lördag 26 januari 2013

Skolket och Skulden

Att föra in skolk i betyget ger fel signaler, säger barnombudsmannen. Det är att skifta skulden från skolan till eleven. Ursäkta mig, hur sa? Är det skolans ansvar att se till att elever inte skolkar? Och hur är det tänkt att vi ska verkställa? Åka runt med en minibuss och kofösare på morgnarna? Jag kan gå med på att vi har ett ansvar att göra skoldagen så trevligt välkomnande att man inte vill skolka, men ansvaret för att en unge ska dyka upp i skolan är inte skolans utan föräldrarnas. Vårt ansvar är att se till att de genast blir informerade när deras barn inte dyker upp i skolan. På högstadiet är eleverna så stora att man kan vänta sig att de tar en viss del av skulden själva även om det är föräldrarna som har det största ansvaret. Gymnasiet är en frivillig skolform med nästan vuxna elever. Skulle de eleverna vara utan ansvar och skuld för sitt eget skolk?

Juridiskt ligger ansvaret på föräldrarna och kommunen, men rent praktiskt lägger vi ner mycket tid på att komma till rätta med skolket på skolorna. Problemet är att det ger mycket klent resultat. Som mentor får man ofta ett varmt och nära förhållande till sina skolkelever, så ofta som man umgås på tumanhand med dem, men att komma till rätta med skolket är en annan femma. Hemmasittare och elever som skolkar mycket har för det mesta någon slags social problematik. Psykisk sjukdom, diagnoser, missbruk eller annan belastning i familjen. Här skulle det behövas samlade kraftinsatser på kommunal nivå så att man snabbt utreder och hjälper de här barnen. Det skulle också behövas fler tvångsinsatser. Idag finns det ingenting mellan frivilliga insatser och tvångsomhändertagande. I sådana fall påverkas barn och föräldrar kanske inte så mycket av information om skolk i betyget. Däremot innebär plikten att föra in skolket att vi lärare tvingas skärpa uppföljningen samtidigt som det fungerar som en extra alarmklocka för Socialtjänsten. Nästvanligast är skoltrötta eller hedonistiska elever med curlande föräldrar. Där tror jag att det att se den totala tiden eleven skolkat bredvid betygen kan få effekt. Idag kan man få hantera indignerade föräldrar som undrar varför man inte har slagit larm trots att man ringt från skolan stup i ett och även skrivit om skolket i omdömena. De fattar helt enkelt inte att det är så allvarligt som det är. Ofta har de i de tidigare kontakterna ägnat mest krut åt att hitta ursäkter både för eleverna och för sig själva. Man känner sig uppenbarligen anklagad vid skolksamtal från skolan. Åtminstone har jag fått lyssna på många självrättfärdiganden och försvarstal från föräldrar i sådana lägen.

På gymnasiet är det den sistnämnda gruppen som överväger. Där är skolkandet väldigt utbrett och vanliga orsaker är att man inte orkade stiga upp, träffade någon trevlig i cafeterian, ville gå på stan, eller hade något annat roligare för sig. När elever har kommit upp i den här åldern har många föräldrar tappat greppet. De kan tjata, något som ungarna fnyser åt, men de har inga disciplinära redskap. Inte ens pengar när väl barnbidraget börjat betalas ut direkt till eleven. Jag vet inte hur många utvecklingssamtal jag har varit med om där en förälder utan övertygelse läxar upp sin tonåring som sardoniskt leende hänger över en stol. Där det bara handlar om att ”talk the talk”, där alla i rummet vet att även om ungen inte visar oss fingret rent fysiskt gör han eller hon det mentalt.

Ska vi komma till rätta med gymnasieskolket måste vi först se till att gymnasiet är frivilligt mer än till namnet. Där har mycket av arbetet redan gjorts. Men vi behöver också komma till rätta med ett samhälle där myndigheterna curlar föräldrarna och föräldrarna curlar barnen. Skolan ska inte behöva konkurrera med WoW, shopping och mysiga sovmornar på lika villkor. Om inte föräldrarna kan göra sitt jobb behövs det tydliga och upptrappade konsekvenser från samhällets sida. Indraget studiemedel är en sådan konsekvens, men det behövs mer. Vad? Förlorad studieplats? Det är något vi behöver diskutera. Det som definitivt inte behövs är mer curlande. I bästa fall kostar skolket eleverna flera extra skolår, i värsta fall kostar det dem deras framtid. Att i pappersform se till att de och deras föräldrar är medvetna om den omständigheten är det minsta vi kan göra.

Media: DN, SVD, SVD, SVD, SVD, Expressen, Aftonbladet, Sanna Raymans utmärkta ledare i dagens SVD, Miljöpartiets protest, dagens DN-ledare, en märklig artikel av liberaldemokraten Jerlerup i SVD.

Bloggar: Jag skrev ett långt inlägg om skolk i augusti i fjol. Här är länken. Ordklyverier, Metabolism, Christermagister, Mina Moderata Karameller, Edvin Ala, Örfilar & Gladsparkar, Blogge Bloggelito, Karin Granbom Ellison, Kryssa Mattias, Radikalen, Niklas Frykman, Tankar hos en gråsäl, Mathias Sundin, Daniel Rohdin i Eslövsbloggen, Pluraword, Liberala Anna.

lördag 19 januari 2013

Jämställdheten i toppen?

Vad beror det på att det är mest män i toppen av näringslivspyramiden?
Har samhället med saken att skaffa? Spelar det någon roll att det är så?

På dagens DN-debatt: "Vi måste lagstifta för att få fler kvinnliga toppchefer" besvarar Nyamko Sabuni  de här tre frågorna. Hon kommer även med tre konkreta FP-förslag till åtgärder. Bra svar och rimliga åtgärder (så vitt jag med min begränsade business expertis kan bedöma), men är de tillräckliga?

Nyamko Sabuni svarar ja på de två senare frågorna och anger diskriminering som svar på frågan ”varför”. Hon skriver om glastak och om diskriminerande strukturer. Hon skriver också om den allmänna acceptansen för meritokrati som företeelse, men ifrågasätter att vi har meritokrati i praktiken. ... Visst finns det både manskvotering och könsdiskriminering i Sverige - likväl som i andra länder - men är förklaringen till att det är svårare för kvinnor att göra karriär i Sverige än annorstädes att vi har ett kraftigare glastak än andra länder? Jag tror inte det. Jag tror att vi därvidlag är ungefär lika goda kålsupare som andra västländer - varken bättre (trots att vi gärna vill tro det) eller sämre. Vad är det då som gör att vi hör till de sämsta i klassen i den här grenen? Som gör att både kvinnor och invandrare har svårt att klättra i karriären just i vårt land?

Mitt svar på den frågan är detsamma som Nyamkos. Vi har inte meritokrati i Sverige, utan ett system där relationer är viktigare än meriter, där en stor del av arbetsmarknaden är informell, där det är mer värt att vara i rätt jaktsällskap eller golfklubb än att ha rätt utbildning och bakgrund. Ett sådant system diskriminerar inte bara kvinnor och invandrare, utan alla som saknar de rätta kontakterna. Ett sådant system medför också att man gör klokare i att smörja och utöka sina kontakter än i att öka sin kompetens om man vill klättra i karriären. Ett sådant system är sålunda djupt skadligt för vår konkurrenskraft. Man kan också fråga sig vad det innebär för forskning och innovation att det är så viktigt att vara en god sällskapsmänniska som syns i rätt sammanhang i Sverige? Var Einstein det? Är Stephen Hawking det? Var Marie Curie en trevlig prick? Ju äldre jag blir desto fler exempel har jag sett på rövslickeri, svågerpolitik och märkliga tillsättningar, på fall där egennytta och relationer har gått före både anständighet och lönsamhet.

Nyamko Sabuni har rätt i att vår acceptans för begreppet meritokrati bör åtföljas av verkstad. Hon har också rätt i att samhället har med saken att skaffa.  Näringslivets svågerpolitik, diskriminering och kortsynthet angår oss alla och bör åtgärdas av oss alla. Till de förslag som tas upp i artikeln skulle jag därför vilja lägga krav på utlysning av tjänster och ett öppet anställningsförfarande. Om man till det lägger obligatorisk jämställdhetsdeklarering av företag så att vi som skulle svara obetingat ja även på den tredje frågan kan rösta med fötterna, då tror jag att vi får ett mer jämställt samhälle, ett mer effektivt samhälle och ett mer  lönsamt samhälle.

Bloggar: Vetenskapskvinnan, Chefsbloggen, Motpol,Politikken

onsdag 16 januari 2013

Björklund och Fridolin i destruktiv debatt

Nu har jag skrivit en replik till NT, en artikel till Lingua, LMS egen tidning, en artikel till vår danska systerförenings tidning Spraglaeraren och en till nästa nummer av Alfa. Dessutom har jag besvarat nästan alla mejl och kommentarer. Allt beställt skrivande undanstökat, ingen deadline i sikte - sålunda äntligen utrymme för  litet skolbloggande. Och nog finns det saker att skriva om...

MP har varit flitiga i skoldebatten på sistone. I måndagens DN föreslår man minskad administration - ett uppdrag utbildningsministern redan har gett våra myndigheter att arbeta med - och att lärare själva får besluta om stöd - något som knappast skulle leda till större rättssäkerhet och likvärdighet för eleverna. Minskad administration var även ett nyårslöfte från Tobias Tobé och Maria Stockhaus, men läser man det finstilta: ”Vi tar ledarskapet för minskad administration och mer undervisningstid”, ser man att undervisningskvantitet och sparade kronor fortfarande gäller framför undervisningskvalitet och inlärning för moderaterna. Den finstilta texten verkar Fridolin också ha uppfattat, för han påpekar att det är för för- och efterarbete det behövs tid.

Men det är inte om administration det ska handla i det här inlägget - hur väl behövligt det än vore - utan om skolan och integrationen. Utgångspunkten är den upphettade duellen mellan Fridolin och Björklund om integration och skola i P1-morgon förra måndagen, en duell som togs upp på DN:s ledarsida dagen därpå i "Skendebatt om skolan". Det var en debatt där ingen av de två visade sig från sin bästa sida, en debatt där båda hade både rätt och fel. Det är sant att det är ett sidospår att lyfta invandringen i samband med de sjunkande svenska skolresultaten. Men när Gustav Fridolin påstår att Björklund och Reinfeldt friar till SD-väljare när de lyfter våra integrationsproblem och utmaningar har han fel.

Han inte bara har fel utan han gör fel. För det första - om vi vill att SD ska förlora stöd måste alla partier ”fria till deras väljare”. Som det är nu är det SD som friar till de andra partiernas väljare. Samtidigt - vad är att fria som politiker? Uppdraget för politiker är till stor del just att identifiera problem och föreslå lösningar. Är förslag dåliga kan de mosas med sakargument, är de bra förtjänar de att bli verkstad. Populism är att erbjuda enkla och på sikt skadliga lösningar, att spela på människors rädsla och okunnighet. Men okunnighet ska med kunskap besegras och rädsla minskar inte av att sopas under mattan - vare sig den är befogad eller inte. Det handlar inte heller bara om vad som är befogat och inte. Det handlar också om att vi lever i olika världar. Vissa drar nytta av globaliseringen - andra förlorar, vissa njuter och berikas av möten med andra kulturer - andra utsätts för dagliga kulturkrockar. Det krävs lyssnande för en meningsfull dialog. Vi kan inte utgå ifrån att vi alla ser samma saker, upplever samma saker.

(För intressant resonansbotten rekommenderar jag Patrik Kronqvists ledarartikel i Expressen: ”Populisten Fridolin”. )

När det gäller vårt flyktingmottagande är allt inte frid och fröjd. Sverige tar emot fler asylsökande än andra länder, ändå är vi sämre än andra på integration - ingen lyckad kombination. Det tar alldeles för lång tid för nyanlända att lära sig språket, att etablera sig på arbetsmarknaden, att komma in i och framåt i skolsystemet. I detta jämställdhetens förlovade land har vi gott om hedersvåld, minderåriga som blir bortgifta och det tar orimligt lång tid för invandrade kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden. Även när det gäller karriär för invandrare utmärker vi oss negativt jämfört med andra länder. Internationellt sett har vi både få invandrare och få kvinnor i ledande positioner.

Det ska väl inte vara en nitlott att välja att söka sig till just Sverige? Men varje gång man vill diskutera justeringar i vår integrationspolitik knuffas diskussionen från sakfrågan till ett ifrågasättande av motiven bakom justeringsförslagen - en diskussion som aldrig kan bli något annat än pajkastning. Om folks motiv kan man alltid spekulera, men spekulationerna går aldrig att leda i bevis. Just den här politiska ovanan att anklaga andra partiföreträdare för att vilja skada samhället, sko sig själva, lura väljarna, eller på något annat sätt förtjäna medborgarnas misstro och eller förakt ökar dessutom det allmänna politikerföraktet och skadar på så vis både de som nu är förtroendevalda och människors intresse för att engagera sig politiskt. Samhällsproblem lämnas utan lösningar och främlingsfientliga krafter får syre varje gång en diskussion om en sakfråga eller ett förslag på en lösning ersätts av anklagelser om fiske i grumliga vatten eller andra varianter på ifrågasättande av motiven bakom förslagen. Det är också att blanda ihop rollerna. Det är pressen och medborgarna som ska granska politikerna - inte andra politiker.

Just för att det här mönstret är både välbekant och skadligt förstår jag Jan Björklunds irritation och frustration i radiodebatten. Han har rätt i att man inte kan lösa problem utan att först uppmärksamma dem. Han har också rätt i att det finns problem i vårt mottagande av nyanlända barn och unga. Men precis som både Fridolin och DN-s ledarredaktion konstaterar är inte det misslyckandet någon förklaring till de sjunkande svenska skolresultaten.

Men det är inte bara där diskussionen halkar snett. Man verkar utgå ifrån att nyanlända elever alltid är en belastning för en kommun eller en skola. Så är det inte. Sverige är ett land där kunskap och utbildning skattas lågt. De flesta nyanlända värderar utbildning högt - även de med bristfällig skolbakgrund. De är i allmänhet tacksamma över lärarnas insatser och villiga att lägga ner mycket arbete för att lära sig svenska och komma in i en vanlig klass. En sådan elev kan lyfta en hel klass. Även när det gäller övriga elever med invandrarbakgrund är attityden till utbildning generellt mer positiv än hos infödda svenskar.

Elever som visar tacksamhet, artighet och respekt mot sina lärare, elever som uppfattar det som mycket viktigt att lämna skolan med goda kunskaper och höga betyg, elever som är villiga att göra uppoffringar och lägga ner mycket arbete för att nå sina mål. ... Sådana elever blir både goda föredömen och väckarklockor för sina klasskamrater. Sådana elever lyfter den svenska skolan. 

Det finns nyanlända som är en belastning för skolan också. Men det är inte de asylsökandes bristande skolbakgrund som ger skolor problem. Sådana elever tar resurser i anspråk och försämrar skolans resultatstatistik, men det handlar om små effekter och dessutom om sådant vi lärare är rustade att hantera.

Det som verkligen kan förstöra för en skola är om en gängkultur får fotfäste. Destruktiva subkulturer som gärna uppstår i områden med sociala problem, snabb invandring och icke fungerande integration. Det här är inte ett individproblem utan ett grupproblem. Ett grupproblem som uppstår ur vår bristande integration och som förvärras av det fria skolvalet.

 Vi låter massor av nyanlända hamna på samma ställe, något som innebär att både normer och kontakter skapas inom gruppen. Svenska normer och kontakter blir nästan oåtkomliga och i allmänhet olönsamma. Lägger man till det stora, trångbodda familjer, arbetslösa, deprimerade föräldrar som drömmer om att kunna återvända, skolor där det finns väldigt få motorer och förebilder - ja då har vi grogrund både för svåra skolproblem och de motsättningar i samhället som ger SD en stor del av sina väljare.

Många av de här eleverna har hög kapacitet och kunde lika gärna tillhöra den första kategorin. Om de hade haft turen att hamna på en annan ort, i en annan skola, i ett annat land. En fråga vi borde ställa oss betydligt oftare är hur stor valmöjlighet de här eleverna har? För tonåringar är det sociala livet väldigt viktigt. Om du ställer dig utanför din grupp - i det här fallet det destruktiva gänget - vad händer då? Min erfarenhet är att du ofta i praktiken inte har något val. Ställer du dig utanför gruppen riskerar du inte bara utfrysning, mobbning, förödmjukelser, utan aktiva attacker och fysisk fara. Ungefär samma läge som för den tonåring som vill lämna en främlingsfientlig eller rasistisk grupp. Det här är vad som händer när barn uppfostrar barn, när vuxna tappat greppet, när samhället tappat greppet. Vi borde alltså inte demonisera vare sig unga Sverigedemokrater eller gängmedlemmar, vi borde tvärtom be dem om ursäkt. De är ett facit på vuxenvärldens misslyckanden - och många av dem betalar priset hela livet.

Nästa fråga vi borde ställa oss är vad kan vi göra för att förebygga och stoppa det här fenomenet? Det här fenomenet som är en produkt av vårt samhälle, inte av invandringen i sig. Men sådana diskussioner kantrar nästan alltid. Dels för att vi lever i olika världar och har en så segregerad skola. Vissa lärare träffar bara tacksamma, skötsamma elever medan andra får avvärja knivslagsmål, ta emot hot och stoppa knarkförsäljning på skolgården. Men framför allt för att vi inte kan diskutera vår egen misslyckade integrationspolitik och vår segregerade skola utan att diskussionen urartar i misstänkliggöranden och pajkastning - utan en diskussion om diskussionen.

.... Under tiden skickar regeringen superlärare till Rosengård. Under tiden rekryterar SD rekordmånga medlemmar. Under tiden förstörs unga människors liv.

onsdag 2 januari 2013

Man bör vara aktsam om orden...

 Nytt år, nya föresatser och den välbehövda tiden i ide med familj, böcker och god mat är slut. Artiklar och blogginlägg att skriva, lektioner att planera, föredrag att förbereda ... jag kanske till och med tittar in på Twitter och uppdaterar FB någon av de närmaste dagarna. :) Just att jag har försummat bloggen och bloggvännerna de senaste månaderna är för mig en sorg.  Bloggen har gett mig vänner, skratt, nya tankar, hopp - mängder av goda saker. Att skriva blogginlägg är också betydligt mer lustfyllt än att skriva artiklar och mejl. Det friaste skrivandet. Men det är inte en plikt och eftersom allt det andra som fyller min tid är just plikter blir det bloggandet som får stryka på foten.

Nu är det förstås också så att jag har två bloggar. Skolbloggen och min lokalpolitiska blogg i NT.
Det händer rätt ofta att jag publicerar mina skolinlägg i min Valdemarsviksblogg i NT. Mer sällan att jag gör tvärtom. Idag gör jag ett undantag. Dels för att jag tycker att jag har en del allmängiltigt att säga. Ibland tittar man i sin lilla ankdamm och ser en liten ankdamm. Ibland ser man en större bild.

Men det blir också så för att tiden som vanligt inte räckte till. Tanken idag var att jag skulle hinna skriva två inlägg, ett lokalpolitiskt ett för skolbloggen. Hade också tänkt hinna med en del av de många obesvarade mejl som väntar. Men här sitter jag fortfarande i nattlinne och har bara hunnit med ett enda blogginlägg.  Det är ofta så det går för mig. Jag fastnar i en text, i en detalj. Samtidigt är det just det fastnandet som ger nya insikter.

Man bör vara aktsam om orden...

det var rubriken på en replik om budgeten skriven av socialdemokraterna i Valdemarsvik. Vad som är att vara aktsam om orden och vilka ord som representerar ”sanningen” kan man givetvis alltid diskutera. Med så många nykomlingar i Valdemarsvikspolitiken har det varit mycket sårad oskuld och rättfärdig indignation i debatten. Rutinerade politiker skiljer på sak och person - med undantag för Bengt Westerberg och Lars Ohly - nykomlingar tenderar att ta saker personligt och präglas inte sällan (ironiskt nog) av politikerförakt. Själva har de satsat på politik för att ställa saker till rätta, trötta på maktmissbruk och mygel. Själva står de för det nya goda som står i skarp kontrast mot det gamla och dåliga.  De anser sig förtjäna hurrarop och små barn som strör rosor vid deras fötter - inte mothugg och misstänkliggöranden. De är heller inte benägna till kompromisser och köpslående. Inte köpslog Churchill med Hitler. Inte  köpslår Batman med the Joker.

Jag är en av nykomlingarna och har själv haft del i det jag nu kritiserar.  När jag ser tillbaka på mina första steg i kommunpolitiken ser jag både naivitet, feltolkningar och självgodhet. Till exempel såg jag alla kompromisser och det faktum att det så sällan rådde politisk oenighet i Valdemarsvik som ett svaghetstecken. Det var dumt av mig. Tvärtom förtjänar de tidigare ledarna beröm för att de så ofta lyckades samla en bred enighet bakom stora beslut. Det finns inget egenvärde i bråk och split och de flesta kommunala frågor har inget med höger och vänster att skaffa. Men samtidigt är det viktigt att beslut stöts och blöts, att alla aspekter ventileras, att det finns en levande politisk diskussion där olika perspektiv möts. Att beslut inte tas för lättvindigt. Helt klart är att man som invånare i Valdemarsvik ofta har bjudits in för sent i beslutsprocessen och fått veta för litet om diskussionerna och motiven bakom beslut. Helt klart även att beslut ibland tagits på otillräckligt underlag. Förr som nu.

Inget av det här är nya tankar, men alltsammans ställdes på sin spets och kastades runt vid förra kommunfullmäktige. Ett möte som uppriktigt chockerade mig.
Trots att det hölls så kort före jul fanns det nämligen personangrepp och hätskhet i portioner jag inte tidigare upplevt. Men här var det nykomlingarna som var mottagare, inte leverantörer av giftigheterna. Med undantag för kommunfullmäktiges ordförande Charlotte Kettle (S) som väl fortfarande får räknas som nykomling. När det visade sig att hon hade missat en länge uppsträckt hand slängde hon en ilsken blick i sidled på sina kollegor på podiet och sa: ”Vad tråkigt då att jag inte har något stöd här”.

Detta  kort efter att Bror-Tommy Sturk (MP) hade intagit podiet för att tala om Valdemarsviks ”motborgare”, ”dysterkvistar”, ”gnällspikar” och ”bytänk”.

Men den som tog priset när det gällde personangrepp var Lars Beckman (S). Värst gick han åt Stefan Kemle, som man fick förstå var omöjlig att göra till lags och inställd på att gnälla och hugga vilka beslut som än fattades. Tony Toft (SD) fick som vanligt sig också några slängar trots att han varken intagit talarstolen, drivit någon fråga eller skrivit någon motion - bara deltagit, lyssnat och röstat  - något som gör det här  till ett klassiskt fall av person framför sak. Vi vet ju faktiskt inte mycket mer om vad han vill än att han tar sitt uppdrag på allvar och gör ett vänligt  intryck. Men Beckman chockerade mig också genom att gång på gång angripa två allianspolitiker som inte var på plats. Lägger man till det Erland Olaussons (S) sedvanliga misstänkliggörande av motsidans goda intentioner, det lika sedvanliga misstänkliggörandet av Anna Nilsson (M) som i vanlig ordning fick instruera både presidiet och kommunalråden i kommunallagen, blir det sammantagna intrycket minst sagt deprimerande. Anna fick dock sista ordet  i det utbytet och det utan något som helst personangrepp. Så här bet hon av: ”Det gäller inte att försöka följa några intentioner, utan att följa lagen”. Nästa gång kan hon kanske också förklara varför vi har en kommunallag. Erland Olausson (S) skriver nämligen i sin blogg att man ska studera kommunallagen för att inte ge oppositionen saker att anmärka på och det känns kanske inte som helt rätt motiv för att lära sig och följa lagen.
Aktsam om orden ja...


Kommunfullmäktige var alltså illa nog, men det slutade tyvärr inte där. Både Lars Beckman och (till min förvåning) Helen Johansson Kokkonen (S) skrev på FB att Stefan och Lina Kemle var mot bygget av en ny förskola i Gusum.  De skrev bara om förskolan i Gusum trots att det i själva verket handlar om både Gusum och Loviseberg. De skrev bara om Stefan och Lina när det i själva verket handlade om den samlade oppositionen. De skrev att Stefan och Lina var mot byggandet, när de i själva verket - precis som alla vi andra -begärde skriftligt och bättre underlag än att majoriteten säger så inför ett så stort beslut. Vi har begått många misstag på skolfronten. Bygget i Sörby, Carl Malmsten, musikalprogrammet för att nämna några. Till det får läggas att de problem vi nu tvingas lösa inte är brist på byggen utan dåliga byggen. Felaktiga konstruktioner på fel ställen. Av det drar åtminstone jag slutsatsen att förhastade beslut är farliga beslut. Men här var förstås inte det viktiga att diskutera en sakfråga utan målet var att angripa två personer: Stefan och Lina Kemle. Orsaken är förstås att de är två Gusumbor med ett starkt politiskt stöd, ett stöd som man hoppades försvaga på det här sättet. Att man samtidigt handskas vårdslöst med sanningen och skadar dem som personer, som Valdemarsviksbor är tydligen konsekvenser man är villiga att ta.
    Man bör vara aktsam om orden...

Här skulle man tycka att det räcker, men det gjorde det tyvärr inte. Lina Kemle ringde upp sitt kommunalråd Lars Beckman och ifrågasatte FB inlägget. Här är ett urklipp ur det brev hon skickade ut till oss övriga politiker om det som hände:
”Han säger då till mig lite sarkastiskt ”Vad vill du hjärtat?” Jag blev chockad över det nedlåtande tilltalet och frågade vad han håller på med. Då svarade Lars Beckman mig så här: ”Vad vet du om politik egentligen?…inte ett skit!!!” Ännu mer chockad försökte jag förklara att jag är ung och håller på och lär mig. Jag hann knappt säga klart min mening innan Lars Beckman slängde på luren i örat på mig.
Jag har nog aldrig känt mig så kränkt och värdelös som jag gjorde efter samtalet med Lars Beckman. Här försöker jag lära mig om och intressera mig för politik Det har inte varit lätt att vara kvinna och så pass ung och försöka påverka i kommunen bland alla ”gamla rävar” och så försöker jag  visa min besvikelse på en vuxen nivå och då hoppar vårt kommunalråd på mig och nedvärderar mig.”

I svar på det här brevet som gick ut till väldigt många politiker kom Beckman med följande ursäkt:
”Hej alla som tagit del av mail från Lina. Ja jag blev uppringd häromkvällen när jag stod vid spisen och lagade mat. Kanske var jag inte på det bästa humör heller den kvällen. Någon viss koppling kan jag också se till att Lina tillsammans med övriga familjemedlemmar under en längre tid inte varit så kärvänliga mot undertecknad på bloggar och andra medier. Mitt ordval blev därefter och jag ber självklart om ursäkt för detta. mvh Lars ”
Det var givetvis bra att Beckman kom med en offentlig ursäkt. Jag hoppas verkligen att han också gjort det personligen till Lina själv. Det är nämligen så man gör när man varit oaktsam om sina ord och sårat och kränkt någon. Man ber personen om ursäkt. Inte världen. Inte sina kollegor.

Jag började den här texten med att konstatera att vad det innebär att vara aktsam om orden är subjektivt när det handlar om saker. Men det är också subjektivt när det gäller personer. Många människor behandlar andra helt olika beroende på deras makt och status. Flinar uppåt och sparkar neråt. Hade Lars Beckman talat så där om jag hade ringt? Knappast. Jag är för gammal, för inflytelserik och för bråkig för att han skulle våga sig på det. Lina däremot som är ung, som inte hittills gått upp i talarstolen, som inte har ett parti bakom sig, som själv varken bloggar eller skriver artiklar - henne verkade det  mer tryggt att ge sig på. Bra därför att Lina tog till pennan, att hon inte gick med på att vara någon det var tryggt att ge sig på.

Många tycker också att vissa människor är fritt villebråd. De tycker att det är okej att förödmjuka och nedvärdera varghatare, sverigedemokrater, kristna, bögar, invandrare, kvinnor, unga, gamla, feta, missbrukare, veganer ... man får förstås noga hålla reda på att man smutskastar rätt person i rätt grupp, men är man bara aktsam med den saken kan man vara lugn för att man får gillande nickar hur oaktsam om orden man än är.  Många inte bara tycker att det är okej, utan är stolta över sitt förakt och sitt avståndstagande. Som om det att vara taskig mot den man ostraffat får vara taskig mot gör en mer moralisk.

Min fasta övertygelse är att vägen till en bättre värld är att i praktiken och hela tiden tillmäta alla människor samma värde, rättigheter och skyldigheter. Det är därför jag tillhör just det liberala partiet och inte ett annat, Det är ingen lätt sak att praktisera, men jag är övertygad om att vi skulle få en bättre värld om vi hade alla människors grundläggande värde som rättesnöre. Har man det finns inget fritt villebråd. Inga offer som ska klappas på huvudet. Inga automatiska skurkar och förövare. Har man det är det lika viktigt att behandla  alla med en grundläggande respekt. Oberoende av ålder, ras, åsikter, kön, makt, yrke - oberoende av allt.

Vi behöver definitivt bli mer aktsamma om orden.
Och det är den egna trappan som behöver sopas först.