söndag 3 februari 2013

Anna Wahlgrens och mina barn

Jag köpte Anna Wahlgrens Barnaboken redan när jag var gravid för första gången,1986. Det är nämligen så vi akademiker tar oss an det mesta som händer i livet. Vi köper böckerna och läser in oss. Jag läste Doktor Spock, Penelope Leach, varenda bok om barnafödande och barnafostrande jag kunde uppbringa. Men ingen bok satte så djupa spår i mig som Barnaboken. Jag uppskattade och följde många av de handfasta steg-för-steg råden om hur man hanterar de stötestenar varje förälder måste hantera. Men det som gjorde djupast intryck på mig var samhällskritiken, resonemanget om vad det är att vara förälder, vad ens plikt och roll är ... Föräldrafilosofin.

Jag höll med Anna Wahlgren då och jag gör det idag - att vara förälder är ett viktigt arbete och slutmålet är en självständig, kompetent och empatisk vuxen person som står på egna ben, stakar ut sin egen framtid, som kan både ta och ge hjälp, men som tar ansvar för sig själv och för andra. Hennes budskap är ett anti-curlingbudskap som behövdes under det åttiotal då jag började föda barn och som behövs ännu mer idag. Det samhälle hon beskriver där vi håller barn i en värld för sig och vuxna i en annan värld ser ut på samma sätt idag. Dagens tendens att föräldrar sätter sina barn på piedestal är lika skadlig - om inte värre - än att behandla barn som som andra klassens medborgare. Alla människors lika värde är hörnstenen i ett gott familjeliv, likväl som i ett gott samhälle.

Att Anna Wahlgren inte hade rätt i varje detalj visste jag redan efter förlossningen. Jag studerade noga allt hon skrev om andning, inställning och avslappning. Jag läste att förlossningar inte alls behöver göra ont om man gör på rätt sätt. Jag tränade, förberedde mig och åkte till Danderyds sjukhus nysminkad och förväntansfull som till en fest. Jag visste ju hur en slipsten skulle dras, min förlossning skulle bli en barnlek. Efter 28 timmar av plågor som på slutet var av sådan art att jag skulle ha bett om ett nackskott om rösten hade burit tänkte jag att Anna Wahlgren skulle ha tjänat på litet ödmjukhet, på att lägga in några ord som kanske, ofta, ibland och ”tror jag” i sin text.

Det tänkte jag också i fredags när vi tittade på Skavlan, jag dottern och maken.
Skavlan är inte något vanligt fredagsnöje i vår familj precis. Och inte var det odelat ett nöje heller. Så mycket smärta, bitterhet, ilska, självömkan och sorg ser man inte ofta, som i intervjun med Anna Wahlgren. Inte så mycket jävlar anamma heller. Hon är varken ödmjuk eller tveksam, Anna, det har hon knappast någonsin varit. Sådant kan vara kostsamt när man tillhör det kön som förväntas vara det ödmjuka och tveksamma.  Det är nog också den höga svansföringen, självsäkerheten, kaxigheten som fick så många att vända sig mot henne efter programmet.

Men hade hon varit ödmjuk och tveksam skulle Anna Wahlgren knappast ha ifrågasatt hela grunden för svensk barnuppfostran. En ödmjuk person skulle aldrig ha rekommenderat föräldrar att låta sina barn slå sig litet lagom, att låta dem röra vid spisen för att förstå vad det är att bränna sig i en tid då föräldrar skröt med sina säkerhetsåtgärder. ... Är det lika illa idag som det var i slutet på åttio-talet? Jag hade en granne som stolt berättade att hon körde bredvid sina barn med varningsblinkers när de cyklade till skolan. Hur många liv hon riskerade och hur mycket tid hon kostade sina stackars medtrafikanter genom att köra i 15 kilometer i timmen på en högtrafikerad 70-väg i rustningstrafik tänkte hon nog aldrig på. Knappast heller på vilken signal hon sände sina barn om deras överordning och andra människors underordning. De föräldrar jag umgicks med hade hjälmar och knäskydd på sina telningar så fort de var utanför dörren och de tävlade i att rabbla upp sådant deras barn minsann aldrig skulle få göra. Segrarinnan, en äldre mamma med sitt första barn, hade precis alla säkerhetsattiraljer som kunde köpas för pengar och hon följde ängsligt efter sitt barn och undanröjde faror dagarna i ända. Men så ringde telefonen, eller något annat tog mammas uppmärksamhet och det slog aldrig fel - då hamnade ungen i trubbel - flera gånger så allvarligt att det slutade i sjukhusbesök.

När jag tittade på Skavlan tänkte jag många saker. Jag tänkte att Skavlan ställde rätt jävliga frågor, jag tänkte att Skavlan inte verkade särskilt opartisk och jag tänkte att Anna Wahlgrens bitterhet och självömkan inte var särskilt attraktiva. Jag tyckte också  rejält synd om henne. Hennes lidande var både naket och stort. Jag undrar hur många föräldrar som skulle klara en sådan granskning som den hon utsatts för? När jag växte upp rökte de flesta vuxna som borstbindare i bilen och inomhus och fanns det säkerhetsbälten i bilarna använde vi dem i varje fall inte. Sex år gammal vet jag att jag vinglade omkring i stadstrafiken på en vuxencykel, för kort för att nå sadeln utan vare sig hjälm eller vuxensällskap. Dåliga föräldrar? Det var helt enkelt så man växte upp där jag växte upp på den tiden. Faktum är att just den försumligheten, att vi barn inte var särskilt påpassade är något jag uppskattar i efterhand. Vi växte upp i viss fara, tveklöst, men vi växte också upp utomhus, i frihet, med fantasi och lek.

Alkoholen? Vuxna drack sig redlösa betydligt oftare. Det vi idag associerar till uteliggare och missbrukare var vanligt helgbeteende bland många vuxna. Åtminstone var det så i Finland. Jag såg det inte i min egen familj, men både i kamraters familjer, på stan, på festställen. Någons mamma spyende i en buske, någons pappa brölande otidigheter över en flaska vodka.

Barnens ställning? För inte särskilt länge sedan uppfattades barn som ofärdiga vuxna, en slags andra klassens varelser som skulle förädlas, tuktas, civiliseras. Barn skulle ses men inte höras, barn skulle ha stryk, straff, lyda, arbeta hårt. Barn kunde gott ha sämre mat, sämre kläder än vuxna - det var bara karaktärsdanande. Dessutom var de helt enkelt inte värda lika mycket som vuxna.

Går vi tillbaka ännu längre var barn inte några man nödvändigtvis fäste sig vid överhuvudtaget. Adelns barn uppfostrades av tjänstefolk, böndernas barn var gratis arbetskraft som man kramade allt man kunde ur.  Man lade ut handikappade barn i skogen, blev barnen för många kvävde man den mun man inte kunde eller ville mätta.
Så ser det fortfarande ut på många håll i världen. Man säljer sina barn, sätter dem i arbete, fjärran från våra sockersöta drömmar om de goda, självuppoffrande föräldrarna som älskar sina barn över allt i världen och är beredda att göra vilka uppoffringar som helst för dem.

Så är det bättre att vara barn idag? Att inte få skrapa upp knäna och klättra i träd, men vara omhuldad, köras till skolan, få smörgåsarna bredda och gärna spela på mammas och pappas mobiler? Spårad och spårbar varje minut? Att få varje mojäng man vill ha genast man vill ha den? Kärlek är aldrig fel. Jag tror kanske att barn får mer kärlek, de får definitivt mer tid och uppmärksamhet av sina pappor än när jag växte upp. Men de växer också upp med mer ängslan, restriktioner, mindre fri lek och mer styrd aktivitet. Många växer upp med en omedelbar behovstillfredställelse som vad jag förstår måste leda till betydligt mindre tillfredsställelse än när man får kämpa, vänta, spara och drömma för att få det man vill ha. Som lärare är jag förfärad över hur illa vårt sociala skyddsnät fungerar, under hur bristfälliga och rent ut destruktiva förhållanden barn kan växa upp i vårt samhälle. Jag blir också förfärad över curling-avarterna. Föräldrar som skriver sina barns inlämningsuppgifter, som försvarar dem till sista blodsdroppen oberoende av vad de gjort och vad det gäller. Föräldrar som verkar helt oförmögna att vara just föräldrar.

Ser man föräldraskapet som ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag där kvittot är självständiga, kompetenta och ansvarstagande unga vuxna får dagens svenska föräldrar knappast någon toppnotering. ... Undrar om det kommer några sådana uppgörelser? Curlade barn som skoningslöst vädrar sina föräldrars konflikträdsla och själviska undfallenhet? Var går gränsen för när det är okej att hänga ut en förälder? Har Anna Wahlgren verkligen trätt över den gränsen. Det kan inte jag bedöma. Jag vet inte hur Anna Wahlgrens barn har vuxit upp. Jag har inte läst hennes dotters bok och kommer heller inte att göra det.

Det jag däremot känner mig säker på är att Anna Wahlgren har gjort en viktig insats för både mina och andras barn. Hon var en klok samtalspartner medan jag gjorde min praktik inom det svåraste jobbet av dem alla - föräldraskapet.  Den insatsen är på intet sätt förminskad av Anna Wahlgrens dotters bok eller av vad som är sant eller inte sant om hur hennes egna barn växte upp. Så mitt i alla fördömanden vill jag skicka Anna Wahlgren ett stort, hjärtligt  och personligt tack. Tack för hjälpen med mina barn, tack för modet och styrkan att gå emot trender och etablerade uppfattningar, tack för allt sunt förnuft.
Tack, Anna!

Och idag har jag skickat efter tre exemplar av Barnaboken som jag lägger undan tills de behövs. En för vart och ett av mina egna barn. Den visade sig vara slut från förlaget och svår att få tag på, men på CDON, fanns den kvar.

Media: DN, Expressen, Skavlan

16 kommentarer:

  1. Åh, så intressant. Du skriver om det jag tänker, och jag läste också hennes bok och hennes åsikter och tankar om barn och uppfostran. Jag lärde mig en hel del, bland annat att tänka själv, se spår jag säkerligen inte velat se. Allt gillade jag inte, men hellre Anna än Dr. Spock.

    SvaraRadera
  2. "Det är nämligen så vi akademiker tar oss
    an det mesta som händer i livet."

    Oj. Det måste vi andra lära oss.

    SvaraRadera
  3. Anne-Marie, ofta lär man sig extra mycket när man inte håller med för då granskar och ifrågasätter man sina egna värderingar. Tankespjärn är något jag värderar väldigt högt. Det får jag även av dig. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tankespjärn - vilket fantastiskt ord.
      Det tar jag med mig, bland annat - för även jag kan se att det finns oerhört många goda russin i kakan som är Barnaboken. Sen att Anna inte heller, precis som jag och alla andra, inte är "den perfekta föräldern" (som inte finns i mina ögon), det är en annan diskussion.
      Det är dock viktigt att vi reflekterar och funderar, tänker igenom vad vi gör och varför, som förälder likväl som make/maka, arbetskamrat, partiledare eller vad vi nu råkar vara för stunden.

      Radera
    2. Härligt ord och härligt fenomen, herothecoach. :)

      Radera
  4. Anonym, det där var avsett som självironi. Men tydligen kan det också uppfattas provocerande.

    SvaraRadera
  5. Jag gjorde på samma sätt. Hårdpluggade Penelope Leach och lärde mig allt om pudendusblockad och epiduralbedövningar inför förlossning. När barnet väl var fött blev det mer besvärligt. Vi lyckades aldrig med de där knepen att få dem att somna själva och jag upplevde de där råden om att gå ut ur rummet som nedlåtande och hånfulla. Kanske handlade det om min mesighet och en avundsjuka inför de föräldrar som vittnade om framgångar, men i grunden är jag glad över att vi följde någon form av intuition här.

    Men - mina minnesbilder är ytterst fragmentariska. Sömnbristen slog ut alla andra system. Och när jag hör Anna Wahlgren tala är det en röst från det förflutna. Aningen mindre beskäfig och tvärsäker - men det är långt kvar till det vi skulle kunna kalla ödmjukhet. Fast det kanske inte ingår i rollen som uppfostringsguru? Hon måste ju tro på sina egna råd.

    SvaraRadera
  6. Mats, det känns trevligt att tänka mig dig med samma boktrave i samma tid och jag kan gott tänka mig att Wahlgrens hårdföra sömnmetodik inte gick hem hos dig. Barnens rätt att vara behövda, viktiga delar av familjen, rätten att kunna somna utan att sövas, rätten att själva lära sig att akta sig för faror, att vara delaktig i vuxenlivet, rätten att få alla redskap som behövs för att stå stadigt på egna ben - det är vad jag tog mest intryck av. När det gäller metoder får vi nog alla pröva oss fram - i barnkammaren såväl som i klassrummet.

    SvaraRadera
  7. Allt det där du räknar upp finns än idag om än i annan form. Människan är sig lik oberoende hur mycket tid som förflutit. Det är samma gamla fyllor,hugg och slag och barnamord. Skillnaden ligger kanske i sättet vi hanterar det. Råfyllan införskaffar vi utomlands, köper sex gör vi också utomlands eller i det fördolda och barnamord är ju legaliserat sedan 1975. Vad gäller barnmisshandel så är det nog precis lika vanligt som förr.

    Jan Forsman

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jan, människan är sig också lik i att vi är osjälvständiga flockdjur som följer strömmen. När något blir mer kostsamt och mindre socialt accepterat gör vi antingen det mer i skymundan, mindre eller inte alls. Jag tror inte att barnmisshandel är precis lika vanligt. Inte heller att medelsvensson super sig full till helgen lika ofta, eller att man skryter lika mycket med svartjobb och skattefusk, eller att man plockar upp en prostituerad på Malmskillnadsgatan lika obesvärat.

      Radera
  8. Jag minns att för mig var en artikel som handlade om att vara "tillräckligt bra förälder" förlösande när jag klämdes mellan Lars H Gustafsson och Anna Wahlgrens budskap om hur man är en bra förälder. Jag minns den svåra balansen mellan barn som "behövde" sova i ens säng och möjligheten att få flera barn. Det är säkert så att jag curlat mina barn alldeles för många gånger men jag kan ändå inte låta bli att förskräckas över hur långt andra kan gå i curling och att det verkar som att curlingtrenden fortsätter som fartyget Titanic.

    Då är det viktigt med inlägg som ditt, när Anna Wahlgrens eftermäle inte bara blir positivt, då behöver vi ändå inse att motsatsen curlingen faktiskt är riktigt farlig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jan, en viktig bit är nog just att man problematiserar och analyserar sitt föräldraskap och har större fokus på "slutprodukten". Föräldraskapet är inte en popularitetstävling utan det viktigaste, svåraste och mest ansvarsfulla uppdrag de flesta av oss tar på oss.

      Radera
  9. Jag läste ditt blogginlägg och sedan tittade jag på Skavlan på SVTPlay. Egentligen tyckte jag nog inte att hon gjorde så värst dåligt ifrån sig. Själva sakfrågan - den om bråket mellan henne och hennes dotter - känner jag inte att jag vare sig kan eller vill ta ställning till (jag såg även samtalet med hennes dotter, då hon besökte Skavlan). Det blir knepigt då media blir stadens torg och alla vi tittare får agera domare och jury.

    Så - jag tänker bort bråket och intresserar mig istället för den andra, viktigare, frågan, nämligen den om hur vi ska ta hand om våra barn, såväl hemma som i skolan. Jag upplever att det även är den frågan som du är mest intresserad av, Helena. Bra det.

    SvaraRadera
  10. Henrik, tack för en klok kommentar. Varken när det gäller kungens kärleksliv, Wahlgrens föräldraskap eller Ingmar Bergmans ledarskap har vi rätt att vara just domare och jury. Gränserna mellan privat och offentligt har blivit besvärande suddiga. Det ställer till med stor skada i enskilda människors liv och det korrumperar oss alla. Varje gång vi som kollektiv fördömer någon annan finns det nämligen en dos självgodhet och överlägsenhet med i spelet.

    Anna Wahlgren gjorde inte ett särskilt gott intryck på mig i intervjun. Men det förtar inte det goda intryck jag har av Barnaboken. Och det ger inte mig bättre insyn i hennes familj och deras sanningar, halvsanningar och osanningar.

    SvaraRadera
  11. Intressanta tankar som vanligt Helena. Själv reflekterar jag ständigt kring såväl min egen barndom som mitt föräldrarskap och hur dessa hänger samman.

    SvaraRadera
  12. Jag med, Gertie. Och över deras föräldraskap och deras föräldrars föräldraskap.

    SvaraRadera