torsdag 24 februari 2011

Implementeringsansvarig

Implementeringsansvarig. ... Smaka på det ordet en stund. ... Rätt fyrkantigt, eller hur? Och hårt. Något man kan bryta en plomb på snarare än en skylt man villigt håller över huvudet. Ansvarig... Hur kul är det? Implementering ... Det ordet luktar tvångsmatning. Får mig att tänka på den vämjeliga fiskleverolja min mor tvingade i mig och min bror när vi var små. Hon såg sig antagligen sig som implementeringsansvarig för vår hälsa.

Ändå är jag nu - och alldeles av fri vilja - en av de drygt hundra lärare som är ansvariga för implementeringen av de nya styrdokumenten i Norrköpings kommun. Det var många som varnade mig när jag lämnade in ansökan. Obetalt extra arbete lovade man mig. Ingen kommer att tacka dig lovade man mig också. Ingen sade rakt ut att jag skulle komma att ångra mig, men det var underförstått i varje kommentar.

Jag är väl inte precis någon kommunkramare. Tvärtom är jag övertygad om att ett återförstatligande av skolan är en nödvändig åtgärd om vi ska kunna följa skollagens paragraf om en likvärdig skola. Men när det gäller den utbildning Norrköpings kommun har gett oss implementeringsansvariga har jag bara beröm att komma med. Vi har hört forskare och läst forskningsrapporter, vi har fått en processledarutbildning och möjlighet att nätverka. Vi har kommit åt att jämföra, problematisera och diskutera de nya och gamla styrdokumenten. Inte en timme, inte ett moment har känts onödigt.

Obetalt extra arbete? Javisst blev det så. Men ångrat mig har jag inte en sekund. Det är så här nya styrdokument ska sjösättas och jag är glad och tacksam över att Norrköpings kommun valt att satsa så klokt, så stort och så tidigt. För det är ju faktiskt obetalt extra arbete för kommunen också. Inte en krona att spara, men däremot gott hopp om en bättre och mer likvärdig skola i Norrköpings kommun.


P.S. Någon mer än jag har uppenbarligen insett att implementeringsansvarig är en betänkligt hård och kompromisslös skorpa för en så näringsrik och aptitlig fyllning. Numera titulerar vi oss nyckelpersoner. Det ni!

tisdag 22 februari 2011

Jämställdhet inte längre en kvinnofråga i statens ögon?

”Jämställdhet brukar ses som en kvinnofråga”. Så skrev Anna Ekström i en debattartikel i SVD, där hon presenterade de viktigaste slutsatserna man drog i delegationen för jämställdhet i skolan. "Men i skolan har pojkar och flickor lika mycket att vinna på jämställdhet", konstaterar hon därpå.

Intressanta formuleringar när man ställer dem bredvid varandra. Är det något sensationellt att jämställdhet gör livet lättare för pojkar? Flickor har länge haft frihet att vara pojkflickor, men vem välkomnar flickpojken?

Jag kan se att både män och kvinnor kan förlora på jämställdhetspolitik - i varje fall när den är av det mästrande, moraliserande och styrande slaget - men det är något helt annat än att förlora på jämställdhet. Och den som uppfattar jämställdhet som en kvinnofråga behöver nog tänka om. Jämställdhet är en mänsklig rättighet.




Artikel 1 av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en andra av gemenskap.

söndag 20 februari 2011

Bloggtips: Gossarnes riddare Mats Olsson


Det har varit magert med blogginlägg från mig ett tag. Först hade vår folkpartiförening årsmöte och därefter åkte Djäkneparksskolan till Vadstena för att jobba med implementering och Tänk Om i två dagar. I går började sportlovet och då åkte vi till Stockholm. Inte så sportigt kanske, men väldigt trevligt. :)

Då känns det som ett bra läge att rikta blicken mot en favoritblogg: Tysta tankar.
Det kan ske rätt tvära kast i Mats Olssons blogg, men ofta handlar det om förskolan, Malmö och det som är dagsaktuellt i skol- och annan debatt. För några veckor sedan blev Mats upphöjd till allmän genusdebattör/expert. Han har framträtt i radion, i pressen och citerats flitigt. Roten till det är en mycket välläst artikel på Newsmill: Klass 9 A har en sexistisk inställning till pojkar.
Missa inte heller radioklippet. Mats låter lugn som en filbunke och säger väldigt kloka saker. I Tysta Tankar finns det många bra inlägg runt det här, men eftersom Mats är så otroligt produktiv är det enklare att använda sökord än att bläddra sig bakåt i bloggen.

P.S. Bilden har jag snott från photofunia mästaren Mats själv.

fredag 11 februari 2011

Allt är lärarnas fel 13, eller Malin Siwes sex budord


Malin Siwe är arg. Hon är så himla arg att hon trots alla lugna, djupa andetag hon ordinerar sig själv inte kan låta bli att spotta och fräsa när hon skriver om lärarna i allmänhet och lärarfacken i synnerhet (Fokus 4.2.11). Ilska är som bekant smittsamt. Men själv har jag låtit flera solar gå ner över min vrede just för att kunna bemöta Siwes påhopp på ett lugnt och balanserat sätt.

Så vad skriver hon då om vi rensar bort svordomarna och invektiven? Två saker hittar jag i hennes text: Lärarförakt och okunnighet om vilka befogenheter och möjligheter vi lärare har.

Det handlar inte om att skuldbelägga skriver hon? Jaså? Hur visar hon det? Jo hon byter ut ordet skuld mot ansvar. Därpå ägnar hon sig åt att tala om vad som är vårt fel och vad vi ska göra åt saken. Det som är vårt fel är de sjunkande skolresultaten - inte bara vårt fel, men till stor del vårt fel. Att kraven har sänkts - det är helt vårt fel. Det är bara det att är saker ens fel har man skuld, bär man ansvar bär man också skuld när saker går fel.

När vi nu har etablerat att Malin Siwe de facto skuldbelägger lärarna kan vi titta på hennes åtgärdsprogram.

Det första hon vill att vi ska göra är erkänna. Inte vår skuld nota bene, utan vårt ansvar, men vi ska erkänna. Undrar vad det blir på latin? Inte mea culpa utan mea ....? Hoppas det finns någon bloggläsande kollega som kan hjälpa till där, för själv har jag ingen tid för sådant trevligt nördande just nu.

Efter att vi har erkänt och kanske sagt tio Ave Maria är det dags att vi sätter ordning på lärarutbildningen. Det ska vi göra genom att skicka tillbaka den som inte håller måttet och uppmana lärarutbildarna att ge dem nödvändig kunskap. Det är bara det att den makten och befogenheten har inte handledare ute på skolorna. Och väl är det, för även om det finns handledarutbildningar och duktiga handledare är de flesta handledare vilka lärare som helst som är villiga att ta emot en student. Här visar Malin Siwe att hon inte vet ett skvatt om förhållandet mellan lärarutbildningar ock skolor i Sverige. Ett sådant system som hon föreslår skulle endast vara möjligt om bara ett fåtal särskilt kompetenta och specialutbildade lärare kunde ha kandidater. Så ser det verkligen inte ut idag.

Hela tanken att man ska gallra vid slutet av en utbildning är för övrigt grovt osmaklig. Ska man ta in en massa studenter som inte har förutsättningar att klara ett yrke, låta dem gå på studielån i fyra och ett halvt år för att såga fötterna av dem sista terminen? Nej du Malin Siwe, det är inte lärarna som har ansvar för lärarutbildningarna. Däremot vore det både klokt och lämpligt att ställa fler frågor till skolorna om hur ändamålsenlig den utbildning nyexaminerade lärare har fått visade sig vara och hur lämpliga för yrket de elever de tar emot är. Sådana frågor har åtminstone LR varit mycket flitiga med att ställa.

Nästa punkt på lärarnas göra-lista är att gå in för individuell lönesättning på allvar. Alla på skolan vet vilka essen är - de ska ha en jättelön, menar Malin Siwe. Jag som många andra lärare är tveksam till de individuella lönerna. Den goda kamratliga stämningen har urholkats, lärare har gjorts till varandras konkurrenter och det finns stora tveksamheter runt vad man värderar och hur rektorerna skaffar kunskap om lärarskicklighet. Syftet med individuell lönesättning är att få alla att jobba bättre, men när man har en yrkeskår där de flesta färdigt går på knäna och gör så gott de kan blir effekten ibland precis den motsatta. ”Det spelar ändå ingen roll vad jag gör, så jag kan lika gärna skita i det”. Misstankar om och känslor av oförrätt, orättvisa, svågerpolitik, favoritism är inte heller några stämnings- och moralhöjare på en arbetsplats. Här kan man ju ge Malin Siwe rätt i att det här borde vara ett område där lärarfacken har visst inflytande. Men precis det här med större löneskillnader och större fokus på just undervisning och lärarskicklighet är något som åtminstone LR har drivit högljutt och oförtröttligt - men med högst klent resultat. Det är trots allt SKL och deras kommunpolitiker som håller i penningpungen och de föredrar att belöna extrauppgifter, foglighet och förändringsbenägenhet framför lärarskicklighet och några stora löneskillnader har man inte velat veta av, för det skapar missämja och avund på kommunal nivå.

Nästa påbud Malin Siwe förmedlar från sin höga häst är att vi ska tala föräldrarna tillrätta. Vi ska förklara för dem att de måste fostra barnen själva och inte kräva detaljrapporter av lärarna. Ja giv mig styrka, vete sjutton om inte det här är det dummaste av Malin Siwes alla råd. Föräldrarna har makt och befogenheter över oss, vi har ingen makt och inga befogenheter över dem. Den konkurrens mellan skolor som har uppstått i friskolereformens kölvatten har gjort föräldrarna till kunder. Många gånger besvärliga och krävande kunder, måste man tillägga. Ska man överleva som lärare idag måste man hålla sig väl med föräldrarna. Att tala om för dem hur de ska uppfostra sina barn och vad som ingår i den biten är inget jag skulle rekommendera någon som vill ha sitt lärarjobb i behåll.

Påbud nummer fem handlar om forskning. Vi ska följa forskning och sprida rönen. Det låter som ett positivt och framåtsträvande råd och det är också betydligt bättre än de föregående. Men det finns flera stora hinder även här. För det första bygger svensk skolforskning mycket på tyckande och ideologi - inget konstigt med det i ett land där man är så dåliga på resultatuppföljning som vi är i Sverige. Finns det inte hårda fakta att utgå ifrån - ja då får man väl gissa, tycka och tro istället. Det andra problemet är att det inte finns just något samarbete mellan lärare och forskare och inga mellansteg mellan de två positionerna. I praktiken betyder det att den etablerade forskning och den beprövade erfarenhet det talas om i skollagen sällan möts. Det tredje hindret är att både Skolverket och SKL haft för vana att peka med hela handen. Bort med katederundervisningen, läraren som handledare för elevernas kunskapande, PBL är några sådana uppifrån påtvingade frälsningsläror som ställt till med oreda i skolan. Det fjärde hindret är att lärarkåren är i ständig tidsnöd och tvungna att prioriera mellan en rad viktiga och angelägna uppgifter. Först på vår måste-göra-lista kommer elevvård och dokumentation, därefter kommer undervisning tätt följt av konferenser, möten och samtal. Den tid som till äventyrs blir över ska användas till för och efterarbete. Vid det laget har de flesta av oss redan använt både vår arbetstid, vår förtroendetid och litet till. Ändå finns det många lärare som intresserar sig för forskning och många skolor där man är duktiga på att sprida rön och prova nya grepp. Jag jobbar definitivt vid en sådan skola - men jag har jobbat på tillräckligt många skolor för att veta hur olika det kan se ut.

Den sista påbudet är att vi ska tänka kritiskt och självkritiskt. Den uppmaningen är riktigt, riktigt oförskämd. Vi utsätts för kritik från elever, föräldrar, kollegor, skolledning och SKL. Vi har arbetsvillkor som innebär att vi ofta är tvungna att nöja oss med en undervisningsnivå vi själva skäms över. Eller som kuratorn på Previa sa till mig när jag var nära att gå i väggen av stress: Du kan inte göra en Rolls Royce när kommunen bara betalar för en Skoda. (Min bild av verkligheten var snarare att jag gav eleverna en Skoda när kommunen bara betalat för en trampbil). Våra skolor är fulla av lärare som köper skolmaterial för egna pengar, som avsätter mycket mer tid än vi har betalt för, som engagerar sig i sina elever på ett sätt som sträcker sig långt utöver våra skyldigheter. Orsaken till det är varken pliktkänsla eller duktighet. Orsaken är att eleverna är helt underbara. Man förälskar sig i dem och vill dem väldigt väl. Man kan lugnt konstatera att kommunpolitikerna har en betydligt mer ljummen inställning till våra ättelägg än deras lärare.

Visst finns det lärare - precis som det finns sådana journalister - som skulle gagnas av en större dos eftertänksamhet och självkritik, men det finns lika många som behöver bli bättre på att förlåta sig själva för kvalitetsbrister de inte har någon makt över.

Lärarpampar, låt stå! var rubriken. Jag undrar hur många pampar som har en ingångslön på 21 000 och en slutlön på 28 000 - 30 000 efter fem års universitetsstudier? Hur många pampar kan ha som arbetsuppgift att reda ut vem det är som kissar på väggarna i elevtoaletten? Hur många pampar blir uppringda halv sju på morgonen av en rabiat förälder som ifrågasätter ens heder, kompetens, utbildning och använder olika uppfinningsrika invektiv av inget annat skäl än att man gjort sitt jobb? Hur många pampar blir kallade gubbfan eller jävla fitta inför publik, hur många pampar får gå utan fikaraster och toalettbesök för att hinna göra sitt jobb?

Malin Siwes dräpa osar inte bara ilska utan också lärarförakt och hon innehar en position som gör det möjligt för henne att sprida den ilskan och det föraktet vida omkring. På så vis kan hon orsaka den svenska skolan en hel del skada. Den där typen av texter lär inte få någon lat eller olämplig lärare att skärpa sig, däremot lägger de sten på färdigt tunga lass, ökar det allmänna lärarföraktet och gör därigenom vårt arbete svårare. Men framför allt påverkar lärarföraktet läraryrkets status och attraktionskraft i negativ riktning just när vi desperat behöver göra det mer lockande och lönsamt att välja lärarbanan.

I fortsättningen föreslår jag därför att Malin Siwe skriver om annat än skolan. Något där hon åtminstone inte ställer till med någon större skada. Förslag? Hissmusik? Julskyltning? Eller varför inte om vädret? Gudarna ska veta att vädret är en rik källa till åtminstone ilska nuförtiden. Förakt är jag rädd ställer till med skada hur man än kanaliserar det.

Bloggar: Jan Lenander, Litet äventyr med ord och bilder, Metabolism, Tankar om skolan i Media, Tysta Tankar, You're no different from me,

torsdag 10 februari 2011

Allt är lärarnas fel 12

Förra omgången av 9 A tittade jag bara på delar av något enstaka program. Jag fick ett gott intryck av de inkallade expertlärarna, men tyckte att programidén var lätt oförskämd. Lärarna skuldbelades väl inte direkt, men budskapet var ändå: Titta här vad ni skulle kunna göra om ni lade manken till litet mer. Men det är inte tillagda mankar utan tid, resurser och ibland också utbildning och kompetens vi lider brist på. Tänk vad man skulle kunna uträtta om man hade mer tid? Framför allt tid att förbereda roliga och stimulerande lektioner, men också tid att ge eleverna bättre feedback. Nästa problem är resursbrist. Svårt att få hjälp för elever som behöver det, mager budget för ämnena så att man är tvungen att nöja sig med halvdant material. När det gäller resurserna har det blivit mycket bättre. I slutet av nittiotalet kunde man lika gärna ha undervisat i ett U-land. Kartböcker från åttiotalet, gamla usla läroböcker som föll i bitar, en TV per våning som alla skulle dela på, knappt några datorer. Idag har de flesta hyfsat med material - jag antar att vi kan tacka friskolekonkurrensen för det, men så att man får det man säger att man behöver - så har fortfarande få lärare det.
I det läget kändes det som ett hån att se tre lärare få all tid i världen i ett program där hela konceptet krävde framgång - vilket förstås i praktiken innebar att projektet måste framställas som en framgång.
Nu är det dags för en ny säsong. Den här gången är angreppet på lärarkåren så hårt att jag har känt mig tvungen att titta i rent självförsvar. Om det och om nya Klass 9 A skriver jag idag på Newsmill. Här kommer du dit.

Här hittar ni hela min serie Allt är lärarnas fel: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9,10 och 11.

måndag 7 februari 2011

Partipiskor, sexköpslagen och liberalism

I dag har jag en artikel på Newsmill om sexköpslagen och om det höga priset för att tänka självständigt i detta vårt mellanmjölkens förlovade land. Artikeln är ett svar på ett angrepp från Bonnie Bernström, Liberala Kvinnors nya ordförande. Det är en lång artikel och det tog större delen av helgen att skriva den, men det var det värt. Jag lyckades nämligen klargöra en del saker för mig själv - något som jag upplever som en av de största belöningarna med skrivandet. För det kan jag också tacka PJ Anders Linder och Thomas Gür som valde just den här helgen att skriva på samma teman. Framför allt Thomas Gür erbjöd några viktiga pusselbitar som fick tankar att mogna.

Jag har funderat mycket över vinsterna och kostnaderna med att tänka fritt under de senaste åren. Jag retar många i kommunpolitiken i Valdemarsvik med min ovilja att rätta mig i ledet. Även i Folkpartiet finns det många som ser mig och min frispråkighet och självständighet med misstänksamhet och ovilja. Men mest illa har jag nog tagit vid mig av behandlingen i Liberala Kvinnor. Kvinnoförbundet borde vara ett välkomnande och tryggt nätverk där man kan pusta ut och slicka såren. Just så tycker jag att vi har det i Östergötland, men så upplever jag det allt mindre i centrala sammanhang. Det vore så mycket trevligare och lättare att tycka lika. Men att det är så är ju faktiskt ett bevis på att något är fel helt oberoende av hur ”rätt” eller ”fel” jag tycker. För om det är lätt, behagligt och belönat att tycka lika, obekvämt, stigmatiserande och svårt att tycka annorlunda i ett forum - hur liberalt är forumet då?

Media: Dick Wases förträffliga artikel på Newsmill
Bloggar: Blogge Bloggelito, Motpol, Mathias Sundin, Tokmoderaten,Pelle Billing, Canute Ocean, Den hälsosamme ekonomisten, Laura Augustin, Gothbarbie, Hanna Wagenius.

fredag 4 februari 2011

Allt är lärarnas fel 11

I min långa serie Allt är lärarnas fel har jag behandlat skit som har slängts på oss lärare från alla möjliga håll. Fokus för det här inlägget och för det nästa är lärarföraktet på SVT.

Innan jul ondgjorde sig en kollega över ett avsnitt av Skolfront. I söndags kväll tittade jag på programmet och därpå var det min tur att ligga sömnlös och vrida mig. Det handlade om lärarnas arbetstider. På ena sidan hade vi LR; en lärare som talade om misstroendevotum och om hur tråkigt det känns att ha en arbetsgivare som inte litar på att vi gör vårt jobb. På andra sidan hade vi en kommunpolitiker som försäkrade henne om att arbetsgivaren visst litar på oss och att det är av ren omsorg de vill ha oss i katedern hela dagarna. De vill nämligen kunna se till att vi inte jobbar för mycket.
Till det får man lägga en programledare som i olika tonarter undrar varför lärarna är så oresonliga och ett häpnadsväckande reportage där man närmast framställer oss lärare som skolkare och ögontjänare.

Oförskämt och fördomsfullt från redaktionen och kvalificerat skitsnack från både LR och SKL. Jag vill inte ha en arbetsgivare som litar på att jag gör mitt jobb utan en arbetsgivare som kontrollerar att jag gör det. ATT jag gör det och HUR VÄL jag gör det, inte hur länge det tar och var jag befinner mig. Och när det gäller att vi lärare jobbar för mycket... Det gör vi av yrkesstolthet, heder och kärlek till våra elever och vi missunnar kommunerna varje krona de spar in på vårt gratisarbete. Det är möjligt att SKL kan nöta ner både stoltheten, hedern och kärleken i lärarkåren, men vad finns det då för poäng med att vara kvar i yrket?

När det gäller LR representantens argumentation: Det räcker inte att klaga på att vår arbetsgivare inte litar på oss. Det ankommer faktiskt på oss lärare att tala om vad friheten är bra för. Vi behöver förklara vad som ingår i en lärares arbete, vad som krävs för att vi ska kunna göra ett riktigt bra jobb, vad undervisning ger och tar och på vilka sätt vårt yrke faktiskt är ett kall. Att vara lärare är att ställa sig på en scen flera gånger varje dag, ibland framför en publik med ruttna ägg och tomater i bakfickan. Att vara en riktigt skicklig lärare kräver mycket. Moral, ett gott intellekt, humor och empati är några grundförutsättningar. Det krävs också kreativitet, flexibilitet, en hög grad av närvaro, tankemöda, problemlösning, passion för ämnet, ständiga ämnesuppdateringar, inläsning, materialsamlande ... jag vill påstå att många lärare är lärare hela tiden. Ständigt på jakt efter material och uppslag och ofta med någon elev eller något problem skvalpande omkring i bakhuvudet. Riktigt tydligt blir det här när man kommer hem från en fest och stöter på sina elever på bussen. En lärare kan inte vara på stan redlöst berusad, en lärare kan inte låta bli att ingripa om eleverna dricker, röker eller gör något annat olagligt eller olämpligt, hur mycket fritid det än är.
Jag tror att man måste vara lärare för att förstå hur fokuserad och närvarande man måste vara för att hålla en riktigt bra lektion och hur dränerad man kan känna sig efteråt. Vi har i allra högsta grad oss själva som arbetsredskap och det redskapet måste vi både vårda och stämma. Dagens viktigaste arbetstid kan vara en timmes promenad i skogen då man analyserar dagens lektioner och elevmöten. Arbete är också att plöja tonårsböcker, läsa tidningar på nätet, musiktopplistor, hålla koll på spel, chattrum, bloggar, allt som intresserar och engagerar våra elever. I min kvällslektyr det här läsåret har ingått Gärdefors Lusten att lära, den nya skollagen och Skolverkets rapport om kvalitetsfaktorer i skolan och jag har läst fler tonårsböcker än vuxenböcker.

För många lärare går intressen och jobb ihop och det gör att det inte är så farligt som det låter att jobba 45 timmars - och till och med femtio timmars veckor. Att läsa en bok med avsikt att använda den i undervisningen är arbete, men det är ofta en stimulerande arbetsuppgift. Jag kanske inte skulle ha läst Twilight, Cirque de Freaks och Stormbreaker om jag inte var språklärare och det handlade om högst angenäma läsbekantskaper. Att rätta uppsatser i soffan med en stor kopp te och litet Chopin i bakgrunden är arbete, men det är ett rätt behagligt och effektivt arbete. Att göra det vid sitt skrivbord, ständigt avbruten av telefoner som ringer, elever som knackar, kollegor som pratar är varken behagligt eller effektivt. Även i övrigt verkar man som lärare i en bullrig, stressig arbetsmiljö, med mängder av mänskliga möten där vi får hantera egna och andras konflikter, misslyckanden, missöden, förödmjukelser och tillkortakommanden. I den här vardagen måste vi kasta många förolämpningar och små vredesutbrott över axeln. För det är ju trots allt barn och tonåringar vi har att göra med.

Skolfront avslutades den gången med ett reportage om en skola där lärarna undervisar heltid och forskar halvtid. Forskningen bestod av att man undersöker och utvärderar sina arbetssätt, prövar nya metoder som man också undersöker och utvärderar. Tiden har man skapat genom att ta bort konfererande och andra mer nypåförda uppgifter. Hur ironiskt är inte det! Precis så har skickliga lärare alltid arbetat - åtminstone gjorde vi det medan möjligheten bjöds.
Först har man steg för steg tagit bort vårt utrymme att ha ett forskarperspektiv på vårt yrke genom att minska vår frihet och lägga på oss mängder av nya uppgifter och krav och nu tar man några steg baklänges och kallar det en nyskapande experimentskola.

Jag har själv varit med i ett avsnitt av Skolfront. Det var också ett allt-är-lärarnas fel avsnitt. Den gången handlade det om orättvisa betyg. Inslaget bröts med mig kippande efter andan efter att ord lagts i min mun - ord som aldrig skulle ha kunnat hamna där på något annat sätt och jag gick spottande och fräsande därifrån. Det avsnittet och det här är de enda jag sett av programserien (jag är för rädd om mitt blodtryck för att se fler) men något är definitivt på tok om vi har en UR-serie som misstänkliggöra lärare och späder på lärarföraktet.

Under våren har Skolfront sändningsuppehåll. Det tycker jag är bra. Jag tycker nämligen att de har mycket de behöver fundera över. Som till exempel vad de egentligen har för lärarsyn, vem programmen är till för och vilken effekt de har. När allt det myckna tänkandet är avklarat får de gärna höra av sig till mig. Jag har nämligen några förslag.