Den här gången kommer påhoppen från de egna leden. Anne-Marie Körling påstår i en krönika i Lärarnas Tidning att vi lärare förstör vårt yrke genom allt gnäll. Undra på att vi inte har någon status. Undra på att ingen vill bli lärare. Det är vår whinyness och vår besatthet vid form – dvs tid snarare än innehåll som är problemet. Dags att vi skärper oss menar hon och får uppbackning av Morrica som jämför oss med en snipig martyrkärring som förstör festen genom att gnälla över hur mycket arbete hon har lagt ner på att polera servettringarna, när gästerna helst hade torkat händerna mot byxbenen.
Jag brukar läsa dessa två kloka kvinnor med stor behållning, men den här gången blir jag ärligt förbannad. Så inskränkt att utgå ifrån att man kan döma andras verklighet utifrån sin egen. Att utgå ifrån att andras klagomål är obefogade och något som bara i onödan försämrar stämningen.
Det här yrket kan se väldigt olika ut. Beroende på skola, beroende på kommun och många gånger från år till år. En klass med många elevvårdsärenden, diagnoser och underkända betyg kan knäcka den bäste av oss, samtidigt finns det fortfarande lärare som har bra arbetsvillkor. De hinner göra ett bra jobb på de 45 timmar i veckan som är avsatta. Ni två kanske hör till den privilegierade gruppen, men tro mig när jag säger att vi snarare klagar för litet än för mycket. Det är många andra lärare än jag som har jobbat 60 timmar den här veckan och ändå går och lägger sig med allt det ogjorda malande innanför pannbenet.
När jag började jobba som lärare 89 tyckte jag att jag hade ett perfekt jobb. Lönen var dålig, men det var jag villig att överse med för det var så kul, stimulerande och viktigt att vara lärare. Inte hörde jag något gnäll i lärarrummet på den tiden. Jag har också jobbat på komvux några år. Inga föräldrasamtal, disciplinproblem, elevvårdsärenden, få konferenser och en verklig fokus på UNDERVISNINGEN. Det var också ett väldigt bra lärarjobb och inte sjutton gnälldes det där heller. Det är jättekul att vara lärare när man formen tillåter ett annat innehåll än konferenser, pappersexercis, elevvård och allt det andra som gör att undervisningen blir en parentes.
De som slutar gnälla gör det inte för att de har fått det bättre eller lärt sig fokusera på formen. De slutar gnälla för att de har slutat bry sig. Och vem vill ha dem som lärare till sina barn?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tydligen uttryckte jag mig dåligt i den text jag skrev, eftersom kvinnan jag hade på näthinnan inte alls är någon snipig martyrkärring som förstör festen för alla andra, utan snarare en duktiga Annika som fastnat i ett mönster.
SvaraRaderaMin poäng var inte att folk ska sluta säga ifrån, tvärtom. Det är livsviktigt att säga ifrån, men det finns konstruktivare sätt än att bara gnälla.
Det var tråkigt att det inte gick fram, men jag är glad att jag fick veta hur mina ord framstår.
Jag skulle önska att en del av missnöjet yttrade sig i facklig eller politisk aktivitet. Nu är det ofta mer som ett sätt att umgås.
SvaraRaderaMin finlandssvenske vän sa en gång till mig (han är ekonomilärare på gymnasiet):
- Visa mig en nöjd lärare och jag ska visa dig en nöjd bonde!
På allvar tror jag att det handlar om yrkets dubbla karaktär av att vara off stage/on stage. I klassrummet förväntas läraren vara stabil, positiv och en oomkullrunkelig ledare med naturlig auktoritet. Utanför den här scenen blir det svårt att hålla uppe bilden av hög status och då föds ett behov av att lufta besvikelsen.
SvaraRaderaOrsakerna till gnället i lärarrummen är säkert många. En av de saker som har slagit mig är att få lärare har en konkret arbetsbeskrivning där arbetsuppgifterna tydligt står nedskrivna. Vidare har jag upplevt att den fackliga aktiviteten är minimal.Få vill vara med och aktivt och konstruktivt påverka sin arbetssituation. Det räcker inte att enbart lokalombuden är agerar. Sedan tror jag att det dags att man börjar dokumenterar exakt vad man gör under en termin eller ett läsår och hur mycket tid det tar. Därefter kan man få en tydlig bild av tidutnyttjandet och eventuell övertid.All övertid skall tas ut i reda pengar och se till att vara så många som möjligt när ni begär ut den lagliga övertiden. Var aldrig ensam! Först då tror jag att vi kan börja få ordning på arbetssituationen på skolorna. Men då får vi offra ett antal kvällar framför TV och datorn. Varför inte samla ihop ett antal kollegor och lägg upp en plan för att på ett konstruktivt sätt sätta stopp för avarterna inom yrket? Gnäll och nostalgi är bara symtom på handlingsförlamning och martyrskap! Jag är gärna med och startar en arbetsgrupp.
SvaraRaderaJan Forsman
Morrica, jag valde att behålla ordet gnäll, men bara ordet är provocerande. När man kallar något för gnäll underkänner man innehållet. Oftast är det också kvinnor som gnäller. Män anklagas mer sällan för att vara gnälliga. De kommer väl snarare med berättigad kritik.
SvaraRaderaVisst finns de gnälliga människor och visst är de jobbiga på en arbetsplats. Men förändringen när det gäller lärarna det sista året är att vi faktiskt hörs i debatten på ett annat sätt. Fler lärare som gnäller i pressen är mitt önskemål. Vore roligt om några fler vågade underteckna med sitt namn också.
Mats, ge mig adressen till din andre finlandssvenska vän så jag får ge honom en uppsträckning. Jag har varit en nöjd lärare och en hel del av mitt debatterande handlar om att försöka se till att det går att komma dit igen.
SvaraRaderaDet du skrev om yrkets dubbla karaktär var mitt i prick. Så är det givetvis. Man är energisk, glad och positiv i klassrummet och slappnar av i lärarrummet. Nu är min erfarenhet att vi nästan aldrig sitter i lärarrummet så var det gnälls så mycket vet jag inte.
Jan Forsman, du har rätt i att det är ett problem att vårt uppdrag är spretigt, men det finns många källor till frustration. En är när man vet att man jobbar långt mer än sina 45 timmar för en lön som för att uttrycka det milt inte lockar till extraarbete. Man gör det av yrkesstolthet och för sina elever, men missunnar kommunen den vinsten. I synnerhet som våra huvudmän inte möter oss med vare sig uppskattning eller förtroende. En annan är när man inte har tid att göra det viktigaste, det för- och efterarbete som kvalitetssäkrar undervisningen, utan sätter all sin tid på elevärenden, dokumentation, möten och alla andra måsten.
SvaraRaderaJag valde att fortsätta med ordet gnäll, men jag reagerar kraftigt mot det. Varför inte tala om missnöjesyttringar och kritik mot arbetsvillkoren istället?
Jag tror han vill vara anonym (och det var rätt länge sedan, han kan ha bättrat sig) - men i mina öron låter allting mycket klokare och mer lakoniskt på finlandssvensk dialekt. Det kan vara ett utslag av exotisering...
SvaraRaderaDet är garanterat ett utslag av exotisering. Det möter jag ofta och det utnyttjar jag ogenerat. :)
SvaraRaderaSjälv tycker jag att många finlandssvenskar låter som insnöade dumbommar. Fast det är kanske utslag av min arrogans och självgodhet?
Så väl känner jag dig inte...
SvaraRaderaDom är väl som folk är mest?
My point exactly. Stereotyper är irriterande för den som utsätts även när de är positiva. Kanske extra mycket för en liberal individualist.
SvaraRaderaNär jag först kom till Sverige fick jag jämnt höra att finnar är så fantastiska på att jobba. Det här ackompanjerades i allmänhet av ett förväntansfullt leende inför den tacksamhet man förväntades uttrycka över komplimangen.
Hej - det är jag. Och jag uppskattar diskussionen. Anne-Marie
SvaraRaderaHej Anne-Marie, det gör jag också. Som jag ser det har vi båda rätt - och det är inte så konstigt som det låter. Skolan är en stor arbetsplats där saker kan se väldigt olika ut. Själv ser jag fegheten och undfallenheten som de största problemen.
SvaraRaderaLärarkåren var högljudd och besvärlig när jag först blev lärare och nu ser var och en om sitt eget hus och det finns en rädsla för att framföra sina åsikter. Om vi ska få eleverna att tänka själva och ifrågasätta måste vi ha lärare som gör det.