Strykrädda eller stryktåliga lärare?

Igår blev jag intervjuad av Radio Sweden när det gäller den där trista historien i Gällivare. Läraren som tingsrätten anser ska tåla stryk och ett och annat litet mordhot, all in the line of duty. Jag var glad att få frågan för jag blev så ruskigt indignerad när jag läste artiklarna. Indignerad framför allt å elevernas vägnar. Lärarna har redan fått stöd av både fack och departement, så det finns ett hyfsat hopp om att den cyniske nämndordföranden i Kiruna blir tagen i örat och domen kullkastad i nästa instans. Men elevernas trygghet har redan minskat på grund av det här - oberoende av om den här läraren får upprättelse eller inte. De är nämligen beroende av vuxna som ingriper, vuxna som skyddar, och den sortens vuxna är redan en utrotningsrotad art i den svenska skolan. Den här typen av signaler gör en redan strykrädd yrkeskår än mer strykrädd och passiv. Och det blir eleverna som betalar priset. Här är länken till programmet i Radio Sweden.

Lärarlivet är bra mycket lättare om man iklär sig skygglappar och håller dem nogsamt uppfällda. Det är något varje lärare vet, men som det inte talas så mycket om. För samtidigt som det helt uppenbart är vår plikt att både se och ingripa innebär att göra det alltid ett betydande merarbete i form av dokumentation och annan uppföljning. Ett merarbete vi aldrig har tid för utan som innebär att något annat blir lidande. Dessutom riskerar man obehag, ovett, otidigheter, rabiata föräldrar, hämndaktioner - ja och låt oss inte glömma - mordhot och misshandel. Tack eller erkännande för att man ingriper får man i stort sett aldrig. Att ingripa i mobbningsärenden är extra kostsamt. Den elev eller lärare som mobbar elever mobbar nämligen i allmänhet precis lika gärna en lärare. Jag har blivit av med två cyklar (den ena hamnade i Fyrisån, den andra antagligen i Valdemarsviken), fått däcken på en tredje uppskurna, utsatts för mordhot, uppvigling och förlöjliganden när jag har stuckit ut nacken. Andra orädda kollegor har blivit  hånade, attackerade och nerslagna av elever. Att bli kallad för hora, fitta, gubbjävel eller kärring är vardagsmat. Konsekvensen är att de allra flesta lärare låter bli att ingripa. De låter till och med bli att säga till när någon stör en uppvisning eller en föreställning.  Man kan bli helt förbluffad över vad lärare väljer att varken se eller höra. Många lärare (som själva aldrig ingriper) försvarar dessutom elevers övertramp med att rabbla deras diagnoser eller hemförhållanden. Och om lärare inte ens står upp för varandra är det lätt att räkna ut att inte heller skolledningen gör det. Den rektor som blir uppringd av en uppretad förälder som talar om hur läraren har förstorat upp ett skoj mellan kamrater och tagit deras barn i armen tar oftare förälderns parti än lärarens.

Det här är allvarligt, för det handlar inte bara om elevernas självklara rätt till trygghet och säkerhet i skolan. Det handlar också om vårt värdegrundsuppdrag. Vad spelar det för roll vad vi står och predikar i katedern om eleverna ser fega vuxna som tittar åt sidan istället för att göra sitt jobb? Men samtidigt ... är det rimligt att man som lärare ska riskera obehag, skäll, merarbete, stryk, mordhot, trakasserier och eller påhopp när man agerar?

Tingsrätten i Kiruna har alltså inte bara tagit lätt på lärarnas trygghet och arbetsmiljö utan även på elevernas.  Det gäller även Rädda Barnen som kritiserar att en rektor friats efter att ha dragit en elev i örat och skriver att lärare inte ska få ingripa fysiskt. Jag känner inte till just det fallet. Det är möjligt att den rektorn förtjänar kritik. Men den lagändring som gjort det möjligt för skolpersonal att ingripa fysiskt behövs. Att stoppa ett bråk mellan elever, eller hindra ett bråk från att eskalera gör man inte alltid med ord allena. Och att stoppa bråk och att ingripa är inget mindre än en lärarskyldighet.



DN, DN, SVD, Expressen, Aftonbladet,