Om läxor, offertänk och räddare i nöden

Härom veckan satt jag på busshållplatsen utanför Vammarskolan i Valdemarsvik när en man kom och upplyste mig om att jag väntade förgäves. Full panik, för bussen skulle precis ha kommit och alternativ-hållplatsen var långt borta. Jag skjutsar dig sade min räddare – som faktiskt inte var helt okänd. Det stod nämligen Lillens på bilen. Tack vare honom hann jag med bussen, kom till Stockholm och kunde debattera läxor i TV4 Morgon med Pernilla Alm. 

Tack vare honom kände jag mig också litet varmare och gladare hela dagen. Och förstår bra mycket mer benägen att anlita Lillens. Tack Victor! J

Vet inte vad det är med Pernilla Alm, läxor och julen… Vi två hade ju en läxdust dagen innan julafton i fjol. Vi debatterade i P1, replikerade på varandras artiklar, och jag skrev extremt långa och många blogginlägg om läxor. Här är länken till det första: http://helenavonschantz.blogspot.se/2015/01/laxduellen-directors-cut-del-1.html

Även den här gången är det Pernilla som dragit igång en läxsnurr just innan jul.

 … Får jag välja skriver jag nog hellre julklappsrim än läxinlägg såhär års. Av Pernillas ansiktsuttryck i TV-inslaget att döma är läxdebatten inte bra för hennes ”holiday spirit” heller…

… Men, men, trumpetar det i luren här på skolbarrikaden är det bara att woman up och göra sitt bästa.

... Ska vi vara noga var det i Isak Skogstads öra det trumpetade (ordförande för LR Stud). Han hade förhinder och tipsade TV4 Morgon om mig. Här är länken till hans läxartikel: Eleverna behöver fler läxor, inte färre. 

Hur kommer det sig att Pernilla och jag båda kan ta avstamp i vikten av likvärdighet och landa på helt motsatta barrikader? I grunden skulle jag säga att det handlar om människosyn. När Pernilla talar så medkännande om den här stackars eleven med ADHD som har fullt upp med att klara skoldagen och verkligen inte ska belastas med några läxor, om hur jobbigt det är att vara föräldrar till ett sådant barn och  om hur sådana föräldrar verkligen inte ska belastas med att deras barn har läxor, då gör hon både elev och föräldrar till objekt för hennes subjektiva godhet – med andra ord till offer. Det viktiga blir att visa medkänsla och förståelse för situationen här och nu. Att priset för en mer avslappnad skoltid kan bli ett otillfredsställande vuxenliv verkar hon inte reflektera över. Ändå går vi i skolan i 12 år, medan ett yrkesliv varar i någonstans mellan 40 och 50 år.

När jag ser på mina elever känner jag ett stort ansvar. Det är mitt jobb och mitt ansvar att medverka till att varje elev kan nå sin fulla potential, en potential som jag inte kan bedöma gränserna för. Om jag har en framtida Selma Lagerlöf, Albert Einstein, Albert Camus eller Indira Gandhi i mitt klassrum kan jag aldrig veta. Det jag vet är att jag inte vill ha någon del i att någon av mina elever inte kan bli sin bästa och största version, i att någon av mina elever inte uträttar de storverk de har kapacitet för. Och vem av dem det kan bli – hur vet man det? Forskning visar att hög begåvning, diagnoser och mental sjukdom ofta följs åt. Vem skulle ha trott att Stephen Hawking skulle uträtta det han har gjort med sin svåra sjukdom? Det kan lika gärna vara Pernillas ”stackars ADHD elev”, eller min elev med Tourettes, psyksjuk mamma och frånvarande pappa som kommer att rädda eller förbättra världen, som någon annan.

Vi lärare har inte rätten att låta våra elevers handikapp, hemmiljö, eller korta tid i Sverige, begränsa deras livschanser och möjligheter. Där Pernilla – gissar jag -.vill befria en ”stackars” dyslektiker från läsläxor gör jag precis tvärtom. Jag föreslår dubbla läxor, skickar med böcker på sommarlovet, uppmanar att lägga dubbelt/tredubbelt krut på läsningen. Och jag tänker aldrig stackars, för det vore att placera mig på en högre post där jag ömsint kan blicka ner på min elev och känna mig god, stark och snäll. I själva verket kan varje elev, ska varje elev kunna kliva på mina axlar och gå förbi mig.

Efter drygt 30 år i Sverige känner jag mig ofta svensk, men inget får mig att känna mig så finsk som den här daltmentaliteten som jag beskriver. Inget gör mig så frustrerad och så arg. Det här omhändertagandet är så självgott, så förljuget och det ställer till med så mycket elände.

Alla som gör sig själva till det goda subjektet som ska ta hand om det stackars lilla objektet/offret ägnar sig åt att putsa sina egna glorior på objektets bekostnad.  Det är den lilla kostnaden. Den stora kostnaden är att daltandet så ofta kostar både livschanser, självrespekt och jämställdhet.

Mina elever får läxor för att jag vill att de ska lära sig hur de lär sig, att de kan lära sig vad som helst, att arbete ger utdelning, att hjärnan växer av ansträngning, att de kan mer än de tror, att man kan bli lycklig både av att lära sig och av att kunna, och att frustration och ansträngning ofta följs av tillväxt och insikt. Allt som är värt något här i livet kräver en ansträngning, en insats. Varje mål man ställer upp kräver en bedömning av vilka insatser som krävs för att målet ska kunna uppnås. Mina elever får läxor för att de skall förstå att de äger och formar sina liv och kan uträtta storverk – vare sig de har rätt föräldrar, rätt gener eller rätt bostadsort, vare sig jag och deras övriga lärare är skickliga, inspirerande, kunniga eller motsatsen.

Det är eleverna som är subjekten. I skolan. I sina egna liv. Det har ingen lärare rätt att glömma.

Länkar till mina inlägg: Bakläxa för läxdebatten (2013), Stoppa häxjakten på läxor (SVD 2015), Läxduellen del 2 Forskningen, Läxduellen del 3 Praktiken, 

"The three great essentials to achieve anything worth while are: Hard work, Stick-to-itiveness, and Common sense."
Thomas A. Edison

"Talent is cheaper than table salt. What separates the talented individual from the successful one is a lot of hard work". 
Stephen King

Den duktige pensionären och de svaga eleverna.

Han är en flitig pensionär, Per Acke Orstadius. En betygskritisk artikel i Skolvärlden och en Helena von Schantz-kritisk, eller kanske snarare FP-kritisk artikel i Pedagogiskt Magasin, allt på en och samma gång. Det öppna brevet besvarar jag i nästa nummer av tidningen,  däremot förtjänar den betygskritiska artikeln ett blogginlägg  om och när tiden och lusten infaller samtidigt.

Men först måste jag ta upp något som har skavt som en sten i stöveln, nämligen Orstadius flitiga bruk av det självmyntade ordet ”skolsvaga” om elever.  För det första är det en högst oprecis kategorisering. Hur många är det som buntas ihop här? Ingår de omotiverade? De med trassliga hemförhållanden? De som har skrala förkunskaper? Diagnoser? Utvecklingsstörning? Svagbegåvade? Alla som får underkänt i något? Alla som inte får mer än C i snitt?  Det är till stor hjälp i en diskussion om parterna är överens om vad och vem man diskuterar.

För det andra upplever jag ordet som nedlåtande,  provokativt, olämpligt och direkt felaktigt. En elev som trivs och lär sig i skolan kan näppeligen kallas ”skolsvag”.  Enligt min lärarerfarenhet finns det inga elever som inte kan trivas och lära sig i skolan - alltså finns det inga ”skolsvaga” elever.

Däremot finns det elever som inte kan tillgodogöra sig den undervisning de får. Elever som av olika skäl inte trivs och lär sig i skolan. Det kan bero på att undervisningen håller låg kvalitet, är på fel nivå eller fel utformad för just den eleven. Det kan handla om att tryggheten, resurserna, förkunskaperna, självförtroendet, arbetsron, nattsömnen, husfriden, kosthållningen, motivationen är otillräcklig/ otillräckliga. Det kan också bero på en rad övriga faktorer. Eleven kanske ogillar sin lärare. Prioriterar rankingen i Counter Strike. Är djupt och olyckligt kär. Är för rädd att misslyckas för att vara villig att försöka. Är för rädd att framstå som en plugghäst.  De möjliga orsakerna är närmast oändliga.

Jag kan inte uttala mig om rikets alla elever, men mina är i varje fall inte svaga. Inte en endaste en.  Däremot är jag rätt svag för dem. Med tiden blir jag det för varendaste en. Då kanske det är jag som är ”skolsvag”?

 Sätter man en etikett som ”skolsvag” på en elev har man placerat problemet där. Elevens svaghet är problemet. Problemeleven. Jag kan förstå frestelsen att göra så. Men det är djupt orättfärdigt och helt orimligt att lägga bördan för skolans tillkortakommanden på eleverna.

Dessutom är varken människan eller skolan statisk. Om det skulle "skolsvaga" elever som Einstein och Newton kunna vittna.

För tyst om skandalskolor?

Johan Kant och jag har en artikel på Newsmill: Studentexamen krävs för bättre kontroll av skolorna. Inte så lätt att samskriva på Newsmill tydligen, för man får titta sig omkring en del för att få klart för sig att det är två skribenter.  Hur som helst handlar artikeln om den senaste friskoleskandalen.  Av någon orsak har den bara blivit en Stockholmsnyhet och även där stannat i DN.

Skandalskolan är en liten friskola i Täby som heter Kristinaskolan. En skola/ särskola för barn med särskilda behov - särskilt barn med autism, asperger och liknande diagnoser.  Efter en skolinspektion konstaterar utredaren att underlåtelserna är tillräckligt allvarliga för att stänga skolan. Nu har man givits till 15 november för att åtgärda bristerna.  Kort därefter visade det sig också att man under flera år tagit ut mycket höga vinster och löner. Det största uttaget på 10.5 miljoner (omsättning 20 miljoner) bara två veckor efter skolinspektionen. Knappast någon slump.  Man får ju en muntlig preliminärrapport när inspektionen är klar.

I DN började rapporteringen för en dryg vecka sedan: Specialskola får hård kritik – ”har ingen koll”.  Rektorn protesterade att kritiken byggde på missförstånd och att föräldrarna och eleverna är nöjda. Det här läste min vän Susanne som har en son på skolan. I den här intervjun berättar hon precis hur nöjda föräldrarna är: ”De slösar bort min sons tid på Kristinaskolan”. Nu kan man fråga sig varför hon hade sin son kvar på skolan efter att ha uppdagat så många brister.  Jag tror att alla som har barn med diagnoser och särskilda behov kan förstå varför. Det handlar om sköra barn med stort behov av trygghet, kontinuitet och fasta relationer. Inte lätta att flytta på under några omständigheter. Inte heller lätta att hitta nya platser för om skolan skulle tvingas stänga.

Susanne  och jag har varit vänner länge och jag vet hur mycket hon har fått kämpa för sin son. Inte för några extra favörer utan för att han ska få det han har rätt till. Det har hon också gjort på Kristinaskolan. Bråkat och argumenterat, vunnit seger på seger.  Även det  att hon behövt kämpa så mycket är något jag upplever som djupt upprörande och det förtjänar ett alldeles eget blogginlägg. Men just den här gången är fokus skolan.

Jag var i Stockholm förra veckan och då sov jag - som jag ofta gör - hos Susanne. Det råkade vara samma dag som den första DN-artikeln publicerades. Kristinaskolan var förstås vårt främsta samtalsämne. Susanne hade fått förfrågan om att ställa upp på en intervju och hon grubblade över hur hon skulle göra. Vad var bäst för hennes son?  Jag är väldigt stolt över henne, över att hon valde att ställa upp.  Hade fler slagit larm tidigare skulle det kanske inte ha gått så här långt. Vi kan inte nöja oss med att se till våra egna barn. Vi är också ansvariga för varandras, för vår gemensamma framtid.

Ytterligare en slump var att jag skulle träffa Johan Kant den kvällen. Det skedde hemma hos Susanne. Vi åt, pratade skola och hade det trevligt. I lördags bloggade Johan Kant om Kristinaskolan - utan att göra kopplingen till intervjun med Susanne dagen innan.  Läs hans förträffliga inlägg här: Nu har det hänt igen: ännu en friskola plockar ut feta vinster.
   Vi måste alla hjälpas åt att rikta strålkastare mot skolor som inte borde få vara skolor. Den som stjäl framtid från våra barn måste stoppas.