor emellan, rankar det mesta och bevakar noga våra rättigheter: ”I, me and myself” är det som får styra. Men det är samarbete, hjälpsamhet och empati som ger oss ett gott samhälle, som får oss att må bra. Dessutom är samarbete i många lägen mer lönsamt än konkurrens. Så här träffar det oss både i hjärtat och i plånboken.

Det handlar också om hur vi behandlar varandra, ser på varandra. Kommuninnevånare emellan, givetvis, men jag tänker särskilt på förhållandet mellan kommuninnevånare, tjänstemän och politiker. Det behövs mer transparens i de politiska diskussionerna och besluten, mer dialog, mer kompromissande. Beslutsunderlaget ska vara sakligt och korrekt och inställningen gentemot kommuninnevånarna – vi är här för er, vi tjänar er – inte tvärtom. Ibland måste man som sagt fatta obekväma och impopulära beslut. Sådana gånger spelar det väldigt stor roll om de som berörs uppfattar att de haft insyn, att beslutsunderlaget är korrekt, att det funnits kompromissvilja och gehör för sakliga argument och att bemötandet präglats av vänlighet, förståelse och vilja att nå ett gott – eller åtminstone acceptabelt slutresultat.

Sist men inte minst handlar det om rikspolitik. Det är inte av en slump Sverige har den snabbaste urbaniseringstakten i Europa. Landsbygden blir helt enkelt styvmoderligt behandlad. Det handlar om prioriteringar i infrastruktursatsningar, jordbrukets villkor, utjämningssystemet mellan kommuner, decentraliseringen av skola och sjukvård. Vem flyttar till en ort där det inte finns tillgång till god skola, vård och omsorg?

Just när det gäller glesbygdsskolorna har kommunaliseringen haft en förödande effekt. Visst kunde glesbygdsskolor stängas även när skolan var statlig, men då gällde skollagens paragraf om alla barns rätt till en likvärdig skola oberoende av geografi och samhällsklass. Det fanns riktlinjer när det gällde elevantal och kvalitet, men det fanns även riktlinjer när det gällde en rimlig skolväg.  45 minuter var vad Skolöverstyrelsen angav för högstadieelever. Huvudfokus då var elevernas rätt och elevernas bästa. Fokus i den kommunala skolan är budget i balans. Ur huvudmannaperspektiv har skollagen gått från att vara ett förpliktande styrdokument till ett vackert men orealistiskt  visions- och strävansdokument.

Det som smärtar mig mest både i den här frågan och på ett större plan är att vi i Sverige tar så lätt på elevens rätt till en god och likvärdig utbildning. Vi verkar uppfatta en av de viktigaste paragraferna i skollagen som en ouppnåelig utopi. Samtidigt går likvärdighet och goda skolresultat hand i hand.  Pasi Sahlberg (som brukar föreläsa om den finska skolframgången) visade i ett diagram att de länder som hade goda resultat i PISA alla placerade sig högt när det gällde likvärdighet, medan de som hade låg likvärdighet även hade dåliga resultat. Våra två länder illustrerar väl den poängen. I Sverige har sjunkande resultat och sjunkande likvärdighet följts åt. I Finland har ökande likvärdighet och stigande resultat följts åt.

Vi har inte en bra skola innan den är bra för alla, skärgårdsungar som stadsungar, elever i behov av omfattande stöd eller assistans och mer eller mindre självgående sådana. I ett sådant system tittar man inte på vad en enskild elev kostar. I ett sådant system tittar man på vad varje enskild elev behöver för att ha tillgång till en god och likvärdig utbildning.



En bra skola för varje barn, överallt i landet. Det är det mål Finland har haft för sin skola i trettio år.  Ett statligt mål i en skola där staten styr resurser och  följer upp resultat på individnivå. Så ser det inte ut i Sverige.  Här konkurrerar vi med varandra såväl som med andra. Om elevers och föräldrars gunst, om resultat, om utrymme, om resurser.  Här är det gräddfil för kommuner och skolor med elever med högutbildade, anställda föräldrar som bor i tätort. Alla elever som av en eller annan orsak kostar mer än andra undanbedes.

... Är det verkligen så vi vill ha det? Är det verkligen så vi ska ha det?




Skolverkets rapport: Utbildningsvillkor i glesbygd.
Hela Sverige ska leva: Läsvärt om små skolor. 






måndag 27 oktober 2014

Hur blev Fairtrade en politisk fråga?

 Med pompa och ståt har Valdemarsvik blivit Fairtrade-kommun.  "Vi kan inte fortsätta att ge våra barn bananer i förskolan som andra människor har blivit sjuka för att skörda, säger Lars Beckman (s), kommunalråd". Nej, det ska vi inte. Men Fairtrade är inte detsamma som eko och eko kan man få utan Fairtrade. Vi har dessutom konsumentmakt även i övrigt. Vi påverkar genom både lagstiftning och hur vi handlar all odling och produktion - ekologisk och icke-ekologisk. 

Tar vi den vanligaste Fairtrade-produkten kaffe betalar vi en knapp tia extra för kravmärkt och ytterligare en knapp tia för att på det få Fairtrade-märket. Det är inget litet påslag. Hur får vi kommunens knappa budget att räcka till så god och näringsrik mat som möjligt och hur ska vi värdera rättvisemärkt i förhållande till närodlat, ekologiskt odlat och ett klokt val av födoämnen? Är det här ett vettigt sätt att använda kommunens medel och personalresurser? 
Kommunala tjänstekvinnan Marie Magnusson påstår att en Fairtradecertifiering inte innebära en ökad ekonomisk kostnad. Uppenbarligen räknar hon bort den tid hon själv, andra tjänstemän och politiker lägger ner på det här, men även i övrigt är hennes resonemang märkligt: "Det handlar om att ha ett annat förhållningssätt. Till exempel slänger vi i dag mycket kaffe, det är ju ändå så billigt. Men om det kostar några kronor mer så tänker vi efter innan vi brygger de där extra kopparna som vi ändå inte kommer dricka upp. Vi behöver helt enkelt lära oss att hushålla."

Okej? Så i och med att kommunen köper ett dyrare kaffe förväntas svinnet bli mindre? Varför skulle det bli så? Jag kan möjligen köpa resonemanget i ett privathushåll men i kommunal verksamhet?

.... Det är fascinerande lätt att vara generös med andras pengar.

 Men vårdslösheten med skattemedel och personell tid är inte det enda bekymret här. Min främsta invändning är att det inte finns något som helst väljarstöd för den här utgiften och att man inte ens har försökt skaffa ett sådant. Information om Fairtrade kom i kommunfullmäktige från Fairtrade organisationen. Något försök att skaffa kompletterande och objektiv information gjordes mig veterligen aldrig. Ingenstans har man gjort något försök att utröna Valdemarsviksbornas inställning - eller ens att påverka den.  I det politiska ansvaret ingår att öka miljömedvetenheten och att göra det lättare för kommuninnevånarna att handla och leva på ett hållbart sätt. I Valdemarsvik har vi oljeeldade kommunala byggnader, gratis bilparkering överallt, ingen sopsortering och mycket vedeldning och ett lågt miljöengagemang nationellt sett. I en kommun som vill bli Sveriges främsta miljökommun och som i dag närmast är en utvecklingskommun är skolan också en viktig nyckel när det gäller att sprida kunskap och engagemang om sambandet mellan livsstil och miljö. Massor för en miljöengagerad  Valdemarsviks-politiker att ta tag i. Men icke. Istället satsar man på att bli en Fairtradekommun.  Till vilken nytta? Och till vilken kostnad?

Därmed inte sagt att vi inte ska ta ansvar för konsekvenserna för vår konsumtion. Vi påverkar världen och andra människor genom vad vi stoppar i våra magar, tankar och garderober.  Hur vi handlar och vad vi handlar är sålunda handlingar som medför ett ansvar. Skadar vi miljön? Bidrar vi till lidande, förgiftning, barnarbete, klimatförändringar, skadliga transporter?  Visst kan det väl vara värt möda och extra kostnader att veta att man medverkar till en bättre värld genom sin konsumtion?

Men för en konsument som vill minimera skadan och maximera nyttan är det inte lätt att få tillförlitlig information. Är det bättre att köpa ett ekologiskt vin från Frankrike som kommit hit med lastbil än ett oekologiskt chilenskt vin som kommer med båt? Närproducerat eller kravmärkt? Fågel eller fisk? Ledlampa eller lågenergilampa?
... Visst vore det väl behändigt om det fanns ett litet klistermärke man kunde lita på så att man visste när man handlar med änglarna och när det flugit en djävul i en?  Ett klistermärke som spar oss huvudvärk och besvärliga efterforskningar, ett klistermärke som ger oss ett gott samvete, får oss att se bra ut, ett klistermärke som ger företag en positiv image och därmed marknadsfördelar? 

Organisationen Fairtrade vill gärna att vi tror att just deras klistermärke ger allt det där och eftersom vi så gärna vill köpa just det de säljer lyckas de också väl med sin marknadsföring. Från att ha varit en liten rörelse har Fairtrade blivit en reell maktfaktor som omsätter stora belopp.

Men hur stor del av den extra kostnaden för Fairtrade-produkter hamnar hos producenten? Hur påverkar Fairtrade konkurrensen på plats? Är det verkligen de fattigaste som gynnas? Är det inte västerländskt arrogant att dela ut villkorade allmosor – jobba i kollektiv, lyd de här reglerna, gör så här och så här och betala för att få vara med i klubben så får du en liten belöning. Slår systemet de mer långsiktigt gynnsamma marknadskrafterna ur spel? Vad händer med den som står utanför? Den som inte har råd med avgiften, den som inte kan tillhöra ett kollektiv eller i övrigt kvala in? Hur jämför sig Fairtrade med att handla närproducerat, ekologiskt, att handla rätt efter årstiden?

Jag försöker handla närproducerat, krav och ekologiskt så mycket jag kan och har råd med. Jag handlar också en del Fairtrade produkter. Men om Fairtrade verkligen gör nytta har jag inte kunnat utreda. Den information jag hittar är motstridig. Antingen har Fairtrade en marginell nyttoeffekt, en marginell skadlig effekt eller en försumbar effekt - beroende på perspektiv eller undersökt aspekt - om jag tolkar de analyser jag har läst rätt.  Det verkar inte som om någon stor del av den extra kostnaden når jordbrukaren/producenten, men jag har inte lyckats hitta några siffror på vad Fairtrade-ambassadörer och andra som livnär sig på märket har för löner, arvoden och/eller förmåner.

För den som vill ägna sig åt samma typ av efterforskningar som jag har ägnat mig åt finns här en rad länkar:

Hittar någon objektiv och välgrundad information som visar att Fairtrade verkligen gör nytta - nytta på det sätt paret Bill och Melissa Gates och Läkare utan Gränser gör blir jag glad. Jag har som sagt inte lyckats med det. Men även om det skulle visa sig att världen blir bättre av Fairtrade skulle inte det få mig att handla efter klistermärket i någon större utsträckning.  Det finns nämligen så många parametrar att beakta för den som vill använda sin plånbok för världsförbättring. Långa transporter bör undvikas ... det är viktigt att vi har ett hållbart eget jordbruk ... svenska företag är de företag vi har lättast att påverka med vår konsumentmakt ... sådant som hur vi reser, transporterar oss, värmer våra hus, äter, tvättar, handlar är det allra viktigaste för miljö och hållbar utveckling lokalt som globalt. Det är inte så enkelt att vi kan köpa oss ett gott samvete genom att betala några kronor mer för kaffet, bananerna chokladen och lyxglassen. Att välja hållbart och etiskt är betydligt mer obekvämt än så.

Här kommer en liten guide och några nyttiga länkar för den som vill göra världen bättre  - eller åtminstone inte så mycket sämre - genom sin konsumtion: 
Kött i synnerhet rött kött bör vi konsumera sparsamt. Jätteräkor och utrotningshotad fisk är annat vi ska låta bli eller undvika. Frukt och grönsaker ska i görligaste mån följa säsonger och helst inte flygas hit från andra sidan jordklotet. Bananer och kaffe bör vara ekologiska både med tanke på odlarnas hälsa och vår egen.  Vindruvor besprutas också mycket. Köp ekologiskt vin, ekologiska druvor, russin.  Ät rester, sådant som passerat bäst före, och släng så litet som möjligt. Flygresor av alla slag har en stor klimatpåverkan och bör undvikas. Särskilt gäller det långa resor.  Bilresor bör också undvikas och bilen ska vara av en sort som ger minsta möjliga miljöpåverkan.  Huset ska helst hållas svalt och värmas upp med förnybar energi (För vår del bergvärme, solpanel och Telge Energi).  Tvättmedel ska vara ekologiska och sköljmedel ska man undvika helt och hållet. Kläder, lakan, handdukar, etc. - ekologiskt när det går, men det är också bra att köpa begagnat, lappa istället för att slänga, låta kläder gå i arv, bli utslitna.
Här är några bra länkar:
Därefter får Världsnaturfonden guida dig i hur du väljer rätt fisk och i vad vi kan göra för att rädda Östersjön och övriga hav: http://www.wwf.se/vrt-arbete/hav-och-fiske/rdda-stersjn/havet-gr-att-rdda/1249336-havet-gr-att-rdda
Vältäckande och mycket användbar är Naturskyddsföreningens gröna guide: http://www.naturskyddsforeningen.se/vad-du-kan-gora/gron-guide. Finns även som app.


Jag tror på konsumentmakt och på styrkan i att rösta med fötterna. Jag vill ha mycket mer information om både jämställdhet och miljötänk hos de företag jag handlar av. Annat som har betydelse är nationella och internationella regelverk, ekonomiska styrmedel som belönar hållbar konsumtion, detaljerad och pålitlig konsumentvägledning. 

Men när Fairtrade och kommunpolitiker bjuder upp varandra till dans innebär det i mina ögon att ingendera gör sitt jobb. Och se det - det tror jag inte på. 

tisdag 14 oktober 2014

På andra sidan om alla valen

Mitt i allt hittar jag mig i en vecka utan kvällsmöten och utan helgåtaganden.  Firade med zombie-film och ett glas rödvin i går kväll när jag upptäckte detta härliga faktum.
Valrörelser är sådana lustiga fenomen för oss som är inblandade. Först springer, springer, springer man från dörr till dörr, från debatt till debatt, från möte till möte. Ett kort lugn tar vid (om man inte är rösträknare vill säga), och sedan springer, springer, springer man igen. För nu måste man träffas i varje konstellation och komma överens om vem som ska samarbeta med vem och vem som ska få vilka poster.  För min del har det också varit en hel del annat. Bildningsdebatt i ABF:s regi i Stockholm, språkdebatt i LR:s regi på bokmässan i Göteborg, Label-jury-möte på Skolverket, styrelsemöte för Språklärarnas riksförbund i Uppsala och granskarkonferens för Qualis – även den i Uppsala. #Skolchatt har jag ändå hunnit med, men båda bloggarna har fått en lång viloperiod i detta hoppande från tuva till tuva.
Så hur ser det politiska livet ut så här på andra sidan valet för en folkpartist i Valdemarsvik?  
Först och främst känner jag både tacksamhet och ansvar inför alla personkryss jag har fått. 186 kryss i riksdagsvalet, 55 i landstingsvalet och 25 i kommunvalet. På riksdagslistan fick jag flest kryss efter Mathias Sundin (Norrköping) och Rebecka Gabrielsson (Linköping). Det känns litet bra för en kandidat som kommer från en kommun med 7000+ invånare. 55 i landstingskryss i vår lilla Valdemarsvik-Söderköping-Åtvidaberg-Kinda-krets var ännu mer förvånande. Vi hade inte ens flygblad att dela ut förrän precis på slutet.
Samtidigt var det en kalldusch att FP tappade så många röster – både på riksnivå och i vår kommun. Jag tycker Jan Björklund gör bra ifrån sig i debatterna och att en stor del av vår politik är klok, men i de viktigaste frågorna har vi inte haft tydliga och trovärdiga lösningar. Kärnkraft är inte lösningen på våra miljöproblem. En pappamånad ger oss inte jämställdhet – däremot är det precis den sortens staten-vet-bäst-politik som får många liberaler att rygga tillbaka.  Och skolan … vi behöver en statlig skola, eleverna behöver arbetsro och tydliga besked om sin kunskapsutveckling, men inget av det här kan vända skolans kräftgång. Jan Björklund förtjänar tack för mycket av det han har uträttat, men jag delar inte hans förvissning om att det viktigaste redan är gjort, att skolan kommer att bli bättre om vi bara har litet tålamod. Jag tror varken att vi kan få en bra skola eller ett bra samhälle innan vi återigen börjar blanda våra barn med varandra.
I förra valrörelsen var kärnkraften den enda profilerade frågan där jag hade annan uppfattning. Den här gången var det kärnkraften, pappamånaden och det fria skolvalet. Inte helt lätt att bedriva en bra valrörelse under sådana omständigheter. Det är definitivt inte okej att skjuta sitt eget parti i sank under en valrörelse. Men det är heller inte okej att predika budskap man själv inte tror på.  Många politiker börjar som idealister och slutar som karriärister.  Det är ett pris jag inte är villig att betala. Det är nog också ett pris jag inte tycker att man borde behöva betala. 
Min politiska ambivalens för dock det goda med sig att delar av den nya majoritetens politik kan falla mig på läppen. Mer miljöfokus, mer likvärdighet i skolan står högt på min önskelista. Estetiska ämnen på gymnasiet, satsningar på komvux likaså. Men som ordförande för Språklärarnas riksförbund hoppas jag ändå mest av allt på mer gehör för lärarna och mer och fler språk i skolan.



fredag 12 september 2014

En likvärdig och bra skola i brandtal, insändare och pamflett

Den här insändaren publicerades i dagens NT. Eftersom insändare inte finns på nätet klistrar jag in texten i bloggen. Det finns de som fnyser åt mitt upprepade krav på centralbedömda prov och menar att man ska ha förtroende för lärarna. Men det förtroende som har raserats kan inte magiskt återuppstå, utan det måste bygga på att vi följer upp skolan så att det framgår var och när det finns orsak att känna förtroende och när det inte gör det. Allt kan aldrig testas och mätas och elever lär sig viktiga saker som inte syns i något betyg under sina 12 år i skolbänken, men om en elev går genom skolsystemet utan att få de grundläggande färdigheter och kunskaper som krävs för ett gott och självständigt liv måste det uppdagas. Skolledare och huvudmän som inte ger rätt resurser, anställer obehöriga och okunniga personer, ger sina lärare usla förutsättningar, lärare som saknar kunskap, förmåga, intresse nog att göra ett tillräckligt bra jobb, metodik som inte fungerar - allt sådant behöver uppdagas och stoppas. Det gör vi inte genom att skicka inspektörer på förannonserade besök, det gör vi genom att kontrollera de viktigaste färdigheterna, som läsförståelse, förmåga att göra sig förstådd i skrift, viss problemlösning och samhällsorientering nog för att fullfölja sina medborgerliga plikter och genom rikstäckande statliga enkäter.  Kontrollera mig gärna, men då ska det handla om kunskaper, färdigheter, trygghet, delaktighet och trivsel - inte om huruvida skolan bryter mot någon lag och förordning eller om jag har missat att fylla i någon blankett.
En bra skola för varje unge - det finns inget viktigare politiskt mål - och jag är inte villig att lägga ner vare sig pennan, pekpinnen eller megafonen innan det målet är nått. 
-->
Vi måste få bukt med betygsinflationen


I många år har vi fått rapporter om ”snällrättning” och ”glädjebetyg”. Samtidigt som kunskaperna störtdyker i internationella mätningar har betygen haft en lika kraftig men motsatt utveckling. Men det är på inget sätt snällt att rätta fel eller glädjande med betygsinflation. På samhällsnivå får vi usel valuta för våra skattemedel.  På individnivå kostar det här i bästa fall extra studieår, i sämsta fall kullkastade livsverk.  Så här kan det inte få fortsätta. Bedömningssystem och antagningssystem måste stramas upp och den elev som har betyg som visat sig vara luftslott bör ha tillgång till rättsliga medel.

Häromveckan skickade jag Nyströmska skolan i Söderköping ett tackbrev. Min son tillhör de 20 % av civilingenjörsstudenterna som tagit examen på utsatt tid.  Min dotter klarar matten vid KTH med lätthet samtidigt som många kurskamrater kuggar – flera av dem i mer än en kurs, för andelen ingenjörer som tar examen är bara dryga 40 %.  Det kan verka absurt att tacka för något som borde vara självklart – betyg med full kunskapstäckning.  Det som är absurt är att vi under så lång tid tillåtit denna galopperande betygsinflation trots att den medför lidande, orättvisa och höga kostnader.

På KTH:s hemsida informeras studenterna om att ett extra studieår kan kosta dem så mycket som 1 miljon kronor i studielån och utebliven lön. En elev med luftbetyg som väljer att hålla fast vid studierna kan åka på flera extra studieår till en hisnande personlig kostnad. Det är alltså ingen liten sak jag tackar lärarna på Nyströmska för. De kan ha sparat mina barn både miljonbelopp och dyr terapi. För att inte tala om vad de har sparat vårt samhälle.

Men att våra barn får den utbildning de har rätt till och att våra betyg står för faktiska kunskaper och färdigheter är inte enskilda lärares ansvar utan vårt gemensamma. Det är staten som måste ta ansvar för systematisk uppföljning och rättvisande betyg. Det är staten som ska se till att vår konkurrensutsatta skola konkurrerar med kunskaper, inte med luftslott. Det är också staten som måste ta ansvaret när elever blivit bestulna sin lagstadgade rätt.

Den första åtgärden måste vara att snabbt få på plats en centralrättad studentexamen och centralrätning av de viktigaste nationella proven på lägre stadier. Då kan vi säkerställa att elever lämnar skolan med de viktigaste färdigheterna och att alla skolor och lärare håller måttet.  Det bör bli åtalbart att utsätta lärare för betygspåtryckning och att sätta betyg som uppenbart saknar täckning.  Vi behöver också få en högskoleantagning som bättre matchar studenter med utbildning.  Antagningsprov, preparandkurser och prova-på-dagar på högskolan är instrument högskolorna bör kunna välja mellan.

Den svenska skolan brottas med många problem. Ska vi få bukt med dem måste vi börja med att ta reda på vad skolan verkligen levererar. På individnivå så väl som på samhällsnivå. Alla elever som lämnar skolan ska ha fått en rättvis chans att nå sina drömmar och fullfölja sin potential.

Helena von Schantz
Riksdagskandidat för FP i Östergötland

söndag 31 augusti 2014

Världens Bästa Skitskola och världens bästa skitskolpolitik under luppen

I onsdags hade Världens Bästa Skitskola säsongsfinal med en hel timmes partiledardebatt om skolan.  Jag var bjuden att ingå i publiken och kastade mig från klassrummet för att hinna till Stockholm i tid. Jag hade inte fattat att vi i publiken inte skulle få ställa några frågor så jag blev besviken först. Det är trots allt inget litet företag att ta sig fram och tillbaka mellan Valdemarsvik och Stockholm över en kväll/natt. Men jag tycker UR är en fantastisk institution och att serien Världens Bästa Skitskola är viktig och samhällsnyttig, så det kändes bra att vara där och visa stöd. Dessutom fanns där en guldkant.  Ann-Marie Körling och Johan Kant fanns också på plats och vi hade nästan en hel timme för catching-up.

När man inte behöver formulera kloka frågor och dessutom sitter på nattbuss och i bil mellan halv elva och två på natten blir det mycket utrymme för reflektion.  Reflektion som blev välkommet stoff för första blogginlägget efter mitt all-time-high: "Dags att sparka föräldrarna ur skolan" som hittills har haft 29 711 läsare.  Mitt föregående rekord var inlägget ”Elaka Fjortisar” från maj 2010 (24 110). Framgång borde inspirera, men jag har tvärtom haft skrivtorka och tyckt att inget jag skriver riktigt håller måttet. 

 Världens Bästa Skitskola var det…

Det UR, Natanael Derwinger och Isabella Grybe lyckas allra bäst med är att visa det mänskliga perspektivet bakom statistik och rubriker. Först eleven. Den skräckblandade förtjusningen, skarpsynen och fatalismen hos elever som går i en skola de vet inte håller något enda mått. Resonemangen hos den som upptäcker att friheten att välja en sugig skola kostar den egna framtiden.  Framtidstankar och utsikter hos den som hoppat av skolan på grund av skolans flagranta brott mot skollagen. Mest berörd blir jag av den dallrande osäkerheten i baksmällan. Är det jag som har gjort fel? Är det vi föräldrar som har gjort fel? … Ska det verkligen kunna gå till så här?

… Om staten erbjuder tonåringen ett val mellan t-sprit eller grönt te – vems fel är det om ungen blir blind?

Elevcitat:
”Man drömmer så stort när man går i skolan, man vet nog inte riktigt hur själva världen egentligen är.”
”Svenskläraren var brandman och sminkläraren var frisör”

Ett ljuvt ögonblick var det också för mig  när det handlade om Puls-projektet på Vammarskolan och mina fina kollegor och elever kom upp i bild. Pulsprojektet är något vi har all anledning att vara stolta över i Valdemarsvik.  Dels är det ett lärarinitiativ som har blivit verkstad och fått goda resultat, dels är det ett friskvårdsinitiativ i en kommun där hälsotalen är låga.  Men det var också ögonöppnande hur okritiskt hyllande inslaget är. Eleverna gillar pulsprojektet – annars skulle det aldrig ha blivit långvarigt. Men det handlar inte om odelad och osviktande entusiasm, inte heller om mirakulös rakethöjning av resultat. Det var tydligt att inslaget handlade om att illustrera en poäng snarare än om att skildra en komplex verklighet. Inga avvikande – eller ens mer moderata – synpunkter kom fram, inga kostnader eller nackdelar redovisades och ingen granskning av resultaten gjordes. Det säger något om media, men det säger också något om skolan, om vårt behov att alltid visa den finaste sidan utåt i denna konkurrensstyrda verksamhet. 

Så från elever till politiker.

Politikerperspektivet kryper också in på bara skinnet. Vi ser kommunpolitiker som säger de knäppaste saker, som inte vet ett skvatt om det de sysslar med, som varken kan styrdokumenten eller den egna verksamheten. Kommunpolitiker som ibland svarar med skam, sorg och eftertanke och som ibland låter som om det inte ens finns någon slant som kan trilla ner.
 Ibland tänker jag hur korkad får man bli, i nästa stund – arma stackare vilken sits. Jag är ju politiskt aktiv själv. Så fruktansvärt det vore att handla i god tro och efter bästa förmåga bara för att få veta att man ödelagt liv.

 Ren fars blir det när kommunpolitiker ska teoretisera om varför pojkar presterar sämre än flickor: ”Tjejerna är något mer väluppfostrade”, ”De (killarna) luktar inte lika gott som tjejerna, … Jag hörde alltså på radion, på nyheterna, det var liksom hårresande. Därmed säger jag inte att det är så, jag har ingen aning varför”, ”Jag spekulerar ju bara som du hör”, ”Jag har själv två pojkar och en flicka – vem tror du studerar mest? (Flickan?) … ja så  in i helvete så det bara dånar.  Jag kan int förklara det.”

Göran Persson medger helt frankt att hans politiska karriär låg i vågskålen inför kommunaliseringen, att han därför var tvungen att köra så hårt det bara gick. ”Hade jag förlorat den striden hade mitt mandat varit förbrukat” Charmerande? Inte ett skvatt. Men det var åtminstone ärligt. Och mänskligt. 

Mer mänskligt än charmerande var det också med Beatrice Asks och Carl Bildts trosvisshet inför hur bra det skulle bli med det fria skolvalet och friskolereformen.  Carl Bildt 1991: ”Under 1990-talet ska vi skapa Europas bästa skola”. Och Beatrice Ask var sannerligen inte bättre. Först med stor stolthet om det fria skolvalet: ”En oerhörd förändring strukturellt.  En av de radikalaste reformerna som någonsin har gjorts.” Som om just det att reformen var så radikal var något att skryta med. Mest retar jag mig ändå på hennes lugnande von oben: ”Det kommer att bli väldigt bra det här…” Politiker som ser sig själva som litet klokare, bättre än alla andra, som klappar medborgarna överlägset på huvudet och lagstiftar för deras bästa som vore de oförståndiga barn – det provocerar mig som få saker kan.

Något som också blev skickligt synliggjort är skillnaden mellan innanför och utanför perspektiv. Hur olika man resonerar som elev i en skola man valt, med ett val man lever i och vill försvara och efteråt när man får leva med konsekvenserna av sitt nu så uppenbart ogenomtänkta val. 
Och än mer: Hur olika man resonerar som aktiv och pensionerad politiker. Göran Persson och Yvonne Ruwaida som inte längre är aktiva är frispråkiga, analytiska och Ruwaida rent av självrannsakande: ”Vi har bett om ursäkt för det. Vi var naiva”
De som fortfarande har sitt finger i syltburken försvarar istället den egna politiken till sista blodsdroppen. Den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan kommer inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

Den verkliga sinnebilden för egennyttan är dock Anders Hultin. Först dyker han upp som tjänsteman och sakkunnig, den ”arkitekt” som mejslade fram friskolereformen på bara ett halvår.  Kort därefter grundade han och Peje Emilsson Kunskapsskolan, den ekonomiskt smartaste friskolan av dem alla. Här attraherar man de mest motiverade, ansvarstagande eleverna, låter dem göra större delen av jobbet själva och cashar in på den låga lärartäthet ett sådant elevunderlag möjliggör. Samtidigt dräneras andra skolor på motiverade, ansvarstagande elever – dvs på förebilder och motorer.

Egennyttan levde även i den direktsända partiledardebatten som avslutade serien.  Fredrik Reinfeldt, Annie Löf och Göran Hägglund som trots att inbjudan kommit redan i februari lämnade sena återbud på grund av tidsbrist. En tolkning är att ingen av de tre partiledarna uppfattar skolan som ett tillräckligt viktigt ämne för en debatt på partiledarnivå. Min tolkning är att partistrategerna hade vägt för- och nackdelar med ett deltagande och bedömt att nackdelarna övervägde. Igen – den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

Egennyttan kröp också fram hos Gustav Fridolin när han innan debatten kom igång sköt iväg en lång rad frågor om vad som skulle synas på bild, när och hur man kunde få maximal talartid.  Det där är en politiker som har lärt den läxa som blev så dyrköpt för Nixon – han lämnar inte hur han framstår i media åt slumpen.  När Natanael Derwinger mot hans protest insisterade på att Jan Björklund skulle få mest talartid som ensam representant för Alliansen backade han med en illvillig känga. ”Det kan han behöva. Han har mycket att förklara”.

Jonas Sjöstedts egennytta hamnade i rampljuset när han beklagade sig över alla härmapor som nu tävlar om att visa sin skepsis till vinstintressena i skolan.  ”Det finns ett original och olika sorters kopior” Där tog Fridolin en snygg poäng: ”När jag hör någon annan partiledare prata miljö blir jag glad men när Jonas hör att någon annan tycker att han faktiskt har en poäng tycker han att det är tråkigt. ”

Något jag också uppfattade som egennytta var distansen till Jimmie Åkesson. Inför programmet hälsade, småpratade och skojade partiledarna. Men med Åkesson fanns det ingen kontakt. Inte ens ögonkontakt. Jag förstår inte hur man tror att man slår ett slag för en bättre värld genom negativ särbehandling och utfrysning av en person med åsikter man ogillar. Men det handlar förstås inte om ett slag för en bättre värld utan snarare om ett slag för en bättre image. Det är så viktigt att visa att man minsann inte på något sätt sympatiserar med SD att alla läxor om tolerans, respekt och vanlig mänsklig hyfs blir bortglömda. 

Vad blir då det samlade intrycket av hela serien? Som lärare blir jag glad över att så många elever kommer till tals. Statistik är alltid abstrakt och sällan tragisk. Men varje ung människa som har blivit snuvad på sin skolgång och sin framtid är en tragedi.  En tragedi, en nationell skam och en framtidsförlust. Det här tror jag lärare förstår bättre än andra, för när vi läser skolstatistik är den alltid personlig.  Vi känner och har känslor för verkliga elever av kött och blod bakom varje sifferpost. 

Som nation kan vi motvilligt acceptera skolmisslyckanden som beror på bristande mognad, motivation, ansvarstagande och hoppas eleverna kommer igen på Komvux, men vi har baske mig inte rätt att hålla oss med dåliga skolor, gymnasieprogram som leder till lättförutspådd arbetslöshet, skolsegregation och frihet att välja bort all framtida frihet redan som tonåring. Alla måste i varje fall få en hederlig chans att fullfölja sin potential och  forma sig ett bra liv. 

Insikten när det gäller politiker är att så länge vi har politisk oenighet kring skolan kommer politiker att ställa till med skada.  Det ska helt enkelt inte uppstå situationer där politiker väljer mellan det egna skinnet, det egna partiet och skolan. Facit visar att man i sådana lägen nästan alltid väljer fel.


Därför behöver politiker av varje skrot och korn backa en lång bit bort från skolan, sluta köra över lärarna, sluta leta efter frälsningsläror, mirakelkurer och istället låta oss professionella göra vårt jobb. Det är skolledare, forskare, undervisningsråd, lärare och lärarstudenter som ska tampas med  sådant som klasstorlek, arbetsro, undervisning, material, lärarnas arbetsvillkor och fortbildning. Politiker ska sinsemellan och kompromissvägen komma överens om övergripande mål, resurstilldelningssystem och systematisk uppföljning.  In med nationella utvärderingar och centralrättade prov som prövar de viktigaste färdigheterna. Ut med vår pekfingervisande, felfinnande Skolinspektion, ut med med tjänstemanna- och politikerstyre. 

Utan klåfingriga politiker, med professionell frihet under ansvar för lärarna och en systematisk uppföljning elev för elev har vi snart fått bort både  t-sprit, energidrycker  och luftslott från skolmenyn.

Johan Kant skriver också om Partiledardebatten i VBS.