Zaremba, min hjälte

I fjol var Zarembas artikelserie om skolan ett av de vanligaste bloggämnena. Den diskussion om lärarnas ställning och läget i skolan som följde blev intensiv och är inte avslutad ännu. En mycket tydlig effekt av artikelserien är att  lärare hörs och syns i debatten på ett helt nytt sätt. En annan är att det finns en allmän medvetenhet om försämringarna av lärarnas villkor och förutsättningar.

I år har Zaremba tagit sig an skogen. Ett minst lika viktigt ämne som skolan, men den här gången tiger bloggosfären. Jag har svårt att förstå det. Var är alla miljöpartister? Var  är alla de miljoner svenskar som svarar ”gå i skogen” när man frågar hur de helst kopplar av?

 Ända sedan klimatförändringarna var den stora världsnyheten 2006 har jag med stigande förvåning och indignation sett hur skogen huggs ner i accelererande fart. Samtidigt som vi vet vad skogen betyder för jordens hälsa - klimatet - och för vår individuella hälsa pågår en systematisk skövling som enbart har accelererat de senaste åren. I min kommun Valdemarsvik är avverkningen också helt uppenbart att hugga sig själv i foten. Vi är en turistkommun med orörd natur som vår främsta tillgång. Den tillgången är idag märkbart decimerad. Jag har skrivit både debattartiklar och insändare om saken, men det är ungefär som att stå och skrika i öknen. Ingen verkar höra, ingen verkar bry sig.

I den här frågan lägger jag en stor skuld på regeringen. Efter Reinfeldts initiala engagemang och hoppingivande ord har väldigt litet hänt inom det här området. Vill vi medborgare ha information om hur vi ska leva mer klimatsmart får vi vända oss till frivilligorganisationer. De har betydligt mer och bättre information än myndigheterna. Det är fortfarande billigare att flyga än att ta tåget - dessutom säkrare om man vill komma fram i tid. Inget har gjorts för att få vare sig privatpersoner eller företag att spara energi. Det åker lika många ensamma bilpendlare längs våra vägar som tidigare, företagen har lika många adventsljusstakar i sina fönster som tidigare. Lantbrukare förväntas utan lagstiftning välja gödsling som gagnar hela landet snarare än den egna privatekonomin. Och överallt i vårt land växer det sig fram stubbåkrar och timmerhögar. En brist på ledarskap och ansvarstagande inom miljöområdet som är beklämmande. Värst i det här är föroreningen av Östersjön och avverkningen av våra skogar, för här handlar det om skador som är väldigt svåra - kanske omöjliga - att reparera.

Jag hoppas att ingen enda svensk sitter i något internationellt sammanhang och mästrar andra länder att lämna sina regnskogar ifred. Det har vi nämligen inget som helst moraliskt utrymme att göra.

Men skulden faller också på oss alla. Regeringen är passiv för att det går att vara passiv. Var är miljöengagemanget hos oppositionen? Var är engagemanget hos befolkningen? Varför är det så tyst om det här i bloggar och på twitter? Och vi lärare. Hur mycket miljöengagemang och ansvarstagande sprider vi i våra klassrum?

När jag gick in på DN.se hittade jag inte ett enda blogginlägg under Zarembas artiklar om skogen medan en artikel om skolan fick 121 blogglänkar. Det är inte okej. Det är viktigt att vi kämpar för att våra barn får en bra och likvärdig skola, men det är vår förbaskade plikt att lämna efter oss  en livskraftig och hållbar miljö.  Vi måste göra upp med den här ordningen där varje generation försämrar förutsättningarna för nästa generation.

                 Det ansvaret har ingen rätt att undandra sig.


Bloggar: 0... fast inte längre. Anne-Marie Körling skriver så fint.

Artiklar: Zaremba om skogen i DN 1, 2, 3, 4, 5
Norran,  Expressen, ETC, Sveriges Radio,