lördag 31 december 2011

Julen och Pol Pot

Vilket ljuvligt jullov jag har haft! Långa härliga samtal, långa härliga middagar och långa härliga promenader. Dessutom har jag läst långa härliga böcker; Först Steve Jobs biografin och nu Pol Pots leende. Jag har också tittat på långa härliga filmer, spelat en del Zelda och en del Betapet, bykat och städat. Det sista känns förbluffande skönt. För första gången på ett halvår är tvättkorgen nästan tom. Fönstren är tvättade och jag har torkat damm och skrubbat på de mest obesökta ställen och nu känns hela huset upplyft och ... nytt.
 Det jag inte har gjort en enda gnutta är skrivit. Ja utom julklappsrim förstås.

 Men tänkt har jag. Jag har tänkt på stormen som vinit natt efter natt och på det onaturliga i att man kan sitta i trädgården utan ytterkläder i slutet på december.  Jag har tänkt på Steve Jobs, den där gråtmilde, argsinte, arrogante perfektionisten som jag har följt i nästan 600 sidor.  Jag har tänkt på Strindberg och på hur jag bäst kan väcka nyfikenhet och intresse för honom hos mina nior. Jag har tänkt på föreläsningen jag förbereder, på studentexamen, på politiken och pengarna i Valdemarsvik.
    Just nu tänker jag mycket på röda Khmererna och på boken Pol Pots leende som jag fick till födelsedagspresent av min äldsta dotter. När jag flyttade till Sverige stod det folk på Sergels torg och delade ut röda flygblad till stöd för Pol Pot. Det här var i början av åttiotalet och vid det laget var vad som pågick i Kambodja väl känt. Åtminstone utanför Sverige. Jag minns hur förbluffad och indignerad jag kände mig. Så pass att jag gick fram och frågade dem om de verkligen gjorde vad jag trodde att de gjorde. De svarade inte, men de tittade på mig som jag föreställer mig att korsfararna tittade på de hedningar som vägrade omvända sig. Men lika obegriplig som den förnekelsen var är den amerikanska förnekelsen efter Vietnamkriget. Det är ett grymt skämt att Kissinger fick fredspriset och en ren skymf mot Vietnam, Kambodja och resten av världen att Nixon fick upprättelse och sågs som en stor statsman på gamla dagar.

Allt det här får mig att tänka att debatt, ifrågasättande och grävande, orädd journalistik är väldigt viktigt. Det får mig att tänka att journalister behöver respekteras och ges manöverutrymme i högre utsträckning än idag.
    Det får mig att känna lust att skriva igen.

söndag 18 december 2011

Världens bästa skitskola del 3: Surt sa Derwinger om Finland.

I torsdags kom Världens bästa skitskola till Norrköping. Närmare bestämt till Plusgymnasiets stylistutbildning. Det handlade om en annan aspekt av gymnasieelevernas valfrihet - möjligheten att välja ett gymnasieprogram som ger tre roliga och kreativa år, uppmuntrar eleverna att drömma, men som i de flesta fall leder till en kraschlandning när skolan är slut. Vi fick veta att stylistprogrammen växer lavinartat. 600 går ut nästa år, betydligt fler året därpå, samtidigt som arbetsförmedlingen annonserar ut ett enda stylistjobb för hela landet. När man kontrasterar stylistelevernas drömmar om rikedom och berömmelse och deras entusiasm inför att lära sig om sminkborttagning och trendfärger med pojken i Shanghaj som drömmer om att bli läkare eller forskare och förklarar att receptet är hårt arbete blir det faktiskt hjärtskärande. Jag har skrivit om pedagogikforskare som beter sig som väckelsepredikanter. Det vi har här är skolor med frälsningsläror, skolor som lovar eleverna guld och gröna skogar. Men den enda som ser något guld är skolans ägare. På elevernas bekostnad. Men också på skattebetalarnas. För var är samhällsintresset i att lära tonåringar jonglera och sminka varandra?

Inslaget om Shanghaj var utmärkt. Det var personligt, humoristiskt, rappt och gav en ny inblick i en kultur som för de flesta av oss är främmande. Klara exempel på vad vi uppfattar som kadaverdisciplin - något som här upplevs som förkastligt. Ändå gick det inte att ta fel på elevernas entusiasm i den skolklass man fick se. Min sextonåriga dotter är med i hemvärnsungdom och när hon såg inslaget utbrast hon att just så fungerar det där. Jag kan inte påstå att mysteriet med varför min dotter frivilligt stiger upp i svinottan ett ansenligt antal lördagsmorgnar för att ägna sig åt sådant som prickskytte, vandring med tung packning, byggande av vindskydd mitt i skogen och sittande eldvakt mitt i natten kom närmare en lösning, men uppenbarligen är det något vi missar här. Kanske ett behov av struktur, ramar, tydlighet?

Det fanns heller inget anspråk på att berätta hela sanningen i det här inslaget. Är priset för disciplinen kreativitet eller är bristen på fritänkande en konsekvens av en repressiv regim?  Finns det överhuvudtaget en brist på kreativitet eller är det påståendet bara ett utslag av vårt önsketänkande? Vi fick se en barnfamilj avslappnat samtala om skolan med sin son vid middagsbordet och vi fick höra pappans stela svar på frågor när representanter för skolmyndigheten dök upp och insisterade på att få lyssna på intervjun. Tittarna fick dra sina egna slutsatser när det gällde allt utom åk 4 elevernas skratt åt frågan 800/100 - en fråga som inte fick många rätta svar på en svensk trottoar. Här fanns det inte heller utrymme för tolkningar. Det generade hånskrattet från de kinesiska barnen sade allt.

Jag tyckte också mycket om intervjun med Martin Ingvar. Han visade både pathos och indignation när han pratade om den svenska skolan. Den indignationen delar jag helt och fullt. Jag delar också hans bild av var man gått fel och vad man borde göra åt saken. Höjdpunkten var när han berättade om den lärare som gjorde skillnad för honom, fru Palmgren. Martin Ingvar förklarade att utan att forma det i ord hade hon kommunicerat ”det betyder något för mig att det går bra för dig”.

Länge trodde jag att jag den här gången skulle kunna skriva ett rent hyllningsinlägg till programmet, men så kom vi till inslaget om skolan i Finland. Det var då jag insåg att resten hade varit bra för att där hade Derwinger och övriga redaktionen inga förutfattade åsikter. Det gällde uppenbarligen inte Finland, för något mer onyanserat nidporträtt hade jag svårligen kunnat föreställa mig.  Det var ungefär som om man hade gett sig iväg för att bevisa Nordisk familjeordboks fyrtiotals-beskrivning av afrikanen - han är lat och tycker om att dansa - genom att filma några dansande och några slappande afrikaner.  När det gäller Finland är teserna  man gav sig ut för att bevisa de här: I Finland ägnar man sig åt  traditionell och gammaldags korvstoppning av kunskaper. I Finland är eleverna blyga, kuvade och passiva.

När det gäller den första tesen brydde man sig inte om att presentera något belägg, man påstod bara att det var på det sättet. I själva verket styr studentexamen i precis motsatt riktning. I alla realiaämnen har man uppsatsfrågor där man efterfrågar analys, reflektion, kritiskt och självständigt tänkande -  inte detaljkunskaper. Även i klassrumsundervisningen sätts mycket tid på att diskutera samband, konsekvenser, orsaker. I språk hade Finland redan när jag tog studenten 78 de kommunikativa kunskapsmål som infördes i Sverige först 94. 89 när jag började undervisa i Sverige var jag chockerad över den gammalmodiga fokuseringen vid skriftlig korrekthet i centralproven och över en språkundervisning som var helt läroboksbaserad. Jag arbetade med språkbad och ett enspråkigt klassrum och hade ett helt betygssteg bättre resultat på centralproven än mina kollegor på Edsbergsskolan i Sollentuna och fick be rektorn om tillstånd att sätta betyg därefter. Med mina finska metoder uppfattades jag som en rebell mot det etablerade och traditionella.
 Själv är jag djupt tacksam över den skolning i tänkande och språklig kommunikation jag fick i den finska skolan. Nästan lika tacksam som jag är över den arbetsro som rådde och friheten att välja metoder och studievägar inom ämnena. Det gick så bra att arbeta i skolan att jag kom undan med ett minimum av läxläsning hemma. Under min skolgång upplevde jag heller aldrig att någon lärare skrek åt oss elever. Något som verkar vara vardagsmat i Sverige. Först underlåter man att etablera ramar i en klass. Därpå skäller man på eleverna för att det inte är arbetsro. Det talas om kadaverdisciplinen och lydnaden i Finland. Det det handlar om är att alla vet vad som gäller i klassrummet. Det är vilsamt och det är effektivt och det ger eleverna en skolgång utan skrik, bråk, skäll, tjat och förmaningar. Dessutom ger det en hel del frihet innanför de fasta ramarna.

När det gällde den andra tesen letade man belägg genom att skicka en svensk SO-lärare till en finlandsvensk klass. Vi fick se eleverna sitta onaturligt tysta, dystra och stumma inför SO-lärarens alltmer desperata försök att få dem delaktiga. Shanghaj-eleverna var under av jovialitet i jämförelse. Därefter drog läraren många slutsatser om det finska skolsystemet. Han undrade hur eleverna mådde och kallade dem hämmade. Sig själv rannsakade han däremot inte.
   Det jag såg var en klass som tydligt tog avstånd från läraren, som rent ut var fientliga till honom. Någon enstaka elev visade litet förbarmande, resten vägrade samarbeta. Det kan lärare råka ut för i de flesta länder - att bli utfryst eller på annat sätt dissad av en hel klass. Knappast dock i totalitära länder som Kina eller Sydkorea. Den där klassen tänkte kritiskt så det knakade om det - och all kritik var riktad mot tönten där framme vid katedern.

 Det ringde ordentliga minnesklockor hos mig när jag såg det. Vi hade två rikssvenska mattelärare när jag gick på gymnasiet. Den ena kallade vi Bahaisten (för det upplyste han oss redan första lektionen om att han var), den andra kallades bara Vattusvensken (pejorativt uttryck för rikssvenskar). Bahaisten var en mild, tystlåten man som antagligen hade farit ordentligt illa på andra sidan kvarken. Någon matte lärde han oss emellertid inte. Hans efterträdare Vattusvensken försökte roa oss genom att trilla av podiet varje lektion och han delade ut diagnoser inför varje prov. Vi lärde oss snabbt att det bara var siffrorna som skiljde sig mellan diagnosen och det därpå följande provet och fick följaktligen strålande betyg utan att lära oss någonting. I åk 3 fick vi en ”riktig” mattelärare. Han förbjöd hela klassen att skriva studentexamen i matte. Vår okunskap skulle nämligen skämma ut honom. När jag såg det här inslaget från Finland blev jag påmind om vårt hån och vårt avståndstagande inför våra två rikssvenska lärare. De kanske gjorde samma analys som den här SO-läraren. Men kuvade var vi verkligen inte. Vi gjorde vårt missnöje tydligt känt på rektorsexpeditionen och konsekvensen av det blev att ingen av dem hade mer än ett ettårigt gästspel på skolan.

Under min skoltid var jag med om att eleverna gjorde sig av med fyra lärare. Tre på gymnasiet och en på högstadiet. Om eleverna i samlad tropp uttryckte missnöje, kom med goda och belagda sakskäl till sitt missnöje och läraren uppvisade dåliga resultat var den läraren rökt.
 Varje gång var det hela klassen som bestämde att vi skulle vidta åtgärder och varje gång togs klagomålen på största allvar, varje gång ledde de till att läraren fick gå. Tre av lärarna var mer uppenbart inkompetenta. När det gällde den fjärde, en historielärare som gillade att kalla upp tjejer till tavlan och sedan ägnade sig åt att spana så högt upp under kjolen han kunde, var det svårast. Han hade nämligen goda kunskapsresultat. Den gången  fick vi information av rektorn om vad lärare kan prickas för och varje gång han gjorde något sådant anmälde vi. Det tog oss två månader att samla på honom de tre prickar som krävdes för avsked.

Hur ofta händer sådant i Sverige? Hur helig är elevernas rätt till en behörig och kompetent lärare här? Och hur långt sträcker sig rätten att tänka kritiskt och ha inflytande över sin skolsituation? Lärare har mycket större frihet och åtnjuter mycket mer respekt i Finland än i Sverige, men är man en riktigt inkompetent och/ eller lat lärare sitter man betydligt tryggare i Sverige än i Finland. Den främsta orsaken till det är Studentexamen. Tack var den kan man granska enskilda lärares skicklighet och bedömningsförmåga.

Det är inte lätt att jämföra länder. Det finns en mängd små subtila skillnader som det tar lång tid att identifiera. Jag har snart bott här i trettio år och jag är långt ifrån fullärd i ämnet. Men jag kan konstatera att man i Sverige är mycket bättre på det sociala smörjmedlet, trevligare och vänligare än i Finland. När jag först flyttade hit såg jag det enligt finskt synsätt som en form av tillgjordhet och ohederlighet, som fjäsk. Nu uppfattar jag det som något man i Finland gott kunde ta efter. Livet blir trevligare om man anstränger sig litet för att bekräfta varandra och visa uppskattning och det är faktiskt inte nödvändigt att som i Finland markera sitt avståndstagande varje gång man träffar en person man inte gillar. Det är inte heller konstruktivt att stoltsera med sin tystlåtenhet så till den grad att man är myser över skämt som klassikern: ”Skall vi prata eller ska vi supa?”. Finland och finnarna skulle säkert gagnas av att skärpa sig på en lång rad sätt.

Men det är inte de finländska svagheterna som Världens bästa skitskola och Natanael Derwinger belyser, utan den kanske främsta svenska nationalsvagheten; Att man klamrar sig fast vid bilden av  Sverige som ett föregångsland, rikare, bättre, mer jämställt, mer rättvist, mer empatiskt än andra länder. Det är den arrogansen och självgodheten som leder till en ihärdig kamp att beskriva bjälken i det egna ögat  som ett grand och grandet i grannens öga som en bjälke. Det är ingen dygd att vara tystlåten och inbunden. Men det är en betydligt större brist att rikta sin kritik mot andra samtidigt som man är okritisk när det handlar om det egna landet. Det är ju trots allt  bjälken i det egna ögat man är skyldig att ta bort. ... Det är för övrigt bara den man kan ta bort.

Media: Malin Siwe skriver klokt i Expressen. Hon har för övrigt noterat att Åbo-eleverna är fientliga.


Bloggar: Johan Kant har skrivit långt och klokt om det här avsnittet i två inlägg. Här är länken till det första och till det andra. Plura skriver också tänkvärt här.



I Finland skulle ingen någonsin be folk skratta åt ett skämt. Där drar man skämt gravallvarligt utan att på något sätt ange att man skämtar,  missas poängen går man vidare utan att göra någon affär av saken. Att skratta åt sina egna skämt (som jag gör) uppfattas som tecken på dålig självbehärskning och dålig stil.

lördag 17 december 2011

Fler chanser och mer kunskap med studentexamen

Vilken fin julklapp i  dagens DN:  ”Studentexamen kommer tillbaka”. Nästan precis ett halvår efter artikeln på DN debatt: "Dags att svenska skolan återinför studentexamen".
Till min överraskning finns det en hel del moteld på Twitter. Återgång till sextiotalet, prov- ranknings- och betygshysteri, fokus på ytlig faktakunskap, tänk om man har en dålig dag,  ännu fler prov, etc. Visst går det att skapa en dålig studentexamen. En examen som är en återgång till sextiotalet, en examen som mäter ytlig dagsfärsk kunskap, en utformning som innebär att allt hänger på en dag. Men varför skulle man göra något så korkat? Och varför måla fan på väggen när det är så mycket vettigare att komma med konstruktiva önskemål och förslag?

 Några exempel på omformulering:

Vi vill ha en modern studentexamen som mäter de kunskaper och färdigheter som är viktigast i dagens samhälle. Förslagsvis sådant som kommunikation, språk, analys, problemlösning och reflektion.
Vi vill att studentexamen ersätter de nationella proven på gymnasiet och på så vis ger färre prov - inte fler. På sikt går det kanske rent av att gallra bland de nationella proven i grundskolan om vi har en centralrättad studentexamen.
Vi vill att det finns flera omprovstillfällen. Förslagsvis en gratisgång och följande försök till självkostnadspris.

I DN-artikeln talas det om att utreda under flera år. Det gjorde mig glad för det här är inte en reform man ska jäkta fram.  Prov påverkar både undervisning och inlärning och därför måste man se till att proven påverkar på rätt sätt.

Det enda i DN-artikeln jag inte tyckte om var att Björklund sa att studentexamen är tänkt att styra slutbetygen. Det svenska gymnasiebetyget har en avgörande betydelse för en elevs studiemöjligheter. För de mest attraktiva utbildningarna krävs det MVG (snart A) i alla ämnen. Med dagens betygslotteri är det här systemet förstås extremt orättfärdigt. Men också om vi får rättvisa och rättvisande (Morrica) betyg finns det problem med det. Om jag har gett en elev C i Historia och hon eller han skriver A på studentexamen, skall betyget då bli A fast studentbetyget är baserat på en fråga om andra världskriget och gymnasiebetyget baserat på hela världshistorien? Det vore högst orättfärdigt. Samtidigt som det är helt omöjligt att utforma ett prov som mäter alla kunskapskrav i en kurs.

 Dessutom är  hela det här urvalssystemet där MVG i varje skolämne är en förutsättning för att komma in på de mest eftertraktade utbildningarna nationalekonomisk galenskap. Varför ska man behöva ha MVG i musik, slöjd och spanska för att få bli veterinär?  Hur hade det gått för Stephen Hawking i vårt universitetssystem? Framgång består av en kombination av anlag, motivation och arbetsvilja. Vissa har bred kompetens, medan andra har en smal specialbegåvning. Vi måste ha system som tar vara på båda sorterna. Vad jag förstår måste vårt urvalssystem ha som konsekvens att vi hindrar en massa unga människor från att uppnå sin fulla potential. Vem säger att den som kan hitta lösningen på våra energiproblem är duktig på att rita? Ska det krävas att man kan sjunga klart och sy korsstygn om man vill  bli en Marie Curie i Sverige?

Nej gymnasiebetyg, examensbetyg, en välkomnande och effektiv vuxenutbildning och antagningsprov till attraktiva utbildningar, det är mitt recept. När en student har bestämt bana och är villig att kavla upp ärmarna för att nå sina mål ska alla dörrar öppnas och möjligheterna vara många.  Vårt nuvarande system är snålt och orättvist mot våra unga. Ska vi göra om ska vi förstås se till att vi gör rätt. Och där har vi alla ett ansvar.

Media: Olof Petersons replik på min artikel: Liberaler drev på när studentexamen försvann, min replik på Petersons replik: Vi ska inte damma av den gamla studentexamen.
I DN har Johannes Åman förstått att ordet studentexamen har nytt innehåll, men han oroar sig över provets utformning och betydelse.
Bloggar: Tysta Tankar, Morrica, Plura, Ann Helena Rudberg,

tisdag 13 december 2011

Världens bästa skitskola del 2; Vart leder vinsterna i skolan?

I torsdags tittade jag på världens bästa skitskola när programmet sändes. Men jag behöver tänka innan jag skriver så därför kommer bloggkommentaren först nu. Ämnet var vinster i skolan. Och vilka vinster sedan. I övriga näringslivet får man ställa vinsthorisonten betydligt lägre samtidigt som man har större risker. Inte undra på att branschen lockar den som vill göra sig en slant. Frågan man ställde var högst angelägen; Går det att göra vinster utan att det drabbar eleverna? Tyvärr hade man precis som i första avsnittet valt att besvara frågan i förväg. Några lyckade skolhuvudmän såg man inte röken av, utan här var det bara fråga om giriga kapitalister med cylinderhatt. Samtliga intervjuade elever sågade sina glidar- och slapparskolor jäms med fotknölarna. En bild som är välkänd för oss lärare och som definitivt behöver visas, men hela bilden är det inte. Nog borde det ha gått att leta upp åtminstone en nöjd friskoleelev  för balansens skull.

Den färdiga premissen till trots kändes det som en stor lättnad att se programmet. Att få höra elever säga samma sak framför en kamera som våra före detta elever säger till oss lärare. Inget i programmet kom som någon överraskning för mig. Jo förresten folkvalde Ole Salstens
enorma vinster och vägran att tala med journalister var faktiskt chockerande. Hur är det möjligt att Kungsbackaborna röstar på karln? Men när eleverna berättar att lärare inte ens säger till när de själva blir överröstade av spelljud, att elever man inte sett på månader registeras som närvarande och att betyg saknar alla samband med kunskaper blir inte jag förvånad. Det här har jag hört från så många före detta elever.

När vi lärare försöker berätta vad vi ser när vi tittar oss omkring avfärdas det i allmänhet föraktfullt som anekdotisk kunskap. Det man glömmer är att vi har brett underlag för våra slutsatser. Vi kommer i kontakt med väldigt många elever. Mellan 150 - 200 årligen. Vi hör diskussionerna inför skolvalet - där sådant som skolmatens kvalitet, resor, körkort och datorer figurerar, men sällan arbetssätt eller lärarnas kvalitet. Vi träffar dem också senare. Det är när de går i trean eller har gått ut som de bittraste skolomdömena kommer. ”Vi hade knappt några lektioner”. ”Vår lärare måste kolla upp varje liten grej på google. Många elever kan mer än honom”. ”Jag har inte lärt mig någonting på tre år”. Det var ett litet axplock av de skolomdömen jag hör mest frekvent från före detta elever.

Vi lärare ingår dessutom både i ett fast kollegium och i ett virtuellt. Det innebär att man kommer åt att jämföra sin ”anekdotiska” kunskap med andras. Dessutom bryr vi oss i allmänhet om alla våra elever och kanske rent av litet extra om de mest skadskjutna kråkorna, de som har sämst möjligheter att navigera i vår skolkonkurrens. Här har vi orsaken till att det är så svårt att hitta en hejaklack för friskolereformen bland landets lärare, till att man kan vara friskolefrälst som ledarskribent, men inte som lärare.

I diskussionen efteråt förfasar sig Norrköpings Lars Stjernkvist (S) över vinsterna samtidigt som han försvarar valfrihetsreformerna. Det har ett stort värde, menar han, att man kan välja skola. Tänk det ser inte jag. Det har ett stort värde att kunna räkna med att den skola ens barn går i är bra. Det har ett stort värde att veta att man kan forma och välja sin egen framtid om man lägger manken till. Det har ett stort värde att även den som inte har engagerade föräldrar och siktet på den egna framtiden får en bra skolgång. Mångfalden och valfriheten består av att vi ger våra barn friheten att slappa och glida under några tonårsår. Priset är i bästa fall några extra skolår, i sämsta fall en framtid utan valmöjligheter. Hur kan vi tycka att vi har rätt att ge omyndiga elever fritt fram att sälja ut sin egen framtid mot några softa år och en laptop?

I diskussionen efteråt är Gunilla Hammar Säfström och Eva Cooper måna om att påpeka att det som beskrivs i programmet förekommer även på kommunala skolor. Kanske reagerade de som jag över ensidigheten i den bild som visades, men det är inte ett relevant påstående. Vi vet att det finns dåliga kommunala skolor. Det här programmet handlade emellertid inte om bra och dåliga skolor utan om vinster och skolan. Vad är det man sparar in på när man ordnar sig en riktigt saftig vinst och vad är det man sätter pengarna på? Går marknadsföring, nöjda kunder och datorer alltid före kunskapsmål, undervisning och lärare? Jonas Vlachos svarar undvikande på den frågan. Det finns inte utvärderingar, explosionen av stora skolkoncerner är ganska ny, frågan kan inte besvaras med någon säkerhet. I SNS rapporten Konkurrensens konsekvenser visade han emellertid att friskolorna  betalar betydligt mer än kommunala för skolmat, marknadsföring och utrustning och betydligt mindre för lärare och undervisning.  Det är  i sig ett svar på frågan, ett slags facit på vad eleverna och föräldrarna går efter och på vad friskolorna därför prioriterar. De kommunala skolorna ligger bara några steg efter. Även de måste skaffa sig en marknadsföringsstrategi, även de måste döpa om skolmatsalen till skolrestaurang och byta ut kebabgrytan mot kebab om de vill överleva i den konkurrens Lars Stjernkvist uppfattar som något positivt.

Programmet besvarade förstås den fråga Jonas Vlachos vägrar besvara med ett rungande ja. Men i och med att man så uppenbart tagit ställning i förväg och valt ut inslag för att få fram sitt budskap klingar det ihåligt. Det tycker jag är både tråkigt och onödigt. Det här är ett viktigt ämne som förtjänar att hanteras nyktert och förutsättningslöst.

Bland annat av det skälet stör jag mig på Natanael Derwingers påklistrat naiva framtoning. När han spelar korkade kusinen från landet som ägnar sig åt undersökande journalistik samtidigt som programmet har en uppenbar och genomtänkt agenda känns det bara ohederligt och manipulativt.

Roligast i programmet? När Derwinger förklarar att John Bauer eleven i varje fall inte spelar WoW i skolan och eleven förtydligar; ”i skolan spelar jag CS”. (World of Warcraft / Counterstrike). Men skrattet fastnar rätt snabbt i halsen.

Media: SVD, DN Två ledarartiklar med samma syfte - skademinimering - men olika infallsvinklar. Metta Fjelkner skriver tänkvärt på SVT Debatt.
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Plura,Johan Kant, LRradicals om vinster i kommunerna,

fredag 9 december 2011

Världens bästa skitprogram?

Litet efter som jag är har jag precis recenserat första avsnittet av Världens bästa skitskola på Newsmill. Här är länken till ”Ohederlig journalistik i UR:s skolsatsning”, en rubrik som är betydligt hårdare än min som nu pryder detta blogginlägg.

Många har redan skrivit. Johan Kant ger gott betyg till programmet men invänder att elevunderlaget faktiskt har betydelse för måluppfyllelsen och att det finns fler förklaringar än olika förväntningar till att Internationella Engelska Skolan har bättre resultat än Årbyskolan. Mats i Tysta Tankar var imponerad av både innehåll och utformning. Även Svenska Dagbladets mediekrönikör är mestadels positiv.

Så vad tyckte jag? Det fanns en hel del  i programmet som var bra. Men det fanns också sådant som fick mig att reagera skarpt. Att förväntningar har betydelse är knappast någon revolutionerande insikt. Brist på förväntningar är heller inte orsaken till problemen i svensk skola. Det Derwinger beskriver som resultatet av olika förväntningar är snarare resultatet av skolsegregation. Motiverade medelklasselever når alla mål på Internationella Engelska Skolan. Ett kvarter därifrån har Årbyskolan de elever som blev kvar och där ser det inte alls lika hoppfullt ut. Just därför är det inte heller rättvist att jämföra Årbyskolan och Nossebroskolan (även glädjebetygen förutan), för i Essunga har de inget skolval. På den skolan har de hela kommunens elevunderlag och därmed tillgång till både motorer och förebilder.

Mer om det på Newsmill, som sagt. Men där har jag inte skrivit om eftersnacket i Kunskapskanalen. Skolinspektionens Anne-Marie Begler imponerade verkligen. Saklig och lugn svarade hon först att skolan visst är ett lotteri och förklarade därpå vad vi behöver göra åt saken. Göran Greider från Dalademokraten stod inte henne efter i saklighet och lyckades dessutom formulera sig träffsäkert, målande och minnesvärt. Så här skickligt sammanfattade han programmet: ” Skolan blir liksom ett Hollywood. Bara vi riktigt tänker positivt utav helvete kommer det att gå bra.” 
En mindre lyckad deltagare var Zanyar Abadi. Han presenterades som regissör och föreläsare och hann klämma ur sig många grodor med tanke på den korta tiden.
Ett exempel är ”Det är en myt att man inte klarar sig lika bra om man kommer från ett studieovant hem”  ett annat: ”alla de mest begåvade personer jag känner har hoppat av skolan”. Men det som verkligen fick mitt nackhår att resa sig var när han sade att skolan inte ska förstatligas för att kommunpolitiker vet bäst hur den ska skötas. Snacka om ett för lärare hårresande yttrande. Ja, nackhåret reste sig nog på mig i rollen som kommunpolitiker också.

Artigt och vänligt anmälde då Göran Greider annan åsikt gällande kommunpolitiker och beskrev sitt recept för att komma åt snedrekryteringen:  ”Mitt ideal är att varje skola landar nästan som en främmande farkost i bostadskvarteret och kommer med andra mål utifrån.” Ja, där håller jag med precis. I Östhammar där trivsel och trygghet värderas hästlängder före kunskaper kan inte lokalpolitikerna få hålla eleverna tillbaka. Studieskeptiska föräldrar kan inte tillåtas värdera och prioritera träningarna över läxorna. Och pådrivande streberföräldrar ska inte få avfärda mobbning och trakasserier som karaktärsdanande. Skolan ska ge varje unge som är villig att kavla upp ärmarna en hel stor nyckelknippa till nya spännande världar och horisonter.

Den sista gästen i diskussionen var Expressens Karin Olsson. Hon var väl frälst på programmets förväntningsbudskap tyckte jag, uppenbart på grund av sin egen klassresa.  Jag skulle vilja be henne fundera över hur det hade sett ut och gått för henne om - för att låna Johan Kants formulering - ”de elever som hade det goda omdömet att välja företagsamma föräldrar” hade bytt till en annan skola? Hur långt hade lärarnas förväntningar räckt utan positiva förebilder och lok i klassen?
    Antagligen har hon  redan tänkt i de banorna för även hon fördömde kommunaliseringen och lyfte ett återförstatligande som viktigaste åtgärd. Hon oroade sig bara för att skolan inte skulle orka med ytterligare en reform. Om det vill jag säga ’no worries’, Karin. Jag tror vi hanterar att byta till en huvudman som sätter kunskaper före balansräkning och som är villig att lyssna på oss när vi berättar vad som krävs för att vi ska kunna göra ett bra jobb utan några problem.

Men det som gjorde mig gladast var att Karin Olsson lyfte Norrköping som ett positivt exempel. I Norrköping har man vägrat ta stadens arbetarklassprägel som en ursäkt för dåliga skolresultat, förklarade hon. Istället satte man in riktad fortbildning och satsade ordentligt på basfärdigheterna i de tidigare årskurserna och nådde glädjande resultat. Det var andra gången på bara en vecka jag hörde Norrköping nämnas som en föredömlig skolkommun. Vår moderator vid SNS seminariet - från SKL var också imponerad och jag håller med. Jag delade ut ett MVG till Norrköping för implementeringen av Skola 2011. De mål man stakat ut för framtiden, strävan efter likvärdighet och det sätt på vilket man nu förankrar beslut i lärarkåren är också mycket bra.  Man kanske inte når upp till ett A men ett B tycker jag allt kommunen förtjänar.

Att Norrköping sköter sig betyder emellertid inte att skolan bör förbli kommunal. Inte för att en svala inte gör en sommar  - även om det förvisso är på det viset - utan för att skolan måste vara bra för varje unge, i varje kvarter, i varje kommun.

Inget annat duger.


måndag 5 december 2011

En lärare måste kunna ta skit

Det har kommit intressanta kommentarer i samband med mitt föregående blogginlägg om kritik. Kanske du skulle sopa rent framför egen dörr, verkar en person tycka. Kritik ska vara blandad med beröm för att inte vara för sänkande, tycker en annan. Att kritisera är att höja sig själv på någon annans bekostnad, tycker en tredje.

Självklart kan kritik vara sårande. Kritik gör nytta bara om man vill mottagaren väl. Är kritiken avsedd att såra eller förminska är den lika skadlig som baktal. Det gäller i synnerhet i de fall då man vet att det som för den oinsatte framstår som konstruktivt kritik eller ett vänligt råd i själva verket är ett tjuvnyp eller en kniv i ryggen. Det tror jag de flesta har varit med om. Det man behöver fråga sig är har man själv delat ut sådan illvilja maskerad som hjälpsamhet?  Det kan vara frestande om man tycker att någon behöver sättas på plats eller få igen för gammal ost, men det är en sällsynt otrevlig blandning av småaktighet och feghet.

Tyvärr är det här något elever råkar ut för. De blir straffade för kritik och annat som uppfattas äventyra lärarens auktoritet på något listigt vuxensätt så att bara de själva och läraren vet om det. Ofta också på något sätt som är svårt att bevisa eller komma åt. Betyget är ett sådant redskap för hämnd, men det finns andra maktredskap en lärare med bristande integritet kan använda. I nya skollagen står det att man inte får utsätta elever för repressalier i samband med kränkning eller anmälan. Det borde vara förbjudet att utsätta elever för repressalier punkt slut.

För även om elever kan brista i respekt, undergräva lärarens auktoritet, ifrågasätta både omdöme, heder, intellekt och kompetens - kort sagt bära sig riktigt illa åt - finns det ingen ursäkt för att använda en maktposition för revansch. Ändå har jag haft goda skäl att misstänka att flera av mina tidigare kollegor har gjort precis det. En gång har jag haft bevis för saken och då talade jag både med den läraren och med rektorn. För det mesta stannar det vid misstanke, men det är illa nog. För sådana lärare ställer nämligen till med väldig skada. Inte bara den skada som uppstår av själva handlingen. Vad händer med elevernas tilltro till vuxenvärlden, till samhället, till rättvisa, till demokrati när de utsätts för sådant? ”Du behöver nog inte vara rädd att framföra din kritik till den läraren”, sa mentorn till ett av mina barn. Det hon menade var att han var inte en av de hämndlystna lärarna som tar kritik som början på ett krig. Att man kan säga något sådant under ett mentorssamtal säger något om vidden av problemet.

Därför erbjuder jag här mitt bästa lärareexempel på förgörande men ändå framåtsyftande elevkritik. Författaren är en gymnasieelev jag hade för snart tio år sedan. I många år använde jag brevet i mina föreläsningar om lärstilar och individualisering.

fÖR LÅR FÖR ATT JAG HATAR ENG
FÖRLÅT FÖR JAG BLIVIT MOBBAD AV MINA ENG LÄRARE!
TÄNKER BÖRJA PÅ SPRC ENG

DU BA VI SKA TA DE LUNGT SÅ ALLA HÄNGER ME DU BA SLÄNGER PÅ OSS MASSA PAPPER VI SKA LÄSA!
OCH FATTA!
DU BA DE DÄR FATTAR DU VÄLL!
MEN TÄNK OM JAG INTE GÖR DE DÅ?
OCH OM JAG INTE FÅR BÖRJA PÅ SPEC ENG
HOPPAR JAG AV SKOLAN OCH DE MENAR JAG!
JAG SKITER I VA DU TROR!
FÖR JAG KOMMET GÖRA DE!
DE E INTE MITT FEL ATT JAG HAR LÄST LÄTTARE ENG SEN 7:AN!
&SÅ GER DU EN VÄRSTA SVÅRA ENGELSAN
ENLIGT MEJ MEN DE SKITER DU FAN I!
MIN LÄRARE I 9:AN SA ATT JAG SKULLE FÅ X-TRA HJÄLP MED ENGELSKAN!
MEN DE HAR JAG FAN INTE FÅTT!
Å DU KAN BAAR INTE SÄTTA IG PÅ MEJ
+ ATT JAG GÖR VIST SAKER PÅ DINA LEKTIONER
OM DU SÄGER ATT JAG INTE GÖR DE E DU FAN HELT BÄNG!
JAG HAR GJORT ALLT DU SAGT ÅT MEJ OCH GÖRA
INTE MITT FEL ATT JAG KANSKE FRÅGAR VA DE BETYDER?!
OM DU  KOMMER FORTSÄTTA KLAGA PÅ MEJ HOPPAR JAG AV SKOLAN SOM JAG SA! OCH DE E ÄRLIGT!
MEN DU BRYR DEJ VÄLL KASNKE INTE OM JAG HOPPAR AV ELLER INTE! MEN DE E PGA DEJ JAG HOPPAR AV ISOF!
DE E TILLRÄCKLIGT JOBBIGT SOM JAG HAR DE I FAMILJEN!

mm nu vet du va jag tänker göra iaf jag inte får börja på spec eng å du har sagt till angelica att hon kan få börja där men inte mej!
asså den stilen du har mt mej GILLAR JAG FAN INTE jag har försökt vart snäll och så! men du fan trackar mej iaf ska du oxå börja mobba mej för min eng eller va då? jag börjar undra!

jajaj vaa fan! heejs

När man läser det här brevet och inte är lärare tänker man kanske att den här eleven verkligen måste ha hatat mig. I själva verket skulle hon aldrig ha satt en kväll på att plita ihop det här brevet om det var så. Hon hörde till den elevkategori som upplever hela vuxenvärlden som fiendesidan. Föräldrarna, socialen, polisen, skolan - alla.
Ändå hade hon gjort sig besväret att skriva ett långt, utförligt och medvetet brev. Varför? Vad ville hon åstadkomma? Hur gick hon tillväga? För det första spelade hon på många effektiva lärarsträngar. Hon vädjar till medlidande och föräldrainstinkt, hon använder sig av hot på flera nivåer och hon försvarar och rationaliserar skickligt sitt eget beteende. Hon berättar också mycket om sig själv. Trasslig familjebakgrund, trasslig skolbakgrund, en skoltillvaro i liten grupp med lätt material, en stämpel i pannan vare sig det var hon själv eller omvärlden som placerat den där.
   För att väcka medlidande - visst. Men också för att förklara.

Hon säger också något om hennes och mitt förhållande. Hon skriver att jag kanske struntar i om hon hoppar av. Men i själva verket är hela brevet ett bevis på att hon trodde eller hoppades på att jag brydde mig. Annars skulle hon inte skrivit det. Hon klagar på att jag ger henne för svårt material. Det är ett påstående. Men det är också  en fråga. Kan jag klara det här? Vågar jag ta risken att försöka och kanske misslyckas? Försöker man inte kan man inte misslyckas och det är den strategin hon hade använt sig av dittills.

Sista meningen är bäst: ”jajaj vaa fan! heejs”

Jag blev glad när jag fick det här brevet, för då förstod jag att vi var på väg att komma någonstans. Jag fick också ledtrådar till hur jag skulle hantera henne. Information om vilka frågor hon ville ha besvarade. Det blev avstampet till ett helt nytt förhållande mellan oss. Hon fick inte G i engelska för hon skolkade för mycket och hade för mycket som drog i henne för att hon skulle hinna lära sig tillräckligt. Men hon gjorde ordentliga framsteg i engelska och hon fick allt bättre självförtroende. Det var inte bara hennes och min relation som blev god, det  påverkade hela klassen.

Hur man reagerar på ett sådant brev beror på många saker. Hur trygg man känner sig i sin yrkesroll, vilken distans man har till den. Vet man med sig att man är omtyckt av eleverna blir det lättare. En stöttande rektor och bra kollegor är ytterligare friskfaktorer. Men det spelar ingen roll hur otrygg och utsatt man känner sig som lärare, hur illa man tycker om kritik. Om man mosar till en elev av det här  skadskjutna slaget, en elev som redan innan ser sig som varande på förlorarsidan i ett smutsigt krig. Ja då gör man faktiskt något oförlåtligt. Därför måste varje lärare lära sig att ta kritik. Vare sig den är berättigad eller inte. Vare sig den är trevligt presenterad eller inte. Det hör helt enkelt till jobbet.



Lyssnade på dethär medan jag cyklade hem. Jag frös som en hund och sjöng med i "Lustlos fasse ich mich an, und merke bald ich bin schon lange kalt, so kalt, mir ist kalt..." och kände en sådan där helt oförklarlig och stark lyckoilning.

lördag 3 december 2011

Säger någon till om du har spenat på tänderna?

Jag tror mycket på värdet av feedback. Framför allt på den negativa biten. Beröm, uppskattning, att det man gör uppmärksammas får oss alla att sträcka på ryggen. Men det är i de kritiska synpunkterna förbättringspotentialen finns. Det är kritiken, invändningarna och klagomålen som hjälper oss att utvecklas, bli bättre.  Det kan vara allt från att du luktar illa ur munnen till att dina argument är ologiska.  Svårast är det förstås när det gäller att lyfta sådant som handlar om moral och etik.  Det är inte lätt att ta upp en arbetskamrats lättja eller att säga ifrån om skitsnack, eller att tala om för grannen att hans berättelser om skattefiffel och svartjobb väcker anstöt och indignation. Jag berättade i ett tidigare inlägg om en kollega som hade satt ett felaktigt betyg för att markera avståndstagande från en elev som hon trodde var rasist. Pratade jag med henne om den saken? Nej.  Borde jag ha gjort det? Ja.
Det finns förstås många hinder för att ge kritik. Man kan tänka så här, vem är jag att kritisera? Jag är ju själv full av brister och tillkortakommanden. Men det resonemanget håller ju bara om man ser kritik som ett angrepp istället för hjälp till insikt och förbättring.  Det håller enligt min uppfattning aldrig när det handlar om rätt och fel.

Andra skäl är egennytta, feghet och konflikträdsla.  Vi är rädda att bli straffade, skaffa oss en ovän, rädda för bråk. Och det är en högst rationell rädsla, för vi har inte bra rutiner för konflikter och meningsskiljaktigheter i vårt samhälle.  Kritik som tas illa upp i ett vänskapsförhållande eller i en släktrelation - som till exempel med syskon eller svärföräldrar - kan leda till fiendskap och bruten kontakt. Lika illa kan det gå på en arbetsplats. Vem vill ha en fiende på jobbet? Någon som kan hitta mängder av sätt att ge nålstick och sätta käppar i ens hjul. Kritiserar man fel person kan man bli utsatt för utfrysning, mobbning, demonisering, omplacering, förlorade karriärmöjligheter och till och med att man förlorar sitt jobb.

Men när det gäller kritik bakom ryggen - skitsnack - har vi inte alls samma spärrar. Det är tvärtom ett uppskattat sätt att skapa samhörighet. Då är det också fritt fram för hån, överdrifter, fördömanden, skämt och rena skära lögner.

Under ett seminarium om entreprenörskap berättade man om en extremt framgångsrik brittisk affärskedja där man istället för att be kunderna utvärdera bad dem klaga. Det stod t.o.m. ‘complaint’ på lapparna.  Som väntat klagade kunderna på de mest udda saker.  Men istället för att avfärda de mest oresonliga klagomålen åtgärdade man även dem. Någon hade blivit torr i munnen under väntan vid kassan, då ordnade man med vattenautomat och klubbor vid kedjans kassor. Någon annan hade blivit blöt på vägen från affären till sin bil - då införde man paraplyställ i varje affär med den vänliga uppmaningen att lämna tillbaka paraplyet vid nästa besök i affären. Resultatet blev både gratis marknadsföring, nöjda kunder och fler återbesök i affären - återbesök som ofta resulterade i nya inköp.

 Vi fegar ur när det gäller öppen kritik med förslag på åtgärder och förbättring - något som mottagaren kan välja att antingen kasta över axeln eller ta till sig. Men vi tisslar, tasslar, förfasar oss och berättar i förtroende både  sant och osant, litet och stort - huvudsaken är att det är ofördelaktigt. Är inte det rätt absurt? Vi avstår ifrån att ge varandra den kritik som kan leda till något gott och ägnar oss helhjärtat åt en typ av kritik som enbart ställer till med skada? Och jag talar inte om liten skada. Det finns människor som får sina liv förstörda av skitsnack. Det finns människor som tar sina liv på grund av skitsnack.

Det  är svårt att komma med öppen och rak kritik. Men det går. Det är svårt att låta bli att säga sådant bakom ryggen på folk som man aldrig skulle säga så de hörde. Men det går.

....Och det är så värt ansträngningen.


 Media: En som skulle gagnas av lektioner i hur man hanterar kritik är Håkan Juholt. Läs Katerine Kielos i Aftonbladet och en Annika Ström Melin skriver i samma ämne i DN. På Expressens ledarsida tror man att sanningen sägs i korridorerna under förtroenderådet.  En som både behöver förhålla sig mer kritiskt till vänner och odla kritiska vänner är kungen; DNAftonbladet och Expressen.  Så tips om du vill bli mer kritisk på jobbet i Så vågar du larma om fel på jobbet. Sist vill jag rekommendera artikeln: Upphandla bättre i Expressen.

tisdag 29 november 2011

SNS och konkurrensens kostnader

Idag fick jag nästsista ordet vid ett SNS-seminarium om kapitlet skola ur rapporten Konkurrensens Konsekvenser. En stor lärartriumf kändes det som. Ibland verkar det nämligen som om det finns en hel avgrund mellan skolans beslutsfattare och verkställare.
Några exempel: Betygens nytta eller skadeverkningar är en av de främsta debattfrågorna i skolsverige. Men när har elever eller föräldrar velat diskutera betygens vara eller icke vara? När ljuder den här debatten i landets lärarrum? Svar: aldrig. Är det då en fråga som ska debatteras? Som det är någon poäng med att debattera?
Under tjugo år har man samtidigt framställt betyg som en absolut kvalitetsindikator. Inte ens när Skolverket började slå larm om betygslotteri tog det slut. Men landets lärare har hela tiden vetat att det är stora skillnader på vad betygen står för och att incitamenten att ge glädjebetyg är många och kontrollerna obefintliga. När vi hörde talas om framgångarna på Nossebroskolan fnös vi och sa ja, ja. Så skulle vi kanske också ha gjort i det läget. Men Skolverket hyllar och landets politiker vallfärdar till Västra Götaland för att få se ljuset. Tänk om någon hade frågat oss någon gång under de här två decennierna vad betygen säger om kvalitet?

Jonas Vlachos är en av de forskare som försöker överbrygga den här klyftan. Bland annat genom sina inlägg i bloggen Ekonomistas. Det var där jag först blev imponerad av honom. Det handlade då om det sätt  på vilket han hanterade kommentarsfältet. För det första tålamodet att besvara alla kommentarer. För det andra att åsikter inte gavs betydelse, inte heller huruvida han själv fick rätt eller blev överbevisad - allt handlade om belägg och underlag. Den typen av distans till det egna forskningsområdet och till den egna forskningen är en sådan bristvara i skolans värld att jag sög i mig som en törstande i öknen.

Jonas Vlachos är en ansedd forskare och ingen det normalt stormar runt, men när SNS-rapporten Konkurrensens Konsekvenser gavs ut blev det ett herrans liv. Jag skulle vilja påstå att det herrans livet är ytterligare en negativ konsekvens av konkurrensen. Undrar om det inte rentav är den mest negativa? Plötsligt är skoldebatten full av lobbyister och personer som tar till brösttoner för att de ser sin egen yrkesverksamhet eller sitt eget bankkonto hotat. Vi har också fått ännu fler troende i skolan - när det är mer vetande vi behöver.

Ingen säger flaska när pedagogikforskare slänger kring sig visioner, löften och procentsatser utan att ge några som helst referenser och utan att någonsin visa på avigsidor, frågetecken eller ens upplysa om att det finns forskare med helt annan uppfattning. Men när en ekonomidocent producerar ett kapitel om skolan fullt av emellertid, förefaller, i viss utsträckning, sannolikt, inte uppenbart, tenderar, verkar och bör tolkas med försiktighet - då blir det kalabalik i skoldebatten.

Hans Bergström som var en i publiken skrev så här på Newsmill: ”Det enda anmärkningsvärda med skriften är väl att alla fram tills nu har tagit för givet att SNS, med sin knytning till näringslivet, ser positivt på att en tjänstemarknad utvecklats i Sverige.” Det anmärkningsvärda är alltså att forskarna tar sig an sin uppgift förutsättningslöst, att de är dumma nog att bita den hand som föder dem? Menar han att utbildningsforskning i Sverige borde skötas som forskning i tobakens skadeverkningar i USA under sextio och sjuttiotalen?

För mig var det här tungt att läsa. Under nittiotalet var DN:s ledarsida som ett ensamt ljus i skolmörkret och Hans Bergström en man jag beundrade djupt. Han var chefredaktör när min artikel ”Kommunförbund i fårakläder” publicerades på DN:s ledarsida. Något år senare skickade jag honom ett 14 sidor långt brev. Ett brev jag aldrig fick något svar på, men det fick mig inte att tänka lägre om honom. Klart att han hade viktigare saker för sig än att läsa en lärares grubblerier över den svenska skolan.
Under gårdagens SNS-seminarium höll han, under förespegling att ställa en fråga, ett brinnande försvarstal för friskolereformen. I dagens DN är han så där halvt om halvt villig att kasta ut gymnasieskolorna och äldrevården till vargarna - tonåringar väljer ibland fel saker och de äldsta och skröpligaste får inte säljas ut till lägst bjudande av kommunerna. Hans egen nisch, fristående grundskolor, är däremot enbart av godo. Ett intressant drag är att han drar in privata tandläkare i diskussionen - något ingen ifrågasätter. Där hör den inte hemma för tandvård är en produkt patienten betalar för och även en produkt man kan anmärka på i efterhand. Men det är lätt att förstå varför han gör det och beundran är inte den känsla som gör sig mest påmind vid den insikten.

 Så vad sa jag? Jag påpekade att undervisningen de senaste decennierna har byggt på vetenskaplig grund och att det inte har varit så lyckat. Jag efterlyste knastertorra supervetenskapliga rapporter à la Jonas Vlachos och betackade mig för forskare med visioner och frälsningsläror och för skolmyndigheter som pekar med hela handen. Jag talade också om problemen med detaljreglering. Det här tog även Robert Noord (som för övrigt var en rolig och duktig talare) (S) upp. Han påpekade att lärare har en orimlig mängd mål som alla föregås av det tvingande ska, något som leder till  förvirring, frustration och att man inte arbetar mot de viktigaste målen. Det jag påpekade var att det man kräver och granskar blir styrande. Krävs det bibliotek, jo då skaffar man bibliotek - det behöver dock inte betyda att någon elev på skolan får ett större läsintresse, för målet är ju uppnått i och med att man skaffar ett bibliotek. På samma sätt är det åtgärdsprogram som krävs - inte att det problem som är föremål för dokumentation åtgärdas. På så sätt blir dokumentationen ett mål i sig. Till det får man lägga att de metoder och infallsvinklar lärare själva väljer både genomförs med mer entusiasm och kraft och utvärderas snabbare. En lärare får inte lämna över ansvaret för sina elever till någon annan och med det följer att vi måste ha stor frihet när det gäller vägen mot målet. Bestämmer någon annan arbetssätt då ligger ansvaret där. Är dokumentationen det viktiga - ja då är det där vi lägger vår tid.

Sist pratade jag om likvärdigheten. Om de skrämmande stora skillnader som finns mellan svenska skolor, om valfrihetens gissel - att man som förälder i Sverige inte kan lita på att ens barns skola är bra utan är tvingad att granska, ligga på och välja skola. Jag förundrade mig också över att man alltid jämför med hur det var innan - som om det fanns bara två möjligheter; kommunalisering, skolkonkurrens och valfrihet och den föregående varianten av statlig skola. Valfrihetsreformerna var enligt min uppfattning en abdikation inför bristen på likvärdighet. Vi klarar inte av att ge alla barn en bra skola och då är det bättre att åtminstone somliga får gå i en bra skola. Facit har vi idag. Svensk skola är mindre kompensatorisk än någonsin och kunskapresultaten sjunker stadigt.

Hans Bergström är inte den enda som försvarar valfrihetsreformerna på DN:s ledarsida idag. Huvudledaren behandlar gårdagens SNS-seminarium och landar i just det jag uppfattar som en abdikation inför en olikvärdig skola:
 ”Vi måste helt enkelt jämföra dagens friskolor med gårdagens monopol, inte med en utopi som aldrig existerat för vare sig elever, lärare eller föräldrar.” Det resonemanget klingar välbekant, men har det validitet? Det finns inga måsten kring vad vi jämför. Vi är inte tvungna att jämföra en halvdan skola med en annan halvdan skola. Varför inte istället jämföra vår skola med andra mer framgångsrika skolländer? Det är ju trots allt så att de länder med högst kunskapsresultat i Pisa också är bäst på likvärdighet. Det kanske inte är i backspegeln vi hittar de rätta svaren.

”Svaren är avhängiga av vilka åsikter man hade om friskolereformen innan, skriver DN:s ledarredaktion idag. Tyvärr har de rätt i det.  Det finns bra mycket mer troende än vetande i skoldebatten. Det var så innan valfrihetsreformerna, men då var det bara ideologi som gav den effekten. Nu får man lägga ekonomiska drivkrafter och egennytta till ekvationen. Som sagt, ytterligare en av konkurrensens konsekvenser. Som sagt, kanske den värsta.

Efter seminariet blev jag och Gunvor Engström, ordförande för Friskolornas riksförbund intervjuade av Radio Sweden. Här är länken. Inslaget börjar 17 minuter in i dagens program.

Media: I SVD kramar Maria Ludvigsson prediktabelt friskolorna. Vad som var mindre prediktabelt är att hon anklagar Vlachos för bristande vetenskaplighet. Det har inte jag hört någon göra tidigare. Hoppas han ger svar på tal. Lär gärna Dilsa Demirbag-Stens krönika i DN: Dagens skola ett hån mot de utsatta.
Tomas Bodström skriver i Aftonbladet: Marknaden är en usel herre.

Bloggar: Begrundat och plitat (MP), Prestationsprinsen, Claesleo, Badlands Hyena, No Size fits all skriver om Nossebroskolans fantastiska resa, Politikken

söndag 27 november 2011

Lärarföraktande föräldrar

I dag tog det lång tid att läsa morgontidningen. Ögonöppnande ledare om Juholt, intressant om en beklämmande rapportering om klimatförhandlingar och läge, goda råd till whistleblowers och andra som vill slå larm om missförhållanden på arbetsplatsen (finns inte på nätet) och en underhållande artikel om ett lidanden under en internetfri vecka (finns inte heller på nätet). Men med mest tillfredsställelse läste jag krönikan ”En rejäl utskällning kan också göra gott”. Kjöller påminner om att föräldraskapet är ett ansvarsfullt jobb - inte någon popularitetstävling och därpå beskriver hon föräldrarnas förändrade attityd till skolan. Både den alltmer utbredda ängslan att vara sina tonåringar till lags (som om något sådant var vare sig önskvärt eller möjligt) som leder till kravlöshet och föräldrabristen på respekt för skolan och lärarna.

Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan. Du och jag mot den dumma läraren/skolan. Är det så illa att man måste ingripa ska man kontakta läraren/rektorn eller flytta på barnet utan diskussioner hemma. Annars ska man akta sig noga för att instämma i och bekräfta sitt barns klagomål. Man får kanske några flyktiga pluspoäng hos sitt finniga och hormonella barn, men det kostar väldigt mycket i studiemotivation och resultat.  Nästan lika illa är när man ska vara sitt barns riddare; Varför fick Gullet bara VG på provet/betyget? Varför fick Gullet ingen skriftlig information om provet? Varför var det bara frågor om si i provet när de skulle plugga både si och så? Inte nog med att man undergräver sitt barns respekt för både lärare och skola, man stjäl lärarens tid från sitt eget och andras barn och man bekräftar sitt barn i vad som oftast bara är bortförklaringar och undanflykter när man inte läst på tillräckligt.

 När jag var barn hade skolan, och lärarna alltid rätt och man fick inte sina föräldrar att ens lyssna på några klagomål. Det var inte strålande det heller, men för skolresultaten var det då bra mycket bättre än den nuvarande ordningen. En klok förälder lyssnar på sitt barn, ställer de frågor som avslöjar barnets egen del, sätter saker i rätt proportion - vilket när det handlar om tonåringar nästan alltid betyder att krympa dem.

I morgon bär det av till Stockholm för ett seminarium om skolkapitlet i SNS rapporten Konkurrensens Konsekvenser. Rapport följer.

Här är bilden Jan Lenander tipsade om:

Ser att Johan Kant bloggar om samma ämne: Föräldrar som blir ett problem. Morrica skriver klokt och balanserat som vanligt i: Behöver skolan bättre föräldrar? Ulf Tornberg berättar om en besvärlig förälder i Utskällning. Jan Lenander tror att det handlar om legitim föräldraoro över sjunkande kvalitet. Det kan förstås förekomma det också, men det är inte om det jag skriver.

torsdag 24 november 2011

Kommunen och yttrandefriheten

Idag tar NT upp det samtal jag blev kallad till på kommunkontoret i september.  Ett samtal som handlade om ett blogginlägg där jag kritiserade specifika aspekter av en fortbildningsföreläsning hållen av Christian Lundahl och även kommunen för att de bjöd in en föreläsare som spred betygskritik och skolverkskritik från podiet inför en terminsstart där vi ska göra verkstad av nya styrdokument och ett nytt betygssystem.  Det bör tilläggas att jag kom med min kritik i ett mejl till ansvarig på förvaltningen först. Mycket vatten har hunnit flyta under broarna sedan dess. Utbildningsnämndens ordförande Olof Johansson (S) tog avstånd från kallelsen så fort han hörde talas om det - innan jag hade bloggat om samtalet. Jag blev också kallad till ett nytt samtal på kommunkontoret där jag blev försäkrad om att jag hade min fulla yttrandefrihet och att man på kommunen har en helt annan syn på vad det är att vara en god ambassadör för kommunen än vad jag fick mig förespeglat under samtalet.

Då kan man undra varför jag ställer upp på intervju, när jag redan har fått upprättelse? För det första är det hela redan offentligt i och med att jag har bloggat om det. Det vore fånigt att först basunera ut det och sedan försöka lägga locket på. Men betydligt viktigare är att själva tillvägagångssättet luktade rutin. Det borde aldrig under några omständigheter få förekomma att en anställd blir kallad till kommunen för ett fientligt möte på ett sådant sätt. Muntligt genom sin chef, på ytterst kort varsel,  utan att - ens efter en uttrycklig fråga - få veta syftet med mötet.  Allt det här måste ha varit ägnat att sätta mig i en svag position inför mötet och det var knappast en teknik som man uppfann enkom för mig. Det jag undrade efteråt var hur många andra har blivit utsatta för liknande saker? Hur har det gått för dem?

Nu hade jag förstånd att kontakta facket och turen att få med mig vårt duktiga LR-kommunombud. Det jag var anklagad för var  heller inget värre än kritik mot valda aspekter av en fortbildningsföreläsning jag även berömde. Det är ingen som tycker att jag har brustit i mitt uppdrag. Det är knappast någon som tycker att det var rätt av Christian Lundahl att kontakta kommunen om blogginlägget eller av kommunen att kalla mig till samtal. Men hur blir det om man sitter där ensam på de anklagades bänk oförberedd inför främmande chefer och tjänstemän? Vad händer om det handlar om allvarligare saker?  Vad händer om man kritiserar en chef, en verksamhet eller något annat mer känsligt? Vad händer om man verkligen har gjort fel? Får man göra fel?

Jag är personligen övertygad om att högt i tak, öppenhet för kritik och rätten att göra misstag och därpå lära av dem är oumbärliga kvalitetsfaktorer. Ingen trivs och gör ett bra jobb i en repressiv miljö där ledningen pekar med hela handen och det är uttalat vad man ska tycka och säga i olika lägen. Minst lika viktigt är det att välkomna kritik. Beröm är visserligen trevligt, men det är i kritiken förbättringspotentialen ligger.  Sist men inte minst måste vi få göra fel. Av misstagen lär vi oss lika mycket som av kritiken. Därför är jag glad att personalchefen betonar den rätten.

Men jag skulle önska mig att man gör en sak till. Jag tycker att man borde skriva ner en policy för hur man behandlar personal i Norrköpings Kommun i dylika lägen. Varför inte i alla kommuner? Förslag på innehåll är: Personlig och skriftlig kallelse varje gång man kallar en anställd till "samtal", att alltid tala om vad ett möte har för syfte och bakgrund och vilka som kommer att medverka.  Kommunanställda ska inte behandlas som fiender som behöver oskadliggöras. Det gäller vare sig de kommer med ris eller ros, vare sig de har gjort rätt eller ... ett misstag.

Här är länken till den ledare i Corren som fick NT att vakna: Lojal = Okritisk?
Länk till blogginlägget som ledde till samtal: Raketbränsle eller grus i maskineriet? 
Här är de andra i ämnet:  I Kläm mellan Yttrandefriheten och Personalkontoret, Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret.

tisdag 22 november 2011

Retorikreflektioner i en hetsig tid

En vän till mig går en retorikkurs och i samband med det läste jag i går Sokrates tal från den rättegång där han dömdes till giftdöden för att ha förlett ungdomen. Ett långt och mycket skickligt tal som känns förunderligt fräscht och aktuellt även i våra dagar. I samma veva fick jag förhandsläsa en artikel till NT. Den imponerade på mig just för att journalisten fick så mycket sagt med så få ord. Det har fått mig att fundera över ordets makt och vanmakt, tjusning och plåga.

Det är individuellt det där med formuleringskonst. Somliga är långrandiga i skrift och andra i ord. Själv har jag svårt att begränsa mig när jag skriver, men jag är rätt duktig på att vara kortfattad och kärnfull i tal. Det finns säkert många orsaker till sådant, men för min del tror jag den främsta är att jag själv är en otålig person, med mycket att göra och ständig tidsbrist. Jag har lärt mig att hushålla med min egen tid och då måste jag rimligtvis hushålla även med andras.

Gäller inte det också i skrift? Jag tycker inte det. Den som läser har alltid ett val. Man kan nöja sig med rubriken och ingressen, skumma genom hela texten,  läsa valda delar eller omsorgsfullt läsa hela texten. När man lyssnar är man i de flesta lägen talarens gisslan. De alternativ som står till buds är att lyssna eller tänka på annat. Det innebär att man som talare har ett mycket större ansvar att hålla sig till saken, fatta sig kort och notera när ögon glasas över och gäspningar kvävs.

I dag publicerade NT en debattartikel som jag skickade in för snart två veckor sedan. Då i betydligt längre form. Som så många gånger tidigare tvingades jag hugga, stympa och ta bort de formuleringar jag älskade mest. Orsakerna till det är högst rationella. En dagstidning får inte producera gäspningar och ögon som glasas över. De flesta texter vinner dessutom på att beskäras lika mycket som gamla äppelträd.  Ändå har jag kommit underfund med att det är de längsta artiklarna som betyder mest för mig. Korta texter blir rappa och slagfärdiga och det är betydligt fler som orkar läsa till punkt. Men de är färdiga produkter, något man tänkt och sedan bara satt på pränt. De långa texterna växer fram ungefär som ett foster. Förändras, sväller, formas och definieras samtidigt som tankarna förändras, sväller, formas och definieras. Det är inte alla långa texter som har tio fingrar och tår. Ibland är det rent av mer vitala delar som saknas. Men jag skulle inte vilja vara utan någon av dem. Därför är jag glad att Newsmill finns och glad över mina egna bloggar. Det är en fantastisk sak att veta att man alltid kan få skriva till punkt.

Här är länken till min längsta artikel ever: Breiviks kamp var också en kamp mot kvinnan.
och här till den senaste som handlar om ideologiska skygglappar, glädjebetyg och om konsten av att kunna lära av sina misstag: Privatiseringarna tycks vara heliga för högern. Båda på Newsmill förstås.

fredag 18 november 2011

Lojalitet + Egennytta = Sant

I gårdagens Corren skriver Marika Formgren om den knäpp på fingrarna jag fick av företrädare för Norrköpings Kommun efter att jag uttryckt mig kritiskt om en fortbildningsföreläsning med Christian Lundahl i ledaren: Lojal = Okritisk? Hon skriver om tystnadskulturen i skolans värld och tar upp egna erfarenheter från sin tid som redaktör på personaltidningen i Norrköping.  Kvällen innan ringde hon upp mig och berättade om artikeln. Hon berättade också att de hade förvånat sig över att ingen nyhetsjournalist i Norrköping tagit upp det här. Det var inget jag tänkte på då, men hon har en klar poäng i det. Frågan om hur högt det är i tak i en kommun har stort allmänintresse. Vad är lojalitet mot arbetsgivaren? Vem skall vi som jobbar för kommunen vara lojala mot? Tjänstemännen? Politikerna? Kommuninnevånarna? Vad är det att vara en god ambassadör? Är det att arbeta för att förbättra en verksamhet eller att hålla upp Potemkinkulisser? Det är en fråga som väljare, politiker, tjänstemän, anställda alla måste ta ställning till.

Nämndordförande Olof Johansson har gjort klart att han menar att lojaliteten är till kommuninnevånarna och att yttrandefriheten skall hållas högt i kommunen. Även skolchefen och chefen för personalkontoret har tagit avstånd från ”samtalet” och förklarat att anställda är fria att uttrycka sig kritiskt så länge det inte handlar om personangrepp. Om det betyder att yttrandefriheten hålls högre idag än då Marika Formgren jobbade på personaltidningen kan jag däremot inte veta.  Tack vare mitt skrivande har jag fått mycket stöd både från facket, kollegor och andra skolbloggare. Den typen av uppbackning är inget  som varje kommunanställd kan räkna med. Men något jag noterat med lättnad är att de anonyma och bittra lärarinsändare som var vanliga när jag var ny i kommunen verkar ha försvunnit. Idag skriver lärare kritik i NT under egna namn.

Marika Formgren kom in på min blogg för att hon letade texter om Skolinspektionens avslöjanden om glädjerättningen av nationella prov. Det här är en av mina käpphästar och jag har skrivit många blogginlägg i frågan, men just den här gången skriver jag och skriver och börjar först nu bli klar. Orsaken är en ledarartikel i DN som verkligen retade upp mig: ”Nationella prov: Ingen genväg till rättvisa”. Även här är temat lojalitet och egennytta. 
   När Johannes Åman skriver om skolan verkar huvudmålet vara att tillbakavisa all kritik mot friskolereformen. I den här artikeln frikänner han i vanlig ordning friskolorna från all skuld till betygsinflationen. Om vi nu ska gå så långt som till att kalla det inflation förstås. Åman talar hellre om ”en tendens till välvillig bedömning”. Det som Correns ledarredaktion kallar ”Betygens hyperinflation” blir i Åmans mun ”misstankar om orättvis bedömning”.

Efter att Åman nedtonat konkurrensens effekter kommer han med egna häpnadsväckande påståenden om vad ”tendensen” beror på.  Lärare vill vara snälla mot sina elever, förklarar han. De vill inte göra dem ledsna. Dessutom betyder den här ”tendensen” att  man måste inse att nationella prov inte alls ger några objektiva besked om elevernas förmåga”. Där kommer han med en helt ny förklaring till den orättvisa rättningen. Det är inte lärarna utan proven. Vad gör vi åt den saken? Jo tonar ner betydelsen av proven.

DN har en bra ledarsida, men skolan har länge varit sidans stora sorgebarn. Det är det inte bara jag som tycker. Åmans skolartiklar får sällan kommentarer och länkande blogginlägg. Istället är det DN Kultur som kommit att leda skoldebatten. Skillnaden är anmärkningsvärd mellan det man läser om skolan där och det som publiceras på ledarsidan.
Det är också anmärkningsvärt att privatiseringarna är en sådan helig ko. Vinsterna kan enbart ha goda effekter och dåliga skolor eller äldreboenden beskrivs genomgående som undantagen som bekräftar regeln. Samma tidning som hela landet är tack skyldiga för den grävande journalistiken kring äldreboendena tonar ner alltsammans på ledarsidan.

I gårdagens DN är det LR:s Metta Fjelkner som tar till ordet i betygsfrågan i "Rektorer utsätter lärare för otillbörlig påverkan". Hon refererar till en undersökning man gjort som visar att lärare utsätts för starka påtryckningar att sätta höga betyg. Det kan varje lärare skriva under på. Det är få lärare som inte har blivit utsatta för påtryckningar från rektorer, föräldrar och elever. Konkurrensen och de påtryckningar den leder till är huvudbovar i det här dramat.

Men det finns två ytterligare orsaker Fjelkner naturligt nog inte tar upp. Den ena är bristande kompetens. Vi har mängder av obehöriga lärare och även behöriga lärare med otillräcklig ämneskompetens. De är helt enkelt inte kapabla att bedöma alla provdelar korrekt. Men då är det viktigt att minnas att de då inte heller är kapabla att bedöma elevernas måluppfyllelse korrekt. Det här problemet borde rimligtvis avta i och med att de nya behörighetskraven börjar gälla fullt ut.
 Den andra orsaken är egennyttan. En lärare med underkända provresultat skapar sig själv en stor extra arbetsbörda. Dessutom drar man på sig missnöjda elever, föräldrar och minsta möjliga påslag i lönekuvertet. Vi har allt att vinna på att sätta höga betyg och mycket att förlora på att sätta korrekta sådana. Det skriver inte vår fackordförande, men det behöver icke desto mindre fram.

När det lönar sig att göra fel och straffar sig att göra rätt har vi ett allvarligt systemfel.  När egennyttan dessutom sammanfaller med det som uppfattas som lojalitet mot arbetsgivaren - hur kan det leda till något annat än den betygsinflation vi ser idag?

Missa inte Johannes Forsslunds utmärkta ledare i Expressen: Betygsfixeringen räddar inte skolan.

Här är länkarna till mina inlägg om Christian Lundahl och kommunkritiken: Raketbränsle eller grus i maskineriet? I Kläm mellan Yttrandefriheten och Personalkontoret, Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret.

Media om provrättningen: SVDSVD Brännpunkt 1, 2. 


Bloggar om provrättningen: Morrica påpekar skillnaden mellan rättvis och rättvisande bedömning, efter hennes kloka ord rekommenderar jag ett gott skratt hos Max Entin. Gertie skriver balanserat och klokt om likvärdighet och rättssäkerhet i bloggen Man oroar sig inte för småsaker. Jan Lenander funderar över likvärdighet, studentexamen och antagningsprov i Rättvist, likvärdigt, etc.
Christermagister ger en god illustration av svårtolkade betygskriterier i inlägget Rättvisande betyg. Tankar om skolan i media,

torsdag 10 november 2011

München och kunskapssynen

Vi tillbringade halva höstlovet i München. Orsaken till det är att gossebarnet studerar vid universitetet där. Det är hans fjärde KTH-år som tas vid valfritt tyskt universitet. Ett strålande arrangemang både för eleverna och för Sverige. Inte nog med att man förser arbetsmarknaden med ingenjörer med mycket goda språkkunskaper, men bäddar för forskningssamarbete över nationsgränserna. Men det vore synd att tala om något storskaligt projekt. I år var det två studenter som åkte till München. Lejonparten av de studenter som påbörjade den internationella inriktningen med tyska hoppade av i ett tidigt skede. Jag har svårt att fatta hur man gör ett sådant val. Kombinationen flytande tyska och kemi är högattraktiv på arbetsmarknaden och ett år vid valfritt europeiskt universitet, hur tackar man nej till det?

Början till ett svar fick jag av Severin, en av Cedriks tre tyska studentpolare som alla tillbringat ett år vid KTH (och som alla för övrigt talade utmärkt engelska och imponerande mycket svenska). Han pekade på skillnaden i kunskapssyn mellan Tyskland och Sverige. Han berättade att när han började läsa fysik i Tyskland fick studenterna höra att alla som lägger manken till kan klara studierna, men det krävs hårt arbete och ungefär hälften kommer därför att misslyckas. I Sverige sa man bara att det här ska ni alla klara av. Ingen koppling till slit. Han menade att det gav ett mycket lägre studietempo och att det också ledde till att man sänkte kraven för att alla skulle lyckas. Han gav ett exempel med någon tenta där väldigt många hade kört. Eleverna klagade och fick en lättare tenta.

Det här Severin beskriver känner jag igen som den grundläggande skillnaden mellan skolan i Finland och i Sverige. I Finland är lösningen för det mesta att eleven kavlar upp ärmarna och jobbar hårdare. Extralektioner, villkorskurser under sommaren, dubbla läxor och - om inget annat hjälper - två år i varje klass. I Sverige är det läraren som ska jobba hårdare. Här lutar man istället åt inlärningssvårigheter, svagbegåvning eller andra specialbehov. Lösningen blir därför annan metod, specialundervisning, liten grupp, eller att man gör något lättare. SO-lätt materialet - denna styggelse för varje svensklärare - är ett typexempel. I måndagens DN hade man en ledare om skolan som illustrerar den här skillnaden: De bästa åt de svagaste. Den avslutas med den här meningen: ”Alla elever kan om de bara får det stöd de behöver”. Lösningen är alltså inte hos eleven utan hos läraren.
 
Det här är ett fullständigt villospår. Den får eleven att slappna av och förvänta sig att vuxenvärlden fixar betygen. Det får skolorna att lägga mycket krut på stöd, åtgärdsprogram och andra specialvarianter som syftar att visa att här har vi minsann gjort allt. Om eleven lär sig blir därmed underordnat. Den här inställningen påverkar också eleverna. Det är alldeles för många elever som tar ett underkänt betyg eller prov som intäkt på egen oförmåga istället för på otillräcklig arbetsinsats - det vanligaste skälet.

DN:s ledarredaktion har fel i att alla elever kan lyckas om de får rätt stöd. Alla elever kan lyckas om de är målmedvetna och arbetsbenägna. Vissa elever behöver dessutom särskilt stöd, eller specialpedagogik, men inte ens den skickligaste lärare kan nå några som helst resultat med en omotiverad och ouppmärksam elev. Eller för den delen med en elev som har bestämt sig för att förutsättningarna för framgång saknas eller ligger i någon annans händer.

I Finland har eleverna läroplikt. I Sverige har de skolplikt. Eleven behöver bara infinna sig så förväntas vuxenvärlden fixa resten. Hur många Marie Curie, Selma Lagerlöf, Steve Jobs och Thomas Edison odlar vi fram på det sättet?

Media: Johan Ingarö skriver om tredjedelsskolan i SVD. Han tar Monroe och Harlem som exempel och gör SALSA till syndabock. På så vis får verkar han stämma in i den nu högljudda kören: Allt beror på läraren. Men Monroes framgångar byggde på en huvudpelare: hårt, regelbundet elevarbete. I Expressen skriver ledarredaktionen "Ingen rättvisa utan bra skola". Jag nickar instämmande ända tills jag kommer till slutet. Där visar det sig att det mesta än en gång är lärarnas fel.

Bloggar: Stefan Hanna (C)  tycker att DN-ledaren är årets artikel, Danne Nordling är mer skeptisk i "Svårare att göra en klassresa", men jag tycker att även han hamnar i diket med sina tankar om den begåvningsdränerade arbetarklassen, Mikael Damberg är nöjd med artikeln - det är ju trots allt klassisk socialdemokratisk skolpolitik man pläderar för. Plura skriver klokt om krav och kravlöshet. Gertie skriver om rättsäkerhet, studentexamen och jämför ett underkänt betyg med ett avbrutet maratonlopp. I sina Syrliga Karameller skriver Jan om vikten av att lägga press på kommunerna för en likvärdig skola.

onsdag 2 november 2011

Skrivkramp och LR-motioner

Allt jag gör blir bara skräp just nu. Det känns litet trist då jag hade stora planer för vad jag skulle hinna med under de här lovdagarna. Jag har tre artiklar och flera blogginlägg som aldrig kommer till dörren. Ju mer jag skriver desto sämre blir de. Men jag har i varje fall petat iväg tre motioner till LR:s förbundsmöte 2012. Det var deadline igår och jag skickade iväg dem en halvtimme innan tolvslaget. :) En av dem kan jag bjuda på här:

Det hostas och snörvlas mycket i landets lärarrum samtidigt som lärarnas sjukfrånvaro är låg. Orsaken till det är att sjukfrånvaro för lärare innebär ett betydande merarbete. Ofta får man från sjuksängen planera dagen, vanligt är att man får föreslå vikarie och även att man får ytterligare uppringning under dagen. Efter sjukfrånvaro väntar  rättning, elevfrånvaro som behöver föras samtidigt som planeringarna spricker. Vid annan frånvaro som vid kompetensutveckling, möten som socialtjänst och andra kallar till förväntas man som regel både kalla in vikarie och själv planera och efterarbeta varje lektion.
Även i de fall lektionerna inte behöver för och efterarbetas innebär frånvaro alltid merarbete för en lärare. I vårt arbete ingår nämligen många bitar som en vikarie inte kan hantera., Dokumentation, elev och föräldrakontakter, bedömningsunderlag, etc.. Lägger man till det att lärarfrånvaro dessutom kostar läraren ett försämrat grepp om klasserna och undervisningen är det inte konstigt att så många lärare inte anser sig ha råd att sjukskriva sig.

 Det här missförhållandet påverkar både lärarnas och elevernas hälsa och arbetsmiljö, det ökar dessutom stressen och minskar arbetsglädjen för vår yrkeskår och behöver därför både uppmärksammas och åtgärdas.

Yrkande
att LR verkar för två typer av sjukskrivning / tjänstledighet för lärare; med och utan för och efterarbete, samt för att lärarnas utsatthet i samband med sjuk- och annan frånvaro kartläggs och uppmärksammas.

Jag har roat mig med att lära mig dikter och Shakespeare-citat utantill också. Här kommer en favorit:




måndag 24 oktober 2011

Nu kör vi igång Liberala Lärare!

Det talas mycket om hur läraryrket behöver återupprättas och lärarna få högre status och högre lön. Verkstad är det betydligt sämre med. Lärarna är mer överarbetade än någonsin och nästan lika överkörda. Lönerna stampar i samma spann och kraven på oss ökar ständigt. Ett exempel? Här är länken till Skolverkets Allmänna råd om planering och genomförande av undervisningen. Goda råd måhända, men så många och detaljerade att knappast någon lärare kan leva upp till kraven - och ändå handlar det bara om den del av målen och kraven som relaterar till undervisningen.

 Ingen kommer att lyfta upp oss lärare, damma av oss och ge oss kronan och halva kungariket.  Ska läraryrket återupprättas, ska vi får den frihet och de redskap vi behöver för att kunna göra ett bra jobb måste vi slåss för det. Det är bara vi som kan återupprätta vår profession. För att ro i land med det behöver vi både samtala och samarbeta. För att dra vårt strå till den stacken har Gertie, Gösta och jag startat Liberala Lärare. Ett nätverk inom FP där många är folkpartister, men inte alla. Alla Liberala Lärare är däremot villiga att diskutera, samarbeta, debattera och väcka opinion för att återupprätta världens viktigaste yrke. Som vi skriver i vårt manifest:  Aldrig mera en skolkommission utan lärare!

Hur ska vi gå tillväga? Steg ett är att samla medlemmar. Ju fler vi är desto högre hörs vi. Steg två är att enas om frågor att driva och att föreslå representanter till de forum där skolan diskuteras och där viktiga skolbeslut tas. Vi kommer att uppvakta politiker, påverka lärarfacken, samarbeta med forskare, näringslivsrepresentanter, elev- och föräldraorganisationer. Vi kommer att skriva artiklar, blogga och väcka opinion.

Intresserad? Steg ett är att be om tillträde till Facebook-gruppen och kolla in hemsidan. På så sätt kan man delta i diskussionerna och ha insyn i vad vi sysslar med. Steg två är att mejla någon av oss grundare och bli registrerad som medlem. Då får man vårt medlemsbrev och kan vara med och bestämma vilka frågor vi ska driva och hur styrelsen ska se ut. Nu i inledningsfasen är det grundarnas hjärtefrågor som gäller. Vilka de är? Det har vi redogjort för i vårt manifest som du hittar här.

Vi kommer att göra det mesta av vårt arbete online. Skypekonferenser, chattar, google documents, twitter, etc. Det enda fysiska mötet för intresserade medlemmar blir årsmötet. Inga dåliga samveten, inga sura miner och inget gnäll - i Liberala Lärare hjälps vi åt efter lust, tid, ork och förmåga och vi har siktet framåt.
Här hittar du hemsidan:
Facebookgruppen

Kontaktuppgifter för potentiella medlemmar finns på hemsidan och i manifestet.

fredag 21 oktober 2011

Smaklig måltid, Storebror!

Så var mitt andra landsmöte avklarat. Jag kan säga att landsmöten är inget för veklingar. Man sitter från arla morgon till tidig natt och lyssnar, talar, läser och röstar. Mat kastar man i sig i all hast - i den mån det finns någon - och sover gör man knappt. Föregås och följs en sådan helg av tuffa arbetsveckor gäller det att man lägger sig i hårdträning i god tid för att inte kroppen ska säga ifrån.

Samtidigt är landsmöten höjdpunkter i det politiska arbetet. Det är då man lyfter blicken från hanteringen av det som dyker upp i kommunen eller i riket och tittar efter vart man är på väg och bestämmer vilka korrigeringar man vill göra. För min del gick mycket bra under landsmötet. Jag är riktigt glad över vårt jämställdhetsprogram. Det är inriktat på att ta bort hinder, informera och erbjuda morötter. Ett liberalt jämställdhetsprogram utan kvotering och pekpinnar. Jag är också glad över att vi fick bort drogtesterna i skolan. (mer om det i ett senare inlägg). Studentexamen fick jag inte ta upp. Istället fick jag en välbehövlig lektion i skillnaden mellan yrkande och motion. Men jag fick beskedet att partistyrelsen är positiv - och det är förstås en tillräckligt god nyhet.  När det gäller Östergötland hade vi tre motioner som handlade om infrastruktur och jag fick mitt sagt om att lägga mer krut i mitten av riket. Men trots alla personliga segrar känner jag en kvardröjande förstämning. Och det beror helt och hållet på det ljumma intresset för integritetsfrågor i FP (LUF och Östergötland undantagna).

Hanne Kjöller skriver på DN om dum ungdom som inte förstår att de på Facebook bjuder på just sådan information man slåss så hårt för att hålla för sig själv i kampen mot IPRED, FRA och datalagringsdirektiven. Jag gillar Hanne Kjöllers sätt att ta ut svängarna skarpt och håller även här med henne i slutsatserna - individen måste ha makt över sitt material även på nätet. Men den här jämförelsen haltar ordentligt. Det är en jäkla skillnad på att som medborgare välja att vara öppen i sin kommunikation och att myndigheterna tillskansar sig information utan tillstånd - eller ens information om att man gör det. Jag får ett brev hem om någon utforskat min kreditvärdighet - men inte om någon läst min e-post.

Med förbluffande små protester har vi vi tillåtit stora inskränkningar i våra fri- och rättigheter. Övervakningskameror, signalspaning, datalagring, kartläggning och avlyssning. Vi köper bilden av att vi alla är potentiella offer som måste skyddas från onda brottslingar och terrorister, bilden att vi väljer mellan frihet och fara eller ofrihet och trygghet. Det har alltid funnits våld, hot och faror. Vår tid skiljer sig inte från någon annan därvidlag. Om något säger forskarna att vår tid är fredligare än mången annan. Ändå kryper myndigheterna längre och längre in i våra privata skrymslen och vrår - och vi låter dem göra det. Polisen talar inte bara om att patrullera nätet utan om att infiltrera och göra det under täckmantel. Som om vi var tillbaka i det kalla kriget.

Vi har i västvärlden någon slags skum självgod syn på utveckling och på oss själva i ett historiskt perspektiv. Vi verkar tro att vi är bättre än folk i andra delar av världen, bättre än vi själva var förr, att vi har större insikter, har utvecklats, evolverat - kort sagt att vi inte riskerar att göra samma misstag som våra förfäder eller grannar. Ingen Muammar Khadaffi kan födas på våra breddgrader. En Hitler var bara möjlig förr när vi inte visste bättre. Någon annan förklaring kan jag inte hitta till att vi så beredvilligt  och så ironiskt lämnar ifrån oss våra fri- och rättigheter i kampen mot brottslighet och terrorism  - a.k.a. kampen för demokratin.

Storebrorssamhället är redan här. Nu är det bara Storebror som fattas.
   Men förr eller senare dyker han upp. Det har han alltid gjort.





Media:  DN:s Annika Ström Melin varnar för att ge polisen för stora befogenheter i Varning för nätaktivism, Om Khadaffi  skriver DN i Skräckväldet är historia. SVD:s ledare om diktatorns fall hittas här: Libyen är befriat från diktatorn Gadaffi. Johanne Hildebrandt skriver om Säpo och DDR,
Läs också Kriget mot terrorismen är en lönsam industri i Aftonbladet och  Dator vår som är i Himmelen i Expressen.

lördag 15 oktober 2011

För tyst om skandalskolor?

Johan Kant och jag har en artikel på Newsmill: Studentexamen krävs för bättre kontroll av skolorna. Inte så lätt att samskriva på Newsmill tydligen, för man får titta sig omkring en del för att få klart för sig att det är två skribenter.  Hur som helst handlar artikeln om den senaste friskoleskandalen.  Av någon orsak har den bara blivit en Stockholmsnyhet och även där stannat i DN.

Skandalskolan är en liten friskola i Täby som heter Kristinaskolan. En skola/ särskola för barn med särskilda behov - särskilt barn med autism, asperger och liknande diagnoser.  Efter en skolinspektion konstaterar utredaren att underlåtelserna är tillräckligt allvarliga för att stänga skolan. Nu har man givits till 15 november för att åtgärda bristerna.  Kort därefter visade det sig också att man under flera år tagit ut mycket höga vinster och löner. Det största uttaget på 10.5 miljoner (omsättning 20 miljoner) bara två veckor efter skolinspektionen. Knappast någon slump.  Man får ju en muntlig preliminärrapport när inspektionen är klar.

I DN började rapporteringen för en dryg vecka sedan: Specialskola får hård kritik – ”har ingen koll”.  Rektorn protesterade att kritiken byggde på missförstånd och att föräldrarna och eleverna är nöjda. Det här läste min vän Susanne som har en son på skolan. I den här intervjun berättar hon precis hur nöjda föräldrarna är: ”De slösar bort min sons tid på Kristinaskolan”. Nu kan man fråga sig varför hon hade sin son kvar på skolan efter att ha uppdagat så många brister.  Jag tror att alla som har barn med diagnoser och särskilda behov kan förstå varför. Det handlar om sköra barn med stort behov av trygghet, kontinuitet och fasta relationer. Inte lätta att flytta på under några omständigheter. Inte heller lätta att hitta nya platser för om skolan skulle tvingas stänga.

Susanne  och jag har varit vänner länge och jag vet hur mycket hon har fått kämpa för sin son. Inte för några extra favörer utan för att han ska få det han har rätt till. Det har hon också gjort på Kristinaskolan. Bråkat och argumenterat, vunnit seger på seger.  Även det  att hon behövt kämpa så mycket är något jag upplever som djupt upprörande och det förtjänar ett alldeles eget blogginlägg. Men just den här gången är fokus skolan.

Jag var i Stockholm förra veckan och då sov jag - som jag ofta gör - hos Susanne. Det råkade vara samma dag som den första DN-artikeln publicerades. Kristinaskolan var förstås vårt främsta samtalsämne. Susanne hade fått förfrågan om att ställa upp på en intervju och hon grubblade över hur hon skulle göra. Vad var bäst för hennes son?  Jag är väldigt stolt över henne, över att hon valde att ställa upp.  Hade fler slagit larm tidigare skulle det kanske inte ha gått så här långt. Vi kan inte nöja oss med att se till våra egna barn. Vi är också ansvariga för varandras, för vår gemensamma framtid.

Ytterligare en slump var att jag skulle träffa Johan Kant den kvällen. Det skedde hemma hos Susanne. Vi åt, pratade skola och hade det trevligt. I lördags bloggade Johan Kant om Kristinaskolan - utan att göra kopplingen till intervjun med Susanne dagen innan.  Läs hans förträffliga inlägg här: Nu har det hänt igen: ännu en friskola plockar ut feta vinster.
   Vi måste alla hjälpas åt att rikta strålkastare mot skolor som inte borde få vara skolor. Den som stjäl framtid från våra barn måste stoppas.

söndag 9 oktober 2011

Skolutveckling och konsten att jonglera

Det har varit stiltje i bloggen ett tag, men jag kan försäkra att det inte har rått stiltje i mitt liv - vare sig privat, yrkesmässigt eller politiskt.
   De senaste veckorna har det känts som om alla bollar är i luften samtidigt. Det värsta och bästa är att alla bollar är viktiga - ingen får ramla ner på marken.  ”Först kommer liv och hälsa, sedan jobbet”, Så sa min rektor till mig när jag berättade om hälsobekymmer i familjen. Sympatiskt och klokt. Självfallet har den bollen haft prioritet. Men jobb-bollen har också känts extra betydelsefull just nu. På Djäkneparksskolan har vi rivstartat utvecklingsarbetet - mitt nya ansvarsområde och något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. En annan hjärtefråga är likvärdig bedömning. På måndag ska jag och rektor Ylva presentera våra tankar kring centrala bedömningsgrupper för Norrköpings skolförvaltning. Till ett sådant möte vill man inte gå oförberedd, så här har det både tänkts och plitats en hel del.  De senaste dagarna har jag ägnat åt Qualis granskarutbildning - något som också känns både viktigt och meningsfullt.

Politiken då?  Nästa helg har FP landsmöte. Det är där vi spikar politiskt program och i år har jag privilegiet att vara ett av ombuden för Östergötland. Förra lördagen hade vi minilandsmöte, det finns en tjock lunta med motioner att sätta sig in i och dessutom har jag mina egna frågor att driva. Dels de förslag som kommer från den jämställdhetsarbetsgrupp  jag satt med i under Nyamko Sabuni, dels mina skolmotioner om studentexamen och moderna språk som obligatoriskt skolämne. De motionerna lämnade jag in för sent och jag har härjat runt på alla tänkbara nivåer för att de ända ska bli ordentligt behandlade på landsmötet.  Av allt jag gör och har gjort politiskt är studentexamen det absolut viktigaste. Jag är nämligen övertygad om att en systematisk resultatkontroll är en förutsättning för likvärdighet och goda kunskapsresultat i skolan. Ja och  sist men inte minst för den frihet och det manöverutrymme som krävs för att en lärare ska kunna göra ett riktigt bra jobb.

Inte så konstigt att lokalpolitiken har fått stå tillbaka. En insändare om busstrafiken och Ringarums och en artikel från oss i styrelsen om kommunal granskning är allt jag har presterat. Men eftersom jag inte sitter i kommunstyrelsen har jag heller ingen annan input än den som kommer från NT. Det innebär att det enda jag har att förhålla mig till är Lionas och andras förslag om gågata. Låt mig därför avslutningsvis påpeka att jag tycker att det är ett utmärkt och intressant förslag och att jag hoppas att vi kan pröva konceptet redan nästa sommar.

Ikväll blir det i alla fall start på något spännande. Klockan sex träffar Cizzie Kemle, Erland Olausson och jag Lennart Sjöberg för första delen av Radio Wix tycker till.. Det kommer att handla om vargar och mycket annat spännande.  Fortsättning följer... :)