onsdag 25 april 2012

Bygg relation till boken

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida.

Allt finns i skrift, i böcker. Kunskap, tankemotstånd, tankehjälp, tankeflykt, mängder av nya mockasiner att vandra i, verklighetsflykt, underhållning, makt över det egna livet, biljett till det offentliga samtalet, allt.

Den värsta skada vi har gjort våra barn är därför att vi har gjort läsning till hostmedicin. Något varje unge vet är nyttigt och bra för studier och arbetsliv, men som är förknippat med plikt, leda, hårda stolar, vuxenpiskor och morötter. Och fort har det gått. När jag var barn kunde man få en åthutning för att man bara satt och läste och inte gjorde något vettigt. Idag är läsning precis som disken och läggandet av tvätt i tvättkorgen sådant vuxna tjatar om och tjatar om. Vill man verkligen visa vuxenvärlden fingret säger man att man aldrig läst en bok och aldrig heller tänker göra det. Hur blev det så? Och vad ska vi göra åt det?

När min äldsta dotter Rebecka precis hade fyllt fem började hon i den lilla byskolan i Opua på Nya Zeeland. Vi bodde på segelbåt och varje morgon rodde jag henne till stranden i vår jolle och vandrade upp för backen till skolan där vi möttes i dörren av hennes lärare mrs Perrett. I början hade jag mina dubier när det gällde mrs Perrett. Hon var en kvinna på god väg mot de sextio, med skarp näsa, stort blonderat hår och smala läppar. Hon spände sina vattniga blå ögon i oss föräldrar, samtidigt som hon log ett värdinneleende. ... Det vill säga visade tänderna.

Mycket riktigt tog det inte en vecka innan mrs Perrett hade orsak att tala med mig om Rebeckas uppförande. Det handlade inte om någon dialog. Mrs Perrett  gjorde klart att hon inte var intresserad av information om min dotters personlighet, egenheter, eller version av det inträffade. Istället fick jag veta vad hon förväntade sig av Rebecka och vilka förhållningssätt hon rekommenderade.  
   Jag hade väntat mig fler konflikter mellan min temperamentsfulla, bestämda dotter och denna drake till lärare, men efter samtalet första veckan hade varken Rebecka eller mrs Perrett någonsin något att erinra mot den andra.

Jag minns inte mrs Perrett med någon värme, hon var inte den sorten. Däremot minns jag henne med stor respekt och tacksamhet. Hon lärde nämligen min dotter att läsa och att uppfatta läsning som något lustfyllt och lockande. Under sina fem månader i den här skolan lärde sig Rebecka förbluffande mängder och hon tyckte att skolan var så rolig att det hände att hon grät när hon inte fick gå dit. Bara en sådan sak som att när vi var på väg uppför den branta backen till skolan gick hon snabbare ju närmare vi kom.

Med mrs Perrett var det helt enkelt så att det som gällde det gällde, vad som gällde lärde sig barnen snabbt och sedan kunde de med liv och lust ägna sig åt innehållet. Och vilket innehåll sedan. Sånger, rim, ramsor, lekar, sagor berättelser, målningar - kultur helt enkelt. Omsorgsfullt utvald och kombinerad barnkultur. Väggarna i klassrummet var fulla av lärmaterial och barnalster och det fanns högar av böcker, målargrejer och musikinstrument spridda i rummet. Mitt på skolgården tronade en swimmingpool och en gång i veckan gjorde man någon slags utflykt. Det kunde handla om en skogspromenad eller ett besök vid någon sevärdhet. Högt tempo var det på skoldagarna också. Korta pass, stor omväxling mellan rörelse och sittande, aktiva raster och korta skoldagar.

I Sverige har vi fokus på trygghet, trivsel och relationer. När det gäller lektionsinnehållet styrs materialurvalet ofta av en önskan att motverka invanda könsroller och rasism eller av en ovilja att styra eller välja för att man befarar att styrningen ska skada barnens medfödda lust att lära. I Mrs Perretts klass var inget av det här i fokus. Mrs Perrett sket i relationer. Hon offrade vad jag kunde se ingen möda alls på att få eleverna att tycka om henne. Hon lade inte heller mycket vikt vid elevernas relationer med varandra. De blandades friskt och förväntades lära sig samsas på vägen. Hennes fokus var på två saker: strukturen och innehållet. I början såg hon till att spelreglerna var klara och att arbetsro rådde. Därefter gick allt krut på att förse eleverna med lockande, lustfyllt material i lagom doser och med hög elevaktivitet. Inget moment pågick längre än tjugo minuter och många av aktiviteterna innehöll rörelser. Ramsor med gester, sånger med danssteg, med mera.

När min femåriga Rebecka grät för att det var söndag och ingen skola och när hon skyndade på stegen i uppförsbacken för att snabbt komma till skolan var det varken till mrs Perrett eller till de andra barnen hon längtade. Det var innehållet hon hade lärt sig att älska. Det var läsningen och kunskapen som drog. Det vill säga precis det som vi i Sverige vill skydda våra barn från så länge som möjligt. Låt barn vara barn, säger vi. Låt dem få leka. Vi kramar dem, vi tröstar dem, vi håller om dem och vi skyddar dem - till och med från böckerna.

Relationer är viktiga i dagens skola och det har de nog alltid varit. Jag har sett pensionärer få tårar i ögonen när de talar om en lärare de har haft. Varje elev förtjänar och behöver att det finns någon som bryr sig, som ser, som för att citera Martin Ingvars ord om sin lågstadielärare: ”det betyder något för mig att det går bra för dig”. Men jag har lärt mig massor av lärare jag inte har gillat och mina barn har haft många empatiska, snälla och omtyckta lärare som inte lärt dem ett skvatt. En risk när de mänskliga relationerna sätts i högsätet är också att alla inte känner sig eller blir lika gillade och omtyckta. Vad åstadkommer vi då i skolan? Lärare förälskar sig i sina elever, men det behöver nog finnas en viss distans för att vi ska kunna sköta vårt uppdrag på bästa sätt.
 
En relation  finns det dock som vi kan bygga helt ohämmat. En relation som enligt min mening är ett viktigare skoluppdrag än de mänskliga relationerna. Det är relationen till läsningen, till boken. För genom att knyta eleverna till oss själva är det oss själva vi ger makt och resning medan eleverna blir behövande, omhändertagna. Stärker vi elevernas relation till kunskapen, till boken då  är det de som får makt. Makt över sina liv, makt i förhållande till oss, i förhållande till vuxenvärlden.  Och vad kan vi ge dem som betyder mer än det?

... Vi kunde inte segla när vi köpte en båt för att segla halva jorden runt. Men vi kunde läsa. 

Det var Anne-Marie Körling som bjöd in mig att delta. Missa inte hennes tre inlägg: 1, 2, 3.

lördag 21 april 2012

Upp till kamp för språken!


I dag, under årsmötet här i Härnösand, blev jag vald till ny ordförande för LMS - riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk.

 LMS har betytt mycket för mig under min karriär som språklärare. Nätverk, vänner, stöd och råd och dessutom har merparten av den ämnesfortbildning jag har fått arrangerats av LMS. När jag nu har fått det här uppdraget är det i ett läge där LMS, som en gång var en självklar centralpunkt för språklärare, sedan flera år dras med sjunkande medlemsantal och även med sjunkande medlemsengagemang. Det är också i ett läge där språkkunskaperna i landet länge sjunkit - mitt i en tid av globalisering och allt större behov av internationellt samarbete, rörlighet och språkkunskaper.

Mitt nya uppdrag är alltså inget glassigt hedersuppdrag, utan här handlar det om att utan arvoden och med få stödfunktioner kavla upp ärmarna och kämpa. Att kämpa för att LMS  igen ska bli en förening som gör det lättare för alla språklärare att nätverka, samarbeta, påverka och spetsa sin kompetens. Och det ska inte som idag vara på språklärarnas egen tid och bekostnad. Vi kommer att jobba hårt för att få antingen kommunerna eller staten att ta sitt ansvar för språklärares tillgång till samarbete, fortbildning och utveckling. Och kan andra lärargrupper dra nytta av våra ansträngningar, desto bättre.

Men det kommer inte att lyckas för att jag och några till kavlar upp ärmarna. Skall det lyckas måste vi bli fler och vi måste hjälpas åt. ...  Och det måste lyckas. För våra elevers skull.

Om du är språklärare eller i övrigt vill lägga extra krut på att stödja språken bli medlem och/ elller gå med i vår Facebook-grupp.

I det senaste numret av Lingua, medlemstidningen, hade tillförordnade ordförande Eva Zetterberg- Pettersson skrivit en så inspirerande och viktig text att jag bad att få publicera den här i min blogg. Här kommer den:

Tf Ordföranden har ordet

Kära kolleger i LMS!

Som vikarierande ordföranden för LMS Riksförening (fram till årsmötet i Härnösand) har jag just nu förmånen att närmare bekanta mig med vår anrika och mångsidiga förening. Att sitta på två stolar, som tf ordföranden och som representant för ämnet engelska, ger mig en unik inblick i föreningen -- vilken ger mig anledning att fundera över föreningens dåtid och framtid.

Skolvärlden har förändrats dramatiskt de senaste decennierna och detta har naturligtvis påverkat även LMS. Tillåt mig att ställa en burdus fråga: Har LMS en roll att spela idag? Vårt vikande medlemsantal, en halvering under tjugo års tid, vittnar dessvärre om att många språklärare tvivlar. Men om LMS spelat ut sin roll borde de frågor vi arbetar med vara inaktuella. Har de främmande språken en så stark ställning i utbildningsväsendet och i samhället idag att de inte längre behöver försvaras? Är kvalitativ fortbildning lättillgänglig? Har man som lärare goda kanaler för kontakt och utbyte med myndigheter, forskning och läromedelsproducenter? Är man orienterad i vad som händer i Europa och i världen när det gäller språkpedagogik? Har man ett brett nätverk av kolleger att tillgå för diskussion av yrkesrelaterade frågor?

Få språklärare skulle nog svara att de är nöjda med sakernas tillstånd i samhället, skolan och sin yrkesverksamhet. Förmodligen är missnöjet större idag än var det var under den tid då i princip alla språklärare var medlemmar. Med andra ord finns det all anledning för LMS att fortsätta sitt arbete. En sak är dock klar: vi måste förändra våra arbetssätt -- för många av dessa har blivit föråldrade. Att vara föreningsaktiv är inte längre en självklarhet, som det var förr, och därför måste vi lyfta fram fördelarna med att vara medlem i LMS. Vi som är företroendevalda måste engagera oss i ett förändringsarbete för att anpassa aktiviteterna till de förutsättningar och behov som finns idag. Låt oss se detta som en utmaning! Som enskild medlem väljer man förstås själv i vilken mån man vill vara aktiv och för mig är idealet att LMS har någonting att erbjuda alla! Om du har idéer eller önskemål, kontakta någon av oss i riksstyrelsen eller i din lokalförening.

Slutligen, eftersom omvärlden måste få upp ögonen för den gedigna verksamhet som språklärare och språkelever bedriver runr om i landet vill jag uppmana till att söka “European Label. Europeisk kvalitetsutmärkelse för Språk”. Detta pedagogiska pris ges till skolor som arbetar seriöst och innovativt för att förbättra sin undervisning i främmande språk. För mer information, se Skolverkets hemsida:

fredag 20 april 2012

Bedömning och bloggvänner i Malmö

I går åkte jag till Malmö för att föreläsa vid Lärarfortbildnings bedömningskonferens. Kvällen innan var jag full av förväntan inför att träffa bloggvännen Morrica. ”Om ni aldrig har träffats kan du inte säga att ni är vänner”, fnös min äldsta och mest rödhåriga dotter. Här kunde jag förstås ha påmint henne om att hon en gång i tiden flyttade till Malmö, åtminstone delvis på grund av någon ... Kalle, tror jag det var, som hon hade lärt känna på nätet. Kan man bli kär utan att träffas kan man väl för höge bövelen bli vänner utan att träffas. Det sa jag inte, för ett och annat lär man sig under 25 år som mor till en rödhårig dotter, men å andra sidan var kanske inte Kalle-jämförelsen helt relevant, för där svalnade känslorna om inte vid första ögonkastet inte långt därefter.

Nu har jag ätit musslor och pratat om livets mening med Mats Olsson, jag har fikat med Morrica, Anne-Marie Körling och Fredrik Karlsson och jag har suttit på en bänk med Morrica, pratat, skrattat och njutit av att få titta på henne och krama henne. Efteråt ångrade jag att jag inte passade på att nypa henne i kinden också, men det får bli nästa gång. Sedan på det en taxiresa och flygtur med Anne-Marie, några timmar som för att citera Runeberg ”flög som på vingar bort”.

Min dotter hade fullkomligt, helt och hållet fel. Man kan bli nära och förtroliga vänner utan att träffas, man kan förälska sig utan att träffas. Men när man får det i 3D. ... Wow.

Nu sitter jag på flyget från Stockholm på väg till LMS- språkdagar i Härnösand och känner mig hög. Hög på värme, klokhet, och spritt, språngande nya tankar.

Tack ni tre för ett magiskt Malmö-besök.

"Only connect! That was the whole of her sermon. Only connect the prose and the passion, and both will be exalted, and human love will be seen at its height. Live in fragments no longer. Only connect, and the beast and the monk, robbed of the isolation that is life to either, will die.",  Howard's End, E.M. Forster.

måndag 16 april 2012

Mats Olsson och jag på genusbarrikaden

Mats Olsson i Tysta Tankar och jag står som många gånger tidigare på samma genusbarrikad. ... Eller kanske snarare på ett obekvämt ställe mitt emellan genusbarrikaderna... Men till skillnad från när vi skriver på Newsmill är det ingen som kastar dynga på oss från två olika håll den här gången.

I en intervju i Lärarnas Nyheter kritiserar Mats genuspedagogikens moralistiska kamp för könsneutralitet - en kamp som framför allt drabbar pojkarna, vars lekar och beteende oftare ses som icke önskvärda, men som även drabbar flickorna:

— Det blir tydligt när mina studenter triumfatoriskt kommer tillbaka från praktiken med exempel på en flicka som leker med bilar. Hon ses som en trofé. Och flickan i den rosa klänningen blir en drake som studenten i sin hjälteroll, med läroplanen i ryggen, ska besegra. Jag blir mycket illa berörd av det.
I Skolvärlden intervjuas jag om pojkarna och läsningen och drar liknande slutsatser som Mats:
– En orsak till att bokutbudet på skolor ofta är mer flickanpassat och mindre slukarvänligt är paradoxalt nog skolans jämställdhetsuppdrag. Man vill inte förstärka invanda könsroller och därför premieras böcker som upplevs som könsneutrala eller som har ett sedelärande ”synd om flickorna”-perspektiv.
Något som länge retat mig är utformningen av de nationella proven i svenska. Jag gillar inte texterna, jag gillar inte frågorna och jag gillar inte uppsatsrubrikerna. Provet förfördelar både pojkar och utlandsfödda och passar bäst för akademikerdöttrar med god självdisciplin som gillar att analysera och fläka ut sitt inre. Det här årets prov var inget undantag. Alldeles för personliga uppsatsrubriker, lätta, mestadels tråkiga texter och snåriga invecklade frågor. Den här gången hade konstruktörerna också valt att konsekvent använda pronominet hon i kommentarerna till exempeluppsatserna. Det tycker jag säger en hel del.
Det är ett farligt stickspår vi har hamnat på när vi i vår jämställdhetsiver försöker göra flickor mindre flickiga och pojkar mindre pojkiga i hoppet att de ska mötas likadana någonstans i mitten. Jämställdhet har vi inte när alla tvingats in i samma snäva och obekväma mall. Jämställdhet har vi när vi tillmäts samma värde, rätt och utrymme oberoende av hur pojkflickiga, flickpojkiga, flickflickiga eller pojkpojkiga vi är.
... Vi behöver en ny barrikad. I mitten.



Och Morrica i You're no different to me, har redan börjat stapla stenarna. 

I GP skriver Bo Rothstein tänkvärt om genusforskningen. Tack för länken, Mats!


torsdag 12 april 2012

#Skolchatt om kunskapssyn

Det här med kunskapssyn är något som sedan Lgr 11 diskuteras på många skolor. I många fall handlar det om en styrning mot en gemensam kunskapssyn. Skolor - till och med kommuner - stoltserar med att de har lyckats etablera en gemensam kunskapssyn. Det uppfattar jag som ett misstag. Kunskap kan man se på många olika sätt och ju fler kunskapsbegrepp och aspekter elever möter i skolan desto bättre.

Så vad står det så i styrdokumenten? ”Lärarna ska sträva efter att i undervisningen balansera och integrera kunskaper i sina olika former.

Längre ner står det så här: ”Skolans uppdrag att främja lärande förutsätter en aktiv diskussion i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp, om vad som är viktig kunskap i dag och i framtiden och om hur kunskapsutveckling sker. Olika aspekter på kunskap och lärande är naturliga utgångspunkter i en sådan diskussion. Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Skolans arbete måste inriktas på att ge utrymme för olika kunskapsformer och att skapa ett lärande där dessa former balanseras
och blir till en helhet.

Så vitt jag kan förstå är den enda gemensamma kunskapssyn som är förenlig med Lgr 11 är alltså att kunskap kommer i många förklädnader och att alla ska välkomnas vid bordet. En aktiv diskussion behövs ju inte om vi alla uppfattar kunskap på samma sätt, om det finns kunskapskonsensus.
Hu vilket ruskigt ord.

Tycker du som jag eller annorlunda? Finns det en styrning mot gemensam kunskapssyn vid din skola? Logga in på twitter 20.00 och använd hashtaggen #skolchatt.