söndag 20 juli 2014

Per Kornhall del 2: Lärarna och barrikaden

I ett interimistiskt beslut har Per Kornhall fått tillbaka tjänst och lön. Med all sannolikhet innebär det även ett positivt domstolsutslag längre fram. Rättvisan har segrat. LR har gjort ett bra jobb. 
… Men har vi i det utvidgade kollegiet också gjort det? Hur är det med civilkuraget, yttrandefriheten och kollegialiteten i lärarkåren? Det här är frågor jag har brottats med ända sedan jag blev färdig lärare. Orsaken till det är både oro över vad brist på sådant ställer till med i skolan, och vad brist på sådant i skolan ställer till med i samhället. Vad är vi lärare för slags förebilder för eleverna? Vilka signaler sänder vi ut? Och om sådant har blivit bristvaror i skolan – vad beror det på och hur kan vi få tillbaka förlorad mark? 

Alla de här frågorna har för mig ställts på sin spets av turerna kring Per Kornhalls avskedande. I Upplands Väsby fick Kornhall starkt stöd av både lärare och föräldrar. Affären har också både förekommit som nyhet i media och på många av de främsta ledarsidorna. Men nationellt har vi lärare inte slutit upp.  Min namninsamling för Per Kornhall fick bara 430 underskrifter. Det trots att mitt blogginlägg har haft mer än 3000 läsare och trots spridning av uppropet i sociala medier. Det är möjligt att mina inlägg inte var tillräckligt inspirerande och övertygande, men i så fall kunde det ha förekommit andra solidaritetssatsningar. Finns det sådana har de undandragit sig min (och googles) uppmärksamhet. Vi kanske tänker att om någon känd och inflytelserik som Per Kornhall får gå måste det finnas en hund begraven? Men borde inte det lokala lärarengagemanget övertyga om att så inte är fallet? Rädsla för repressalier kan det i varje fall inte bero på. Risken för sådana måste ju trots allt vara som störst just för lärarna i Upplands-Väsby. Inte nog med att deras protester är de mest obekväma, de är dessutom anställda i en kommun där man inte drar sig för att avskeda anställda som brister i lydnad och lojalitet.
Nu undrar jag därför hur kollegiala vi är? Hur långt är vi beredda att anstränga oss för varandra i denna skolkultur av konkurrens, sköt dig själv och skit i andra, individuell lönesättning och karriärtjänster?

Jag tycker att vi borde ha visat mer stöd för Per Kornhalls skull. Vilken fruktansvärd sak att bli avskedad och offentligt misstänkliggjord på det viset, att ha en arbetsgivare som aktivt letar efter grund för uppsägning och som går ut och påstår att man grovt åsidosatt sitt uppdrag samtidigt som grunden för uppsägning hemlighålls till och med från den uppsagda. Här är länken till en avslöjande artikel i Vi i Väsby: Kommunens motivering till Per Kornhalls avsked.

Vi borde alltså ha stöttat Per för Pers skull. Av ren kollegialitet. Men ännu mer borde vi ha gjort det för oss själva och för vår profession. Från att ha varit självständiga myndighetsutövare med rektor som välvilligt stöd har vi lärare gått till att vara ängsliga marknadsförare och service-personer som kan få bannor om vi en stund glömmer att kunden, dvs alla elever och alla föräldrar, alltid har rätt. Alla lärare vet att vi numera förväntas tala väl om och positivt marknadsföra vår skola/huvudman. Alla lärare vet att det kan vara kostsamt att bita den hand som föder en. Alla lärare har antingen drabbats eller känner någon som drabbats av reprimander eller tillrättavisningar av olika slag. Men det här sker mestadels diskret och i små steg. Sällan får en sådan affär någon medieuppmärksamhet. Eftersom det den här gången gick så långt som till avsked och eftersom Per är en offentlig person har affären fått mycket publicitet – både i rikspress och i lärartidningarna. Ett gyllene tillfälle att tillsammans kämpa för den professionella frihet vi har förlorat. Ett gyllene tillfälle för en bredare diskussion om hur det ser ut med yttrandefrihet och demokrati i våra skolor. Men ett tillfälle vi tyvärr försummade. 

När jag tog mina första stapplande steg som lärarvikarie under den senare delen av åttiotalet blev jag tagen av de som jag uppfattade osvenskt starka åsikterna i lärarrummen. Personalmöten kunde rymma upprört röda ansikten, nävar smällda i bordet, lärare som stormade ut. Skratt, höjda röster, hjälpsamhet och frispråkighet är också sådant jag minns från den för-kommunala skolan.  Det var i den här miljön jag bestämde mig för att bli lärare. Ingångslönen var ynkliga 15000, men eleverna var lätta att förälska sig i och den oräddhet, frihet och kollegialitet som präglade yrket var starka argument för att bli lärare. Dessutom var lönetrappan brant. Mot slutet av karriären tjänade lärare nästan dubbelt så mycket som nyutexaminerade.

Så blev skolan kommunal och lönerna individuella. Då ändrades allt det här över en natt.  Nu var det egenskaper som lojalitet och lydnad som premierades. Jag sökte jobb precis i det här skedet. Behörighet, skicklighet, ämneskunskaper var ord som överhuvudtaget inte förekom i platsannonserna. Istället efterfrågades ”förändringsbenägenhet”, ”flexibilitet” och ”samarbetsförmåga”.
 Enstaka gamla lärare som uppfattade att de inget hade att förlora fortsatte att protestera och agitera. Ensamma och isolerade framstod de snarare som bittra kufar och rättshaverister än som modiga sanningssägare.
   Bittra var de säkert också.  Inte nog med att de blev snuvade på sina ålderstillägg, de hade en extra usel löneutveckling även i övrigt. Ingen rektor tyckte det var vettigt att lägga pengar på lärare som just skulle gå i pension, så de fick de lägsta lönelyften nästan oberoende av vad de presterade. Stöd av kollegor fick de på sin höjd i viskad form – aldrig öppet. I den här världen spelade det knappt någon roll om du var en skicklig lärare, eller ens lärare. Billig, lojal, lydig, förändringsbenägen, och flexibel– sådan var den idealiska kommunträlen.

Hördes lärare alls i media var det i form av förbittrade anonyma insändare. På skolorna gällde det att hålla god min i elakt spel. Det var i det här klimatet jag började skriva skoldebatt. ”Kommunförbund i fårakläder” 99 i DN var min första publicerade artikel. Den följdes av en lång rad artiklar. Främst i UNT. Det kom jag undan med utan repressalier för jag kritiserade kommunförbundet och den nationella skolpolitiken, aldrig någon specifik kommun. Det hade jag inte vågat göra. Att vara kritisk mot skolledning, eller policy på en enskild skola – sådant ägnade sig ingen åt. Jag tyckte att Östhammar var en bedrövlig skolkommun när jag jobbade på Gimo bruksgymnasium. Skulle inte ha drömt om att säga det annat än i de muttrade samtal vi hade i kollegiet, än mindre skriva det i en insändare eller blogg, om sådana hade funnits på den tiden.

Idag är lärare mindre tystlåtna än på slutet av nittiotalet, början av 2000-talet. Vi får också mer medieutrymme. En färsk medieanalys beställd av LR och genomförd av Retriever visar att lärare hörs i 11 % av tidningsartiklarna. Länk till artikel. Det låter kanske inte så imponerande, men det är ändå väldigt mycket mer än för bara tio år sedan då lärare knappt hördes alls. När jag började skriva var Kaj Attorps den enda som blev publicerad och han hyllades som hjälte i många lärarrum. Kort därefter bytte han karriär och lämnade skoldebatten. För min del gick det i början många refuserade artiklar på varje publicerad sådan, trots att jag lade ner massor av tid och möda på mina texter. Artiklar som jag själv fortfarande läser med behag, men som aldrig blev publicerade.
Idag har vi både många lärarbloggare och många lärare som får debattartiklar publicerade och som väcker opinion på andra sätt. Sociala medier är en orsak till förändringen. Vi lärare har nya möjligheter att stötta varandra och att sprida budskap vi uppfattar som angelägna. Newsmill hade också en öppnande effekt så länge den plattformen fanns tillgänglig. När det gäller gammelmedia är lärarnas ökade medieutrymme även Maciej Zarembas förtjänst. Efter hans artikelserie om skolan blev det mer intressant att publicera lärare, och att ha med lärare i debattsoffor.

Lärare har fått mer talan, men är vi mer modiga? Det är en fråga jag har ställt mig med ökande frekvens. Det är ingen konst att figurera i debatten med en artikel man vet får tummen upp av rektor, tjänstemän och politiker. Tvärtom kan det vara ett klokt karriärsdrag. Att bli inbjuden till en debattsoffa är bara en fjäder i hatten, så länge man säger rätt saker. Visst är det bra att lärare hörs i media, men om vi bara säger det våra huvudmän vill höra, eller det som kan gagna – eller åtminstone inte skada – oss själva … hur mycket är då vunnet? Det tycks mig som om en stor del av de lärare som får plats i media snarare är goda ambassadörer för sin kommun, huvudman, skola än modiga personer som med risk för egen karriär och utveckling avslöjar missförhållanden och säger sanningar. (Tipsa gärna om obekväma och dödsföraktande lärardebattörer om ni känner till några.  Jag vill ha fel och det skulle trösta och stärka mig med några sådana namn.)

I den här världen sticker Per Kornhall ut. Redan i början av 2000-talet, en tid då lärare var alldeles osedvanligt tysta och fega, kom han med kraftig, skriftlig intern kritik vid Livets Ords skola i Uppsala. En skola där jag föreställer mig sådant var både extra ovälkommet och extra ovanligt.  När den interna kritiken förbigicks med tystnad gjorde han den offentlig. Därefter blev han avstängd från sin tjänst varpå han anmälde sin f.d. arbetsplats till Skolverket (innan Skolinspektionens glada dagar) http://www.dagen.se/nyheter/livets-ords-skolor-synas/. Se det där är verkligen sådant jag kan beundra. Anställningstrygghet, lugn och ro ställs mot moral, rättsuppfattning, elevernas väl och ve och det senare vinner.  Som anställd vid Livets Ords skola var Per Kornhall visselblåsare. Jag kan inte hålla med om att det är det han har varit i Upplands-Väsby. Däremot har han behandlats precis som visselblåsare brukar behandlas och det har skett för att han har varit obekväm för sina chefer och andra makthavare.

Bristen på mod och civilkurage i lärarkåren är begriplig. Få av oss har privata förmögenheter. Att riskera sin tjänst och karriär är att riskera sin och sin familjs försörjning. Vet man att vissa åsikter och yttranden leder till lönelyft och ryggdunkar och andra till repressalier – ja då är inte valet svårt för de allra flesta. Men när lärare är fega och lydiga drabbar det värre än när andra yrkeskategorier låter bli att slå larm. Inte nog med att missförhållanden får fortgå och skolor som borde stängas hålls kvar i drift, vi sänder tydliga signaler till våra elever. Signalen sköt dig själv och skit i andra. Signalen håll god i elakt spel. Och signalen jag bryr mig bara så länge det inte kostar mig. Jag tror rent av att lydnad och lojalitet är skadliga läraregenskaper.  Att undervisa så att man når och engagerar varje elev är både otroligt slitigt och otroligt svårt. Det kräver självdisciplin, uthållighet och massor av självständig tankeverksamhet att verkligen lyckas som lärare.

Vilken hisnande förändring på bara några decennier. Den illustrerar hur viktiga incitament är. Den illustrerar också hur snabbt vi människor anpassar oss till förändrade omständigheter. Trösten blir då att vi förhoppningsvis kan återfå både frihet, trygghet och kollegialitet om vi åtgärdar de systemfel som lett oss hit.

Så vilka är de då systemfelen?
Vi kan börja med kommunaliseringen. En reform som skadat skolan på flera sätt. Den kommunpolitiska verkligheten är att de som styr ska bli omvalda och att de som inte styr ska försöka se till att de misslyckas. Ett ständigt behov av att själv framstå i god dager och att få andra att framstå i tveksam dager. En ständig konkurrenssituation som trappas upp ju närmare valdagen kommer. Det är inte heller så att det är väljarna som nödvändigtvis bestämmer. Hur listorna sätts och poster tillsätts bestämmer partikamraterna och där är det viktigt med lojalitet och partilinjen. Det ingår alltså väldigt tydligt konkurrens, rättning i ledet och hur saker uppfattas och presenteras i den politiska verkligheten. Det är det här Per Kornhall har brutit mot.  När han kritiserar det fria skolvalet undergräver han majoriteten i Upplands-Väsby och ger ammunition till V och SD. Under ett valår kan sådant få kännbara politiska konsekvenser. När han kritiserar det fria skolvalet skaffar han sig dessutom inflytelserika fiender. Ingen har påstått annat än att Per Kornhall har gjort ett bra jobb för skolorna i Upplands-Väsby. Det är heller inte mot skolan/lärarna/eleverna han har brustit i lydnad och lojalitet utan mot politiker och tjänstemän. Så absurt är det i vår svenska skola att det är viktigare att vara en lojal ambassadör för huvudmannen än en skicklig yrkesutövare. 

Nästa systemfel är just det fria skolval Per Kornhall kritiserar så frispråkigt. Skolor och kommuner samarbetar inte i Sverige – vi konkurrerar. Det ligger alltså inte i lärares intresse att avslöja fel på den egna arbetsplatsen. Skolinspektionen är inga bundsförvanter som vi samarbetar med för att få en så bra skola som möjligt i Sverige. Negativa rapporter hotar elevunderlag och ger oss missnöjda och besvärliga föräldrar och elever. Det handlar inte om att bli bättre utan det handlar om att se bra ut.

Det tredje systemfelet är konkurrensen mellan lärare. Den individuella lönesättningen har inte lett till högre löneklyftor mellan lärare – tvärtom var trappan betydligt brantare när lönen baserades på tjänsteår. Det den har lett till är att vi årligen måste marknadsföra oss själva, motivera varför jag ska ha 200 kronor mer än kollegan. Det här är ett ovärdigt och destruktivt system. Det är också rättsosäkert. Kriterierna och vad som premieras varierar från kommun till kommun, ibland från skola till skola. Jag minns en personalfest samma dag lönebeskedet hade kommit. Det är tur att skolan alls står kvar får jag säga. Tända ljus, sprit och så mycket bitterhet och ilska borde aldrig finnas i samma byggnad. Det gamla systemet där alla fick samma lön och där bara tjänsteår räknades var orättvist det med, men det ställde inte lärare mot lärare. Jag har vunnit på den individuella lönesättningen, men jag gillar den inte. Om jag fick bestämma skulle det finnas en rad fasta påslag. Tjänstår, tilläggsutbildning, ämnesansvar, extraordinär skicklighet, glesbygd, utanförskapsområde, mentorskap, skolutveckling, med mera. Då skulle lärare kunna förändra sina villkor utan denna förödande konkurrens.

Det är samarbete som är skolans framgångsrecept. Det är samarbete som krävs för en likvärdig och bra skola. Ändå har vi haft tre stora skolutvecklingsförändringar som har knuffat undan det existerande samarbetet och ersatt det med konkurrens. Börjar det inte vara dags att vi tittar i facit? Hur kan vi tro att vi kan konkurrera oss till en bra och likvärdig skola för varje barn? Skolan är vårt viktigaste gemensamma ansvar. Det är hög tid att vi axlar det.

Lästips: LR:s Zoran Alagic har skrivit ett klokt och tänkvärt blogginlägg i samma ämne: Visselblåsare får rätt mot kommunen. 

torsdag 5 juni 2014

Upp till lärarkamp för Per Kornhall!

Per Kornhall, disputerad lärare, skoldebattör och utbildningsstrateg i Upplands-Väsby, har fått sparken. Jag har aldrig känt någon som fått sparken tidigare. Det är ju inte precis stup i kvarten sådant händer. I all synnerhet inte som personer i ledande ställning får det. Dem brukar man snarare sparka snett uppåt.

Så vad är då skälet till detta extrema drag? Enligt kommundirektör Björn Eklundh har Per Kornhall ”grovt åsidosatt” anställningsavtalet. Hur? Av ”respekt för de inblandades integritet” vill Eklundh inte gå in på det. … Vad kan det tänkas innebära att grovt åsidosätta? Stöld, bedrägeri, sexuella trakasserier, spioneri, kränkningar, urkundsförfalskning? I avsaknad av fakta får vi lita till fantasin.

Per Kornhall har en annan beskrivning. Han berättar att han gång på gång blivit utsatt för försök att tysta honom. Dels har det handlat om intern kritik, dels om hans debattinlägg. När varningarna och hoten inte fick önskad effekt blev Per Kornhall utfryst, marginaliserad, ombedd att se sig om efter annat jobb, föreslagen avgångsvederlag och till slut sparkad. Från kommunens sida dementerar man och påstår sig värna yttrandefrihet och takhöjd. Att så inte är fallet framgår med besvärande tydlighet av ett inspelat samtal med Kornhalls närmaste chef Barbro Johansson. Stöd för Kornhalls version finns även i omständigheterna kring varslet. Kornhall berättar att det var några timmar efter att han skickat ett mejl där han informerade ledande politiker om vad som pågick som han själv fick ett mejl där han varslades om uppsägning. Ett varsel utan något angivet sakskäl.

Inte ens när Björn Eklundhs dementi publicerades i DN hade Per Kornhall informerats om skälen.  … Hur skulle det kännas att hotas med sparken utan att få veta varför? Bevare oss för den typen av omsorg om ”inblandades integritet”. 

Efter allt detta upphaussande visade sig de fyra skälen för uppsägning vara mindre än en tumme: Deltagande i två skolutvecklingskonferenser utan reglementsenlig förankring hos chefen, någon oklarhet kring outlook-kalendern – en kalender som verkar ha efterfrågats just i syfte att hitta skäl för avsked – och att Per Kornhall låtit sig intervjuas av lokaltidningen på vad han nekar till var arbetstid. … Är det här ens tillräckligt för en skriftlig reprimand? Förstår Björn Eklundh vad det får för effekt på läsaren med sådana tunna skäl efter den spekulation han själv väckt med sina ”grova åsidosättanden” och ”omsorg om inblandades integritet”. Det hade varit bättre att låta Per Kornhalls artikel stå oemotsagd. För både Eklundh själv och för Upplands-Väsby kommun.

Jag har varit i en liknande sits som Per Kornhall, men min historia har ett trevligare slut. För några år kallades jag till samtal på kommunhuset i Norrköping. Inte ens vid direkt fråga fick jag veta syftet. Då bad jag LR om hjälp – det här var eftermiddagen innan mötet. Kommunombud Miia Austa stuvade om i sin kalender, kom med mig på mötet och gjorde ett fantastiskt jobb.
Ämnena för mötet visade sig vara vilken lojalitet anställda är skyldiga kommunen, vad det innebär att vara en ”god ambassadör” och yttrandefrihetens gränser i allmänhet och ett av mina blogginlägg i synnerhet: Raketbränsle eller grus i maskineriet. 

Det förekom inga hot under mötet och det backades en hel del redan vid sittande bord – mycket tack vare LR:s Miia Austa. Ändå mådde jag riktigt dåligt efter det här mötet. Det kändes som om Storebror tittade över min axel och jag undrade om jag någonsin skulle kunna blogga och debattera lika otvunget igen. Nattsömnen och magen krånglade, jag tänkte knappt på något annat.

Precis som Per Kornhall valde jag att slåss. Jag gick ut och beskrev precis vad som hade hänt i ett blogginlägg och i sociala medier: I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret  Precis som Per Kornhall fick jag stöd och medieuppmärksamhet. Men jag fick inte ett mejl med varsel utan istället ett mejl från Olle Johansson (S) ordförande för BUN där han tog avstånd från och beklagade det som hänt. 

Men det är inte bara den historien jag tänker på när jag läser artiklarna om och av Per Kornhall. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet hade vi en olustig skandal. Det var fyra lärare som åkte med åk 3 elever på studieresa till Kenya. Syftet med resan var att studera hur kontakten med väst påverkade befolkningen. Istället fick eleverna studera hur lärarnas supande och libido påverkade befolkningen. 
En av lärarna, ordförande för KD och medlem i Livets Ord filmades av eleverna genom öppna altandörrar vällustigt guppande över en prostituerad.  Filmen låg på Aftonbladets första sida ett bra tag. De två kvinnliga lärarna drack sig så redlösa att eleverna fick släpa upp dem på rummet. De hade också för vana att tafsa på manliga guider och att skaffa sig unga ”pojkvänner”. Den ena kvinnan försvann till Nairobi på några dagar för att träffa sin ”pojkvän”.  De här lärarna åsidosatte grovt sina uppdrag och de gjorde det på sätt som skadade de elever de hade i uppdrag att skydda, fostra och utbilda. Men den gången var det ingen som fick sparken. Den enda konsekvens vi kollegor kunde se var att Uppsala Kommun gick ut med ett policy-dokument när det gäller skolresor. Prostituerade stod det ingenting om, men vi lärare informerades att vi skulle hålla oss nyktra när vi reste med elever.

Varför fick jag politiskt stöd i min kommun, medan Per Kornhall istället blev varslad? Hur kommer det sig att  han fick sparken, men inte de här lärarna? 

En del beror på den slump kommunaliseringen ger – kommuner styrs olika.  Ytterligare en del beror på den slump olika personer i ledande ställning ger. Olle Johansson är en politiker jag gillade och respekterade långt innan det här hände. Jag var inte förvånad över hans stöd för vare sig en lärare i kommunen eller för yttrandefriheten. 
Men det viktigaste skälet är att den kommunpolitiska makten trumfar allt annat – inklusive elevernas väl och ve. Blir något tillräckligt obekvämt för de styrande gäller det framför allt att minimera skadan.

Mitt bloggande hotade eller störde inga kommunpolitiker eller höga tjänstemän. Det var bara föremålet för blogginlägget: skolforskaren Christian Lundahl och hans uppdragsgivare som berördes. Skandalen i Uppsala hade heller inga politiska konsekvenser – ja utom för KD som avsatte sin  ordförande. Två av de sexturistande lärarna var dessutom kvinnor och därmed svåra att hantera just politiskt. Att män sexturistar vet väl alla, men kvinnor i sextio-årsåldern? Att de fyra lärarna skadade afrikaner, elever, skolan och läraryrket var förstås tråkigt, men ingen politisk hetpotatis, inget som påverkade något valresultat.

Per Kornhall har däremot varit både obekväm och kostsam för politiker och tjänstemän i Upplands-Väsby – och det under ett valår. När han kritiserar lokalhyresystemet för skolorna och raketinkluderingen av nyanlända kritiserar han beslut som fattats och implementerats under de senaste åren.  Har politikerna fattat dumma beslut? Har tjänstemännen gett dumma råd eller implementerat fel? Den debatt som har väckts både internt i Upplands-Väsby och externt kan kanske på sikt gynna skolan, men den gynnar varken tjänstemännen eller den styrande majoriteten. 

I den nationella skoldebatten ägnar sig Per Kornhall ttlut? Har tjänstemännen giv beslut? Har tjänstemännen givit dumma råd eller implementerat fel? Den här disku till den grad metodiskt och enträget åt att kritisera kommunaliseringen och valfrihetsreformerna. Obekväma ämnen i många kommuner, men alldeles särskilt i friskoletäta och friskolekramande Upplands-Väsby. Hela målstyrningen av Upplands-Väsby utgår ifrån att ”mångfald och valfrihet och därmed konkurrens stimulerar kvalitetsutveckling.”  En kommunal tjänsteman som i debattinslag underkänner premisserna för kommunens målstyrning? En kommunal tjänsteman som sakligt, metodiskt och med många referenser underkänner en viktig del av majoritetens politik– och det ett valår? Inte undra på att det finns ruffled feathers i Upplands-Väsby.

Varför anställde man Per Kornhall när nu hans skolanalys är så på kollisionskurs med den politik man för i Upplands-Väsby? Som anställd vid Skolverket kunde inte Per Kornhall delta särskilt frispråkigt i den allmänna debatten. Man trodde kanske att det skulle bli likadant på det här jobbet, att Kornhall skulle förstå det alla svenska lärare snabbt lärde sig efter kommunaliseringen - man biter inte den kommunala hand som föder en ostraffat. Samtidigt kan Per Kornhall ha varit trött på de begränsningar i yttrandefriheten som följer med rollen som utbildningsråd vid Skolverket och valt det här jobbet just för att bättre kunna tala fritt.

Denna kommunala hantering illustrerar varför skolan inte bör vara kommunal. Det nationella målet en god och likvärdig skola hamnar obönhörligen på kollisionskurs med kommunpolitiska villkor och prioriteringar. Skolan är vårt viktigaste och mest långsiktiga nationella åtagande, men på kommunal nivå är det viktigaste målet att bli omvald. Väljarnas minnen och mandatperioderna är korta, medan skolan är en långsiktig och osäker gröda. Nu låter det här kanske som allmän kritik av kommunpolitiker. Det är det inte. De flesta kommunpolitiker jag känner är ansvarskännande, hårt arbetande personer som vill göra rätt för sin kommun. Det är incitamenten och villkoren som leder fel. Och så länge det inte lönar sig att göra rätt för skolans huvudmän får vi aldrig en bra och likvärdig skola. Så länge det inte lönar sig för skolans huvudmän att vara goda, förtroendefulla arbetsgivare får vi aldrig en bra lärarkår med goda arbetsvillkor.

Det första steget i lärarkampen för Per Kornhall och för vår egen yttrandefrihet blir därför att kämpa för och att rösta för en statlig skola. Men det räcker inte. Vi behöver också lägga om våra egna prioriteringar. Det är inte vårt uppdrag att vara våra huvudmäns goda ambassadörer. Det är inte  huvudmännen vi är skyldiga vår lojalitet. Vår lojalitet måste vara till uppdraget, till eleverna och till kollegorna - i den ordningen. Skolans kvalitet och likvärdighet är inte bara statens och huvudmännens utan även vårt ansvar. Blundar vi för missförhållanden och felprioriteringar, tiger vi med det vi ser av omsorg om våra egna skinn -  ja då blir vi medskyldiga. Så kära kollegor, skriv insändare, mobilisera facket, föräldrar, opinionen, ryt ifrån när det behövs. Och när en kollega hamnar i blåsväder på grund av frispråkighet, starta namnlistor, protestera, stötta - och gör det även när du inte håller med i sak. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte vara en skicklig lärare. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte främja demokratin och värdegrunden i skolan.

Länk till nystartad namninsamling mot avskedandet av Per Kornhall
Lärarna i Upplands-Väsby har redan protesterat. Låt oss visa att de och Per Kornhall har stöd utanför kommungränserna och skriv under.

Vi ses på barrikaderna!


Media: Jag en visselblåsare (DN), Väsby har inte begränsat Kornhalls yttrandefrihet (DN), Jag använde min yttrandefrihet och blev uppsagd (DN), Skydda visselblåsarna (DN ledare), Våga vissla (UNT), Krama en visselblåsare idag (NT), Förhandlingar om Per Kornhall (Vi i Väsby), Kornhall får mejl om uppsägning (Vi i Väsby), Skoldebattör riskerar sparken (Lärarnas Tidning), Per Kornhall har blivit avskedad (Skolvärlden), Värna de obekväma (Expressen)
Bloggar: Per Kornhalls blogg på Skolvärlden, Johan Kant: Yttrandefriheten är viktig i vårt samhälle, Lars H Gustafsson: Visselblåsarens dilemma, Zoran Alagic: Lågt i tak med skolmakthavare som inte värdesätter kunskap, Eric Palmstierna (M i Väsby): Djupt oetiskt agerande av oppositionen för att plocka billiga politiska poäng, Jan Lenander: Öppet brev till Upplands-Väsby, Liberala Lärare: Lärares frihet att tycka om skolan,






lördag 31 maj 2014

I Europaparlamentsvalets efterdyningar

Nu är rösterna sammanräknade och Europaparlementsvalet avgjort. Roligt att Fredrick Federley blev  inkryssad för C. Vi delar åsikter i flera frågor, Fredrick och jag, och vi har stått på samma barrikad några gånger. Framför allt kring sexköpslagen. Än mer roligt att Marit Paulsen fick så många kryss. Hela 144 000 välförtjänta sådana. Det får mina 711 kryss att se anspråkslösa ut, men jag är glad och tacksam över att så många tror att jag kan göra ett bra jobb på en så ansvarsfull post och stolt över de fem steg jag klättrade på FP:s EP-lista, från plats 21 till 16. Glad är jag också över att Valdemarsvik är en av sex FP-kommuner i landet som ökade jämfört med valet 2009. FP ökade med hela 1% - näst mest i landet efter Mjölby som hade 1,2%.  Tack alla ni som röstade på mig. 

Där har jag även orsak att tacka Lärarnas tidning,  Skolvärlden och Valdemarsviks-journalisterna Bo Cederqvist och Hanna Andersson (NT)  för medieutrymmet. Ja och de partikamrater som delat ut valmaterial runt om i länet. Tack igen. 

Mina egna insatser är jag inte lika nöjd över.  Jag missade ett mejl med förfrågan om intervju från Folkbladet (hamnade i inaktuell brevlåda).  Min debattartikel platsade inte på debattsidan vare sig i Corren eller i NT och eftersom beskeden tog två veckor fanns det inte tid att skriva en ny. Den personvalsfolder som antagligen fick den största spridningen var felaktig (byggd på ett tidigt utkast) och inte särskilt lyckad. Den korrekta foldern kom för sent för att hinna få någon spridning. 

Men något jag däremot är nöjd över är FP:s och C:s öppna möte: Varför EU? Både för att det blev så lyckat och uppskattat och för att det var resultatet av samarbete partier emellan. Jag är trött på konfliktytor, bråk och misstänkliggörande och övertygad om att samarbete leder längre än rivalitet. Men helt lätt är det inte att samsas om utrymmet i valtider. På vårt möte samsades de olika partiernas foldrar på samma bord – de partier som hörsammat vår inbjudan att lämna material vill säga. Men de samsades framför en stor C-roll-up.

Det var vår sekreterare och flitiga revisionsledamot Marianne Franck-Nilsson som först tog initiativ till studiecirkeln. När vi i styrelsen hade gett tummen upp kontaktade hon Sigbritt Segergren (C). Så fort det var klart att vi var tillräckligt många för att studiecirkeln skulle bli av skickade vi inbjudan till samtliga partier i kommunstyrelsen, men det var inga andra än vi och C som var intresserade. Kulmen för studiecirkeln var det öppna mötet: Varför EU? Ett möte som bestod av många korta inlägg (mellan fem och 15 minuter), mingel och frågestund.

Carl Hamilton berättade om Baces och mussel-projekten. Göran Trysberg hade lämnat ett uttömmande underlag kring turismen och EU.  Julie Tran berättade om C:s valplattform. Cizzie Kemle lyckades med konststycket att på fem minuter få alla att verkligen se EU ur ett småföretagarperspektiv. Efter mina fem minuter som snarare handlade om EU och Valdemarsvik än om FP och EU var det miljöminister Lena Ek som tog till orda. Även hon var mycket duktig på att få minuterna att räknas. På en dryg kvart hann hon ge en överskådlig och pedagogisk översikt över vad EU gör, varför EU behövs, vilka frågor som är på agendan nu och vad de innebär konkret. Jag blev klart wowad av den insatsen och önskar att alla elever kunde få en sådan föreläsning. Bo Cederqvist var på plats och skrev en bra artikel om mötet: EU-beslut påverkar också lokalt. 

Det var den personliga valanalysen det. En mer allmän sådan följer här. 

Det här EP-valet var på flera sätt annorlunda än det föregående. Trots farhågorna inför valet var det betydligt mindre debatt för och emot EU som företeelse än 2009. Det var också betydligt mer och betydligt bättre mediabevakning. Den som ville skaffa input inför sitt kryss hade utmärkta möjligheter att göra just det. Bevakningen var också befriande saklig och neutral.
Som EP-kandidat fick jag många mejl med frågor om förtydliganden och ställningstaganden. Det både överraskade och gladde mig. Frågorna var detaljerade och initierade – något som gav mig en välbehövlig skjuts att lära mig mer om sådant jag var otillräckligt insatt i som frihandelsavtalet med USA och EU:s jordbrukspolitik. Mindre uppskattade var de kedjemejl som översvämmade brevlådan där man uppmanades lova olika saker inför valet. Om man är orolig över lobbyverksamheten i Bryssel och politikers förmåga att stå emot gäller det att rösta in politiker med integritet, vilja och förmåga att sätta sig in i frågor, snarare än sådana som svarar lättvindigt på utskickade enkäter - a.k.a. lobbyverksamhet. Men sammantaget var signalen jag fick att det finns många engagerade väljare som verkligen tar sitt demokratiska ansvar på allvar. Härligt.

I efterdebatten har fokus varit på SD:s landvinningar. Många tar avstånd och förfasar sig. Det irriterar mig för förfasandet bara ökar klyftorna i ett samhälle som redan är tillräckligt segregerat och fyllt av motsättningar.  Vad vi istället borde göra är analysera, reflektera och idka självkritik. Vi visste innan valet att det låga valdeltagandet gynnar borgerliga partier. Ett ökat valdeltagande kunde förväntas gynna SD, S och V. Vi ville ha ett högre valdeltagande, då måste vi vara beredda på konsekvenserna. Men det var trots allt inte SD som var segraren i det här valet utan MP. Miljön är vår stora gemensamma ödesfråga och efter freden EU:s viktigaste uppdrag. Samtidigt var det alldeles för få av kandidaterna som pratade miljö.

 Varför gick det så bra för SD? För det första var de ensamma om att vara tydligt EU-fientliga och det finns en hel del svenskar som vill se oss lämna den europeiska gemenskapen. För dem framstod kanske SD som det säkraste kortet. För det andra hade de en effektiv kampanj. Det var bara SD och S material jag fick i min brevlåda och SD hade effektiva kampanjslogans. För det tredje var vi andra dåliga på att bemöta deras argument.

Av det skälet tror jag att det hade varit bättre om de hade bjudits in till fler tv-debatter.  Någon borde ha kommit åt att tala om att den fria rörligheten inte har lett till lönedumpning eller till att andra européer tar svenska jobb som svenskar hade velat ha. Någon borde ha fått tillfälle att påpeka att de pengar vi betalar till EU är till för vår egen säkerhet, miljö och framtid, att vårt välstånd till väldigt stor del bygger på export till EU, en export-andel som vuxit mycket sedan vi gick med i EU.  Bror-Tommy Sturk (MP) tycker att vi bör isolera SD. Det receptet tror inte jag alls på. Vi har alla del i det samhälle vi lever i. Det finns aldrig en ursäkt för att ägna sig åt förakt, utfrysning och intolerans. Här håller jag istället med Gunnar Hökmark i uttalandet: Föraktar vi andra kan vi inte kalla oss toleranta. Tycker vi att andra är inne på fel spår måste målet vara att få dem att reflektera och omvärdera – inte att utsätta dem för någon slags demonisering och utanförskap.

I min kampanj förklarade jag mig trött på att tala om kronor och ören. Det stämmer att jag är det. Jag tycker att vi borde vara mer långsiktiga och mer osjälviska än så. Vi är skyldiga våra barn och barnbarn att ta ett gemensamt ansvar för miljön och för fred och frihet i vår del av världen. Vi mår bättre av dialog med länderna i vårt närområde än av misstänksam rädsla. 
Men det är nog ändå så att vi också måste tala kronor och ören – så även jag. Vad innebär det för en kommun om exporten sjunker eller stiger en procent? Vad innebär det för oss om det finns misär, förtryck eller politisk instabilitet i vårt närområde? 11 september-kraschen, tsunamin i Thailand, den i Japan med kärnkraftshaveriet, instabiliteten i Syrien och Ukraina – allt sådant hade och har en direkt effekt på vår trygghet och ekonomi vare sig vi intresserar oss för omvärlden eller inte.

Nej media får högt betyg för den här valrörelsen. Väljarna med sitt ökade valdeltagande och många gröna röster likaså. Däremot behöver de politiska partierna göra bättre ifrån sig.  Bättre och mer karismatiska och pålästa kandidater, en valrörelse som börjar tidigare än i sista stund och mer dialog och känsla för frågor som engagerar.  Jag tycker också att alla partier behöver ha miljön på agendan i ett Europa-val och att det är dags att rensa bort frågor som inte rör EU ur partiprogrammen.

Men nu är i varje fall våra 20 Europa-parlamentariker valda och snart på plats i Bryssel. Jag önskar dem all lycka till och hoppas jag får sällskap av många engagerade medborgare och journalister i att bevaka vad de uträttar och vad som händer i parlamentet de följande fem åren.

En till som reflekterar är Tjelsi 3.0: Några tankar efter valet.

lördag 24 maj 2014

Röstar du för en bättre värld i morgon? För frihet, miljö och tillväxt?

”Sköt dig själv och skit i andra” och ”what’s in it for me?” har aldrig varit framgångsrecept och är det mindre än någonsin idag. I en värld där både möjligheter och hot är globala behöver konkurrens ersättas av samarbete, gränser av broar, megafoner av dialog.
Vi behöver bredda diskussionen om EU. Jag är trött på att höra vad som lönar sig och vad som inte lönar sig för Sverige – som om EU var ett extraerbjudande som ska vägas mot ett annat. Jag vill diskutera etik och moral, krig och fred, rivalitet och samverkan. Inte debet och kredit. EU ska varken ses som en möjlighet att åka snålskjuts eller en arena för att läxa upp andra.  
Istället behöver vi samarbeta kring rätt saker i EU, samarbeten som gör alla till vinnare. Utbildning, forskning, miljö, arbetsmarknad, brottsbekämpning, jordbruk, mänskliga rättigheter - på alla de områdena blir vi rikare, klokare, friare och/eller tryggare om vi samarbetar. Vi behöver EU och EU behöver oss.

Den här texten är klippt ur min personvalsfolder för EU-valet. Den dyker upp i bloggen av det enkla skälet att foldern – på grund av en miss på länsnivå - fanns i min hand först i måndags och därför mestadels kommer att återfinnas i pappersåtervinningen. Det är bara ett sätt på vilket den här valrörelsen inte gick som det var tänkt.  Min EU-debattartikel blev refuserad av både NT och Corren. Här har jag emellertid ingen att skylla på, här var det mitt eget skrivande som tydligen inte höll måttet. Jag klipper in artikeln på slutet så får den som orkar läsa döma själv. Men först den utlovade informationen om mina hjärtefrågor:

Vad vill jag åstadkomma om jag blir EU-parlamentariker?

Utbildning:
Utbildning är inte bara en nyckel till tillväxt, utan också till demokrati och individens frihet och makt över den egna tillvaron. I vårt EU-samarbete är utbildning ett eftersatt område. Gemensam utbildningsforskning, goda exempel, samarbeten, studieresor, elevutbyten – allt det behöver stärkas. 
Innovation och forskning:
Samarbete leder längre än konkurrens. Det bör vara regel- inte undantag att europeiska doktorander och forskare tillbringar en del av sin arbetstid vid ett universitet i ett annat EU-land. Gemensamma forskningsprojekt bör uppmuntras och språkkunskaperna i universitetsvärlden stärkas.
Mänskliga rättigheter:
Det är en hel del fokus på mänskliga rättigheter vid en medlemsansökan. Men vi har sett flera exempel på länder som redan är medlemmar som infört lagar som skulle ha omöjliggjort en godkänd ansökan. Om Hitlers Tyskland eller Mussolinis Italien hade hört till EU – hur skulle vi ha hanterat dem?  Det måste vara samma ribba för medlemsländerna som gäller vid inträde. Vid sexism, homofobi, rasism och religiös förföljelse bör medlemsstaten kunna varnas, bötfällas och i sista skedet uteslutas.
Miljö:
Skall vi ha ren luft, rent vatten och goda livsvillkor måste vi samarbeta. Men det här är också ett område där kloka huvuden behöver slås ihop. Satsningar på gemensamma forskningprojekt, tillgång till både goda och mindre lyckade exempel. Vi behöver lära tillsammans och av varandra. Här behöver vi mer och strängare gemensam lagstiftning – inte mindre. Vi behöver ett Europa där det lönar sig att ta ansvar för vår gemensamma miljö. Ett Europa utan förebyggande antibiotika-användning, avklippta grisknorrar och flyg som är billigare än tåget.
Arbetsmarknad:
Den öppna arbetsmarknad som var en del av EU-visionen har inte förverkligats. Det är inte acceptabelt. En flexibel och öppen arbetsmarknad är till gagn för alla medlemsländer. Arbetslösheten sjunker och vi lär av varandra, kommer hem med nya grepp och fräscha idéer, eller exporterar svenska lösningar och grepp till ett nytt land. En satsning på europeiska praktikplatser för gymnasieelever. Program för jobbyte – byt jobb med någon med motsvarande arbetsuppgifter i ett annat EU-land i allt mellan en vecka och ett år. Utveckling av den europeiska arbetsförmedlingen.

Refuserad artikel: 
Fram för EU-lagar som gör Sverige grönt, friskt och konkurrenskraftigt. 
”60 procent av alla beslut i kommuner och landsting påverkas av EU-lagstiftning”. Det här är en skattning gjord av SKL som används som bevis för att EU lagstiftar i frågor som man borde lämna till medlemsländerna. Den slutsatsen är orättvis. Vi har ett gemensamt ansvar för att överstatlig lagstiftning begränsas till frågor som verkligen angår oss alla. Det ligger på våra politiker hemma och i EU att se till att den gemensamma lagstiftning vi har skyddar medborgarna och gagnar Europa. Vår miljö, vår hälsa, våra mänskliga rättigheter och våra möjligheter att konkurrera på rättvisa villkor.

EU lagstiftning bestäms av flera övergripande principer. För det första ska all EU-lagstiftning motiveras. För det andra gäller subsidiaritetsprincipen – beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt.  Men för att det här ska fungera som det är tänkt behöver varje medlemsland ta sitt ansvar. Om vi är missnöjda med en EU-lag måste de första frågorna gälla hur våra politiker har agerat. Vi pratar ibland om EU som om det var en främmande enhet.  Men vi är ju själva en del av EU, vi delar ansvaret.  Både för att skydda oss från lagar vi inte vill ha och för att inte i vår tur tvinga värderingar och prioriteringar på andra. När V och S verkar för europeisk kvotering till bolagsstyrelser – är det exempel på lagstiftning som knappast är en förutsättning för fred och välstånd.

En sådan förutsättning är däremot en god miljö. På inget annat område är det så uppenbart hur beroende vi är av samverkan och gemensamma spelregler. Klimatet, luften och vattnet följer inga nationsgränser, och här står både vår överlevnad och vår konkurrenskraft på spel. Utan EU lagstiftning skulle våra företag och bönder ha svårare att konkurrera, utan EU lagstiftning skulle hotet om antibiotika-resistens vara överhängande. Svenska bönder ska inte bli utkonkurrerade för att svensk lag kräver god djurhållning. Kemikalielagstiftningen är ytterligare ett exempel på lagstiftning som skyddar hälsa och miljö för varje europé och samtidigt ger mer rättvis konkurrens.

Det viktiga är inte om vi har mer eller mindre lagstiftning inom EU. Det viktiga är att vi lagstiftar om rätt saker. De demokratiska fri- och rättigheter vi kräver för inträde ska gälla alla. Överträdelser bör kunna leda till sanktioner och uteslutning. Vi behöver striktare kemikalielagstiftning, gemensam bekämpning av gränsöverskridande brottslighet och bättre djurskydd. Vi behöver långsiktiga, gröna spelregler för företagen och gröna val som lönar sig på alla nivåer.
Fler eller färre lagar – det kan kvitta lika. Det viktiga är att vi stiftar rätt lagar på rätt nivå. Ansvaret för att så sker är också vårt. Och steg ett bör vara att sopa rent framför egen dörr. 
Helena von Schantz
Östgöta-kandidat till Europaparlamentet (FP)



söndag 18 maj 2014

Vad kan och vill en lärare uträtta i EU-parlamentet?

 Nu är det precis en vecka kvar till valdagen för EU-parlamentet. Ett val där jag finns på FP-s valsedel som nummer 21. Jag och Ademir Zilic  (plats 28) är Östergötlands två EU-parlamentskandidater.

Det är både en heder och ett ansvar att leva upp till att stå på den listan. Det räcker inte att vi har några rikskändisar som syns och hörs i media och på valda torg. Vi behöver vara många som sätter oss in i europapolitiken, många som diskuterar EU-frågor och väljarna förtjänar att ha många att välja på. I synnerhet i det här valet där så mycket hänger på person.

En journalist på Lärarnas Nyheter frågade i en telefonintervju vad jag tror om mina chanser att bli invald. Mitt svar var att det inte är så troligt att jag åker till Bryssel. Efteråt ångrade jag mig. Det är väljarnas sak att välja, det är min sak som kandidat att så effektivt och tydligt som möjligt förmedla vad jag för till bordet och vad jag vill åstadkomma. Den här fokuseringen vid opinionsmätningar, vid hur vinden ligger och vid odds och chanser är varken bra för själen, journalistiken eller för demokratin. 

Så vad för jag till bordet och vad vill jag åstadkomma?
Det jag för till bordet (förutom ett antal språk och ett flackande världsmedborgarliv) är inställningen att Sverige varken är överlägset eller underlägset övriga EU-länder. Allas lika värde på nationell nivå, helt enkelt. Det här låter kanske som en självklarhet, men det är det inte. Vi har en skrämselretorik kring EU där andra människor framställs som mindre kompetenta och som hot. Gräshoppssvärmar påstås komma att välla in över gränserna och utnyttja vårt bidragssystem eller sno våra jobb. När det gäller handeln måste vi konkurrera, sälja mer än andra, vinna eller försvinna. Men den andre kan lika gärna ses som en möjlighet som ett hot och ett samarbete som fungerar som det ska ger inga förlorare. Vi har ju faktiskt precis tagit flera kliv framåt från en värld av vinnare och förlorare. Det är betydligt färre som svälter ihjäl, färre analfabeter, färre som dör i sjukdomar vi kan bota än för bara några decennier sedan. Det var inte kul att leva i en värld där vi såg bilder av barn med skelettliknande kroppar, stora ögon och uppsvällda magar dagligdags. En värld där vi uppmanade våra barn att tänka på barnen i Biafra när de inte ville äta upp sina kokta grönsaker.

En inställning är också att de andra är idioter som man kan blåsa eller utnyttja, typ som Grekland gjorde. En inte särskilt lönsam inställning, uppenbarligen. En annan är att andra länder bara vill åka snålskjuts på vårt välstånd. Men vårt välstånd bygger till största delen på export - dvs på just andra länder.
 Somliga vill att vi ska sprida vårt överlägsna samhällsskick till mindre utvecklade och ”bra” länder, eller att vi ska tillrättavisa och mästra dem. Till exempel genom att pådyvla dem vår sexköpslag eller tvinga dem att anamma ett föräldraförsäkringssystem och en arbetsrätt som är mer lika våra. Särskilt ironiskt blir det när samma kandidater vill göra omfattande ingrepp i andra länders lagstiftning, men slår bakut inför varje reglering som tvingar oss själva till förändring.

Här måste vi ändra vårt synsätt. Vi är varken bättre eller sämre än andra människor. Ibland kan andra lära av oss, ibland vi av andra och ibland lär vi oss saker tillsammans. Den andre är varken en idiot att utnyttja eller tillrättavisa eller en konkurrent som ska mosas utan en jämlike att samarbeta med. På lika villkor, till ömsesidig nytta, med respekt, tolerans och dialog.

Jag tror att min inställning är ganska typisk för lärare. Man kan nämligen knappast vara en bra lärare utan att tillmäta alla sina elever samma värde och utan att praktisera allas lika värde varje dag, i varje klass. Av hävd är läraryrket också ett samarbetsyrke, även om samarbetet till viss del har satts ur spel av skolkonkurrensen och av den individuella och ibland rätt godtyckliga lönesättningen.


Det är var vad jag för till bordet. Jag ska skriva ett blogginlägg om mina fokusfrågor också. Men jag tycker faktiskt inte att det är lika viktigt. För utan respekt, vilja att lyssna och beredskap att själv omvärdera blir inget samarbete framgångsrikt. … Och utan respekt, vilja att lyssna och beredskap att själv omvärdera kan man heller inte få någon annan att tänka om. Än mindre ett land att ändra sin lagstiftning eller sina värderingar. 

tisdag 29 april 2014

Om föräldrar i katedern och om elevkvotering

Jag sitter på ett Lufthansa-flyg på väg till det europeiska språkcentret i Graz för en workshop. Ämnet är: föräldrar som resurs i det flerspråkiga klassrummet.  Det finns redan sådana projekt på gång och eftersom resultaten har överträffat förväntningarna vill man ha en spridning och en acceleration över hela EU – därför samlar man representanter från alla medlemsländer i en workshop.  

Vad är det då man vill och tror sig kunna uppnå? Tanken är att när man bjuder in föräldrar att bidra med sin kunskap – främst då språk och kultur – blir alla berikade och integrationen bättre. Klyftorna mellan hem och skola minskar samtidigt som kunskap, förståelse och tolerans ökar på alla håll.  Men en ökad språklig och kulturell kompetens hos alla våra barn är också ett viktigt mål – sådan kompetens är hårdvaluta på arbetsmarknaden och dessutom en förutsättning för ett framgångsrikt pluralistiskt samhälle. Ett samhälle som berikas av globalisering, mångkultur och flerspråkighet snarare än ett samhälle som präglas av slutenhet, misstro och intolerans.

Det var väl inga pjåkiga mål? Kan man annat än nicka instämmande åt dem. Receptet är också smått genialiskt. Föräldrar som är aktivt involverade och som inbjuds som värdefulla bärare av kunskap och kultur måste självklart få ett bättre förhållande till sina barns skola och till det nya landets kultur och utbildning. Samtidigt får de en annan ställning och status i de infödda barnens och deras föräldrars ögon.

Varje EU-land har en representant.Tanken är att vi ska lära oss av goda exempel, lära av varandra, brainstorma, åka hem till våra länder och sprida goda idéer. Det är roligt att få representera Sverige i ett sådant sammanhang. Det här är ett område som är såå viktig just för oss. Nyanlända och invandrare är kanske det första man tänker på, men vi har också flera egna minoritetsspråk och en ökad mångkultur och flerspråkighet som kommit med EU:s öppna arbets- och studiemarknad.  Allt det här behöver vi göra till fördelar både på individ-nivå och nationellt.

Men innan vi kan dra ordentlig nytta av insatser för att använda mångkultur för att berika oss alla har vi ett stort problem att hantera – vår segregerade skola. Det är ju så fullkomligt huvudlöst och dumt att inbilla sig att man kan lyckas med integration i ett samhälle där vi inte lever tillsammans. Kulturer som lever sida vid sida utan naturliga möten  berikar inte varandra, utan de krockar.  Och krockar… de tenderar att leda till skador.  Till allt från plåtskador, personskador till ond bråd död. Varför beskärma sig över främlingsfientlighet och nynazister? Vi skördar bara vad vi sår.

 Vill vi ha en annan gröda  måste vi helt enkelt så andra frön. Och det arbetet måste börja direkt - oberoende av hur det går med kommunaliseringen och med friskolorna. Mitt huvudsakliga förslag är kvotering. Vi ska inte kvotera i bolagsstyrelser. Där räcker det med att offentliggöra könsfördelningen så får vi konsumenter klara den biffen. Dessutom är inte företagens tjänstetillsättning något staten ska lägga sig i. Men vi måste börja kvotera i skolan. Skolan är statens ansvarsområde nummer ett och det främsta instrumentet för integration, tolerans, demokrati och tillväxt.

Hur skulle kvotering kunna gå till? Slumpmässigt utvalda kvotelever kan bussas från skolor som är kulturellt oberikade av svenska till skolor som är kulturellt oberikade punkt Kvotelever kan bussas från skolor med låg andel nyanlända i motsatt riktning. Just det pillret kan gärna sockras med både laptop, körkort och resa.  På motsvarande sätt kan kvoteleverna förses med en extra trevlig skolpeng. Vad än som behövs för att vi ska få frivilliga skolresenärer till  och från Rosengård, Södertälje, Gottsunda, Skäggetorp och andra ställen med extra kraftig skolsegregation.

Låter det här drastiskt? Inte ett skvatt i mina öron. Tvärtom skulle jag vilja sprida receptet till alla skolor. Det har talats en hel del om likvärdighet och blandning i skolan ur ett kunskapsperspektiv. Vi har fått lära oss att likvärdighet och goda resultat går hand i hand och att resultaten blir högre när det finns blandning i klassrummet. Nu är det hög tid att vi uppmärksammar konsekvenserna av vår skolsegregation även för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har ökande motsättningar, allt svårare att förstå varandra och en krympande benägenhet att lyssna på varandra. Inte bara över språk- och kulturgränser utan även när det gäller kön, klass, stad och landsbygd och sexualitet. Det uppfattar jag däremot som drastiskt. Drastiskt och skrämmande.

Vi har en skola där alla slåss för sig och sitt - i all synnerhet föräldrarna. Inte av själviskhet utan för att vi har ett system som bygger på att föräldrar bevakar sina barns rättigheter och möjligheter. Ska vi få en bra skola, ska vi få ett land präglat av kulturell rikedom, tolerans och samarbete då måste vi göra just det till mål och inte ge oss innan vi är i hamn. Föräldraengagemang behöver kanaliseras att gälla hela skolan, snarare än det egna barnet, och vi måste - bara måste - se till att det barn som inte har engagerade och/eller kunniga föräldrar får en riktigt bra skolgång. Ska vi förverkliga den kompensatoriska skola vi så vackert målar upp i våra styrdokument ska de ju faktiskt ha den bästa skolgången.

Så fram för kulturrikedom och mångspråkighet genom föräldrar som deltar i undervisningen, men först behöver vi blanda våra elever och se till att de bästa lärarna och mesta resurserna finns på rätt ställe. Skolan ska vara  en mötesplats för de grupper och grupperingar som finns i vårt samhälle - och den ska vara som bäst där det behövs som mest.

torsdag 24 april 2014

Vad har det fria skolvalet betytt för oss lärare?

Det här är ämnet för kvällens #skolchatt och en högst relevant fråga att ställa, för det var ju lärarnas dåliga löner och låga status som lyftes som ett huvudskäl till konkurrensutsättningen. Med det fria skolvalet skulle lönerna stiga, statusen öka, arbetsvillkoren förbättras. I och med friskolornas höga löner och goda arbetsvillkor skulle de kommunala skolorna tvingas att anpassa sig och på så vis skulle alla lärare bli vinnare – men i all synnerhet de skickligaste lärarna.

Så hur blev det? I kväll får vi förhoppningsvis höra många lärarröster i frågan. Här kommer några av mina för-reflektioner.

Den bästa läraren visade sig inte vara den skickligaste läraren utan lärare som inte alls var lärare. Andelen obehöriga formligen exploderade och vi som var behöriga lärare fick se stora dumstrutar växa upp på våra huvuden. Överskott i budgeten, flexibla lyhörda anställda som kunde sägas upp över somrarna var några av vinsterna här. De skickligaste lärarna visade sig vara de minst attraktiva på den nya skolmarknaden. Dels har de högre löner än nyexade eller obehöriga lärare, dels är skickliga lärare besvärligt folk som ställer krav och har synpunkter. Till exempel är de ofta ovilliga att undervisa i ämnen där de saknar behörighet. Skickliga lärare har också en besvärande tendens att sätta låga betyg. 

Lönerna då? När jag fick ett vikariat på Kunskapsgymnasiet och berättade att jag hade 24.000  - en då högst genomsnittlig kommunal lön bleknade rektorn och förklarade att så mycket kunde jag inte hoppas på där. Arbetsvillkoren? Semestertjänst och knappt något inflytande över metodik och material. Det finns säkert undantag, men när det gäller att underbetala och att begränsa lärarnas frihet och inflytande trumfas de flesta kommuner av friskolor. Det är MYCKET bättre med semestertjänst, säger mången friskolerektor hurtigt. Lärare jobbar alldeles för mycket annars.

Vår professionella roll och status? I och med det fria skolvalet blev föräldrar och elever kunder. Kunder vi alla behöver vara till lags. Tidigare skickades  elever  till rektor när de misskött sig. Idag är det lärare som blir skickade till rektor. När en förälder ringt om ett misshagligt betyg. När en elev klagat över ett lektionsupplägg, eller över en tillrättavisning. Eller när du – gud förbjude – har varit tråkig, ställt krav eller serverat något svårt.

Marknadsföringen vi numera får ägna oss åt får även den föras upp på det fria skolvalets konto. Istället för att förbereda lektioner producerar vi glassiga folders, planerar Öppet Hus och är vår skolas goda ambassadörer. Det är vi för den delen även när Skolinspektionen kommer på besök. Dåliga recensioner ger vikande söktryck ger att skolan får dålig budget, och vi sämre arbetsvillkor – ja i värsta fall till att skolan får läggas ner.

En kostnad med det fria skolvalet är också att det kostar att kritisera det fria skolvalet. Många människor har stora pengar och prestige investerade i skolkonkurrensen och tar varken ifrågasättanden eller mothugg lättvindigt.

Per Kornhall skriver om den låga takhöjden i sin kommun där man inte vill acceptera att han ger sig in i skoldebatten. Jag tror att takhöjden skulle ha varit mycket högre om han integett sig in i friskoledebatten. Själv har jag många gånger uppfattat att jag mött avståndstagande och avoghet från människor med makt på grund av mina inlägg i samma debatt. Riktigt säker har jag inte varit. Kanske tolkar jag in för mycket. Kanske beror avogheten på spenat mellan tänderna eller något annat tillkortakommande.

När Folkbladets chefredaktör och Friskolornas Riksförbunds f.d. ordförande Widar Andersson kyligt stirrade genom mig när jag hälsade på honom inför FP:s primärval inför EU-parlamentsvalet var jag sålunda inte helt bombis på att orsaken var mitt friskolekritiska skrivande.

Men den kvällen var google min vän. Först fick jag fram att Widar Andersson är ordförande i AcadeMedias advisory board. Därnäst såg jag den artikel och den bild som fanns på Folkbladets sida:

     
                                        Armen längst till vänster är min. Jag mejlade Widar en bild där alla åtta kandidater finns med. Han svarade inte. 


Några av mina blogginlägg i frågan: Dagsländor och myror 3,  Från fängelse till friskola,  Kvalet med det fria valet,
Media: Per Kornhall i Skolvärlden: Jag kommer inte att sluta delta i debatten..., en intervju med Jonas Vlachos i Skolporten ni inte får missa: Skola+ Marknad =Problem. En högst tänk- och läsvärd artikel i Expressen: Den Jagade Generationen.  SVD: Elever - eller skolans dyrbara kunder? , Anna Dahlberg i Expressen: Därför bör vi förbjuda vinstintresset i skolan. SVD:  Det fria skolvalet gör lärare till betjänter.