måndag 24 oktober 2011

Nu kör vi igång Liberala Lärare!

Det talas mycket om hur läraryrket behöver återupprättas och lärarna få högre status och högre lön. Verkstad är det betydligt sämre med. Lärarna är mer överarbetade än någonsin och nästan lika överkörda. Lönerna stampar i samma spann och kraven på oss ökar ständigt. Ett exempel? Här är länken till Skolverkets Allmänna råd om planering och genomförande av undervisningen. Goda råd måhända, men så många och detaljerade att knappast någon lärare kan leva upp till kraven - och ändå handlar det bara om den del av målen och kraven som relaterar till undervisningen.

 Ingen kommer att lyfta upp oss lärare, damma av oss och ge oss kronan och halva kungariket.  Ska läraryrket återupprättas, ska vi får den frihet och de redskap vi behöver för att kunna göra ett bra jobb måste vi slåss för det. Det är bara vi som kan återupprätta vår profession. För att ro i land med det behöver vi både samtala och samarbeta. För att dra vårt strå till den stacken har Gertie, Gösta och jag startat Liberala Lärare. Ett nätverk inom FP där många är folkpartister, men inte alla. Alla Liberala Lärare är däremot villiga att diskutera, samarbeta, debattera och väcka opinion för att återupprätta världens viktigaste yrke. Som vi skriver i vårt manifest:  Aldrig mera en skolkommission utan lärare!

Hur ska vi gå tillväga? Steg ett är att samla medlemmar. Ju fler vi är desto högre hörs vi. Steg två är att enas om frågor att driva och att föreslå representanter till de forum där skolan diskuteras och där viktiga skolbeslut tas. Vi kommer att uppvakta politiker, påverka lärarfacken, samarbeta med forskare, näringslivsrepresentanter, elev- och föräldraorganisationer. Vi kommer att skriva artiklar, blogga och väcka opinion.

Intresserad? Steg ett är att be om tillträde till Facebook-gruppen och kolla in hemsidan. På så sätt kan man delta i diskussionerna och ha insyn i vad vi sysslar med. Steg två är att mejla någon av oss grundare och bli registrerad som medlem. Då får man vårt medlemsbrev och kan vara med och bestämma vilka frågor vi ska driva och hur styrelsen ska se ut. Nu i inledningsfasen är det grundarnas hjärtefrågor som gäller. Vilka de är? Det har vi redogjort för i vårt manifest som du hittar här.

Vi kommer att göra det mesta av vårt arbete online. Skypekonferenser, chattar, google documents, twitter, etc. Det enda fysiska mötet för intresserade medlemmar blir årsmötet. Inga dåliga samveten, inga sura miner och inget gnäll - i Liberala Lärare hjälps vi åt efter lust, tid, ork och förmåga och vi har siktet framåt.
Här hittar du hemsidan:
Facebookgruppen

Kontaktuppgifter för potentiella medlemmar finns på hemsidan och i manifestet.

fredag 21 oktober 2011

Smaklig måltid, Storebror!

Så var mitt andra landsmöte avklarat. Jag kan säga att landsmöten är inget för veklingar. Man sitter från arla morgon till tidig natt och lyssnar, talar, läser och röstar. Mat kastar man i sig i all hast - i den mån det finns någon - och sover gör man knappt. Föregås och följs en sådan helg av tuffa arbetsveckor gäller det att man lägger sig i hårdträning i god tid för att inte kroppen ska säga ifrån.

Samtidigt är landsmöten höjdpunkter i det politiska arbetet. Det är då man lyfter blicken från hanteringen av det som dyker upp i kommunen eller i riket och tittar efter vart man är på väg och bestämmer vilka korrigeringar man vill göra. För min del gick mycket bra under landsmötet. Jag är riktigt glad över vårt jämställdhetsprogram. Det är inriktat på att ta bort hinder, informera och erbjuda morötter. Ett liberalt jämställdhetsprogram utan kvotering och pekpinnar. Jag är också glad över att vi fick bort drogtesterna i skolan. (mer om det i ett senare inlägg). Studentexamen fick jag inte ta upp. Istället fick jag en välbehövlig lektion i skillnaden mellan yrkande och motion. Men jag fick beskedet att partistyrelsen är positiv - och det är förstås en tillräckligt god nyhet.  När det gäller Östergötland hade vi tre motioner som handlade om infrastruktur och jag fick mitt sagt om att lägga mer krut i mitten av riket. Men trots alla personliga segrar känner jag en kvardröjande förstämning. Och det beror helt och hållet på det ljumma intresset för integritetsfrågor i FP (LUF och Östergötland undantagna).

Hanne Kjöller skriver på DN om dum ungdom som inte förstår att de på Facebook bjuder på just sådan information man slåss så hårt för att hålla för sig själv i kampen mot IPRED, FRA och datalagringsdirektiven. Jag gillar Hanne Kjöllers sätt att ta ut svängarna skarpt och håller även här med henne i slutsatserna - individen måste ha makt över sitt material även på nätet. Men den här jämförelsen haltar ordentligt. Det är en jäkla skillnad på att som medborgare välja att vara öppen i sin kommunikation och att myndigheterna tillskansar sig information utan tillstånd - eller ens information om att man gör det. Jag får ett brev hem om någon utforskat min kreditvärdighet - men inte om någon läst min e-post.

Med förbluffande små protester har vi vi tillåtit stora inskränkningar i våra fri- och rättigheter. Övervakningskameror, signalspaning, datalagring, kartläggning och avlyssning. Vi köper bilden av att vi alla är potentiella offer som måste skyddas från onda brottslingar och terrorister, bilden att vi väljer mellan frihet och fara eller ofrihet och trygghet. Det har alltid funnits våld, hot och faror. Vår tid skiljer sig inte från någon annan därvidlag. Om något säger forskarna att vår tid är fredligare än mången annan. Ändå kryper myndigheterna längre och längre in i våra privata skrymslen och vrår - och vi låter dem göra det. Polisen talar inte bara om att patrullera nätet utan om att infiltrera och göra det under täckmantel. Som om vi var tillbaka i det kalla kriget.

Vi har i västvärlden någon slags skum självgod syn på utveckling och på oss själva i ett historiskt perspektiv. Vi verkar tro att vi är bättre än folk i andra delar av världen, bättre än vi själva var förr, att vi har större insikter, har utvecklats, evolverat - kort sagt att vi inte riskerar att göra samma misstag som våra förfäder eller grannar. Ingen Muammar Khadaffi kan födas på våra breddgrader. En Hitler var bara möjlig förr när vi inte visste bättre. Någon annan förklaring kan jag inte hitta till att vi så beredvilligt  och så ironiskt lämnar ifrån oss våra fri- och rättigheter i kampen mot brottslighet och terrorism  - a.k.a. kampen för demokratin.

Storebrorssamhället är redan här. Nu är det bara Storebror som fattas.
   Men förr eller senare dyker han upp. Det har han alltid gjort.





Media:  DN:s Annika Ström Melin varnar för att ge polisen för stora befogenheter i Varning för nätaktivism, Om Khadaffi  skriver DN i Skräckväldet är historia. SVD:s ledare om diktatorns fall hittas här: Libyen är befriat från diktatorn Gadaffi. Johanne Hildebrandt skriver om Säpo och DDR,
Läs också Kriget mot terrorismen är en lönsam industri i Aftonbladet och  Dator vår som är i Himmelen i Expressen.

lördag 15 oktober 2011

För tyst om skandalskolor?

Johan Kant och jag har en artikel på Newsmill: Studentexamen krävs för bättre kontroll av skolorna. Inte så lätt att samskriva på Newsmill tydligen, för man får titta sig omkring en del för att få klart för sig att det är två skribenter.  Hur som helst handlar artikeln om den senaste friskoleskandalen.  Av någon orsak har den bara blivit en Stockholmsnyhet och även där stannat i DN.

Skandalskolan är en liten friskola i Täby som heter Kristinaskolan. En skola/ särskola för barn med särskilda behov - särskilt barn med autism, asperger och liknande diagnoser.  Efter en skolinspektion konstaterar utredaren att underlåtelserna är tillräckligt allvarliga för att stänga skolan. Nu har man givits till 15 november för att åtgärda bristerna.  Kort därefter visade det sig också att man under flera år tagit ut mycket höga vinster och löner. Det största uttaget på 10.5 miljoner (omsättning 20 miljoner) bara två veckor efter skolinspektionen. Knappast någon slump.  Man får ju en muntlig preliminärrapport när inspektionen är klar.

I DN började rapporteringen för en dryg vecka sedan: Specialskola får hård kritik – ”har ingen koll”.  Rektorn protesterade att kritiken byggde på missförstånd och att föräldrarna och eleverna är nöjda. Det här läste min vän Susanne som har en son på skolan. I den här intervjun berättar hon precis hur nöjda föräldrarna är: ”De slösar bort min sons tid på Kristinaskolan”. Nu kan man fråga sig varför hon hade sin son kvar på skolan efter att ha uppdagat så många brister.  Jag tror att alla som har barn med diagnoser och särskilda behov kan förstå varför. Det handlar om sköra barn med stort behov av trygghet, kontinuitet och fasta relationer. Inte lätta att flytta på under några omständigheter. Inte heller lätta att hitta nya platser för om skolan skulle tvingas stänga.

Susanne  och jag har varit vänner länge och jag vet hur mycket hon har fått kämpa för sin son. Inte för några extra favörer utan för att han ska få det han har rätt till. Det har hon också gjort på Kristinaskolan. Bråkat och argumenterat, vunnit seger på seger.  Även det  att hon behövt kämpa så mycket är något jag upplever som djupt upprörande och det förtjänar ett alldeles eget blogginlägg. Men just den här gången är fokus skolan.

Jag var i Stockholm förra veckan och då sov jag - som jag ofta gör - hos Susanne. Det råkade vara samma dag som den första DN-artikeln publicerades. Kristinaskolan var förstås vårt främsta samtalsämne. Susanne hade fått förfrågan om att ställa upp på en intervju och hon grubblade över hur hon skulle göra. Vad var bäst för hennes son?  Jag är väldigt stolt över henne, över att hon valde att ställa upp.  Hade fler slagit larm tidigare skulle det kanske inte ha gått så här långt. Vi kan inte nöja oss med att se till våra egna barn. Vi är också ansvariga för varandras, för vår gemensamma framtid.

Ytterligare en slump var att jag skulle träffa Johan Kant den kvällen. Det skedde hemma hos Susanne. Vi åt, pratade skola och hade det trevligt. I lördags bloggade Johan Kant om Kristinaskolan - utan att göra kopplingen till intervjun med Susanne dagen innan.  Läs hans förträffliga inlägg här: Nu har det hänt igen: ännu en friskola plockar ut feta vinster.
   Vi måste alla hjälpas åt att rikta strålkastare mot skolor som inte borde få vara skolor. Den som stjäl framtid från våra barn måste stoppas.

söndag 9 oktober 2011

Skolutveckling och konsten att jonglera

Det har varit stiltje i bloggen ett tag, men jag kan försäkra att det inte har rått stiltje i mitt liv - vare sig privat, yrkesmässigt eller politiskt.
   De senaste veckorna har det känts som om alla bollar är i luften samtidigt. Det värsta och bästa är att alla bollar är viktiga - ingen får ramla ner på marken.  ”Först kommer liv och hälsa, sedan jobbet”, Så sa min rektor till mig när jag berättade om hälsobekymmer i familjen. Sympatiskt och klokt. Självfallet har den bollen haft prioritet. Men jobb-bollen har också känts extra betydelsefull just nu. På Djäkneparksskolan har vi rivstartat utvecklingsarbetet - mitt nya ansvarsområde och något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. En annan hjärtefråga är likvärdig bedömning. På måndag ska jag och rektor Ylva presentera våra tankar kring centrala bedömningsgrupper för Norrköpings skolförvaltning. Till ett sådant möte vill man inte gå oförberedd, så här har det både tänkts och plitats en hel del.  De senaste dagarna har jag ägnat åt Qualis granskarutbildning - något som också känns både viktigt och meningsfullt.

Politiken då?  Nästa helg har FP landsmöte. Det är där vi spikar politiskt program och i år har jag privilegiet att vara ett av ombuden för Östergötland. Förra lördagen hade vi minilandsmöte, det finns en tjock lunta med motioner att sätta sig in i och dessutom har jag mina egna frågor att driva. Dels de förslag som kommer från den jämställdhetsarbetsgrupp  jag satt med i under Nyamko Sabuni, dels mina skolmotioner om studentexamen och moderna språk som obligatoriskt skolämne. De motionerna lämnade jag in för sent och jag har härjat runt på alla tänkbara nivåer för att de ända ska bli ordentligt behandlade på landsmötet.  Av allt jag gör och har gjort politiskt är studentexamen det absolut viktigaste. Jag är nämligen övertygad om att en systematisk resultatkontroll är en förutsättning för likvärdighet och goda kunskapsresultat i skolan. Ja och  sist men inte minst för den frihet och det manöverutrymme som krävs för att en lärare ska kunna göra ett riktigt bra jobb.

Inte så konstigt att lokalpolitiken har fått stå tillbaka. En insändare om busstrafiken och Ringarums och en artikel från oss i styrelsen om kommunal granskning är allt jag har presterat. Men eftersom jag inte sitter i kommunstyrelsen har jag heller ingen annan input än den som kommer från NT. Det innebär att det enda jag har att förhålla mig till är Lionas och andras förslag om gågata. Låt mig därför avslutningsvis påpeka att jag tycker att det är ett utmärkt och intressant förslag och att jag hoppas att vi kan pröva konceptet redan nästa sommar.

Ikväll blir det i alla fall start på något spännande. Klockan sex träffar Cizzie Kemle, Erland Olausson och jag Lennart Sjöberg för första delen av Radio Wix tycker till.. Det kommer att handla om vargar och mycket annat spännande.  Fortsättning följer... :)

fredag 7 oktober 2011

Vad kostar det att dissa betygen?

Ingen rast och ingen ro i mitt liv just nu. Sedan i onsdags eftermiddag är jag i Stockholm på Qualis granskarutbildning och i tisdags upptogs kvällen av ett föräldramöte. Inte egentligen någon tid att skriva artiklar med andra ord. Men i tisdags läste jag en artikel av Katerina Janouch på Newsmill som jag inte kunde låta bli att bemöta. Det är en artikel där hon i rollen som upprörd förälder sågar det nya betygssystemet jäms med fotknölarna. Det ironiska var att när jag läste den hade jag tio minuter tidigare stått i vår aula och förklarat det nya betygssystemet för våra åk 8 föräldrar med hjälp av Skolverkets powerpoint. Jag tyckte det gick bra. Lugnt, sansat och sakligt togs informationen emot.

Det fick mig att fundera över skolans informationsroll. Hur kommer det sig att Janouch blir så upprörd att hon gör något så uppenbart gagnlöst? Hennes barn kommer att bedömas enligt det här systemet hur många artiklar hon än skriver. Om hon ingår en allians med barnen mot det ”sadistiska”, ”ogenomtänkta”, ”knäckande”, ”obegripliga” betygssystemet gör hon dem bara otrygga och sämre rustade att trivas och prestera bra i skolan. En känslosam och destruktiv typ av ”föräldrahjälp” som är alltför bekant för alla lärare. Man bondar med sitt barn mot skolan och skaffar sig samhörighet på skolans bekostnad. Men vad triggade henne?Det är inte troligt att hon på sitt föräldramöte fick höra att personalen var på banan och eleverna i goda händer eller att några av syftena med förändringarna var ökad tydlighet, likvärdighet och rättssäkerhet.

I augusti skrev jag ett inlägg om en föreläsning med Christian Lundahl där han kritiserade betyg, kunskapssynen bakom styrdokumenten och det nya betygssystemet (Raketbränsle eller grus i maskineriet). Jag menade att han gjorde de lärare som lyssnade en björntjänst. Handlar det här om samma sak i nästa led? Eller är det bara okunskap och  bristande professionalitet som blottas?

Här är länken till min Newsmillartikel: De nya betygen är inte problemen.

söndag 2 oktober 2011

Mats Olsson, pojkarnas riddare del 2

I veckans Skolfront debatterade Mats Olsson, författare till bloggen Tysta Tankar, könsroller och skolan med Ingemar Gens och Gudrun Schyman. Och det gjorde han med den äran. Lugn och saklig framförde han sina tankar och argument. Bra skötte sig även Gudrun Schyman. Till min lättnad var hon vänlig och saklig mot båda meddebattörerna - även om de inte alltid fick tala till punkt. Att debattera mot henne är annars något som kan få vem som helst att darra på manschetten. Hon är verkligen skicklig. Skicklig på att skaffa sig talutrymme, på att hitta svagheterna i någon annans argumentation och på att komma med ett begripligt och slagkraftigt budskap. Genusforskare Gens lade däremot fram den ena halvkokta tanken efter den andra. När han sa att lärare skulle följa pedagogiken och inte blanda in sin egen personlighet stönade jag högt. En lärare som lämnar sin personlighet utanför klassrumsdörren kan inte göra mycket nytta, och pedagogiken vi ska följa? Om det är något jag vill bekämpa är det bruket att lyfta en specifik pedagogisk modell som den rätta vägen. Det finns ingen rätt väg. Det finns nästan lika många vägar som det finns lärare och elever. Rätt är den väg som fungerar. Den väg som leder till utvecklade färdigheter och uppnådda mål.

Mats argumenterade som sagt sakligt och väl, men håller jag med honom? Ja och nej. Precis som Mats tror jag att det är viktigt att barnen får både manliga och kvinnliga förebilder. Jag tror också att en manlig lärare i ett ämne som upplevs kvinnligt - och vice versa - kan göra stor nytta. Men jag uppfattar förkvinnligandet av skolan som en bland många faktorer som driver pojkar från läsning och plugg och flickor mot en glädjelös och destruktiv jakt efter höga betyg och annan yttre bekräftelse. Lika litet som det finns en väg till kunskap finns det en väg till jämställdhet. Även här borde vi vara mycket mer resultatinriktade och mindre metodinriktade.

Jag har kämpat ihärdigt mot den slentrianmässiga placeringen av flickor i en offerroll. När Mats talar om pojkarnas skolmotstånd som en naturlig konsekvens av negativa respons och nedlåtande behandling tycker jag att han gör pojkar till offer. Mats menar att den enkönade förskolan är en stor bov i dramat, att pojkarnas skolutanförskap börjar i förskolan där nästan all personal är kvinnlig. Men när i mänsklighetens historia har männen tagit hand om de små barnen? Innan förskolan fanns det dagis, innan dagis fanns det barnträdgårdar, innan barnträdgårdarna fanns det mammor, mor- och farmödrar och barnflickor. Om mansrollen idag är mer problematisk än tidigare har jag  därför svårt att se kopplingen till förskolan.

Mats säger också att traditionellt pojkbeteende bemöts med nedlåtande i förskolan. Jag hoppas verkligen han har fel i att förskollärare går så långt ifrån sina styrdokument och sin yrkesroll. På högstadiet och gymnasiet känner jag inte igen att pojkar skulle få negativ respons och nedlåtande bemötande. Min egen son hade det tufft i förskolan just för att han inte var särskilt grabbig. Uppvuxen med storasyster som enda sällskap först i Kuwait och sedan på en segelbåt lekte han naturligt också med flickorna och det i sig är något som är ytterst kostsamt för en pojke. Tio år senare frågade min yngsta dotter mig (hon gick då i åk 1) vad det beror på att flickor kan leka både flicklekar och pojklekar, men pojkar inte kan leka flicklekar. Hon hade noterat att hon och andra flickor utan kostnad kunde växla mellan pojkgrupperna och flickgrupperna, men att rörelsen aldrig var åt andra hållet. Ingen pojke kom någonsin till flickorna, ingen pojke hoppade hopprep eller ruta. Vi skolas alla in i vårt kön på ett eller annat sätt. Uppenbarligen är pojkarnas inskolning mindre tillåtande. Beror det på dagis? Tror inte det.

Mats slåss för pojkars rätt att vara pojkar, han kämpar för alla barns rätt till olika förebilder, för den variation som gör det lättare för oss att acceptera och bejaka den vi är.  Han kämpar också för rätten att vara just så manlig eller kvinnlig som man råkar vara som lärare eller förskollärare. Det är uppenbarligen en viktig kamp, för man hör om och om igen både att ”macho” män inte väljer att bli lärare och att de heller inte borde välja att bli lärare. Så länge det är okej att vara en ”macho” elev (vad man nu menar med det) måste det vara okej att vara en ”macho” lärare. 
Det här är en viktig kamp och en kamp som många fler borde föra. Ytterst handlar det om något som är helt fundamentalt för både livskvalitet och demokrati - rätten att vara den man är och tillmätas det vår grundlag ger oss: Alla människors lika värde.