Lärarföraktande föräldrar

I dag tog det lång tid att läsa morgontidningen. Ögonöppnande ledare om Juholt, intressant om en beklämmande rapportering om klimatförhandlingar och läge, goda råd till whistleblowers och andra som vill slå larm om missförhållanden på arbetsplatsen (finns inte på nätet) och en underhållande artikel om ett lidanden under en internetfri vecka (finns inte heller på nätet). Men med mest tillfredsställelse läste jag krönikan ”En rejäl utskällning kan också göra gott”. Kjöller påminner om att föräldraskapet är ett ansvarsfullt jobb - inte någon popularitetstävling och därpå beskriver hon föräldrarnas förändrade attityd till skolan. Både den alltmer utbredda ängslan att vara sina tonåringar till lags (som om något sådant var vare sig önskvärt eller möjligt) som leder till kravlöshet och föräldrabristen på respekt för skolan och lärarna.

Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan. Du och jag mot den dumma läraren/skolan. Är det så illa att man måste ingripa ska man kontakta läraren/rektorn eller flytta på barnet utan diskussioner hemma. Annars ska man akta sig noga för att instämma i och bekräfta sitt barns klagomål. Man får kanske några flyktiga pluspoäng hos sitt finniga och hormonella barn, men det kostar väldigt mycket i studiemotivation och resultat.  Nästan lika illa är när man ska vara sitt barns riddare; Varför fick Gullet bara VG på provet/betyget? Varför fick Gullet ingen skriftlig information om provet? Varför var det bara frågor om si i provet när de skulle plugga både si och så? Inte nog med att man undergräver sitt barns respekt för både lärare och skola, man stjäl lärarens tid från sitt eget och andras barn och man bekräftar sitt barn i vad som oftast bara är bortförklaringar och undanflykter när man inte läst på tillräckligt.

 När jag var barn hade skolan, och lärarna alltid rätt och man fick inte sina föräldrar att ens lyssna på några klagomål. Det var inte strålande det heller, men för skolresultaten var det då bra mycket bättre än den nuvarande ordningen. En klok förälder lyssnar på sitt barn, ställer de frågor som avslöjar barnets egen del, sätter saker i rätt proportion - vilket när det handlar om tonåringar nästan alltid betyder att krympa dem.

I morgon bär det av till Stockholm för ett seminarium om skolkapitlet i SNS rapporten Konkurrensens Konsekvenser. Rapport följer.

Här är bilden Jan Lenander tipsade om:

Ser att Johan Kant bloggar om samma ämne: Föräldrar som blir ett problem. Morrica skriver klokt och balanserat som vanligt i: Behöver skolan bättre föräldrar? Ulf Tornberg berättar om en besvärlig förälder i Utskällning. Jan Lenander tror att det handlar om legitim föräldraoro över sjunkande kvalitet. Det kan förstås förekomma det också, men det är inte om det jag skriver.

Historielektioner och lärarförakt på DN debatt

Det har inte precis varit min vecka. Först blir min kära laptop förstörd och igår fick jag ett ordentligt påhopp på DN debatt. Man väntar sig inte precis replik på en debattartikel en månad senare. Man väntar sig heller inte en replik som helt hoppar över sakinnehållet och tar fasta på en enligt min uppfattning oviktig detalj – vem som tyckte vad i början på sextiotalet. Saken blir inte bättre av att artikeln både dryper lärarförakt och av kommentarerna att döma blåser på det redan existerande lärarföraktet hos läsarna. Här kommer två exempel:
”Helena von Schantz, ytterligare ett bevis på att kvaliteten på de svenska lärarna är alldeles för låg. Kan det finnas något samband med att folkpartiet har sin starkaste förankring bland lärarna, eller är det bara fördomar ?” Karl E
”Jag vill inte att man återinför skamvrån i skolan men borde någon sitta där så är det väl läraren Helena von Shantz. Med sådana lärare får vi aldrig en skola som våra barn förtjänar. Undrar hur mycket annan dynga hon proppar i sina elever!! ?” Per Owen

Så vad är det som väcker sådan indignation? Olof Petersson låter det vara osagt om det var bra eller dåligt att skrota studentexamen men oberoende är det tydligen viktigt att rentvå Olof Palme från ansvar för beslutet. Jag tror knappast Palme själv skulle tacka för insatsen. Han arbetade ottröttligt med utbildningsfrågor redan i slutet av femtiotalet och såg skolan som det främsta redskapet för att riva klassamhället. Som den utbildningsvisionär han var skrev ett stort antal artiklar och höll mängder av tal om skolpolitik. Alldeles extra flitig var han i 1964 års skoldebatt – det år då beslutet att slopa studentexamen togs. Den skola vi har idag med sammanhållen grundskola, utbyggd vuxenutbildning och fokus på valfrihet är i mångt och mycket Palmes skapelse. Lägger man till det att socialdemokraterna härskade enväldiga eller så gott som enväldiga under hela perioden är det inte särskilt revolutionerande att koppla Palme till reformen. Då är det mer betänkligt att som Olof Petersson kalla slopandet av studentexamen för en borgerlig reform.
En annan sak Olof Petersson kritiserar mig för är att jag inte har koll på vad Folkpartiets ungdomsförbund tyckte om studentexamen i mitten på sextiotalet. Ursäkta, men vad har det med saken att göra? Jag skrev inte under artikeln som folkpartist och jag struntar högaktningsfullt i vilket parti som inför en ny studentexamen bara det görs. Folkpartiet har inget om studentexamen i sitt program. Det finns heller inga motioner om en sådan – med undantag för min egen som lämnades in efter motionstidens utgång. Jag förstår inte heller varför det är så intressant vem som har genomfört en reform? Att man gör misstag uppfattar jag inte som ett problem – jag gör själv sådana stup i kvarten. Att vägra rätta till dem, det är en annan femma. Trial and error är en utmärkt väg till kunskap, men bara om man rättar till felen.

Vad säger det om svensk utbildningspolitik när man hellre tar fasta på vem som tyckte vad på sextiotalet än på hur vi ska få rätsida på skolan här och nu? När man läser kommentarerna påminns man närmast om fotbollshuliganer och Mellanösternkonflikten. Är inte det bisarrt?

För mig finns ingen skolpolitisk fråga som är viktigare än studentexamen. Men det jag har i bakhuvudet är den finska studentexamen jag själv tog. Som elev tyckte jag att det var fantastiskt att få en oberoende bedömning. Inte märkte jag av några nerver hos mig och mina vänner heller. Vi visste ju att det bara var att skriva upp igen redan samma höst om det inte gick bra. Jag önskar att mina barn och elever hade den likvärdighet, målstyrning, rättvisa och rättssäkerhet jag upplevde i skolan. Jag tycker också att det är samhällets skyldighet att ta reda på om grundnivån är nådd. Eleverna har rätt att ha en ansenlig mängd kunskaper, färdigheter och insikter i bagaget när de lämnar skolan. En studentexamen visar både om eleverna har fått det de har rätt till och om de har uträttat det som krävs.

Men en studentexamen behövs minst lika mycket för oss lärare. Jag vill ha frihet, ansvar och målstyrning, inte detaljreglering och pappersexercis. Jag vill tillåtas fokusera på undervisningen och eleverna, inte på möten, dokumentation och elevvård. Men mest av allt är jag så hjärtinnerligt trött på allt lärarförakt och all besserwissrighet. Lösningen är alltid att vi lärare skärper oss. ”Om man kan dra några skolpolitiska slutsatser av hennes artikel torde den snarast understryka behovet av en förbättrad lärarutbildning”. Så löd den nedlåtande och dryga avslutningen på Olof Peterssons artikel. DN:s ledarredaktion menar i sin ”Fokus på Uppgiften” att det inte är något problem med sena betyg så länge vi lärare hanterar utvecklingsamtalen som det är tänkt. Problemet är att det gör vi inte. Riksrevisionen andas också lärarförakt i sin rapport Lika betyg – Lika kunskap. Trots alla åtgärder är betygen och provrättningen lika orättvisa. Enligt riksrevisionen är en viktig orsak att lärarna inte läser instruktionerna ordentligt. Det här är tre ganska milda exempel från den senaste månaden. Vilken intelligent och professionell person skulle uppskatta den typen av påhopp? Kritik mot en hel yrkeskår är också fullkomligt poänglös. För en individ kan konstruktiv kritik vara en riktig gåva. Men att kritisera landets cirka 300 000 lärare i klump – var är nyttan med det?

Jag har givetvis skrivit en replik på Olof Peterssons replik. Den har kostat mig två ansträngande dagar – inte minst för att min laptop blev förstörd i Almedalen. Som min f.d. elev Julia så rart konstaterar i en kommentar är den ungefär som en snuttefilt för mig. Nu är det bara att hoppas, hoppas, hoppas att artikeln också blir publicerad.

Länk till min artikel: Dags att Sverige återinför studentexamen.

Bloggar: Tysta Tankar, Röda Berget, Martin Moberg, Jans Syrliga Karameller, Curious Heathen, Pluraword,

Allt är lärarnas fel 13, eller Malin Siwes sex budord

Malin Siwe är arg. Hon är så himla arg att hon trots alla lugna, djupa andetag hon ordinerar sig själv inte kan låta bli att spotta och fräsa när hon skriver om lärarna i allmänhet och lärarfacken i synnerhet (Fokus 4.2.11). Ilska är som bekant smittsamt. Men själv har jag låtit flera solar gå ner över min vrede just för att kunna bemöta Siwes påhopp på ett lugnt och balanserat sätt.

Så vad skriver hon då om vi rensar bort svordomarna och invektiven? Två saker hittar jag i hennes text: Lärarförakt och okunnighet om vilka befogenheter och möjligheter vi lärare har.

Det handlar inte om att skuldbelägga skriver hon? Jaså? Hur visar hon det? Jo hon byter ut ordet skuld mot ansvar. Därpå ägnar hon sig åt att tala om vad som är vårt fel och vad vi ska göra åt saken. Det som är vårt fel är de sjunkande skolresultaten - inte bara vårt fel, men till stor del vårt fel. Att kraven har sänkts - det är helt vårt fel. Det är bara det att är saker ens fel har man skuld, bär man ansvar bär man också skuld när saker går fel.

När vi nu har etablerat att Malin Siwe de facto skuldbelägger lärarna kan vi titta på hennes åtgärdsprogram.

Det första hon vill att vi ska göra är erkänna. Inte vår skuld nota bene, utan vårt ansvar, men vi ska erkänna. Undrar vad det blir på latin? Inte mea culpa utan mea ....? Hoppas det finns någon bloggläsande kollega som kan hjälpa till där, för själv har jag ingen tid för sådant trevligt nördande just nu.

Efter att vi har erkänt och kanske sagt tio Ave Maria är det dags att vi sätter ordning på lärarutbildningen. Det ska vi göra genom att skicka tillbaka den som inte håller måttet och uppmana lärarutbildarna att ge dem nödvändig kunskap. Det är bara det att den makten och befogenheten har inte handledare ute på skolorna. Och väl är det, för även om det finns handledarutbildningar och duktiga handledare är de flesta handledare vilka lärare som helst som är villiga att ta emot en student. Här visar Malin Siwe att hon inte vet ett skvatt om förhållandet mellan lärarutbildningar ock skolor i Sverige. Ett sådant system som hon föreslår skulle endast vara möjligt om bara ett fåtal särskilt kompetenta och specialutbildade lärare kunde ha kandidater. Så ser det verkligen inte ut idag.

Hela tanken att man ska gallra vid slutet av en utbildning är för övrigt grovt osmaklig. Ska man ta in en massa studenter som inte har förutsättningar att klara ett yrke, låta dem gå på studielån i fyra och ett halvt år för att såga fötterna av dem sista terminen? Nej du Malin Siwe, det är inte lärarna som har ansvar för lärarutbildningarna. Däremot vore det både klokt och lämpligt att ställa fler frågor till skolorna om hur ändamålsenlig den utbildning nyexaminerade lärare har fått visade sig vara och hur lämpliga för yrket de elever de tar emot är. Sådana frågor har åtminstone LR varit mycket flitiga med att ställa.

Nästa punkt på lärarnas göra-lista är att gå in för individuell lönesättning på allvar. Alla på skolan vet vilka essen är - de ska ha en jättelön, menar Malin Siwe. Jag som många andra lärare är tveksam till de individuella lönerna. Den goda kamratliga stämningen har urholkats, lärare har gjorts till varandras konkurrenter och det finns stora tveksamheter runt vad man värderar och hur rektorerna skaffar kunskap om lärarskicklighet. Syftet med individuell lönesättning är att få alla att jobba bättre, men när man har en yrkeskår där de flesta färdigt går på knäna och gör så gott de kan blir effekten ibland precis den motsatta. ”Det spelar ändå ingen roll vad jag gör, så jag kan lika gärna skita i det”. Misstankar om och känslor av oförrätt, orättvisa, svågerpolitik, favoritism är inte heller några stämnings- och moralhöjare på en arbetsplats. Här kan man ju ge Malin Siwe rätt i att det här borde vara ett område där lärarfacken har visst inflytande. Men precis det här med större löneskillnader och större fokus på just undervisning och lärarskicklighet är något som åtminstone LR har drivit högljutt och oförtröttligt - men med högst klent resultat. Det är trots allt SKL och deras kommunpolitiker som håller i penningpungen och de föredrar att belöna extrauppgifter, foglighet och förändringsbenägenhet framför lärarskicklighet och några stora löneskillnader har man inte velat veta av, för det skapar missämja och avund på kommunal nivå.

Nästa påbud Malin Siwe förmedlar från sin höga häst är att vi ska tala föräldrarna tillrätta. Vi ska förklara för dem att de måste fostra barnen själva och inte kräva detaljrapporter av lärarna. Ja giv mig styrka, vete sjutton om inte det här är det dummaste av Malin Siwes alla råd. Föräldrarna har makt och befogenheter över oss, vi har ingen makt och inga befogenheter över dem. Den konkurrens mellan skolor som har uppstått i friskolereformens kölvatten har gjort föräldrarna till kunder. Många gånger besvärliga och krävande kunder, måste man tillägga. Ska man överleva som lärare idag måste man hålla sig väl med föräldrarna. Att tala om för dem hur de ska uppfostra sina barn och vad som ingår i den biten är inget jag skulle rekommendera någon som vill ha sitt lärarjobb i behåll.

Påbud nummer fem handlar om forskning. Vi ska följa forskning och sprida rönen. Det låter som ett positivt och framåtsträvande råd och det är också betydligt bättre än de föregående. Men det finns flera stora hinder även här. För det första bygger svensk skolforskning mycket på tyckande och ideologi - inget konstigt med det i ett land där man är så dåliga på resultatuppföljning som vi är i Sverige. Finns det inte hårda fakta att utgå ifrån - ja då får man väl gissa, tycka och tro istället. Det andra problemet är att det inte finns just något samarbete mellan lärare och forskare och inga mellansteg mellan de två positionerna. I praktiken betyder det att den etablerade forskning och den beprövade erfarenhet det talas om i skollagen sällan möts. Det tredje hindret är att både Skolverket och SKL haft för vana att peka med hela handen. Bort med katederundervisningen, läraren som handledare för elevernas kunskapande, PBL är några sådana uppifrån påtvingade frälsningsläror som ställt till med oreda i skolan. Det fjärde hindret är att lärarkåren är i ständig tidsnöd och tvungna att prioriera mellan en rad viktiga och angelägna uppgifter. Först på vår måste-göra-lista kommer elevvård och dokumentation, därefter kommer undervisning tätt följt av konferenser, möten och samtal. Den tid som till äventyrs blir över ska användas till för och efterarbete. Vid det laget har de flesta av oss redan använt både vår arbetstid, vår förtroendetid och litet till. Ändå finns det många lärare som intresserar sig för forskning och många skolor där man är duktiga på att sprida rön och prova nya grepp. Jag jobbar definitivt vid en sådan skola - men jag har jobbat på tillräckligt många skolor för att veta hur olika det kan se ut.

Den sista påbudet är att vi ska tänka kritiskt och självkritiskt. Den uppmaningen är riktigt, riktigt oförskämd. Vi utsätts för kritik från elever, föräldrar, kollegor, skolledning och SKL. Vi har arbetsvillkor som innebär att vi ofta är tvungna att nöja oss med en undervisningsnivå vi själva skäms över. Eller som kuratorn på Previa sa till mig när jag var nära att gå i väggen av stress: Du kan inte göra en Rolls Royce när kommunen bara betalar för en Skoda. (Min bild av verkligheten var snarare att jag gav eleverna en Skoda när kommunen bara betalat för en trampbil). Våra skolor är fulla av lärare som köper skolmaterial för egna pengar, som avsätter mycket mer tid än vi har betalt för, som engagerar sig i sina elever på ett sätt som sträcker sig långt utöver våra skyldigheter. Orsaken till det är varken pliktkänsla eller duktighet. Orsaken är att eleverna är helt underbara. Man förälskar sig i dem och vill dem väldigt väl. Man kan lugnt konstatera att kommunpolitikerna har en betydligt mer ljummen inställning till våra ättelägg än deras lärare.

Visst finns det lärare - precis som det finns sådana journalister - som skulle gagnas av en större dos eftertänksamhet och självkritik, men det finns lika många som behöver bli bättre på att förlåta sig själva för kvalitetsbrister de inte har någon makt över.

Lärarpampar, låt stå! var rubriken. Jag undrar hur många pampar som har en ingångslön på 21 000 och en slutlön på 28 000 - 30 000 efter fem års universitetsstudier? Hur många pampar kan ha som arbetsuppgift att reda ut vem det är som kissar på väggarna i elevtoaletten? Hur många pampar blir uppringda halv sju på morgonen av en rabiat förälder som ifrågasätter ens heder, kompetens, utbildning och använder olika uppfinningsrika invektiv av inget annat skäl än att man gjort sitt jobb? Hur många pampar blir kallade gubbfan eller jävla fitta inför publik, hur många pampar får gå utan fikaraster och toalettbesök för att hinna göra sitt jobb?

Malin Siwes dräpa osar inte bara ilska utan också lärarförakt och hon innehar en position som gör det möjligt för henne att sprida den ilskan och det föraktet vida omkring. På så vis kan hon orsaka den svenska skolan en hel del skada. Den där typen av texter lär inte få någon lat eller olämplig lärare att skärpa sig, däremot lägger de sten på färdigt tunga lass, ökar det allmänna lärarföraktet och gör därigenom vårt arbete svårare. Men framför allt påverkar lärarföraktet läraryrkets status och attraktionskraft i negativ riktning just när vi desperat behöver göra det mer lockande och lönsamt att välja lärarbanan.

I fortsättningen föreslår jag därför att Malin Siwe skriver om annat än skolan. Något där hon åtminstone inte ställer till med någon större skada. Förslag? Hissmusik? Julskyltning? Eller varför inte om vädret? Gudarna ska veta att vädret är en rik källa till åtminstone ilska nuförtiden. Förakt är jag rädd ställer till med skada hur man än kanaliserar det.

Bloggar: Jan Lenander, Litet äventyr med ord och bilder, Metabolism, Tankar om skolan i Media, Tysta Tankar, You're no different from me,

Allt är lärarnas fel 12

Förra omgången av 9 A tittade jag bara på delar av något enstaka program. Jag fick ett gott intryck av de inkallade expertlärarna, men tyckte att programidén var lätt oförskämd. Lärarna skuldbelades väl inte direkt, men budskapet var ändå: Titta här vad ni skulle kunna göra om ni lade manken till litet mer. Men det är inte tillagda mankar utan tid, resurser och ibland också utbildning och kompetens vi lider brist på. Tänk vad man skulle kunna uträtta om man hade mer tid? Framför allt tid att förbereda roliga och stimulerande lektioner, men också tid att ge eleverna bättre feedback. Nästa problem är resursbrist. Svårt att få hjälp för elever som behöver det, mager budget för ämnena så att man är tvungen att nöja sig med halvdant material. När det gäller resurserna har det blivit mycket bättre. I slutet av nittiotalet kunde man lika gärna ha undervisat i ett U-land. Kartböcker från åttiotalet, gamla usla läroböcker som föll i bitar, en TV per våning som alla skulle dela på, knappt några datorer. Idag har de flesta hyfsat med material - jag antar att vi kan tacka friskolekonkurrensen för det, men så att man får det man säger att man behöver - så har fortfarande få lärare det.
I det läget kändes det som ett hån att se tre lärare få all tid i världen i ett program där hela konceptet krävde framgång - vilket förstås i praktiken innebar att projektet måste framställas som en framgång.
Nu är det dags för en ny säsong. Den här gången är angreppet på lärarkåren så hårt att jag har känt mig tvungen att titta i rent självförsvar. Om det och om nya Klass 9 A skriver jag idag på Newsmill. Här kommer du dit.

Här hittar ni hela min serie Allt är lärarnas fel: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9,10 och 11.

Allt är lärarnas fel 11

I min långa serie Allt är lärarnas fel har jag behandlat skit som har slängts på oss lärare från alla möjliga håll. Fokus för det här inlägget och för det nästa är lärarföraktet på SVT.

Innan jul ondgjorde sig en kollega över ett avsnitt av Skolfront. I söndags kväll tittade jag på programmet och därpå var det min tur att ligga sömnlös och vrida mig. Det handlade om lärarnas arbetstider. På ena sidan hade vi LR; en lärare som talade om misstroendevotum och om hur tråkigt det känns att ha en arbetsgivare som inte litar på att vi gör vårt jobb. På andra sidan hade vi en kommunpolitiker som försäkrade henne om att arbetsgivaren visst litar på oss och att det är av ren omsorg de vill ha oss i katedern hela dagarna. De vill nämligen kunna se till att vi inte jobbar för mycket.
Till det får man lägga en programledare som i olika tonarter undrar varför lärarna är så oresonliga och ett häpnadsväckande reportage där man närmast framställer oss lärare som skolkare och ögontjänare.

Oförskämt och fördomsfullt från redaktionen och kvalificerat skitsnack från både LR och SKL. Jag vill inte ha en arbetsgivare som litar på att jag gör mitt jobb utan en arbetsgivare som kontrollerar att jag gör det. ATT jag gör det och HUR VÄL jag gör det, inte hur länge det tar och var jag befinner mig. Och när det gäller att vi lärare jobbar för mycket... Det gör vi av yrkesstolthet, heder och kärlek till våra elever och vi missunnar kommunerna varje krona de spar in på vårt gratisarbete. Det är möjligt att SKL kan nöta ner både stoltheten, hedern och kärleken i lärarkåren, men vad finns det då för poäng med att vara kvar i yrket?

När det gäller LR representantens argumentation: Det räcker inte att klaga på att vår arbetsgivare inte litar på oss. Det ankommer faktiskt på oss lärare att tala om vad friheten är bra för. Vi behöver förklara vad som ingår i en lärares arbete, vad som krävs för att vi ska kunna göra ett riktigt bra jobb, vad undervisning ger och tar och på vilka sätt vårt yrke faktiskt är ett kall. Att vara lärare är att ställa sig på en scen flera gånger varje dag, ibland framför en publik med ruttna ägg och tomater i bakfickan. Att vara en riktigt skicklig lärare kräver mycket. Moral, ett gott intellekt, humor och empati är några grundförutsättningar. Det krävs också kreativitet, flexibilitet, en hög grad av närvaro, tankemöda, problemlösning, passion för ämnet, ständiga ämnesuppdateringar, inläsning, materialsamlande ... jag vill påstå att många lärare är lärare hela tiden. Ständigt på jakt efter material och uppslag och ofta med någon elev eller något problem skvalpande omkring i bakhuvudet. Riktigt tydligt blir det här när man kommer hem från en fest och stöter på sina elever på bussen. En lärare kan inte vara på stan redlöst berusad, en lärare kan inte låta bli att ingripa om eleverna dricker, röker eller gör något annat olagligt eller olämpligt, hur mycket fritid det än är.
Jag tror att man måste vara lärare för att förstå hur fokuserad och närvarande man måste vara för att hålla en riktigt bra lektion och hur dränerad man kan känna sig efteråt. Vi har i allra högsta grad oss själva som arbetsredskap och det redskapet måste vi både vårda och stämma. Dagens viktigaste arbetstid kan vara en timmes promenad i skogen då man analyserar dagens lektioner och elevmöten. Arbete är också att plöja tonårsböcker, läsa tidningar på nätet, musiktopplistor, hålla koll på spel, chattrum, bloggar, allt som intresserar och engagerar våra elever. I min kvällslektyr det här läsåret har ingått Gärdefors Lusten att lära, den nya skollagen och Skolverkets rapport om kvalitetsfaktorer i skolan och jag har läst fler tonårsböcker än vuxenböcker.

För många lärare går intressen och jobb ihop och det gör att det inte är så farligt som det låter att jobba 45 timmars - och till och med femtio timmars veckor. Att läsa en bok med avsikt att använda den i undervisningen är arbete, men det är ofta en stimulerande arbetsuppgift. Jag kanske inte skulle ha läst Twilight, Cirque de Freaks och Stormbreaker om jag inte var språklärare och det handlade om högst angenäma läsbekantskaper. Att rätta uppsatser i soffan med en stor kopp te och litet Chopin i bakgrunden är arbete, men det är ett rätt behagligt och effektivt arbete. Att göra det vid sitt skrivbord, ständigt avbruten av telefoner som ringer, elever som knackar, kollegor som pratar är varken behagligt eller effektivt. Även i övrigt verkar man som lärare i en bullrig, stressig arbetsmiljö, med mängder av mänskliga möten där vi får hantera egna och andras konflikter, misslyckanden, missöden, förödmjukelser och tillkortakommanden. I den här vardagen måste vi kasta många förolämpningar och små vredesutbrott över axeln. För det är ju trots allt barn och tonåringar vi har att göra med.

Skolfront avslutades den gången med ett reportage om en skola där lärarna undervisar heltid och forskar halvtid. Forskningen bestod av att man undersöker och utvärderar sina arbetssätt, prövar nya metoder som man också undersöker och utvärderar. Tiden har man skapat genom att ta bort konfererande och andra mer nypåförda uppgifter. Hur ironiskt är inte det! Precis så har skickliga lärare alltid arbetat - åtminstone gjorde vi det medan möjligheten bjöds.
Först har man steg för steg tagit bort vårt utrymme att ha ett forskarperspektiv på vårt yrke genom att minska vår frihet och lägga på oss mängder av nya uppgifter och krav och nu tar man några steg baklänges och kallar det en nyskapande experimentskola.

Jag har själv varit med i ett avsnitt av Skolfront. Det var också ett allt-är-lärarnas fel avsnitt. Den gången handlade det om orättvisa betyg. Inslaget bröts med mig kippande efter andan efter att ord lagts i min mun - ord som aldrig skulle ha kunnat hamna där på något annat sätt och jag gick spottande och fräsande därifrån. Det avsnittet och det här är de enda jag sett av programserien (jag är för rädd om mitt blodtryck för att se fler) men något är definitivt på tok om vi har en UR-serie som misstänkliggöra lärare och späder på lärarföraktet.

Under våren har Skolfront sändningsuppehåll. Det tycker jag är bra. Jag tycker nämligen att de har mycket de behöver fundera över. Som till exempel vad de egentligen har för lärarsyn, vem programmen är till för och vilken effekt de har. När allt det myckna tänkandet är avklarat får de gärna höra av sig till mig. Jag har nämligen några förslag.

Loggboksinlägg från Björklunds Atlantångare

Torsdagen den 16 december, 17.16. Måttlig nordvästlig vind, dålig sikt, sextanten ur funktion och kaptenen berusad under däck. Men vi har nya länspumpar, uppdaterade sjökort, loggböckerna är i ordning och radion fungerar bra.

Man tycker ju att en skolbloggare borde ha varit flitig de senaste veckorna. Gudarna ska veta att det har funnits material att skriva om. Först Pisa-rapporten och sedan den förutsägbara uppsjön av kommentarer och rekommendationer. Jag har läst och jag har skrivit, faktiskt nästan varje dag trots den jättearbetspuckel vi lärare har den här tiden på året, men jag lyckades aldrig få fram precis det jag tyckte så att jag själv blev nöjd. I slutändan blev det en artikel som var för lång för att skicka till någon tidning. Den finns nu på Newsmill.

Där skriver jag om den Atlantångare som trots alla pumpar, nya sjökort och vattentäta skott närmast för tankarna till Titanic och Lusitania - de enda atlantångare jag kan namnen på. För om vi inte lyckas skaffa oss en nykter och kompetent kapten och om vi inte lär oss att använda sextant finns det stor risk för att vi går på grund istället för att komma i hamn. Och vad händer då med vår dyrbara last?



Media: DN, Metta Fjelkner skriver vasst och engagerat i SVD, en klok och läsvärd lärarartikel hittar ni i GP, Expressen, Aftonbladet, Johannes Åman i DN och PJ Anders Linder i SVD.
Bloggar: Tankar om skolan i media 1, 2, Morrica, Jan Lenander, Tysta Tankar, Kristina Palmgren, Christermagister, Rasmus Jonlund, Gabrielle Peteri, Lotta Edholm, Lars Björndahl, Ekonomistas, Ny i Svenska Skolan.

IG för vår rättning av nationella prov eller ...

... allt är lärarnas fel 5.

Nu har Skolverket kontrollrättat en drös nationella prov. De konstaterar att bedömningen skiljer sig åt, att Skolverket ofta gör en strängare bedömning, men de vill inte säga vem som ”rättat rätt”. Vad i helskotta? undrar jag då. Är det inte deras jobb att bedöma vad som är att ”rätta rätt”? Däremot borde vi aldrig ha behövt läsa sådana rubriker efter kontrollrättningen i Skaraborg. Varken politikerna i Skaraborg eller gruppen ”expertlärare” har nämligen något sådant mandat. För en dryg månad sedan debatterade jag och Janne Holmqvist, den skolchef som drog igång kontrollrättningen, i Skolfront. Jag såg verkligen fram emot att få försvara min yrkeskår mot ännu ett påhopp. Där överskattade jag mig själv och där underskattade jag lärarföraktet.

Gång på gång försökte jag påpeka att problemen med orättvis bedömning beror på systemfel, att staten måste ha en striktare kontroll, att lärare skall ha utbildning för sitt jobb och att en konkurrensutsatt verksamhet inte skall och bör sätta betyg på sig själv. Men det sista ordet i programmet fick skolchefen Janne Holmqvist … ”Nu tycker jag att du ger lärarna underbetyg”. Genast efter det orättvisa påhoppet bröt programledaren inslaget. För det kommer jag aldrig att förlåta honom. Jag ger stat och kommuner underbetyg, jag ger Skolverket underbetyg, men jag tycker att mina lärarkollegor är värda MVG. Vi ges usla förutsättningar, utsätts för stora påtryckningar, får otillräcklig utbildning och tid och tvingas välja mellan rätt och egenintresse. Vi förtjänar väldigt få av alla de pekpinnar och uppsträckningar vi får. Däremot förtjänar vi respekt och uppskattning för det arbete vi gör, förutsättningar att göra det bättre och gehör för våra förslag och önskemål. P3, DN, SvD, UNT, NT och Corren.

Ett klokt inlägg om skillnaden mellan rättning och bedömning hittar ni på Dagens Skola.