måndag 26 september 2011

Edcamp - fortbildning på dina villkor

 Anna Kaya med bloggen Ny i svenska skolan är en inspirerande bekantskap. Först var hon en av initiativtagarna till #merkateder-tweetupen i Lärarnas Hus i Stockholm förra våren, nästa projekt var #skollyftet, samtal, samarbete och debatt för lärare i  blogg, twitter och på  FB. Nu är hon på gång med nästa projekt: Edcamp.

Sugen på inspiration, tips och idéer?Trött på långa tvångsföreläsningar? Ebb på fortbildningskontot? Då har eldsjälarna Anna Kaya och Per Falk lösningen på problemen.
 Boka in den 31 oktober 17.00 - 2100 och ta dig till Skolforum på Stockholmsmässan. Där bjuds det nämligen på Sveriges första Edcamp - lärare som lär tillsammans, av och med varandra. Helt gratis och på  egna villkor kan du fylla lärarbatterierna inför den där sista spurten på höstterminen. Mer om vad Edcamp är och hur du anmäler dig hittar du här: Edcamp Stockholm.

lördag 24 september 2011

Varning för bekväm forskning

I början av nittiotalet såg jag en dokumentär om manligt och kvinnligt. Det var första delen av en hel serie som visades på SVT. Hormoner, hjärnan, könen gicks igenom från alla möjliga aspekter. För att sammanfatta var det en dokumentär som visade på medfödda skillnader som påverkar sexualitet, beteende och könsidentitet. För mig var budskapet både ovälkommet och svårsmält. Jag ville inte att det skulle finnas mer än försumbara skillnader mellan män och kvinnor. Framför allt värjde jag mig mot den medföljande insikten - jag var själv en sexist. Jag tänkte på hur jag hade stoltserat med min brist på fåfänga och intresse för dockor och pyssel och hur jag sett ner på egenskaper som jag uppfattat som förlegat kvinnliga som moderlighet, omhändertagande, pysslighet och försiktighet. Mina egna mer manliga egenskaper höjde jag som exempel på modernitet och mod. När jag tittade på avsnittet om flickor med Turners syndrom, CAH och alla möjliga andra naturens nycker och variationer kände jag både skam och missnöje. Skam över min egen fördomsfullhet och självgodhet och missnöje över att vi i så hög grad är biologiska varelser styrda av gener och hormoner.
   Obekväma insikter som tvingar till nyttiga slutsatser. Där har vi det recept som styrt den mänskliga utvecklingen genom tiderna - ofta till högt personligt pris för den som först presenterar insikten.

Nu är vi så mitt uppe i vad Lars Pålsson Syll kallar "Den svenska forskningens Watergate." Forskningsrön som är så obekväma att forskare beläggs med munkavle.
   Jag har skrivit många blogginlägg om forskare som använder sin forskning för att stödja upp sina egna övertygelser och teser. Forskare som söker belägg för ett påstående, snarare än svar på en fråga. Forskare som slänger omkring sig procentsatser och påståenden utan att bemöda sig med belägg eller referenser.  Sådan forskning bekräftar det vi redan anser oss veta, det vi tycker borde vara sant. Etablissemanget nickar belåtet. Jorden är fortfarande platt.

Den omstridda SNS-rapporten ledde inte till några revolutionerande avslöjanden. Den främsta slutsatsen är den vi har blivit allt för vana vid i Sverige - det finns inte ett fullgott forskningsunderlag. Men till och med det är uppenbarligen att gå för långt i detta land där man kan välja att skriva in slutsatserna redan i forskningsdirektiven.  Sexköpslagsutredningen är antagligen det mest flagranta exemplet på det fenomenet.

Läs artikeln av Jonas Vlacos med flera på DN-debatt idag och läs också Lars P Syll: 1, 2, 3.  Hans kamp för forskning med integritet och transparens har pågått länge både i bloggen och i artiklar. Jonas Vlacos skriver också om det här i flera inlägg i Ekonomistas.

torsdag 22 september 2011

Skolan och Näringslivets hostile takeover

Skolan måste anpassas efter näringslivets behov ... Se där ett mantra vi fått vänja oss vid att höra en gång i månaden. I juli var det Lotta Edholm och Almega som förklarade att näringslivet kräver att eleverna inte bara förses med kunskaper utan även med de ”handlingskompetenser” näringslivet efterfrågar. Två exempel de nämner är punktlighet och förmåga att lämna in arbeten i tid. Jag skrev ett rätt vitrioliskt inlägg om den artikeln: Fy fan vad arg jag blir.

Efter små hopp över stenarna  humaniora och naturvetenskap landar vi i augusti då Metta Fjelkner och Tobias Krantz anklagar skolan för Sveriges höga ungdomsarbetslöshet. Vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens. Vi måste samarbeta med näringslivet. Det här var i början av terminsstarten så det bidde inget blogginlägg från mig, bara några muttrade svordomar.

Efter det ytterligare ett hopp på en näringslivssten. Den här gången heter den entreprenörskap - något som ska genomsyra hela skolväsendet - på Svenskt Näringslivs begäran får man anta. Klagomålet den här gången är att vi inte gör som det var tänkt. Recensionen är på en skollag som trädde i kraft 1 juli och en läroplan som har gällt i några veckor. Följande sten heter jättesatsning på matematik - även det ett beställningsjobb?

 I går var det så dags för språken. Metta Fjelkner och Tobias Krantz ännu en gång. ”Skolan måste anpassas till företagens behov av kunskaper i tyska och den kommande efterfrågan på kinesisk språkkompetens.”
   Näringslivet borde efterfråga språk i väldigt mycket högre utsträckning än de gör, näringslivet förstår inte sitt eget bästa på den punkten. De förstår inte att efterfråga språkkunskaper hos sin personal, de förstår inte att utnyttja den kompetens som finns hos våra invandrare.  Men det finns enormt många andra skäl att lära sig fler språk än att tillgodose näringslivets behov. Det finns också många andra samhällsnyttiga skäl till språkstudier.  Det är också märkligt att det språk som är det vanligaste främmande språket i Europa efter engelska och Europas andra språk om vi räknar i folkmängd - franska - överhuvudtaget inte nämns i artikeln. Ändå är Afrika en växande marknad för Europa - en kontinent där franskan har en dominant ställning. Och kinesiska? Ett svårlärt språk långt från vårt eget som talas i ett land som ligger väldigt långt från vårt eget, det har man plötsligt bestämt är framtidens. Jag har varit med om det här förr. På sjuttiotalet var det ryska som var framtidens språk. Ingen av de jag kände som lydde uppmaningarna och läste ryska har haft någon yrkesmässig nytta av det.
   Som om det här inte räckte hötter artikelförfattarna beskäftigt fingret åt lärarna när det gäller avhoppen från språken. ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Moderna språk är det enda högstadieämnet eleverna kan välja bort och ersätta med - typ läxläsning, möjlighet att få extra tid för två kärnämnen, slippa läxor, prov. Varför inte göra ett experiment? Vi låter eleverna välja bort fysik och kemi och ser hur många det blir. Eller varför inte matte? Ett ämne som också kan behöva piffas upp och göras mer inspirerande.


Det här landet är på väg att bli så utilitaristiskt att det skrämmer mig. Än en gång har jag skäl att citera Oscar Wilde: ”Vi lever i en tid av mycket arbete och litet bildning. En tid då människor är så flitiga att de blir dumma”

Den här gången bjuder jag på ytterligare ett - särskilt ägnat att tirritera Svenskt Näringsliv:
”Punctuality is the thief of time.” Oscar Wilde.

Bloggar: Missa inte Motpols inlägg där han gör oss litet klokare när det gäller kinesiskan. Örfilar och Gladsparkar, Det progressiva USA, Aurora, Lotta Edhollms blogg. Bertil Törestad skriver insiktsfullt om marknadsanpassningen av skolan: Kritisk insyn: Skolan drar åt höger

Idag skriver professor Hugo Lagercrantz en artikel där han ifrågasätter poängen med att lära sig språk sent.  Han har förstås rätt i att små barn lär sig språk snabbare och lättare, men motivation och arbetsvilja väger ännu tyngre. Att vi flyttade ner språken i åk 6 har inte inneburit någon höjd språkkompetens - tvärtom. Jag kan lära Komvux-elever hela högstadiekursen på en termin. Själv började jag med både tyska och franska på gymnasiet. Idag kan jag läsa Proust och diskutera filosofi på franska och utttalet är alls inte pjåkigt.
  

måndag 19 september 2011

Vad är våra fackförbund skyldiga oss lärare?

Jag har varit medlem i LR sedan jag gick på lärarhögskolan. Men samtalet på rådhuset om min blogg var första gången jag personligen har behövt fackligt stöd. Jag mejlade LR-ombudet på min skola som kontaktade kommunombudet. Samma dag blev jag uppringd och fick både ett uppskattat bollplank och löfte om sällskap vid mötet.

Kallelsen till samtalet kom bara två dagar innan och inte till mig utan till min rektor - som också blev kallad. Syftet med mötet angavs inte. För allt jag visste kunde man ha kallat mig för att uttrycka sin uppskattning.Efteråt har jag förundrat mig över tillvägagångssättet. Varför fick jag inte en egen kallelse? Varför så kort varsel? Varför fick jag inte ens då jag bad om det veta precis vad det gällde? Tidsbristen och otydligheten gjorde att det var nära att jag inte kontaktade LR.

Jag tror att det skulle ha varit ett annat och obehagligare samtal om jag hade gått dit själv. Jag gissade vilket blogginlägg det handlade om, men jag skulle aldrig ha gissat mig till att det var den sista meningen som väckte upprördhet. Och jag skulle aldrig ha gissat att bakgrunden till mötet var att Christian Lundahl hade hört hört av sig. Tagen på sängen som jag var försvarade jag inte mig särskilt väl. Men det gjorde däremot LR:s kommunombud. Men så har vi inte heller vilket kommunombud som helst. Hon kom förberedd, påläst och gång på gång blev jag imponerad över hur skickligt hon redde ut vad samtalet handlade om och vad det var som gällde. Tydligt klarlade hon att jag inte hade gjort något fel och att däremot kallelsen och Lundahls agerande svårligen lät sig förklaras.

En i mina ögon olustig omständighet är att den förhandlingssekreterare som kallade till mötet var en gammal bekant. Jag kände henne som kommunombud för Lärarförbundet. Att vi hade träffats tidigare i helt andra roller påpekade hon själv i början av mötet. På vår skola är det nämligen utmärkt samarbete mellan LR och Lärarförbundet och det är vanligt att vi har gemensamma fackmöten över förbundsgränserna.

Man stöter ju på att fackliga företrädare blir rektorer. Det uppfattar jag som ett rätt naturligt steg. Gör man ett bra jobb som företrädare för sina kollegor är det troligt att man gör ett bra jobb som skolledare. Men jag hade ingen aning om att man kunde byta från att företräda lärarna till att företräda arbetsgivaren.  Ur mitt perspektiv påverkade vår tidigare bekantskap mötet i klart negativ riktning. Jag kom ihåg  tidigare förtroliga samtal om arbetsgivarsidan och undrade om det var samma vi och dom tänk åt andra hållet. Jag undrade om min bloggkritik mot vissa av Lärarförbundets utspel och ställningstaganden hade haft någon inverkan. Jag frågade mig också vad som gäller vid den typen av sidbyte. Vad av det hon har lärt och fått reda på som kommunombud kan hon använda sig av i sin nya roll? Vilka begränsningar finns det?

Man kan förstå att arbetsgivaren gärna tar emot en person med så mycket inside information.  Spärrarna borde finnas på den andra sidan, hos fackförbunden själva. Ett kommunombud får stor insyn i hur det fungerar på olika skolor, kännedom om olika situationer som uppstår och om enskilda lärares villkor och egenskaper. Det ger en hel del makt och den makten får inte missbrukas. Förtroende förpliktigar.

Jag har bott i många kommuner och vet hur olika det kan fungera med den fackliga representationen. På vissa skolor har ombuden stor nedsättning, på andra ingen. På vissa skolor finns fackombuden med på alla ledningsmöten, på andra är det bara i löneförhandlingarna de deltar. Ibland är det slagsmål om att bli fackombud, på andra skolor är det ingen som är villig. Så ser det också ut på kommunnivå. Det finns kommuner där medlemmarna  muttrar över kommunombuden, i andra är de älskade och beundrade. När Norrköpings förre LR ombud Arne Borgstedt nyligen gick i pension skrev Lars Stjernkvist (kommunalråd S) så här om honom i sin blogg: ” För Arne är nog den vars utskällningar jag uppskattat mest. Han har ett stort hjärta och brinner för en bra skola. Dessutom, det är ofta genom konflikter som man får goda vänner. Trots allt, de som alltid håller med blir rätt trista i längden.”

   Det tyckte jag var ett väldigt fint inlägg. Jag kan också intyga att Arne inte bara kunde ge kritik utan också hantera mottagarsidan. För några år sedan skrev jag ett kritiskt mejl till Arne. Några dagar senare fick jag ett vänligt och utförligt svar med en uppmaning att höra av mig igen vid fortsatt missnöje. Han kanske också tycker att de som alltid håller med blir rätt trista i längden?

Under ett möte på en knapp timme fick jag valuta för varje medlemsavgift jag betalat in till LR. Men jag fick också med mig en rad frågor om fackets roll och vad det innebär att vara förtroendevald. Jag har skrivit mycket om politikens och demokratins villkor i min NT-blogg. Om vikten av alerta och insatta väljare och om värdet av samarbete och breda lösningar. Samma sak gäller förstås våra fackförbund. Vi behöver kollegialitet på alla nivåer. Lärare som ställer upp för varandra även när det inte gagnar de egna intressena. Vi behöver vara engagerade och alerta och placera våra röster klokt.
    De är bara tillsammans vi är starka. Och våra elever förtjänar starka lärare.

söndag 18 september 2011

Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret

Härom veckan blev jag kallad till rådhuset för ett samtal om min blogg. I fredags skrev jag ett blogginlägg om händelsen.  Nu har det visat sig att någon timme innan blogginlägget publicerades hade jag fått ett mejl från ordförande för utbildningsnämnden där han berättar att han precis fått kännedom om samtalet. Han kallade det märkligt och lovade ta upp det med personalkontoret. Att hitta det mejlet i min jobbrevlåda innebar en stor lättnad för mig. Jag har varit frispråkig skolskribent sedan senare delen av nittiotalet och aldrig tidigare upplevt några påtryckningar eller försök att tysta och det känns mycket skönt att inte skolnämnden eller förvaltningen hade något med det olustiga samtalet att skaffa.

Bakgrunden till kallelsen var att Christian Lundahl hade hört av sig till kommunen och varit upprörd över mitt blogginlägg om hans föreläsning i Norrköping. Det han sade sig vara mest upprörd över var en mening där jag kritiserade hans språk. Den kritiken kallade han privat, personlig och felaktig.  Jag har svårt att förstå att den typen av kritik kan uppfattas som personlig i våra dagar av stavningskontroll och digitala skrivverktyg och jag vänder mig också mot tanken att det man projicerar på en duk framför en kommuns alla lärare skulle vara privat.
Min irritation över språket var genuin och den hade två orsaker. För det första är jag en språkförsvarare - eller språknerd om man så vill.  Dåligt språk ger dålig förståelse och stjäl uppmärksamhet - i varje fall från mig. Men jag reagerade också över skillnaden mellan praktik och teori, över att det budskap Christian Lundahl predikade så uppenbart inte följdes av honom själv. Vad man uppfattar som riklig förekomst av språkfel skiljer sig förstås åt från individ till individ, men jag väntar mig korrekt skrift av en pedagogikforskare som föreläser framför en kommuns alla lärare.

Vilken roll spelar språklig korrekthet?  I min favoritbok i engelska för gymnasiet,  Progress, finns det en text som heter "the Ambassador’s Dandruff". Den handlar om kroppspråk och kulturella koder.  Ambassadören håller ett fint föredrag. Men den kvinnliga japanska publiken hör inte ett ord han säger, för de funderar alla över hans mjäll. Vilken fru skulle släppa ut sin man i det skicket? Vad betyder de vitprickiga axlarna?

Enstaka språkfel förlåter de flesta och visst kan man få fram sitt budskap även om man stavar och skriver illa - eller slarvar med korrekturläsningen.  Men nog påverkas publiken. I första hand sjunker förståelsen. Det är betydligt lättare att förstå logiskt och korrekt språk än en text med många fel.  En slarvigt skriven text för också uppmärksamheten till fel sak - i likhet med ambassadörens mjäll. Och dessutom minskar språkfel publikens förtroende. Jag litar åtminstone inte lika mycket på en författare eller föreläsare som inte har ett bra språk.  Då undrar jag om tankarna är lika slarviga som språket? Jag undrar också om jag är för oviktig som mottagare för att meritera korrekturläsning?

Här är ett axplock stavfel och språkfel ur Christian Lundahls presentation:  ”utan att symptom på att”  ”en källa att bygga lektioner av”, ”tar därmed ansvar förr” ”Bedömning är använt på rätt sätt är däremot...”, ”Mål och kriterier har anpassats till att bli elev- och föräldravänliga” och det mest kryptiska: ” var där nu är”.  Den typen av fel stör emellertid inte förståelsen lika mycket som när man har ett påstående följt av ett andra led och där hoppar runt i tempus eller meningsbyggnad. För mig blir det i sådana lägen många minuter då jag bara försöker få rätsida på texten och inte hör ett ord av det som sägs. Här är ett exempel från föreläsningen:
Konventionella bedömningar:
Vara skriftliga
Har skrivits av enskilda elever och inte i grupp
Har skrivits utan hjälpmedel
Har besvarats under tidsbegränsning
Börjar med enkla frågor men blir successivt svårare
Har begränsat svarsutrymme
Bedöms med poäng (eller motsvarande) som vägs samman till en totalpoäng eller ett provbetyg
Konventionella prov är uppbyggda precis som intelligenstester

När jag lyssnade på Christian Lundahl och reagerade över språkfelen i powerpoint-presentationen var inte min tanke att han inte kan bättre utan jag tänkte; bryr han sig inte mer? Bristen på källhänvisningar, blandningen av fackord och vardagligt språk, slarvfelen - allt tydde på nonchalans. Christian Lundahl är författare till flera böcker och till en doktorsavhandling. Han borde veta allt om korrekturläsning. Under föreläsningen fick vi dessutom rådet att ge eleverna en pre-flight checklist inför skrivuppgifter.  Här är några av punkterna: Har du slagit upp alla ord du är osäker på? Har du gjort en stavningskontroll? Har du korrekturläst med papper och penna? Har du låtit någon annan läsa texten?
... Nog borde man väl kunna ställa lika höga krav på en pedagogikforskare som håller en powerpoint-föreläsning inför lärare som vi uppmanas ställa på elever som skriver uppsats?

Det finns också en ironi i att Christian Lundahl tar till storsläggan för att trycka till mig med språkkritiken som förevändning. Han påstår sig inte vilja ha det jag själv ständigt erbjuder och även ständigt tigger om. Jag blir ofta anlitad just som korrekturläsare. Det är jag glad och smickrad över och jag tar mina uppdrag på stort allvar. Jag är också en flitig skribent och jag nöter hårt på både familje- och vänskapsband genom att i tid och otid be folk läsa mina texter.  Min far är min hårdaste kritiker och jag skulle aldrig skicka in en viktig artikel utan att först ha inhämtat hans synpunkter. Mina närmaste vänner har pushats att läsa både artiklar, sedermera refuserade romaner och noveller och de har lagt ner mycket tid på att föreslå förändringar och ge ris och ros. Min man, mina tre barn och mina arbetskamrater sätter jag också ogenerat i sådant arbete. Blogginläggen korrekturläser däremot ingen, istället får jag recensionerna efteråt. Nu senast fick jag högst berättigad kritik från min far för att jag tänder ljus under egen skäppa när det gäller Studentexamen (mitt förra blogginlägg).

Jag tycker synd om människor som inte har någon som talar om när kejsaren är naken. Inte bara för att kritik är en förutsättning för utveckling och excellens, utan ännu mer för att goda relationer är uppriktiga relationer.  I maj  skrev jag ett inlägg om en före detta narkoman som berättade sin livshistoria för våra elever. Det han sade om riktiga vänner kommer jag aldrig att glömma. Här är slutet på inlägget Maskrosbarn och riktiga vänner:
”Men den här mannen satte ingen tid på vare sig självömkan eller på att anklaga det samhälle som så uppenbart svikit honom. Istället pratade han om vänskap. Den enskilda faktor som han trodde skulle ha haft störst betydelse för honom var en riktig vän. Något han själv aldrig hade haft och heller aldrig varit. Så vad är en riktig vän? Det förklarade han också: Inte någon sådan där som stryker medhårs, utan en sådan som verkligen vågar säga precis vad han tycker. En ärlig och kritisk vän. Det är något vi alla borde önska oss. Men framför allt är det något vi alla borde försöka vara. Även när det inte uppskattas.”



Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism, Skollyftet.

lördag 17 september 2011

Studentexamen ska inte återinföras utan införas

Christian Lundahl får vänta på språkinlägget, för Studentexamen körde just in på perrongen. Men jag önskar att man kunde ta bort åter och nöja sig med verbet införas, för en studentexamen där  rättningen görs av utomstående - och därmed blir en kontroll även av läraren och skolan - har aldrig funnits i Sverige.
... Äras den som äras bör, svarade man från DN-debatt när jag tackade för att de twittrade ut min studentexamensartikel. Det var sympatiskt av dem att göra det. Även att så många retweetade artikeln. Sympatiskt och oväntat. Tack. :)

När DN-debatt publicerade min debattartikel: ”Dags att svenska skolan återinför Studentexamen” fick den många kommentarer, rekommendationer och mycket bloggstöd, men i gammelmedia var det rätt tyst. DN:s ledarredaktion ställde sig mestadels negativa, NT skrev en positiv ledare, Folkbladet intervjuade mig, men inga andra redaktioner nappade. I juli skrev Olof Petersson en replik som egentligen inte handlade om studentexamen utan om historieskrivning: ”Liberaler drev på när Studentexamen försvann.”
Min replik på repliken handlade om hur en modern studentexamen kunde se ut ”Vi ska inte damma av den gamla studentexamen” och inflikade att det partipolitiska skyttegravskrig Olof Petersson försökte dra in mig i skulle försvinna om vi hade en systematisk kontroll av måluppfyllelsen.

Sedan dess har det varit  tyst  i frågan. Första gången ordet studentexamen återkom på min radar var i samtalsserien vid Stockholms Universitet. Då sade Zaremba att han ska introducera något nytt. Det var studentexamen. Han tog upp det ytterligare en gång och sa då: ”För övrigt anser jag att studentexamen bör återinföras”. Så i går var det CUF som lyfte studentexamen, i morse Centerns styrelse, därpå LR  som nu säger ”Äntligen”, och sist FP som meddelar att man är positiv och utreder förslaget. Jag har förstås lämnat in en motion för länge sedan. En motion som jag antar behandlas i vår skolpolitiska grupp. Jag fick en bekräftelse på mottagandet och har inte hört något sedan dess. Men vi har vårt landsmöte först i mitten av oktober så det är ju ett tag kvar.

Studentexamen är min absoluta hjärtefråga, och blir den genomförd på ett klokt och genomtänkt sätt  blir jag mycket tacksam och glad. Det här är en reform som kan ge eleverna rättssäkerhet, universiteten ett bättre urvalsinstrument, lärarna den frihet och respekt vi förtjänar, kommunerna, skolorna, lärarna ett kontrollsystem och  skattebetalarna en välbehövlig uppföljning på vad vi får för skolpengen. Sist men inte minst kan vi sluta ägna oss åt partipolitiskt käbbel om skolan. Är betyg skadliga för kunskapsinhämtningen? Nå så varsågod, starta en betygsfri skola, så ser vi hur det går i studentexamen. Är handledarskap och entreprenörskap rätt väg att gå? Ja tror ni det så tittar vi efter. Har matematikmiljarderna haft önskad effekt? Check.

Så hur skulle en bra studentexamen se ut? För det första tycker jag att det är viktigt att det finns goda förutsättningar att lyckas. Tydliga mål, vettiga prov som verkligen prövar måluppfyllelsen och som utvärderas av universiteten, lärarna och eleverna, tillräcklig tid för förberedelser, ordentlig sekretess och flera chanser.

Det får aldrig vara så att allt hänger på ett prov. Kör man ska det bara vara att ta sig upp i sadeln igen. Samma sak om man hade en dålig dag eller bara siktar högre. Det här systemet man hade i Sverige med att man fick slinka ut bakvägen och fick resultaten på examensdagen var både grymt och märkligt. Det rimliga är att man får sitt resultat i god tid innan examen och slutar skolan med  pompa och högtidlighet tillsammans med sin klass och snabbt bereds möjlighet att göra om provet. I Finland sker det redan följande höst och de elever som kört är med på alla festligheter och uppvaktningar. Men en studentmössa bär man först när man verkligen tagit studenten.

Det ska också vara de viktigaste och mest övergripande målen som  testas - inte detaljer. Sådant som översiktlig kunskap parad med förmågan att reflektera, analysera och på andra sätt ta det man lärt sig ett snäpp vidare. Provet måste också vara säkert. I Sverige har vi haft den ena skandalen efter den andra med NP-frågor som funnits på Internet i förväg och annat fusk. I svenska upplever jag hela provkonstruktionen som riggad för orättvisa då texterna är kända i förväg. På ett examensprov ska det helt enkelt inte gå att fuska. I Finland öppnar rektorn provkuverten tillsammans med en abiturient. Det tycker jag är vackert. Inte vuxenvärlden som ska se till att ungarna inte fuskar utan ett ömsesidigt och gemensamt åtagande att se till att allt går rätt till. Ett gemensamt kunskapsprojekt och en gemensam prövning.

En invändning man hör är att ett prov inte får få för stor betydelse. Där håller jag med helt och fullt, men hur ser det ut  idag? Hur lätt är det för den som alltid drömt om att bli veterinär eller psykolog att komma in på sin utbildning. Skulle det inte vara mer rättvist och liberalt om man sökte in på slutbetyg, studentbetyg och dessutom kunde göra ett inträdesprov? Tre portar, tre möjligheter.  Mycket större chans för den som verkligen verkligen vill och som också är villig att spotta i nävarna och jobba ordentligt för att nå sitt mål.

fredag 16 september 2011

I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret? Eller är det i pedagogikforskningen det klämmer?

För en dryg vecka sedan var jag med om något som både skrämde upp mig och gjorde mig ledsen. Jag blev kallad till personalkontoret för ett samtal om min blogg. Kallelsen kom två dagar tidigare genom min rektor - jag fick alltså ingen egen inbjudan.

Vad gällde saken? Det gällde det här blogginlägget: Raketbränsle eller grus i maskineriet? Ett inlägg där jag förundrar mig över att man valt att bjuda in en forskare som inför alla kommunens lärare kungör sin skepsis till betyg i allmänhet och till det nya betygssystemet i synnerhet. En forskare som talar om att våra styrdokument bygger på en kvantitativ kunskapssyn just när vi ligger i startgroparna för att implementera alltsammans.

Så satt vi där i ett rum på rådhuset: jag, min rektor, LR:s kommunombud, projektledaren för Skola 2011 och en förhandlingssekreterare från kommunkontoret. Genast inledningsvis fick jag veta att det här bara var ett samtal. Inget som skulle protokollföras och diarieföras, bara ett samtal där vi skulle reda ut hur jag tänker, hur de tänker. Avsikten var säkert att lugna mig, men effekten på mig blev den motsatta. Vad kunde ett sådant samtal ha för syfte annat än att tysta?

Innan jag hade fått någon redogörelse för bakgrunden till kallelsen ombads jag tala om hur jag ser på yttrandefriheten och lojaliteten i min roll som nyckelperson och anställd i kommunen. Jag förklarade att jag uppfattar framåtsyftande och konstruktiv kritik som just lojalitet mot min roll. Utan kritik, hur ska något då kunna bli bättre? Jag gav mig själv som exempel. Jag är en bra lärare tack vare den kritik jag fått och tagit emot. Man kan också diskutera vem och vad lojaliteten ska riktas till? Lojaliteten borde vara till kommuninnevånarna, till uppdraget, till målet att ständigt utveckla och förbättra.
  Projektledaren talade - som jag upplevde tillrättavisande - om vikten av att vara en god ambassadör för kommunen. Om sin strävan att vara det och om sin önskan att nyckelpersonerna också är det.
   Där hade jag inte så mycket att säga, men min fråga blir då vad det är man ska vara en god ambassadör för? En Potemkinkuliss som man håller upp för att dölja de brister och tillkortakommanden som gömmer sig bakom den? Och i så fall vad menar man med att vara en god ambassadör? ...  Är en god ambassadör någon som döljer och skönmålar verksamheten och verkligheten?  Det är inte de signaler jag har fått hittills och ändå har jag kommit med en hel del både kritik och beröm i artiklar och insändare.

Här någonstans avbröt kommunombudet samtalet med en högst berättigad fråga: Vad i mitt blogginlägg hade fått dem att reagera? Varför har man kallat så många personer till ett möte på rådhuset? Det visade sig att föreläsaren Christian Lundahl hade hört av sig till projektledaren och varit upprörd över inlägget. Bland annat hade han undrat om det här var Norrköpings Kommuns officiella ståndpunkt. Här gick min LR:företrädare igång för andra gången. Hon tyckte det var minst sagt märkligt att han skulle tro något sådant och förundrade sig över att man hade valt att gå vidare i ett sådant ärende.

Då förklarade förhandlingssekreteraren att Lundahl inte hade reagerat mot den forskningsrelaterade kritiken utan det var ”mer när det var på det personliga och privata planet”.  Här blev jag verkligt förvirrad för jag kunde inte komma på att jag hade skrivit något som kunde tolkas som personligt och privat. Men jag behövde inte vara förvirrad länge. Förhandlingssekreteraren läste högt en understruken mening i ett dokument hon hade med sig. Den löd så här:  ”Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.”

Tydligen kan man tolka kritik mot språkdräkt och framförande i en föreläsning framför många hundra lärare som privat och personlig. Märkligt tycker jag. Minst lika märkligt förstås, att han får gehör för sådana synpunkter.  Nu ansåg Lundahl dessutom att min kritik var osaklig. Felen fanns bara i elevtexter - inte i det han skrivit. Eftersom vi fick presentationen som dokumentation har jag haft möjlighet att ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Fortsättning följer i ett senare blogginlägg.
 
Christian Lundahl är pedagogikforskare, lärarutbildare och rektorsutbildare. Han uttrycker själv skarp kritik mot en rad instanser, han är själv personlig då han gör narr av utbildningsministern i en föreläsning, och han kommer själv med svepande kritik mot landets lärarutbildningar och mot skolverket. Men när jag skriver ett inlägg med både ris och ros - även om riset överväger - för han sina klagomål och synpunkter till min huvudman. Han bemöter inte det i skrift, han kontaktar inte mig, han går inte ens till min rektor, utan till min arbetsgivare.

Något som gör det här extra ironiskt är att föreläsningen handlar om vikten av att uppmuntra till självständigt tänkande, värdet av konkret och framåtsyftande feedback. ”Det gäller att tänka själv, inte bara göra som man blir tillsagd” var ett råd Christian Lundahl gav oss under föreläsningen. Han talade också om vikten av att ha en ”tillitsfull ledningsfilosofi” och högt i tak.  Men det gäller uppenbarligen bara elever - inte lärare?

Vi lärare ska alltså lära ut en massa färdigheter som vi inte själva får utöva? Vem tror att det kommer att hända. En lärare som inte själv tänker självständigt och kritiskt kan omöjligt lära en elev att göra det. En lärare som inte upplever högt i tak, delaktighet och en tillåtande atmosfär kommer inte heller att erbjuda sina elever något sådant. Det blir bara katten på råttan, råttan på repet - hur vackra ord det än står i styrdokumenten.

Den insikten har tydligen inte Christian Lundahl. Men tack och lov finns det andra som har tänkt ett steg längre.  I mitt blogginlägg ”Tack Jan”, från den 8.9. skriver jag om samtalsserien på Stockholms Universitet, Skola 2020,  ett program som jag såg bara timmar efter mötet på rådhuset. En ljuv ironi även där. Det kanske var just därför, men jag tyckte att det var samma budskap som basunerades ut hela samtalet igenom av alla tre gästerna. Lärare, sträck på ryggen, ta till orda och ta ansvar för er profession. Sven-Eric Liedmans upprepade råd var att vi lärare skulle visa mer kurage. Vi skulle säga sanningen oftare, våga opponera oss mot överheten. (Det rådet sträckte han för övrigt också till pedagogikforskarna - ett råd Lundahl definitivt tagit ad notam.) Maciej Zaremba talade om behovet av en frihetsreform i skolan och om lärarnas integritet gentemot arbetsgivaren. Han påpekade att 70 % av lärarna inte ens visste vad ordet meddelarfrihet stod för. Anna Ekström efterlyste lärare i skoldebatten och lovade att allt hon skulle ta sig för som Skolverkets generaldirektör skulle syfta att stärka lärarna i deras profession.

Vackra stolta ord, men vi befinner oss ju som bekant i verkligheten. Och för min del är den verklighet jag befinner mig i gränslandet mellan yttrandefriheten och den lojalitet jag är skyldig personalkontoret ... ja och pedagogikforskare också, uppenbarligen. Det här gränslandet är inget vidare trevligt ställe. Jag kan inte skriva ett ord om skolan utan att känna det som om jag hade någon som tittar över axeln. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig lika avslappnad och fri i mitt skrivande igen? Jag hoppas det, men säker kan jag inte vara. En sak ser jag däremot helt klart från det ställe där jag befinner mig. Om det verkligen är här gränsen går måste den flyttas.
    Den måste flyttas och jag kan inte göra det ensam.



Media: SVD, SVD
Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism,

onsdag 14 september 2011

Lärarna, pengarna och friheten

Idag fick lärarna ännu ett paket från regeringen. Ett antal miljarder till karriärtjänster. Inte hörde jag några hurrarop i vårt lärarrum. Men så handlar det också om ett aningen dunkelt förslag. Utvecklingssteg för skickliga lärare ... Precis vem kan få vad för vad? Vi som är litet äldre är ju också bittert medvetna om hur fel det kan bli med de individuella lönerna. Ibland belönas rätt saker, men långt ifrån alltid. Eget beröm luktar illa, heter det. Men det kan betala sig rätt bra. Och pengar luktar som bekant inte.

Jag behöver väl knappast längre skriva vad det är jag tycker vi behöver för att vi ska veta vilka de skickligaste lärarna är?
Inte för Studentexamen, men väl för centrala rättningsgrupper för de nationella proven argumenterar jag och min rektor i gårdagens NT: Låt Norrköpings skolor visa vägen. I oktober ska vi prata om förslaget med nämnden.


I dagens DN skriver Johannes Åman
om lärarlöner och arbetsvillkor utifrån den senaste OECD-analysen "Education at a glance". Åman vrider och vänder nyktert på siffrorna, konstaterar att det stämmer att de svenska lärarlönerna är låga men att andra jämförelsetal kan vara minst lika betydelsefulla. I USA har de högre lön än i Finland, men väldigt mycket mer undervisningstid. Jag har kritiserat några av Åmans skolinlägg, men den här artikeln blir jag imponerad av. Inga tvärsäkra slutsatser utan en intelligent och omsorgsfull granskning av en rad intressanta fakta.

Som jag berättade i ett tidigare inlägg är de två bitarna arbetsbelastning och lön inte alltid helt lätta att hålla isär. I Finland är det ingen som bryr sig om hur mycket eller litet du jobbar bara eleverna är nöjda och resultaten goda. All tid är förtroendetid, men förtroendet försvinner rasande snabbt om inte eleverna lär sig det de ska. Mina lärarföräldrar jobbade ofta mer än 100 % - dvs de kunde ha tjänster på t.ex. 120 %. Det innebär en rätt hög arbetsbelastning och en hög lön. Någon annan väljer att ha det på ett annat sätt. Även det är en slags karriärsmöjlighet.

Visst är pengar viktiga och visst behöver lärare få en lön som motsvarar utbildningsinsats, ansvar och arbetsuppgifter. Men ännu mer - tycker jag - behöver vi få förutsättningarna och friheten att göra det bästa jobb vi kan.

Media: DN, Expressen., Folkpartiet, DN.

Bloggar: Missa inte den drypande ironin i Motvallsbloggen, Mathias Sundin (FP) är belåten, intressant lärarlönestatistik hittar ni även hos Ekonomistas och hos den hälsosamme ekonomisten.

söndag 11 september 2011

Teaterhuliganer och deras elever

När jag var barn fanns det många ställen där man skulle vara knäpptyst. Middagsbordet när det fanns gäster, i kyrkan, på teatern, på konserter, på bio, medan vuxna människor talade, under en stor del av lektionerna i skolan. En bit av det där är jag glad att vi sluppit - den som gjorde barn och tonåringar till andra klassens medborgare som inte har samma rättigheter och talutrymme som vuxna. Men något man också lärde sig av den ordningen var att respektera andras rättigheter, värde och behov.

I gårdagens DN skrev Hanne Kjöller en mycket bra krönika om ett teaterbesök där elever löpte amok: Djungelns lag på balkong och i salong. Det hon beskriver är hårresande. Så får det absolut inte gå till - och det av många viktiga orsaker. Anne-Marie Körling skriver tänkvärt om några av dem. Hon skriver om allas rätt till sin teaterupplevelse och om vuxenvärldens och lärarnas uppgift att guida sina elever i nya rum och okända världar. Hur beter man sig i en kyrka? Vad är tillåtet i en teaterpublik? Vad får och inte får man göra på ett museum? På ett bibliotek?

Precis som Anne-Marie skriver är förarbetet viktigt. Men minst lika viktigt är att man som lärare eller förälder i sådana sammanhang tar ansvar för att överenskommelsen följs och efteråt återkopplar hur det gick. Jag har varit på både bio och teater med många skolklasser och varje besök har varit villkorat med löfte om gott uppförande. Jag har noga gått genom vad som förväntas, varför och vilka konsekvenserna blir om man bryter mot överenskommelsen. Jag har involverat föräldrar och bett om deras stöd inför besöken.

I våras skrev jag om ett besök på Dramaten. Vi åkte från Norrköping till Stockholm med tre skolklasser - åttor och nior - för att se Romeo och Julia och gå på konstmuseer. Det blev ett mycket lyckat och uppskattat besök, men helt utan störmoment var inte heller det. Två flickor i vårt sällskap satt och SMS:ade och viskade på scenen. Det gick inte att göra något åt saken utan att förstöra hela föreställningen, men vi tog upp det både med flickorna enskilt och med alla elever efteråt. På vår skola har vi också som policy att den som stör vid ett sådant besök inte är välkommen att följa med vid nästa. Efterarbetet är enligt min mening precis lika viktigt som förarbetet. Beröm till den som förtjänat det och ris där det behövs.

Våra två flickor (av åttio elever som i övrigt skötte sig) störde trots allt knappast den övriga publiken, men det gjorde däremot elever från andra skolor. Vi hade många elever som klagade på att deras teaterupplevelse förminskats av prat och mobilspel och på att deras tillsägelser hade tagits illa emot. För de flesta av våra elever var det här deras första Dramatenbesök och deras första Shakespearepjäs. Enligt min uppfattning är det betydligt allvarligare att deras upplevelse störs än att någon vanlig teaterbesökares upplevelse störs. Inte för att de är mer värda utan för att följderna är större. För dem kan nämligen konsekvensen bli att det första teaterbesöket blir det sista. Vi färdigfrälsta fortsätter att gå på teatern i alla fall. Här är länken till inlägget Kulturbad i Hufvudstaden.

Men den viktigaste aspekten är att den lärare som tar sina elever på ett sådant teaterbesök inte bara sviker både kunskaps och fostransuppdragen - han eller hon motverkar dem aktivt och korrumperar eleverna så till den grad att det vore bättre att de aldrig fick sätta sina fötter på en teater. Alla människors lika värde, respekt, hänsyn, medmänsklighet, respekt för lagen, etik och moral är inte sådant man lär sig genom att läsa ett kompendium och svara på flervalsfrågor. Sådant lär vi våra barn och tonåringar genom att föregå med gott exempel, påminna om andras rättigheter och behov, insistera på hänsyn och beivra lag- och regelbrott. Om budskapet från vuxenvärlden är att era rättigheter är viktigare än andras, ni är viktigare än andra, jag ser att du bryter mot moral, god ton, lagar och regler men jag tittar åt andra hållet för att inte få obehag eller besvär. För att jag är för lat eller för feg. Då lär vi ut motsatsen till det vi är satta att undervisa och medverkar aktivt till att försämra elevernas värdegrund.

Och teatern? Den störande elev som har ett sådant teaterbesök som enda teaterupplevelse kommer antagligen aldrig frivilligt att se en föreställning igen.

Läggar man ihop allt detta inser man snabbt att det är den abdikerade läraren som är den värsta teaterhuliganen.



Johanna tipsar om en intervju med Folkoperans nya konstnärliga ledare. Hon berättar bland annat om vad en skicklig och utmanande lärare har betytt för hennes teaterintresse och karriär.

Bertil Törestad kom med samma budskap redan igår i väldigt mycket mer komprimerad och fint ironisk form. Länk till Lärarkårens haveri igen!. Måste bara påpeka att det här inte är lärarkårens haveri. De som ska känna sig skyldiga är de lärare som gör sig skyldiga till sådant som beskrivs i Kjöllers artikel.

torsdag 8 september 2011

Tack Jan!

Härom dagen twittrade Jan Lenander till mig att Zaremba hade sagt ”För övrigt anser jag att studentexamen bör återinföras” i en debatt. Döm om min glädje att få sådant stöd för min absoluta hjärtefråga.

I nästa twitterinlägg fick jag länken till källan: En mycket lovande samtalsserie vid Stockholms Universitet: 2020 års skola och lärarutbildning – från problem till förebild. Samtalet kan avnjutas på webben och jag rekommenderar alla som inte redan har lyssnat att göra det. Jag har bara hunnit med den första timmen än, men den rann in som ljuvaste honung i mina öron. Sven-Eric Liedman talade om vikten av att lyfta kunskap och om det befängda i att särskilja värderingar och kunskap. ”I kunskap ligger fostran, ligger värden”, sade han. Han sa också att lärarna måste befrias. Läraryrket är ett konstnärsyrke som kräver frihet, kreativitet och tid till reflektion. Här är ett citat jag särskilt vill lyfta: ”En viktig sak tycker jag är att vi ska ge lärarna mycket mer kurage, de ska bli modiga, de ska våga opponera mot överheten.” Många lärare retirerar alldeles för mycket, de skulle säga sanningen oftare.

Anna Ekström talade kritiskt om lärarnas undanskymda roll i skoldebatten. Hon påpekade att det i skolkommissionen inte ingår en enda lärare och ställde frågan om man kunde tänka sig en hälsokommission utan läkare. Så ska det inte se ut, förklarade hon. Det är lärarna som ska ta det stora ansvaret för sin yrkesutveckling, för metodutveckling, för utvecklingen av kvalitetsarbetet. Därpå lovade hon att allt hon gör som generaldirektör för Skolverket ska syfta till att stärka lärarna som profession och hon avslutade med Johan Kants avslutningsfras: ”För övrigt anser jag att lärare är Sveriges viktigaste yrke”.

Maciej Zaremba då? Han påpekade att ingen verksamhet skulle ha klarat sig oskadd genom den behandling skolan utsatts för. Den brist på kontroll och uppföljning vi har i skolan. Han talade också om den tystade lärarkåren och om de repressalier lärare utsätts för när de uttalar sig kritiskt. Det är inte rimligt att 70% av lärarna inte ens vet vad meddelarfrihet betyder, sade han. Lärarna behöver ha integritet gentemot sin arbetsgivare. ”Vi behöver inte fler friskolor - vi behöver en friare skola”.

Vi lärare är vana vid folk som talar om hur vi ska göra för att skolan ska bli bra. Den ena frälsningsläran har avlöst den andra under hela min lärargärning. Dessa tre inflytelserika gäster som specifikt ombads ge ett recept för en bättre framtida skola hade inga sådana förslag. Inga råd om hur vi lärare ska skärpa oss, inga recept på metoder, förhållningssätt eller bedömningsmodeller. Ingen frälsningslära, ingen pekpinne, inget snack om lönen. Alla valde de att fokusera på att undanröja hinder och frigöra lärarnas egen kraft och potential. Är inte det fantastiskt?

Receptet för att lyckas i en målstyrd verksamhet är en oberoende granskning av måluppfyllelsen. Det ska synas vilka skolor, rektorer och lärare som gör ett strålande jobb och vilka som borde stängas, vem som borde fortbildas eller omskolas.
Jag tycker att det är högst rimligt att min arbetsgivare får reda på hur jag har lyckats i min yrkesutövning. Har eleverna lärt sig det man kan vänta sig eller mer? Har de trivts, känt sig trygga varit delaktiga subjekt i sin egen inlärning?
Vad jag behöver eller behöver göra för att vara en bra lärare ska ingen vare sig tala om för mig eller ha synpunkter på. Det ska jag nämligen själv ta reda på varje dag, varje lektion, inför varje elev.
Och aldrig någonsin får jag inbilla mig att jag redan vet svaret.

Media: DN, SVD

söndag 4 september 2011

Newsmill, Breiviks manifest och skolan

Jag ägnade en hel del tid åt att läsa i Breiviks manifest i somras. Jag hoppades på insikter som skulle hjälpa mig att bli en bättre lärare. Bättre framför allt på att arbeta mot skolans demokrati och värdegrundsmål. Jag hoppades också lära mig något om varför jämställdhetsdebatten har utvecklats till ett könens sandlådekrig om makt och offerkoftor.

Jag skrev artikeln som av Newsmill fick namnet: ”Breiviks krig var också ett krig mot kvinnan” under flera veckor. Samtidigt var medierna fulla av reaktioner och debattinlägg som studsade mot det jag läst och mot mina egna tankar. Resultatet är att den artikel som först handlar om Breivik och feminismen allt mer kom att ha fokus på det kollektiva ansvaret för polariseringen i samhället. Oron inför polariseringen och insikten om hur skadligt vi-och-dom och offertänkande är kommer framför allt från skolan. Jag har haft elever som är kvinnofientliga, homofoba, invandrarfientliga, rasister, svenskfientliga, vänsteraktivister, nynazister, brottslingar - you name it. Reaktionerna på en skola påminner ofta om reaktionerna i samhället. Elever som har eller som ens misstänks ha främlingsfientliga åsikter eller sympatier blir utpekade, fördömda och negativt särbehandlade av personalen. Det blir ibland mer liv om elever som har röstat på Sverigedemokraterna i ett skolval än om sådana som sålt knark på skolgården.

Ibland räcker det med att man ser ut på ett sätt som väcker farhågor. På nittiotalet hade jag en komvuxelev med rakad skalle, tatueringar och grova kängor. Kollegiet stämplade honom som främlingsfientlig och därefter ägnade sig många av hans lärare åt att markera sitt avståndstagande. När jag fick honom i engelska hade han ett G i betyg från A-kursen och berättade att hans föregående lärare inte hade tyckt om honom. Jag gav honom MVG för B-kursen - det var också det betyg han skrev på de nationella proven. Något som bekräftade både för honom och mig att hans A-kursbetyg var felaktigt.
Den här gossen var blyg, eftertänksam och musikintresserad. Skötte läxorna, kom i tid till varje lektion, hade utmärkt måluppfyllelse, störde eller trakasserade ingen. Hade han främlingsfientliga åsikter? Nej. Han var ett av de skinheads som inte är främlingsfientliga. Skinheadrörelsen blev ju kapad och har egentligen helt andra rötter. Men om han hade haft sådana åsikter? Skulle han ha förtjänat att bli ovänligt behandlad och få felaktiga betyg för det? Vi har åsiktsfrihet i det här landet. Vi har däremot inte rätt att bete oss hur som helst. I synnerhet inte som lärare. Tvärtom har vi som explicit uppdrag att behandla våra elever lika och rättvist, att befrämja demokrati, öppenhet och alla människors lika värde - i handling, inte bara i ord.

Något som jag tycker är otäckt är att jag är säker på att den här läraren gick tillbaka in i lärarrummet med en behaglig känsla av att ha gjort en insats för demokratin. Hon hade visat vad hon tyckte, visat vad som gällde, visat att här accepteras minsann ingen främlingsfientlighet.
Stolt över att ha begått tjänstefel på tjänstefel. Nöjd över att hon hade ägnat sig åt diskriminering och negativ särbehandling. Belåten över at hon förmedlade en bild av korrupta myndigheter och en orättvis och godtycklig värld till alla i klassen. Tur i oturen att pojken inte var rasist, för då skulle hon bara ha befäst hans åsikter och utanförskap och ställt till med ännu mer skada.

Så länge det finns lärare som hanterar främlingsfientlighet, homofobi och sexism på det här sättet är vi bara en del av problemet - inte en del av lösningen.