Bedömning och bloggvänner i Malmö

I går åkte jag till Malmö för att föreläsa vid Lärarfortbildnings bedömningskonferens. Kvällen innan var jag full av förväntan inför att träffa bloggvännen Morrica. ”Om ni aldrig har träffats kan du inte säga att ni är vänner”, fnös min äldsta och mest rödhåriga dotter. Här kunde jag förstås ha påmint henne om att hon en gång i tiden flyttade till Malmö, åtminstone delvis på grund av någon ... Kalle, tror jag det var, som hon hade lärt känna på nätet. Kan man bli kär utan att träffas kan man väl för höge bövelen bli vänner utan att träffas. Det sa jag inte, för ett och annat lär man sig under 25 år som mor till en rödhårig dotter, men å andra sidan var kanske inte Kalle-jämförelsen helt relevant, för där svalnade känslorna om inte vid första ögonkastet inte långt därefter.

Nu har jag ätit musslor och pratat om livets mening med Mats Olsson, jag har fikat med Morrica, Anne-Marie Körling och Fredrik Karlsson och jag har suttit på en bänk med Morrica, pratat, skrattat och njutit av att få titta på henne och krama henne. Efteråt ångrade jag att jag inte passade på att nypa henne i kinden också, men det får bli nästa gång. Sedan på det en taxiresa och flygtur med Anne-Marie, några timmar som för att citera Runeberg ”flög som på vingar bort”.

Min dotter hade fullkomligt, helt och hållet fel. Man kan bli nära och förtroliga vänner utan att träffas, man kan förälska sig utan att träffas. Men när man får det i 3D. ... Wow.

Nu sitter jag på flyget från Stockholm på väg till LMS- språkdagar i Härnösand och känner mig hög. Hög på värme, klokhet, och spritt, språngande nya tankar.

Tack ni tre för ett magiskt Malmö-besök.

"Only connect! That was the whole of her sermon. Only connect the prose and the passion, and both will be exalted, and human love will be seen at its height. Live in fragments no longer. Only connect, and the beast and the monk, robbed of the isolation that is life to either, will die.",  Howard's End, E.M. Forster.

Maskrosbarn och riktiga vänner

I måndags hade vi en före detta knarkare som föreläste för våra elever på Djäkneparksskolan. Ensam satt han på en liten stol, längst framme på den nästan mörklagda scenen framför 230 elever som var helt oförberedda på vad som komma skulle. Han började med att helt frankt berätta att det här var första gången han föreläste inför en skola och att det kändes rätt nervöst. Sedan tog han oss med på en ruskig resa. Så lågmält att man ibland fick anstränga sig för att hänga med berättade han om sin uppväxt med sex syskon och gravt alkoholiserade föräldrar. Ingen kärlek, ingen tillsyn, inga rutiner - med undantag för de rutiner han själv skaffade för att hantera misshandeln - framför allt att pappan slog mamman. Vi fick följa honom till skolan där den mesta mänskliga kontakten bestod av att han mobbade och mobbades. Rökte och drack gjorde han redan i småskolan. Knark kom in i bilden på högstadiet. Han berättade om en gång då han sov över hos en kamrat med vanliga föräldrar. Om hur han hade legat sömnlös hela natten för att det inte var någon som skrek och slogs. Han berättade att han blev mobbad dagligen i flera års tid. Hela skoldagen var han rädd för den grova misshandel som han visste väntade när han kom till cykelstället. När det var avklarat var han rädd för vad som väntade hemma. Gång på gång bad han de vuxna om hjälp, ingen gång fick han det han bad om. Men den enda gång han gav igen mot plågoandarna blev han själv tvingad att be dem om ursäkt offentligt. Det var då han tappade den sista tilltron till vuxenvärlden.

När hans pappa begick självmord eskalerade både hans eget och mammans missbruk. Givetvis ägnade han sig åt en hel del kriminalitet för att ha råd med drogerna, men några påföljder blev det aldrig. Polisen plockade upp honom och och lämnade av honom utanför hans hem. Men där bodde han inte, utan han sov i tvättstugor, hos kompisar - var som helst hellre än med sin mamma, för henne avskydde han. Den första påföljden kom när han var 18. Då dömdes han till fem års fängelse. Han berättade också om vad han kallade sitt horande. Både sex mot betalning och sex mot droger, husrum eller annat han behövde. Han beskrev det som ett rent utnyttjande från hans sida. Han såg till att han fick det han behövde - sex, mat, husrum och droger. När han inte fick det, eller det ställdes krav på honom bytte han till ett nytt offer.
Han höll eleverna gripna och trollbundna genom en oförsonligt mörk berättelse. En perfekt illustration av min fars favoritcitat: ”Människan är mot människan en varg.” (ett citat som antagligen inte är helt rättvist mot vargen). Det var knäpptyst i aulan och när han slutade fick han en rungande applåd.

Det som imponerade mest på mig var när han med brutal ärlighet och självrannsakan berättade om sig själv som missbrukarpappa till två pojkar. ”Om jag hade 15 000 att leva på en månad gick 14 000 på droger, 500 på mat och 500 på något kul”. Det fanns i princip aldrig mat hemma, utan pojkarna fick klara sig på skolmat och det de kunde äta hos kompisar. När pojkarna - enligt hans egen utsaga alldeles för sent - blev omhändertagna, erbjöds han att följa med på överlämnandet. Det gjorde han inte för han hade knark hemma. Barnen hade inte hunnit in i polisbilen innan han stack sprutan i armen. Han fick pengar för att åka och hälsa på dem. Dem använde han för knark. Han förklarade att han inte kunde älska sina barn, att han visste att man skulle göra det, men att han inte hade förmågan.

Den grad av uppriktighet han visade är ovanlig. Vi människor är väldigt obenägna att skylta med våra mörkaste sidor och stunder. Vi rationaliserar dem för oss själva och döljer dem för andra. Ändå var det ju faktiskt där han gjorde som mest nytta. Jag tror inte att det fanns en elev som missade vilket mod det tog. Som inte fick en tydligare bild av vad kostnaden är för ett försummat barn, vad som menas med att ”the sins of the fathers are visited on the children”. I min klass fick eleverna skriva ner sina tankar och reaktioner, sedan diskutera i grupper och sist i helklass. Vilka kloka saker de skrev och sade.

Det han beskrev var förstås ett monumentalt samhällsmisslyckande. Han själv fick ingen hjälp och inget stöd varken i skolan eller av socialtjänst och polis. Hans pojkar fick alldeles för liten och alldeles för sen hjälp. När det gäller honom blev priset för den försumligheten dessutom högt även i kronor och ören. Han måste ha kostat samhället enorma summor under sin långa karriär som missbrukare och brottsling. Jag önskar att man kunde säga att det är bättre idag. Men det tror jag tyvärr inte att det är. Min lärarerfarenhet är att vi på skolorna är rätt duktiga på att fullfölja vår anmälningsplikt vid misstänkt vanvård, men att det sällan leder till några märkbara resultat. Vuxnas rätt till sina barn går långt före barns rätt till en rimlig uppväxt. Och när tvångsomhändertaganden väl sker har vi alldeles för låga krav och för dålig uppföljning när det gäller hur de här barnen tas om hand.

Men den här mannen satte ingen tid på vare sig självömkan eller på att anklaga det samhälle som så uppenbart svikit honom. Istället pratade han om vänskap. Den enskilda faktor som han trodde skulle ha haft störst betydelse för honom var en riktig vän. Något han själv aldrig hade haft och heller aldrig varit. Så vad är en riktig vän? Det förklarade han också: Inte någon sådan där som stryker medhårs, utan en sådan som verkligen vågar säga precis vad han tycker. En ärlig och kritisk vän. Det är något vi alla borde önska oss. Men framför allt är det något vi alla borde försöka vara. Även när det inte uppskattas.