söndag 11 september 2011

Teaterhuliganer och deras elever

När jag var barn fanns det många ställen där man skulle vara knäpptyst. Middagsbordet när det fanns gäster, i kyrkan, på teatern, på konserter, på bio, medan vuxna människor talade, under en stor del av lektionerna i skolan. En bit av det där är jag glad att vi sluppit - den som gjorde barn och tonåringar till andra klassens medborgare som inte har samma rättigheter och talutrymme som vuxna. Men något man också lärde sig av den ordningen var att respektera andras rättigheter, värde och behov.

I gårdagens DN skrev Hanne Kjöller en mycket bra krönika om ett teaterbesök där elever löpte amok: Djungelns lag på balkong och i salong. Det hon beskriver är hårresande. Så får det absolut inte gå till - och det av många viktiga orsaker. Anne-Marie Körling skriver tänkvärt om några av dem. Hon skriver om allas rätt till sin teaterupplevelse och om vuxenvärldens och lärarnas uppgift att guida sina elever i nya rum och okända världar. Hur beter man sig i en kyrka? Vad är tillåtet i en teaterpublik? Vad får och inte får man göra på ett museum? På ett bibliotek?

Precis som Anne-Marie skriver är förarbetet viktigt. Men minst lika viktigt är att man som lärare eller förälder i sådana sammanhang tar ansvar för att överenskommelsen följs och efteråt återkopplar hur det gick. Jag har varit på både bio och teater med många skolklasser och varje besök har varit villkorat med löfte om gott uppförande. Jag har noga gått genom vad som förväntas, varför och vilka konsekvenserna blir om man bryter mot överenskommelsen. Jag har involverat föräldrar och bett om deras stöd inför besöken.

I våras skrev jag om ett besök på Dramaten. Vi åkte från Norrköping till Stockholm med tre skolklasser - åttor och nior - för att se Romeo och Julia och gå på konstmuseer. Det blev ett mycket lyckat och uppskattat besök, men helt utan störmoment var inte heller det. Två flickor i vårt sällskap satt och SMS:ade och viskade på scenen. Det gick inte att göra något åt saken utan att förstöra hela föreställningen, men vi tog upp det både med flickorna enskilt och med alla elever efteråt. På vår skola har vi också som policy att den som stör vid ett sådant besök inte är välkommen att följa med vid nästa. Efterarbetet är enligt min mening precis lika viktigt som förarbetet. Beröm till den som förtjänat det och ris där det behövs.

Våra två flickor (av åttio elever som i övrigt skötte sig) störde trots allt knappast den övriga publiken, men det gjorde däremot elever från andra skolor. Vi hade många elever som klagade på att deras teaterupplevelse förminskats av prat och mobilspel och på att deras tillsägelser hade tagits illa emot. För de flesta av våra elever var det här deras första Dramatenbesök och deras första Shakespearepjäs. Enligt min uppfattning är det betydligt allvarligare att deras upplevelse störs än att någon vanlig teaterbesökares upplevelse störs. Inte för att de är mer värda utan för att följderna är större. För dem kan nämligen konsekvensen bli att det första teaterbesöket blir det sista. Vi färdigfrälsta fortsätter att gå på teatern i alla fall. Här är länken till inlägget Kulturbad i Hufvudstaden.

Men den viktigaste aspekten är att den lärare som tar sina elever på ett sådant teaterbesök inte bara sviker både kunskaps och fostransuppdragen - han eller hon motverkar dem aktivt och korrumperar eleverna så till den grad att det vore bättre att de aldrig fick sätta sina fötter på en teater. Alla människors lika värde, respekt, hänsyn, medmänsklighet, respekt för lagen, etik och moral är inte sådant man lär sig genom att läsa ett kompendium och svara på flervalsfrågor. Sådant lär vi våra barn och tonåringar genom att föregå med gott exempel, påminna om andras rättigheter och behov, insistera på hänsyn och beivra lag- och regelbrott. Om budskapet från vuxenvärlden är att era rättigheter är viktigare än andras, ni är viktigare än andra, jag ser att du bryter mot moral, god ton, lagar och regler men jag tittar åt andra hållet för att inte få obehag eller besvär. För att jag är för lat eller för feg. Då lär vi ut motsatsen till det vi är satta att undervisa och medverkar aktivt till att försämra elevernas värdegrund.

Och teatern? Den störande elev som har ett sådant teaterbesök som enda teaterupplevelse kommer antagligen aldrig frivilligt att se en föreställning igen.

Läggar man ihop allt detta inser man snabbt att det är den abdikerade läraren som är den värsta teaterhuliganen.



Johanna tipsar om en intervju med Folkoperans nya konstnärliga ledare. Hon berättar bland annat om vad en skicklig och utmanande lärare har betytt för hennes teaterintresse och karriär.

Bertil Törestad kom med samma budskap redan igår i väldigt mycket mer komprimerad och fint ironisk form. Länk till Lärarkårens haveri igen!. Måste bara påpeka att det här inte är lärarkårens haveri. De som ska känna sig skyldiga är de lärare som gör sig skyldiga till sådant som beskrivs i Kjöllers artikel.

15 kommentarer:

  1. Många finstämda ord hörs om skolans demokratiska fostran och att eleverna lär sig andra människors lika värde. Likaså arbetar man med värdegrunder tills man blir blå i ansiktet.
    Dessa exempel visar återigen att information är ett överskattat sätt att nå människor (och därmed även elever...). Här måste man föregå med gott exempel på ett kraftfullt sätt och i gärning visa hur man ska uppträda. Om klassrummet tillåts skräpas ner med oljud och andra störningar så kan väl teatern gå lika bra.

    SvaraRadera
  2. Visst är det så, Bertil. Men hela skulden kan inte läggas på skolan för den här tingens ordning. Har du varit på bio på länge? Jag går bara på högkulturella filmer och skolföreställningar där jag själv kan ha koll på eleverna. Det är inget nöje att gå på bio när folk sitter och pratar i mobil i vanlig samtalston, kommenterar handlingen till folk i bänken bakom, översätter från engelska till svenska (föräldrar till mindre barn), prasslar med chipspåsar och kommer och går. Det brister en hel del när det gäller föräldrafostran och allmänt hyfs i samhället också.

    SvaraRadera
  3. Läste Kjöllers artikel med intresse eftersom jag själv varit på Stadsteatern och sett Djungelboken med elever. Det jag tycker är märkligt är att hon inte beskriver den typ av föreställning som Djungelboken är. Som besökare upplevde jag ingen respekt från scenen. Scenaktiviteten var från början till slut helt manisk. Det fanns inte ett ögonblicks tystnad. För att fylla ut ögonblick utan dialog eller för att förstärka en replik eller en händelse utnyttjades ljudeffekter och dessa sparades det inte på. Skådespelarna var givetvis försedda med mikrofoner. Tom och Jerry-slagsmål stoppades in här och var. Ljuseffekter fanns det också gott om. Jag har aldrig varit så lite bekymrad över om någon av mina elever inte satt tyst och stilla i sin bänkrad, eller prasslade med en chipspåse - av den enkla anledningen att det inte skulle ha märkts. När föreställningen äntligen var över var det jag som skämdes - över att ha tagit mina elever dit.

    SvaraRadera
  4. Here we go again. Nu är ordningshetsen igång igen. Det är naturligtvis inte ok det som vissa elever har ägnat sig åt och detta måste tas upp efteråt med dessa elever. Men vi ska inte göra som DN:s ledarskribent och dra igång den stora cirkusen kring ordning och reda på en sådan här händelse.

    Jag tror inte på hårdare tag och mer av ordning och reda. Det är helt fel väg och kommer att leda oss över stupet. Sen är det fritt fall. Jag är liberal och tror på den enskilde individen och på att demokratiska arbetssätt och mer av humanism och mänskliga rättigheter i skolan är vägen framåt. Min värdegrund bygger nämligen på dessa värden.

    Vi behöver demokratiska lösningar på problem som de som uppstod här. En skola som kännetecknas av demokrati, mänskliga rättigheter, inkludering och så vidare kommer inte ha den här typen av problem. //Frekar06

    SvaraRadera
  5. Skolan befinner sig i samhället, och i skolan är samhället en av de viktiga aspekterna. Eleverna må tillbringa många och långa timmar i skolan men vi måste ha klart för oss att även dessa timmar tillbringas i samhället, i lika hög grad som timmarna före och efter, under helger och lov. Skolan är inget parallellt universum, även om det händer att det låter så i debatten.

    Med detta sagt finns det ett område där dagens elever behöver fler instruktioner och mer övning än gårdagens, och det är i den ädla konsten att inte göra något. Att vänta på sin tur, att sitta igenom en bioföreställning där filmen inte fångar ens hela uppmärksamhet, att sitta igenom en teaterföreställning trots att man tycker det är rätt tråkigt är en konst, och de allra flesta kan lära sig utöva den i en socialt acceptabel grad. Om de får öva, från unga år och framåt.

    Samlingar på förskolan fyller en funktion i detta sammanhang, men ingen är fullärd i konsten när man går vidare till högre utbildningsinstanser.

    SvaraRadera
  6. Fredrik, är humanism och demokrati att förstöra andra människors teaterupplevelse, att sätta sin egen rätt framför alla andras?

    På teatern har man mobilen avstängd. Till teatern kommer man utan mat och dryck. Under föreställningens gång tiger man. Kan man inte behärska dessa enkla regler ska man inte gå på teatern. Då förstör man bara andras möjlighet att ha en upplevelse - givetvis även sin egen.

    SvaraRadera
  7. Morrica, klokt och sant. Man kan inte jämt ha roligt och framför allt ska man inte ta sig sina nöjen på andras bekostnad. Men en lärare ska inte ta sina elever på en tråkig teaterföreställning. Man ska ta dem på det bästa man kan hitta, förbereda dem väl (och nu tänker jag inte på ordning utan på att väcka intresse och förväntan), skaffa dem de bästa platserna, gärna få dem att klä upp sig litet och verkligen uppleva det. När jag hörde snyftningarna bakom mig i slutscenen på Romeo och Julia var det en av de där gyllene ögonblicken man ibland upplever som lärare.

    SvaraRadera
  8. Maria, jag såg inte din kommentar först. Tack för att du nyanserar bilden av föreställningen och tråkigt att du och dina elever hade en medelmåttig teaterupplevelse. Det Hanne Kjöller beskriver går emellertid utöver det mesta och hennes upplevelse bekräftas av att en skådespelare avbröt föreställningen. Det hon beskriver är också något vi lärare behöver ta till oss. Vare sig våra elever finns på bussen, på teatern, på museum, eller på Åhlens måste vi kunna ta ansvar för deras uppförande så länge de är där i skolans regi. Jag har själv sett många exempel när en lärare inte har tagit det ansvaret.

    SvaraRadera
  9. I princip håller jag med dig, Hanna Kjöller och Anne-Marie Körling.

    Men, vi måste också ta i beaktande att de flesta kanske inte var där frivilligt, lika lite som de är det i skolan. De har inte valt det själva.

    Tystnad, lugn och ordning i sådana sammanhang blir på så sätt en tvingande sammankomst, som endast kan uppnås genom tillsägelser, korrigering mm. Frågan är om teaterbesök som vuxna blir något de förknippar med något fantastiskt och inget man måste göra.

    Men, man kan ju i skolan och det kanske ni också menar, fast det inte uttalas, skapa en frivillighet för det i skolan, så de faktiskt känner att de är av eget val de är där. Inte för att de är tvingade av olika skäl.

    Om eleverna kan avstå, ja då håller inte mina argument.

    SvaraRadera
  10. Helena,

    Det var inte vad jag sa i min kommentar. Det jag sa var att för att undvika fler liknande problem så måste vi sluta snacka värdegrund och istället praktisera den demokratiska värdegrunden i vår egen undervisning. /Frekar06

    SvaraRadera
  11. Vad hade du gjort som lärare i salongen, Monika?
    SMS:at du med?

    SvaraRadera
  12. Monika, jag tycker inte att man ska ha gisslan med på teatern. Jag förklarade för mina elever hur mycket jag älskar Shakespeare och varför jag vill att vi åker på just den här pjäsen, de fick ta ställning och ingen blev tvingad. Men alla följde ändå med. Det var en elev som är ganska nyanländ och inte så haj på svenska som frågade om man måste följa med. Jag sa nej, men jag vill verkligen att du gör det. Han kom och var efteråt glad att han gjorde det.

    Men även om det är en tvångsföreställning måste lärarna se till att eleverna följer reglerna och inte förstör för de andra. Vi är ingen av oss befriade från att ta hänsyn till andra människor bara för att vi själva är uttråkade.

    SvaraRadera
  13. Bertil - Härlig kommentar!

    Helena - Men då har du gjort det till något frivilligt. Det är precis det jag vill poängtera vikten av i ett sammanhang där de för övrigt inte har något val att avstå.

    Tvångsföreställning, jo, men teaterföreställningar och liknande evenemang kanske man inte skall använda till att lära dem att inte förstöra för andra.

    Men för övrigt håller jag helt med. Var på ett dop en gång, då vuxna människor i en kyrka uppförde sig som om de var på fest. De flesta i den åldern att de blivit uppfostrade i den gamla skolan med regler, auktoritär ledning, tvång och bestraffningar mm. Men vad hjälpte det? Det var inget lärande för livet utan endast en tystnad och en respekt som inte bottnade i någon förståelse. Som vuxna struntade de i det.

    SvaraRadera
  14. Monika, så väl sammanfattat. Att göra tvångsföreställningar av teater eller klassisk musik, det är bara kontraproduktivt. Det är vårt jobb att övertyga och sälja det vi gör. Och också att lyssna med böjt huvud om eleverna efteråt känner sig lurade.

    Jag håller med om att vuxna inte är mycket bättre. Det är tråkigt för vanlig enkel hänsyn, omtanke och vänlighet betyder så väldigt mycket för vårt samhällsklimat och vår trivsel.

    SvaraRadera