lördag 26 maj 2012

Strykrädda eller stryktåliga lärare?

Igår blev jag intervjuad av Radio Sweden när det gäller den där trista historien i Gällivare. Läraren som tingsrätten anser ska tåla stryk och ett och annat litet mordhot, all in the line of duty. Jag var glad att få frågan för jag blev så ruskigt indignerad när jag läste artiklarna. Indignerad framför allt å elevernas vägnar. Lärarna har redan fått stöd av både fack och departement, så det finns ett hyfsat hopp om att den cyniske nämndordföranden i Kiruna blir tagen i örat och domen kullkastad i nästa instans. Men elevernas trygghet har redan minskat på grund av det här - oberoende av om den här läraren får upprättelse eller inte. De är nämligen beroende av vuxna som ingriper, vuxna som skyddar, och den sortens vuxna är redan en utrotningsrotad art i den svenska skolan. Den här typen av signaler gör en redan strykrädd yrkeskår än mer strykrädd och passiv. Och det blir eleverna som betalar priset. Här är länken till programmet i Radio Sweden.

Lärarlivet är bra mycket lättare om man iklär sig skygglappar och håller dem nogsamt uppfällda. Det är något varje lärare vet, men som det inte talas så mycket om. För samtidigt som det helt uppenbart är vår plikt att både se och ingripa innebär att göra det alltid ett betydande merarbete i form av dokumentation och annan uppföljning. Ett merarbete vi aldrig har tid för utan som innebär att något annat blir lidande. Dessutom riskerar man obehag, ovett, otidigheter, rabiata föräldrar, hämndaktioner - ja och låt oss inte glömma - mordhot och misshandel. Tack eller erkännande för att man ingriper får man i stort sett aldrig. Att ingripa i mobbningsärenden är extra kostsamt. Den elev eller lärare som mobbar elever mobbar nämligen i allmänhet precis lika gärna en lärare. Jag har blivit av med två cyklar (den ena hamnade i Fyrisån, den andra antagligen i Valdemarsviken), fått däcken på en tredje uppskurna, utsatts för mordhot, uppvigling och förlöjliganden när jag har stuckit ut nacken. Andra orädda kollegor har blivit  hånade, attackerade och nerslagna av elever. Att bli kallad för hora, fitta, gubbjävel eller kärring är vardagsmat. Konsekvensen är att de allra flesta lärare låter bli att ingripa. De låter till och med bli att säga till när någon stör en uppvisning eller en föreställning.  Man kan bli helt förbluffad över vad lärare väljer att varken se eller höra. Många lärare (som själva aldrig ingriper) försvarar dessutom elevers övertramp med att rabbla deras diagnoser eller hemförhållanden. Och om lärare inte ens står upp för varandra är det lätt att räkna ut att inte heller skolledningen gör det. Den rektor som blir uppringd av en uppretad förälder som talar om hur läraren har förstorat upp ett skoj mellan kamrater och tagit deras barn i armen tar oftare förälderns parti än lärarens.

Det här är allvarligt, för det handlar inte bara om elevernas självklara rätt till trygghet och säkerhet i skolan. Det handlar också om vårt värdegrundsuppdrag. Vad spelar det för roll vad vi står och predikar i katedern om eleverna ser fega vuxna som tittar åt sidan istället för att göra sitt jobb? Men samtidigt ... är det rimligt att man som lärare ska riskera obehag, skäll, merarbete, stryk, mordhot, trakasserier och eller påhopp när man agerar?

Tingsrätten i Kiruna har alltså inte bara tagit lätt på lärarnas trygghet och arbetsmiljö utan även på elevernas.  Det gäller även Rädda Barnen som kritiserar att en rektor friats efter att ha dragit en elev i örat och skriver att lärare inte ska få ingripa fysiskt. Jag känner inte till just det fallet. Det är möjligt att den rektorn förtjänar kritik. Men den lagändring som gjort det möjligt för skolpersonal att ingripa fysiskt behövs. Att stoppa ett bråk mellan elever, eller hindra ett bråk från att eskalera gör man inte alltid med ord allena. Och att stoppa bråk och att ingripa är inget mindre än en lärarskyldighet.



DN, DN, SVD, Expressen, Aftonbladet,

onsdag 23 maj 2012

På vårtur till Paris med elever

När det är dags att leta frivilliga för att åka på resa med elever brukar jag nogsamt hålla mig undan. Ansvaret, pressen, springande runt vid alla monument man redan sett många gånger, det tunga och tråkiga förarbetet - ja det finns många minus. Till det får man lägga ungar som inte håller överenskomna tider och överenskomna regler, sådana som har skyhöga förväntningar och blir besvikna för att inget kan leva upp till dem, sådana som är curlade och/eller ovana vid motgångar som gnäller över hårda kuddar, konstig frukost och/eller varandra. Konflikter, ungar som kommer vilse, för oljud och retar upp andra hotellgäster ... listan på sådant som försurar kan bli väldigt lång och det utan att något egentligen gått fel. Och går det fel, om en elev missar planet, blir full, sjuk, borttappad, rånad ... ja då är det helt fruktansvärt. Katastrof av en magnitud som sällan inträffar på hemmaplan.  Betydligt lugnare således att stanna i skolan och låta eleverna utforska världen över Internet istället.

Under en långhelg i Paris med mina C-kurselever blev jag emellertid framför allt påmind om hur magiskt det är att återupptäcka en fantastisk stad genom nya rena ögon och om hur glad man blir när man ser elever förälska sig i det man själv redan älskar. All stress, all ångest och allt gnet försvinner som dimma en solig morgon inför det.

Just den här resan bjöd också på så mycket mer. Jag kommer aldrig att glömma Samas skratt, Mannes legoaffärer, Sannas skinnjacka, Maria i Notre Dame, Simons lasersiktesaffärer, Philips blinkande Eiffeltorn och Mathildas mattebok. Inte heller våra middagar med delad humor, delad poesi och delad mat.

Min efterhandsreflektion är att det här borde alla elever få uppleva. Åtminstone alla språkelever. Att få känna att språket bär,  att man själv kan fråga vägen, beställa mat, köpa souvenirer. Att få vidgade vyer, ny tillhörighet i världen, historia, kultur, geografi - både användning för och exempel på mycket av det man lärt sig i skolan. Men något som är minst lika viktigt är att prova på att själv vara främlingen. Den som andra leende och tålmodigt lyssnar på när man stakar sig fram, den som behöver be främlingar om hjälp för minsta lilla grej - att själv vara den andre. Det tror jag är en väldigt viktig erfarenhet att ha i bagaget. I synnerhet i ett mångkulturellt samhälle.


Självklart har vi gjort en blogg om resan. Här är länken till Djäknepark à Paris. Börja från första inlägget och beta er neråt.  Jag är förstås partisk, men jag tycker den är mycket läsvärd. :)  Fler inlägg och förstås mängder av bilder på väg.

måndag 14 maj 2012

Zaremba, min hjälte

I fjol var Zarembas artikelserie om skolan ett av de vanligaste bloggämnena. Den diskussion om lärarnas ställning och läget i skolan som följde blev intensiv och är inte avslutad ännu. En mycket tydlig effekt av artikelserien är att  lärare hörs och syns i debatten på ett helt nytt sätt. En annan är att det finns en allmän medvetenhet om försämringarna av lärarnas villkor och förutsättningar.

I år har Zaremba tagit sig an skogen. Ett minst lika viktigt ämne som skolan, men den här gången tiger bloggosfären. Jag har svårt att förstå det. Var är alla miljöpartister? Var  är alla de miljoner svenskar som svarar ”gå i skogen” när man frågar hur de helst kopplar av?

 Ända sedan klimatförändringarna var den stora världsnyheten 2006 har jag med stigande förvåning och indignation sett hur skogen huggs ner i accelererande fart. Samtidigt som vi vet vad skogen betyder för jordens hälsa - klimatet - och för vår individuella hälsa pågår en systematisk skövling som enbart har accelererat de senaste åren. I min kommun Valdemarsvik är avverkningen också helt uppenbart att hugga sig själv i foten. Vi är en turistkommun med orörd natur som vår främsta tillgång. Den tillgången är idag märkbart decimerad. Jag har skrivit både debattartiklar och insändare om saken, men det är ungefär som att stå och skrika i öknen. Ingen verkar höra, ingen verkar bry sig.

I den här frågan lägger jag en stor skuld på regeringen. Efter Reinfeldts initiala engagemang och hoppingivande ord har väldigt litet hänt inom det här området. Vill vi medborgare ha information om hur vi ska leva mer klimatsmart får vi vända oss till frivilligorganisationer. De har betydligt mer och bättre information än myndigheterna. Det är fortfarande billigare att flyga än att ta tåget - dessutom säkrare om man vill komma fram i tid. Inget har gjorts för att få vare sig privatpersoner eller företag att spara energi. Det åker lika många ensamma bilpendlare längs våra vägar som tidigare, företagen har lika många adventsljusstakar i sina fönster som tidigare. Lantbrukare förväntas utan lagstiftning välja gödsling som gagnar hela landet snarare än den egna privatekonomin. Och överallt i vårt land växer det sig fram stubbåkrar och timmerhögar. En brist på ledarskap och ansvarstagande inom miljöområdet som är beklämmande. Värst i det här är föroreningen av Östersjön och avverkningen av våra skogar, för här handlar det om skador som är väldigt svåra - kanske omöjliga - att reparera.

Jag hoppas att ingen enda svensk sitter i något internationellt sammanhang och mästrar andra länder att lämna sina regnskogar ifred. Det har vi nämligen inget som helst moraliskt utrymme att göra.

Men skulden faller också på oss alla. Regeringen är passiv för att det går att vara passiv. Var är miljöengagemanget hos oppositionen? Var är engagemanget hos befolkningen? Varför är det så tyst om det här i bloggar och på twitter? Och vi lärare. Hur mycket miljöengagemang och ansvarstagande sprider vi i våra klassrum?

När jag gick in på DN.se hittade jag inte ett enda blogginlägg under Zarembas artiklar om skogen medan en artikel om skolan fick 121 blogglänkar. Det är inte okej. Det är viktigt att vi kämpar för att våra barn får en bra och likvärdig skola, men det är vår förbaskade plikt att lämna efter oss  en livskraftig och hållbar miljö.  Vi måste göra upp med den här ordningen där varje generation försämrar förutsättningarna för nästa generation.

                 Det ansvaret har ingen rätt att undandra sig.


Bloggar: 0... fast inte längre. Anne-Marie Körling skriver så fint.

Artiklar: Zaremba om skogen i DN 1, 2, 3, 4, 5
Norran Expressen, ETC, Sveriges Radio,







torsdag 10 maj 2012

Dagens #skolchatt - undervisning för lärande

Visst är det en suspekt rubrik? Vad skulle man annars ha undervisning för? Undervisning som inte leder till lärande är ju förfelad och ett slöseri med tid - så vitt telningarna inte har alldeles väldigt roligt för då finns ju åtminstone poängen livskvalitet.

Samtidigt är den plågsamma sanningen att väldigt många lektioner är ineffektiva. Mängder av tid läggs på närvarorapportering, åthutningar, hämtande av böcker, påbörjande av uppgifter, framtagande av material, undanplockande av material, väntan på långsammare klasskamrater. När väl undervisningen kommer igång är även den ofta ineffektiv. Vissa av eleverna kan redan det som ska läras, andra kan på grund av allt från ointresse till oförmåga inte ta till sig undervisningen. Det är få lärare som har tid att förbereda genomtänkta varierade lektioner där man beaktar elevernas önskemål, behov och intressen.

En annan plågsam sanning är att mycket av skolarbetet är inriktat på görande - snarare än lärande. Och det här är nästan ännu mer sant ur elevperspektiv. Mina elever sitter gladeligen och fyller i rätt svar i en hörförståelse trots att det inte innebär någon inlärning utan bara att en papperslapp som strax ska landa i papperskorgen är korrekt ifylld. Att man hinner göra klart uppgiften, att alla luckor är ifyllda, alla fakta nerplitade håller både elever och lärare koll på. Vad - om något - man lärde sig av arbetet, är det sämre bevänt med.

Med tanke på allt det här är kanske inte ämnet för dagens skolchatt alls suspekt, utan tvärtom viktigt. Men det borde inte vara så. Det borde vara en självklarhet för varje lärare och elev att undervisningens ”raison d’être” är elevernas lustfyllda och effektiva lärande.

Hur kommer vi dit? Häng med på #skolchatt på twitter mellan 20 och 21  ikväll och hjälp till att besvara den frågan.

Folkpartiet, Folket och Storebror

I dag röstar riksdagen om vilken tillgång myndigheterna ska ha till vår e-post, telefontrafik och allt annat som numera ska lagras. I en debattartikel i gårdagens DN berättar Mathias Sundin (FP) varför han kommer att rösta mot lagen och om det som är mest bekymmersamt i dagens Folkparti - trots att vi är ett liberalt parti är vi inte motkraften mot Storebror. Vi är Storebror. Storebror som ser dig. Storebror som vet bäst. Storebror som får tillgång till din korrespondens och telefontrafik på högst lösa boliner. Efter allt tal om organiserad brottslighet och terrorism visar det sig att redan misstanke om fildelning och andra bagatellartade brott kan ge tillgång till informationen. Inget långt steg från fel åsikter och fel partitillhörighet. Är det inte också bra ironiskt att vi i kampen för att bekämpa terrorism och extremism inskränker vårt fria och öppna samhälle - dvs ger terroristerna precis det de vill ha?

Så här skriver Mathias: ” Även om tekniken är ny, så är vår rätt till ett privatliv densamma. Skulle någon politiker föreslå att alla vanliga brev och paket registrerades av staten blev nog han eller hon snart landshövding, eller ambassadör i Brasilien. Men ett brev skiljer sig inte från ett mejl.”

Liberalismens kärna är tilltro till individens kraft, förmåga och ansvar, tron att vi växer med misstag och svårigheter, ödmjukhet inför individens livsval. Som ideologisk liberal tror man att individen vet bäst - inte staten. Lika stark som tilltron till individen är misstron mot kollektivet. Den kärnan får vi inte tappa. Därför delar jag Mathias Sundins besvikelse över Folkpartiets stöd för starka, maktfullkomliga myndigheter och brist på stöd för individen.

Det finns en tro på de goda myndigheterna, på staten som den kloka och allsmäktiga föräldern som jag uppfattar som rent ut naiv. Att den är utbredd bland rikspolitiker är kanske inte så konstigt, stat och myndigheter består ju av dem själva och av deras kompisar -” l’ètat, c’est moi” som Ludvig den 14 formulerade saken. Men att folk i allmänhet är så trygga med att stat och myndigheter ger sig själva allt större befogenheter och insyn i vår privata sfär, det har jag betydligt svårare att förstå. Det borde vara mycket mer liv och debatt om de integritetskränkande lagarna.

Makt korrumperar, ändamålen tillåts ofta felaktigt helga medlen och vi människor tenderar att släppa både ansvar och självständigt tänkande i grupp. Därför måste individens rättigheter alltid värnas och därför måste stat och myndigheter utsättas för systematisk granskning och kontroll - helt enkelt hållas kort.

Det är inte på enskilda maktutövare det hänger om vår demokrati fungerar och överlever.  Ett samhälle ska kunna skydda sig mot en Hitler, en Hussein, en Bin Laden genom att det finns spärrar, systematisk kontroll av all maktutövning och en alert befolkning. Vi är mätta och trygga i västvärlden. Så mätta och trygga att vi inte bryr oss om att kämpa för våra rättigheter och friheter.

Det är ett riskabelt tillstånd.




Media: DN, Corren,

Bloggar: Mina Moderata Karameller (M), Jinge (V), Anna Troberg (PP), Frihetssmedjan, Motpol, Mikael Andersson (C), Annarkia, Jens Holm (V), Hans Åberg (FP), Mathias Sundin (FP), 
Liberala Studenter, Mark Klamberg (FP)

fredag 4 maj 2012

Mats och jag i Pedagogiska Magasinet.

I det senaste numret av PM sticker Mats Olsson i Tysta Tankar  effektivt hål på många av föreställningarna om vad män ska uträtta i förskolan. De ska varken vara där som kompisar för papporna,  som ställföreträdande pappor för pojkar som saknar en fungerande fadersfigur, de ska inte förbättra stämningen på arbetsplatsen och de ska inte genom sitt yrkesval utmana den traditionella synen på maskulinitet. Istället lyfter Mats manliga förskolelärares betydelse för flickorna: 

”Alla tjänar på att förskolans vardagsinnehåll förändras men de största vinnarna är flickorna. Som konstruktivist menar jag att kunskap är någonting som erövras genom aktiva handlingar och att jag måste vara beredd att överge tidigare föreställningar om mig själv och världen när jag får nya erfarenheter. Eftersom pojkarna sällan har givna förebilder är detta en nödvändig väg. I bästa fall lyckas de slå sig fria och hitta en väg mot vuxenlivet. Jag kanske romantiserar rebellpositionen, men att vara outsider ger möjlighet att formulera egna ståndpunkter. Jag påstår att kvinnodominansen i förskolan erbjuder flickorna alltför rika tillfällen att bli vuxna genom imitation. Det är en tråkig väg.”

När jag läser artikeln tänker jag på när jag jagade historiska kvinnliga värstingar till min föreläsning om lärstilar. Det jag upptäckte då var att förbluffande många berömda och normbrytande kvinnor hade vuxit upp utan mamma.  Kanske är det befriande med färre kvinnliga och fler manliga förebilder för flickor? Kanske är det flickorna som  bäst behöver klättra i träd och leka indianer?

 Det där med att pojkarna sällan skulle ha givna förebilder hixtrar jag emellertid till inför. Vi skolas nog alla in i våra könsroller, men med olika kraft beroende på bakgrund, skola, bostadsort. Det finns också många andra olikheter än kön det behöver finnas utrymme för. Mångfald och blandning i personalgruppen är därför viktig hela vägen genom skolan. Den likriktning Mats beskriver i förskolan känner jag igen även från högstadiet och gymnasielärare och den är definitivt inte av godo.

Så här skriver Mats mot slutet:
"Kanske överdriver jag männens roll som normbrytare och det finns en risk att kvinnor upplever beskrivningen som nedvärderande. Men vem står emot när skolans och omsorgskulturens sämsta sidor gifter sig på förskolans bakgård? "

En som står emot är uppenbarligen Mats Olsson själv. Hoppas han får många efterföljare.


I samma nummer av Pedagogiskt Magasin finns ett porträtt av mig: ”Med ironin som vapen”. Det är en personlig och avslöjande artikel, en artikel som visar att journalisten, Emelie Stendahl, är duktig både på att läsa och berätta mellan raderna.

Just yrkesstolthet var något jag hade orsak att fundera en hel del över i samband med intervjun. Först kom fotografen. Kvällen innan ringde han för en halvtimmes diskussion om vad jag skulle ha på mig och hur vi skulle lägga upp det hela. Sedan åt vi lunch så att han skulle få en känsla för vem jag var. Därpå följde två och en halv timme av poserande till detaljerade kommandon. Titta dit, lägg armen där, flytta huvudet två centimeter åt vänster. Allt detta för en bild i Pedagogiskt Magasin. Journalisten var lika mån om detaljerna. Ordentligt påläst, vassa frågor och förbluffande uppmärksamhet, sinne för betydelsefulla detaljer och även hon tog tid på sig.

En lärorik, men inte precis lustfylld upplevelse. Fotograferingen gjorde mig både stressad och uttråkad - damp som jag är enligt mina barn. Emelie Stendahl kom på veckans tuffaste arbetsdag dagen efter att jag kommit hem från en Qualis-granskning till det kaos som alltid väntar när man lämnat sina elever större delen av en arbetsvecka.  Med hundra saker snurrande runt i huvudet, trött, stressad och tankspridd halvsprang jag till sushi-restaurangen.

Men jag ser inte heller hur det kan ha varit särskilt lustfyllt på andra sidan kameran och bordet. Hur kul kan det vara att lägga så mycket tid på en bild? På en intervju? När man lägger ner så mycket tid på förberedelser och efterarbete, när man är så noga med slutresultatet som både fotografen och journalisten i det här fallet var, då är inte ”the journey more important than the destination”, då har man både yrkesskicklighet, yrkesstolthet och ögat på bollen.  Då har man nog också rätt hyfsade arbetsvillkor - dvs marginaler och incitament att göra ett riktigt bra jobb.

Den här erfarenheten fick mig att jämföra och reflektera både ur ett lärar- och ett elevperspektiv. Som lärare blev imponerad över att de var villiga att arbeta så metodiskt och hårt med detaljerna. Jag blev avundsjuk på tiden de hade att arbeta hårt och metodiskt med detaljerna. Och jag blev avundsjuk på att de värderas på sin slutprodukt men har frihet att välja vägar och processer själva. För varenda lärare borde vara lika mån om slutresultatet, lika noga med att varje lektion är genomtänkt, med att försöka nå fram till varje elev.  Varje lärare borde ha den handlingsfriheten som krävs för yrkesskicklighet, den handlingsfrihet som tillsammans med framgång och måluppfyllelse leder till yrkesstolthet.

Eleverna behöver också få liknande insikter. De behöver lära sig skillnaden både i utveckling, framgång och i självkänsla  mellan när man verkligen har ansträngt sig till sitt yttersta för att få det bästa slutresultat man kan och när man bara gjort det som krävs för att få godkänt eller ett okej på uppgiften. Därför tror jag att NP och examensprov kan vara bra inte bara för att kontrollera lärarens yrkesutövning och elevernas kunskapsinhämtning utan också för att vi behöver saker i livet som är litet viktigare, situationer då vi anstränger oss, situationer där vi ibland lyckas, ibland misslyckas, men alltid utmanas och utvecklas.

   Sådant som möts av en axelryckning och av repliken ”orka” finns det redan alldeles tillräckligt av både i skolan och annorstädes.  Dock inte i Pedagogiska Magasinet. Tack för det!

torsdag 3 maj 2012

LR:s kongress och en fråga som väckts från döden och äntligen riktigt börjar spritta.


”Kommunaliseringen är en politiskt död fråga.”
Det var det besked  LR:s Hans Johansson fick 1999 när han bad sitt fackförbund LR agera för en återgång till en statlig skola. Just det årtalet blir jag påmind om när jag läser Metta Fjelkners debattartikel på DN-debatt: ”Skillnaderna mellan svaga och starka ökar i skolan”. 1999 är nämligen just det årtal man tagit avstamp i när SCB tagit reda på hur det har gått med likvärdigheten sedan kommunaliseringen. Att svaret är att likvärdigheten sjunkit överraskar knappast någon. Att klyftorna ökat med hela 30% på 12 år förtjänar emellertid både höjda ögonbryn och kraftfulla åtgärder.

Idag är inte kommunaliseringen någon död fråga och det är jag väldigt tacksam över.  Jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan acceptera att skolan är så orättvis, att våra barns livschanser hänger på i vilken kommun de råkar bo, ibland till och med i vilket kvarter.  Det finns barn och tonåringar som direkt blir snuvade på sin utbildning. Jag har träffat före detta elever som nästan fradgat vid munnen när de talat om sin gymnasietid, jag har själv jobbat på en skola där det varken fanns läroböcker eller lärare så det räckte, där eleverna snarare fick omsorg än utbildning på gymnasienivå. De här eleverna borde egentligen få skadestånd och kompensation. Istället är det inte ens sagt att de tillåts reparera skadorna på Komvux.
Min dotter går på Nyströmska skolan, ett bra gymnasium i en bra skolkommun, Söderköping. En skola med hög lärartäthet, hög lärarkompetens, stort kursutbud, god teknisk utrustning och dessutom inhyst i en vacker, anrik byggnad.  Det råkar vara vår närmaste gymnasieskola och den råkar vara bra. Hur många svenska elever har den turen? Hur kan vi acceptera att det ska hänga på tur? Och på pålästa engagerade föräldrar?

Idag har jag hört Metta Fjelkner, Jan Björklund,  Anders Bondo Christensen och Samir El-Sabini tala vid invigningen av LR:s kongress. Inspirerande starka tal alla fyra, om betydelsen av elevernas rätt till bra lärare och en likvärdig skola alla fyra.

Det står i  det inledande kapitlet i vår skollag att  ”Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.”
... Är det inte dags att vi tar som strävansmål att lyda lagen även i skolan?

Media: På Brännpunkt skriver Anna Ekström och Sverker Härd om den sjunkande likvärdigheten.  Slutklämmen: "Alla skolor ska vara bra skolor". Varför har vi resignerat så till den grad att vi nöjt oss med mindre?
 I DN har man riktat in sig på skillnaderna i Stockholm.
Även här förtjänar slutklämmen ett omnämnande: "– Men ska vi kunna göra något åt de växande klyftorna i skolan måste vi ta itu med klyftorna i samhället, säger Anne-Marie Lindgren (S)". Det finns ingen ursäkt för klyftor i skolan. Det är nämligen i skolan vi i första hand ska "ta itu med klyftorna i samhället".

Bloggar: Ekonomistas, Johan Kant, Plura,