Ofta när man läser om något chockerande, såsom mutskandalen i Göteborg, lustmördarsoldaterna i Afghanistan, eller om gamla människor som ligger isolerade med maskar i liggsåren är orsaken till avslöjandet att någon modig människa klivit fram och berättat vad som hänt.
En sådan människa gör världen bättre på flera plan. Först förstås genom att vad det än är som pågått får ett slut, de skyldiga sitt straff och offren sin upprättelse. Men också genom att mörkläggningen tar slut. Att tiga är att samtycka, heter det. Alla som känner till något som är in i märgen fel är medskyldiga. Därför befriar en whistleblower inte bara offren, han eller hon befriar också alla som känner till vad som hänt eller pågår från en korrumperande och betungande position. En utomordentlig samhällstjänst, med andra ord.
Ett samhälle borde fungera så att det som är lönsamt för samhället görs lönsamt för individen. Whistleblowers är tveklöst lönsamma för samhället - i bra mycket högre utsträckning än fotbollsspelare och fotomodeller - ändå är det de senare vi sätter på piedestal, medan folk med civilkurage blir tjärade, fjädrade och drivna från byn. De här människorna - som vi borde hylla som hjältar - brukar bli av med jobb, samhällsställning och umgänge. Ibland blir de även utstötta, trakasserade och behandlade som förrädare. Ett utmärkt exempel är sälinspektören Odd Lindberg, som blev tvungen att lämna Norge efter sitt avslöjande.
Här om veckan var det en debattartikel i SVD just om whistleblowers. Mer specifikt om behovet av ökat skydd för den som avslöjar ett missförhållande eller en oegentlighet. I den artikeln fick SKL kritik för att man inte gjorde något för att skydda whistleblowers i stat och kommun. Idag skriver Anders Knape att man ”med intresse följer ett försök i Göteborg”. Vad är det för dumheter? Varför skulle det behövas en försöksverksamhet när det gäller att erbjuda skydd för den som påvisar missförhållanden och oegentligheter? Nej skärpning SKL. Egentligen borde man få medalj och stipendium som whistleblower, men det minsta man kan begära är att man får behålla sitt jobb - i all synnerhet i den verksamhet som bekostas och styrs av oss alla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En pipblåsare är en skrämmande figur, h*n avslöjar sidor hos oss själva vi inte alltid vill se, drar fram sånt vi helst ville slippa se i ljuset, obarmhärtigt. Jag förstår att det tar emot att betala ut belöningen när h*n visserligen gjort av med råttorna, men samtidigt avslöjat att de samlades just här för att stadens girighet proppat sädesmagasinen så fulla istället för att låta folk ta del av överflödet. Då är det enklare att göra sig av med pipblåsaren, utmåla denne som skurken och vända uppmärksamheten dit.
SvaraRaderaMitt i prick Helena!
SvaraRaderaNär det gäller civilkurage hos lärare finns ett intressant inlägg i Mats Gerdaus blogg från den 20 april i år.
http://gerdausskolblog.blogspot.com/2010/04/lex-sarah-for-skolan.html
Det handlar om ett förslag om en "lex Bjästa" när det gäller oegentligheter i skolan.
Gerdau skriver att "Jag hoppas att man inte "bara" ser kränkningar och mobbning som missförhållanden som ska anmälas, utan även torftiga lärmiljöer och undermålig undervisning. Här finns tyvärr en del att göra. Vi ska inte ha något angiverisystem, men det måste finnas en kollegial självrannsakan.".
Det intressanta är just detta med angiverisystem och kollegial självrannsakan tycker jag. Var går gränsen? När blir angiveriet ok? Ta mobbning till exempel, vad definieras som mobbning? Vem lyssnar man på? Vem eller vilka lyssnade man på i Bjästa och varför?
Jag håller helt med dig om att de modiga människor som uppmärksammar missförhållanden trots att de riskerar att förlora mycket själva är hjältar som borde belönas ordentligt!
Morrica, där har du säkert orsaken till vår ovilja att ge folk med civilkurage erkännande. Både att vi inte vill att de ska ha rätt, för då blir världen otrevligare och att vi själva blir solkigare i jämförelse med dem.
SvaraRaderaTack Gertie. :) Det är svårt när man ska sätta människor mot människor. Men eleverna måste alltid komma först i skolan. Före kollegor, före egennyttan.
SvaraRaderaHelena!
SvaraRaderaDu skriver fint om ett hett ämne. Fler av oss borde beskriva och framhålla dessa modiga Whistleblowers. Jag vet hur det är att vara en Whistleblower och få skit för avslöjanden av skumma företeelser. Min tanke är att människor vill bli lurade, då man häcklar avslöjarna, men hedrar skummisarna men platser på piedestaler. Det är ganska lustigt - egentligen.
/Janne
Tack Jan. Whistleblowers visar på sådant vi inte vill se och det straffar vi dem för.
SvaraRadera