onsdag 31 mars 2010

Det är lärarnas fel 2

I Sverige har lärare blivit fritt villebråd. Alla fel och problem i skolan beror på att vi inte gör vårt jobb. Vi borde skärpa oss, vi borde vara mer professionella, vi borde veta bättre, vi borde ha mer yrkesheder. Den kören sjöng extra starkt för en dryg månad sedan när alla tidningar meddelade att en kontrollrättning i Skaraborg visat att vi rättar de nationella proven orättvist. Lärare rättar sina egna elever snällare, hette det. I varje fall språklärarna. Vad man inte talade om var att man i svenska och engelska enbart hade kontrollrättat uppsatserna – den klart mest subjektiva och mest svårbedömda delen av ett fyrdelat prov i engelska och ett tredelat i svenska. I matematik fanns det ingen större skillnad i bedömningen, men det berodde förstås på att det finns mindre utrymme för tolkningar och godtycke när det gäller prov med rättningsmallar och instruktioner än när det gäller uppsatser. Precis som när en recensent höjer samma bok till skyarna som en annan journalist sågat jäms med fotknölarna kan man ha olika uppfattning när det gäller litterära och språkliga kvaliteter i en uppsats. I svenska kan man skilja språkivraren från den som betonar driv och originalitet i berättandet. I engelska framhåller somliga språkligt flyt, medan andra tycker att elever som inte ens kan sätta ett s i tredje person singularis inte kan anses kvalificerade för ett MVG hur avancerade uttryck de än använder. De här skillnaderna i synsätt är inte större än att en lärare sätter ett G+ där en annan vill se VG -.

Det var oseriös journalistik att slå upp den här nyheten i alla medier utan att tala om vad det var för prov man kontrollrättat och utan att någonstans ta upp det uppenbara – att man inte kan jämföra prov med rätt och fel svar med fri produktion. Men sådant har förstås ingen som helst relevans när det handlar om att få ut ett så populärt budskap som att det är lärarnas fel.

När nu vi lärare ändå står så blottade i all vår skröplighet och bristande professionalism, hur kommer det sig att ingen ifrågasätter kontrollgruppens rättning? Finns det i Skaraborg ett A- och ett B-lag bland lärarna? Och hur valdes i så fall A-lagarna ut? Elevbetyg? Självskattning? Tjänsteår?

tisdag 30 mars 2010

Den stackars killen i Bjästa

I Expressen spinner Ann-Charlotte Marteus vidare på Amandas Ögrens förklaring av skeendena i Bjästa: ”- Killarna... är ju ofta mer värda än flickan.” Det är knappast hela sanningen i det här fallet. Här har det nog också handlat om status och förankring i gruppen. Men även om sexism inte är hela förklaringen är det en del av den. Det illustreras dels av språkbruket på Facebook, dels av de två intervjuade männen i Uppdrag granskning. Först den manlige fritidsledaren som jämställer offer med förövare när han kallar dem för två förlorare och säger att det är synd om båda. Sedan prästen som tyckte att det ”gjorde jätteont” att den våldtäktsdömde pojken inte fick sina betyg med de andra, samtidigt som han överhuvudtaget inte hade reflekterat över hur pojkens närvaro kunde påverka flickan och som kommenterar den andra våldtäkten så här förbluffande: "Jag tänker Stackars kille ... och stackars tjej också förstås".

Stackars Bernardo Provenzano ... och stackars Italien också förstås.

måndag 29 mars 2010

Det är lärarnas fel 1

Allt som går fel i skolan är lärarnas fel, allt som går fel utanför skolan är också lärarnas fel. Det är veckans bloggtema. Senast handlade det om Bjästa. Prästen fick sig någon skopa ovett, annars är det skolan som får skulden. Lärarna borde ha reda på vad som skrivs på Internet, de borde ha stöttat Linnea bättre, de borde ha tagit tydligare avstånd från våldtäktsmannen och de borde ha fått stopp på hatkampanjen. Om lärarna hade gjort sitt jobb skulle Bjästaborna vara bättre människor och världen tryggare. I DN förespeglar RFSU:s ordförande rent av att rätt utbildade och på hugget lärare kunde ha stoppat våldtäkterna helt och hållet.

Kan då föräldrarna, släktingarna, grannarna, vännerna, socialtjänsten, polisen, lokalpressen och politikerna lära eleverna tredjegradsekvationer, pluskvamperfekt och fotosyntesen istället?

lördag 27 mars 2010

Earth Hour

Jag förstår inte varför vissa av mina partikamrater känner sig nödgade att kritisera Earth Hour? Det är väl bara att låta bli att släcka ner om inte galoscherna passar. Själv tycker jag att det känns fantastiskt med en global manifestation. Det är en vänlig och välbehövlig påminnelse om att vi alla hör ihop och delar ett ansvar för den här planeten. Jag vet inte om Karin Granbom Ellison släcker ner eller inte, men jag vet att hon har ett starkt miljöengagemang och då talar jag inte bara om växthuseffekten. Mer handfast miljöarbete à la Karin. Mindre halleluja kärnkraft.

Fjortonåriga flickor i Bjästa och annorstädes

Jag har en fjortonårig dotter. Julia var fjorton när hon drack gift med Romeo. Jag håller på att läsa boken ”Fjorton år till salu”. På det dimper Bjästa reportaget ner med en skräll. Jag har mest lust att låsa in min unge tills faran är över (så där en sex år alltså). Men trots att reportaget är så nedslående är det något hoppingivande över Linnea. Hon lägger ingen skuld på sig själv. Hon är helt på det klara med vem som har gjort fel och hon visar stort civilkurage genom att anmäla brottet och vittna i två rättsinstanser. En annan hjältinna är Amanda. Flickan som valde att ställa sig på rätt sida oberoende av kostnaden.
Fy sjutton vilken kontrast mot de släta figurer de ansvariga vuxna gjorde. Rektorn, fritidsledaren, den mobbningsansvariga läraren och förstås mest av allt prästen. Upprepningar, enfaldiga svar, och ett minspel värdigt rådjur i sökarljus. Och undra på det? Kan man tänka sig något värre yrkesscenario än att bli ertappad med byxorna nere i ett program som – om drevet fortsätter – snart hela Sverige har tittat på? Jag tyckte riktigt, riktigt synd om dem också. Linnea förtjänade inget av det hat och förakt hon utsattes för. Men det reparerar vi inte genom att skicka hatet och föraktet vidare mot nya mål. Om dethar jag skrivit på Newsmill.

fredag 26 mars 2010

Varför får pojkar dåliga betyg?

Veckans Skolfrontsfråga lyder ungefär så här: Varför får pojkar lägre betyg än vad provresultaten indikerar? Några av svaren är ordning, uppförande, närvaro, lydnad och inlämningsuppgifter. I dag är ordnings- och uppförandebetygen inbakade i ämnesbetygen. I de två grenarna äger flickorna. Flickor är dessutom mer benägna att göra som de blir tillsagda och bättre på att prestera prydliga inlämningsuppgifter och lämna in dem i tid.

Alla lärare har haft gossar som utmärker sig genom att skolka, störa, komma utan material, skita i inlämningsuppgifter och strunta i de långa frågorna på prov. Många lärare har haft sådana elever som därpå valsar in och skriver MVG på ett nationellt prov. Antigossen jag beskriver är rationell i sin egen värld. Han kan redan tillräckligt, varför ska han bry sig om den där kärringens jävla stenciler? Dessutom är skötsamhet sådant som bara sänker hans status och gör hans liv tråkigare. Det är inte coolt att vara pluggis och det är inte kul att skriva inlämningsuppgifter.
Läraren som ger honom det lägre betyget är också rationell i sin värld. Givetvis är det så att en elev som gör minsta möjliga ger ett mer begränsat betygsunderlag än den som går på alla lektioner och fullföljer alla uppgifter. En antigosse utmanar dessutom lärarens auktoritet och påverkar arbetsmoral och arbetsro hos alla elever i klassen. Sist men inte minst uppfattar de skötsamma eleverna det som kränkande och orättvist när klassens slashas får ett toppbetyg. Alibit brukar vara raden i betygskriterierna om att "eleven ska ta ansvar för sitt eget lärande". Det ansvaret består enligt många lärare av att man gör som man blir tillsagd och lämnar in sina arbeten i tid – trots att det inte var läroplansförfattarnas intention.

Så vad ska vi göra åt saken? Behöriga, kompetenta lärare med tillräcklig tid att förbereda bra lektioner, högre grad av individualisering och elevdemokrati, ordnings- och uppförandebetyg och betygskriterier utan kryphål är några steg i rätt riktning. Dessutom behöver vi komma åt den manliga antipluggkulturen och återupprätta lärarens ledarskap i klassrummet, eller som Jan Björklund uttrycker det "i katedern". Så lyder mitt recept. Christermagister hyser liknande tankar och Fredrik Svensson gör en helt annan analys.

torsdag 25 mars 2010

Go Suomi med Rot, Rut och Rit

I dag gör en av mina favoritskribenter, SVD:s Sanna Rayman, ett försök att förstå varför samma Rut som så många vill tjära, fjädra och jaga ur stan i Sverige togs emot med öppna famnen i Finland.

Jag har bott i Sverige i nästan trettio år och varit svensk medborgare ungefär halva den tiden. Det gör förstås inte mig till en riktig svensk. Men som jag en gång fick mig påpekat har jag aldrig varit riktigt något annat heller (Finlandsvensk? Då är du inte ens en riktig finne.).
Egentligen tycker jag att det är rätt trevligt att vara både-och-och-varken-eller. Det ger mig samhörighet med fler, resonansbotten och en större frihet att välja läger efter eget huvud. Ingen skulle se mig som osolidarisk för vare sig osvenska eller ofinska åsikter. Vad kan man annat vänta sig av in- och utvandrare?

När det gäller RUT är Sverige kluvet. Det borde alltså inte vara någon konst att välja ett svenskt läger just i det ämnet. Ändå är det här en politisk fråga där jag hamnar helt i Finland. Jag förstår helt enkelt inte de svenska vänsterresonemangen. Varför är det mer omoraliskt om folk med höga inkomster använder avdraget och bättre om låginkomsttagare gör det? Hur kan man jämställa en skattereduktion med ett bidrag? Har staten egentligen rätt till alla mina pengar och ska det jag får behålla ses som en slags veckopeng? Varför är det föraktligt att städa och kratta löv och hedervärt att rensa avlopp och bygga garage?

I Finland är sambandet mellan arbete och moral fortfarande lika starkt som det var i Sverige på femtiotalet. Heder är att göra rätt för sig och bidragsberoende ett skamligt misslyckande. Den första kulturkrocken när jag flyttade till Sverige var de öppna resonemangen om fördelar och nackdelar mellan arbete respektive bidrag, den andra den minst lika stora öppenheten runt svartjobb. Båda delarna visar på en helt annan syn på staten än vad man har i Finland. Här är staten en curlingförälder. Någon man har förväntningar och krav på, men inte särskilt mycket respekt och tillgivenhet för. I Finland är självständigheten ny, Ryssland en skrämmande granne och välståndet nyare och mindre självklart. Ett resultat av det är att finländarna identifierar sig mer med sin stat. Ett annat är att klass inte ses som lika statiskt. Den som städer toaletter idag kan ha ett eget IT-företag i morgon.

Men oberoende av politisk hemvist och nationalitet är det vettigt att ha fokus på syftet när man diskuterar en reform. Syftet med Rut var inte att utjämna klyftorna i samhället. Då är det tämligen poänglöst att med triumf utropa att de inte gör det. Syftet var att göra svarta jobb vita, att ge den del av befolkningen som har för litet att göra en ingång på arbetsmarknaden samtidigt som den del som har för mycket att göra får möjlighet till avlastning. Hur skulle det vara att diskutera hur Rut har levt upp till ställda förväntningar istället för i vilken grad avdraget inte har haft en effekt det inte var tänkt att ha? Den som tycker att den meningen är knölig får en liten smak av hur jag känner det när jag läser den svenska vänsterretoriken när det gäller Rut. Den som istället nappar på mitt förslag kan med fördel börja med Li Janssons välskrivna och klarsynta artikel på Newsmill. På samma site kan man också få en till dos finlandsvensk Rut-syn signerad yours truly.

En Rutbloggare vars argument lämnar mig som ett levande frågetecken.
En Rutbloggare som får mig att dra en lättad suck.

onsdag 24 mars 2010

Ny skollag på gång

och inte en dag för tidigt. Ett av de mest välkomna inslagen är att möjligheten att ge obehöriga fast anställning täpps igen. Här är det enligt DN många som håller med mig. I bloggosfären får skollagen beröm från allt från moderater till vänsterpartister. Men PJ Anders Linder sällar sig inte till hyllningskören. I dagens SVD använder han ord som ”privilegium” och ”adla” när han argumenterar mot förslaget. ”Skall man verkligen adla alla som tagit sig genom en lärarutbildning oavsett deras duglighet?” frågar han sig. Självklart inte, är svaret. Att man är behörig betyder ingen automatisk rätt till tjänst. Rektorer väljer vem de anställer. Problemet är att skolan idag styrs av ekonomi i långt högre grad än av andra hänsyn. Den billigaste läraren blir då den bästa. Och vem tror ni kostar minst, den behöriga eller den obehöriga läraren? (det borde kanske snarare heta lärare eller "vuxen i skolan" för är man obehörig är man inte lärare). En obehörig ... person är inte bara billig i drift. Han är i allmänhet också foglig, flexibel, mottaglig för påtryckningar och generös i bedömning och betygssättning. Protesterar knappt ens över att bli uppsagd lagom till midsommar och återanställd när höstterminen börjar.

Den svenska skolan präglas av sjunkande resultat, stora skillnader mellan skolor, orättvisor i bedömning. Samtidigt har vi en mycket hög andel obehöriga lärare. Självklart finns det ett samband. Om vi hade en resultatkontroll värd namnet skulle vi veta exakt hur starkt det sambandet är. Som det nu är låter vi skolor och lärare sätta betyg på sig själva och får alltså ta deras ord för hur framgångsrika de är. En sak är klar. Varken de svenska universiteten eller internationella undersökningar bekräftar skolornas självbild.

Några andra stämmor i skollagens hyllningskör: Christermagister, Rasmus Jonlund och Nina Larsson

tisdag 23 mars 2010

Mitt omdöme om skriftliga omdömen.

I dagens SVD påstår Metta Fjelkner att lärare uppskattar de skriftliga omdömena och anser att de gör nytta. Det är möjligt att det stämmer när det gäller de lägre årskurserna. En klasslärare har högst 30 elever att bedöma och att man skriver omdömen om elever som inte får betyg är rimligt. Någon typ av feedback om måluppfyllelse och uppförande måste unge och förälder få. Men varför måste vi skriva mitterminsomdömen på elever som får betyg två gånger om året? Det innebär i praktiken att vi sätter betyg på eleverna fyra gånger om året. Fyra gånger om året måste vi ha så stora prov att vi har ett fullgott underlag på eleverna, två gånger om året måste vi dessutom skriva en text som ska vara uppmuntrande och stärkande för eleven, informativ och sanningsenlig för föräldrarna, den ska behandla måluppfyllelse, arbetsmoral, punktlighet och mycket annat.
Att skriva omdömen är svårt och tidskrävande. En ämneslärare kan ha uppemot 200 elever och under de veckor vi skriver omdömen går undervisningskvaliteten ner till en icke godtagbar nivå för de flesta av oss. Arbetet är dessutom själsdödande och ineffektivt. Det man skrev i mars är ofta inaktuellt när eleven läser det i april och mången lärare har efteråt ställts till svar för ett omdöme man knappt kommer ihåg att man skrivit.

Mitt skriftliga omdöme om de skriftliga omdömena är att de inte når målen. De kommer ofta för sent och har sällan rätt material med sig. Dessutom stör de arbetsron, startar konflikter, försämrar kvaliteten på undervisningen och ger oss lärarna sömnlösa nätter. Snälla Jan Björklund, här räcker det inte med stramare tyglar, ta ungen ur skolan – åtminstone ur min skola.

måndag 22 mars 2010

Betygsliknade omdömen på skolchefer?

Om medborgarna fick sätta betyg på skolchefer undrar jag hur många av de 198 kravmaskinerna på DN-debatt som skulle få godkänt? Först två skolchefer som redan har fått sina betyg: Per Jangen i Laholm och Göran Isberg i Sandviken. Men två fåglar gör ingen sommar. Därför har jag tagit fram betygsunderlag på ytterligare fyra av artikelundertecknarna. För enkelhetens skull tog jag det första, sista och två slumpvis utvalda namn i mitten. Listettan, Agneta Dahlqvist i Hofors, figurerade i pressen efter en skolverksrapport där man kritiserade kommunen för extremt dåliga skolresultat. Listankaret, Åke Svensson i Töreboda, gick i fjol ut med beskedet att en skola skulle läggas ner, klasser förstoras och de flesta lärare och elever flytta på sig vid höstterminens start. Det här beskedet kom dagen innan midsommar. Istället för att be om ursäkt för ett besked ägnat att förstöra sommarlovet för så gott som alla kommunens elever, föräldrar och lärare förklarar han trosvisst att det inte skulle bli några problem med flytten och att ”det här är bättre för barnen”. Näste skolchef, Göran Olsson från Perstorp, har i besparingssyfte dragit in på fortbildning och infört fyra dagars vecka för ettorna. I Perstorpsbloggen kan man hitta ytterligare bedömningsunderlag. Den sista skolchefen jag utforskade styr och ställer i Falun. Även Lena Stoltz har gjort sig känd för hårda ekonomiska nypor. Just nu handlar det om varsel, i fjol var det neddragningar i förskolan, därpå lade hon nedläggningen av en resursskola till sin resumé. Det senare efter ett löfte om att ”besparingarna inte skulle drabba elever som har behov av särskilt stöd”. Hon kanske inte var medveten om att det är just för sådana elever man har resursskolor.

När skolan kommunaliserades var det skäl som angavs ökad demokrati. Nu skulle elever, föräldrar och lärare kunna påverka, forma skolan så att den passar just dem. Vilken ledarstil ligger bakom formuleringen ”Vi kräver kontroll över lärarnas arbetstid”? Med sådana skolchefer har vi snart demokratiserat oss tillbaka till feodalväsendet.

söndag 21 mars 2010

Skolans parallella universum eller konsten att leda en åsna

Så skönt att skolan hittat in på ledarsidorna igen. I dagens söndagskrönika i SVD gör PJ Anders Linder upp med den socialdemokratiska gymnasiereformen. Han har rätt i allt han skriver, men han nämner inte den enligt min mening allvarligaste bieffekten av gymnasiereformen, nämligen att vi som bäst är i färd med att vänja en hel generation vid sysslolöshet. För det går fint att gå på gymnasiet utan att infinna sig där mer än undantagsvis och inte heller när man går på lektionerna är det liktydigt med att man lär sig något. Som gymnasielärare har jag fått mig praktiskt demonstrerat att det är möjligt att gå i skolan precis hur många år som helst utan att lära sig ett skvatt - och det utan att det är något som helst fel på ens inlärningsförmåga.
Effekten förstärks av att kraven på A-kurserna är så låga att proven praktiskt taget är identiska med nationella proven i nian. För att tillgodose politiska önskemål om fler godkända betyg betalar de elever som valt en teoretisk linje med att rulla tummarna fram till B-kursen, allt för att de som valt praktiska linjer ska kunna… just det, rulla tummarna de också.
Folkpartiet uppfattar de talrika drönarna som rationella varelser som illustrerar ett systemfel i den frivilliga skolan – bristen på frivillighet. Därför vill man att tvångsmatningen av teoretisk kunskap skall upphöra. Socialdemokraterna ser igen inga fel i reformen utan bara i genomförandet. Därför är den åtgärd man föreslår - fler vuxna i skolan. Men hur många vuxna man än klämmer in på gymnasiet kan man bara leda åsnan till vattnet, inte tvinga den att dricka. Det går inte att lura den att dricka heller, för då skapar man bara en drönare - och vem har då lurat vem?
När man tittar på socialdemokratisk skolpolitik får man intrycket att vi alla anses födda med samma intellekt, arbetsmoral och kunskapstörst. I det universum där jag undervisar är människan betydligt mindre utvecklad än så – både som halvvuxen och vuxen. Antingen borde skolan formas efter de elever som de facto finns där, eller också behöver vi förädlas så att vi kan göra de socialdemokratiska reformerna rättvisa.

lördag 20 mars 2010

To be or not to be euthanized

Det pågår en livlig och välkommen debatt om dödshjälp i SVD.
Jag tycker det är tricksigt med både aktiv och passiv dödshjälp. Tänk om någon stackare bara är rädd att vara till besvär, vill vara till lags och säger det man tror att släktingarna eller personalen vill höra? Redan i dag undrar jag i vilken grad ekonomi styr när man stänger av näringsdropp och avstår från antibiotikabehandling. Vem bestämmer och vilka är motiven? Min mans farmor fick stroke när hon var 100. Det kan tyckas som ett naturligt steg att låta henne svälta ihjäl. Även den mest livshungriga borde vara nöjd med att ha nått en tresiffrig ålder. Men en viktig förutsättning för att bli riktigt gammal är säkert just livsaptit. Hon blev definitivt inte tillfrågad. Min egen farmor blev dement. När hon fick lunginflammation avstod man från att ge henne antibiotika och hon dog. Var det rätt eller fel? Hon blev aldrig tillfrågad. Det var personalen på hemmet som i samråd med några av släktingarna som avgjorde att hennes liv saknade kvalitet. Som liberal är jag absolut för individens rätt att bestämma. I de flesta skeden i livet kan vi välja att avsluta våra liv. Har man blivit så sjuk att man inte längre kan göra det skall man kunna få den hjälpen. Men vi måste också se till att varken aktiv eller passiv dödshjälp kan missbrukas. Det ska inte handla om sängar som behöver tömmas, en budget som behöver hållas eller släktingar som är trötta på att vattna blommorna och springa på sjukhemmet eller som har planerat hur arvet skall användas länge nog och vill skrida till handling.