LÄRARE – BEHÖVS DOM?

”Ämneskunskaper är inte viktiga nuförtiden”, förklarade rektor vänligt under anställningsintervjun. ”Det är andra saker som räknas”.

   Några månader senare visade det sig att rektorn hade tolkat tidsandan korrekt, för i förslaget till lärarutbildningsreform drog man kraftigt ner på tiden för ämnesstudier till förmån för pedagogik och didaktik. Dessutom rekommenderade man att en tredjedel av utbildningen skulle bli gemensam för alla blivande lärare oberoende av stadium. 

  Fördelarna med förslaget är uppenbara. Den gemensamma tredjedelen gör det betydligt lättare för lärare att flytta mellan nivåer. Under en uppflyttande babyboom kan först gymnasielärare tjänstgöra på lågstadiet och längre fram lågstadiekollegorna på gymnasiet. Rekryteringen kan också underlättas om man drar ner på de svåra och krävande ämnesstudierna där många blir utslagna på grund av bristande förkunskaper, intellekt och analysförmåga. 
   Reformen kan också bli ett vapen mot katederundervisningen. Har man tillräckligt grunda ämneskunskaper kanske man har förstånd att hålla tyst under lektionerna.

Nej, det är ingen tvekan om att reformen skulle innebära betydande fördelar. Ändå vill jag hävda att den inte är tillräckligt djärv och framsynt. Om undervisning skall ersättas av handledarskap och handledarskapet fungerar bäst när kunskaperna är grunda, varför inte då låta eleverna handleda varandra? Tvåorna kan bistå ettorna i deras läsinlärning, sjuorna kan finnas till hands när sexorna lär sig grunderna i tyska och åttorna kan hjälpa sjuorna med kemilaborationerna. 

För det första skulle vi säkert nå nya, häpnadsväckande resultat på det sättet, för det är ju allom bekant att man lär så länge man har elever. För det andra skulle vi få Europas mest kostnadseffektiva och progressiva skola. För det tredje skulle hela landet få en konkurrensfördel om arbetsmarknaden fick tillgång till lärarna, en yrkeskår som ödmjukt kröker rygg inför usel arbetsmiljö, låg lön, oavlönat övertidsarbete, ständigt föränderliga arbetsuppgifter och en arbetsgivare som får 1800-talets patroner att framstå som lyhörda filantroper.

Det här skrev jag 1999. Inte för sent att följa receptet än. Nu kan vi ju dessutom komplettera elev-handledarna med datorer - och vad det lider kanske med robotar.

Läraryrket - ett kneg bland andra eller världens viktigaste jobb?

På flera veckor har jag varken uppdaterat bloggen eller uppdaterat mig om någon annans och jag har knappt varit inne på FB och Twitter. Orsaken är att  Norrköpings nödbroms följdes av skolans nödbroms som följdes av min egen nödbroms. För en dryg månad sedan fick jag lägga mitt utvecklingsledaruppdrag på is och istället ta över tre nya klasser. En sjua och två nior som alla bara har haft obehöriga vikarier den här terminen, ovanpå de fyra grupper jag hade innan. En mycket tung tjänst också under de bästa omständigheter. Här var omständigheterna inget tidigare betygsunderlag, missnöjda, svikna elever och tre klasser med rediga problem med arbetsro och arbetsvanor.  Det har förstås varit niorna som har varit mitt främsta bekymmer.  Det har känts väldigt viktigt att de får så rättvisande betyg och så detaljerad feedback om sin måluppfyllelse som möjligt, inför sin sista termin hos oss. Därför har jag rättat prov  och skrivit uppsatskommentarer varje kväll och helg de senaste veckorna.

Samtidigt är den senare halvan av höstterminen alltid en tung tid för lärare. En tid av omdömen, betyg och utvecklingssamtal. Den här stora extra bördan på det redan tidigare tunga lasset har inneburit att jag har försummat familj, vänner, hem och alla mina andra uppdrag. Sjuk blev jag förstås också på kuppen. Lika förstås utan att för den skull stanna hemma. Nu är det tre dagar kvar till jul och det finns inte ett pynt, inte en pepparkaka, inte en klapp i vårt hem. Krukväxterna slokar förebrående, dammråttorna dansar ystert, mejlboxen är full av obesvarade mejl.

Det är nog många lärare som känner igen  den här ”eleverna först” prioriteringen. Någon som inte är lärare tycker kanske att det är korkat. Säkert en och annan lärare också. Vem tackar oss för att vi riskerar hälsa, relationer och sinnesfrid för ett jobb med låg status, låg lön och få avancemangsmöjligheter? Varför gör vi det?

Det självklart främsta svaret är att vi gör det för eleverna. Det är inte helt lätt att förklara varför andras ungar så ofta går före egna barn, men jag ska göra ett försök. Det är när man märker att elever inte känner att de är viktiga och när konsekvensen  av det är att de varken tycker att skolan eller att de lär sig något är viktigt, det är då som varningslamporna börjar blinka. När världen krympts istället för utvidgats i skolan. När det finns en anda av hopplöshet och av att allt kvittar lika i klassrummet. När skolan har blivit en fritidsgård och framtiden ett ointressant och lätt hotfullt töcken. Sådana elever har blivit ordentligt svikna av skolan och därmed av samhället och kliver man in i ett sådant läge är det ens förbaskade plikt att kavla upp ärmarna, vända båten och med all kraft paddla i motsatt riktning.

Men vi gör det också för själva läraryrket. Vår profession får den dignitet och värdighet vi själva ger den. Uppfattar vi vårt yrke som viktigt, sköter vi det som om det vore viktigt - då upprättar vi genom det förhållningssättet vårt  yrke. Det finns i dag många lärare som sköter själva kunskapsuppdraget med en klackspark. Att vara en trevlig kollega och en schyst kompis till eleverna är viktigare. Handledarskap och inlämningsuppgifter istället för undervisning. Klipp och klistra omdömen istället för verklig kommunikation med eleverna. När arbetstiden är klockad packar man sin väska och går hem.

Jag kan inte anklaga dem för att de håller sig med en dräglig arbetssituation och för att de inte utför mer arbete än de har betalt för. Men jag kan sörja över det. De lärarna har inte förstått att läraryrket är världens viktigaste yrke. Med en sådan lärarkår kan vi aldrig få en bra och likvärdig skola.




Missa inte dagens DN-debattartikel: ”Så kan lärarnas löner höjas med 10 000 kronor”.  Det är en utmärkt och underbyggd artikel som förtjänar att spridas.  Men det saknas en viktig komponent. Lärarnas arbetsvillkor. Visst är lärare underbetalda och visst tar vi gärna emot en högre lön. Men det är den omänskliga arbetsbelastningen och den usla arbetsmiljön som knäcker oss. Det är den som får mig att undra om jag klarar att jobba heltid som lärare ända till 65. Det är den som fått mig att strängt avråda mina egna barn från att följa i sina föräldrars och mina föräldrars fotspår. ...  Inte för att det behövts. De har ju fått följa vad världens viktigaste yrke kostar och kräver från första raden.

Bedömningskonferens och lärarlegitimationer

Jag har så mycket att göra just nu att jag har gjort listor för varje dag med vad jag måste göra utanför arbetstiden. Det som stod på fredagkvällens lista var, skriva lokalpolitiskt blogginlägg, läsa ut Anders Jönssons Lärande Bedömning och rätta 10 NP uppsatser. Idag skulle jag skriva medlemsbrev till Liberala Kvinnor, boka Parisresa för min C-kurs, sköta min korrespondens, träna på gym och skriva ett blogginlägg. Eftersom klockan nästan är ett när jag skriver det här har jag inte riktigt hunnit med mitt program (jag fastnade i att leta hotell i Paris) men allt annat har jag gjort. Morgondagen ska jag ägna mig åt något jag redan jobbat med ett bra tag; att förbereda min föreläsning på Lärarfortbildning AB:s Bedömningskonferens i Stockholm den 23 mars. Det som gör att jag måste sätta just den här söndagen på det är att jag ska hålla föreläsningen på vår egen studiedag på torsdag. Det är ett listigt sätt att få en generalrepetition, men kostnaden är att jag måste ta alla trådar och allt material och försöka sy ihop det till en helhet redan nu. Anne-Marie Körling ska också föreläsa på Bedömningskonferensen, så då får jag träffa henne. Den 20 april går konferensen av stapeln i Malmö och då får jag även träffa Morrica IRL. En hel del att se fram emot med andra ord. :)

Innan jag går och lägger mig måste jag ändå skriva några rader om lärarlegitimationen. I Lärarnas Nyheter skriver Troed Troedson att lärarlegitimationen sänker lärarnas status och motiverar det så här: ” När man sätter staket kring sitt yrke på det viset så talar man om att yrket behöver skyddas. Och något som behöver skyddas är något som inte är starkt nog att klara sig självt.”

För det första har det visat sig att läraryrket visst behöver skyddas. Det har varit fritt fram att stoppa vem som helst i katedern, att ständigt plocka på lärarna fler arbetsuppgifter mot mindre betalning, att göra föräldrar och elever till kunder som till varje pris ska hållas nöjda. Attackerna  mot yrket har varit så hårda att Skolverket måste köra igång massiva marknadsföringskampanjer i hopp om att locka sökande till lärarhögskolorna.
Jag skulle också vilja veta vilket yrke som ”är starkt nog att klara sig självt” och vad som menas med det? 
  För det andra är lärarlegitimation ägnad att skydda eleverna - inte yrket, precis som en läkarlegitimation är ägnad att skydda patienterna - inte läkarna.  Eleverna behöver garanteras att de blir undervisade av lärare, snarare än vem som än anmäler sig villig. En legitimation ger dem också skydd mot lärare som missbrukar sin position.
Den är en påminnelse till läraren om att man ägnar sig åt myndighetsutövning och har givits ett viktigt ansvar som måste förtjänas. En legitimation är också något man kan förlora om man inte kan hantera det ansvaret.

Troedson anklagar också lärarlegitimationen för att  ”dra upp gränser och hindra kreativitet.” Det är däremot helt sant. Legitimationen drar upp gränser mellan proffs och kvackare och den är ägnad att hindra sådant som kreativ betygssättning,  kreativa sätt att undvika styrdokumenten och kreativa metoder att trakassera, förödmjuka eller särbehandla elever. Legitimationen gör det möjligt att stoppa sådana som aldrig borde ha blivit lärare från negativ påverkan på tusentals elever.  En lärare som får gå för att insatserna inte har varit till belåtenhet dyker snart upp i ett annat klassrum. En lärare som förlorat sin legitimation i ett land där legitimation krävs får söka sig ett nytt yrke.

Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer med adekvat utbildning, eller sänks den av det? Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer som följer styrdokumenten, sätter betyg enligt kunskapskraven och som behandlar eleverna som de förtjänar att behandlas, eller sänks den av det?
Troedson säger nej. Han säger att legitimationen sänker lärarnas status. Jag tror tvärtom att den antagligen höjs.  Men statusen är bara en bieffekt av att elevernas rättighet till god och likvärdig undervisning säkras.

... Hur kan det uppfattas som ett problem?

På Wikipedia finns en lång lista på yrken som kräver legitimation. Jag var särskilt glad att se att socionom fanns med på listan. I det yrket ägnar man sig också åt delikat myndighetsutövning. Den som missköter uppdraget och/ eller missbrukar sin makt kan ställa till med mycket elände och bör kunna hindras från att utöva sitt yrke.

Min coola lärarstudent Mats

som sjunger i Norrköpingsbandet Nifters.
I höstas dök det upp en långhårig, frikostigt tatuerad snubbe i lärarrummet. Det var Mats Larsson lärarkandidat slash rocker slash songwriter. Nu tar han snart examen och han kommer att bli en strålande lärare. Först är det bara att konstatera att det rakt inte minskar ens pondus i katedern att vara hårdrocksartist. Men Mats har betydligt mer att erbjuda eleverna än så. Under det här året som hans handledare har jag funderat mycket över vad det är som gör en bra lärare bra. Vissa saker kan läras in, som goda ämneskunskaper, pedagogik, didaktik och god arbetsmoral, men det finns en rad viktiga läraregenskaper som det inte är alls lika lätt att skaffa sig under resans gång.

En viktig sådan bit är förmågan att knyta en nära och personlig kontakt med eleverna utan att förlora sin auktoritet och yrkesroll. En lika viktig faktor är förmågan till självkritik och analys. En bra lärare utvärderar varje moment, varje lektion och försöker ständigt förbättra sin undervisning. En bra lärare är dessutom lyhörd, prestigelös och humoristisk. Här kanske någon invänder att man måste kunna vara en bra lärare utan humor. Det kanske man kan, men det är i varje fall betydligt svårare. Det går inte att vara lärare utan att med jämna mellanrum göra bort sig och bli förödmjukad. Det går inte heller att vara elev utan att med jämna mellanrum göra bort sig och bli förödmjukad. Humorn är en stötdämpare som minskar både den skada vi gör och den skada vi tar.

En fråga måste då bli hur lockar vi den som har de medfödda egenskaper som gör en riktigt bra lärare till yrket? Eller kanske, hur ska läraryrket se ut för att locka sådana personer till sig?

Fundera på det medan ni lyssnar på Mats Larsson i Nifters. Först Cancervive från nya skivan Zalvatore Caine. Youtubeembeddingen verkar lagga. Prova den här länken istället:

">, sedan ">If This One från första skivan Invisible Caine.


Nifters är ett riktigt bra hårdrocksband. Jag gillar båda skivorna skarpt och eftersom jag är en hårdrocksdiggare med betoning på hård har jag andra favoriter på båda skivorna än de som finns på video. Lyssna mer på Spotify.

Att döda eller föda själar?

I ett blogginlägg som jag varmt rekommenderar beskriver Morrica lärarjobbet som själsfödande. Jag håller helt med om den beskrivningen och tycker att det är ett ljuvligt ord. Men jag har en reservation. Även lärarjobbet kan göras själsdödande. Dels är det själsdödande att vara en dålig lärare – både när det handlar om att man borde byta jobb och när man bara har en dålig termin. Dels krävs rätt förutsättningar för att lärarjobbet skall vara själsfödande. Jag menar att det är precis det vi slåss för när det gäller våra arbetsvillkor och behovet av utrymme för kreativitet. När lärarjobbet reduceras till ett kontoristjobb, där man river lektioner ur rockärmen mellan alla de andra och viktigare kraven föder vi inga själar – varken våra egna eller elevernas. Lärarjobbet blir själsfödande och djupt meningsfullt i en intensiv samverkan med eleverna – inte med kollegorna (även om jag längtar tillbaka till den tiden då även lärare hade tid att prata skit och ta raster).

Flitiga och kloka lärare skriver...

både här och där. Själv skriver jag mest omdömen och inbjudningar till utvecklingssamtal just nu.
Lars-Gunnar Backlund har skrivit en mycket bra insändare i dagens SVD med rubriken ”Knappast lönsamt att satsa på läraryrket”.
och den lilla pärlan "Frågor om läraryrket" av Glenn Wahle från förra veckan hittar ni i Hallandsnyheter. Som sista tips en ännu äldre men mycket läsvärd ledarkrönika skriven av Ola Nordemo.