måndagen den 31:e mars 2014

LÄRARE – BEHÖVS DOM?

”Ämneskunskaper är inte viktiga nuförtiden”, förklarade rektor vänligt under anställningsintervjun. ”Det är andra saker som räknas”.
   Några månader senare visade det sig att rektorn hade tolkat tidsandan korrekt, för i förslaget till lärarutbildningsreform drog man kraftigt ner på tiden för ämnesstudier till förmån för pedagogik och didaktik. Dessutom rekommenderade man att en tredjedel av utbildningen skulle bli gemensam för alla blivande lärare oberoende av stadium. 
  Fördelarna med förslaget är uppenbara. Den gemensamma tredjedelen gör det betydligt lättare för lärare att flytta mellan nivåer. Under en uppflyttande babyboom kan först gymnasielärare tjänstgöra på lågstadiet och längre fram lågstadiekollegorna på gymnasiet. Rekryteringen kan också underlättas om man drar ner på de svåra och krävande ämnesstudierna där många blir utslagna på grund av bristande förkunskaper, intellekt och analysförmåga. 
   Reformen kan också bli ett vapen mot katederundervisningen. Har man tillräckligt grunda ämneskunskaper kanske man har förstånd att hålla tyst under lektionerna.

Nej, det är ingen tvekan om att reformen skulle innebära betydande fördelar. Ändå vill jag hävda att den inte är tillräckligt djärv och framsynt. Om undervisning skall ersättas av handledarskap och handledarskapet fungerar bäst när kunskaperna är grunda, varför inte då låta eleverna handleda varandra? Tvåorna kan bistå ettorna i deras läsinlärning, sjuorna kan finnas till hands när sexorna lär sig grunderna i tyska och åttorna kan hjälpa sjuorna med kemilaborationerna. 

För det första skulle vi säkert nå nya, häpnadsväckande resultat på det sättet, för det är ju allom bekant att man lär så länge man har elever. För det andra skulle vi få Europas mest kostnadseffektiva och progressiva skola. För det tredje skulle hela landet få en konkurrensfördel om arbetsmarknaden fick tillgång till lärarna, en yrkeskår som ödmjukt kröker rygg inför usel arbetsmiljö, låg lön, oavlönat övertidsarbete, ständigt föränderliga arbetsuppgifter och en arbetsgivare som får 1800-talets patroner att framstå som lyhörda filantroper.
Det här skrev jag 1999. Inte för sent att följa receptet än. Nu kan vi ju dessutom komplettera elev-handledarna med datorer - och vad det lider kanske med robotar.

onsdagen den 26:e mars 2014

Att välja med hjärtat eller rösta med fötterna?



”Om jag hade lyssnat på mitt hjärta skulle jag ha gått på Rytmus”, det var min dotters replik efter att hon hade hört min analys av debattartikeln i tisdagens NT: Välj gymnasieprogram med hjärtat” författad av rektorn för Rytmus i Norrköping. Medan jag fördjupade min analys förtydligade hon att de har sådana härliga rum och sköna soffor att softa i på Rytmus. "Vet du hur många timmar jag har pluggat kemi bara idag? Och matteprovet sabbade hela förra helgen.”

Från sådana lidanden vill Rytmus rektor Johan Lundberg helt befria våra barn:Min uppfattning är att det i princip är omöjligt att göra strategiskt riktiga val när man är så ung och jag anser också att det är orimligt att förvänta sig att så unga människor ska tänka långsiktigt på det sättet. Gymnasievalet är stor (rektorns stavfel) och svårt som det är och man behöver inte lägga last på bördan genom att även väga in strategi och långsiktighet. Jag förespråkar i stället att eleverna tillåts gå på känsla och att välja med hjärtat. Frågor som ”Vad gillar du?” ”Vad är du bra på?” ”Vad vill du hålla på med nu – inte om fem eller tio år?” anser jag bör få ta större plats och vara vägledande i valet av gymnasieprogram.”

Undrar hur rektorn får artikeln att gå ihop med gymnasieskolans styrdokument – styrdokument som tydligt gör klart att uppdraget är att förbereda eleverna för framtida studier och arbete? Personlig tillväxt ska också få utrymme, men inte precis genom att eleverna dansar, sjunger eller sminkar varandra. Så här står det i Gymnasieboken 2011: ”De ämnen som huvudsakligen bidrar till att ge en god grund för personlig utveckling och ett aktivt deltagande i samhällslivet är de gymnasiegemensamma ämnena, tidigare kallade kärnämnen eller allmänna ämnen, medan karaktärsämnenas huvudsakliga syfte är specialisering mot ett yrke eller mot högskoleförberedelse.”

Jag gissar att det ser mörkt ut till hösten för Rytmus då skolledningen letar efter gratiskanaler för sin marknadsföring. Drar budgeten ned mot minus? Drar elever och föräldrar öronen åt sig? Har de registrerat att det är rörmokare, läkare, serveringspersonal, ingenjörer, sjuksköterskor och lärare marknaden skriker efter – inte singer-songwriters?
Skulle inte tro att den här artikeln leder till många nya ansökningar till Rytmus. Den som läser debattsidor och morgontidningar lär vara bekant med arbetsmarknadens behov och även med hur det går för de elever som struntar i att väga in strategi och långsiktighet i sina val. Men just här håller jag med rektor Johan Lundberg. Det är orimligt att vänta sig att så unga människor ska tänka långsiktigt. Därför ska det inte vara möjligt att leka sig fram i tre år på skattebetalarnas bekostnad. Därför behöver yrkesutbildningarna på gymnasiet dimensioneras efter arbetsmarknadens behov. Därför ska man inte  - för att använda rektor Johan Lundbergs ord: ”liksom på köpet bli behörig till vidare studier”. Det är ju ingen som ”liksom på köpet” skaffar sig de kunskaper som krävs för vidare studier. Tyvärr skaffar man sig vid vissa skolor betygen ”liksom på köpet” och det är ett otyg vi snabbt måste göra upp med. Betyg utan innehåll är ett fruktansvärt svek mot eleverna och dessutom stöld av skattemedel. 
 
Visst är det bra om lärares arbetsbörda minskar, men det är inte det viktigaste skälet till att vallöftet centralrättning av nationella prov är så välkommet. Det viktigaste skälet är att vi som samhälle är skyldiga att kontrollera att varje unge har fått möjlighet att tillägna sig de kunskaper och färdigheter som krävs för att försörja sig och forma sin egen framtid. Den kontrollen fullgör vi helt uppenbart inte idag. I så fall skulle inte betygen gå rakt uppåt samtidigt som kunskaper och färdigheter barkar rakt neråt. Så länge det ser ut så finns det ingen reform jag längtar så mycket efter som studentexamen och centralrättade nationella prov. Allt vare sig behöver eller ska kontrolleras, men ingen elev ska kunna gå genom vårt skolsystem utan att få de kunskaper och färdigheter som krävs för att ta sig fram i tillvaron. Ingen elev ska luras på sin framtid.
… Den här artikeln publicerades samma dag som Kalla Fakta sågade svensk matematikundervisning i: Den stora felräkningen, en sågning som avslutades med en genomgång av tre åttonde-klassares framtidsdrömmar. Gossen i Hong-Kong planerade att bli läkare, flickan i Finland ekonom eller flygvärdinna. Den svenska flickan? … Gissa tre gånger…. Precis. Hon ska gå på musik och dans-gymnasium. 

lördagen den 8:e mars 2014

Peace, love and jämställdhet

Det är något konstigt med tidsandan. När man befinner sig i den känns den så konstant och svårföränderlig. Ändå är den helt uppenbart inte det. När jag var tonåring – sjuttiotal – var det omöjligt för kvinnor att bli piloter, byggarbetare och många andra visslade efter snygga tjejer, vi blötte våra jeans för att få på oss dem och ingen av oss ägde en bh. Man hade omöjligt kunnat bli anklagad för lössläppthet. Möjligen för frigiditet eller hämningar. Jag kände inte av någon konflikt kring jämställdhet. Alla jag träffade och kände tyckte att det var självklart att män och kvinnor skulle ha samma rättigheter. Trosvisst och litet naivt vandrade vi där med våra peacemärken och unisexkläder på väg mot vårt jämställdhetsnirvana.

… Hur mycket av det känns bekant idag? Om tidsandan fortfarande var den här härliga Woodstocks-sorglösa optimismen – skulle Sverige utmärka sig med mer våld mot kvinnor, mer könssegregerad arbetsmarknad och färre kvinnliga chefer än i många andra västländer? Jag tror inte det.
Jämställdhet är ett väldigt, väldigt viktigt mål. Men det målet kan vi inte kriga oss till. Vi måste gneta och vi måste samarbeta- pojkar och flickor, mammor och pappor, gummor och gubbar ända tills varenda kotte har samma friheter, rättigheter och möjligheter oberoende av kön.


Mer om Lego-reklamen från 1981 och om könade leksaker: The little girl from the Lego-ad is...


Självklart skat arbetet  starta med de kvinnor som har de sämsta möjligheterna till frihet, trygghet och självförverkligande. Därför är jag väldigt glad över de handlingskraftiga förslag för att stävjavåldet mot kvinnor som Jan Björklund presenterade idag. Han har så rätt när han säger: ”Det är inte den skräckslagna kvinnan som ska leva sitt vardagsliv i bojor, det är mannen som hotar henne som ska göra det!”

torsdagen den 20:e februari 2014

Blockpolitiken skadar skolan.

Jag hade redan skrivit ett avslutande inlägg i min serie om moderaternas forskningsbaserade skolpolitiska förslag när jag drabbades av akut avståndstagande från hela den pågående politiska skoldebatten. 
Skolan är så uppenbart en fråga som både är underordnad den politiska tuppfäktningen och favoritföremål för den. Det gör mig frustrerad och bedrövad. Det sista vi behöver är fler bittra strider om skolan, det nästsista vi behöver är valtaktiska floskler om skolan.

Välstånd, demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans, kultur– allt det hänger på god och likvärdig utbildning. Skolan är därför viktigare än all partipolitik och jag är beredd att hurra och strö rosor vem som än genomför kloka reformer och får våra barns framtid på rätt köl. Men jag tror inte att något parti eller någotdera blocket kan klara av det konststycket. Vi kan helt enkelt inte få ordning på skolan så länge det pågår en dragkamp om den. 

Här har vi en orsak till att jag retade upp mig på Tobés artikel om moderaternas ”forskningsbaserade skolpolitik”. Den bottnade varken i forskning eller i övertygelse, utan i politisk nödvändighet. Det är valår, skolan är den fråga som intresserar väljarna mest, M har behov av att både vrida ledartröjan av Jan Björklund och av att ta vind ur de socialdemokratiska seglen.  

Visst vill politiker gärna ha en bättre skola, men viktigast är att övertyga så många väljare som möjligt att rösta på det egna partiet. Därför en hophafsad artikel full av floskler från Tobé. Därför sågar Baylan Björklunds skolkommission trots att det var precis en sådan S från början efterlyste. Därför ägnar sig Fridolin åt vidlyftiga och populistiska löften snarare än åt dialog och sådant som verkligen kan få skolan på rätt köl. Jan Björklund då? Han föll i flera gropar när Pisa-resultaten först kom: ”Det vi ser nu är frukterna av S katastrofala flumskolpolitik, vi har gjort allt rätt, vänta bara tills atlantångaren får upp farten”. Men efter den första chocken tycker jag att han har skött sig väl. Självrannsakan och tal om delat ansvar har ersatt höttande pekfinger. De yviga gesterna och löftena har uteblivit. Jag gillar också att den svenska skolan ska utvärderas av en oberoende, opolitisk skolkommission. Blockpolitiken är i så hög grad en del av problemen med den svenska skolan att det är svårt att se en lösning så länge politiker deltar i analysen. Behovet av att rättfärdiga den egna politiken och skjuta det andra blockets politik i sank är helt enkelt för stort.

Varför har skolan blivit ett slagträ just i Sverige? Det ser ju faktiskt inte alls ut så i andra länder. Jag riskerar att låta tjatig här, men så här illa går det utan systematisk, oberoende mål- och resultatuppföljning. När det inte finns något facit är det lätt att slänga sig med floskler och ogrundade frälsningsläror och teorier.  Här har jag svårt att förstå alliansens agerande. Atlantångare i all ära, men hur svårt och tidskrävande hade det varit att dra igång med centralrättning av nationella prov?  Jag känner inte till något annat land som inte har en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten. Lägger man till det att vi har en knivskarp konkurrens om elever där betyg och provresultat är lockbeten blir bristen på oberoende kontroll av kunskapsresultat närmast kriminellt oansvarig.

 Skolverket utredde den här möjligheten härom året och fann centralrättning vara en dyr och svåradministrerad reform. Det ter sig också absurt i mina ögon. Dubbelrättning prövar lärarnas bedömningsförmåga och innebär samtidigt kompetensutveckling i bedömning och rättssäkerhet för eleverna. Utan dubbelrättning är centralrättning en kännbar minskning av lärarnas arbetsbörda och därmed till gagn för undervisningskvaliteten. I Finland klarar man sig med studentexamen och de prov som ingår i de utvärderingar som ersätter våra skolinspektioner – men där har man å andra sidan alltid haft centralrättade prov, där finns inte konkurrens om elever och där har man dessutom fler vägar till universiteten – antagningsprov, studentbetyg och slutbetyg.

Ytterligare en orsak till politiseringen är att vi ersätter systematisk och fortlöpande skolutveckling, dvs små försiktiga steg som fortlöpande utvärderas, med jättekliv ut i det okända – gärna åt många håll samtidigt och i allmänhet utan att fråga efter resultaten. Varför en helt ny läroplan med pompa och ståt vartannat decennium? Det vettiga vore väl att fortlöpande göra mindre justeringar i dialog med ämnesföreningar, andra konstellationer av berörda lärare och universitetsinstitutioner. På så vis skulle man både hålla läroplanen aktuell, levande, känd och förankrad. Varför i ett slag införa den mest långtgående friskolereformen i världen istället för en stegvis reform med möjlighet att utvärdera och justera vid varje steg? En extrem decentralisering istället för en försiktig övergång från statligt ansvar till ett övervägande kommunalt sådant?

En orsak är att mellanmjölkens och ordet lagoms förlovade land har ett sjukligt behov av att utmärka sig, vara annorlunda. Vi ska helst vara först, bäst och vackrast och har svårt att förhålla sig till andra länder som jämlikar. Fortfarande idag heter det att vi ska ha världens bästa skola. En flera decennier gammal målsättning som har varit ungefär lika framgångsrik som USA:s krig mot narkotikan.

Men det viktigaste skälet är blockpolitiken. Halva folket ska med jämna mellanrum köra över den andra halvan. Istället för kompromisser och breda överenskommelser har man i båda blocken valt att veva atlantångaren så långt åt vänster respektive höger man mäktat med under sin tid vid makten.  Ur det perspektivet har vi inte mycket att förebrå Jan Björklund. De dumheter vi lider av är tidigare regeringars arv. Problemet med de nuvarande skolreformerna är inte att de är felaktiga utan att de är otillräckliga. De ter sig närmast som en kombination av att bota benbrott med plåster och att stänga stalldörren när hästen redan har rymt.  Huvudmännen följde inte de förra styrdokumenten och de följer inte de nuvarande. Det lönade sig inte för lärare att göra rätt förr och det lönar sig heller inte nu.  Elever får fortfarande betala priset för ett korkat skolval själva. Någon garanti för att man undervisats av behöriga lärare, har täckning för sina betyg, har fått den undervisning man har rätt till erbjuds inte. Jag och min lärarmake har låtit våra barn välja endast mellan kommunala skolor och har ändå andats ut först när våra barn lyckats på universitetet – dvs när vi har fått facit på att det fanns täckning för deras betyg. När jag bodde i Finland trodde jag att det var så bara i utvecklingsländer.

Istället för att detaljstyra med inspektion, dokumentation och en uppsjö nationella prov lärarna rättar bäst de kan, vill och gitter borde staten målstyra med systematisk uppföljning och rätt incitament. Studentexamen, centralrättade nationella prov, statliga elev- och lärarutvärderingar och kontroll av faktisk trygghet, hellre än kontroll av likabehandlingsplaner.
Som lärare behöver jag inte vänta på att tillräcklig tid har passerat för att veta om dagens reformer är tillräckliga. Det lönar sig fortfarande inte att sätta undervisning före dokumentation, att sätta rättvisande betyg, att ta ansvar för sin egen utbildning eller fortbildning, att ingripa mot mobbning och trakasserier eller att hjälpa och stötta sina kollegor. Incitamenten leder fel, målstyrning saknas, huvudmännen maskar och de politiska blocken … deras företrädare och ledare käbblar vidare.


Det man kan begära av de politiker som debatterar skola är att de har fokus på skolan – inte på partiet, spinndoktorerna och statistikbyråerna. Att de talar om skolan när de har något att säga, inte när det är valtaktiskt lämpligt att göra det. Att de säger vad de tycker, tror och vill – inte det som är taktiskt, väljarfriande eller ägnat att få ett annat parti att framstå i dålig dager. Att de samarbetar och försöker hitta breda överenskommelser. Att de inte snor idéer av varandra utan talar om när de tycker att ett annat parti har en poäng – även om det är ett parti från andra sidan stängslet. Då kan vi långsamt börja röra oss mot en bättre skola. Då kan kanske vartefter våra elever bli vinnarna – snarare än det ena eller andra blocket.


Media: Expressen: Anna Dahlbergs "Sverige i en ding, ding värld",  S:Skolpolitik bortom förnuft och känsla - även den i Expressen, Repliken: Sluta hyckla, S och M:s skolpolitik är lika,  Illustrerande debatt i riksdagen: 

torsdagen den 30:e januari 2014

"Tiden för undervisning i skolan måste få bli helig"


Det här är ämnet för kvällens #skolchatt och ett ämne jag verkligen kan gå igång på. Inte bara för att undervisningstid som försvinner är inlärning som försvinner utan för att skolans och föräldrarnas brist på respekt för undervisningstiden sänder en tydlig signal till eleverna – skolan är inte viktigare än så här.

Så vilka är det som behöver skärpa sig om den idag så styvmoderligt behandlade undervisningstiden ska bli helig? Om budskapet från vuxenvärlden ska bli: Utbildning är viktigt. Inte som nu - Utbildning kvittar.?

Först och främst måste staten, huvudmännen och rektorerna prioritera annorlunda. Idag går elevvård, konferenser och dokumentation före undervisning på de flesta skolor. Inget konstigt med det. När har föräldrar ringt till lokaltidningen eller anmält en skola till Skolinspektionen för brister i undervisningen eller otillräcklig sådan? Någon central kunskapskontroll finns inte heller, däremot kontrolleras dokumentation och elevvård både av myndigheter och av huvudmän. … Som man ropar får man svar. Betygsstatistik för vi ju, kanske någon kontrar, betygsstatistik och statistik över NP-resultat. Så länge vi inte har någon central rättning av NP och skolor och lärare sätter betyg enligt egna huvuden (och enligt vad som lönar sig bäst) säger sådan statistik väldigt litet. Precis lika litet som ett korrekt åtgärdsprogram betyder att åtgärderna haft effekt. Precis lika litet som en utmärkt likabehandlingsplan betyder att alla på skolan behandlas lika. Vill vi ha resultat måste det vara resultat vi följer upp. Inte kulisserna och utanverket. 


Kalendarier pepprade med schemabrytande aktiviteter är ett annat otyg. Hela dagar på orientering, spökboll, badhus-besök, elevuppvisningar, etc.. Elevråd, körtid, jourklass-system är annat som tar elever från undervisningen.
Det står i skollagen att elever som ägnar sig åt elevdemokrati ska kompenseras för den undervisning de förlorar. Undrar om det finns någon skola där det sker? Belöningen för engagemang är just att man ”slipper” lektioner. Samma gäller kören. Vad ger det eleverna för signaler? Och hur blir det i resten av klassen när en fjärdedel – ibland hälften – av eleverna är borta?
Det där med orientering är också något som retar mig. Eleverna skulle behöva röra sig mycket mer under veckorna. Men en hel dag som sätts på att irra runt i skogen har ingen stor effekt på folkhälsan. Och varför denna extrema fokusering vid just den sporten? Vore det inte bättre att prova på något där det finns bättre förutsättningar för att försöket ska leda till eget intresse och engagemang för eleverna? Eller också sådant som har goda effekter på sammanhållning och kamratskap. Kunskapskravet att eleven ska kunna orientera sig i okända miljöer med användande av kartor och andra hjälpmedel uppfattar jag som högst rimligt. Sådan kompetens behöver vi alla. Men de utmaningar vi alla ställs inför är att hitta till nya arbetsplatsen, tågstationen, tandläkaren, till hotellet på semesterorten. Orientering i skogen med karta och kompass är däremot en ganska smal sport. Att orientera och att orientera sig är faktiskt inte samma sak.

… Om undervisningstiden vore helig skulle också tiden för förarbete behöva prioriteras. Undervisning bedrivs nämligen inte med nödvändighet för att lärare och elever befinner sig i samma rum.


Värst är det i åk 9. Där får man till allt annat otyg lägga gymnasiebesök och hela två veckor PRAO och flitiga besök hos SYV – helst på lektionstid. PRAO gärna, men en vecka räcker och gymnasiebesöken borde bort helt och hållet. Öppet hus på kvällstid och lördagar ger lika gott urvalsunderlag utan att hota elevernas grundskoletid.

Föräldrarna då? Resor under skoltid, elever som får stanna hemma så fort de klagar på litet ont i magen eller huvudet, tandläkartid på skoltid är några av de främsta föräldrasignalerna om skolans betydelselöshet. Min ekonomi är viktigare än din skola, det räcker om du går till skolan när du känner för det och det man kan göra för att slippa undervisningstid gör man (tandläkartid på skoltid). Ett intressant fenomen är hur god hälsan bland eleverna är när vi har något uppskattat schemabrytande i kalendariet. Vips är också de mest sjukliga eleverna på plats.

 Men vi lärare är långt ifrån oskyldiga. Lektioner som börjar för sent och slutar för tidigt är ett vanligt sätt att signalera vilket värde man ger undervisningen. Samma signal ger den som frågar eleverna vad som hände förra lektionen, sätter en kvart på att läxa upp dem för bristande ordning och annat ovidkommande, sådana som låter hela klassen lyssna på sådant som är en elevs ärende. Sådana som kommer oförberedda i ytterkläder till lektionssalen. … Listan kan tyvärr göras lång.


Samhället, föräldrarna, skolan och huvudmännen – alla ägnar sig åt samma sak. Med munnen säger vi att skolan är viktig, men allt vårt handlande sänder eleverna rakt motsatt budskap.  … Är det någon som tror att ”Words speak louder than action”?

Bloggar: Henrik Birkebo: It takes a village to reclaim undervisningstiden, Missa inte heller it takes a village to reclaim undervisningstiden 2 där Henrik har skrivit in en strålande insändare som publicerades i DN härom veckan: "Är vi förvånade?"

Media: Om ni inte redan har läst Jan Jönssons artikel på SVD Brännpunkt - gör det: Tiden i skolan måste respekteras bättre. 

torsdagen den 9:e januari 2014

Betraktelser kring moderaternas forskningsbaserade skolpolitik del 3

  Nu har det blivit dags att dissekera moderaternas nästa förslag: 2. Mer tid mellan lärare och elev.  Eftersom tid även är i centrum i alliansens senaste förslag och dessutom i kvällens #skolchatt blir det en och annan utvikelse. 

Men först till moderaternas forskningsbaserade skolpolitik: ”Mer tid mellan lärare och elev”.  Närmare bestämt är det mer undervisningstid i matematik och svenska moderaterna vill se och framför allt nämner man låg- och mellanstadiet. 
   Någon forskning nämns inte i samband med detta påstått forskningsbaserade förslag, men ett motiv Tobé lyfter är att det finns många håltimmar i svensk skola. Håltimmar är förstås inte bra, det är bara det att sådana finns inte alls på låg- och mellanstadiet och de är sällsynta även på högstadiet. Det här är ett gymnasieproblem och där är det fram för allt logistiken det handlar om. Borde inte ordförande för utbildningsutskottet känna till sådant? Eller åtminstone de sakkunniga som jobbat med artikeln och förslagen?

 Tobé påstår även att svenska elever har färre skoltimmar per dag än elever i andra länder.  Det är möjligt att det stämmer på gymnasiet. Det är rent märkligt hur luftiga scheman man kan ha på den nivån och hur mycket eget ansvar man ger våra gymnasister. Jag har aldrig förstått hur man kan ha teoretiska gymnasieprogram där eleverna läser kärnämnena bara två av åren och jag förstår inte heller hur man tänkte när man drog in de estetiska ämnena. Det är också alarmerande med svajigheten i tidsutlägg - att så många gymnasister inte får den tid de har rätt till och den tid som krävs för god måluppfyllelse.

När det gäller grundskolan finns det länder där man har fler, andra där man har färre lektioner. Så här ser det ut i några relevanta länder:

6326                                  Finland
6785                                  Sverige        
7733                                  Norge (ett år längre grundskola 1-10)
6572                                  Polen
7112                                  Danmark

Inte mycket som tyder på att antalet timmar på skolbänken i sig är en framgångsfaktor. Toppländerna Finland och Polen har båda färre lektioner i grundskolan än Sverige.

När man som i Sverige har utbildade lärare med högst skiftande ämneskunskaper och kompetens, en lärarkår där cirka hälften saknar relevant utbildning och lärare som sällan har möjlighet att prioritera undervisningen blir det ännu mer diskutabelt vilken effekt extra timmar får. Mer tid kan betyda mycket när tiden har kvalitet och när tidsbrist är ett problem.  Men mer tid mellan lärare och elev leder inte med automatik till höjda resultat.

 I Norrköping lade man ut mer tid i grundskolans timplan. Jag tyckte när det begav sig att det lät som en bra idé. I praktiken blev effekten negativ - åtminstone i mitt ämne och på mitt stadium. Eleverna fick väldigt långa och kompakta skoldagar. Det innebar att de lärde sig mindre under lektionerna och även att de skötte läxorna sämre och trivdes sämre. Ur mitt lärarperspektiv fick jag en timme mer undervisningstid i veckan med samma mängd grupper och därmed också mindre tid för för- och efterarbete. I praktiken innebar det att all min undervisning sjönk i kvalitet. Jag är inte en lärare som väjer för långa arbetsdagar och indragna pauser, men det finns en brytpunkt och passerar man den blir allt man presterar sämre hur mycket man än vill och försöker.  Den brytpunkten nådde jag i och med den här arbetsökningen. Den nådde eleverna tydligen också för både de och föräldrarna beklagade sig över de långa skoldagarna och korta rasterna. Så här i backspegeln hade det kloka varit att pröva med utökad timplan och utvärdera effekten. Men så gör vi ju inte i den svenska skolan. Vi prövar sällan och vi utvärderar ogärna.

Om vi går från att jämföra länder till att jämföra ämnen har matematiken idag 1020 timmar och svenskan 1480 – att jämföra med engelskans 480, bildens och musikens 230 vardera och idrottens 500. Om tiden var den viktigaste faktorn borde våra elever redan vara ena riktiga fenor på matte och svenska. Istället är det den tidsmässigt styvmoderligt behandlade engelskan som är svenska elevers bästa ämne.

 … Är det verkligen bra för matematiken och svenskan att idrotten och de estetiska ämnena behandlas njuggt? Lyssnar vi på hjärnforskarna talar de om vikten av motion och motorisk träning för hjärnan och inlärningen.  De säger också att musik är bra för hjärnan och vi vet att bildämnet har många beröringspunkter med både svenska och matematik. Grafer, diagram, algebra, bildspråk, bildanalys med mera.
 I Asien väljer man inte bort de praktisk-estetiska ämnena. De dansar, målar och spelar piano, violin och pingis för glatta livet och är ena fenor på matematik. Jag tror att vårt snäva nyttoperspektiv innebär att vi biter oss själva i svansen. Det kanske är motoriken som behöver mer tid på lågstadiet om det ska gå bättre i matematik? Eller musiken och bilden? Det kom nyligen en finsk forskningsrapport som visade på en stark koppling mellan musik och inlärning. Extra starkt var sambandet mellan att spela piano och att lösa matematiska problem. Forskning visar också att barn som lär sig nya språk blir bättre på problemlösning, mer kreativa, får ett bättre minne och lättare att sovra intryck och information.  Inte helt oväsentliga förmågor vare sig i matematikinlärningen eller i livet.

Det här med att mer av samma leder till bättre resultat är en ren villfarelse. Hjärnan vill ha variation och stimulans - inte monotoni. En bra lärare planerar balanserade lektioner med lagom doser eget arbete och katederundervisning, svårt och lätt, färdigheter, ämnesområden. En skicklig lärare känner även av när planeringen behöver brytas och ändras.  Men det behövs också fingertoppskänsla högre upp i hierarkin.  Lägger vi väldigt mycket undervisning i ett ämne eleverna ogillar eller tycker är tråkigt leder det bara till motvilja och skolk. Många skolämnen hjälper som sagt också varandra – ibland på sätt som är svåra att överblicka.

Vid det här laget står det nog klart att jag inte ger mycket för Tobés förslag. Tid spelar roll. Men det är framför allt den tid eleven ägnar åt aktiv inlärning som har betydelse. Därför är kvaliteten på tiden viktigare än kvantiteten. Hellre en kort lektion som inspirerar, ger insikter och sporrar till nya tankar och studier än tio sega, innehållslösa sådana. Goda lektioner med hög kvalitet och effektivitet kräver skickliga, kunniga och motiverade lärare som trivs med yrket och som har förutsättningar att göra ett riktigt bra jobb. Vi är så långt ifrån det målet att det snarare är så att lärare behöver mindre tid med eleverna, så att vi kan ge den tiden högre kvalitet.

Med det sagt är jag mån om min lektionstid. Jag gillar inte när det blir många schemabrytande aktiviteter. Lektionerna ska börja och sluta rätt tid och tiden ska användas effektivt. Jag anstränger mig också för att få eleverna att lägga mycket tid på just mina ämnen. Här handlar det dels om att signalera att det här är viktigt, att vi tycker att eleverna är viktiga, dels om att få så mycket effektiv inlärningstid som möjligt. En annan viktig signal är kopplingen mellan insats och utdelning.  Eleverna måste få klart för sig att det är de själva som har den största makten över resultaten och måluppfyllelsen. Stakar de ut ett mål, bedömer vilken arbetsinsats som krävs och genomför – ja då uträttar de ofta storverk.

Därför tycker jag om alliansens senaste förslag om sommarskola och ett extra grundskoleår på slutet. Det ger precis rätt signaler att ge extra arbete och extra tid till den som inte nått målen och det har också en motiverande effekt. Eleverna i nian vill till gymnasiet – de vill inte stanna ett år till i grundskolan. Alla elever vill också ha sitt sommarlov. Den avskräckande effekten borde medföra att det blir färre elever som misslyckas på grund av slapphet eller bristande intresse.  Det innebär också att kopplingen mellan arbete och resultat blir tydligare och att de som behöver mer tid och hjälp faktiskt får det. I skolan ska det ju inte handla om tid för tidens skull, utan tid för att lära sig.  Ett år till i början är inte heller fel. Min äldsta började skolan som fem-åring på Nya Zeeland och hon både älskade skolan och lärde sig massor. Men det var en skolgång full av bilder, danser, rörelselekar, musik, berättelser och utflykter. ... Om inte en skola präglad av lekens form så åtminstone en skola influerad av den. Undervisningen bestod av korta moment, mycket fysisk rörelse och stor variation. Ska vi få till en bra tidig skolstart måste vi först göra upp med vår ängsliga utilitarism och vi måste ta de praktisk-estetiska ämnena både till heders och till hjälp. Att börja skolan som sex-åring ska vara roligt och stimulerande - inte ett förtida kliv in i allvar och tristess. 

Mer tid med andra ord, men på rätt ställen, med rätt innehåll och med  rätt uppföljning. När det handlar om mer tid mellan lärare och elev behöver tiden placeras klokt och ackompanjeras av mer tid för läraren utan elever. Åtminstone om den utökade tiden ska resultera i ökade kunskaper. Men långt viktigare än att vi får mer tid mellan lärare och elev är att den tid eleverna har med sina lärare får en högre kvalitet och utformas så att den stimulerar och utvecklar eleven på bästa tänkbara sätt. Ska vi nå det målet måste Tomas Tobé och övriga skolpolitiker sluta förlita sig på PISA och Timms och själva systematiskt ta reda på vad våra barn lär sig i skolan.Ska vi nå det målet måste Tomas Tobé och övriga lyssna mindre på varandra och på sina sakkunniga och istället lyssna betydligt mer på lärarna. Det är politikerna som ska staka ut målen och ta reda på vilken måluppfyllelsen är. Men det är vi lärare som kan jobbet och som ska göra jobbet. Det är först när vi alla gör det vi ska  och tar reda på hur det gick som vi kan få den svenska skolan på rätt köl.


Medier: Maria Ludvigsson om tid i SVD, huvudledaren i DN tar fasta på de viktiga signalerna från vuxenvärlden, Expresssen kallar förslagen en tummetott och Aftonbladet lyfter skolsegregationen som ett viktigare problem. Olle Johansson (S) om alliansförslaget i NT. LR:s Bo Jansson, SACO och Skolledarförbundet på SVT.se.