Upp till lärarkamp för Per Kornhall!

Per Kornhall, disputerad lärare, skoldebattör och utbildningsstrateg i Upplands-Väsby, har fått sparken. Jag har aldrig känt någon som fått sparken tidigare. Det är ju inte precis stup i kvarten sådant händer. I all synnerhet inte som personer i ledande ställning får det. Dem brukar man snarare sparka snett uppåt.

Så vad är då skälet till detta extrema drag? Enligt kommundirektör Björn Eklundh har Per Kornhall ”grovt åsidosatt” anställningsavtalet. Hur? Av ”respekt för de inblandades integritet” vill Eklundh inte gå in på det. … Vad kan det tänkas innebära att grovt åsidosätta? Stöld, bedrägeri, sexuella trakasserier, spioneri, kränkningar, urkundsförfalskning? I avsaknad av fakta får vi lita till fantasin.

Per Kornhall har en annan beskrivning. Han berättar att han gång på gång blivit utsatt för försök att tysta honom. Dels har det handlat om intern kritik, dels om hans debattinlägg. När varningarna och hoten inte fick önskad effekt blev Per Kornhall utfryst, marginaliserad, ombedd att se sig om efter annat jobb, föreslagen avgångsvederlag och till slut sparkad. Från kommunens sida dementerar man och påstår sig värna yttrandefrihet och takhöjd. Att så inte är fallet framgår med besvärande tydlighet av ett inspelat samtal med Kornhalls närmaste chef Barbro Johansson. Stöd för Kornhalls version finns även i omständigheterna kring varslet. Kornhall berättar att det var några timmar efter att han skickat ett mejl där han informerade ledande politiker om vad som pågick som han själv fick ett mejl där han varslades om uppsägning. Ett varsel utan något angivet sakskäl.

Inte ens när Björn Eklundhs dementi publicerades i DN hade Per Kornhall informerats om skälen.  … Hur skulle det kännas att hotas med sparken utan att få veta varför? Bevare oss för den typen av omsorg om ”inblandades integritet”. 

Efter allt detta upphaussande visade sig de fyra skälen för uppsägning vara mindre än en tumme: Deltagande i två skolutvecklingskonferenser utan reglementsenlig förankring hos chefen, någon oklarhet kring outlook-kalendern – en kalender som verkar ha efterfrågats just i syfte att hitta skäl för avsked – och att Per Kornhall låtit sig intervjuas av lokaltidningen på vad han nekar till var arbetstid. … Är det här ens tillräckligt för en skriftlig reprimand? Förstår Björn Eklundh vad det får för effekt på läsaren med sådana tunna skäl efter den spekulation han själv väckt med sina ”grova åsidosättanden” och ”omsorg om inblandades integritet”. Det hade varit bättre att låta Per Kornhalls artikel stå oemotsagd. För både Eklundh själv och för Upplands-Väsby kommun.

Jag har varit i en liknande sits som Per Kornhall, men min historia har ett trevligare slut. För några år kallades jag till samtal på kommunhuset i Norrköping. Inte ens vid direkt fråga fick jag veta syftet. Då bad jag LR om hjälp – det här var eftermiddagen innan mötet. Kommunombud Miia Austa stuvade om i sin kalender, kom med mig på mötet och gjorde ett fantastiskt jobb.

Ämnena för mötet visade sig vara vilken lojalitet anställda är skyldiga kommunen, vad det innebär att vara en ”god ambassadör” och yttrandefrihetens gränser i allmänhet och ett av mina blogginlägg i synnerhet: Raketbränsle eller grus i maskineriet. 

Det förekom inga hot under mötet och det backades en hel del redan vid sittande bord – mycket tack vare LR:s Miia Austa. Ändå mådde jag riktigt dåligt efter det här mötet. Det kändes som om Storebror tittade över min axel och jag undrade om jag någonsin skulle kunna blogga och debattera lika otvunget igen. Nattsömnen och magen krånglade, jag tänkte knappt på något annat.

Precis som Per Kornhall valde jag att slåss. Jag gick ut och beskrev precis vad som hade hänt i ett blogginlägg och i sociala medier: I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret  Precis som Per Kornhall fick jag stöd och medieuppmärksamhet. Men jag fick inte ett mejl med varsel utan istället ett mejl från Olle Johansson (S) ordförande för BUN där han tog avstånd från och beklagade det som hänt. 

Men det är inte bara den historien jag tänker på när jag läser artiklarna om och av Per Kornhall. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet hade vi en olustig skandal. Det var fyra lärare som åkte med åk 3 elever på studieresa till Kenya. Syftet med resan var att studera hur kontakten med väst påverkade befolkningen. Istället fick eleverna studera hur lärarnas supande och libido påverkade befolkningen. 

En av lärarna, ordförande för KD och medlem i Livets Ord filmades av eleverna genom öppna altandörrar vällustigt guppande över en prostituerad.  Filmen låg på Aftonbladets första sida ett bra tag. De två kvinnliga lärarna drack sig så redlösa att eleverna fick släpa upp dem på rummet. De hade också för vana att tafsa på manliga guider och att skaffa sig unga ”pojkvänner”. Den ena kvinnan försvann till Nairobi på några dagar för att träffa sin ”pojkvän”.  De här lärarna åsidosatte grovt sina uppdrag och de gjorde det på sätt som skadade de elever de hade i uppdrag att skydda, fostra och utbilda. Men den gången var det ingen som fick sparken. Den enda konsekvens vi kollegor kunde se var att Uppsala Kommun gick ut med ett policy-dokument när det gäller skolresor. Prostituerade stod det ingenting om, men vi lärare informerades att vi skulle hålla oss nyktra när vi reste med elever.

Varför fick jag politiskt stöd i min kommun, medan Per Kornhall istället blev varslad? Hur kommer det sig att  han fick sparken, men inte de här lärarna? 

En del beror på den slump kommunaliseringen ger – kommuner styrs olika.  Ytterligare en del beror på den slump olika personer i ledande ställning ger. Olle Johansson är en politiker jag gillade och respekterade långt innan det här hände. Jag var inte förvånad över hans stöd för vare sig en lärare i kommunen eller för yttrandefriheten. 

Men det viktigaste skälet är att den kommunpolitiska makten trumfar allt annat – inklusive elevernas väl och ve. Blir något tillräckligt obekvämt för de styrande gäller det framför allt att minimera skadan.

Mitt bloggande hotade eller störde inga kommunpolitiker eller höga tjänstemän. Det var bara föremålet för blogginlägget: skolforskaren Christian Lundahl och hans uppdragsgivare som berördes. Skandalen i Uppsala hade heller inga politiska konsekvenser – ja utom för KD som avsatte sin  ordförande. Två av de sexturistande lärarna var dessutom kvinnor och därmed svåra att hantera just politiskt. Att män sexturistar vet väl alla, men kvinnor i sextio-årsåldern? Att de fyra lärarna skadade afrikaner, elever, skolan och läraryrket var förstås tråkigt, men ingen politisk hetpotatis, inget som påverkade något valresultat.

Per Kornhall har däremot varit både obekväm och kostsam för politiker och tjänstemän i Upplands-Väsby – och det under ett valår. När han kritiserar lokalhyresystemet för skolorna och raketinkluderingen av nyanlända kritiserar han beslut som fattats och implementerats under de senaste åren.  Har politikerna fattat dumma beslut? Har tjänstemännen gett dumma råd eller implementerat fel? Den debatt som har väckts både internt i Upplands-Väsby och externt kan kanske på sikt gynna skolan, men den gynnar varken tjänstemännen eller den styrande majoriteten. 

I den nationella skoldebatten ägnar sig Per Kornhall ttlut? Har tjänstemännen giv beslut? Har tjänstemännen givit dumma råd eller implementerat fel? Den här disku till den grad metodiskt och enträget åt att kritisera kommunaliseringen och valfrihetsreformerna. Obekväma ämnen i många kommuner, men alldeles särskilt i friskoletäta och friskolekramande Upplands-Väsby. Hela målstyrningen av Upplands-Väsby utgår ifrån att ”mångfald och valfrihet och därmed konkurrens stimulerar kvalitetsutveckling.”  En kommunal tjänsteman som i debattinslag underkänner premisserna för kommunens målstyrning? En kommunal tjänsteman som sakligt, metodiskt och med många referenser underkänner en viktig del av majoritetens politik– och det ett valår? Inte undra på att det finns ruffled feathers i Upplands-Väsby.

Varför anställde man Per Kornhall när nu hans skolanalys är så på kollisionskurs med den politik man för i Upplands-Väsby? Som anställd vid Skolverket kunde inte Per Kornhall delta särskilt frispråkigt i den allmänna debatten. Man trodde kanske att det skulle bli likadant på det här jobbet, att Kornhall skulle förstå det alla svenska lärare snabbt lärde sig efter kommunaliseringen - man biter inte den kommunala hand som föder en ostraffat. Samtidigt kan Per Kornhall ha varit trött på de begränsningar i yttrandefriheten som följer med rollen som utbildningsråd vid Skolverket och valt det här jobbet just för att bättre kunna tala fritt.

Denna kommunala hantering illustrerar varför skolan inte bör vara kommunal. Det nationella målet en god och likvärdig skola hamnar obönhörligen på kollisionskurs med kommunpolitiska villkor och prioriteringar. Skolan är vårt viktigaste och mest långsiktiga nationella åtagande, men på kommunal nivå är det viktigaste målet att bli omvald. Väljarnas minnen och mandatperioderna är korta, medan skolan är en långsiktig och osäker gröda. Nu låter det här kanske som allmän kritik av kommunpolitiker. Det är det inte. De flesta kommunpolitiker jag känner är ansvarskännande, hårt arbetande personer som vill göra rätt för sin kommun. Det är incitamenten och villkoren som leder fel. Och så länge det inte lönar sig att göra rätt för skolans huvudmän får vi aldrig en bra och likvärdig skola. Så länge det inte lönar sig för skolans huvudmän att vara goda, förtroendefulla arbetsgivare får vi aldrig en bra lärarkår med goda arbetsvillkor.

Det första steget i lärarkampen för Per Kornhall och för vår egen yttrandefrihet blir därför att kämpa för och att rösta för en statlig skola. Men det räcker inte. Vi behöver också lägga om våra egna prioriteringar. Det är inte vårt uppdrag att vara våra huvudmäns goda ambassadörer. Det är inte  huvudmännen vi är skyldiga vår lojalitet. Vår lojalitet måste vara till uppdraget, till eleverna och till kollegorna - i den ordningen. Skolans kvalitet och likvärdighet är inte bara statens och huvudmännens utan även vårt ansvar. Blundar vi för missförhållanden och felprioriteringar, tiger vi med det vi ser av omsorg om våra egna skinn -  ja då blir vi medskyldiga. Så kära kollegor, skriv insändare, mobilisera facket, föräldrar, opinionen, ryt ifrån när det behövs. Och när en kollega hamnar i blåsväder på grund av frispråkighet, starta namnlistor, protestera, stötta - och gör det även när du inte håller med i sak. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte vara en skicklig lärare. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte främja demokratin och värdegrunden i skolan.

Länk till nystartad namninsamling mot avskedandet av Per Kornhall
Lärarna i Upplands-Väsby har redan protesterat. Låt oss visa att de och Per Kornhall har stöd utanför kommungränserna och skriv under.

Vi ses på barrikaderna!

Media: Jag en visselblåsare (DN), Väsby har inte begränsat Kornhalls yttrandefrihet (DN), Jag använde min yttrandefrihet och blev uppsagd (DN), Skydda visselblåsarna (DN ledare), Våga vissla (UNT), Krama en visselblåsare idag (NT), Förhandlingar om Per Kornhall (Vi i Väsby), Kornhall får mejl om uppsägning (Vi i Väsby), Skoldebattör riskerar sparken (Lärarnas Tidning), Per Kornhall har blivit avskedad (Skolvärlden), Värna de obekväma (Expressen)
Bloggar: Per Kornhalls blogg på Skolvärlden, Johan Kant: Yttrandefriheten är viktig i vårt samhälle, Lars H Gustafsson: Visselblåsarens dilemma, Zoran Alagic: Lågt i tak med skolmakthavare som inte värdesätter kunskap, Eric Palmstierna (M i Väsby): Djupt oetiskt agerande av oppositionen för att plocka billiga politiska poäng, Jan Lenander: Öppet brev till Upplands-Väsby, Liberala Lärare: Lärares frihet att tycka om skolan,

LÄRARE – BEHÖVS DOM?

”Ämneskunskaper är inte viktiga nuförtiden”, förklarade rektor vänligt under anställningsintervjun. ”Det är andra saker som räknas”.

   Några månader senare visade det sig att rektorn hade tolkat tidsandan korrekt, för i förslaget till lärarutbildningsreform drog man kraftigt ner på tiden för ämnesstudier till förmån för pedagogik och didaktik. Dessutom rekommenderade man att en tredjedel av utbildningen skulle bli gemensam för alla blivande lärare oberoende av stadium. 

  Fördelarna med förslaget är uppenbara. Den gemensamma tredjedelen gör det betydligt lättare för lärare att flytta mellan nivåer. Under en uppflyttande babyboom kan först gymnasielärare tjänstgöra på lågstadiet och längre fram lågstadiekollegorna på gymnasiet. Rekryteringen kan också underlättas om man drar ner på de svåra och krävande ämnesstudierna där många blir utslagna på grund av bristande förkunskaper, intellekt och analysförmåga. 
   Reformen kan också bli ett vapen mot katederundervisningen. Har man tillräckligt grunda ämneskunskaper kanske man har förstånd att hålla tyst under lektionerna.

Nej, det är ingen tvekan om att reformen skulle innebära betydande fördelar. Ändå vill jag hävda att den inte är tillräckligt djärv och framsynt. Om undervisning skall ersättas av handledarskap och handledarskapet fungerar bäst när kunskaperna är grunda, varför inte då låta eleverna handleda varandra? Tvåorna kan bistå ettorna i deras läsinlärning, sjuorna kan finnas till hands när sexorna lär sig grunderna i tyska och åttorna kan hjälpa sjuorna med kemilaborationerna. 

För det första skulle vi säkert nå nya, häpnadsväckande resultat på det sättet, för det är ju allom bekant att man lär så länge man har elever. För det andra skulle vi få Europas mest kostnadseffektiva och progressiva skola. För det tredje skulle hela landet få en konkurrensfördel om arbetsmarknaden fick tillgång till lärarna, en yrkeskår som ödmjukt kröker rygg inför usel arbetsmiljö, låg lön, oavlönat övertidsarbete, ständigt föränderliga arbetsuppgifter och en arbetsgivare som får 1800-talets patroner att framstå som lyhörda filantroper.

Det här skrev jag 1999. Inte för sent att följa receptet än. Nu kan vi ju dessutom komplettera elev-handledarna med datorer - och vad det lider kanske med robotar.

Betraktelser kring moderaternas forskningsbaserade skolpolitik del 3

  Nu har det blivit dags att dissekera moderaternas nästa förslag: 2. Mer tid mellan lärare och elev.  Eftersom tid även är i centrum i alliansens senaste förslag och dessutom i kvällens #skolchatt blir det en och annan utvikelse. 

Men först till moderaternas forskningsbaserade skolpolitik: ”Mer tid mellan lärare och elev”.  Närmare bestämt är det mer undervisningstid i matematik och svenska moderaterna vill se och framför allt nämner man låg- och mellanstadiet. 

   Någon forskning nämns inte i samband med detta påstått forskningsbaserade förslag, men ett motiv Tobé lyfter är att det finns många håltimmar i svensk skola. Håltimmar är förstås inte bra, det är bara det att sådana finns inte alls på låg- och mellanstadiet och de är sällsynta även på högstadiet. Det här är ett gymnasieproblem och där är det fram för allt logistiken det handlar om. Borde inte ordförande för utbildningsutskottet känna till sådant? Eller åtminstone de sakkunniga som jobbat med artikeln och förslagen?

 Tobé påstår även att svenska elever har färre skoltimmar per dag än elever i andra länder.  Det är möjligt att det stämmer på gymnasiet. Det är rent märkligt hur luftiga scheman man kan ha på den nivån och hur mycket eget ansvar man ger våra gymnasister. Jag har aldrig förstått hur man kan ha teoretiska gymnasieprogram där eleverna läser kärnämnena bara två av åren och jag förstår inte heller hur man tänkte när man drog in de estetiska ämnena. Det är också alarmerande med svajigheten i tidsutlägg - att så många gymnasister inte får den tid de har rätt till och den tid som krävs för god måluppfyllelse.

När det gäller grundskolan finns det länder där man har fler, andra där man har färre lektioner. Så här ser det ut i några relevanta länder:

6326                                  Finland

6785                                  Sverige        

7733                                  Norge (ett år längre grundskola 1-10)

6572                                  Polen

7112                                  Danmark

Inte mycket som tyder på att antalet timmar på skolbänken i sig är en framgångsfaktor. Toppländerna Finland och Polen har båda färre lektioner i grundskolan än Sverige.

När man som i Sverige har utbildade lärare med högst skiftande ämneskunskaper och kompetens, en lärarkår där cirka hälften saknar relevant utbildning och lärare som sällan har möjlighet att prioritera undervisningen blir det ännu mer diskutabelt vilken effekt extra timmar får. Mer tid kan betyda mycket när tiden har kvalitet och när tidsbrist är ett problem.  Men mer tid mellan lärare och elev leder inte med automatik till höjda resultat.

 I Norrköping lade man ut mer tid i grundskolans timplan. Jag tyckte när det begav sig att det lät som en bra idé. I praktiken blev effekten negativ - åtminstone i mitt ämne och på mitt stadium. Eleverna fick väldigt långa och kompakta skoldagar. Det innebar att de lärde sig mindre under lektionerna och även att de skötte läxorna sämre och trivdes sämre. Ur mitt lärarperspektiv fick jag en timme mer undervisningstid i veckan med samma mängd grupper och därmed också mindre tid för för- och efterarbete. I praktiken innebar det att all min undervisning sjönk i kvalitet. Jag är inte en lärare som väjer för långa arbetsdagar och indragna pauser, men det finns en brytpunkt och passerar man den blir allt man presterar sämre hur mycket man än vill och försöker.  Den brytpunkten nådde jag i och med den här arbetsökningen. Den nådde eleverna tydligen också för både de och föräldrarna beklagade sig över de långa skoldagarna och korta rasterna. Så här i backspegeln hade det kloka varit att pröva med utökad timplan och utvärdera effekten. Men så gör vi ju inte i den svenska skolan. Vi prövar sällan och vi utvärderar ogärna.

Om vi går från att jämföra länder till att jämföra ämnen har matematiken idag 1020 timmar och svenskan 1480 – att jämföra med engelskans 480, bildens och musikens 230 vardera och idrottens 500. Om tiden var den viktigaste faktorn borde våra elever redan vara ena riktiga fenor på matte och svenska. Istället är det den tidsmässigt styvmoderligt behandlade engelskan som är svenska elevers bästa ämne.

 … Är det verkligen bra för matematiken och svenskan att idrotten och de estetiska ämnena behandlas njuggt? Lyssnar vi på hjärnforskarna talar de om vikten av motion och motorisk träning för hjärnan och inlärningen.  De säger också att musik är bra för hjärnan och vi vet att bildämnet har många beröringspunkter med både svenska och matematik. Grafer, diagram, algebra, bildspråk, bildanalys med mera.

 I Asien väljer man inte bort de praktisk-estetiska ämnena. De dansar, målar och spelar piano, violin och pingis för glatta livet och är ena fenor på matematik. Jag tror att vårt snäva nyttoperspektiv innebär att vi biter oss själva i svansen. Det kanske är motoriken som behöver mer tid på lågstadiet om det ska gå bättre i matematik? Eller musiken och bilden? Det kom nyligen en finsk forskningsrapport som visade på en stark koppling mellan musik och inlärning. Extra starkt var sambandet mellan att spela piano och att lösa matematiska problem. Forskning visar också att barn som lär sig nya språk blir bättre på problemlösning, mer kreativa, får ett bättre minne och lättare att sovra intryck och information.  Inte helt oväsentliga förmågor vare sig i matematikinlärningen eller i livet.

Det här med att mer av samma leder till bättre resultat är en ren villfarelse. Hjärnan vill ha variation och stimulans - inte monotoni. En bra lärare planerar balanserade lektioner med lagom doser eget arbete och katederundervisning, svårt och lätt, färdigheter, ämnesområden. En skicklig lärare känner även av när planeringen behöver brytas och ändras.  Men det behövs också fingertoppskänsla högre upp i hierarkin.  Lägger vi väldigt mycket undervisning i ett ämne eleverna ogillar eller tycker är tråkigt leder det bara till motvilja och skolk. Många skolämnen hjälper som sagt också varandra – ibland på sätt som är svåra att överblicka.

Vid det här laget står det nog klart att jag inte ger mycket för Tobés förslag. Tid spelar roll. Men det är framför allt den tid eleven ägnar åt aktiv inlärning som har betydelse. Därför är kvaliteten på tiden viktigare än kvantiteten. Hellre en kort lektion som inspirerar, ger insikter och sporrar till nya tankar och studier än tio sega, innehållslösa sådana. Goda lektioner med hög kvalitet och effektivitet kräver skickliga, kunniga och motiverade lärare som trivs med yrket och som har förutsättningar att göra ett riktigt bra jobb. Vi är så långt ifrån det målet att det snarare är så att lärare behöver mindre tid med eleverna, så att vi kan ge den tiden högre kvalitet.

Med det sagt är jag mån om min lektionstid. Jag gillar inte när det blir många schemabrytande aktiviteter. Lektionerna ska börja och sluta rätt tid och tiden ska användas effektivt. Jag anstränger mig också för att få eleverna att lägga mycket tid på just mina ämnen. Här handlar det dels om att signalera att det här är viktigt, att vi tycker att eleverna är viktiga, dels om att få så mycket effektiv inlärningstid som möjligt. En annan viktig signal är kopplingen mellan insats och utdelning.  Eleverna måste få klart för sig att det är de själva som har den största makten över resultaten och måluppfyllelsen. Stakar de ut ett mål, bedömer vilken arbetsinsats som krävs och genomför – ja då uträttar de ofta storverk.

Därför tycker jag om alliansens senaste förslag om sommarskola och ett extra grundskoleår på slutet. Det ger precis rätt signaler att ge extra arbete och extra tid till den som inte nått målen och det har också en motiverande effekt. Eleverna i nian vill till gymnasiet – de vill inte stanna ett år till i grundskolan. Alla elever vill också ha sitt sommarlov. Den avskräckande effekten borde medföra att det blir färre elever som misslyckas på grund av slapphet eller bristande intresse.  Det innebär också att kopplingen mellan arbete och resultat blir tydligare och att de som behöver mer tid och hjälp faktiskt får det. I skolan ska det ju inte handla om tid för tidens skull, utan tid för att lära sig.  Ett år till i början är inte heller fel. Min äldsta började skolan som fem-åring på Nya Zeeland och hon både älskade skolan och lärde sig massor. Men det var en skolgång full av bilder, danser, rörelselekar, musik, berättelser och utflykter. ... Om inte en skola präglad av lekens form så åtminstone en skola influerad av den. Undervisningen bestod av korta moment, mycket fysisk rörelse och stor variation. Ska vi få till en bra tidig skolstart måste vi först göra upp med vår ängsliga utilitarism och vi måste ta de praktisk-estetiska ämnena både till heders och till hjälp. Att börja skolan som sex-åring ska vara roligt och stimulerande - inte ett förtida kliv in i allvar och tristess. 

Mer tid med andra ord, men på rätt ställen, med rätt innehåll och med  rätt uppföljning. När det handlar om mer tid mellan lärare och elev behöver tiden placeras klokt och ackompanjeras av mer tid för läraren utan elever. Åtminstone om den utökade tiden ska resultera i ökade kunskaper. Men långt viktigare än att vi får mer tid mellan lärare och elev är att den tid eleverna har med sina lärare får en högre kvalitet och utformas så att den stimulerar och utvecklar eleven på bästa tänkbara sätt. Ska vi nå det målet måste Tomas Tobé och övriga skolpolitiker sluta förlita sig på PISA och Timms och själva systematiskt ta reda på vad våra barn lär sig i skolan.Ska vi nå det målet måste Tomas Tobé och övriga lyssna mindre på varandra och på sina sakkunniga och istället lyssna betydligt mer på lärarna. Det är politikerna som ska staka ut målen och ta reda på vilken måluppfyllelsen är. Men det är vi lärare som kan jobbet och som ska göra jobbet. Det är först när vi alla gör det vi ska  och tar reda på hur det gick som vi kan få den svenska skolan på rätt köl.


Medier: Maria Ludvigsson om tid i SVD, huvudledaren i DN tar fasta på de viktiga signalerna från vuxenvärlden, Expresssen kallar förslagen en tummetott och Aftonbladet lyfter skolsegregationen som ett viktigare problem. Olle Johansson (S) om alliansförslaget i NT. LR:s Bo Jansson, SACO och Skolledarförbundet på SVT.se.

Betraktelser kring moderaternas forskningsbaserade skolpolitik del 1

Jag börjar med huvudmannaskapet och betar därefter genom Tomas Tobés tre påstått forskningsbaserade skolutvecklingsförslag.

Det jag har allra svårast att förstå i svensk skolpolitik är oviljan att utvärdera och rätta till misstag.  Hur skulle det se ut om vi lärare fungerade likadant? Ponera att du planerar en lektion eller ett moment som visar sig bli ett riktigt stolpskott och sedan bara framhärdar? Det är sant att effekten inte blev den jag förväntade mig. Eleverna lär sig inte ett skit och de verkar snarast få avsmak för ämnet, men det betyder inte att jag lägger av med upplägget. Det skulle krävas alldeles för mycket resurser att skapa ett nytt. Dessutom finns det inga garantier för att det nya skulle vara bättre. Återgå till föregående koncept? Nej hu så bakåtsträvande.

Undrar om det finns lärare som resonerar så? Man kan omöjligt bli en skicklig – eller ens kompetent – lärare utan att fortlöpande utvärdera effekten av sin undervisning och justera den därefter. Det som fungerar i en grupp fungerar inte i en annan, det som fungerar på förmiddagen fungerar inte på eftermiddagen och en vacker dag visar det sig att kanonkonceptet som gått hem i varje klass i fem år har blivit suck, gäspning och 54 himlande ögon.  Det fantastiska är dock att varje gång man prövar något som inte fungerar lär man sig något nytt om eleverna, om inlärning, ämnet, åldern, sig själv. Misstag är utvecklande – så länge man uppmärksammar dem, insuper lärdomarna och rättar till dem.

När det gäller svensk politik i allmänhet och svensk skolpolitik i synnerhet talar man som om reformer var huggna i sten. Till och med skribenter som sågar reformer jäms med fotknölarna avslutar ofta med att konstatera att reformen, hur dum den är visade sig vara, är här för att stanna.

Att kommunaliseringen var en korkad reform och en reform som har ställt till med mycket skada – därom är de flesta överens. Är den naturliga konsekvensen av den insikten att göra om och göra rätt? Inte då. Så här skriver Tomas Tobé på DN-debatt: ”Nu är inte tiden för fler reformer som tar tid ifrån lärarnas huvuduppdrag, att undervisa sina elever. Därför är ett förstatligande av svensk skola inte prioriterat.” Snacka om svag motivering. Det är sant att vi lärare fick en kraftigt ökad arbetsbörda i samband med kommunaliseringen. Men det var inte reformen i sig som gav oss bekymmer utan bristen på förtroende, kompetens, resurser och kunskap hos våra nya huvudmän. Ett återförstatligande skulle nog ge Skolverket och tjänstemännen på departementet en hel del både arbete och huvudvärk. Vi lärare skulle jubla, gneta på med de uppgifter vi har i gott hopp om att de med tiden ska bli både färre och mer relevanta för huvuduppdraget.

Kommunaliseringen fick ingen av de positiva effekter som förutspåddes. Den svenska skolan har inte blivit billigare. Ökat lokalt inflytande har inte lett till högre motivation för studier eller bättre kvalitet. Däremot har samtliga domedagsprofetior infriats. Lärarnas status, löner och professionella ansvar och frihet har urholkats, likvärdigheten har försämrats och kunskapsresultaten sjunkit som en gråsten.  Med ett sådant facit, hur kan man försvara ett kommunalt huvudmannaskap? Det borde vara självklart att man efter att så grundligt ha trampat i klaveret gör om och gör rätt. Men framför allt borde skolan vara statlig för att utbildning är vårt mest angelägna gemensamma uppdrag. Det är rimligt och angeläget att vården, rättssäkerheten och omsorgen är likvärdig i landet. En hjärtinfarkt ska inte få olika konsekvenser i olika län. En åldring ska inte vara inlåst med maskar i liggsåren i en kommun och bli väl omhändertagen i en annan. Men om vården är sämre i Pajala påverkar det inte mig i Valdemarsvik och om en åldring far illa i Norrköping drabbar inte det stockholmarna. När det gäller skolan påverkas vi alla av dåliga skolor oberoende av var de befinner sig. Utbildning är inte bara ett gemensamt åtagande, utan en gemensam framtidsförutsättning.

En likvärdig och bra skola för alla våra barn är förutsättningen för vår framtida demokrati, välfärd och utveckling som nation. Däri ligger också det mest grundläggande i ett demokratiskt och liberalt samhälle – allas möjlighet att med vilja, uthållighet och hårt arbete bygga upp en god och produktiv tillvaro. Hur kan man vifta bort allt det med en fullkomligt falsk premiss – att ett ändrat huvudmannaskap skulle ge lärarna merarbete?

Media: SVT: Spricka i regeringen, DN: Moderaterna grusar Björklunds planer för skolan, Bo Jansson på DN-debatt: ”Kommunerna har haft sin chans – staten måste ta över”.Tina Acketoft i DN-artikeln: Förstatligad skola splittrar alliansen. Lena Melin i Aftonbladet. 

Bloggar: Plura,  Norah4you, MMR, Kent Persson

Bloggtorka för flerspråkighet

 Hjälp så här länge har bloggen aldrig förr fått stå i träda. Men det är rakt inget tecken på lättja eller bristande engagemang. Bloggen är mitt trevligaste skrivande – men ibland hamnar det på sista plats efter alla måsten. Just november har framför allt handlat om språkskrivande. Först två artiklar med LR inför Språklärarnas riksförbunds jubileumsdag den 9.11. Det började med ”Språklärarnas situation är pressad” i UNT,  följt av ”Sverige behöver ett språkligt lyft” i Corren. Därefter tal och inslag för jubileumsdagen och helgen därpå idoga förberedelser inför FP:s landsmöte och ett lika idogt arbete under landsmötet – ett landsmöte som faktiskt resulterade i ett ordentligt steg i rätt riktning. Min motion återremitterades och landsmötet beslutade att avskaffa SV/EN-grupperna. Hela motionssvaret hittar ni här: Beslut om att slopa SV/EN på FP:s landsmöte.

Skolvärlden och SR täckte både jubileumsdagen och FP:s ändrade hållning:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5699727

http://www.skolvarlden.se/artiklar/livlig-debatt-avslutade-sprakdag
http://www.skolvarlden.se/artiklar/vi-maste-signalera-att-sprak-ar-viktigt
http://skolvarlden.se/artiklar/livlig-debatt-avslutade-sprakdag
http://skolvarlden.se/artiklar/fp-svanger-i-sprakfraga

Men höjdpunkten var ändå när Ibrahim Baylan tipsade om sin artikel på Brännpunkt i SVD: Alla ska lära sig moderna språk. 

http://skolvarlden.se/artiklar/jag-ar-jattenojd 

 Tyckte särskilt om att Ibrahim Baylan fokuserade på vårt ansvar för de barn som inte har pålästa föräldrar, på likvärdigheten. Närinngslivets behov bör beaktas, men de är inte det enda skälet för att språken bör jämställas med andra ämnen - kanske inte ens det viktigaste.

Jag ägnade nästan hela landsmötet och allt skolkrut åt det här med språken.  

Det gjorde jag för att jag är ordförande för Språklärarnas riksförbund. Annars hade nog en ändrad roll för Skolinspektionen och en systematisk kunskapsuppföljning hamnat snäppet högre. Men den här frågan skulle finnas högt på min lista oberoende. Det är inte liberalt att låta barn välja bort sin framtid och det är inte klokt att handskas så lättsinnigt med något skolämne. I synnerhet inte att göra det med ett ämne som har en så positiv effekt på omvärldsorienteringen, kommunikationsförmågan och kognitionen.

   Att träna språkgeniknölarna på ett nytt språk ger stimulans och en chans till ett annat förhållningssätt och till ett bättre självförtroende. Man måste anstränga sig för att förstå och man måste anstränga sig för att bli förstådd. Den effektivare, snabbare och mer vältrimmade hjärna man får av sin flerspråksinlärning kommer till lika mycket glädje när det gäller att förstå och kommunicera på svenska och engelska.

Det är sorgligt att så många i Sverige tror att det räcker med litet engelska till husbehov. Ett språk som visserligen talas i en stor del av världen, men som få människor har som modersmål. Skall vi bli fullvärdiga och engagerade EU-medlemmar behöver det finnas många som talar de stora europeiska språken i vårt land. Vill man använda den europeiska arbets- eller studiemarknaden är tyska och franska till och med vettigare val än engelska. Tyskland är idag vår främsta handelspartner, Frankrike en stor sådan och Latinamerika en kontinent på frammarsch - ändå förstår varken våra myndigheter eller företag att vi tjänar mer pengar om vi talar tyska, franska och spanska.

Det är dags att vända den här språkfientliga trenden som gör oss dummare, fattigare, och mindre engagerade i vår omvärld. Moderna språk bör jämställas med alla andra grundskoleämnen och  språkintresserade elever beredas möjlighet att läsa ett tredje främmande språk redan på högstadiet. Om språkvalet prompt ska påbörjas redan i sexan - ge eleverna ett prova på-år med alla tillgängliga språk och låt dem göra sitt val först i sjuan. Vid ett stadiebyte minskar risken för kompis- och lärarval. Vid ett stadiebyte är man medveten om att man går in i något nytt och man är mer benägen att fatta ansvarfulla beslut. Dessutom får vi en uppväxande generation som kan några ord på flera europeiska språk och som får en introduktion till tre nya länder och kulturer. Se också till att de undervisas av behöriga lärare även på mellanstadiet. Men, framför allt, se till att både föräldrar och elever vet att språkstudier är bra för hjärnan, för demokratin, för affärerna, för toleransen, för rörlighet på arbetsmarknaden, för internationellt samarbete och för forskningen. Informera dem om att man blir bättre på svenska av att lära sig andra språk. Föreslå att de unnar sig den roligare fritid man får om man kan många språk. Med resor, möten, film, litteratur, musik, humor, nya sätt att tänka och se på världen.

Språkreformen är en av de mest misslyckade skolreformerna någonsin. Det är hög tid att riva upp den och återta vår plats i världen.

Visit NBCNews.com for breaking news, world news, and news about the economy

Världens Bästa Skitskola - debatt i Kunskapskanalen i morgon

I morgon packar jag trunken och åker till Stockholm för att debattera skola i UR:s regi. Jag gillar att det är UR, för jag gillar UR. Jag har dem att tacka för många bra lektioner, fortbildning för oss lärare, bra dialog om utbud och även för kampen för en bättre skola. Just i franska är utbudet fantastiskt och har varit det länge. Det finns ett program om en marockansk guide som jag älskar, ett annat om med franska tonåringar i Marseille som berättar vad de vet om Sverige, kortfilmerna, serierna, musiken, Anaconda... Världens bästa skitskola är en serie som gjorde stor nytta. I Skolfront var jag med en gång och då handlade det om glädjerättning. Jag har också varit med i ett I Love Språk och i ett Skolministeriet.

Debatten i "Världens bästa Skitskola" i morgon /idag  ska  handla om likvärdighet, om det fria skolvalet, om vinsterna och om lärarnas status, löner och arbetsvillkor. Karriärtjänsterna kommer säkert upp. För min del blir det fokus på friskolorna och de två andra som bjuds ner till bordet i den frågan är Mikaela Valtersson, ny ordförande för Friskolornas riksförbund och Lina Axelsson, rektor för Ronnaskolan i Södertälje. Lina Axelsson är med i UR:serien Rektorerna och hon hon sa många kloka saker i en DN:intervju för en dryg vecka sedan: Regler och konkret pedagogik har lyft Ronnaelever.

Men först i debatten ska Ibrahim Baylan, Tobias Tobé och Freddy Grip prata om likvärdighet. Det blir intressant att höra krumbukterna. Alla representerar de grupper som inte kan kritisera det fria skolvalet - åtminstone inte mycket - och vad kan man då ge för recept för likvärdighet?
Ibrahim Baylan har jag debatterat med en gång tidigare, vid en konferens om flerspråkighet förra hösten. Han hade många kloka saker att säga då och talade helt uppenbart inte från något förbestämt manus. Men när det gäller språk har inte S någon central policy. När det gäller skolvalet finns en sådan och den är dessutom kontroversiell och omdiskuterad. Min gissning är att  läget hade varit ett annat om kongressen hade hållits efter JB-konkursen. Som läget är nu gäller walking on eggshells för Ibrahim.

Det är faktiskt rätt skönt att vara jag, känner jag när jag tänker efter. Jag kan säga precis vad jag tycker, vare sig det stämmer med FP:s politik eller hur vindar blåser eller inte. Om jag gör bort mig är det en axelryckning och bortglömt nästa vecka - även av mig själv.  Och vad kan väl vara häftigare än att få ställa sig på barrikaden när det gäller en bra skola? Inte en bättre skola, inte en mångfald skolor, utan en bra skola för varendaste enda unge i vårt avlånga land, hela mångfalden ungar, i hela mångfalden kommuner. Inget mindre duger.

Bloggar: Olle Johansson, Utbildningsråd i Norrköping håller i varje fall likvärdighetsfanan högt. Här skriver han om JB i Norrköping, här om likvärdigheten.  Tror att just Norrköping kommer upp även i övrigt i programmet. :) I förberedelserna ingår Jonas Vlachos guide till skoldebatten i bloggen Ekonomistas. Kanske en överflödsgärning då Jonas själv är med i debatten. :)

Språklärare - ett framtidsyrke?

Nu är söktrycket för att bli språklärare så lågt att det blivit förstasidesnyhet. Jag har blivit intervjuad både för en artikel på SVT:s hemsida: "Osäker arbetsmarknad avskräcker språklärare" och för morgonnyheterna.
Det här är förstås mycket illavarslande. Hoppet står till att det katastrofala läget kan leda till politiska beslut som stärker språkens ställning i skolan - och därmed även språklärarna. Det trots att signalerna på senare tid varit dystra. Vi har en omläggning av meritpoängssystemet som missgynnar moderna språk på gymnasiet och vi har framskridna planer på att introducera kinesiska som ett fjärde språk i grundskolan. Ett språk till kan låta som en god nyhet, men på verkstadsgolvet innebär ett nytt språk att andra slås ut och att anställningstryggheten minskar för alla språklärare - inklusive de i det nyaste språket. Är arbetsvillkor, trygghet och status i botten för språklärarna vill ingen ha yrket och då står vi där utan valfrihet, utan språkstudier - med skägget i brevlådan.

När jag valde att bli språklärare hade språklärare hög status och antagligen bättre  arbetsvillkor än många andra lärare. Regelbundna fortbildningskurser utomlands och - om du ville - årliga språkresor med eleverna. Ofta små grupper av motiverade till mycket motiverade elever, elever som drömde om att se världen, jobba utomlands och som tyckte att språk var viktigt och roligt. Det fanns två språk att välja mellan och relationen mellan språken var rätt konstant.

Men samtidigt som jag blev färdig språklärare genomfördes språkreformen och vad blev resultatet? På gymnasiet försvann språken nästan helt. Under mina år på gymnasiet hade jag aldrig en kurs i franska, utan enbart undervisning i engelska. På hela Bolandsgymnasiet,med cirka 1600 elever, hade vi en liten grupp i varje språk - det var allt. Att utbilda sig till gymnasielärare i engelska och franska visade sig alltså vara en dundertabbe. På högstadiet finns språken i varje fall kvar. Men statusen är lägre än för andra ämneslärare och arbetsvillkoren för en lärare i våra konkurrerande och frivilliga ämnen både osäkra och förödmjukande.

Har tillräckligt många elever valt mitt språk för att det ska finnas en grupp till hösten? Om de inte har valt  mitt språk, är det för att jag inte är tillräckligt rolig (mycket film)? Tillräckligt snäll (sluta tidigare/inga läxor)? Tillräckligt duktig på att motivera dem (godis till filmen)? När de väl har valt kan de när som helst under de tre åren välja att hoppa av till SV/EN gruppen. Eller också kommer de på att man tittar mer på film och att de roligaste kompisarna finns i en annan språkgrupp. Så kommer vi till lönesamtalet: ”Din språkgrupp har halverats. Har du några teorier om vad det kan bero på? Hur har du lagt upp undervisningen? Eleverna säger att ditt språk är tråkigt. Att du ger för mycket läxor. Vad säger du om det?”

Du kanske själv blir orolig efter ett sådant nedslående lönesamtal. Har rektor rätt? Är jag otillräckligt rolig/duktig/engagerande? Kanske det, kanske behövs det litet fortbildning. En kurs i målspråkslandet så du kan fylla på både språkreservoaren, kulturreservoaren och materialbanken. Dream on, säger jag om det. Fortbildningspengar är svåra att skaka loss när det gäller all ämnes- eller didaktisk fortbildning, men extra svårt är det för språk. Ett frivilligt ämne (som inte behövs för det räcker ju med engelska) satsar man inte något extra på. Kurser utomlands är dessutom dyrt. Språkresor för eleverna? Bara om det går att få loss ett EU-bidrag. Fortbildningsläget för språklärare är att de fortbildar sig flitigt, men på egen tid och på egen bekostnad. Ett exempel på det är de stipendier för fortbildning utomlands vi delar ut i Språklärarnas riksförbund. De pengarna kommer ju från medlemsavgifter - dvs från lärarna själva, och kurserna ligger oftast under sommarlovet.

Jag skaffade examen samma år som just min ämneskombination kördes i botten. Uppvaknandet kom under en fortbildningsdag i Uppsala under sent nittiotal då en kvinna från Skolverket läxade upp oss språklärare för att vi inte hade gjort oss förtjänta av det dukade bord statsmakten hade gett oss (gissa vem som var generaldirektör för Skolverket på den tiden?) Här hade vi fått möjlighet att motivera alla elever att lära sig språk. Istället drev vi bort de små stackrarna med vår ålderdomliga tråkiga undervisning. Det här i mästrande otrevlig ton, i ett läge där vi som satt där fortfarande yrvaket tittade oss omkring och undrade hur det gick till när det stimulerande, roliga, trygga och behagliga jobb vi haft förvandlades till det jag nu beskriver - ett jobb där vi saknar anställningstrygghet, utvecklingsmöjligheter och ständigt blir utsatta för förödmjukande utkvalningar ... och dessutom uppläxningar. 

... Så vad behöver då göras? Jo därom vet jag ge besked. Språklyft för Sverige 1, Språklyft för Sverige 2, Språklyft för Sverige 3. .... och Språklyft för Sverige 4, om jag hinner bli klar med den. Allt motioner till Folkpartiet, men det går lika bra för mig om det blir någon annan som verkställer. Och så måste förstås vi ämneslärare kämpa för våra ämnen och våra elever - så gå med i Språklärarnas riksförbund så hjälps vi åt att slåss.

Bloggar: Språk och gatsten , Perfect foreign language teachers: who are they?
Media: K-märk språklärarna i Sundsvalls Tidning,
Plus de français, s'il vous plaît i Allehanda.

Ett språklyft för Sverige 3

att partistyrelsen verkar för att elevernas möjlighet att läsa fler än två främmande språk säkerställs inom såväl det obligatoriska skolväsendet som inom det frivilliga.
att partistyrelsen verkar för att elevernas möjlighet att fördjupa kunskaperna i det andra främmande språket säkerställs inom samtliga gymnasieprogram, samt inom vuxenutbildningen.

 I början av nittiotalet kunde svenska högstadieelever välja tre främmande språk redan i högstadiet.  För den språkintresserade fanns möjligheten att både fortsätta med de tre föregående och att läsa ytterligare ett språk på gymnasiet eller på Komvux. Idag är studietakten i språk låg och möjligheten att läsa fler språk sällsynt till obefintlig på högstadiet. På gymnasiet är möjligheten att välja ett tredje främmande språk begränsad till humanistiskt program och skolor med internationell inriktning. Många gymnasieelever saknar redan möjligheten att fördjupa kunskaperna i det andra främmande språket, det trots att de då går miste om både om meritpoäng och den konkurrensfördel språkkunskaper ger på arbetsmarknaden. Inom vuxenutbildningen erbjuds numera endast undantagsvis språk utöver engelska. Istället är det universiteten som idag erbjuder nybörjarundervisning i språk - en märklig användning av disputerade forskare.

Breda språkstudier som erbjuder funktionell kompetens i två främmande språk är bra för skolans kunskapsresultat, för demokratin, för turismen, för integrationen och för rörligheten. Men vi behöver också återfå den språkkunniga spetskompetens vi har förlorat. Vi behöver tolkar, översättare, forskare, författare, ekonomer, ingenjörer och jurister som behärskar flera språk på en högre nivå. Elevernas rätt att fördjupa sig i det tredje språket, och deras rätt lära sig fler språk än tre behöver därför stärkas både i grundskolan, på gymnasiet och inom vuxenutbildningen. Nybörjarspråk bör dessutom företrädesvis undervisas i skolan, inte på universiteten. Säkerställ därför elevernas möjlighet att fördjupa kunskaperna i det andra främmande språket och att välja ett tredje - och gärna ett fjärde -främmande språk.

Genom ämnesråd får lärarna inflytande över sin profession

Ytterligare en skolmotion:

Förslag till landsmötesbeslut:
1. att partistyrelsen verkar för att Skolverket inrättar ämnesråd där ämneslärare, fackförbund, representanter för högskola, myndighet, partier och departement möts för samverkan, ämnesutveckling och dialog.
2. att ämnesråd för kärnämnen inrättas ämnesvis.
3. att ämnesråd för övriga ämnen inrättas så att det finns ett ämnesråd för praktisk-estetiska ämnen, ett för hemspråk och moderna språk, ett för naturvetenskapliga ämnen, ett för samhällsämnen och ett råd för yrkesutbildning och entreprenörskap.

Ett motiv för kommunaliseringen var att göra skolan mindre toppstyrd, att ge mer makt till lärare, rektorer, elever och föräldrar. Resultatet har närmast blivit det motsatta. Den professionella frihet och makt lärare tidigare åtnjöt är borta. Lärarnas ämnessamverkan har raserats till förmån för de kommunalt påbjudna arbetslagen. Sjunkande lärarinflytande, sjunkande ämnessamverkan och ämnesutveckling, minskat ämnesutbyte med högskola och myndigheter har lett till både sjunkande intresse för ämneslärarutbildningarna och sjunkande resultat i skolan. Samtidigt har den statliga styrningen blivit alltmer hårdhänt, med ökade krav på dokumentation, detaljerade kursplaner och kunskapskrav, med mer kontroll och mindre dialog. Lärarna har blivit marginaliserade inom det område där de är de verkliga experterna – deras egen profession.

I arbetet med att återge ämneslärarna inflytande, att utveckla ämnesundervisningen och förbättra kunskapsresultaten kan ämnesråd fylla en viktig funktion.
Ämnesråden blir fora där forskning möter beprövad erfarenhet, där kursplaner, timplaner, didaktik, reformer, nationella prov, lärarutbildning och fortbildning diskuteras och utvecklas, där beslut bereds, där villkor, utmaningar och behov för enskilda ämnen och för lärarna i enskilda ämnen diskuteras och hanteras.

Den viktigaste framgångsfaktorn i skolan är ansvarstagande, skickliga, professionella lärare. Lärarnas professionella status, inflytande och ansvarstagande för den egna professionen måste öka om Sverige ska få en bra och likvärdig skola.  Inrätta ämnesråd för en kontinuerlig dialog mellan lärare, forskare,  tjänstemän och politiker.

Upprörda röster om lärarlegitimationen

Härom dagen framträdde en upprörd lärare i DN. Vad var hon upprörd över? Jo över att hon efter 20 år som obehörig SO-lärare inte kunde fortsätta på samma sätt i 20 år till. Hon uppfattade det som orimligt att man satt en gräns vid 50 - över den åldern kunde undantag ges för kraven på ämnesbehörighet. Själv var hon 40+.

Jag blir också upprörd när jag läser det här. Upprörd över att undantagsgränsen är så lågt satt. 60 tycker jag vore en mer lämplig ålder. Att sätta sig på skolbänken fem år innan pension känns inte så vettigt. 15 år är däremot en lång tid. Man hinner väcka avsmak eller intresse hos många elever under 15 år.

Men mest upprörd blir jag över att man har kunnat undervisa i fyra tunga ämnen i tjugo år utan några som helst universitetspoäng i dem. Upprörd över att man som obehörig uppfattar det som sin självklara rätt att behålla jobbet utan att skaffa sig kompetensen.

Jag har heller aldrig förstått det där med att bunta ihop ämnen i NO och SO-block. Det innebär att de ämnen som ingår grötas ihop och framstår som mindre distinkta, mindre viktiga. Mitt intryck är att det alldeles för ofta är precis så högstadieelever uppfattar dem.

Det är en utmaning att få högstadieelever att känna att samhällskunskap är ett ämne som angår dem. Ska man klara den utmaningen gäller det att man har djupa och stadigt uppdaterade kunskaper och dessutom förmågan att knyta an till elevernas intressen och vardag. Historia? Religion? Geografi? Ämnen som kan göras sövande tråkiga eller ämnen som kan stimulera till djupa tankar och en ny syn på världen och på vårt samhälle - beroende på lärarens kunskaper och skicklighet.

Att den här kvinnan har undervisat samhällskunskap i 20 år är inget som helst intyg på vare sig hennes ämneskunskaper eller kompetens. Men skulle det vara så att hon har ägnat de här åren åt djupa studier i samhällskunskap borde det förstås vara självklart att hon ges möjlighet att validera sina kunskaper. Men nej det är för besvärligt säger högskoleverket. Nej i så fall ska man ha något enklare valideringssystem, ett system som bygger på tjänsteår och dylikt, bekräftar Jan Björklund. Och så är vi där igen. Att man vevat fram samma stenciler och gett samma läxor i tjugo år är inget intyg på ämneskompetens. Det är kunskaperna - inte antalet år som obehörig - som behöver valideras. Och valideringen kan inte utföras av samma rektor som anställt den obehörige, det ska ske vid ett universitet.

Varför skulle det för övrigt vara så besvärligt att ta reda på om en person besitter tillräcklig ämneskompetens?  Det är väl både besvärligare och dyrare att förse en person med en överflödig utbildning? System för validering av kunskaper är för övrigt inget som enbart behövs i samband med denna reform, det är något vi borde bli mycket bättre på om vi vill få nyanlända snabbt in på arbetsmarknaden. Den vettiga åtgärden vore att ge olika universitet i uppdrag att validera olika ämneskunskaper. Förslagsvis i form av både skriftlig tentamen och muntlig examination. De universitet som tar fram de nationella proven i olika ämnen vore det mest naturliga valet. Kostnaden kan företrädesvis delas mellan den huvudman som anställt den obehöriga och den obehöriga själv.


... När vi nu ändå talar lärarupprördhet - det finns en hel del behöriga SO-lärare som har haft svårt att få anställning. I Uppsala, i Valdemarsvik och i Norrköping har läget varit att tillgången på SO-lärare har överträffat efterfrågan. Om man har skaffat sig en dyr universitetsutbildning och dragit på sig stora studielån och får gå arbetslös medan personer utan relevant utbildning undervisar i SO år efter år efter år... Hur upprörd tror ni att man är då på en skala? Hur vettigt verkar det under sådana omständigheter att söka sig till lärarhögskolan?

Media: DN: Nya regler väcker ilska bland lärare. ... eller är det mer hos obehöriga de nya reglerna väcker ilska? Ämneslärare saknar utbildning.  SVD, Metta Fjelkners: Oseriöst om lärarlegitimationer på Brännpunkt.

Bloggar: Petter Bergenstråle är inne på samma linje. I Kilskrift skriver Karin Brånebäck om hur hon som 1-7 lärare har hamnat i kläm i samband med den här reformen.

Befria skolan från Kommunförbundet!

Göran Persson åsamkade skolan dubbel skada i och med kommunaliseringen. Dels fick skolan en otydlig och inkompetent styrning, dels orsakade hans hårdhänta metoder en splittring inom landets lärarkår. Klasslärarna, daghems- och fritidspedagogerna i Lärarförbundet gick med på kommunaliseringen och belönades med löneökningar, medan ämneslärarna i Lärarnas Riksförbund, bestraffades för sina protester med försämrade arbetsvillkor och lönemässig stagnation. Sedan dess har det rått misstro mellan de två lärarfacken. Ett annat resultat av att nederlaget blev så kostsamt är att man inom LR har tystat ner medlemmar som velat verka för ett återförstatligande.

I augusti väckte så Jan Björklund liv i den politiskt dödförklarade frågan. Konsekvenserna av kommunaliseringen skulle utredas och om slutsatserna kom att motsvara farhågorna kunde skolan återförstatligas. Kommunförbundet lämnade snabbt in sin protest. (DN 21/8) Eventuella brister i skolan sades bero på staten och lärarna hade redan hög status. Som stöd för det påståendet hänvisade man till undersökningar som visar att föräldrar och elever är nöjda med lärarna – en argumentation som haltar betänkligt. Enligt samma logik skulle gatsopare och diskare, eftersom de mer sällan orsakar missnöje, ha högre status än politiker och advokater. 
  Kommunförbundet ser alltså ingen orsak till självrannsakan. Det trots att vi lärare är djupt missnöjda med både lön och arbetsvillkor. Det trots att vår skola uppvisar allt sämre resultat i internationella undersökningar. Så allvarlig är situationen i skolan att de två lärarfacken i ovanlig samarbetsanda skrev en artikel med den alarmerande titeln ”Vårt utbildningssystem håller på att haverera”(DN 16/10). Fokus i artikeln ligger på det låga sökandetrycket till lärarutbildningarna som artikelförfattarna kopplar till den dåliga löneutvecklingen.
  
I likhet med de flesta av mina kollegor skulle jag gärna se att det fanns en bättre överensstämmelse mellan lön och utbildning. Ändå är inte den låga lönen den allvarligaste konsekvensen av kommunaliseringen för min trivsel i yrket. Det kommunförbundet har berövat mig är möjligheten att vara en skicklig lärare. När jag hade mitt första heltidsarbete som lärare – 89 var läraryrket kreativt, fritt och stimulerande. När jag var färdig gymnasielärare -94 kom jag till en kraftigt förändrad arbetsplats. En välvillig arbetsgivare hade bytts ut mot en huvudman som mötte lärarna med fientlighet.
  
Kommunförbundets avoga inställning till lärarkåren har flera orsaker. Den främsta är att kommunerna behöver spara pengar. Skolan är en stor utgiftspost som är politiskt lättare att skära i än många andra. En annan orsak är den kränkande utbredda synen på lärare som dagdrivare som gör minsta möjliga mellan de långa loven. Sist men inte minst finns det på många håll en allmän misstänksamhet mot akademiker. Universitetsutbildning ses inte som den kostsamma investering den de facto är. Man tycker att en kommunarbetare är så god som en ann och att löneskillnaderna därför skall vara små – helst obefintliga. En annan konsekvens av att beslutsfattarna ofta själva saknar akademisk utbildning är att de tror att vem som helst kan göra vårt jobb. Därför fyller de lika gärna skolorna med ”vuxna” som med lärare.

Så vad har man gjort mer konkret för att sätta lärarna på plats? Några tidiga åtgärder var att förlänga undervisningstiden, detaljreglera arbetstiden och införa 45 timmars arbetsvecka. Nästa steg var lärarlag som gjorde det möjligt att lägga fler uppgifter på lärarna. I de nya arbetsuppgifterna fanns en stadig förskjutning från kunskap mot omsorg. Vi lärare skall vara kuratorer, extraföräldrar, poliser och administratörer och de här rollerna verkar i många kommuner uppfattas som viktigare än den pedagogiska. Men man nöjde sig inte med att vidga läraruppdraget. Nästa steg blev att slopa den fasta undervisningsplikten i syfte att kunna lägga ut ännu mer undervisning på varje lärare.
  
Sammantaget innebar de här förändringarna en kraftigt ökad arbetsbörda, minskad frihet och flexibilitet – paradoxalt nog samtidigt som man i resten av samhället går i motsatt riktning. Men problemet är inte bara att vi går på knäna. Många av de nya uppgifterna är sådana som vi varken är utbildade eller lämpade för – dvs. uppgifter vi utför mindre väl. Dessutom innebär alla nya arbetsuppgifter och den ökade undervisningsplikten att det har blivit allt svårare att göra ett bra arbete i klassrummet. Kvaliteten på undervisningen och därmed på den utbildning våra barn får är givetvis det största offret. Men lidande blir också lärarnas yrkesstolthet, arbetsmoral och trivsel. Det är tillfredsställande att gå väl förberedd till ett arbete man utför skickligt. Det påminner om tortyr att ägna en lektion åt en fåfäng och pinsam kamp att upprätthålla ordningen när en klass har bestämt att man inte har något vettigt att komma med och därför inte förtjänar deras samarbete. Händer sådant alltför ofta mals man ner. Som lärare står man ständigt på en estrad och den publik man möter är öppenhjärtig och svår att tillfredsställa.
  
Men kommunförbundet vill inte ha lärarna i talarstol – varken i klassrummet eller i samhället. Katederundervisning bekämpar man kraftfullt. Lärarna skall vara handledare och eleverna skall ”söka sin egen kunskap”. Orsaken till Kommunförbundets iver är att man med läraren i en handledarroll hoppas kunna minska behovet av ämneskunskaper och samtidigt ytterligare öka undervisningsplikten. Med sedvanlig indoktrineringsretorik utger man sig för att gå elevernas ärenden. Utan att gå in i en pedagogisk diskussion kan man ändå konstatera att Kommunförbundets tilltro till våra barns kunskapstörst är överdriven och missriktad. Människan vill lära sig, det är sant. Men den kunskap tonåringen söker är snarare hur man trimmar en moppe, döljer en finne eller får ett tuggummi att sitta fast under en stol än hur man böjer starka verb och förklarar fotosyntesen. Lusten att söka den kunskap som efterfrågas på arbetsmarknaden kommer i allmänhet först när en skicklig lärare har tagit plats i katedern för att motivera och entusiasmera och även då tar ”raketbränslet” snabbt slut.
  
Men det är som sagt inte bara i katedern som lärarna tar mindre plats, utan även i församlingen. Trots kommunal klåfingrighet, missförhållanden och försämrade arbetsvillkor har landets lärare blivit tysta och fogliga. Den individuella lönesättning som var tänkt att förbättra kvaliteten på undervisningen används istället för att uppnå rättning i ledet. Ekonomiska påtryckningar både på individnivå och på skolnivå i kombination med skönmålande propaganda inför varje besparing som man maskerat som skolreform har gjort rädda ja-sägare av en tidigare högröstad och kritiskt sinnad yrkeskår. Detta skadar också vår trivsel, yrkesstolthet och status. Dessutom försämras kvaliteten ytterligare av att missförhållanden inte synliggörs och åtgärdas.

Alla kommuner missköter inte sina skolor och Kommunförbundet eftersträvar givetvis inte dåliga resultat i skolan. Problemet är att resultatet kommer långt efter kostnaden i prioriteringarna. Utbildning är en osäker och långsiktig gröda. Det som sås i Haparanda kan lika gärna skördas i Malmö, och aldrig i tid för nästa mandatperiod. Därför är kopplingen mellan utbildning och välstånd inte självklar på lokal nivå. Däremot är den kommunalpolitiska överlevnaden beroende av en budget i balans och av att man avvärjer de mest högljudda missnöjesyttringarna. Varken åldringar eller barn marscherar särskilt flitigt för sina rättigheter och därför är åldringsvården och skolan tacksamma områden för besparingar – i synnerhet om man kan få tyst på personalen. Budget i balans underlättas också av att tonåringar hålls från gator och torg så att de inte belastar polis, socialtjänst och övrig renhållningspersonal. Den värsting som försvinner som skolkostnad dyker snabbt upp på något annat och betydligt dyrare konto. Omsorg är det alltså uppenbart lönsamt att ägna sig åt. Ur ett statligt perspektiv är däremot skolan den viktigaste av alla investeringar. Ur ett statligt perspektiv är en god och likvärdig grundutbildning en förutsättning för ekonomiskt välstånd, internationell konkurrenskraft och demokrati. Ur ett statligt perspektiv ser man också att världen har krympt, att vår kompetens ständigt måste höjas för att vi skall behålla vårt välstånd i konkurrens med andra länder, att andelen arbetstillfällen för lågutbildade krymper, att det blir alltmer ovanligt att man kan behålla samma arbetsuppgifter ett helt yrkesliv.

Många elever är nöjda med sina lärare, så långt har Kommunförbundet rätt. Men de är inte nöjda för att skolan är bra utan för att de inte har upplevt något annat. De vet inte att lektionerna har blivit mer fantasilösa och mindre effektiva för att lärarnas arbetsuppgifter har ökat. De vet inte att vårt kreativa, roliga och för deras inspiration så viktiga planeringsarbete har bytts ut mot trist och ofta meningslös pappersexercis, konferenser och social fostran. De har inte de referenser som krävs för att se att lektionerna ofta är improviserade och otillräckligt förberedda. De har vant sig vid att läroböcker är inaktuella och trasiga. De vet inte att deras lärare måste välja mellan torftigt arbetsmaterial och olaglig kopiering.

Nöjda eller inte förtjänar eleverna bättre. Det gör också vi lärare. Vi förtjänar rimliga arbetsvillkor och en skälig lön. Vi förtjänar förtroende, samarbete och uppmuntran från vår arbetsgivare. För att fel skall rättas till krävs dessutom ett uppriktigt samtalsklimat där kritik ses som ett redskap i förbättringsarbetet, inte som bakåtsträvande kinkighet.  Vi behöver helt enkelt en arbetsgivare som inser att det inte är kronorna man spenderar utan vad man får för pengarna som är det viktiga. Pengar spenderade på en skola som desillusionerar och tråkar ut sina elever och luckrar upp deras arbetsvilja och moral är värre än bortslängda medan pengar som ger våra barn vidgade vyer, god allmänbildning och ett gott självförtroende har investerats till gagn för hela samhället.
 
 På de stora dagstidningarnas ledarsidor har man ända sedan reformen genomfördes framfört skarp kritik mot kommunaliseringen av skolan. Ändå argumenterade man i en huvudledare i DN mot ett återförstatligande (18/8) med motiveringen att det skulle bli för dyrt. Att det blir dyrt stämmer säkert, de flesta misstag kostar. Men inte för dyrt. Att låta kommunerna fortsätta att ”haverera vårt utbildningssystem” är däremot något vi inte har råd med, för då räcker det inte med det pris vi betalar idag. Då intecknar vi dessutom vår framtid.

Helena von Schantz (2007)