Skolket och Skulden

Att föra in skolk i betyget ger fel signaler, säger barnombudsmannen. Det är att skifta skulden från skolan till eleven. Ursäkta mig, hur sa? Är det skolans ansvar att se till att elever inte skolkar? Och hur är det tänkt att vi ska verkställa? Åka runt med en minibuss och kofösare på morgnarna? Jag kan gå med på att vi har ett ansvar att göra skoldagen så trevligt välkomnande att man inte vill skolka, men ansvaret för att en unge ska dyka upp i skolan är inte skolans utan föräldrarnas. Vårt ansvar är att se till att de genast blir informerade när deras barn inte dyker upp i skolan. På högstadiet är eleverna så stora att man kan vänta sig att de tar en viss del av skulden själva även om det är föräldrarna som har det största ansvaret. Gymnasiet är en frivillig skolform med nästan vuxna elever. Skulle de eleverna vara utan ansvar och skuld för sitt eget skolk?

Juridiskt ligger ansvaret på föräldrarna och kommunen, men rent praktiskt lägger vi ner mycket tid på att komma till rätta med skolket på skolorna. Problemet är att det ger mycket klent resultat. Som mentor får man ofta ett varmt och nära förhållande till sina skolkelever, så ofta som man umgås på tumanhand med dem, men att komma till rätta med skolket är en annan femma. Hemmasittare och elever som skolkar mycket har för det mesta någon slags social problematik. Psykisk sjukdom, diagnoser, missbruk eller annan belastning i familjen. Här skulle det behövas samlade kraftinsatser på kommunal nivå så att man snabbt utreder och hjälper de här barnen. Det skulle också behövas fler tvångsinsatser. Idag finns det ingenting mellan frivilliga insatser och tvångsomhändertagande. I sådana fall påverkas barn och föräldrar kanske inte så mycket av information om skolk i betyget. Däremot innebär plikten att föra in skolket att vi lärare tvingas skärpa uppföljningen samtidigt som det fungerar som en extra alarmklocka för Socialtjänsten. Nästvanligast är skoltrötta eller hedonistiska elever med curlande föräldrar. Där tror jag att det att se den totala tiden eleven skolkat bredvid betygen kan få effekt. Idag kan man få hantera indignerade föräldrar som undrar varför man inte har slagit larm trots att man ringt från skolan stup i ett och även skrivit om skolket i omdömena. De fattar helt enkelt inte att det är så allvarligt som det är. Ofta har de i de tidigare kontakterna ägnat mest krut åt att hitta ursäkter både för eleverna och för sig själva. Man känner sig uppenbarligen anklagad vid skolksamtal från skolan. Åtminstone har jag fått lyssna på många självrättfärdiganden och försvarstal från föräldrar i sådana lägen.

På gymnasiet är det den sistnämnda gruppen som överväger. Där är skolkandet väldigt utbrett och vanliga orsaker är att man inte orkade stiga upp, träffade någon trevlig i cafeterian, ville gå på stan, eller hade något annat roligare för sig. När elever har kommit upp i den här åldern har många föräldrar tappat greppet. De kan tjata, något som ungarna fnyser åt, men de har inga disciplinära redskap. Inte ens pengar när väl barnbidraget börjat betalas ut direkt till eleven. Jag vet inte hur många utvecklingssamtal jag har varit med om där en förälder utan övertygelse läxar upp sin tonåring som sardoniskt leende hänger över en stol. Där det bara handlar om att ”talk the talk”, där alla i rummet vet att även om ungen inte visar oss fingret rent fysiskt gör han eller hon det mentalt.

Ska vi komma till rätta med gymnasieskolket måste vi först se till att gymnasiet är frivilligt mer än till namnet. Där har mycket av arbetet redan gjorts. Men vi behöver också komma till rätta med ett samhälle där myndigheterna curlar föräldrarna och föräldrarna curlar barnen. Skolan ska inte behöva konkurrera med WoW, shopping och mysiga sovmornar på lika villkor. Om inte föräldrarna kan göra sitt jobb behövs det tydliga och upptrappade konsekvenser från samhällets sida. Indraget studiemedel är en sådan konsekvens, men det behövs mer. Vad? Förlorad studieplats? Det är något vi behöver diskutera. Det som definitivt inte behövs är mer curlande. I bästa fall kostar skolket eleverna flera extra skolår, i värsta fall kostar det dem deras framtid. Att i pappersform se till att de och deras föräldrar är medvetna om den omständigheten är det minsta vi kan göra.

Media: DN, SVD, SVD, SVD, SVD, Expressen, Aftonbladet, Sanna Raymans utmärkta ledare i dagens SVD, Miljöpartiets protest, dagens DN-ledare, en märklig artikel av liberaldemokraten Jerlerup i SVD.

Bloggar: Jag skrev ett långt inlägg om skolk i augusti i fjol. Här är länken. Ordklyverier, Metabolism, Christermagister, Mina Moderata Karameller, Edvin Ala, Örfilar & Gladsparkar, Blogge Bloggelito, Karin Granbom Ellison, Kryssa Mattias, Radikalen, Niklas Frykman, Tankar hos en gråsäl, Mathias Sundin, Daniel Rohdin i Eslövsbloggen, Pluraword, Liberala Anna.