Kriget om lärarnas arbetsvillkor är slut för den här gången

De som trodde att SKL ville komma undan med låga lönelyft fick rätt och ferietjänsten är räddad. Så kan man sammanfatta det nya avtalet. Men än är det för tidigt att andas ut. Så länge skolan är kvar i kommunal regi kan vi räkna med att arbetstidsfrågan ”hålls levande”.

I sista skälvande förhandlingsminuten var det två moderata politiker som protesterade mot SKL:s kravfyllda styrning av lärarna (i Skolvärlden). De föreslog att övriga borgerliga partier skulle följa folkpartiets exempel och lämna förhandlingarna. Deras främsta argument mot en mer reglerad arbetstid var att det gör yrket mer oattraktivt och antagligen kostar mer än det smakar. De har rätt i sina argument, men jag skulle vilja lyfta fram två till.
För det första har man redan gjort en kraftig reglering av vår arbetstid. Följden blev stadigt sjunkande kunskapsresultat hos eleverna, lika stadigt sjunkande hälsa och trivsel hos lärarna. Varför skulle det gå annorlunda en andra gång?
Det retar mig oerhört att man vill muta lärare att gå över till semestertjänst. Är det rimligt att vi skall väga vår lön mot undervisningskvalitet och därmed elevernas bästa? Är inte skolan redan tillräckligt avakademiserad och kontorslik?
För det andra handlar det inte bara om arbetsvillkor utan också om ledarskap. Vem vill ha en chef som misstror sina anställda? Vem vill ha en chef som toppstyr och kräver? Vem vill ha en chef som struntar i vad de anställda har för önskemål och synpunkter? Vem vill ha en chef som SKL?


Politiska bloggar: Benny Lindholm (FP) ger Folkpartiet förtjänsten. Det var lärarnas förtjänst skriver Emil Broberg(V) (lärarnas förtjänst nota bene, inte lärarnas fel). Det var moderaterna, påstår Mats Gerdau (M) (ett något förbluffande påstående för den som stött på Ingela Gardner Sundström i debatten). Robert Noord (S) pekar på SKL:s tillfångatagna förnuft. Klokt gjorde Lennart Gabrielsson (FP) och klokt skriver han också.
Andra bloggar: Morrica är neutral, Mats Olsson i Tysta Tankar är ... ironisk?, Ny i svenska skolan är kritisk.

Zoran Alagic för LR-bloggen Tankar om skolan i media lägger tillrätta missförstånd. SVD, DN, Expressen, Aftonbladet retar upp oss lärare genom att påstå att vi "får hålla vårt sommarlov". När jag var barn hade lärarna sommarlov. Nu har de sju veckor semester, varav två är inarbetade genom 45 timmars arbetsvecka.

Ge oss tillbaka friheten att göra ett bra jobb

SKL har fått stark kritik för sina krav på en totalreglerad arbetstid för lärarna. De argument som har hörts mest är att läraryrket inte får göras mindre attraktivt och att arbetstiden inte är en tillräckligt viktig fråga. I en ledarartikel i DN tar man äntligen upp det viktigaste argumentet; Regleringen är ett allvarligt hot mot skolans kvalitet.

Sedan kommunaliseringen har de svenska lärarna sju veckor sommarlov och 45 timmars arbetsvecka varav minst 35 måste förläggas till skolan. Varje dag, varje stund är räknad så att vi på inga villkor skall arbeta mindre än någon annan på grund av skolloven (mer går däremot alldeles utmärkt). Det vi nu bråkar om är den sista lilla utposten lärarfrihet. Det barocka är att vi tvingas till detta trots att resultaten bara har gått bakåt sedan den förra och väldigt mycket mer omfattande regleringen.

Fram till dess förfogade vi i likhet med lärarna i de flesta andra länder fritt över nästan all annan arbetstid än undervisningen. Vi som jobbade som lärare före den "arbetsplatsförlagda" tiden kan intyga att vi var bättre lärare och att läraryrket var roligare och mer stimulerande då. Men ingen behöver ta vårt ord på saken. Vi vet alla att resultaten har sjunkit - inte stigit sedan den tidigare regleringen. Varför vill SKL fortsätta på samma misslyckade bana trots att den bevisligen leder till lägre kvalitet?

Kloka synpunkter om läraryrket hittar ni hos Lilla O, Anne-Marie Körling, Doktor Cai, Roger Haddad och Mats Persson.

Rätt gjort av Folkpartiet

Jag kände mig som en riktigt stolt folkpartist när man annonserade att partiet lämnar förhandlingarna om lärarnas arbetstid. Det var rätt gjort av flera skäl. Dels ska inte ett liberalt parti medverka till något så odemokratiskt och otidsenligt som den avtalsrörelse SKL har dragit i gång. De hårda nypor, det maktspråk och den ovilja att dra lärdom av sina egna tidigare misstag som kännetecknar SKL hör inte hemma på en modern arbetsmarknad. Dels kan inte ett utbildningsparti som Folkpartiet medverka till att ytterligare försämra lärarnas villkor och yrkets attraktionskraft. Men framför allt måste undervisningens kvalitet värnas. Ibland får man riva en lektion ur rockärmen för att det inte har funnits någon tid att förbereda. Många gånger innebär det att läraren utan egen förskyllan slösar bort i bästa fall 40 minuter, i sämsta fall 90 för 30 elever. Räkna om det slöseriet i kronor och ören, den som vill.

Bra Roger, Mogert, Lars Stjernkvist

och alla de andra socialdemokraterna som skrev under debattartikeln i DN den 31.3. där de kritiserade SKL för deras ”fackföreningsfientliga politik”. De satte strålkastaren på en viktig aspekt av den här striden, nämligen bristen på demokrati i skolans värld. Skolan har idag en huvudman som ”kräver” och domderar och som förväntar sig lydnad och rättning i ledet av lärarkåren. Det är barockt att SKL påstår sig önska en ”modernisering av lärarnas arbetstid” samtidigt som de demonstrerar en ledarstil som för tankarna till Napoleon och amerikanska söderns slavplantager. Läroplanen är tydlig när det gäller elevernas rätt att ha inflytande över både arbetssätt och innehåll i skolan. Lika tydliga direktiv finns inte när det gäller lärarna, men vem tror att vi kan få en fungerande elevdemokrati så länge lärarna är toppstyrda och överkörda?

Men socialdemokraterna nöjer sig med att konstatera att det är fel att fokusera på form framför innehåll och gör ingen koppling mellan detaljreglering och resultat. DN ekar den uppfattningen i ledarartikeln Fel fråga för skolan.
Det retar mig ordentligt. Ända sedan kommunaliseringen har vi lärare slagits för vår kreativa frihet. I den striden har vi varit tydliga med att våra motiv är yrkesstolthet och omsorg om eleverna. Hittills har vi förlorat varje strid och kunskapsresultaten har sjunkit i samma takt. Ändå verkar ingen villig att tro på det vi hela tiden och tålmodigt har förklarat – ökad detaljstyrning sänker kvaliteten på undervisningen och driver de bästa lärarna från skolan.

Is there anybody out there?

Fler bloggar i detta tvistiga ämne hittar du här.

Mitt omdöme om skriftliga omdömen.

I dagens SVD påstår Metta Fjelkner att lärare uppskattar de skriftliga omdömena och anser att de gör nytta. Det är möjligt att det stämmer när det gäller de lägre årskurserna. En klasslärare har högst 30 elever att bedöma och att man skriver omdömen om elever som inte får betyg är rimligt. Någon typ av feedback om måluppfyllelse och uppförande måste unge och förälder få. Men varför måste vi skriva mitterminsomdömen på elever som får betyg två gånger om året? Det innebär i praktiken att vi sätter betyg på eleverna fyra gånger om året. Fyra gånger om året måste vi ha så stora prov att vi har ett fullgott underlag på eleverna, två gånger om året måste vi dessutom skriva en text som ska vara uppmuntrande och stärkande för eleven, informativ och sanningsenlig för föräldrarna, den ska behandla måluppfyllelse, arbetsmoral, punktlighet och mycket annat.
Att skriva omdömen är svårt och tidskrävande. En ämneslärare kan ha uppemot 200 elever och under de veckor vi skriver omdömen går undervisningskvaliteten ner till en icke godtagbar nivå för de flesta av oss. Arbetet är dessutom själsdödande och ineffektivt. Det man skrev i mars är ofta inaktuellt när eleven läser det i april och mången lärare har efteråt ställts till svar för ett omdöme man knappt kommer ihåg att man skrivit.

Mitt skriftliga omdöme om de skriftliga omdömena är att de inte når målen. De kommer ofta för sent och har sällan rätt material med sig. Dessutom stör de arbetsron, startar konflikter, försämrar kvaliteten på undervisningen och ger oss lärarna sömnlösa nätter. Snälla Jan Björklund, här räcker det inte med stramare tyglar, ta ungen ur skolan – åtminstone ur min skola.

Betygsliknade omdömen på skolchefer?

Om medborgarna fick sätta betyg på skolchefer undrar jag hur många av de 198 kravmaskinerna på DN-debatt som skulle få godkänt? Först två skolchefer som redan har fått sina betyg: Per Jangen i Laholm och Göran Isberg i Sandviken. Men två fåglar gör ingen sommar. Därför har jag tagit fram betygsunderlag på ytterligare fyra av artikelundertecknarna. För enkelhetens skull tog jag det första, sista och två slumpvis utvalda namn i mitten. Listettan, Agneta Dahlqvist i Hofors, figurerade i pressen efter en skolverksrapport där man kritiserade kommunen för extremt dåliga skolresultat. Listankaret, Åke Svensson i Töreboda, gick i fjol ut med beskedet att en skola skulle läggas ner, klasser förstoras och de flesta lärare och elever flytta på sig vid höstterminens start. Det här beskedet kom dagen innan midsommar. Istället för att be om ursäkt för ett besked ägnat att förstöra sommarlovet för så gott som alla kommunens elever, föräldrar och lärare förklarar han trosvisst att det inte skulle bli några problem med flytten och att ”det här är bättre för barnen”. Näste skolchef, Göran Olsson från Perstorp, har i besparingssyfte dragit in på fortbildning och infört fyra dagars vecka för ettorna. I Perstorpsbloggen kan man hitta ytterligare bedömningsunderlag. Den sista skolchefen jag utforskade styr och ställer i Falun. Även Lena Stoltz har gjort sig känd för hårda ekonomiska nypor. Just nu handlar det om varsel, i fjol var det neddragningar i förskolan, därpå lade hon nedläggningen av en resursskola till sin resumé. Det senare efter ett löfte om att ”besparingarna inte skulle drabba elever som har behov av särskilt stöd”. Hon kanske inte var medveten om att det är just för sådana elever man har resursskolor.

När skolan kommunaliserades var det skäl som angavs ökad demokrati. Nu skulle elever, föräldrar och lärare kunna påverka, forma skolan så att den passar just dem. Vilken ledarstil ligger bakom formuleringen ”Vi kräver kontroll över lärarnas arbetstid”? Med sådana skolchefer har vi snart demokratiserat oss tillbaka till feodalväsendet.