I går åkte jag till Malmö för att föreläsa vid Lärarfortbildnings bedömningskonferens. Kvällen innan var jag full av förväntan inför att träffa bloggvännen Morrica. ”Om ni aldrig har träffats kan du inte säga att ni är vänner”, fnös min äldsta och mest rödhåriga dotter. Här kunde jag förstås ha påmint henne om att hon en gång i tiden flyttade till Malmö, åtminstone delvis på grund av någon ... Kalle, tror jag det var, som hon hade lärt känna på nätet. Kan man bli kär utan att träffas kan man väl för höge bövelen bli vänner utan att träffas. Det sa jag inte, för ett och annat lär man sig under 25 år som mor till en rödhårig dotter, men å andra sidan var kanske inte Kalle-jämförelsen helt relevant, för där svalnade känslorna om inte vid första ögonkastet inte långt därefter.
Nu har jag ätit musslor och pratat om livets mening med Mats Olsson, jag har fikat med Morrica, Anne-Marie Körling och Fredrik Karlsson och jag har suttit på en bänk med Morrica, pratat, skrattat och njutit av att få titta på henne och krama henne. Efteråt ångrade jag att jag inte passade på att nypa henne i kinden också, men det får bli nästa gång. Sedan på det en taxiresa och flygtur med Anne-Marie, några timmar som för att citera Runeberg ”flög som på vingar bort”.
Min dotter hade fullkomligt, helt och hållet fel. Man kan bli nära och förtroliga vänner utan att träffas, man kan förälska sig utan att träffas. Men när man får det i 3D. ... Wow.
Nu sitter jag på flyget från Stockholm på väg till LMS- språkdagar i Härnösand och känner mig hög. Hög på värme, klokhet, och spritt, språngande nya tankar.
Tack ni tre för ett magiskt Malmö-besök.
"Only connect! That was the whole of her sermon. Only connect the
prose and the passion, and both will be exalted, and human love will be
seen at its height. Live in fragments no longer. Only connect, and the
beast and the monk, robbed of the isolation that is life to either, will
die.", Howard's End, E.M. Forster.
Visar inlägg med etikett Morrica. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Morrica. Visa alla inlägg
fredag 20 april 2012
måndag 12 mars 2012
Pratar läxor hos Nordegren i P1
Idag klockan tre ska jag prata om läxor i programmet Nordegren i P1. Daniel Barker ska berätta om sin praktik av flipped classroom. Det finns några till gäster och dessutom blir det små inslag av opera och kommentarer till läxdiskussionen. Det ska bli kul. :)
Orsaken till inbjudan är förra veckans #skolchatt som hade läxor som ämne. Närmare bestämt kvalitativa, bra läxor. Litet pratade vi om vad som gör en läxa bra, men en stor del av diskussionen kom att handla om läxors vara eller icke vara. Jag blev förvånad över det. För mig är det en självklarhet att vi måste ha läxor. Hur ska eleverna annars kunna ta makt över sin egen framtid? Utan läxor är det förkunskaper, koncentrationsförmåga, lärarkvalitet och begåvning som avgör en elevs framtid - det som borde sitta i baksätet medan drömmar, vilja, ork och arbetsinsats styr.
Dessutom är det två helt olika upplevelser att lära sig i ett klassrum, socialt och interaktivt, och att ligga på sin egen säng med musik i hörlurarna och en stor kopp te och en trave böcker. Den ena metoden passar somliga bättre, medan vissa föredrar den andra, men alla behöver prova och vänja sig vid båda och alla måste lära sig sambandet mellan insats och utdelning, lära sig att begåvning snarare är något man skaffar sig genom intresse och arbete än något statiskt man är född med och inte kan påverka.
Förra veckan hade vi Anders Jönsson, på besök i Norrköping. Jag gick på hans föreläsning om Lärande Bedömning och skrev min vana trogen så pennan glödde. Nio sidor anteckningar har jag nu i min laptop. Jag ska skriva mer om hans föreläsning senare, men en insikt som jag fick när jag lyssnade på honom är relevant för den här läxdiskussionen.
Jönsson berättade att det ser dåligt ut med praktiserandet av lärande bedömning i Sverige. Det trots att det står inskrivet i våra styrdokument att vi ska tydliggöra målen, ge eleverna fortlöpande information om deras måluppfyllelse och om vad som krävs för att de ska utvecklas i sina ämnen. Det trots att de flesta lärare vid det här laget känner till lärande bedömning och har fått någon slags fortbildning i det. Jönssons teori var att våra glas redan är fulla av vårt gamla sorteringsuppdrag och att vi måste göra oss av med det för att kunna stödja elevernas lärande bättre. Därpå satte han halva föreläsningen på att gå genom alla historiska turer kring det svenska betygssystemet.
Mina kollegor tyckte att det blev väl mycket av en historielektion, men trots att inget av det Jönsson sade var nytt för mig blev det ändå där en viktig pollett trillade ner i min skalle. Det var medan jag lyssnade på den här historielektionen som jag förstod varför det är en så stor skillnad mellan inställningen till betyg i Sverige och i Finland. I Finland har det funnits sortering, men bara mellan stadierna och det uppdraget har aldrig legat på lärarna. I skolan har det varit självklart att alla som går där ska nå målen i varje ämne. Tvärtom har lärarna i Finland bättre anseende ju bättre det går för deras elever. En underkänd elev reflekterar även på dem. Om man inte nådde målen var botemedlet alltid mer arbete. Mer läxor, extralektioner, obligatoriska sommarkurser eller att gå om en klass. Ingen lärare har någonsin sagt något åt mig som har med begåvning att skaffa. Alla rekommendationer har handlat om vilket arbete man lägger ner.
Resultatet av arbetsfokusen var att vi inte kopplade skolresultat till begåvning utan till arbetsinsats. Fick man gå om kunde man ses som lat, eller som någon som prioriterat sitt sociala liv - men inte som dum. Båda mina föräldrar har gått två år i samma klass. Har aldrig tänkt på att fråga varför. De uppfattar det så uppenbart som odramatiskt och har båda därpå skaffat sig långa akademiska karriärer. Själv hade jag för låga betyg för att komma in på gymnasiet vid jul i motsvarande åk 9. Jag höjde samtliga mina betyg den vårterminen och gick ut gymnasiet tre år senare som bäst i klassen. Det trots att jag fick tuberkulos i ettan och låg på sjukhus och sanatorium i 2,5 månader. Det hade nog aldrig hänt om jag hade gått i en svensk skola. Det hade heller aldrig hänt om jag hade gått i en läxfri skola.
Av en ren slump halkade jag just i torsdags när vi hade skolchatten in på en artikel i the Guardian som handlade om forskning om betydelsen av viljestyrka och självdisciplin för ett lyckligt liv. Why willpower matters - and how to get it. Där liknar man ”willpower” vid en muskel. En muskel som behöver tränas och en muskel som kan bli trött vid överanvändning. Den muskeln tränar vi med läxor. Och det är de elever som har fått minst träning och som har den minst utvecklade viljestyrkan som behöver träningen mest.
Bloggar: Morrica har skrivit klokt om det här med läxor, Fredrik tar upp det här med Flipped Classroom där genomgången tas hemma och bearbetningen i skolan. Max Entin skriver också på sätt och vis om läxor.
Orsaken till inbjudan är förra veckans #skolchatt som hade läxor som ämne. Närmare bestämt kvalitativa, bra läxor. Litet pratade vi om vad som gör en läxa bra, men en stor del av diskussionen kom att handla om läxors vara eller icke vara. Jag blev förvånad över det. För mig är det en självklarhet att vi måste ha läxor. Hur ska eleverna annars kunna ta makt över sin egen framtid? Utan läxor är det förkunskaper, koncentrationsförmåga, lärarkvalitet och begåvning som avgör en elevs framtid - det som borde sitta i baksätet medan drömmar, vilja, ork och arbetsinsats styr.
Dessutom är det två helt olika upplevelser att lära sig i ett klassrum, socialt och interaktivt, och att ligga på sin egen säng med musik i hörlurarna och en stor kopp te och en trave böcker. Den ena metoden passar somliga bättre, medan vissa föredrar den andra, men alla behöver prova och vänja sig vid båda och alla måste lära sig sambandet mellan insats och utdelning, lära sig att begåvning snarare är något man skaffar sig genom intresse och arbete än något statiskt man är född med och inte kan påverka.
Förra veckan hade vi Anders Jönsson, på besök i Norrköping. Jag gick på hans föreläsning om Lärande Bedömning och skrev min vana trogen så pennan glödde. Nio sidor anteckningar har jag nu i min laptop. Jag ska skriva mer om hans föreläsning senare, men en insikt som jag fick när jag lyssnade på honom är relevant för den här läxdiskussionen.
Jönsson berättade att det ser dåligt ut med praktiserandet av lärande bedömning i Sverige. Det trots att det står inskrivet i våra styrdokument att vi ska tydliggöra målen, ge eleverna fortlöpande information om deras måluppfyllelse och om vad som krävs för att de ska utvecklas i sina ämnen. Det trots att de flesta lärare vid det här laget känner till lärande bedömning och har fått någon slags fortbildning i det. Jönssons teori var att våra glas redan är fulla av vårt gamla sorteringsuppdrag och att vi måste göra oss av med det för att kunna stödja elevernas lärande bättre. Därpå satte han halva föreläsningen på att gå genom alla historiska turer kring det svenska betygssystemet.
Mina kollegor tyckte att det blev väl mycket av en historielektion, men trots att inget av det Jönsson sade var nytt för mig blev det ändå där en viktig pollett trillade ner i min skalle. Det var medan jag lyssnade på den här historielektionen som jag förstod varför det är en så stor skillnad mellan inställningen till betyg i Sverige och i Finland. I Finland har det funnits sortering, men bara mellan stadierna och det uppdraget har aldrig legat på lärarna. I skolan har det varit självklart att alla som går där ska nå målen i varje ämne. Tvärtom har lärarna i Finland bättre anseende ju bättre det går för deras elever. En underkänd elev reflekterar även på dem. Om man inte nådde målen var botemedlet alltid mer arbete. Mer läxor, extralektioner, obligatoriska sommarkurser eller att gå om en klass. Ingen lärare har någonsin sagt något åt mig som har med begåvning att skaffa. Alla rekommendationer har handlat om vilket arbete man lägger ner.
Resultatet av arbetsfokusen var att vi inte kopplade skolresultat till begåvning utan till arbetsinsats. Fick man gå om kunde man ses som lat, eller som någon som prioriterat sitt sociala liv - men inte som dum. Båda mina föräldrar har gått två år i samma klass. Har aldrig tänkt på att fråga varför. De uppfattar det så uppenbart som odramatiskt och har båda därpå skaffat sig långa akademiska karriärer. Själv hade jag för låga betyg för att komma in på gymnasiet vid jul i motsvarande åk 9. Jag höjde samtliga mina betyg den vårterminen och gick ut gymnasiet tre år senare som bäst i klassen. Det trots att jag fick tuberkulos i ettan och låg på sjukhus och sanatorium i 2,5 månader. Det hade nog aldrig hänt om jag hade gått i en svensk skola. Det hade heller aldrig hänt om jag hade gått i en läxfri skola.
Av en ren slump halkade jag just i torsdags när vi hade skolchatten in på en artikel i the Guardian som handlade om forskning om betydelsen av viljestyrka och självdisciplin för ett lyckligt liv. Why willpower matters - and how to get it. Där liknar man ”willpower” vid en muskel. En muskel som behöver tränas och en muskel som kan bli trött vid överanvändning. Den muskeln tränar vi med läxor. Och det är de elever som har fått minst träning och som har den minst utvecklade viljestyrkan som behöver träningen mest.
Bloggar: Morrica har skrivit klokt om det här med läxor, Fredrik tar upp det här med Flipped Classroom där genomgången tas hemma och bearbetningen i skolan. Max Entin skriver också på sätt och vis om läxor.
söndag 4 mars 2012
Bedömningskonferens och lärarlegitimationer
Jag har så mycket att göra just nu att jag har gjort listor för varje dag med vad jag måste göra utanför arbetstiden. Det som stod på fredagkvällens lista var, skriva lokalpolitiskt blogginlägg, läsa ut Anders Jönssons Lärande Bedömning och rätta 10 NP uppsatser. Idag skulle jag skriva medlemsbrev till Liberala Kvinnor, boka Parisresa för min C-kurs, sköta min korrespondens, träna på gym och skriva ett blogginlägg. Eftersom klockan nästan är ett när jag skriver det här har jag inte riktigt hunnit med mitt program (jag fastnade i att leta hotell i Paris) men allt annat har jag gjort. Morgondagen ska jag ägna mig åt något jag redan jobbat med ett bra tag; att förbereda min föreläsning på Lärarfortbildning AB:s Bedömningskonferens i Stockholm den 23 mars. Det som gör att jag måste sätta just den här söndagen på det är att jag ska hålla föreläsningen på vår egen studiedag på torsdag. Det är ett listigt sätt att få en generalrepetition, men kostnaden är att jag måste ta alla trådar och allt material och försöka sy ihop det till en helhet redan nu. Anne-Marie Körling ska också föreläsa på Bedömningskonferensen, så då får jag träffa henne. Den 20 april går konferensen av stapeln i Malmö och då får jag även träffa Morrica IRL. En hel del att se fram emot med andra ord. :)
Innan jag går och lägger mig måste jag ändå skriva några rader om lärarlegitimationen. I Lärarnas Nyheter skriver Troed Troedson att lärarlegitimationen sänker lärarnas status och motiverar det så här: ” När man sätter staket kring sitt yrke på det viset så talar man om att yrket behöver skyddas. Och något som behöver skyddas är något som inte är starkt nog att klara sig självt.”
För det första har det visat sig att läraryrket visst behöver skyddas. Det har varit fritt fram att stoppa vem som helst i katedern, att ständigt plocka på lärarna fler arbetsuppgifter mot mindre betalning, att göra föräldrar och elever till kunder som till varje pris ska hållas nöjda. Attackerna mot yrket har varit så hårda att Skolverket måste köra igång massiva marknadsföringskampanjer i hopp om att locka sökande till lärarhögskolorna.
Jag skulle också vilja veta vilket yrke som ”är starkt nog att klara sig självt” och vad som menas med det?
För det andra är lärarlegitimation ägnad att skydda eleverna - inte yrket, precis som en läkarlegitimation är ägnad att skydda patienterna - inte läkarna. Eleverna behöver garanteras att de blir undervisade av lärare, snarare än vem som än anmäler sig villig. En legitimation ger dem också skydd mot lärare som missbrukar sin position.
Den är en påminnelse till läraren om att man ägnar sig åt myndighetsutövning och har givits ett viktigt ansvar som måste förtjänas. En legitimation är också något man kan förlora om man inte kan hantera det ansvaret.
Troedson anklagar också lärarlegitimationen för att ”dra upp gränser och hindra kreativitet.” Det är däremot helt sant. Legitimationen drar upp gränser mellan proffs och kvackare och den är ägnad att hindra sådant som kreativ betygssättning, kreativa sätt att undvika styrdokumenten och kreativa metoder att trakassera, förödmjuka eller särbehandla elever. Legitimationen gör det möjligt att stoppa sådana som aldrig borde ha blivit lärare från negativ påverkan på tusentals elever. En lärare som får gå för att insatserna inte har varit till belåtenhet dyker snart upp i ett annat klassrum. En lärare som förlorat sin legitimation i ett land där legitimation krävs får söka sig ett nytt yrke.
Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer med adekvat utbildning, eller sänks den av det? Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer som följer styrdokumenten, sätter betyg enligt kunskapskraven och som behandlar eleverna som de förtjänar att behandlas, eller sänks den av det?
Troedson säger nej. Han säger att legitimationen sänker lärarnas status. Jag tror tvärtom att den antagligen höjs. Men statusen är bara en bieffekt av att elevernas rättighet till god och likvärdig undervisning säkras.
... Hur kan det uppfattas som ett problem?
På Wikipedia finns en lång lista på yrken som kräver legitimation. Jag var särskilt glad att se att socionom fanns med på listan. I det yrket ägnar man sig också åt delikat myndighetsutövning. Den som missköter uppdraget och/ eller missbrukar sin makt kan ställa till med mycket elände och bör kunna hindras från att utöva sitt yrke.
Innan jag går och lägger mig måste jag ändå skriva några rader om lärarlegitimationen. I Lärarnas Nyheter skriver Troed Troedson att lärarlegitimationen sänker lärarnas status och motiverar det så här: ” När man sätter staket kring sitt yrke på det viset så talar man om att yrket behöver skyddas. Och något som behöver skyddas är något som inte är starkt nog att klara sig självt.”
För det första har det visat sig att läraryrket visst behöver skyddas. Det har varit fritt fram att stoppa vem som helst i katedern, att ständigt plocka på lärarna fler arbetsuppgifter mot mindre betalning, att göra föräldrar och elever till kunder som till varje pris ska hållas nöjda. Attackerna mot yrket har varit så hårda att Skolverket måste köra igång massiva marknadsföringskampanjer i hopp om att locka sökande till lärarhögskolorna.
Jag skulle också vilja veta vilket yrke som ”är starkt nog att klara sig självt” och vad som menas med det?
För det andra är lärarlegitimation ägnad att skydda eleverna - inte yrket, precis som en läkarlegitimation är ägnad att skydda patienterna - inte läkarna. Eleverna behöver garanteras att de blir undervisade av lärare, snarare än vem som än anmäler sig villig. En legitimation ger dem också skydd mot lärare som missbrukar sin position.
Den är en påminnelse till läraren om att man ägnar sig åt myndighetsutövning och har givits ett viktigt ansvar som måste förtjänas. En legitimation är också något man kan förlora om man inte kan hantera det ansvaret.
Troedson anklagar också lärarlegitimationen för att ”dra upp gränser och hindra kreativitet.” Det är däremot helt sant. Legitimationen drar upp gränser mellan proffs och kvackare och den är ägnad att hindra sådant som kreativ betygssättning, kreativa sätt att undvika styrdokumenten och kreativa metoder att trakassera, förödmjuka eller särbehandla elever. Legitimationen gör det möjligt att stoppa sådana som aldrig borde ha blivit lärare från negativ påverkan på tusentals elever. En lärare som får gå för att insatserna inte har varit till belåtenhet dyker snart upp i ett annat klassrum. En lärare som förlorat sin legitimation i ett land där legitimation krävs får söka sig ett nytt yrke.
Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer med adekvat utbildning, eller sänks den av det? Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer som följer styrdokumenten, sätter betyg enligt kunskapskraven och som behandlar eleverna som de förtjänar att behandlas, eller sänks den av det?
Troedson säger nej. Han säger att legitimationen sänker lärarnas status. Jag tror tvärtom att den antagligen höjs. Men statusen är bara en bieffekt av att elevernas rättighet till god och likvärdig undervisning säkras.
... Hur kan det uppfattas som ett problem?
På Wikipedia finns en lång lista på yrken som kräver legitimation. Jag var särskilt glad att se att socionom fanns med på listan. I det yrket ägnar man sig också åt delikat myndighetsutövning. Den som missköter uppdraget och/ eller missbrukar sin makt kan ställa till med mycket elände och bör kunna hindras från att utöva sitt yrke.
fredag 16 juli 2010
Mitt första bloggtips: Morrica
Några bloggtips har jag inte kommit med så här långt annat än inbakat i mina egna inlägg. Ändå är min största behållning av bloggandet alla skarpa, kloka, roliga och häftiga personer jag har träffat i bloggvärlden. Det känns som om min hjärna har fått många nya synapser de senaste månaderna och min samlade uppfattning om mänskligheten är klart ljusare och mer optimistisk än när jag bara läste det som står i tidningarna.
Bloggtipset alltså: Min allra första bloggkompis Morrica som skriver ”You’re no different to me”. När det gäller bloggnamnet är jag dock av annan åsikt. Morrica är "different". Hon är roligare, vassare och klokare än de flesta.
I inlägget Parental Advisory skriver Morrica om moral, moralism och moralpanik i efterdyningen av Littoringate. Läs det så blir du också litet klokare.
Morrica gillar hårdrock, men hon gillar inte sol och sommar. Därför kommer här Fade to Black från Metallicas fantastiska gratiskonsert i Moskva 1991 inför 500 000 extatiska ryssar och en hög arga och våldsamma ryska poliser:
Själv skriver jag idag om .... utvärderingen av sexköpslagen. Men den här gången gör jag det på Liberati. Konsten att utvärdera morallagar.
Bloggtipset alltså: Min allra första bloggkompis Morrica som skriver ”You’re no different to me”. När det gäller bloggnamnet är jag dock av annan åsikt. Morrica är "different". Hon är roligare, vassare och klokare än de flesta.
I inlägget Parental Advisory skriver Morrica om moral, moralism och moralpanik i efterdyningen av Littoringate. Läs det så blir du också litet klokare.
Morrica gillar hårdrock, men hon gillar inte sol och sommar. Därför kommer här Fade to Black från Metallicas fantastiska gratiskonsert i Moskva 1991 inför 500 000 extatiska ryssar och en hög arga och våldsamma ryska poliser:
Själv skriver jag idag om .... utvärderingen av sexköpslagen. Men den här gången gör jag det på Liberati. Konsten att utvärdera morallagar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
