Jag ägnade en hel del tid åt att läsa i Breiviks manifest i somras. Jag hoppades på insikter som skulle hjälpa mig att bli en bättre lärare. Bättre framför allt på att arbeta mot skolans demokrati och värdegrundsmål. Jag hoppades också lära mig något om varför jämställdhetsdebatten har utvecklats till ett könens sandlådekrig om makt och offerkoftor.
Jag skrev artikeln som av Newsmill fick namnet: ”Breiviks krig var också ett krig mot kvinnan” under flera veckor. Samtidigt var medierna fulla av reaktioner och debattinlägg som studsade mot det jag läst och mot mina egna tankar. Resultatet är att den artikel som först handlar om Breivik och feminismen allt mer kom att ha fokus på det kollektiva ansvaret för polariseringen i samhället. Oron inför polariseringen och insikten om hur skadligt vi-och-dom och offertänkande är kommer framför allt från skolan. Jag har haft elever som är kvinnofientliga, homofoba, invandrarfientliga, rasister, svenskfientliga, vänsteraktivister, nynazister, brottslingar - you name it. Reaktionerna på en skola påminner ofta om reaktionerna i samhället. Elever som har eller som ens misstänks ha främlingsfientliga åsikter eller sympatier blir utpekade, fördömda och negativt särbehandlade av personalen. Det blir ibland mer liv om elever som har röstat på Sverigedemokraterna i ett skolval än om sådana som sålt knark på skolgården.
Ibland räcker det med att man ser ut på ett sätt som väcker farhågor. På nittiotalet hade jag en komvuxelev med rakad skalle, tatueringar och grova kängor. Kollegiet stämplade honom som främlingsfientlig och därefter ägnade sig många av hans lärare åt att markera sitt avståndstagande. När jag fick honom i engelska hade han ett G i betyg från A-kursen och berättade att hans föregående lärare inte hade tyckt om honom. Jag gav honom MVG för B-kursen - det var också det betyg han skrev på de nationella proven. Något som bekräftade både för honom och mig att hans A-kursbetyg var felaktigt.
Den här gossen var blyg, eftertänksam och musikintresserad. Skötte läxorna, kom i tid till varje lektion, hade utmärkt måluppfyllelse, störde eller trakasserade ingen. Hade han främlingsfientliga åsikter? Nej. Han var ett av de skinheads som inte är främlingsfientliga. Skinheadrörelsen blev ju kapad och har egentligen helt andra rötter. Men om han hade haft sådana åsikter? Skulle han ha förtjänat att bli ovänligt behandlad och få felaktiga betyg för det? Vi har åsiktsfrihet i det här landet. Vi har däremot inte rätt att bete oss hur som helst. I synnerhet inte som lärare. Tvärtom har vi som explicit uppdrag att behandla våra elever lika och rättvist, att befrämja demokrati, öppenhet och alla människors lika värde - i handling, inte bara i ord.
Något som jag tycker är otäckt är att jag är säker på att den här läraren gick tillbaka in i lärarrummet med en behaglig känsla av att ha gjort en insats för demokratin. Hon hade visat vad hon tyckte, visat vad som gällde, visat att här accepteras minsann ingen främlingsfientlighet.
Stolt över att ha begått tjänstefel på tjänstefel. Nöjd över att hon hade ägnat sig åt diskriminering och negativ särbehandling. Belåten över at hon förmedlade en bild av korrupta myndigheter och en orättvis och godtycklig värld till alla i klassen. Tur i oturen att pojken inte var rasist, för då skulle hon bara ha befäst hans åsikter och utanförskap och ställt till med ännu mer skada.
Så länge det finns lärare som hanterar främlingsfientlighet, homofobi och sexism på det här sättet är vi bara en del av problemet - inte en del av lösningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är egendomligt när människor som menar sig vara förkämpar för demokrati ("mer demokrati, mer öppenhet") i nästa ögonblick vill förbjuda eller ens höra talas om obehagliga åsikter. Tidningar och bloggare, politiker och vanliga människor överhöljer lite extrema synpunkter med tystnad, avsky och nedsättande omdömen, i demokratin namn.
SvaraRaderaBertil, jag undrar om inte det är förkämpe som är nyckelordet? Marknadsföring och jag-budskap om hur duktiga demokrater och mångfaldsförespråkare vi är. Titta på mig här hur mycket jag kämpar för demokratin. Bara en riktigt god människa blir så här förfärad och arg över fel åsikter. Litet som prinsessan på ärten i värderingsbranschen.
SvaraRaderaEn förkämpe kan se ut på många sätt. Själv tycker jag att du är en förkämpe Helena. Det går inte att vare sig bekämpa intolerans med intolerans eller tysta ner den och tro att den på så vis kommer försvinna av sig själv. En viktig fråga är naturligtvis också varför problemet (hatet, främlingsfientligheten, rädslan osv)finns och kommer till uttryck. Kanske hittar vi en del av orsakerna till detta hos just de som säger sig bekämpa själva problemet. Det gäller förvisso även mig själv när jag hamnar fel. Tolerans är lätt så länge man inte själv utsätts för exempelvis rasism osv. Det gäller på motsvarande sätt de som lever i förorten och hamnar i gängbråk osv.
SvaraRaderaGertie, tack. :) Ibland känns just det här som en fruktlös kamp. Det finns så mycket förakt och hat omkring oss. Väldigt sant det du skriver om tolerans som inte kostar.
SvaraRaderaJag tycker inte att det är konstigt att konflikter frodas bland våra tonåringar. De lever med friktion och kulturkrockar dagligen, medan vi medelklass vuxna knappt märker att sådant finns. Ända tills vi får veta att våra barn inte har rumsrena åsikter och bedrövat skakar våra huvuden.
Helena, mycket tankevärt. Skulle fräckt påstå att merparten av kräkningarna gör av lärare mot elver. Det du beskriver så bar i näst sitta stycket.
SvaraRaderaSamtidigt är detta ett tecken på en skolledning som inte finns eller förstår vikten av ledarskap. Ledarskap som bygger på en värdestyrd bas med riktiga mål att nå. Inte massa trams om vad jag tycker är demokrati.
Kära Helena, ännu ett tungt argument för centralrättade prov. Kampen är fruktansvärt tung, fruktansvärt seg och framstegen fruktansvärt små ibland - men det kampen inte är, är fruktlös.
SvaraRaderaEgentligen är det ganska grundläggande - att se varje person som den individ hon eller han är. Det är skrämmande att så inte sker i skolans värld.
SvaraRaderaPlura!
SvaraRaderaHur i hela friden kan du veta om merparten av kränkningarna i skolan begås av lärare? Sedan kan man alltid undra vad en kränkning egentligen är. En del människor är väldigt lättkränkta och uppfattar varje krav som en kränkning. Men jag undrar varför man frivilligt utsätter sig att klä sig som en skinbula när man förmodligen vet vilka reaktioner det kan väcka. Jag har själv betjänat- på ett välkänt och världsvida inredningsföretag- två personer som klädde sig som SA-män. De bar bruna kläder och tillhörande attribut. Deras uppförande var korrekt och artigt men tyvärr stämde inte valet av klädsel in. Vad gör man? Skulle jag som lärare acceptera det? Knappast.
Jag tror att människor måste inse faktum att kläd -och stilval är värdeladdade och signalerar vissa saker och att de kan väcka reaktioner.
Janne
Plura, det är inte så lätt att veta vem som kränker varandra mest i skolan. Jag har dock svårt att tänka mig att det är lärare. Det finns en hel del kränkningar mot lärare också. Både från elever och föräldrar.
SvaraRaderaMorrica, det är sant och det är trösterikt. :)
SvaraRaderaHaralampos, skolan är en del av samhället. Om inte den här typen av avståndstagande och demonisering var vanlig i samhället skulle den inte krypa in i skolan heller. Jag tror att lärare på det hela taget är en tolerant grupp, personer som vill skydda och ta hand om sådana man uppfattar som offer. Problemet är precis den automatiska stämplingen av folk som offer och förövare som jag skriver om på Newsmill. När man bråkar med en förövare tror man att man hjälper ett offer. I själva verket skapar man bara ett.
SvaraRaderaJanne, jag reagerade inte över den gossen alls. Rakad skalle och kängor är inget jättestatement. Men visst har du rätt i att man får acceptera konsekvenserna av sina fashion statements. Men inte ens om eleverna kommer till skolan nakna eller klädda i djurhudar har man rätt att straffa dem för det i betyget och behandla dem illa.
SvaraRaderaDen här berättelsen illustrerar en poäng jag gör i Newsmillartikeln. Att slentrianmässig indelning av människor i offer och förövare riskerar att göra förövare av oss själva utan att vi ens inser det.
En fundering är hur länge man kan hålla på innan politiker och samhälle fattar att lärare måste tas bort från kunskapsbedömningen (betyg, tester, prov mm). Möjligen att läraren kan ge ett omdöme men kunskapsbedömningen måste ske neutralt och från personer som är specificerade mäta kunskap. Lärare måste få fokusera 100% på lärande.
SvaraRaderaSå länge lärare har makt och bedöma kunskaper, det inte finns något sätt för elever och informera sig om lärares skicklighet, svårt och välja lärare kommer ovanstående problematik med att udda/kritiska/blyga m.m. elever råkar ut för fördomsfulla lärare finnas kvar.
Det gick en deckare nyligen där ett gäng kidnappade och mördade barn för att därigenom minska aborter. Det släpps ut minkar till säker död och skadegörelse av de som värnar om djuren. Organisationer anklagar oskyldiga för vanvård av grisar osv. I stort och smått så finns det många som bryter mot logiken i sina egna handlingar.
SvaraRaderaDet finns de som ska lära ut PBL till alla genom att föreläsa om PBL och jag känner att skolan väldigt ofta hamnar mitt i det där av att inte använda sina "värderingar" för att styra sitt eget handlande.
Likförmighetskraven på skolan och lärarna har inte förbättrat toleransen i skolan. Det är inte lärares åsikter som ska angripas det är om de agerar i strid mot värdegrunden. Vi behöver inte mer värdegrundspropaganda om än med aldrig så gott syfte utan vi behöver allas rätt till kunskap och rättvis behandling så att eleverna kan skapa sig en solid egen värdegrund.
Oj, jag rörde visst upp lite damm.
SvaraRaderaHur man än resonerar så är kränkningen lika med det jag som individ uppfattar som kränkning. Sedan kan andra tycka vad man vill om det.
Övergår jag till juridiken är den skriven på det sättet att det inte är jag som uppfattar mig som kränkt som ska bevis att jag är kränkt.
Det är huvudmannen och ytterst läraren som ska motbevisa att allt gjorts för att kränkningen inte ska inträffa. Det oavsett om det skett från en elev till en annan elev eller lärare till elev.
Strikt juridisk är det ni som jobbar i skolan som måste förebygga att inte kränkningar inträffar. Från ett politiskt perspektiv är det nolltolerans som gäller. Med andra ord hjälper det inte att reagera utan det gäller att agera.
Ta chansen att börja undervisa i språk, so-ämnen och andra relevanta ämnen innebörden av alla ord som finns både i skollagens 6 kapitel och i diskrimineringslagen som 6 kap 6 § pekar på. Vad är innebörden av de ord som definierar kräkning och diskriminering. Gör det både i klassrummet som i kollegierummet.
För frågan är vad är hönan och ägget i en kunskapskola.
Ha, ha! Du är rolig du Per. Varför inte ta bort lärare överhuvudtaget? Det vore en samhällsekonomisk besparing av dignitet. Tänk att slippa avlöna ett par hundratusen individer!
SvaraRaderaDessutom skulle alla barn slippa bli kränkta och fortsätta gå på livets stig utan att bli trappa snett eller riva sig på buskage. Endast honungssöta ord skall smeka deras ömtåliga öron och låt endast blida och sirliga personer ta hand om deras skolgång. Låt deras barndom och skolgång bli en enda jättelik chokladbiskvi. Servera gärna med extra mycket grädde.
Janne
Plura!
SvaraRaderaDu menar att bevisbördan ligger på den anklagade? Jag som lärare skall bevisa att jag är oskyldig till anklagelsen om kränkning. Uppfattar jag dig rätt?
Vad gör man om jag som lärare upplever att jag är kränkt av elev/er? Omfattas vi lärare av denna nolltoleranspraxis? Eller är det något som vi förväntas tåla och acceptera?
Jag undrar alltjämt vad en kränkning är och var gränsen går. Jag anar faran om att vi hamnar i ett anmälningsträsk som kommer dränka all annan verksamhet. Vi har kanske redan har hamnat där i träsket?
@Anonym
SvaraRaderaFörstår inte din koppling. Ett förslag som innebär att lärare kan ägna mer tid åt undervisning och du gör en koppling (om än ironisk) där man tar bort lärare helt.
Logiken i det är?
Anonym, skollagen gäller bara 6 kapitelt mot barn och elever. Om lärare känner sig kränkt är det Arbetsmiljölagen som gäller om kränkande särbehandling.
SvaraRaderaDäremot är diskrimineringslagen gällande både för barn/elever och lärare.
Och som du säger ni befinner er i ett träsk för att ni inte riktigt förstått att diskutera, informera och ha dialog kring dessa frågor med elever och föräldrar.
Men framför allt ni har inte social normer och regler och var gränserna går på er skola. Hade ni det skulle detta vara ett smalt problem.
Per, centralrättade prov och kontroll av måluppfyllelse istället för styrning av metoder och tidsanvändning, det är som bekant mitt recept.
SvaraRaderaNär det gäller det fall jag beskriver hände det i mitten av nittiotalet. Undantag vill jag hoppas - inte regel.
Jan vilken väldigt klok kommentar.Tack!
SvaraRaderaPlura, en bra redogörelse för vad som gäller. Jag sitter som bäst och reviderar vår Likabehandlingsplan så att den ska stämma överens med Skollagen.
SvaraRaderaoch då, anonym, har jag fört just den diskussionen med min rektor. Var går gränsen för vad man ska anmäla. Elever känner sig kränkta rätt så ofta - framför allt av sina föräldrar givetvis, men dem kan de inte anmäla.
SvaraRaderaHon är en jävla bitch, är det en kränkning? Är det det bara elev till elev eller även om det sägs om en lärare? Jag skulle vara gladare om skrivningen var mindre godtycklig.
Plura, det är inte alltid anmälningar görs av rätt skäl och på goda grunder. Samtidigt ställer anmälningar till med mycket oreda och tar massor av tid att hantera.
SvaraRaderaHelena, jag tror det är helt omöjligt och bedöma någon neutralt om man får en relation i någon form med personen.
SvaraRaderaPer, det tror inte jag. En professionell, skicklig och erfaren lärare som inte utsätts för någon typ av press och påtryckningar klarar av det utmärkt väl. De flesta även trots påtryckningar.
SvaraRaderaDäremot måste även lärarnas måluppfyllelse och förmågor kontrolleras - inte bara elevernas. Först när det görs kan vi befrias från slentrianmässiga och kollektiva påhopp och klåfingrighet från vår arbetsgivare.
Vet ens lärare vad som krävs för olika betyg? Vet elever det?
SvaraRaderaHandlar inte betygsättning väldigt mycket om känslor
Lärare vet vad som krävs för olika betyg och det handlar definitivt inte om känslor utan redovisade kunskaper. Hmpf.
SvaraRaderaCarina, det enda lärare kan veta angående vad som krävs för att få ett visst betyg är mätbar kunskap.
SvaraRaderaHar du ett prov med 30 uppgifter, då går det och veta.
Denna typ av prov (mätning) behöver inte en lärare, superlätt och föra över på andra eller att man rättar utan att veta vem som skrivit provet.
Om däremot en lärare tror att läraren kan bedöma egenskaper kopplat till ämnet neutralt, vad som sägs under lektion, hur eleven är inom områden där läraren inte alls har samma mätinstrument. Då vet jag någon som behöver ett "wake up call".
Bara att få eleven att visa läraren vad eleven kan eller agera så läraren upptäcker kunskaperna kräver nog en hel del insikter i mänskliga beteenden.
Per, behöriga lärare som har fått en adekvat utbildning vet det. För de flesta lärare finns det känslor runt betyg utan att de påverkar betyget. De känslorna är att vi blir glada när en elev lyckats nå sina mål, besvikna när de misslyckas.
SvaraRaderaDu uttrycker en misstro mot lärare här som är baserad på okunnighet och fördomar. Ytterligare en fördel med en oberoende extra kontroll av måluppfyllelse är att vi slipper den typen av påhopp och misstänkliggöranden.
Helena, Misstro?
SvaraRaderaDet är omöjligt och bedöma en elevs kunskaper när man har 25 i en lektionssal. Det är en extremt konstlad miljö, den passar långt ifrån alla. Kommunikationen mellan en lärare och varje elev räcker inte.
Uppgiften är omöjlig.
Dessutom handlar det om barn/tonåringar. Personer som inte är i närheten av att förstå vad de måste visa, personer som inte alls har kunskap i hur människor fungerar.
Dessutom har lärare olika prioriteringar, hur skall en elev veta vad just den läraren man har i ämnet X har för prioriteringar?
Den statliga utredningen "Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan" kom år 2007 fram till att många lärare inte ens känner till de mål som finns i läroplanen.
SvaraRaderaÄn mindre att det är skillnad på läroplan och kursplan. Flera lärare har inte ens aktuella styrdokument till hands. Så med en bättre koll på styrdokumenten så kommer många problem att lösas. Vi kan inte lägga över den okunskap som finns bland vissa lärare om läroplanen på andra.
Per, det är inte vi som prioriterar och bestämmer vad som ska bedömas eller hur. Där är det bara att göra som man blir tillsagd. Och jag försäkrar dig att uppgiften är helt hanterbar.
SvaraRaderaFredrik, det är nog sorgligt sant att läroplanen varit en hyllvärmare på många skolor.De som emellertid vet ännu mindre om vad det står i läroplanen är eleverna. Nu är vi ålagda att tala om det för dem och det tycker jag är väldigt bra.
SvaraRadera@Helena, Vill du som lärare bedöma elever eller hade du önskat att den uppgiften las på andra så ni lärare får fokusera på utbildning?
SvaraRaderaHur är lärarnas syn (generellt) på vem som skall mäta elevernas kunskap?
Per, som du vet vill jag ha en oberoende granskning, men inte istället för lärarens bedömning utan som ett komplement till och en kontroll av den.
SvaraRaderaNär det gäller lärares syn generellt är det inget jag kan uttala mig om. Tror inte att det finns något man skulle kunna kalla en generell syn. Lärare bedömer i alla länder, men Sverige är unikt i att inte kontrollera hur.