Vad är våra fackförbund skyldiga oss lärare?

Jag har varit medlem i LR sedan jag gick på lärarhögskolan. Men samtalet på rådhuset om min blogg var första gången jag personligen har behövt fackligt stöd. Jag mejlade LR-ombudet på min skola som kontaktade kommunombudet. Samma dag blev jag uppringd och fick både ett uppskattat bollplank och löfte om sällskap vid mötet.

Kallelsen till samtalet kom bara två dagar innan och inte till mig utan till min rektor - som också blev kallad. Syftet med mötet angavs inte. För allt jag visste kunde man ha kallat mig för att uttrycka sin uppskattning.Efteråt har jag förundrat mig över tillvägagångssättet. Varför fick jag inte en egen kallelse? Varför så kort varsel? Varför fick jag inte ens då jag bad om det veta precis vad det gällde? Tidsbristen och otydligheten gjorde att det var nära att jag inte kontaktade LR.

Jag tror att det skulle ha varit ett annat och obehagligare samtal om jag hade gått dit själv. Jag gissade vilket blogginlägg det handlade om, men jag skulle aldrig ha gissat mig till att det var den sista meningen som väckte upprördhet. Och jag skulle aldrig ha gissat att bakgrunden till mötet var att Christian Lundahl hade hört hört av sig. Tagen på sängen som jag var försvarade jag inte mig särskilt väl. Men det gjorde däremot LR:s kommunombud. Men så har vi inte heller vilket kommunombud som helst. Hon kom förberedd, påläst och gång på gång blev jag imponerad över hur skickligt hon redde ut vad samtalet handlade om och vad det var som gällde. Tydligt klarlade hon att jag inte hade gjort något fel och att däremot kallelsen och Lundahls agerande svårligen lät sig förklaras.

En i mina ögon olustig omständighet är att den förhandlingssekreterare som kallade till mötet var en gammal bekant. Jag kände henne som kommunombud för Lärarförbundet. Att vi hade träffats tidigare i helt andra roller påpekade hon själv i början av mötet. På vår skola är det nämligen utmärkt samarbete mellan LR och Lärarförbundet och det är vanligt att vi har gemensamma fackmöten över förbundsgränserna.

Man stöter ju på att fackliga företrädare blir rektorer. Det uppfattar jag som ett rätt naturligt steg. Gör man ett bra jobb som företrädare för sina kollegor är det troligt att man gör ett bra jobb som skolledare. Men jag hade ingen aning om att man kunde byta från att företräda lärarna till att företräda arbetsgivaren.  Ur mitt perspektiv påverkade vår tidigare bekantskap mötet i klart negativ riktning. Jag kom ihåg  tidigare förtroliga samtal om arbetsgivarsidan och undrade om det var samma vi och dom tänk åt andra hållet. Jag undrade om min bloggkritik mot vissa av Lärarförbundets utspel och ställningstaganden hade haft någon inverkan. Jag frågade mig också vad som gäller vid den typen av sidbyte. Vad av det hon har lärt och fått reda på som kommunombud kan hon använda sig av i sin nya roll? Vilka begränsningar finns det?

Man kan förstå att arbetsgivaren gärna tar emot en person med så mycket inside information.  Spärrarna borde finnas på den andra sidan, hos fackförbunden själva. Ett kommunombud får stor insyn i hur det fungerar på olika skolor, kännedom om olika situationer som uppstår och om enskilda lärares villkor och egenskaper. Det ger en hel del makt och den makten får inte missbrukas. Förtroende förpliktigar.

Jag har bott i många kommuner och vet hur olika det kan fungera med den fackliga representationen. På vissa skolor har ombuden stor nedsättning, på andra ingen. På vissa skolor finns fackombuden med på alla ledningsmöten, på andra är det bara i löneförhandlingarna de deltar. Ibland är det slagsmål om att bli fackombud, på andra skolor är det ingen som är villig. Så ser det också ut på kommunnivå. Det finns kommuner där medlemmarna  muttrar över kommunombuden, i andra är de älskade och beundrade. När Norrköpings förre LR ombud Arne Borgstedt nyligen gick i pension skrev Lars Stjernkvist (kommunalråd S) så här om honom i sin blogg: ” För Arne är nog den vars utskällningar jag uppskattat mest. Han har ett stort hjärta och brinner för en bra skola. Dessutom, det är ofta genom konflikter som man får goda vänner. Trots allt, de som alltid håller med blir rätt trista i längden.”

   Det tyckte jag var ett väldigt fint inlägg. Jag kan också intyga att Arne inte bara kunde ge kritik utan också hantera mottagarsidan. För några år sedan skrev jag ett kritiskt mejl till Arne. Några dagar senare fick jag ett vänligt och utförligt svar med en uppmaning att höra av mig igen vid fortsatt missnöje. Han kanske också tycker att de som alltid håller med blir rätt trista i längden?

Under ett möte på en knapp timme fick jag valuta för varje medlemsavgift jag betalat in till LR. Men jag fick också med mig en rad frågor om fackets roll och vad det innebär att vara förtroendevald. Jag har skrivit mycket om politikens och demokratins villkor i min NT-blogg. Om vikten av alerta och insatta väljare och om värdet av samarbete och breda lösningar. Samma sak gäller förstås våra fackförbund. Vi behöver kollegialitet på alla nivåer. Lärare som ställer upp för varandra även när det inte gagnar de egna intressena. Vi behöver vara engagerade och alerta och placera våra röster klokt.
    De är bara tillsammans vi är starka. Och våra elever förtjänar starka lärare.