LÄRARE – BEHÖVS DOM?

”Ämneskunskaper är inte viktiga nuförtiden”, förklarade rektor vänligt under anställningsintervjun. ”Det är andra saker som räknas”.

   Några månader senare visade det sig att rektorn hade tolkat tidsandan korrekt, för i förslaget till lärarutbildningsreform drog man kraftigt ner på tiden för ämnesstudier till förmån för pedagogik och didaktik. Dessutom rekommenderade man att en tredjedel av utbildningen skulle bli gemensam för alla blivande lärare oberoende av stadium. 

  Fördelarna med förslaget är uppenbara. Den gemensamma tredjedelen gör det betydligt lättare för lärare att flytta mellan nivåer. Under en uppflyttande babyboom kan först gymnasielärare tjänstgöra på lågstadiet och längre fram lågstadiekollegorna på gymnasiet. Rekryteringen kan också underlättas om man drar ner på de svåra och krävande ämnesstudierna där många blir utslagna på grund av bristande förkunskaper, intellekt och analysförmåga. 
   Reformen kan också bli ett vapen mot katederundervisningen. Har man tillräckligt grunda ämneskunskaper kanske man har förstånd att hålla tyst under lektionerna.

Nej, det är ingen tvekan om att reformen skulle innebära betydande fördelar. Ändå vill jag hävda att den inte är tillräckligt djärv och framsynt. Om undervisning skall ersättas av handledarskap och handledarskapet fungerar bäst när kunskaperna är grunda, varför inte då låta eleverna handleda varandra? Tvåorna kan bistå ettorna i deras läsinlärning, sjuorna kan finnas till hands när sexorna lär sig grunderna i tyska och åttorna kan hjälpa sjuorna med kemilaborationerna. 

För det första skulle vi säkert nå nya, häpnadsväckande resultat på det sättet, för det är ju allom bekant att man lär så länge man har elever. För det andra skulle vi få Europas mest kostnadseffektiva och progressiva skola. För det tredje skulle hela landet få en konkurrensfördel om arbetsmarknaden fick tillgång till lärarna, en yrkeskår som ödmjukt kröker rygg inför usel arbetsmiljö, låg lön, oavlönat övertidsarbete, ständigt föränderliga arbetsuppgifter och en arbetsgivare som får 1800-talets patroner att framstå som lyhörda filantroper.

Det här skrev jag 1999. Inte för sent att följa receptet än. Nu kan vi ju dessutom komplettera elev-handledarna med datorer - och vad det lider kanske med robotar.

Brösttoner om lärarlegitimationerna i DN och Expressen

Det har varit mycket liv om lärarlegitimationerna på sistone. Först var det städslandet av Proffice som väckte ont blod och nu är det att man inte bara skjutit upp utan tagit bort deadline för utfärdandet av legitimationer. De starkaste tongångarna hörs i DN.
"Ett riktigt fiasko", trumpetar man på ledarsidan. På DN-debatt anklagar LR regeringen för underfinansierade reformer och kallar det vitalt att lärarlegitimationerna är utfärdade den 1 juli nästa år. Under rubriken politik skriver Lenita Jällhage att det är farligt att inte komma med ett nytt datum. I Expressen är man mer kritiska till reformen än till utförandet: "Lägg ner lärarleg".

Att LR bevakar frågan är knappast förvånande, men hur kommer det sig att de uppskjutna lärarlegitimationerna väcker så starka känslor bland journalister och ledarskribenter? Jag kan inte märka att de gör det bland lärare, elever eller föräldrar. På min skola har det inte meriterat en enda kommentar och i sociala medier diskuterar vi lärare helt andra saker. Undra på det. Legitimationen är en papperslapp i pdf-form som varken gör till eller från i vår yrkesvardag. Jag har personligen inte ägnat min en tanke sedan jag skickade in ansökan någon gång i oktober. Jag kan inte heller se att det spelar någon större roll om de är klara 1 juli eller 1 oktober nästa år. Det vore mer allvarligt om man manglade ut en massa felaktiga legitimationer.

Efter DN-artiklarna tog vi upp frågan vid vårt lärarköksbord. Jag menade att det ändå tyder på viss inkompetens från något håll att man gjort sådana felkalkyler. Åt det fnös min man. Förseningar är normaltillståndet - att saker blir klara i tid det ovanliga. Hur många byggnader, broar eller tunnlar har varit klara på utsatt tid? När det gäller behovet av reformen var vi däremot rörande eniga. Varje gång man anställer en obehörig att leka lärare sätter man en dumstrut på alla oss som skaffat stora studielån och  satt fem år av våra liv på att skaffa utbildningen och verkligen bli lärare. Vi har också båda sett många exempel på att man använder sig av möjligheten att anställa obehöriga, eller ”vuxna i skolan” som budgetregulator. Vi har båda också fått hjälpa obehöriga med de delar av jobbet de inte klarar. Vi har båda också sett olämpliga lärare som bara sökt sig till en annan skola när de på grund av det förlorat jobbet. Det här är en reform som stärker elevernas rätt till en behörig och kompetent lärare som följer styrdokumenten. Det är också en reform som stärker lärarnas profession och status. Ett yrke som vem som helst kan utföra har självklart lägre status än ett som kräver utbildning och en viss nivå på yrkespraktiken. Inte hade läkare hög status när slaktaren kunde hugga in vid behov, inte hade tandläkaren det på den tid när smeden drog ut tänder - och varken slaktaren eller smeden var ”vem som helst” i samma utsträckning som obehöriga som agerar lärare kan vara det. Läraryrket är komplicerat och krävande och det kräver en lång rad kunskaper och färdigheter. Ämneskunskaper inte minst, men det är bara ett område bland många.

Men det är som sagt inte alla som ser det på samma sätt. Expressens ledarredaktion börjar med en föraktfull och putslustig beskrivning av hur reformen kom till: ”Facken grubblade och kom att tänka på läkarna - de har minsann yrkeslegitimation, anseende och ordentligt betalt. Slutsatsen blev att kräva lärarlegitimation. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) gick dem till mötes, han var tvungen att visa vänlighet mot kåren efter att på goda grunder kritiserat mycket av den praktiska yrkesutövningen.”  Alla inblandade ges grumliga motiv - mest av allt favoritsyndabocken - lärarna.  Sympatin reserveras för de obehöriga: ”Ta slöjdlärarna - de är 6 000 och en tredjedel av dem saknar behörighet, antingen har de inte lärarexamen eller saknar de ämnespoäng. En del har faktiskt inte någotdera, vilket inte hindrar att de gör ett utmärkt arbete. Men nu måste de alltså sätta sig på högskolebänken, i en del fall väldigt länge. Det är varken en rimlig användning av individens eller skattebetalarnas resurser.” Artikeln avslutas med en riktig käftsmäll mot lärarna, och även om artikeln inte är signerad känner man lätt igen Malin Siwes signatur i texten: ”Det finns bara ett sätt att skaffa status; att förtjäna den. Så länge elevernas kunskapsnivåer sjunker är det svårt att få gehör för löneryck. Men den dag vi ser ett trendbrott - framför allt att läsförståelsen ökar och eleverna klarar rudimentär matematik - då finns möjligheten där.” .... Ja, kan det tänkas vara möjligt att kunskaperna ökar när det finns fler behöriga, skickliga lärare i skolan? ...  Och inte bara fler vuxna? Och hur vet man på Expressens ledarredaktion att slöjd ... personer som saknar både slöjdutbildning och pedagogisk utbildning gör ett utmärkt arbete? Personligen skulle jag bli upprörd om jag fick reda på att mina barn undervisades av en sådan. Vid sidan av slöjdkunskaper krävs bland annat goda kunskaper om vad man kan vänta sig av barn i  olika ålder och om hur man förebygger olyckor när ett stort antal barn ska sköta farliga verktyg och maskiner.

DN:s ledarredaktion är ännu mindre nådiga: Det visar sig att just det jag och min man ser med sådant ogillande,  huvudmännens frihet att anställa personer utan utbildning, här uppfattas som något positivt. I DN påstår de också att ”en rad skickliga och kvalificerade lärare utestängs från yrket”. Men är man obehörig är man varken kvalificerad eller lärare.  Tvärtom, det vi verksamma lärare har sett är att en rad behöriga och skickliga lärare har fått gå arbetslösa medan huvudmännen anställt billiga kvackare, vi har sett nyexaminerade går före erfarna och skickliga lärare - kort sagt att mammon styrt och kompetensen kvittat. Det borde aldrig ha varit möjligt att ge obehöriga fast anställning, men när det inte bara har varit möjligt i flera decennier utan också mycket friskt utnyttjat är det ett klokt grepp att legitimera lärarna. Sätter man räven att vakta hönshuset är det förståndigt att spika upp ett hönsnät.

Att lärarlegitimationerna skjuts på framtiden är ett misslyckande,  men inget särskilt dramatiskt sådant, inget som har någon större betydelse för vare sig lärarkåren eller dagens elever. Att man på ledarredaktionerna på två av landets största tidningar ser lärarnas utbildning, behörighet och yrkespraktik som oväsentliga - det är ett betydligt större problem. Hur löser man det? Kan Skolverket eller någon Lärarhögskola ordna med  journalistfortbildning? En fortbildning ägnad att höja både respekten för och statusen hos skribenterna?

I Tankar om Skolan i Media är Zoran Alagic inne på liknande spår.

Svensk Lärarprovning

Kortsynt nog har Björklund bara funderat över lämplighetstest ur en aspekt - elevens. Caligulor, pajasar och psykfall ska ryckas bort innan de hunnit rota sig. När man nu en gång inför något så dyrt, omständigt och svårkalibrerat som ett lämplighetstest borde man även göra ett uthållighetstest på den som överväger att bli lärare. Varför ska vi skattebetalare plöja ut en dyr utbildning på veklingar som ger upp redan efter ett halvår? Som börjar skaka i galoscherna så fort en förälder hotar med skolverket och som blir ledsna i ögat när de blir kallade fitta eller gubbjävel? Det är inte heller rätt mot eleverna att de först ska behöva göra gallringsjobbet åt oss och sedan tvingas utstå obehöriga vikarier.

Hur skulle ett sådant test gå till? Tja, jag tänker mig något i stil med prövningarna i Trollflöjten. Istället för vatten tänk skolpolitiker och ledare, istället för eld tänk föräldrar och elever.

Man kan väl börja med att bara litet allmänt dissa kandidaterna. Tala om hur värdelösa de är - typ boot camp i Kubricks Full Metal Jacket. Nästa steg kan vara ett kommando följt av en rad svårbegripliga och omständiga instruktioner. Innan de läst till punkt får de nya instruktioner. Innan de läst till punkt får de nya instruktioner. När de sedan förvirrade och stressade misslyckas med uppgiften skäller man ut dem efter noter. (Full Metal Jacket kan tjäna som modell även här). Den som bryter ihop skickar man hem, resten skickas ut på skolorna. Till elden.

Hur skulle den se ut då? Kanske finns det elever och föräldrar som skulle tycka det var kul att tirritera lärarkandidater och rent av var beredda att göra det utan ersättning? Annars kan vi legitimerade lärare inta rollerna. Nyttig katharsis för oss och dessutom har alla som undervisat några år ett bredare register än någon enskild elev eller förälder. Man kanske rent av skulle kunna göra en dokusåpa om testperioden som finaniserar alltsammans?
Tänk fritt, tänk nytt, tänk entreprenörskap.

Media: DN, SVD, Skolvärlden

Bloggar: Tysta Tankar, Max Entin (missa inte den här lysande satiren), Christermagister, metabolism för, metabolism mot,

Allt är lärarnas fel 13, eller Malin Siwes sex budord

Malin Siwe är arg. Hon är så himla arg att hon trots alla lugna, djupa andetag hon ordinerar sig själv inte kan låta bli att spotta och fräsa när hon skriver om lärarna i allmänhet och lärarfacken i synnerhet (Fokus 4.2.11). Ilska är som bekant smittsamt. Men själv har jag låtit flera solar gå ner över min vrede just för att kunna bemöta Siwes påhopp på ett lugnt och balanserat sätt.

Så vad skriver hon då om vi rensar bort svordomarna och invektiven? Två saker hittar jag i hennes text: Lärarförakt och okunnighet om vilka befogenheter och möjligheter vi lärare har.

Det handlar inte om att skuldbelägga skriver hon? Jaså? Hur visar hon det? Jo hon byter ut ordet skuld mot ansvar. Därpå ägnar hon sig åt att tala om vad som är vårt fel och vad vi ska göra åt saken. Det som är vårt fel är de sjunkande skolresultaten - inte bara vårt fel, men till stor del vårt fel. Att kraven har sänkts - det är helt vårt fel. Det är bara det att är saker ens fel har man skuld, bär man ansvar bär man också skuld när saker går fel.

När vi nu har etablerat att Malin Siwe de facto skuldbelägger lärarna kan vi titta på hennes åtgärdsprogram.

Det första hon vill att vi ska göra är erkänna. Inte vår skuld nota bene, utan vårt ansvar, men vi ska erkänna. Undrar vad det blir på latin? Inte mea culpa utan mea ....? Hoppas det finns någon bloggläsande kollega som kan hjälpa till där, för själv har jag ingen tid för sådant trevligt nördande just nu.

Efter att vi har erkänt och kanske sagt tio Ave Maria är det dags att vi sätter ordning på lärarutbildningen. Det ska vi göra genom att skicka tillbaka den som inte håller måttet och uppmana lärarutbildarna att ge dem nödvändig kunskap. Det är bara det att den makten och befogenheten har inte handledare ute på skolorna. Och väl är det, för även om det finns handledarutbildningar och duktiga handledare är de flesta handledare vilka lärare som helst som är villiga att ta emot en student. Här visar Malin Siwe att hon inte vet ett skvatt om förhållandet mellan lärarutbildningar ock skolor i Sverige. Ett sådant system som hon föreslår skulle endast vara möjligt om bara ett fåtal särskilt kompetenta och specialutbildade lärare kunde ha kandidater. Så ser det verkligen inte ut idag.

Hela tanken att man ska gallra vid slutet av en utbildning är för övrigt grovt osmaklig. Ska man ta in en massa studenter som inte har förutsättningar att klara ett yrke, låta dem gå på studielån i fyra och ett halvt år för att såga fötterna av dem sista terminen? Nej du Malin Siwe, det är inte lärarna som har ansvar för lärarutbildningarna. Däremot vore det både klokt och lämpligt att ställa fler frågor till skolorna om hur ändamålsenlig den utbildning nyexaminerade lärare har fått visade sig vara och hur lämpliga för yrket de elever de tar emot är. Sådana frågor har åtminstone LR varit mycket flitiga med att ställa.

Nästa punkt på lärarnas göra-lista är att gå in för individuell lönesättning på allvar. Alla på skolan vet vilka essen är - de ska ha en jättelön, menar Malin Siwe. Jag som många andra lärare är tveksam till de individuella lönerna. Den goda kamratliga stämningen har urholkats, lärare har gjorts till varandras konkurrenter och det finns stora tveksamheter runt vad man värderar och hur rektorerna skaffar kunskap om lärarskicklighet. Syftet med individuell lönesättning är att få alla att jobba bättre, men när man har en yrkeskår där de flesta färdigt går på knäna och gör så gott de kan blir effekten ibland precis den motsatta. ”Det spelar ändå ingen roll vad jag gör, så jag kan lika gärna skita i det”. Misstankar om och känslor av oförrätt, orättvisa, svågerpolitik, favoritism är inte heller några stämnings- och moralhöjare på en arbetsplats. Här kan man ju ge Malin Siwe rätt i att det här borde vara ett område där lärarfacken har visst inflytande. Men precis det här med större löneskillnader och större fokus på just undervisning och lärarskicklighet är något som åtminstone LR har drivit högljutt och oförtröttligt - men med högst klent resultat. Det är trots allt SKL och deras kommunpolitiker som håller i penningpungen och de föredrar att belöna extrauppgifter, foglighet och förändringsbenägenhet framför lärarskicklighet och några stora löneskillnader har man inte velat veta av, för det skapar missämja och avund på kommunal nivå.

Nästa påbud Malin Siwe förmedlar från sin höga häst är att vi ska tala föräldrarna tillrätta. Vi ska förklara för dem att de måste fostra barnen själva och inte kräva detaljrapporter av lärarna. Ja giv mig styrka, vete sjutton om inte det här är det dummaste av Malin Siwes alla råd. Föräldrarna har makt och befogenheter över oss, vi har ingen makt och inga befogenheter över dem. Den konkurrens mellan skolor som har uppstått i friskolereformens kölvatten har gjort föräldrarna till kunder. Många gånger besvärliga och krävande kunder, måste man tillägga. Ska man överleva som lärare idag måste man hålla sig väl med föräldrarna. Att tala om för dem hur de ska uppfostra sina barn och vad som ingår i den biten är inget jag skulle rekommendera någon som vill ha sitt lärarjobb i behåll.

Påbud nummer fem handlar om forskning. Vi ska följa forskning och sprida rönen. Det låter som ett positivt och framåtsträvande råd och det är också betydligt bättre än de föregående. Men det finns flera stora hinder även här. För det första bygger svensk skolforskning mycket på tyckande och ideologi - inget konstigt med det i ett land där man är så dåliga på resultatuppföljning som vi är i Sverige. Finns det inte hårda fakta att utgå ifrån - ja då får man väl gissa, tycka och tro istället. Det andra problemet är att det inte finns just något samarbete mellan lärare och forskare och inga mellansteg mellan de två positionerna. I praktiken betyder det att den etablerade forskning och den beprövade erfarenhet det talas om i skollagen sällan möts. Det tredje hindret är att både Skolverket och SKL haft för vana att peka med hela handen. Bort med katederundervisningen, läraren som handledare för elevernas kunskapande, PBL är några sådana uppifrån påtvingade frälsningsläror som ställt till med oreda i skolan. Det fjärde hindret är att lärarkåren är i ständig tidsnöd och tvungna att prioriera mellan en rad viktiga och angelägna uppgifter. Först på vår måste-göra-lista kommer elevvård och dokumentation, därefter kommer undervisning tätt följt av konferenser, möten och samtal. Den tid som till äventyrs blir över ska användas till för och efterarbete. Vid det laget har de flesta av oss redan använt både vår arbetstid, vår förtroendetid och litet till. Ändå finns det många lärare som intresserar sig för forskning och många skolor där man är duktiga på att sprida rön och prova nya grepp. Jag jobbar definitivt vid en sådan skola - men jag har jobbat på tillräckligt många skolor för att veta hur olika det kan se ut.

Den sista påbudet är att vi ska tänka kritiskt och självkritiskt. Den uppmaningen är riktigt, riktigt oförskämd. Vi utsätts för kritik från elever, föräldrar, kollegor, skolledning och SKL. Vi har arbetsvillkor som innebär att vi ofta är tvungna att nöja oss med en undervisningsnivå vi själva skäms över. Eller som kuratorn på Previa sa till mig när jag var nära att gå i väggen av stress: Du kan inte göra en Rolls Royce när kommunen bara betalar för en Skoda. (Min bild av verkligheten var snarare att jag gav eleverna en Skoda när kommunen bara betalat för en trampbil). Våra skolor är fulla av lärare som köper skolmaterial för egna pengar, som avsätter mycket mer tid än vi har betalt för, som engagerar sig i sina elever på ett sätt som sträcker sig långt utöver våra skyldigheter. Orsaken till det är varken pliktkänsla eller duktighet. Orsaken är att eleverna är helt underbara. Man förälskar sig i dem och vill dem väldigt väl. Man kan lugnt konstatera att kommunpolitikerna har en betydligt mer ljummen inställning till våra ättelägg än deras lärare.

Visst finns det lärare - precis som det finns sådana journalister - som skulle gagnas av en större dos eftertänksamhet och självkritik, men det finns lika många som behöver bli bättre på att förlåta sig själva för kvalitetsbrister de inte har någon makt över.

Lärarpampar, låt stå! var rubriken. Jag undrar hur många pampar som har en ingångslön på 21 000 och en slutlön på 28 000 - 30 000 efter fem års universitetsstudier? Hur många pampar kan ha som arbetsuppgift att reda ut vem det är som kissar på väggarna i elevtoaletten? Hur många pampar blir uppringda halv sju på morgonen av en rabiat förälder som ifrågasätter ens heder, kompetens, utbildning och använder olika uppfinningsrika invektiv av inget annat skäl än att man gjort sitt jobb? Hur många pampar blir kallade gubbfan eller jävla fitta inför publik, hur många pampar får gå utan fikaraster och toalettbesök för att hinna göra sitt jobb?

Malin Siwes dräpa osar inte bara ilska utan också lärarförakt och hon innehar en position som gör det möjligt för henne att sprida den ilskan och det föraktet vida omkring. På så vis kan hon orsaka den svenska skolan en hel del skada. Den där typen av texter lär inte få någon lat eller olämplig lärare att skärpa sig, däremot lägger de sten på färdigt tunga lass, ökar det allmänna lärarföraktet och gör därigenom vårt arbete svårare. Men framför allt påverkar lärarföraktet läraryrkets status och attraktionskraft i negativ riktning just när vi desperat behöver göra det mer lockande och lönsamt att välja lärarbanan.

I fortsättningen föreslår jag därför att Malin Siwe skriver om annat än skolan. Något där hon åtminstone inte ställer till med någon större skada. Förslag? Hissmusik? Julskyltning? Eller varför inte om vädret? Gudarna ska veta att vädret är en rik källa till åtminstone ilska nuförtiden. Förakt är jag rädd ställer till med skada hur man än kanaliserar det.

Bloggar: Jan Lenander, Litet äventyr med ord och bilder, Metabolism, Tankar om skolan i Media, Tysta Tankar, You're no different from me,

Allt är lärarnas fel 12

Förra omgången av 9 A tittade jag bara på delar av något enstaka program. Jag fick ett gott intryck av de inkallade expertlärarna, men tyckte att programidén var lätt oförskämd. Lärarna skuldbelades väl inte direkt, men budskapet var ändå: Titta här vad ni skulle kunna göra om ni lade manken till litet mer. Men det är inte tillagda mankar utan tid, resurser och ibland också utbildning och kompetens vi lider brist på. Tänk vad man skulle kunna uträtta om man hade mer tid? Framför allt tid att förbereda roliga och stimulerande lektioner, men också tid att ge eleverna bättre feedback. Nästa problem är resursbrist. Svårt att få hjälp för elever som behöver det, mager budget för ämnena så att man är tvungen att nöja sig med halvdant material. När det gäller resurserna har det blivit mycket bättre. I slutet av nittiotalet kunde man lika gärna ha undervisat i ett U-land. Kartböcker från åttiotalet, gamla usla läroböcker som föll i bitar, en TV per våning som alla skulle dela på, knappt några datorer. Idag har de flesta hyfsat med material - jag antar att vi kan tacka friskolekonkurrensen för det, men så att man får det man säger att man behöver - så har fortfarande få lärare det.
I det läget kändes det som ett hån att se tre lärare få all tid i världen i ett program där hela konceptet krävde framgång - vilket förstås i praktiken innebar att projektet måste framställas som en framgång.
Nu är det dags för en ny säsong. Den här gången är angreppet på lärarkåren så hårt att jag har känt mig tvungen att titta i rent självförsvar. Om det och om nya Klass 9 A skriver jag idag på Newsmill. Här kommer du dit.

Här hittar ni hela min serie Allt är lärarnas fel: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9,10 och 11.

Softball eller hardball för våra studenter?

Björklund aviserar en höjning av lånedelen av studiemedlen. Där tycker jag alliansen är helt rätt ute. Man ska inte vara tvungen att ta ett extraknäck för att klara sig och man ska inte behöva vända på varje slant medan man pluggar. De röd-gröna vill istället höja bidragsdelen. Men det är inte att studera som ska vara lönsamt utan att ha studerat. Eller rättare sagt att ställa sin examen till arbetsmarknadens förfogande.

När jag pluggade var studielivet väldigt attraktivt, betydligt mer attraktivt än många akademiska yrken. Så var också studentkorridorerna på Frescati fulla av övervintrare. Folk som skrev poesi på servetterna på lunchrestaurangen och läste sådant som vanligt folk inte ens visste existerade. Inte alls ovanligt att man valde att lägga en doktorsexamen på föregående. Det var helt enkelt trevligare att plugga än att arbeta och skillnaden i levnadsstandard mellan studielivet och arbetslivet inte tillräcklig för att ge den där sparken ut. Ju högre studieskulden tornade sig desto mindre lockande blev det dessutom att börja betala av på den. Många hade ju också studerat sig bort från arbetsmarknaden snarare än mot den.
En slags förlöpare till miljöpartiets medborgarlön.

Det var ett urbota korkat system och det vore ett stort misstag att låta de röd-gröna föra oss tillbaka i den riktningen. Att studera är att göra en investering i sin egen och landets framtid. Det behöver finnas ett element av egen risk och kostnad för att investeringen ska bli klokt placerad och bevakad. Dessutom betalar den som studerar bara en del av kostnaden för studierna. Resten betalar alla vi andra. Vi förtjänar att få igen våra investeringar genom att studenterna själva blir produktiva skattebetalare.

Det finns alltså ingen som helst orsak att göra själva studentlivet mer lönsamt. Däremot får det gärna bli betydligt mer lönsamt att ha studerat. Framför allt gäller det läraryrket. Lärarutbildningen är erkänt luftig, slapp och lätt att komma in på, läraryrket däremot är slitigt, krävande, osäkert och illa betalt. Idag får man sålunda se en lärarutbildning som en riktigt dålig investering.

Det behöver du också göra något åt, Björklund!



Media: DN, DN, Aftonbladet, SVD, Expressen.
Bloggar: Politikerbloggen, Agneta Berliner, Marcus Grundén, Pär Gustafsson, Christoffer Fagerberg, Per Altenberg, Rasmus Jonlund, Liberala Anna, Carl Nettelblad, magnusblogg, Peter Soilander, dom ljuger, Motpol, Krassman, Radikalen, Per Altenberg, Peter Andersson, Röda Malmö, Ravennas blogg.

En lärare behöver kunna litet mer än att "lära ut"

I en ledarartikel I DN jämför man läraryrket med journalistyrket ”Legitimationer hör egentligen inte hemma i branscher som undervisning och journalistik, där yrkets grundläggande kompetens består av färdigheter som de flesta utövar i vardagen och som kan utvecklas och finslipas på de mest skiftande sätt.”
Det här är en jämförelse som haltar betänkligt. För det första är få yrken så öppna för granskning som jounalistens. Hela yrkesproduktionen finns för allmänt beskådande. En lärare kan man snarare jämföra med en tandläkare. Allt kan verka bra och kännas bra vid själva ”behandlingen”, men fem år senare sitter man med facit i hand och inser att man har varit i händerna på en klåpare.
För det andra är journalistyrket ett av de mest eftertraktade och journalisthögskolan svår att ta sig in på. Inget behov av statushöjning där, däremot innebär behovet av att locka läsare att skickliga skribenter utan journalistutbildning kan få jobb på tidningar. De sitter emellertid tryggt bara så länge läsarna är dem trogna. En fast anställd lärare sitter i de flesta fall tryggt tills pensionen eller döden skiljer läraren och skolan åt.
Sist men inte minst är det viktigt att komma ihåg att lärarens arbete är myndighetsutövning. Här handlar det om elevernas rättigheter, trygghet och rättssäkerhet. Därför är läraryrket kringgärdat av regler, krav och villkor. Redan läroplan och betygskriterier är svårtolkade för en lekman. Jag har hört en obehörig idrottslärare tolka betygskriterierna så att elever som röker och äter ohälsosamt i skolmatsalen (inga grönsaker) därmed diskvalificerar sig för MVG. Själv har jag varit behörig lärare i mer än femton år och jag är fortfarande ofta tvungen att läsa in mig på lagtext för att vara säker på att jag sköter mitt jobb korrekt. Det finns lagar som reglerar hur vi skall hantera mobbning, hur vi får tillrättavisa elever, hur vi skall hantera föräldrakontakter, hur vi skall utföra, förankra och dokumentera vår bedömning, vad vi skall anmäla till skolhälsovården, socialtjänsten, skolledningen, hur vi ska hantera ett underkänt betyg, en elev med aspberger, misstankar om sexuella trakasserier, slagsmål på skolgården, blodspår på toaletten ... Pust, hoppas "I've made my point".

PJ Anders Linder kommer med en annan typ av invändningar. Blir lärare skickligare av att legitimeras undrar han. Frågan är retorisk och det förväntade svaret nej. Samma lärare med eller utan legitimation är givetvis lika skicklig. Men tittar vi på landets samlade lärarstyrka blir svaret ett annat. Om fler lärare har rätt utbildning för sitt jobb, om lärare har ett provår och om lärare kan bli av med sin legitimation kommer vi att se en standardhöjning i skolan. En annan invändning han kommer med är att de mediokra lärare som redan utexaminerats blir legitimerade med automatik. Den invändningen ekas av Adam Cwejman, ordförande för LUF. Där är frågan vem som ska lastas för den dåliga lärarutbildningen. Studenterna eller myndigheterna?

På Voter ställer man en annan felaktig fråga: "Kan obehöriga lärare många gånger vara bättre på att lära ut än behöriga?" Klart att de kan. Behöriga lärare kan också många gånger vara "bättre på att lära ut" än obehöriga. Vad har det med något att skaffa?

P.S. Tack Peka för ditt beröm under PJ Anders Linders blogg. Jag växte så mycket att jag slog huvudet i taket. :)

Läsvärda bloggare i ämnet (som av en slump tycker som jag): Mikael Wendt (FP), Seved Monke (FP), Linnea Darell (FP), Anna Wikström (S)och Mats Gerdau (M)

Ny skollag på gång

och inte en dag för tidigt. Ett av de mest välkomna inslagen är att möjligheten att ge obehöriga fast anställning täpps igen. Här är det enligt DN många som håller med mig. I bloggosfären får skollagen beröm från allt från moderater till vänsterpartister. Men PJ Anders Linder sällar sig inte till hyllningskören. I dagens SVD använder han ord som ”privilegium” och ”adla” när han argumenterar mot förslaget. ”Skall man verkligen adla alla som tagit sig genom en lärarutbildning oavsett deras duglighet?” frågar han sig. Självklart inte, är svaret. Att man är behörig betyder ingen automatisk rätt till tjänst. Rektorer väljer vem de anställer. Problemet är att skolan idag styrs av ekonomi i långt högre grad än av andra hänsyn. Den billigaste läraren blir då den bästa. Och vem tror ni kostar minst, den behöriga eller den obehöriga läraren? (det borde kanske snarare heta lärare eller "vuxen i skolan" för är man obehörig är man inte lärare). En obehörig ... person är inte bara billig i drift. Han är i allmänhet också foglig, flexibel, mottaglig för påtryckningar och generös i bedömning och betygssättning. Protesterar knappt ens över att bli uppsagd lagom till midsommar och återanställd när höstterminen börjar.

Den svenska skolan präglas av sjunkande resultat, stora skillnader mellan skolor, orättvisor i bedömning. Samtidigt har vi en mycket hög andel obehöriga lärare. Självklart finns det ett samband. Om vi hade en resultatkontroll värd namnet skulle vi veta exakt hur starkt det sambandet är. Som det nu är låter vi skolor och lärare sätta betyg på sig själva och får alltså ta deras ord för hur framgångsrika de är. En sak är klar. Varken de svenska universiteten eller internationella undersökningar bekräftar skolornas självbild.

Några andra stämmor i skollagens hyllningskör: Christermagister, Rasmus Jonlund och Nina Larsson