På vårtur till Paris med elever

När det är dags att leta frivilliga för att åka på resa med elever brukar jag nogsamt hålla mig undan. Ansvaret, pressen, springande runt vid alla monument man redan sett många gånger, det tunga och tråkiga förarbetet - ja det finns många minus. Till det får man lägga ungar som inte håller överenskomna tider och överenskomna regler, sådana som har skyhöga förväntningar och blir besvikna för att inget kan leva upp till dem, sådana som är curlade och/eller ovana vid motgångar som gnäller över hårda kuddar, konstig frukost och/eller varandra. Konflikter, ungar som kommer vilse, för oljud och retar upp andra hotellgäster ... listan på sådant som försurar kan bli väldigt lång och det utan att något egentligen gått fel. Och går det fel, om en elev missar planet, blir full, sjuk, borttappad, rånad ... ja då är det helt fruktansvärt. Katastrof av en magnitud som sällan inträffar på hemmaplan.  Betydligt lugnare således att stanna i skolan och låta eleverna utforska världen över Internet istället.

Under en långhelg i Paris med mina C-kurselever blev jag emellertid framför allt påmind om hur magiskt det är att återupptäcka en fantastisk stad genom nya rena ögon och om hur glad man blir när man ser elever förälska sig i det man själv redan älskar. All stress, all ångest och allt gnet försvinner som dimma en solig morgon inför det.

Just den här resan bjöd också på så mycket mer. Jag kommer aldrig att glömma Samas skratt, Mannes legoaffärer, Sannas skinnjacka, Maria i Notre Dame, Simons lasersiktesaffärer, Philips blinkande Eiffeltorn och Mathildas mattebok. Inte heller våra middagar med delad humor, delad poesi och delad mat.

Min efterhandsreflektion är att det här borde alla elever få uppleva. Åtminstone alla språkelever. Att få känna att språket bär,  att man själv kan fråga vägen, beställa mat, köpa souvenirer. Att få vidgade vyer, ny tillhörighet i världen, historia, kultur, geografi - både användning för och exempel på mycket av det man lärt sig i skolan. Men något som är minst lika viktigt är att prova på att själv vara främlingen. Den som andra leende och tålmodigt lyssnar på när man stakar sig fram, den som behöver be främlingar om hjälp för minsta lilla grej - att själv vara den andre. Det tror jag är en väldigt viktig erfarenhet att ha i bagaget. I synnerhet i ett mångkulturellt samhälle.


Självklart har vi gjort en blogg om resan. Här är länken till Djäknepark à Paris. Börja från första inlägget och beta er neråt.  Jag är förstås partisk, men jag tycker den är mycket läsvärd. :)  Fler inlägg och förstås mängder av bilder på väg.