fredag 24 december 2010

God Jul

På julafton passar det sig inte att gnälla över SKL och Beatrice Ask. Innan jag sätter på julbastun och går på julens långpromenad bjuder jag istället på två av mina bästa julrecept och ett youtubeklipp som sätter rätt ton för helgen och som ingen borde missa. Jag hittade det i Christian Schickhardts förträffliga blogg: Don Christo. Tack Christian och God Jul!


FINSK KÅLROTSLÅDA

2 Stora kålrötter
1 tsk salt
½ liter vatten + buljongtärning
2 dl grädde
1 dl skorpsmulor
2 ägg
2 – 3 msk sirap
1 tsk ingefära
1 tsk muskot, aning vitpeppar
Skala och finfördela kålrötterna. Koka bitarna i grönsaksbuljong. Mosa kålrotsbitarna, tillsätt allt det andra, hyvla tunna skivor smör ovanpå, strö över skorpsmulor, grädda i 200 grader i en timme.

ROBERTOS KAKA

100 g smör
200 g mandelmassa
2 ägg
2 rågade dl socker
2 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
1 dl russin
6 finhackade torkade aprikoser
2 msk konjak

Smörj och bröa liten rund bakform, helst med löstagbar botten.
Smält smöret, låt svalna, riv mandelmassan grovt.
Vispa ägg och socker pösigt, häll i smör, vänd ner mandelmassa
Blanda vetemjöl med vaniljsocker, russin och aprikoshack. Rör ner i smeten.
Grädda i 160 grader 45 – 50 minuter. Låt stå i två dagar innan servering.


fredag 17 december 2010

Från Saab och Volvo till Sexköpslag?



I tio år, dvs så länge den har existerat, har sexköpslagen varit en flitigt marknadsförd exportprodukt. Man kan fråga sig varför man med sådan iver och kraft försöker sprida en lag till andra länder. Man kan också fråga sig hur det kom sig att exporten startade genast lagen togs. Det verkar så mycket mer både sympatiskt och konstruktivt att försöka lära av andra länders rättssystem än att trycka ner sitt eget i halsen på resten av världen. Det är också minst sagt märkligt att lobba för spridning av en lag innan man har haft någon möjlighet att undersöka effekterna.
I tisdags hade Anna Hedh och Margareta Winberg en debattartikel på Brännpunkt med rubriken "Vi tar strid mot sexhandeln i Europa". Med tanke på att de har fäktat mot samma väderkvarnar i tio år är rubriken absurd. Så här beskriver de den decennielånga processen:
"Vi har gått från att ha blivit hånade och skrattade åt, till att sitta vid förhandlingsbordet där motparten tvingas förhandla med en stark, svensk socialdemokrat, Anna Hedh, som är Europaparlamentets förhandlare i denna fråga. Vi har på drygt tio år, genom opinionsarbete, lyckats förändra synsättet en smula hos EU:s makthavare."

Vilken arrogans att uppfatta EU som en arena där lilla Sverige ska mästra och tillrättavisa övriga Europa. Och vad är det för synsätt man har förändrat? Ingen är inne på att kriminalisera sexköp. Trafficking har det däremot hela tiden funnits lagar mot i Europa. Orsaken till att man nu motvilligt har slagit in på gemensam lagstiftning - något som de flesta EU-länder vill undvika i möjligaste mån - är att människohandel och trafficking är brott som sträcker sig över gränserna och är svåra att få bukt med utan internationellt samarbete och gemensamma förhållningssätt.

... En motpart som tvingas förhandla med Anna Hedh ... tja efter att ha läst artikeln skulle inte heller jag sätta mig vid ett förhandlingsbord med den damen annat än under tvång - även om det knappast är hon som har skrivit den. Åtminstone får man hoppas att hon inte skulle smickra sig själv i alla tonarter i tredje person i en debattartikel.

Här får vi en inblick i politiskt maktspel i ett parti där makten är 'up för grabs'. Genom att grovt smickra Anna Hedh och dessutom lägga hennes namn först under artikeln förstärker Margareta Winberg alliansen mellan dem och sätter Hedh i tacksamhetsskuld. Undrar vad det är för position Winberg har siktat in sig på?

Det främsta syftet med artikeln är förstås att skaffa makt och prestige. Samma syften har även sexköpslagen. Den svenska självbilden är att vi är världens mest jämställda land. Den rollen är viktig för oss och den måste ständigt återerövras om vi inte ska bli om sprungna. Eftersom det främsta syftet med Sexköpslagen är att förstärka och bekräfta bilden av Sverige som ett föregångsland på jämställdhetsfronten får lagen inte ifrågasättas. Därför kan den inte utvärderas annat än med en lång rad villkor och förbehåll och en i förväg angiven slutsats. Därför struntar man högaktningsfullt i vad sexsäljarna själva tycker och önskar.

Att man på detta otillständiga sätt vill massera vårt nationella ego är illa nog. Vi behöver växa upp och inse att Sverige är ett land bland alla de andra.
Men till skillnad från när vi inbillar oss att vi är mer framstegsvänliga, mindre främlingsfientliga eller har bättre sjukvård än andra kommer det här envetna fastklamrandet vid en diskutabel självbild som jämställdhetsföredöme med en fruktansvärd prislapp. På grund av den självbilden är vi oförmögna att diskutera och problematisera begreppet jämställdhet. På grund av den självbilden klamrar vi oss fast vid en bild av kvinnan som offer och mannen som förövare. Nu har vi dessutom introducerat en morallag som har gjort vårt land mindre liberalt och mer moralistiskt, fördömande, hycklande och förljuget. Den har inskränkt våra friheter i ett fall där friheten inte inkräktar på någon annans frihet - en klassisk definition på var liberalismens gränspålar ska sättas ner. Allt under parollen att det är fel att sälja sin kropp. Snacka om storebrorssamhälle! Ska vi utgå ifrån vad som är fel är det mer rimligt att man förbjuder rökning, alkohol, bacon och wienerbröd. För röker, super eller äter vi oss sjuka måste våra grannar betala för det, så friheten att missköta vår hälsa inkräktar ju faktiskt på andras frihet betydligt mer än om någon av fri vilja säljer en sexuell tjänst.

Mahatma Gandhi sade så här: "Frihet är inte värd att ha om den inte omfattar friheten att fela." Jag skulle vilja gå ett snäpp längre och säga: Vad i helskotta har man för slags frihet om man inte har friheten att fela?




Media: Gårdagens replik på Brännpunkt: "EU säger nej tack till svensk morallag." undertecknad Alexander Bard, Camilla Lindberg, Carl Johan Rehbinder, Malin Westberg och yours truly. De två damernas kraftfulla svar hittar ni här.

Bloggar: In Your Face, Gretas Svammel, Motpol, Tantrablog, Camilla Lindberg, genusnytt, gothbarbie, Amelia Andersdotter, Torbjörn Jerlerup, Vakare, Alltid rött alltid rätt, Per Pettersson, Patriarkatet i Blodet, Per Billing, 100 sekunder, Den hälsosamme ekonomisten, Reformera sexköpslagen, Zac's huvud på ett fat, felväsendet,

torsdag 16 december 2010

Loggboksinlägg från Björklunds Atlantångare




Torsdagen den 16 december, 17.16. Måttlig nordvästlig vind, dålig sikt, sextanten ur funktion och kaptenen berusad under däck. Men vi har nya länspumpar, uppdaterade sjökort, loggböckerna är i ordning och radion fungerar bra.


Man tycker ju att en skolbloggare borde ha varit flitig de senaste veckorna. Gudarna ska veta att det har funnits material att skriva om. Först Pisa-rapporten och sedan den förutsägbara uppsjön av kommentarer och rekommendationer. Jag har läst och jag har skrivit, faktiskt nästan varje dag trots den jättearbetspuckel vi lärare har den här tiden på året, men jag lyckades aldrig få fram precis det jag tyckte så att jag själv blev nöjd. I slutändan blev det en artikel som var för lång för att skicka till någon tidning. Den finns nu på Newsmill.

Där skriver jag om den Atlantångare som trots alla pumpar, nya sjökort och vattentäta skott närmast för tankarna till Titanic och Lusitania - de enda atlantångare jag kan namnen på. För om vi inte lyckas skaffa oss en nykter och kompetent kapten och om vi inte lär oss att använda sextant finns det stor risk för att vi går på grund istället för att komma i hamn. Och vad händer då med vår dyrbara last?



Media: DN, Metta Fjelkner skriver vasst och engagerat i SVD, en klok och läsvärd lärarartikel hittar ni i GP, Expressen, Aftonbladet, Johannes Åman i DN och PJ Anders Linder i SVD.
Bloggar: Tankar om skolan i media 1, 2, Morrica, Jan Lenander, Tysta Tankar, Kristina Palmgren, Christermagister, Rasmus Jonlund, Gabrielle Peteri, Lotta Edholm, Lars Björndahl, Ekonomistas, Ny i Svenska Skolan.

söndag 12 december 2010

Lärarhelg i betygstider

Igår var det Luciafirande och Öppet Hus på min dotters skola. De satsar verkligen på musiken på Vammarskolan. Kören tränar året om, alla talanger sätts i arbete och de två musiklärarna ger järnet. Min dotter nålade upp storasysters Lucialinne med säkerhetsnålar, sjöng, spelade gitarr och sålde sockerkaka.

Idag har jag skottat taket, bakat en enorm massa saffransbullar med mandelmassa, rättat uppsatser, svarat på föräldramejl, letat julklappar på Internet, lagat mat och städat. Det låter inte så kul, men utsikten från vårt tak är vidunderlig och solen sken, bullarna blev fantastiska (extra mycket saffran och mycket fyllning med mandelmassa, färskriven mandel, russin, kardemumma, smör och socker), maten var god och det är trevligt att ha det litet städat. Men gladast blev jag ändå över uppsatserna. Mina jag-hatar-att-skriva elever hade alla skrivit mer än den obligatoriska sidan, med text på varje rad. De hade dessutom skrivit hela raden ut och normal textstorlek. Riktigt bra saker dessutom. Hela klassen hade skärpt sig med skrivregler och stavning och några hade skrivit riktigt tänkvärda, roliga och kluriga texter. Det ni, med en kopp kaffe och en saffransbulle som man måste hålla rätt vänd för att fyllningen inte ska trilla ut.

En sådan stund känns det rätt okej att betygen ska vara satta i morgon.



Har ingen vinterbild från taket, men det är minst lika vackert nu. :)

tisdag 7 december 2010

Lärarförbundet slåss mot väderkvarnar

I går när jag äntligen hade tid att uppdatera min blogg och läsa några av mina favoritbloggar fick jag klart för mig att ett av mina egna blogginlägg är uppe för debatt. Det handlar om ett inlägg där jag ifrågasätter Eva-Lis Siréns mandat och motiv för att samarbeta med Anders Knape i försvar för det kommunala huvudmannaskapet.

LR:s presschef nämnde inlägget i sin blogg Tankar om Skolan, men några timmar senare var rekommendationen borta. Nu har det här tagits upp på Dagens Opinion och Zoran Alagic förklarar att han fick uppmaningen att rensa i bloggen av sin chef. Man får också förstå att det skedde efter påtryckningar från LF.

Det hela är rätt ironiskt. En konsekvens av kommunaliseringen som jag sörjer alldeles speciellt är att lärarkåren blivit så tyst och undfallande. Den här rättningen i lärarleden innebär att missförhållanden kan pågå länge utan att uppmärksammas. Den innebär också att vi lärare blivit allt sämre föredömen för våra elever. Hur ska vi kunna lära ut demokrati, civilkurage och ansvar om vi inte praktiserar sådant själva?
Det ligger en slags bitter ironi i att Lärarförbundet faller in i SKL:s tradition av att tysta missnöje och debatt. Detta strax efter att man i ohelig allians med denna illa sedda huvudman och arbetsgivare stuckit broderförbundet LR i ryggen och vantolkat sina egna medlemmar.

Vad var det då jag skrev som behövde censureras? Tydligen är det slutmeningen som väckt mest anstöt: ”Vore jag medlem i Lärarförbundet skulle jag inte bara be att få tillbaka medlemsavgiften, jag skulle baske mig kräva skadestånd. Skadestånd och Eva-Lis Siréns huvud på ett fat.” Uttrycket att begära någons huvud på ett fat är både frekvent och nött. Det används för sådant som hämnd, straff, negativ konsekvens. Just i det här fallet är det som ligger närmast till hands Siréns avgång. Tanken att det skulle tolkas bokstavligt är absurd.
Jag menar att Eva-Lis Sirén i sin roll som ordförande för Lärarförbundet har svikit sitt uppdrag på ett avgörande sätt och därför gjort sig förtjänt av kritik. Istället för att framföra sina medlemmars önskemål och driva deras frågor mot en arbetsgivarpart har hon ingått en ohelig allians med arbetsgivaren och dessutom missrepresenterat sina medlemmar.

Det är inte lärare som skriver vad de tycker som är din motpart, Eva-Lis Sirén. Tvärtom är ditt uppdrag att hålla mig och sådana som mig i handen och mota undan Anders Knape med högaffeln. Vad i all sin dar är poängen med att göra tvärtom?



Bloggar: Mats i Tysta Tankar var den som fick mig på spåret. Ett annat fackförbundskritiskt inlägg i min blogg.

måndag 6 december 2010

L’enfer c’est les autres

Jag är verkligen tacksam över att förra veckan är överstökad. I måndags var det möte på socialtjänsten, ett långt utvecklingssamtal, borgerlig grupp och kommunfullmäktige, på tisdag var det dags för tandoperation och fler långa möten, onsdag värktabletter och snöskottning, torsdag, mer värktabletter, ytterligare ett utvecklingssamtal på 1,5 timme, en skräckfärd i snöstorm till Linköping, möte med Liberala Kvinnor, ny skräckfärd hem, kort natt och på fredag ytterligare en nagelbitare i snöstorm till Uppsala och min svärfars begravning. När jag tänker tillbaka på veckan är den emellertid präglad av något annat än de fysiska strapatserna.

Stilistiskt skulle det passa bra att skriva några tänkvärda rader om människans godhet och värme här, men det var tyvärr inte en sådan vecka. Det här var en vecka då både naturen och människan visade sina sämre sidor - eller också var det en vecka då jag var mer benägen att se just de sidorna. Jag såg en kollega sälja ut rättskänslan för egennyttan, jag såg en politikerkamrat markera avståndstagande på små nålprickiga, subtila sätt, jag såg en annan agera genomtänkt och utstuderat för att få mesta möjliga nytta av andra för sin egen politiska karriär. Feghet, själviskhet, manipulation, flocktänkande, rädsla, illvilja, ovänlighet. ... Det känns som om jag har kunnat tjuvkika in i människors hjärnor och mest bara sett otrevligheter hela veckan.

I sådana situationer brukar min far säga att människan mot människan är en varg. Han säger det nästan belåtet. Jean-Paul Sartre uttryckte samma sak så här: L’enfer c’est les autres (helvetet är de andra). Både min far och Sartre har rätt - just min far har rätt mycket ofta - men samtidigt är det lika sant att säga att himmelriket är de andra och att människan mot människan är en kamel som outtröttlig och osjälviskt bär sin nästa genom öknen.

Vad får människan att visa sina bästa sidor och vad framkallar det sämsta i oss? Varför premierar flocken så ofta lydnad, egennytta, feghet, vad än Stefan Einhorn säger om snällhetens lönsamhet? I vilket klimat frodas mobbning, trakasserier och hackordning? Hur odlar man civilkurage, vänlighet och omtanke? Frågor som är högst relevanta för politiker. Varför ägnar man sig åt politik? För egen eller andras nytta? Vilket samhälle lagstiftar och styr man fram? Vad är receptet på en bättre värld?

Men ändå bleknar politikerns roll bredvid lärarens. Varje dag i varje klass sår vi allt det här. Vi sår och alla andra skördar.

söndag 28 november 2010

Ska vi rädda den här planeten?

Jag tror inte att jag har bloggat om miljö tidigare. Det beror inte på bristande engagemang utan på att jag är i ungefär lika delar förfärad över alliansens och de röd-grönas miljöpolitik och inte vet var man ska börja reda i härvan. Men i dag läste jag ett ovanligt klokt miljöinlägg på DN-debatt och det gav mig både råg i ryggen och hopp.

Vi har en lustig miljöpolitik i Sverige. Grundtanken är att du ska ta hand om miljön för att vara snäll. Ungefär som man lägger en slant i Rädda Barnen bössan och har Läkare utan Gränser på autogiro. Betala litet mer för grön el. Köp en litet dyrare men miljövänligare bil. Handla fairtrade – dyrare men snällare. Res lika mycket som vanligt med gott samvete – köp utsläppsrätter.
Därför är det helt konsekvent när vår miljöminister Andreas Carlgren i samma andetag säger att det är viktigt att utsläppen från jordbruket minskar och att det inte kommer att ske någon skärpning av lagstiftningen. Om bara Andreas förklarar hur mycket det betyder är det väl klart de snälla bönderna lägger om jordbruket utan lagstiftning. Precis som skogsägarna slutar avverka så urskillningslöst om de bara får veta att det vore bra.

Med tanke på att klimatförändringarna är vår tids största hot är den här inställningen så bisarr att man får en Alice i Underlandet känsla. På ena sidan har vi strutsarna som sticker huvudet i sanden och hoppas att allt ska lösa sig av sig själv, av människans godhet eller med litet vassare kärnkraft. På andra sidan har vi naturromantikerna som är de som ursprungligen har blandat in så mycket moral och etik i den här soppan. De tycker att vi ska se andra värden än de materiella, att vi ska arbeta mindre och sjunga Kumbaya mer.

Jag vill inte ha någon av den miljöpolitik som finns på bordet i Sverige idag. Jag vill att det ska löna sig bättre i plånboken att göra rätt – inte att man ska betala för att vara miljömedveten. Jag vill att bönderna ska tvingas lägga om jordbruket och att företagen ska tvingas energieffektivisera. Jag vill att en resa till Phuket ska inkludera miljökostnaden så att den som reser betalar för sin egen effekt på klimatet av tvång – inte frivilligt. Jag vill att vi ska få saklig och god information av våra myndigheter så att vi kan fatta medvetna konsumentbeslut utan timmar av forskning. Och jag vill att påven tvingas säga att det är okej med kondomer av andra skäl än för att stoppa aids, för fortsätter befolkningsexplosionen spelar det ingen roll hur mycket vi cyklar och komposterar. Dessutom vill jag att allt vi gör granskas, utvärderas och vägs mot största möjliga effekt.

Därför hoppas jag innerligt att Reinfeldt, Carlgren, Borg och Björklund läste DN noga i morse. Skall vi rädda den här planeten kan vi inte lägga upp det som ett välgörenhetsprojekt. Då har vi inte tid att sitta i en ring, tänka vackra tankar och vara solidariska. Då kan vi inte heller inbilla oss att det räcker med några nya kärnkraftverk och business as usual.
Ska vi rädda den här planeten måste vi tänka, forska, kommunicera, kavla upp ärmarna och jobba. Mer, Maria Wetterstrand. Inte mindre.



Media: Expressen, DN, SVD, Aftonbladet, SVD.
Bloggar: Den hälsosamme ekonomisten, Miljöfara, synnerligen kunnigast, Cornucopia, Maja Stopek, vetenskapsbloggen.

lördag 27 november 2010

Lagspelare eller bråkstake?

I förrgår fick jag skriva under ett dokument som reglerar samarbetet mellan allianspartierna. Jag uppfattade det som ett riktigt rättning i ledet dokument. Gå på mötena, rösta som vi har kommit överens, håll huvudet lågt. Inte konstigt att kommunfullmäktige blir en så tam affär och att väljarna vet så litet om vilka diskussioner som förs.

Den sista tiden har jag funderat mycket över civilkurage och lojalitet. Inom politiken är det viktigt att vara lojal. I varje fall om man vill ta sig fram. Lojal mot partiledaren och partistyrelsen, lojal mot gruppledaren och lokalstyrelsen, lojal mot partiprogrammet. I och med blockpolitiken har det uppstått en ny lojalitetsförväntan. Man ska vara lojal mot ett gäng andra partier, rösta som man har kommit överens, få varandra att se bra ut. Dessutom bör man vara lojal mot sina väljare - uppfylla sina löften, lyssna på deras önskemål. Helst ska man vara lojal mot sig själv också - dvs handla i enlighet med sitt eget moraliska rättesnöre - annars riskerar man att förlora sin självrespekt och sin själ. Sedan finns det lojalitet mot den egna karriären och samhällsställningen. Till det får läggas att ens främsta lojalitet som riksdagspolitiker borde vara till landet och som kommunpolitiker till kommunen. Vad tror man är bäst för människorna som bor här både nu och på längre sikt? Man har ju faktiskt ett ansvar inför ofödda barn och kommande generationer.

Ibland är det här inget problem (i synnerhet om man undviker att känna och tänka efter), men rätt ofta uppstår det konflikter mellan lojaliteterna. Kommunstyrelsens ordförande pekar med hela handen, men själv är man övertygad om att det här vore illa för kommunen. Gruppledaren säger hoppa när partiprogrammet säger kryp. Möjligheterna till lojalitetskonflikter är oändliga.

Vad har jag kommit till efter alla grubblerier? Jo framför allt att man måste rangordna sina lojaliteter och följa dem så gott man kan - oberoende av vad det kostar en själv. Jag skrev att landet och kommunen borde komma först, men mitt intryck är att de sällan gör det när det finns en konflikt. Egennyttan går först tätt följd av bekvämlighet och vänskapsband. Endast undantagsvis låter man den egna självaktningen och sinnesfriden ta första plats och när det händer upplevs det som både apart och provocerande.

Det tycker jag är synd. Det tycker jag är väldigt synd.

tisdag 23 november 2010

Går det att ta fram ett vaccin mot självmord?

I dag tar SVD upp ett både svårt och viktigt ämne - självmord bland unga. De frågor man ställer är om självmord smittar, om man kan hetsas till det och hur vi kan förebygga.

Både erfarenheten och den professionella inställningen har redan länge varit just att självmord smittar. Resultatet av det är att självmord hyschas ner. Man pratar inte om det, man skriver i korta, anonyma notiser - om man alls skriver. De gånger ett självmord blir uppslaget hörs genast kritiska röster som varnar för konsekvenserna.

Istället för att fråga oss om självmord smittar - en fråga som i stort sett kan anses besvarad - borde vi snarare fråga hur vi kan motverka och förebygga smittan? Kanske till och med vaccinera mot den?

Det är möjligt att större uppslagna skriverier om självmordsfall skulle öka den romantisering och tävlan i olika typer av självskadebeteende som finns i ungdomskulturen. Men vilken effekt större mediauppmärksamhet får hänger förstås ihop med hur man vinklar och vad man fokuserar på. Till exempel varnar experterna för att beskriva metoder och tillvägagångssätt. De säger att det finns många som går och funderar över självmord, som leker med tanken. Får de tips och råd skrider fler till handling. Jag vet inte vad jag tror om det. Det är väl onödigt att berätta om detaljer, men vi vet väl alla att folk tar livet av sig genom hängning, överdos på medicin, hoppa från broar och annat. Den typen av information kan knappast göra någon större skillnad.

Men tänk om man istället kunde diskutera hur man hanterar depression, motgångar, skam och skuld? Om man kunde informera mer om varningssignaler och om hur man bäst förebygger som förälder, lärare, syskon eller vän?

Jag har pratat om depression och självmord med min klass. Om varningssignaler, hormoner och mående, om hur man gör som kompis om man tror att en vän är deprimerad och i farozonen för självskadebeteende.

Men viktigast av allt tror jag är att vi blir bättre på att lära våra barn och tonåringar att hantera motgångar, misslyckande, skam och skuld. De följeslagare ingen av oss helt kan skaka av oss och som vi därför måste bli vän med - eller åtminstone lära oss att leva med. Vi har ett samhälle där vi slår upp framgångar och tystar ner motgångar även i vuxenvärlden. Som föräldrar gör vi allt vi kan för att skydda våra barn från misslyckanden och motgångar. ... Kan en del självmord rent av vara en konsekvens av vårt curlingsamhälle?

Dagens ämne är chattar om självmord där det förekommer hets och tröst, hjälp och stjälp. Min fråga är varför använder man inte den här kanalen till deprimerade tonåringar för att göra nytta? Bara att ha en kommunikationskanal borde ju vara guld värt. Istället låter man ungarna sköta det själva och anklagar sedan dem när det går snett. Men vems är ansvaret här egentligen?

onsdag 17 november 2010

DN - liberal och oberoende även när det gäller pojkar, torskar och horor?

Förra veckan skrev Kjöller en ledarartikel om sexköpare i allmänhet och resande sådana i synnerhet. Artikeln är full av kränkande, nedsättande och generaliserande formuleringar och borde aldrig ha hittat in på en liberal ledarsida.  Nästa artikel handlar om skillnader i inställning till skolan mellan pojkar och flickor och är nästan lika sexistisk den. Med stor indignation skriver Kjöller att flickor minsann inte ska behöva agera krockkuddar för vanartiga gossar. Hon vill se flickskolor där flickor slipper hållas tillbaka av ”mindre begåvade” och engagerade gossar.

Föreställ er att de här två artiklarna hade handlat om invandrare, hörselskadade eller homosexuella? Det skulle ha blivit världens ramaskri. Men män och pojkar får man tydligen skriva vad som helst om utan erinran. Ironiskt nog i jämställdhetens namn. Det här måste vi komma åt, för det är inte ett skvatt bättre att uttala sig generellt nedsättande om män än att göra det om kvinnor. Män måste bli bättre på att försvara sig, på att säga, men vänta här... Och vi kvinnor, vi behöver skärpa oss.

När jag jobbade på gymnasiet i en annan stad hade vi en stor skandal på skolan. Under många år hade man haft årliga resor till Afrika med eleverna i åk 3. Nu klagade eleverna på att lärarna anlitade prostituerade och söp sig redlöst fulla. Skolledningen försökte tysta ner det hela. Konsekvensen blev att eleverna gick till Aftonbladet med en filminspelning av en av lärarna (en f.d. ordförande för kristdemokraterna i staden) I flera veckor kunde man på Aftonbladet.se se hans guppande rumpa skymta genom den öppna altandörren. Om det här har jag redan skrivit - antingen i ett inlägg eller i någon kommentar. Det jag däremot inte skrev var att den mannen och hans manliga kollega var med på resan för första gången.

Veteranerna och initiativtagarna var två kvinnor på sextio plus. Dem hade elever klagat på i flera omgångar tidigare. De hade tafsat på och varit allmänt slippriga mot pojkar de träffade i olika sammanhang. Bland annat hade det klämts både här och där på en guide de hade på en safariutflykt för elevgruppen. De kvinnliga lärarna hade också vid flera av resorna behövt bäras till sina rum av eleverna, stupfulla. Den ena läraren hade en ”pojkvän” i en annan stad, jag vill minnas att det var Nairobi. Dit brukade hon åka några dagar under varje skolresa.
Med tanke på att klagomål på ihållande fylla, försumlighet och sexuella övertramp hade kommit flera gånger innan den här skandalen är det rimligt att anta att det var de två kvinnliga lärarna som satte tonen för resan, inte de två manliga.

Hos mig väcker det här många tankar. Föreställ er att elever hade kommit och sagt samma sak om manliga lärare? Tror ni att skolledningen hade viftat bort det lika lätt? Det tror inte jag. Det här kunde fortgå just för att det var kvinnor som söp sig redlösa och tafsade på småpojkar. Det vet vi ju alla att det är män som bär sig åt på det sättet. När allt det här blev en stor nyhet var det också de två männen som blev uthängda i media. I ärlighetens namn var det dem eleverna hade filmat med guppande ändor, men de två kvinnorna var enligt min uppfattning de som ställde till mest skada.

Litet grann kan jag förstå Hanne Kjöller. Jag har själv blängt ogillande på en rödbränd man på en strand i Phuket som nödtorftigt dolde sin ölkagge med en t-shirt med meddelandet ”Sexturist - Javisst!” Det finns människor - som mina kollegor som enbart hålls tillbaka av omvärldens fördömande och som beter sig fruktansvärt illa när den sociala kontrollen är borta - till exempel utanför landets gränser.
Men när jag läser historier om de stackars kvinnorna och de onda männen har jag alltid den här historien som resonansbotten. Med det här i bagaget är det inte möjligt att läsa sådana grova generaliseringar och påhopp som Hanne Kjöller kommer med utan att bli illa till mods. Det finns sådana som far väldigt illa i sexbranschen - dem behöver vi hjälpa. Det finns sexköpare som beter sig väldigt illa i sexbranschen - dem behöver vi stoppa. Men möjligheterna att göra det blir bara mindre om vi drar alla sexköpare och alla sexsäljare över en kam.

Om det har jag skrivit på Newsmill. Klicka här så kommer du dit.

Bloggar: Per Hagwall i No Size Fits All , Anders B Westin, Tysta Tankar, Christermagister, Badlands Hyena, ord av Jerry, Pelle Billing, Motpol, Gretas svammel, Killing Zoe again, politikken,

måndag 15 november 2010

Min coola svärfar Erik

Idag medan jag stod och väntade på bussen hem dog min svärfar.

Det passar fint att nämna honom i en lärarblogg för han var lärare. Lektor i matematik på något gymnasium i Linköping närmare bestämt. De två saker jag vet om hans lärarkarriär har gjort stort intryck på mig. Det första är att han inte fick jobbet som lektor i första vändan utan överklagade tillsättningen, fick rätt och jobbet. Det tycker jag var värsta coolt gjort av honom. De allra flesta skulle ha ryckt på axlarna, mumlat litet och gått vidare. De allra flesta skulle ha tänkt sig två gånger innan de på det sättet skaffade sig ett jobb där de garanterat skulle vara på dålig fot med chefen, kanske också med kollegiet. Min svärfar sökte jobbet från Skellefteå, så han hade inte ens vänner eller kontakter i Linköping.

Den andra saken hände när jag precis hade börjat jobba på Cederbladsskolan, Komvuxskolan i Uppsala. ”Stämmer det att Erik är din svärfar?” frågade en äldre kollega. Jag hixtrade till, för han lät så vördnadsfull, spänd och högtidlig. Det visade sig att han hade haft Erik som mattelärare i Skellefteå nästan ett halvt sekel tidigare. Han berättade att Erik hade varit en av de populäraste lärarna på skolan och hans egen stora idol. ”Det är Eriks förtjänst att jag har blivit mattelärare”, sa han. ”Han har påverkat hela mitt liv. Lova att du hälsar honom det.”

Hur coolt är inte det?

Det här är tredje och sista gången svärfar dyker upp i min blogg. Första gången handlade det om Rammsteinskivan han plockade fram ur sin cd-samling, andra gången om stroken och nu har han dött och lämnat oss med ett tomrum, ett vemod och en tacksamhet över att ha fått känna honom. Erik hade ett långt och bra liv och han fick en bra död. Båda hans söner fanns i rummet när han stillsamt somnade in.



Erik tyckte mycket om Brahms. Jag spelade Ein Deutsches Requiem för honom på sjukhuset för en vecka sedan.

lördag 13 november 2010

Do we have bases there?

I mitten av åttiotalet bodde jag i Pusan, Sydkorea en period. Det var en tid full av kulturkrockar, men en av dem jag minns bäst var mötet med en amerikans marinsoldat. Han frågade artigt var jag kom ifrån. När jag hade svarat stirrade soldaten glasartat på mig en stund. ”Do we have bases there?” Han var tydligt lättad då jag svarade nej.
Jag minns fortfarande det djupa förakt jag kände. Något oresonligt, för inte ens nu är jag säker på att jag kan placera varje stat i USA rätt, och som engelsklärare är det ändå mitt gebit. Men att ha grundläggande faktakunskaper om stater, huvudstäder, floder, berg, etc. är inte bara allmänbildning utan ett sätt att visa omvärlden artighet och respekt.
I dagens SVD förklarar Jan Björklund hur man tänkte på departementet när man begärde ändringar i kursplanen. Jag håller med honom till punkt och pricka. Faktakunskaper, analys och andra typer av fördjupning går hand i hand och i denna tid av globalisering räcker det inte med att veta vad som händer ”på våran gata i stan”.


Media: SVD (geografiexperterna), SVD 2 där geografiexperterna inte säger något nytt, men talar i alla fall.

Bloggar: Sagor från Livbåten (missa inte kommentarerna, i synnerhet Per Hagwalls) Johan Ingarö, Christermagister, Tysta Tankar, Högrelius blogg, Svensk Historia, Rights and responsibilities, Fröjdhpunkt.se, Gertie Hammarberg Tersmeden, Kunskapsbloggen.

onsdag 10 november 2010

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden? ... Igen

För den som i likhet med mig läste Eva-Lis Siréns och Anders Knapes debattartikel i DN med hakan vilande mot bröstbenet har jag författat en ... ja kalla det guide, översättning, vad vet jag. En hjälp att förstå det svårbegripliga helt enkelt.


Hej. Jag heter Anders Knape och jag basar över Sveriges kommuner och landsting - ja i princip över hela landet. Det finns tre saker jag inte gillar. Jag gillar inte att få höra att jag och mina underlydande har gjort ett dåligt jobb, jag gillar inte att bli av med verksamhetsområden och därmed få mindre att säga till om och framför allt gillar jag inte när rikspolitiker tror att de vet bättre än kommun- och landstingspolitiker. Att ens diskutera att återförstatliga skolan är som ni förstår likvärdigt med att spotta mig i ansiktet. Gör ni det kan ni räkna med en stor, fet spottloska tillbaks.



Hej. Jag heter Eva-Lis Sirén. Utan mina föregångare skulle skolan aldrig ha blivit kommunaliserad. Det var nämligen vi Lärarförbundare som gick till sängs med Göran Persson. Mot rejäla lönelyft för våra medlemmar (förskollärare, fritidspedagoger, obehöriga lärare och låg-och mellanstadielärare) var vi villiga att skjuta våra kollegor på högstadiet och gymnasiet i ryggen. Det finns tre saker jag inte gillar. Folk som håller vårt svek mot oss - jag menar alla är väl sig själv närmast?, sådana som påstår att kommunaliseringen var ett misstag och de som verkar för att utbildning ska löna sig även för lärare.

Nu förstår ni varför jag skriver en debattartikel ihop med en arbetsgivare som ger lärarna löneökningar som inte ens håller jämna steg med inflationen, en arbetsgivare som ständigt försämrar våra arbetsvillkor och som aldrig har varit intresserad av någon dialog med oss. Det handlar givetvis framför allt om självrättfärdigande, efterkonstruktioner och historierevidering. Dessutom kan det ju hända att ytterligare en ohelig allians kan ge mina medlemmar nya fördelar på LR-medlemmarnas bekostnad. I Sverige lönar det sig bättre att bli förskollärare än gymnasielärare. Det är Lärarförbundets förtjänst och det är jag stolt över. Kanske kan skillnaden göras så stor att man ska vara en veritabel idiot för att undervisa på de högre stadierna?

Det finns frågor som inte blir besvarade i detta blogginlägg, som till exempel, hur det kommer sig att ordförande för Sveriges största lärarfack inte kan skriva korrekt svenska - eller ens begära hjälp med korrekturen. Här finns heller ingen förklaring till att Lärarförbundet hittar på något så märkligt som att först använda medlemmarnas pengar till att göra en enkät gemensamt med lärarnas - för att uttrycka det hovsamt - inte särskilt älskade och uppskattade arbetsgivare, och sedan vrider till resultatet på bästa järnridåmanér så att det passar de egna teserna. Vad i helskotta är det för fel på de svenska fackförbunden? Vi har LO som inte nöjer sig med att kampanja för sossarna för medlemmarnas surt förvärvade utan rent av bekostar en dyr och stort uppslagen kampanj för att smutskasta och demonisera motståndarsidan. Nu har vi dessutom Lärarförbundet som gör gemensam sak med arbetsgivaren mot den yrkeskår man påstår sig representera. Ja giv mig styrka. Vore jag medlem i Lärarförbundet skulle jag inte bara be att få tillbaka medlemsavgiften, jag skulle baske mig kräva skadestånd. Skadestånd och Eva-Lis Siréns huvud på ett fat.

Media: Göteborgsposten, Bra artikel av Metta Fjelkner på Newsmill,
Bloggar: Det här inlägget skrev jag för en vecka sedan, men någon kanske grubblar över artikeln än. :) Det gör i varje fall Christermagister, Katedervarg, Tysta Tankar, Morrica, Linnébloggen, akademiker söker fru och Robstens blogg , Tankar om Skolan i Media.

tisdag 9 november 2010

Vad får det lov att vara? Billiga eller skickliga lärare?

En rapport från Lärarförbundet visar att det är en riktig förlustaffär att utbilda sig till lärare. Godshanterare och expressbud är mer lönsamma karriärval. Lägger man till det en tung arbetsbörda, en hög andel trist kontorsarbete, ett hårt och bullrigt arbetsklimat där man riskerar att kallas fitta, kärring och gubbjävel - numera även av föräldrar - och en arbetsgivare som närmast påminner om 1800-talets brukspatroner förvånar det ingen att det inte är något större sökandetryck på landets lärarutbildningar. I en ledare i Expressen påpekar man också att det inte bara är ingångslönen som är dålig. Tittar man på löneutvecklingen blir bilden ännu mer dyster. ”
Men det kanske mest anmärkningsvärda, om man gräver i lönestatistiken i OECD:s "Education at a glance", är den katastrofala löneutvecklingen efter 15 år i yrket. Under denna tid i klassrummet har en polsk lärare fördubblat sin lön, medan en svensk har fått ynka 16 procent mer av sina arbetsgivare.”

Till det kan tilläggas att svenska lärare har ytterst begränsade möjligheter till extrainkomster. I Finland har lärarna ett luftigt schema, få extrauppgifter och ingen arbetsplatsförlagd tid. Det här innebär att i Finland klarar en nyutexaminerad lärare att sköta sitt arbete under normal arbetstid. En lärare med ett antal tjänsteår under rocken får tid över och kan välja mellan en lindrig arbetbörda eller att ta på sig betalda extra uppgifter eller övertid och på så vis förbättra sina inkomster avsevärt.

I dagens SVD ger PJ Anders Linder sitt recept för högre lärarlöner: Minska antalet utbildningsplatser och fokusera debatten på lärarkvalitet istället för på kvantitet - dvs på lärartäthet.
Den soppan tycker inte jag vi ska koka. Att minska antalet utbildningsplatser samtidigt som man ökar behörighetskraven är en märklig ekvation. Problemet är att folk inte vill bli lärare, det åtgärdar man knappast genom att göra det svårare att bli det. Och att fokusera debatten på lärarkvalitet så länge vi struntar i att ta reda på vad ungarna lär sig i skolan, vad är det för poäng med det? De kvalitetsfaktorer vi använder oss av är självskattning, marknadsföring och ett betygssystem skolverket liknar vid rysk roulette. Det är bara på nationell nivå vi vet hur det går i den svenska skolan och det vet vi tack vare internationella undersökningar, inte för att vi själva har tagit reda på.

Istället behöver man titta på hur vi hamnade i den här sitsen. Det första svaret är att vi slopade studentexamen och därmed den oberoende kvalitetsgranskningen i den svenska skolan. Nästa dundertabbe var kommunaliseringen. Under SKL:s fögderi har vi lärare fått lägre status, högre arbetsbelastning, tråkigare arbetsuppgifter, mindre frihet och sämre lön. I SKL har vi dessutom en arbetsgivare som misstror oss och som inte är intresserade av en dialog med oss. Det enda rätta i ett sådant läge är att göra om och göra rätt. Skolan behöver återförstatligas och vi måste faktiskt börja ta reda på vad våra ungar egentligen lär sig i skolan.

Med risk för att bli tjatig: Centralrättning av de nationella proven och en studentexamen som slutkontrollstation så kan vi reda ut vad den faktiska kostnaden är för att vanvårda skolor och lärare.


Media: Aftonbladet,

Bloggar: Avva, Tankar om skolan i Media, Örfilar och Gladsparkar, Vaduville, betongklumpen, Tysta Tankar.

måndag 8 november 2010

Sen när häckar tonåringar och deras föräldrar bakom samma korvkiosk?

Nu är det ett jäkla liv om unga och internet. "Barn får klara sig själva på nätet", ondgör sig några experter i SVD. På nätet? De får klara sig själva i omklädningsrummen, på busshållplatsen, på sportplan och mängder av andra ställen där de är utsatta för bra mycket större risker än sittande i sina rum bakom en dator. Ungar kan vara taskiga IRL, på telefon och i skrift. Som Mats i Tysta tankar konstaterar ökar tryggheten och rättssäkerheten snarare på nätet där det som händer dokumenteras.


Igår satt jag vid frukostbordet med min femtonåring. ”Var du någonsin så där riktigt spyfärdigt skoltrött?” frågade hon. Min första tanke var att svara veckan innan höstlovet (den där tiden med omdömen och utvecklingssamtal är ett av av lärarårets lågvattenmärken) men jag förstod ju att hon menade att jag skulle leta i djupare och mer avlägsna skrymslen i hjärnan. Med viss förvåning insåg jag att jag aldrig var skoltrött.

Min teori som jag delgav min dotter var att vuxna lämnade en mer i fred när jag var ung - åtminstone i Finland. I min högstadieklass var vi 45 elever. Självklart hade lärarna inte tid med särskilt mycket individuell kontakt. Inte fanns det heller någon sådan tradition. Fick man underkänt betyg gick man villkorskurs på sommaren. Var det för många underkända betyg fick man gå om. På elevnivå innebar det här betydligt mer självstyre, självskattning och försök och misstag. Det fanns säkert sådana om skulle ha gagnats av mer uppmärksamma vuxna, men vi var också många som trivdes förträffligt med det här fria men tydliga systemet. Jag skötte nästan alla mina läxor på lektionstid och hade jag inget bättre för mig hade jag en roman under pulpetlocket. Varför skulle jag ha blivit skoltrött när jag i så hög grad var herre över min tid även under lektionerna? Min dotter såg avundsjuk ut och höll med mig om att daltande och micromanaging vuxna kan göra skollivet miserabelt.

Kadaverdisciplin tänker någon säkert. Inte då. Jag blev aldrig uppläxad för att jag gjorde annat på lektionstid. Den enda påföljd jag minns var att man blev utvisad från lektionssalen om man störde - något man tog med en axelryckning.

Föräldragenerationen på den tiden? Det fanns inga föräldramöten, inga utvecklingssamtal. Läxor förväntades man sköta själv och vad visste våra föräldrar om vad vi sysslade med? De märkte om någon blev på smällen och de mest uppmärksamma kunde stundtals förnimma rök- och spritlukt, men mycket mer var det inte. En av mina kompisar brände sprit i sitt rum. Han hade själv konstruerat en apparat han var mycket stolt över. Den droppade ständigt i hans garderob. Alla hans vänner och klasskamrater kände till det här. Hans föräldrar? Icke sa nicke.

Nu låter det säkert som om jag romantiserar försummelse, men med det här som med allt annat finns det en gyllene mellanväg. Självklart är det viktigt att föräldrar bryr sig och engagerar sig, men frågan är hur, hur mycket och i vad?

Många föräldrar visar sin "kärlek" genom att skjutsa sina barn korsan och tvärsan och ge dem vad de pekar på (här kan det vara läge att titta över till Morricas inlägg om curlingföräldrar). Men att vara förälder är ett arbete och slutprodukten är en självständig, empatisk och kompetent vuxen person. Med det målet i sikte är det bättre att låta ungen ta bussen till stallet och hockeyträningen och sätta dem i arbete i köket och samtidigt konversera dem när de kommer hem därifrån.

Att dagligen finnas tillgänglig för samtal och att se till att deras anförtroenden hamnar i goda och trygga händer det är mitt recept för gott tonårsföräldraskap. Att förhandla istället för att diktera är ett annat. Man måste lära sig att ge mer ansvar och förtroende med ökad mognad och ålder. Däremot behöver och ska inte föräldrar veta allt deras tonåringar sysslar med. På Internet lika litet som i baksätet på bilar, bakom korvkiosken eller i sina egna rum. Har man gjort sitt jobb som förälder har de omdöme, självbevarelsedrift och förstånd att både lära av sina misstag och slå larm när det behövs. Har man inte gjort sitt jobb spelar det ingen roll hur mycket man ängsligt sneglar över deras axlar. Då skiter det sig i alla fall.



Media: Vettig artikel i SVD,
Bloggar: Peter Harold, Min tanke är fri, Jardenberg unedited.

söndag 7 november 2010

Sabuni eller KD, vem älskar barnen mest?

Medan jag har varit i Uppsala har Nyamko Sabuni hamnat i debattstorm. Upprinnelsen är en tämligen beskedlig debattartikel i SVD. I artikeln hyllar Nyamko den svenska förskolan och valfriheten, men hon konstaterar att man i kommunerna gör olika bedömningar när det gäller kraven på pedagogiskt innehåll utanför förskolan och lovar skärpta kvalitetskrav.

Att kristdemokrater går i taket är väl inte så förvånande. Deras främsta existensberättigande är värnandet om valfrihet för familjerna under de första åren. Hemmafruar, dagmammor, grannsamverkan, allt ska vara möjligt. Det är väl inget fel i det, men föräldrarnas valfrihet får inte gå ut över barnens framtida möjligheter. Det händer stora saker med hjärnan i den där åldern och den ambitiösa läroplan som finns för förskolan ska självklart gälla alla barn. Var är problemet med att personal i annan barnomsorg än dagis får lära sig hur småbarns hjärnor fungerar och hur de stimuleras och annat som hjälper dem att göra ett bättre jobb?

Vad menar Nyamko Sabuni?” skriver kristdemokraten Magnus Jacobsson, och visar att hon hade rätt i sin misstro mot kommunerna genom att förklara att det nya var att det räcker med dokumenterad erfarenhet av barn för att få dagbarnvårdarverksamhet godkänd. I nästa andetag påstår han att Sabuni pläderar för samma utbildningskrav i dagbarnvården som på dagis. Det gör hon inte, men det finns något mitt emellan att man har lyckats klämma ur sig en eller två ungar och tre års högskoleutbildning. Det hon de facto skriver är det här: ” Det ska också ställas krav på personalens kompetens. Det ska finnas personal som har en utbildning med inriktning mot barn eller erfarenhet av att arbeta med barn i de åldrar det gäller. Med andra ord så räcker det inte med att endast ha erfarenhet av att ha tagit hand om egna barn. ”

En annan kristdemokrat, Emma Henriksson, är ännu mer fel ute. ”Nyamko Sabuni har fel om nya skollagen”, skriver hon, och förklarar att kraven på pedagogiskt innehåll redan finns i den gällande skollagen. Men något annat har heller inte Sabuni påstått. Hon skriver att målen förtydligas – inte att de förändras. Jag har läst båda dokumenten och kan intyga att hon har helt och fullt rätt. Däremot borde borde Henriksson läsa både skollag, läroplan och Sabunis artikel mer uppmärksamt.

När jag var på sjukhuset i Uppsala med min svärfar läste jag en UNT som låg kvar på rummet. Där kunde man läsa en häpnadsväckande historia om en ”frireligiös ledarfigur” som hade lurat 26 miljoner kronor av släktingar, vänner och bekanta genom att lova enorm avkastning och slå i dem de märkvärdigaste skepparhistorier. Bland annat hade han kontakter och inside information i 30 världsbanker och guldobligationer från Ungern. En av de lurade var den kristdemokratiske riksdagsledamoten från Uppsala. Ingen Einstein får man gissa. Till det får man lägga att min f.d. lärarkollega var ordförande för kristdemokraterna i Uppsala när han åkte på skolresa till Afrika, anlitade prostituerade och blev filmad ”in the act” av eleverna. Allt detta sammantaget får mig att undra om det verkligen är vettigt att stödrösta på kristdemokrater?



I SVD skriver Maria Eriksson ett inlägg där hon menar att socialdemokratin har segrat när liberaler för en sån här politik. Där visar hon bara att hon inte förstår vad liberalism handlar om. Ett liberalt samhälle ska ge alla samma chans. Därför är en likvärdig skola och en bra grundutbildning den viktigaste hörnpelaren i ett liberalt samhälle. Att ge föräldrar valfrihet på deras barns bekostnad är korkat och orätt. Inte ett skvatt liberalt.

Media: SVD

Bloggar: Den hälsosamma ekonomisten, Karin Långström Vinge, Pluraword, Hemmaföräldrar.

tisdag 2 november 2010

Oplanerat Uppsalabesök

Svärfar ligger på Uppsala Akademiska efter en stroke. Han sover en djup sömn och vi turas om att sitta bredvid och prata och hålla handen. Livet har gått ner i slow-motion och ackompanjeras av en tickande väggklocka, en telefon som ringer och ljudet när sjukhushelikoptern kommer och går.

Jag har också åkt runt och tittat på vår gamla hemstad. Körsbärsträdet som stod utanför vårt köksfönster är borta, vägar är avstängda, hus växer upp som svampar och hela stan verkar fylld av lyftkranar, borrmaskiner och män med små käcka hjälmar. Och ljud. Borrande, tickande, gnisslande och skärande ljud.

Vilken lyx det är att kunna sätta sig vid sitt frukostbord och titta ut över en glittrande havsvik och riktigt höra tystnaden. Att gå ut på kvällen och se himlen fylld av stjärnor som verkligen syns.

Jag är nog ingen stadsmänniska längre...

lördag 30 oktober 2010

Den högsta lönen till den bästa läraren?

Det är upprörda stämningar på min skola just nu. Orsaken är att beskeden om de nya lönerna har kommit. ”Det känns som om jag fick MVG på lönesamtalet och G - i lön” sade en kollega. Jag fick lust att gråta sa en annan. En tredje var sprutarg och färdig att ta vilket annat jobb som helst.

Poängen med individuella löner är att de ska fungera som morot och piska. Goda insatser ska löna sig och de lärare som sköter jobbet med vänster hand ska känna av det i lönekuvertet. Men på hur många ställen fungerar det så? Ofta är det framtidsprojekt och annat man gör utöver undervisningen som premieras, men ju mer annat man tar på sig desto mindre krut lägger man i allmänhet på dem verksamheten finns till för - eleverna. Utpressning, eget beröm och smicker är också alltför ofta viktigare lönekriterier än hårt arbete och yrkeskunnande.

I ett kollegium är man i allmänhet på det klara med vilka arbetsmyrorna är och även vilka de skickligaste lärarna är. Upprörda stämningar är en naturlig konsekvens när utfallet inte uppfattas som rimligt och resonligt. Då blir effekten osäkerhet, frustration, minskad arbetsglädje och en sämre arbetsinsats.

Fram tills nu har jag varit en av vinnarna på det individuella lönesystemet. Ändå har jag hela tiden varit tveksam till det. Jag inser det rimliga i att goda prestationer premieras, men dels är det inte alltid rektorer vet vilka lärare som gör goda prestationer, dels har de individuella lönerna också flera negativa konsekvenser. Systemet gör lärare till konkurrenter och kan leda till missunnsamhet, minskad hjälpsamhet och en allmänt sämre stämning i lärarrummet. Låga lönepåslag kan också göra färdigt halvdana lärare sämre. De kan tycka att det inte spelar någon roll vad de gör för de blir ändå aldrig uppskattade.

En rektors främsta uppgift är att rekrytera bra lärare. Den nästviktigaste att göra sitt yttersta för att alla på skolan har förutsättningar och incitament att göra sitt allra bästa, varje lektion, varje dag. Individuella löner är ett redskap för att åstadkomma det här. Men piskar man arbetsmyrorna och ger morötterna till latmaskarna får de individuella lönerna rakt motsatt effekt.

”All the best things in life are free” heter det. Men de bästa lärarna ska inte tvingas lägga substans i det citatet genom att bjuda sina kommuner på en massa gratisarbete. Så länge vi har individuella lärarlöner ska den bästa läraren ha den högsta lönen. End of story, punkt, slut.

söndag 24 oktober 2010

Då ärat ditt namn flög över jorden...


Under lång tid präglades Sveriges historia av krigiskhet. Än den ena än den andra kungen valde att bryta tristessen vid hovet med små uppiggande och ibland lukrativa anfallskrig. Men under det senaste århundradet har det istället handlat om att hålla sig utanför både konflikter och allianser. Man ställde gärna upp med fördömanden, recensioner och rekommendationer, men utan deltagande och utan åtagande.

Det är ett helt annat Sverige vi lever i på 2000-talet. Vi är med i EU och vi intresserar oss aktivt för vad som är bra för hela vår kontinent och för andra länder. En viktig del av vår förändrade profil är deltagandet i FN-insatserna i forna Jugoslavien och i Afghanistan. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet längtar tillbaka till det gamla Sverige. Skulle Vänsterpartiet styra skulle vi stå utanför EU och ha som enda internationell insats stadiga och högljudda fördömanden av USA och Israel. Skulle Sverigedemokraterna styra skulle vi stå utanför EU och strunta i allt som inte direkt påverkar oss själva. Sköt dig själv och skit i andra verkar vara deras paroll.

Men vår förändrade roll i världen beror inte på ökad godhet och osjälviskhet utan den främsta orsaken till den är att det har blivit allt svårare att blunda för hur mycket vi påverkas av varandra. Vår miljö påverkas minst lika mycket av föroreningar i Polen och England som av våra lokala. Vi vinner ekonomiskt på en öppen europeisk handels- och arbetsmarknad och vi behöver samarbeta för att komma åt internationell brottslighet. Kriget i Jugoslavien hade stora konsekvenser för hela Europa. Terrorattacken 11 september påverkade i stort sett varje människa på hela planeten. Vad som händer i Mellanöstern, Iran, Pakistan och Afghanistan har också betydelse för oss alla. Det har helt enkelt blivit så att parollen sköt dig själv och skit i andra är ett tecken på enfald och ett recept på missväxt och nöd, inte den motorväg till ekonomisk blomstring sverigedemokraterna verkar tro.


Men när det gäller vårt åtagande i Afghanistan är det faktiskt inte bara egennytta det handlar om. Vi utnämns - åtminstone av oss själva - till det mest jämställda landet på jorden. Afghanistan, under talibanerna var det minst jämställda. Det är något poetiskt och rätt med att just våra soldater underlättar för afghanska familjer att skicka sina döttrar till skolan. Andelen kvinnor i bolagsstyrelser och månader pappaledighet är rena rama skitsakerna bredvid den jämställdhetsinsats våra soldater är inblandade i i Afghanistan.

Vår insats i Afghanistan är faktiskt den enda orsak jag kan komma på att Sveriges namn skulle flyga ärat över jorden. Hoppas inte vänsterpartister och sverigedemokrater tillåts ta det ifrån oss.

Press: DN är mot och SVD är för våra insatser i Afghanistan. I DN argumenterar Peter Wolodarski mot "det omöjliga kriget". Ska vi bekämpa fundamentalistisk terrorism finns det andra ställen som är minst lika mycket värda vår uppmärksamhet. Här vill jag säga två saker. Vi är i Afghanistan för att Ryssland, USA och FN alla bär skuld till situationen där och även ansvar att hjälpa landet på fötter. Vi är i inte i Afghanistan för att vinna något krig utan för att hindra talibanerna från att ta makten och för att skydda civilbefolkningen och möjliggöra bistånd och uppbyggnad av infrastrukturen. Allt det har man lyckats helt hyfsat med. Läs gärna den här artikeln i DN:"Katastrof om svenska soldaterna lämnar oss", SVD, "Man måste kunna se sig i spegeln" (ledare i SVD). En annan mycket läsvärd ledare är "Var inte naiva om talibanerna" (Expressen), Expressen, DN, Aftonbladet, Aftonbladet.

Bloggar: Zacs åsikter på ett fat, Min klon är snyggare än, Victor Zetterman, Olov Lindqvist, Ärrhå, Christoffer Fagerberg, In Your Face.

tisdag 19 oktober 2010

Civilkurage och SKL, eller skärpning Anders Knape!

Ofta när man läser om något chockerande, såsom mutskandalen i Göteborg, lustmördarsoldaterna i Afghanistan, eller om gamla människor som ligger isolerade med maskar i liggsåren är orsaken till avslöjandet att någon modig människa klivit fram och berättat vad som hänt.

En sådan människa gör världen bättre på flera plan. Först förstås genom att vad det än är som pågått får ett slut, de skyldiga sitt straff och offren sin upprättelse. Men också genom att mörkläggningen tar slut. Att tiga är att samtycka, heter det. Alla som känner till något som är in i märgen fel är medskyldiga. Därför befriar en whistleblower inte bara offren, han eller hon befriar också alla som känner till vad som hänt eller pågår från en korrumperande och betungande position. En utomordentlig samhällstjänst, med andra ord.

Ett samhälle borde fungera så att det som är lönsamt för samhället görs lönsamt för individen. Whistleblowers är tveklöst lönsamma för samhället - i bra mycket högre utsträckning än fotbollsspelare och fotomodeller - ändå är det de senare vi sätter på piedestal, medan folk med civilkurage blir tjärade, fjädrade och drivna från byn. De här människorna - som vi borde hylla som hjältar - brukar bli av med jobb, samhällsställning och umgänge. Ibland blir de även utstötta, trakasserade och behandlade som förrädare. Ett utmärkt exempel är sälinspektören Odd Lindberg, som blev tvungen att lämna Norge efter sitt avslöjande.

Här om veckan var det en debattartikel i SVD just om whistleblowers. Mer specifikt om behovet av ökat skydd för den som avslöjar ett missförhållande eller en oegentlighet. I den artikeln fick SKL kritik för att man inte gjorde något för att skydda whistleblowers i stat och kommun. Idag skriver Anders Knape att man ”med intresse följer ett försök i Göteborg”. Vad är det för dumheter? Varför skulle det behövas en försöksverksamhet när det gäller att erbjuda skydd för den som påvisar missförhållanden och oegentligheter? Nej skärpning SKL. Egentligen borde man få medalj och stipendium som whistleblower, men det minsta man kan begära är att man får behålla sitt jobb - i all synnerhet i den verksamhet som bekostas och styrs av oss alla.

torsdag 14 oktober 2010

SLUTA MÅLA FAN I RIKSDAGEN

Sedan valet har det varit ett helskottas liv om sverigedemokraterna. Politiker, journalister, präster - hela etablissemanget tävlar om att ta avstånd i både ord och handling. Dessutom målas framtiden upp i dystra färger. Nu blir vi inte av med dem i första taget, det kommer att gå som i Danmark, nu kommer hela samhället att förråas och Sverige att bli präglat av intolerans och rädsla.

Alltsamman är beklämmande, odemokratiskt, flåsigt och falskt. Bryr vi oss inte längre om yttrande- och åsiktsfriheten? Är det okej att hetsa mot en folkgrupp om de är sverigedemokrater? Vad är huvudfokus för de indignerade? Att visa hur fantastiskt ofrämlingsfientliga de själva är, eller att verka för ett tolerantare och bättre samhälle? Och varför skulle sverigedemokrater i riksdagen pang bom göra vårt samhälle mer främlingsfientligt? Vi är väl precis lika toleranta eller intoleranta som vi var innan valdagen. Om något säger forskarna att främlingsfientligheten minskar i Sverige.

Så tänker jag bekymrat som väljare och samhällsmedborgare. Som lärare och mamma blir jag rasande. Varför går det så bra för sverigedemokraterna i skolvalen? En orsak är att våra barn och tonåringar lever i en mer mångkulturell värld än vi vuxna, och upplever fler kulturkrockar än vi. Kulturkrockar som vuxenvärlden är dålig på att hantera och problematisera. Men den absolut främsta orsaken är just precis att vi reagerar som vi gör. Politik fick vilken tonåring som helst att himla med ögonen och sjunka ner i stolen ända tills vi gjorde SD förbjudna och intressanta. Nu är det lilla bakåtsträvande partiet det enklaste och snabbaste sättet att visa hela vuxenvärlden fingret.

Att revoltera mot föregående generation är inte särskilt lätt nuförtiden. Vi gäspar åt tonårsfylla, köper kondomer åt våra barn, lyssnar själva på Eminem och höjer knappt ögonbrynen när de kommer med nya kroppsdekorationer, hårfärger och trasiga nätstrumpor. Men nämn SD så går det som en skälvning genom hela vuxenvärlden. SD är förbjudna, farliga, marginaliserade. Säger man åt en lärare att man röstade på SD blir det genast liv i luckan.

Det är den ena sidan av myntet - vi har gjort SD förbjudna, spännande och farliga. Snäppet värre än cigaretter och knark. Den andra sidan är invandrareleverna. Ju mer vi vevar ut vår förskräckelse, fasa och indignation, desto räddare blir de. Vi signalerar att samhället har genomgått en allvarlig förändring, vi signalerar att nu är vi på väg mot mer intoleranta tider, vi signalerar att här finns det onda människor som vill dem illa, men vi de goda ska försöka skydda dem om vi kan. På så sätt skapar vi rädsla och otrygghet som dessutom drabbar barn som många gånger har haft för mycket av den varan innan de kom hit, eller innan de fick asyl.

Men vi visar också våra barn och ungdomar ett märkligt exempel. Prova att ersätta ordet sverigedemokrat med kvinna, invandrare eller hörselskadad. Jag vägrar vara talman om jag har blivit inröstad av kvinnor. Vi kan inte finnas på samma våningsplan som invandrare. Det är bra att de hörselskadade lämnar sina politiska poster. Ju fler vi skrämmer bort desto bättre.

Vad spelar det för roll om vi predikar tolerans för våra barn om vi talar och agerar så intolerant?
Vårt samhälle har genomgått en kännbar förändring till det sämre sedan sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Till det bär sverigedemokraterna själva än så länge ingen skuld. Men alla vi andra borde skämmas.

Skämmas och sedan skärpa oss.

torsdag 7 oktober 2010

Ofrivillig arbetsnarkoman

Bloggen ligger i träda, men det är inget emot läget i tvättstuga och trädgård. Däremot har jag föreläst om lärstilar i Jönköping, hållit ett föräldramöte, rättat drösvis med uppsatser, skrivit omdömen och många föräldramejl och sprungit som ett skållat troll mellan lektionssalarna i fåfänga försök att hinna hålla alldeles för många lektioner med någorlunda kvalitet. Det värsta är att mitt medan jag springer i mitt obönhörliga ekorrhjul vet jag att jag har mig själv att skylla. Åtta kurser, klassföreståndarskap, mentorskap, implementörsansvar, föreläsande och politik och varenda bit har jag själv tackat ja till eller tagit på mig och ibland till och med tagit initiativ till.

Nu har jag skamset fått lomma in till min rektor och be att få en kurs mindre och efter höstlovet blir det en mer hanterbar arbetssituation. Kanske rent av så att arbetet låter sig göras på 45 timmar i veckan?

Kollegor tagen lärdom av mitt sorgliga exempel.

söndag 3 oktober 2010

Den moraliska horhistorien och de omoraliska experterna

Tänk att det ska vara så himla svårt att komma bort från religiös och traditionell sexualmoral. Grannar , kollegor, skvallertidningsläsare som gottar och beskärmar sig åt andra människors misstag, snedsteg och kärleksaffärer. Underhållningslitteratur där ett starkt libido i allmänhet går hand i hand med ondska, själviskhet och psykopatiska drag. Folk som självbelåtet kallar andra för slynor, slampor och bockar och som inte inser att det är de själva som ägnar sig åt omoral – inte deras offer.
Ett moraliskt liv lever man om man vill och gör sina medmänniskor väl och om man efter bästa förmåga försöker göra världen till en bättre plats. Ärlighet både mot sig själv och andra är ytterligare en viktig ingrediens om man vill leva ett rättrådigt liv. Hur många man har sex med och hur ofta har däremot inget med moral att skaffa.

I fredagens Expressen berättar Linnea 55 år om sitt liv som prostituerad. När man läser hennes berättelse hittar man en välorganiserad och metodisk kvinna med stark moralisk kompass. Hon valde sin bana efter moget övervägande och rådslag med vänner och familj. Alla som kan anses förtjäna att känna till hennes extraknäck gör det . Hon väljer sina kunder med omsorg och är nöjd med hur hon har inrättat sitt liv:
”Syftet var inte främst att tjäna pengar, och det är det fortfarande inte. Jag vill ha sex, närhet och beröring i mitt liv. Och jag vill ha det utan att skada någon, men utan att vara tvungen att ställa in mig i samma fåra som jag har levt i under 20 år.”
Förstår jag henne rätt vill hon helt enkelt ha flera sexpartners samtidigt utan någon djupare relation, men för en kvinna i hennes ålder är det inte accepterat och begripligt så att ta betalt är bästa sättet att få männen att fatta att ett knull är ett knull och inget frieri.

En riktig solskenshistoria, med andra ord. Men se experterna skakar dystert på huvudena. Prositution leder till tidig död och annan problematik, förklarar de, och de ifrågasätter att det finns någon fritt val inblandat: ” - Det är sällan så enkelt att de själva valt det. Många har tidigare varit utsatta för sexuella övergrepp, det finns en överrepresentation där.” ”Köparna betalar för makt över någon annan människa, de utnyttjar någons svaghet”

När jag läser det här blir jag så in i märgen förbannad och faktiskt också personligt kränkt. Att uttala sig på det sättet om halva befolkningen borde fan ta mig räknas som hets mot folkgrupp. ”Någons svaghet”, det är kvinnans svaghet, kvinnans oförmåga att fatta genomtänkta beslut över sin egen kropp, att väga för- och nackdelar, att tänka och agera förnuftigt. ”Sällan så enkelt att de själva valt det”: De tror alltså att de väljer själva, men experterna vet bättre. Ja men om de är traumatiserade, kanske någon invänder. Än sen då? Att ha varit utsatt för sexuella övergrepp skadar inte hjärnan. Offren behöver inte överförmyndare, de är fortfarande kapabla att bestämma över sina egna kroppar. Det är så in i helvete fräckt att tala om kvinnor som om de vore menlösa barn som samhället måste ta under sitt beskydd.

Dessutom har de ingen rätt att underkänna Linneas berättelse. Vi har alla samma värde och samma rätt att inrätta våra liv som vi finner bäst – oberoende av hur stort segment av befolkningen vi tillhör. Somliga beskriver individualism som sköt dig själv och skit i andra, och det stämmer på ett sätt: Vi ska sköta oss själva och skita i att fördöma, begränsa och moralisera över andra. Varje person har samma värde, är lika viktig och ska beaktas vid lagstiftning och annan myndighetsutövning med samma tyngd. Det är liberalism och det behöver vi baske mig mer av i det här landet.



Media: Artiklarna jag refererar till är länkade i texten. Men en närbesläktad historia är Katarina Wennstams artikel om en våldssexrättegång och de reaktioner den har fått: Aftonbladet, Lisa Magnussons krönika i Aftonbladet,läsarkommentarer.

Bloggar: No Size Fits All, Niklas Dougherty, Ann-Maris blogg, Zacs åsikter på ett fat, juristens funderingar och till sist berättar Don Christo om ett extraknäck på Swingerklubb.

onsdag 29 september 2010

Valfläsksflirten med våra lyckliga pensionärer

Enligt en AMS undersökning är våra pensionärer väldigt nöjda och belåtna. 50% är mycket nöjda med tillvaron och 34 % ganska nöjda. Hela 84% av pensionärerna är lyckliga! Undrar om siffran är så hög för något annat ålderssegment? Ändå handlade den nyligen avslutade valrörelsen framför allt om pensionärerna och framför allt om hur de skulle få mer i sina plånböcker. Straffbeskattning av pensionärer, dundrade vänstern. Vi vill också sänka skatten för pensionärerna, kved alliansen ängsligt tillbaka. Sverigedemokraterna producerade en absurd och stötande reklamfilm där en pensionär jagas av kvinnor i burka. Budskapet var att vi borde sätta våra surt förvärvade på gamlingarna istället för på invandrarna. Om vi lämnar det osmakliga i att ställa befolkningsgrupper mot varandra på det sättet och det demoniserande bildspråket kan vi konstatera att varenda parti friade till pensionärerna.

Med tanke på att vi står inför en jättepuckel av pensionärer och en rejäl risk att det i framtiden inte kommer att handla om huruvida man vill jobba som pensionär utan om man har råd att låta bli är detta friande till de nuvarande pensionärerna högst omoraliskt.

Bland alla dessa lyckliga pensionärer finns det också sådana som lever i torftighet och misär. Istället för att satsa pengar på varenda pensionär borde mer göras för att förbättra för våra fattigaste och mest utsatta pensionärer. Vem talar för dem?

Dessutom är det inte alls sagt att skattesäkningarna ger pensionärerna mer i plånboken, och det vet varenda politiker som talar om straffskatt på pensionärer. Vi har ett pensionssystem som innebär att när det går dåligt för Sverige går pensionerna ner. Bromsen slår till så fort intäkterna understiger utgifterna och 90% av intäkterna består av skatter och arbetsgivaravgifter. En smidig uppfinning som innebär att inget parti, ingen politiker kan anklagas hur låga pensionerna än blir. Det är bara "systemet". Utan många i jobb sjunker också kvaliteten på vård och omsorg. Det här betyder att ingen borde vara mer mån om att det lönar sig att arbeta i Sverige än pensionärerna. Jobbskatteavdragen borde få pensionärer att hurra, de borde stå och heja vid fabriksportarna, de borde slita sina barnbarn ur sängarna och mota ut dem mot pendlarbussen. För ju mer folk jobbar desto bättre ställt får pensionärerna det. Och samtidigt ökar chansen att deras barn och barnbarn ska slippa tiggarstaven på sin ålders höst.



Media: DN, SVD

söndag 26 september 2010

Fula, skitiga och elaka?

Så lever vi vidare i denna otrevliga eftervalsstämning. I DN läste jag om den Sverigedemokrat som lämnade sin plats efter att ha läst partiprogrammet. Som i förbifarten nämner journalisten att mannen berättar att livet som representant för Sverigedemokraterna är hårt och obehagligt. ”Jag har fått ett väldigt dåligt bemötande. En socialdemokrat ville inte ta mig i handen och sa att det är risk att man får smutsiga händer”.

Den här lilla texten väcker flera funderingar hos mig. Beror de många avhoppade Sverigedemokraterna på att de kommer på andra tankar eller beror de på att de blir utfrysta, trakasserade och hotade? Beror ens den här mannens avhopp på att han kommit på andra tankar eller på att det är för ansträngande att vara en paria?

Jag undrar också hur det kommer det sig att journalisten med gillande berättar om hur mannen kommit på bättre tankar, men väljer att glida över ett exempel på grov diskriminering och stigmatisering? Att vägra skaka hand med någon och kalla den personen smutsig, det är uppförande som man förknippar med apartheidtiden i USA och Sydafrika. Hur kan sådant uppförande från en folkvald i ett politiskt sammanhang accepteras? De här historierna om hur Sverigedemokrater förstår hur dåligt partiet är påminner också obehagligt om andra exempel på rättning i ledet - bögar som inser att de bara ägnat sig åt barnsligt experimenterande men egentligen är rättrogna heterosexuella.

Precis dagen innan jag läste det här tittade jag på ett fantastiskt klipp som David Tingsgård skickade mig på Facebook. Det handlar om en KKK ledare som blir bortgjord och besegrad av en färgad pastor som tillhörde Martin LuthersKings medhjälpare. Det klippet börjar just med att han av misstag skakar pastorns framsträckta hand och sedan förskräckt tittar på sin egen. Pastorn säger:” Don’t worry Johny, it don’t com off!” Är det där vi har hamnat, där förtroendevalda beter sig som KU KLUX KLAN ledare på sjuttiotalet utan att någon har något att erinra?

Jag läser också att Lars Ohly har vägrat ha Sverigedemokraterna på samma våningsplan och jag såg på TV när han vägrade vara i samma sminkloge som Åkesson. Tydligen uppfattar vissa dessa utslag av .... främlingsfientlighet och diskriminering som bevis på att Ohly är en hedersknyffel som tar avstånd från ... främlingsfientlighet och diskriminering.

Som om inte det här räcker kan man i Aftonbladet läsa om en brutal och uppenbarligen välplanerad och regisserad attack mot en Sverigedemokrat. Man kastade in stenar i lägenheten, skrek hot och okvädningsord, krävde att han skulle komma när och när han gjorde det möttes han av en lynchmobb på 40 personer och blev svårt knivskuren. Alltsammans låter som rakt ur amerikanska södern på sextiotalet. En scen ur "Mississippi brinner" eller "I nattens hetta".

Inga sådana paralleller görs dock i den tidning som kör med en hotfull stopphand som symbol för kampanjen: "Vi gillar inte främlingsfientlighet. Vi gillar olika".

Är det bara jag som får en isande känsla i magen av allt det här? Innan ett enda förslag är lagt all denna fientlighet, hotfullhet och våldsamhet? Är det Jimmie Åkesson och hans anhang som är våra nya hackkycklingar och mobboffer? Håll er borta från kvinnor, bögar och invandrare, men vare sig de är klädda i kostym eller bombarjacka, vare sig de är gamla eller nya svenskar är Sverigedemokrater fritt villebråd. Ju mer du jävlas med dem desto mer är du en av oss - en av oss riktiga svenskar.

Schwedendemokraten Raus!

Den här filmen är ett måste:



Tack än en gång David!

Media: DN, DN, SVD, SVD, Aftonbladet, Expressen, Aftonbladet, Expressen, Expressen.

Bloggar: Extra rekommendation för Hannastasias inlägg, Helle Klein, Svensson, Åsa Carlsson, Helena Palena, Annarkia, Sami Korpela,