I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret? Eller är det i pedagogikforskningen det klämmer?

För en dryg vecka sedan var jag med om något som både skrämde upp mig och gjorde mig ledsen. Jag blev kallad till personalkontoret för ett samtal om min blogg. Kallelsen kom två dagar tidigare genom min rektor - jag fick alltså ingen egen inbjudan.

Vad gällde saken? Det gällde det här blogginlägget: Raketbränsle eller grus i maskineriet? Ett inlägg där jag förundrar mig över att man valt att bjuda in en forskare som inför alla kommunens lärare kungör sin skepsis till betyg i allmänhet och till det nya betygssystemet i synnerhet. En forskare som talar om att våra styrdokument bygger på en kvantitativ kunskapssyn just när vi ligger i startgroparna för att implementera alltsammans.

Så satt vi där i ett rum på rådhuset: jag, min rektor, LR:s kommunombud, projektledaren för Skola 2011 och en förhandlingssekreterare från kommunkontoret. Genast inledningsvis fick jag veta att det här bara var ett samtal. Inget som skulle protokollföras och diarieföras, bara ett samtal där vi skulle reda ut hur jag tänker, hur de tänker. Avsikten var säkert att lugna mig, men effekten på mig blev den motsatta. Vad kunde ett sådant samtal ha för syfte annat än att tysta?

Innan jag hade fått någon redogörelse för bakgrunden till kallelsen ombads jag tala om hur jag ser på yttrandefriheten och lojaliteten i min roll som nyckelperson och anställd i kommunen. Jag förklarade att jag uppfattar framåtsyftande och konstruktiv kritik som just lojalitet mot min roll. Utan kritik, hur ska något då kunna bli bättre? Jag gav mig själv som exempel. Jag är en bra lärare tack vare den kritik jag fått och tagit emot. Man kan också diskutera vem och vad lojaliteten ska riktas till? Lojaliteten borde vara till kommuninnevånarna, till uppdraget, till målet att ständigt utveckla och förbättra.
  Projektledaren talade - som jag upplevde tillrättavisande - om vikten av att vara en god ambassadör för kommunen. Om sin strävan att vara det och om sin önskan att nyckelpersonerna också är det.
   Där hade jag inte så mycket att säga, men min fråga blir då vad det är man ska vara en god ambassadör för? En Potemkinkuliss som man håller upp för att dölja de brister och tillkortakommanden som gömmer sig bakom den? Och i så fall vad menar man med att vara en god ambassadör? ...  Är en god ambassadör någon som döljer och skönmålar verksamheten och verkligheten?  Det är inte de signaler jag har fått hittills och ändå har jag kommit med en hel del både kritik och beröm i artiklar och insändare.

Här någonstans avbröt kommunombudet samtalet med en högst berättigad fråga: Vad i mitt blogginlägg hade fått dem att reagera? Varför har man kallat så många personer till ett möte på rådhuset? Det visade sig att föreläsaren Christian Lundahl hade hört av sig till projektledaren och varit upprörd över inlägget. Bland annat hade han undrat om det här var Norrköpings Kommuns officiella ståndpunkt. Här gick min LR:företrädare igång för andra gången. Hon tyckte det var minst sagt märkligt att han skulle tro något sådant och förundrade sig över att man hade valt att gå vidare i ett sådant ärende.

Då förklarade förhandlingssekreteraren att Lundahl inte hade reagerat mot den forskningsrelaterade kritiken utan det var ”mer när det var på det personliga och privata planet”.  Här blev jag verkligt förvirrad för jag kunde inte komma på att jag hade skrivit något som kunde tolkas som personligt och privat. Men jag behövde inte vara förvirrad länge. Förhandlingssekreteraren läste högt en understruken mening i ett dokument hon hade med sig. Den löd så här:  ”Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.”

Tydligen kan man tolka kritik mot språkdräkt och framförande i en föreläsning framför många hundra lärare som privat och personlig. Märkligt tycker jag. Minst lika märkligt förstås, att han får gehör för sådana synpunkter.  Nu ansåg Lundahl dessutom att min kritik var osaklig. Felen fanns bara i elevtexter - inte i det han skrivit. Eftersom vi fick presentationen som dokumentation har jag haft möjlighet att ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Fortsättning följer i ett senare blogginlägg.
 
Christian Lundahl är pedagogikforskare, lärarutbildare och rektorsutbildare. Han uttrycker själv skarp kritik mot en rad instanser, han är själv personlig då han gör narr av utbildningsministern i en föreläsning, och han kommer själv med svepande kritik mot landets lärarutbildningar och mot skolverket. Men när jag skriver ett inlägg med både ris och ros - även om riset överväger - för han sina klagomål och synpunkter till min huvudman. Han bemöter inte det i skrift, han kontaktar inte mig, han går inte ens till min rektor, utan till min arbetsgivare.

Något som gör det här extra ironiskt är att föreläsningen handlar om vikten av att uppmuntra till självständigt tänkande, värdet av konkret och framåtsyftande feedback. ”Det gäller att tänka själv, inte bara göra som man blir tillsagd” var ett råd Christian Lundahl gav oss under föreläsningen. Han talade också om vikten av att ha en ”tillitsfull ledningsfilosofi” och högt i tak.  Men det gäller uppenbarligen bara elever - inte lärare?

Vi lärare ska alltså lära ut en massa färdigheter som vi inte själva får utöva? Vem tror att det kommer att hända. En lärare som inte själv tänker självständigt och kritiskt kan omöjligt lära en elev att göra det. En lärare som inte upplever högt i tak, delaktighet och en tillåtande atmosfär kommer inte heller att erbjuda sina elever något sådant. Det blir bara katten på råttan, råttan på repet - hur vackra ord det än står i styrdokumenten.

Den insikten har tydligen inte Christian Lundahl. Men tack och lov finns det andra som har tänkt ett steg längre.  I mitt blogginlägg ”Tack Jan”, från den 8.9. skriver jag om samtalsserien på Stockholms Universitet, Skola 2020,  ett program som jag såg bara timmar efter mötet på rådhuset. En ljuv ironi även där. Det kanske var just därför, men jag tyckte att det var samma budskap som basunerades ut hela samtalet igenom av alla tre gästerna. Lärare, sträck på ryggen, ta till orda och ta ansvar för er profession. Sven-Eric Liedmans upprepade råd var att vi lärare skulle visa mer kurage. Vi skulle säga sanningen oftare, våga opponera oss mot överheten. (Det rådet sträckte han för övrigt också till pedagogikforskarna - ett råd Lundahl definitivt tagit ad notam.) Maciej Zaremba talade om behovet av en frihetsreform i skolan och om lärarnas integritet gentemot arbetsgivaren. Han påpekade att 70 % av lärarna inte ens visste vad ordet meddelarfrihet stod för. Anna Ekström efterlyste lärare i skoldebatten och lovade att allt hon skulle ta sig för som Skolverkets generaldirektör skulle syfta att stärka lärarna i deras profession.

Vackra stolta ord, men vi befinner oss ju som bekant i verkligheten. Och för min del är den verklighet jag befinner mig i gränslandet mellan yttrandefriheten och den lojalitet jag är skyldig personalkontoret ... ja och pedagogikforskare också, uppenbarligen. Det här gränslandet är inget vidare trevligt ställe. Jag kan inte skriva ett ord om skolan utan att känna det som om jag hade någon som tittar över axeln. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig lika avslappnad och fri i mitt skrivande igen? Jag hoppas det, men säker kan jag inte vara. En sak ser jag däremot helt klart från det ställe där jag befinner mig. Om det verkligen är här gränsen går måste den flyttas.
    Den måste flyttas och jag kan inte göra det ensam.



Media: SVD, SVD
Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism,