Nu är söktrycket för att bli språklärare så lågt att det blivit förstasidesnyhet. Jag har blivit intervjuad både för en artikel på SVT:s hemsida: "Osäker arbetsmarknad avskräcker språklärare" och för morgonnyheterna.
Det här är förstås mycket illavarslande. Hoppet står till att det katastrofala läget kan leda till politiska beslut som stärker språkens ställning i skolan - och därmed även språklärarna. Det trots att signalerna på senare tid varit dystra. Vi har en omläggning av meritpoängssystemet som missgynnar moderna språk på gymnasiet och vi har framskridna planer på att introducera kinesiska som ett fjärde språk i grundskolan. Ett språk till kan låta som en god nyhet, men på verkstadsgolvet innebär ett nytt språk att andra slås ut och att anställningstryggheten minskar för alla språklärare - inklusive de i det nyaste språket. Är arbetsvillkor, trygghet och status i botten för språklärarna vill ingen ha yrket och då står vi där utan valfrihet, utan språkstudier - med skägget i brevlådan.
När jag valde att bli språklärare hade språklärare hög status och antagligen bättre arbetsvillkor än många andra lärare. Regelbundna fortbildningskurser utomlands och - om du ville - årliga språkresor med eleverna. Ofta små grupper av motiverade till mycket motiverade elever, elever som drömde om att se världen, jobba utomlands och som tyckte att språk var viktigt och roligt. Det fanns två språk att välja mellan och relationen mellan språken var rätt konstant.
Men samtidigt som jag blev färdig språklärare genomfördes språkreformen och vad blev resultatet? På gymnasiet försvann språken nästan helt. Under mina år på gymnasiet hade jag aldrig en kurs i franska, utan enbart undervisning i engelska. På hela Bolandsgymnasiet,med cirka 1600 elever, hade vi en liten grupp i varje språk - det var allt. Att utbilda sig till gymnasielärare i engelska och franska visade sig alltså vara en dundertabbe. På högstadiet finns språken i varje fall kvar. Men statusen är lägre än för andra ämneslärare och arbetsvillkoren för en lärare i våra konkurrerande och frivilliga ämnen både osäkra och förödmjukande.
Har tillräckligt många elever valt mitt språk för att det ska finnas en grupp till hösten? Om de inte har valt mitt språk, är det för att jag inte är tillräckligt rolig (mycket film)? Tillräckligt snäll (sluta tidigare/inga läxor)? Tillräckligt duktig på att motivera dem (godis till filmen)? När de väl har valt kan de när som helst under de tre åren välja att hoppa av till SV/EN gruppen. Eller också kommer de på att man tittar mer på film och att de roligaste kompisarna finns i en annan språkgrupp. Så kommer vi till lönesamtalet: ”Din språkgrupp har halverats. Har du några teorier om vad det kan bero på? Hur har du lagt upp undervisningen? Eleverna säger att ditt språk är tråkigt. Att du ger för mycket läxor. Vad säger du om det?”
Du kanske själv blir orolig efter ett sådant nedslående lönesamtal. Har rektor rätt? Är jag otillräckligt rolig/duktig/engagerande? Kanske det, kanske behövs det litet fortbildning. En kurs i målspråkslandet så du kan fylla på både språkreservoaren, kulturreservoaren och materialbanken. Dream on, säger jag om det. Fortbildningspengar är svåra att skaka loss när det gäller all ämnes- eller didaktisk fortbildning, men extra svårt är det för språk. Ett frivilligt ämne (som inte behövs för det räcker ju med engelska) satsar man inte något extra på. Kurser utomlands är dessutom dyrt. Språkresor för eleverna? Bara om det går att få loss ett EU-bidrag. Fortbildningsläget för språklärare är att de fortbildar sig flitigt, men på egen tid och på egen bekostnad. Ett exempel på det är de stipendier för fortbildning utomlands vi delar ut i Språklärarnas riksförbund. De pengarna kommer ju från medlemsavgifter - dvs från lärarna själva, och kurserna ligger oftast under sommarlovet.
Jag skaffade examen samma år som just min ämneskombination kördes i botten. Uppvaknandet kom under en fortbildningsdag i Uppsala under sent nittiotal då en kvinna från Skolverket läxade upp oss språklärare för att vi inte hade gjort oss förtjänta av det dukade bord statsmakten hade gett oss (gissa vem som var generaldirektör för Skolverket på den tiden?) Här hade vi fått möjlighet att motivera alla elever att lära sig språk. Istället drev vi bort de små stackrarna med vår ålderdomliga tråkiga undervisning. Det här i mästrande otrevlig ton, i ett läge där vi som satt där fortfarande yrvaket tittade oss omkring och undrade hur det gick till när det stimulerande, roliga, trygga och behagliga jobb vi haft förvandlades till det jag nu beskriver - ett jobb där vi saknar anställningstrygghet, utvecklingsmöjligheter och ständigt blir utsatta för förödmjukande utkvalningar ... och dessutom uppläxningar.
... Så vad behöver då göras? Jo därom vet jag ge besked. Språklyft för Sverige 1, Språklyft för Sverige 2, Språklyft för Sverige 3. .... och Språklyft för Sverige 4, om jag hinner bli klar med den. Allt motioner till Folkpartiet, men det går lika bra för mig om det blir någon annan som verkställer. Och så måste förstås vi ämneslärare kämpa för våra ämnen och våra elever - så gå med i Språklärarnas riksförbund så hjälps vi åt att slåss.
Bloggar: Språk och gatsten , Perfect foreign language teachers: who are they?
Media: K-märk språklärarna i Sundsvalls Tidning,
Plus de français, s'il vous plaît i Allehanda.
Visar inlägg med etikett fortbildning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fortbildning. Visa alla inlägg
måndag 27 maj 2013
torsdag 21 juni 2012
#lärartycket 46
I går påminde Camilla Lindskoug på ett mycket stiligt sätt om att det var min tur att skriva i #lärartycket : (Ser fram emot @helvons tyck imorgon:) ). Jag hade ingen aning om att så många redan har skrivit, har inte haft tid att så mycket som läsa morgontidningen de senaste veckorna. För att förbereda mig marinerade jag mig sålunda i tidigare inlägg i Lärartycket. Läste inlägg på inlägg på inlägg. Kanske är inte det bra att göra så. Kanske behöver hurra-rop blandas med ett och annat bu för att uppskattas. Eller också är det jag som är en för motvalls-person för att kunna sälla mig till idel nöjda personer. Jag klarar nämligen inte av att skriva ytterligare ett - vad läraryrket är fantastiskt -inlägg. Trots att även jag tycker att det är fantastiskt och har dagar då jag lätt skulle kunna skriva ett sådant. Trots att jag just nu jobbar på en bra skola där jag får åka på fortbildning när jag vill, där jag har både en-till-en, läroböcker, härliga elever och bra kollegor.
För det här yrket är inte bara fantastiskt utan det kan också knäcka ryggen på den bästa. För våra elever förtjänar bättre än den uttjänta Skoda, arbetshälsovården förklarade är vad SKL betalar för och allt jag som lärare därför ska leverera. Men framför allt för att vi lärare måste ställa upp för varandra. Den som trivs och har det bra får inte fnysa åt den som inte gör det. Tvärtom förpliktigar sådant till en extra hjälpande kollegial och tröstande hand. Alla lärarröster är lika viktiga och behöver höras lika högt. De som kvittrar, de som snyftar och de som brölar. Den som tagit åt sig av omvärldens lärarförakt, den som klagar över sitt yrkesval, den som slåss för bättre arbetsvillkor och löner. Den som går till lärarrummet med hängande huvud efter att ha hållit en usel lektion. Ingen lärare ska behöva höra att de borde byta yrke eller hålla klaffen. Vi är 300 000 lärare i Sverige. Vi har 300 000 olika yrken och vi har alla samma rätt att beskriva vår verklighet och att välja tonläge.
Så jag hoppas att min kära, kloka och högt uppskattade Anne-Marie Körling ursäktar, och att Camilla Lindskoug inte blir jättebesviken, men här kommer ett lärartyck som skorrar.
Min familj är en riktig lärarfamilj. Min man är lärare, mina föräldrar är lärare, min mans pappa var lärare, de flesta av mina vänner är lärare. Vi pratar skola till frukost, lunch och middag hos oss, och så har det alltid varit. Mina föräldrar har varit pensionärer länge, men deras skolintresse är oförminskat. De håller reda på debatten, de ägnar sig åt pedagogisk rådgivning och de intresserar sig grundligt för vad det har blivit av deras elever, skolor och kollegor. Våra bokhyllor är fulla av lexikon, pedagogisk litteratur, skolböcker och ordböcker.
Vad tycker vi då om vårt yrke, min man och jag? Det blir olika svar olika dagar, men när vi tittar tillbaka på våra karriärer i lugnt sinnestillstånd är vi eniga om att vi skulle ha valt ett annat yrke om vi varit unga idag. Vi har också båda rått våra barn att välja andra yrken - råd som de förklarat varit överflödiga. Vi har uppfattats som nog avskräckande exempel. Hur har det blivit så med ett yrke vi har i generna, ett yrke som egentligen är fantastiskt?
Eleverna skulle vi välja om och om igen. Ämnena och de flesta kollegor likaså.
Men kombinationen att brinna, uppslukas, antändas - det själva yrket väcker hos vissa av oss och kanske borde väcka hos många fler - och de möten, den dokumentation, de frälsningsläror, den toppstyrning, den misstro och den osäkerhet vi lärare utsätts för, den kombinationen är förödande. Det är som att vara Strindberg och en vikarierande kontorist samtidigt. Eller Picasso och en timanställd kamrer. Av de vänner jag fick på lärarhögskolan finns ingen kvar i yrket. Under min tid som lärare har jag sett många lärare sluta. Flera av mina kollegor har blivit utbrända. Jag har redan hunnit ha flera kollegor som dött av eller med knapp nöd överlevt en hjärtattack. Det var sådant jag tänkte på när jag läste alla kvittrande lärartycken.
Det finns dagar då det är helt underbart att vara lärare, dagar då jag inte skulle byta med någon. Men jag har också upplevt söndagar då olusten börjat redan på morgonen, söndagar då man på kvällen ligger i sin säng och uppfattar den kommande arbetsveckan som ett stort och skrämmande svart hål man måste hoppa ned i. Läraryrket förtjänar att vi slåss för det. Våra kollegor förtjänar att vi slåss för dem. Vi lärare måste bli mycket, mycket, mycket bättre på att ställa upp för varandra.
För den som kollega som kvittrar, för den som gnäller och kanske allra mest för den kollega som blivit tyst.
För det här yrket är inte bara fantastiskt utan det kan också knäcka ryggen på den bästa. För våra elever förtjänar bättre än den uttjänta Skoda, arbetshälsovården förklarade är vad SKL betalar för och allt jag som lärare därför ska leverera. Men framför allt för att vi lärare måste ställa upp för varandra. Den som trivs och har det bra får inte fnysa åt den som inte gör det. Tvärtom förpliktigar sådant till en extra hjälpande kollegial och tröstande hand. Alla lärarröster är lika viktiga och behöver höras lika högt. De som kvittrar, de som snyftar och de som brölar. Den som tagit åt sig av omvärldens lärarförakt, den som klagar över sitt yrkesval, den som slåss för bättre arbetsvillkor och löner. Den som går till lärarrummet med hängande huvud efter att ha hållit en usel lektion. Ingen lärare ska behöva höra att de borde byta yrke eller hålla klaffen. Vi är 300 000 lärare i Sverige. Vi har 300 000 olika yrken och vi har alla samma rätt att beskriva vår verklighet och att välja tonläge.
Så jag hoppas att min kära, kloka och högt uppskattade Anne-Marie Körling ursäktar, och att Camilla Lindskoug inte blir jättebesviken, men här kommer ett lärartyck som skorrar.
Min familj är en riktig lärarfamilj. Min man är lärare, mina föräldrar är lärare, min mans pappa var lärare, de flesta av mina vänner är lärare. Vi pratar skola till frukost, lunch och middag hos oss, och så har det alltid varit. Mina föräldrar har varit pensionärer länge, men deras skolintresse är oförminskat. De håller reda på debatten, de ägnar sig åt pedagogisk rådgivning och de intresserar sig grundligt för vad det har blivit av deras elever, skolor och kollegor. Våra bokhyllor är fulla av lexikon, pedagogisk litteratur, skolböcker och ordböcker.
Vad tycker vi då om vårt yrke, min man och jag? Det blir olika svar olika dagar, men när vi tittar tillbaka på våra karriärer i lugnt sinnestillstånd är vi eniga om att vi skulle ha valt ett annat yrke om vi varit unga idag. Vi har också båda rått våra barn att välja andra yrken - råd som de förklarat varit överflödiga. Vi har uppfattats som nog avskräckande exempel. Hur har det blivit så med ett yrke vi har i generna, ett yrke som egentligen är fantastiskt?
Eleverna skulle vi välja om och om igen. Ämnena och de flesta kollegor likaså.
Men kombinationen att brinna, uppslukas, antändas - det själva yrket väcker hos vissa av oss och kanske borde väcka hos många fler - och de möten, den dokumentation, de frälsningsläror, den toppstyrning, den misstro och den osäkerhet vi lärare utsätts för, den kombinationen är förödande. Det är som att vara Strindberg och en vikarierande kontorist samtidigt. Eller Picasso och en timanställd kamrer. Av de vänner jag fick på lärarhögskolan finns ingen kvar i yrket. Under min tid som lärare har jag sett många lärare sluta. Flera av mina kollegor har blivit utbrända. Jag har redan hunnit ha flera kollegor som dött av eller med knapp nöd överlevt en hjärtattack. Det var sådant jag tänkte på när jag läste alla kvittrande lärartycken.
Det finns dagar då det är helt underbart att vara lärare, dagar då jag inte skulle byta med någon. Men jag har också upplevt söndagar då olusten börjat redan på morgonen, söndagar då man på kvällen ligger i sin säng och uppfattar den kommande arbetsveckan som ett stort och skrämmande svart hål man måste hoppa ned i. Läraryrket förtjänar att vi slåss för det. Våra kollegor förtjänar att vi slåss för dem. Vi lärare måste bli mycket, mycket, mycket bättre på att ställa upp för varandra.
För den som kollega som kvittrar, för den som gnäller och kanske allra mest för den kollega som blivit tyst.
lördag 21 april 2012
Upp till kamp för språken!
I dag, under årsmötet här i Härnösand, blev jag vald till ny ordförande för LMS - riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk.
LMS har betytt mycket för mig under min karriär som språklärare. Nätverk, vänner, stöd och råd och dessutom har merparten av den ämnesfortbildning jag har fått arrangerats av LMS. När jag nu har fått det här uppdraget är det i ett läge där LMS, som en gång var en självklar centralpunkt för språklärare, sedan flera år dras med sjunkande medlemsantal och även med sjunkande medlemsengagemang. Det är också i ett läge där språkkunskaperna i landet länge sjunkit - mitt i en tid av globalisering och allt större behov av internationellt samarbete, rörlighet och språkkunskaper.
Mitt nya uppdrag är alltså inget glassigt hedersuppdrag, utan här handlar det om att utan arvoden och med få stödfunktioner kavla upp ärmarna och kämpa. Att kämpa för att LMS igen ska bli en förening som gör det lättare för alla språklärare att nätverka, samarbeta, påverka och spetsa sin kompetens. Och det ska inte som idag vara på språklärarnas egen tid och bekostnad. Vi kommer att jobba hårt för att få antingen kommunerna eller staten att ta sitt ansvar för språklärares tillgång till samarbete, fortbildning och utveckling. Och kan andra lärargrupper dra nytta av våra ansträngningar, desto bättre.
Men det kommer inte att lyckas för att jag och några till kavlar upp ärmarna. Skall det lyckas måste vi bli fler och vi måste hjälpas åt. ... Och det måste lyckas. För våra elevers skull.
Om du är språklärare eller i övrigt vill lägga extra krut på att stödja språken bli medlem och/ elller gå med i vår Facebook-grupp.
I det senaste numret av Lingua, medlemstidningen, hade tillförordnade ordförande Eva Zetterberg- Pettersson skrivit en så inspirerande och viktig text att jag bad att få publicera den här i min blogg. Här kommer den:
Tf Ordföranden har ordet
Kära kolleger i LMS!
Som vikarierande ordföranden för LMS Riksförening (fram till årsmötet i Härnösand) har jag just nu förmånen att närmare bekanta mig med vår anrika och mångsidiga förening. Att sitta på två stolar, som tf ordföranden och som representant för ämnet engelska, ger mig en unik inblick i föreningen -- vilken ger mig anledning att fundera över föreningens dåtid och framtid.
Skolvärlden har förändrats dramatiskt de senaste decennierna och detta har naturligtvis påverkat även LMS. Tillåt mig att ställa en burdus fråga: Har LMS en roll att spela idag? Vårt vikande medlemsantal, en halvering under tjugo års tid, vittnar dessvärre om att många språklärare tvivlar. Men om LMS spelat ut sin roll borde de frågor vi arbetar med vara inaktuella. Har de främmande språken en så stark ställning i utbildningsväsendet och i samhället idag att de inte längre behöver försvaras? Är kvalitativ fortbildning lättillgänglig? Har man som lärare goda kanaler för kontakt och utbyte med myndigheter, forskning och läromedelsproducenter? Är man orienterad i vad som händer i Europa och i världen när det gäller språkpedagogik? Har man ett brett nätverk av kolleger att tillgå för diskussion av yrkesrelaterade frågor?
Få språklärare skulle nog svara att de är nöjda med sakernas tillstånd i samhället, skolan och sin yrkesverksamhet. Förmodligen är missnöjet större idag än var det var under den tid då i princip alla språklärare var medlemmar. Med andra ord finns det all anledning för LMS att fortsätta sitt arbete. En sak är dock klar: vi måste förändra våra arbetssätt -- för många av dessa har blivit föråldrade. Att vara föreningsaktiv är inte längre en självklarhet, som det var förr, och därför måste vi lyfta fram fördelarna med att vara medlem i LMS. Vi som är företroendevalda måste engagera oss i ett förändringsarbete för att anpassa aktiviteterna till de förutsättningar och behov som finns idag. Låt oss se detta som en utmaning! Som enskild medlem väljer man förstås själv i vilken mån man vill vara aktiv och för mig är idealet att LMS har någonting att erbjuda alla! Om du har idéer eller önskemål, kontakta någon av oss i riksstyrelsen eller i din lokalförening.
Slutligen, eftersom omvärlden måste få upp ögonen för den gedigna verksamhet som språklärare och språkelever bedriver runr om i landet vill jag uppmana till att söka “European Label. Europeisk kvalitetsutmärkelse för Språk”. Detta pedagogiska pris ges till skolor som arbetar seriöst och innovativt för att förbättra sin undervisning i främmande språk. För mer information, se Skolverkets hemsida:
lördag 24 mars 2012
Bedömningsdagens långa färd mot natt.
Skulle det inte ha varit för SJ, skulle min fredag
ha varit en hellyckad dag. Inspiration, nya tankar, handfasta råd,
skratt och intressanta samtal på Lärarfortbildnings Bedömningskonferens i Lärarnas Hus på
Stora Essingen. Anders Jönssons budskap hade jag ju hört förr, men det
var icke desto mindre intressant. Både sådant som fick mig att nicka instämmande och sådant som fick mig att vilja ta till pennan. Min egen föreläsning kändes okej även
om tiden inte ens nästan räckte till. Jan Håkansson gav nya perspektiv
på lärandet. Han började med att berätta att stor variation i undervisningen gav liten variation i resultaten, medan liten variation i undervisningen gav stor spridning i resultaten. Något som "makes perfect sense" för en lärstilsföreläsare. :) Lisa Asp-Onsjö tog både eleverna och lärarna i försvar i
sitt föredrag om dokumentation och lärande. Hon liknade dokumentationskraven vid en gökunge som man måste hantera klokt så att den inte knuffar alla de andra ungarna ur boet. Anne-Marie Körling gav dagen en underbar avrundning med axplock ur sin praktik, sitt fotoalbum
och sina elevkommentarer. Jag älskar hennes elevfokus och frågemetodik
och hennes uppsluppna skratt åt roliga elevkommentarer. Kommentarer hon säkert läst och läst upp tiotals gånger, men som ändå bibehåller sin fräschör även för henne själv. Anne-Marie både
berättar om och beskriver hur hon intervjuar eleverna om deras lärande.
Mitt budskap några timmar tidigare var bland annat just att ersätta
utropstecknen med frågetecken när vi skriver omdömen och pratar med
eleverna. Att inte själv vara experterna som grötmyndigt förklarar hur det ligger till, utan
istället behandla eleven som expert. De är definitivt mer experter på
sig själva än vi är och behandlar vi dem som experter är det troligare
att de blir experter än om vi passiviserar dem med vårt
tolkningsföreträde.
En riktigt lyckad fortbildningsdag med andra ord, men så var det det där med SJ. Morrica i You’re no different to me har skrivit en lång rad vitrioliska inlägg i det här ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att det känns bra sorgligt att det som en gång var det säkraste transportmedlet, det som har gett upphov till uttryck som ”det gick som på räls”, "går som tåget” numera är det sista transportmedel man ska välja om man vill komma fram i tid. En annan sak som känns lika sorglig är att det är billigare för mig att ta hem min son från München med flyg än att bekosta tågresan för min dotter från Piteå.
... Something is rotten in the state of Sweden...
En riktigt lyckad fortbildningsdag med andra ord, men så var det det där med SJ. Morrica i You’re no different to me har skrivit en lång rad vitrioliska inlägg i det här ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att det känns bra sorgligt att det som en gång var det säkraste transportmedlet, det som har gett upphov till uttryck som ”det gick som på räls”, "går som tåget” numera är det sista transportmedel man ska välja om man vill komma fram i tid. En annan sak som känns lika sorglig är att det är billigare för mig att ta hem min son från München med flyg än att bekosta tågresan för min dotter från Piteå.
... Something is rotten in the state of Sweden...
onsdag 21 mars 2012
Anders Jönsson och Lärande Bedömning IRL och i bokform
Jag har praktiskt taget marinerat mig i Lärande Bedömning på sistone. Först läste jag Anders Jönssons bok, därpå hörde jag och de flesta Norrköpingslärare honom föreläsa under en halvdag.
Det här en pegagogikforskare som motsvarar mina förväntningar på en forskare. Inga tvärsäkra, flashiga yttranden, inget ”jag ska visa er den rätta vägen”. Tvärtom inledde han sin föreläsning med att säga att han inte var där för att tala om för oss hur vi ska göra, utan för att resonera om olika sätt, problematisera och ge forskningsbakgrund. Det gjorde han också. Inte nog med att han angav alla sina källor så att man lätt kan följa upp, han resonerade också om källornas och rapporternas tillförlitlighet. Samma sak gäller boken. Gott om fotnötter, den typen av ”å ena sidan- å andra sidan” resonemang som jag är så svag för och en tio sidor lång lista på referenser och litteratur. Dukat bord för den som vill granska eller motbevisa hans argument och en öppen inbjudan till lyssnaren / läsaren att tänka själv. Så ska forskning fungera. Den ska uppmuntra till egen reflektion och erbjuda stadiga axlar att stå på för den som vill klättra vidare i ämnet.
Jag gillar också att Jönsson använder ordet Lärande Bedömning. Jag har retat upp mig på det här med formativ ända sedan första gången jag hörde ordet. Precis som entreprenöriell är det ett ord som först måste förklaras och därmed ett ord som kan komma att representera många olika saker. På engelska förstår man formative. Det är ett levande ord med många konnotationer som har funnits i språket sedan1400-talet, ett ord som förknippas med skola, undervisning och inlärning. På svenska hittar man i princip bara ordet i uttrycket formativ bedömning. Jag gillar inte sådan språklig fördunkling och slapphet. Syftet måste vara att kommunicera så tydligt och begripligt som möjligt. Det lyckas man bäst med om man använder existerande ord som folk förstår.
Boken? Mycket ”food for thought”, intressanta resonemang och exempel - om än aningen tungläst. Dels för att den är faktaspäckad, dels för att den är sakligt och opersonligt skriven. Jönsson aktar sig för att lägga in sig själv mellan raderna - på gott och på ont.
Jag läste hur som helst boken Lärande Bedömning med stor behållning. Intressanta resonemang kring tillförlitlighet, validitet, effekten av positiv och negativ bedömning, självbedömning och metakognition. Eftersom jag läste boken just medan jag rättade nationella prov i svenska var det emellertid ett resonemang runt kontextens betydelse för resultaten som gjorde det djupaste intrycket på mig. Jönsson skriver att om du har samma matematiska uppgift, men använder olika kontext skiljer sig resultatet. Det exempel han gav var hästar och parkeringsplatser. Handlar uppgiften om hästar klarar flickorna den bättre, medan pojkarna har plus av parkeringsplatser. Någonstans (i boken eller under föreläsningen) berörde han också något jag själv har märkt - att många pojkar föredrar att läsa och skriva texter med inslag av humor, fantasi eller äventyr. Det bekräftade min uppfattning att NP i svenska - och även en hel del av svenskundervisningen - missgynnar pojkar.
Boken var som sagt faktaspäckad och därför är det mycket uppskattat att varje kapitel avslutas med en sammanfattning av de viktigaste resonemangen och förslagen. Det gör boken lätt att använda i det praktiska arbetet. Jönsson bjuder också på högst matnyttiga bilagor. Checklistor för den egna bedömningen och mycket annat. En bok som förtjänar sin plats både i lärarrum och på lärarutbildningen.
Föreläsningen? Jag tyckte om Anders Jönssons ton. Lågmält och med viss stillsam humor resonerade han kring bedömning och lärande. Nästan halva tiden ägnades åt en tillbakablick på bedömning i Sverige genom tiderna. Det irriterade vissa. För min del tyckte jag att han motiverade genomgången väl. Han konstaterade att det antagligen är vårt långa bagage av sorteringsbedömning som är orsaken till att vi är dåliga på att använda lärande bedömning. Personligen hade jag också stor glädje av historielektionen. Den gav en ökad förståelse för varför betyg så ofta ses som och behandlas som intelligensstämplar i Sverige.
Den andra halvan av föreläsningen handlade om bedömning här och nu. Även här var upplägget resonerande snarare än mästrande. Ett axplock av det jag minns bäst: Målet är inte nått när vi har förmedlat kursmålen utan när eleven förstått dem. För det krävs exempel, resonemang, konkretisering. En mycket viktig poäng. Vad spelar det för roll om ”vi har gjort vårt” om eleverna inte förstått? När det gäller kamratbedömning sade Jönsson att man akta sig för att låta eleverna sätta betyg. Han föreslog också att man anonymiserar prov, använder föregående årskulls svar eller byter med en annan klass. Det uppfattade jag som utmärkta råd - i synnerhet i språk där mycket av det som ska bedömas är personligt och känsligt. Jag har själv högst blandade erfarenheter av just kamratbedömning, så jag skulle nog vara mest pigg på att låta eleverna bedöma en tidigare årskulls alster.
Jag lyssnade på hela föreläsningen och kände mig helt nöjd. Men när frågorna från publiken uteblev började Jönsson tala fritt ur hjärtat om nationella prov och vips upphörde mina vänliga nickar. Det var allvarlig och kategorisk kritik han kom med. Proven mätte fel saker och även i bästa fall bara en del av kursmålen. Om en elev har otur med frågorna kan det få stora konsekvenser om proven ges för mycket tyngd. Han sade också att det finns forskning som visar att resultaten på samma prov kan skilja sig åt från vecka till vecka hos samma elever och hävdade också att sådant som dagsform och nerver har en stor effekt på provresultaten.
Så ser det inte ut i något av mina ämnen. Det är ytterst sällan jag blir förvånad över resultat i NP - eller i andra färdighetsprov - i franska eller engelska och gör man ett likvärdigt prov med några veckors intervall blir det i allmänhet precis samma resultat. Visst kan man skriva en bättre uppsats om ett ämne man gillar, men vilken färdighetsnivå man har nått i sitt skrivande, vad man förstår av en text eller av vad man hör och hur man formulerar sig muntligt och skriftligt - allt det går att mäta effektivt och rättssäkert. Det tycker jag också att man gör i våra NP. Eleverna gillar proven, och i de sällsynta fall där någon blir nervös eller har en dålig dag använder man sig antingen av gammalt underlag - eller om eleven föredrar prövar man färdigheterna en gång till. Där handlar det inte bara om betygsunderlag utan om det minst lika viktiga behovet av att ge sig upp i sadeln igen när man har trillat av. Provrädsla är inget statiskt tillstånd. Det är något vi som lärare behöver träna våra elever att övervinna där det dyker upp. På köpet får eleven både bättre stresstålighet och bättre förmåga att hantera alla pressade situationer i livet - professionella likaväl som privata.
Svenskprovet är jag inte alls lika nöjd med, men även om överensstämmelsen inte är lika god mäter även det färdighetsmål och inte detaljkunskaper. Om fokus hamnar på att träna elevernas läsförståelse, förmåga att lyssna, eller formulera sig i tal och skrift snarare än på mer faktaspäckade områden som litteraturhistoria, grammatik eller språkhistoria är det ingen stor katastrof. Tidigare har det snarare varit så att färdigheterna fått stå tillbaka för att allt det innehållet ska betas av oberoende av elevernas uppmärksamhet och intresse. Jag vet inte hur det ser ut i matte, och i NO är det ännu för tidigt att bedöma hur proven påverkar undervisningen, men lär man för NP i engelska eller franska ägnar man sig åt precis rätt saker och gör man det i svenska är man också på rätt spår - även om spåret kunde göras både bredare och mer lustfyllt.
En sak jag har tänkt på nu när jag sett mina elever förbereda sig för och utföra NP i svenska och NO är att de så tydligt uppfattar det som betydelsefullt och litet högtidligt. De kommer i god tid, rosenkindade och litet spända, bullar upp med dricka, tuggummi, bananer och mörk choklad (teacher's order), de sitter tiden ut, anstränger sig och växer av det. Vissa saker ska vara litet viktigare, ibland ska man anstränga sig litet extra. Det tror jag att vi alla mår bra av.
Allra sist gav Anders Jönsson ett avslutningsråd till Norrköpings kommun: Bilda ämnesgrupper och stärk ämnessamarbetet och diskussionen i kommunen. Det tyckte jag var ett alldeles utmärkt råd. Ämnesföreningarna, ämnessamarbetet och ämnesfortbildningen har fört en tynande existens under hela tiden skolan varit kommunal. Det är till stor skada för vår yrkesskicklighet, vår möjlighet att påverka och för vår ämneskompetens. Vi behöver prata om bedömning för ökad likvärdighet, givetvis. Men kanske också ägna oss åt litet lärande bedömning för oss själva. Var befinner vi oss, var vill och borde vi vara och vad behövs för att vi ska komma dit?
På fredag är det dags för Lärarfortbildnings Bedömningsdag där Anders Jönsson inleder, Anne-Marie Körling avslutar och jag föreläser om
Bedömning och motivation på förmiddagen. På söndag bär det av till
Landskrona för Qualis-granskning. Stimulerande,
spännande och roligt alltsammans, men idag känns det som om jag står
uppe på en trampolin och gör mig klar att dyka. Vi ses på
andra sidan. :)
Det här en pegagogikforskare som motsvarar mina förväntningar på en forskare. Inga tvärsäkra, flashiga yttranden, inget ”jag ska visa er den rätta vägen”. Tvärtom inledde han sin föreläsning med att säga att han inte var där för att tala om för oss hur vi ska göra, utan för att resonera om olika sätt, problematisera och ge forskningsbakgrund. Det gjorde han också. Inte nog med att han angav alla sina källor så att man lätt kan följa upp, han resonerade också om källornas och rapporternas tillförlitlighet. Samma sak gäller boken. Gott om fotnötter, den typen av ”å ena sidan- å andra sidan” resonemang som jag är så svag för och en tio sidor lång lista på referenser och litteratur. Dukat bord för den som vill granska eller motbevisa hans argument och en öppen inbjudan till lyssnaren / läsaren att tänka själv. Så ska forskning fungera. Den ska uppmuntra till egen reflektion och erbjuda stadiga axlar att stå på för den som vill klättra vidare i ämnet.
Jag gillar också att Jönsson använder ordet Lärande Bedömning. Jag har retat upp mig på det här med formativ ända sedan första gången jag hörde ordet. Precis som entreprenöriell är det ett ord som först måste förklaras och därmed ett ord som kan komma att representera många olika saker. På engelska förstår man formative. Det är ett levande ord med många konnotationer som har funnits i språket sedan1400-talet, ett ord som förknippas med skola, undervisning och inlärning. På svenska hittar man i princip bara ordet i uttrycket formativ bedömning. Jag gillar inte sådan språklig fördunkling och slapphet. Syftet måste vara att kommunicera så tydligt och begripligt som möjligt. Det lyckas man bäst med om man använder existerande ord som folk förstår.
Boken? Mycket ”food for thought”, intressanta resonemang och exempel - om än aningen tungläst. Dels för att den är faktaspäckad, dels för att den är sakligt och opersonligt skriven. Jönsson aktar sig för att lägga in sig själv mellan raderna - på gott och på ont.
Jag läste hur som helst boken Lärande Bedömning med stor behållning. Intressanta resonemang kring tillförlitlighet, validitet, effekten av positiv och negativ bedömning, självbedömning och metakognition. Eftersom jag läste boken just medan jag rättade nationella prov i svenska var det emellertid ett resonemang runt kontextens betydelse för resultaten som gjorde det djupaste intrycket på mig. Jönsson skriver att om du har samma matematiska uppgift, men använder olika kontext skiljer sig resultatet. Det exempel han gav var hästar och parkeringsplatser. Handlar uppgiften om hästar klarar flickorna den bättre, medan pojkarna har plus av parkeringsplatser. Någonstans (i boken eller under föreläsningen) berörde han också något jag själv har märkt - att många pojkar föredrar att läsa och skriva texter med inslag av humor, fantasi eller äventyr. Det bekräftade min uppfattning att NP i svenska - och även en hel del av svenskundervisningen - missgynnar pojkar.
Boken var som sagt faktaspäckad och därför är det mycket uppskattat att varje kapitel avslutas med en sammanfattning av de viktigaste resonemangen och förslagen. Det gör boken lätt att använda i det praktiska arbetet. Jönsson bjuder också på högst matnyttiga bilagor. Checklistor för den egna bedömningen och mycket annat. En bok som förtjänar sin plats både i lärarrum och på lärarutbildningen.
Föreläsningen? Jag tyckte om Anders Jönssons ton. Lågmält och med viss stillsam humor resonerade han kring bedömning och lärande. Nästan halva tiden ägnades åt en tillbakablick på bedömning i Sverige genom tiderna. Det irriterade vissa. För min del tyckte jag att han motiverade genomgången väl. Han konstaterade att det antagligen är vårt långa bagage av sorteringsbedömning som är orsaken till att vi är dåliga på att använda lärande bedömning. Personligen hade jag också stor glädje av historielektionen. Den gav en ökad förståelse för varför betyg så ofta ses som och behandlas som intelligensstämplar i Sverige.
Den andra halvan av föreläsningen handlade om bedömning här och nu. Även här var upplägget resonerande snarare än mästrande. Ett axplock av det jag minns bäst: Målet är inte nått när vi har förmedlat kursmålen utan när eleven förstått dem. För det krävs exempel, resonemang, konkretisering. En mycket viktig poäng. Vad spelar det för roll om ”vi har gjort vårt” om eleverna inte förstått? När det gäller kamratbedömning sade Jönsson att man akta sig för att låta eleverna sätta betyg. Han föreslog också att man anonymiserar prov, använder föregående årskulls svar eller byter med en annan klass. Det uppfattade jag som utmärkta råd - i synnerhet i språk där mycket av det som ska bedömas är personligt och känsligt. Jag har själv högst blandade erfarenheter av just kamratbedömning, så jag skulle nog vara mest pigg på att låta eleverna bedöma en tidigare årskulls alster.
Jag lyssnade på hela föreläsningen och kände mig helt nöjd. Men när frågorna från publiken uteblev började Jönsson tala fritt ur hjärtat om nationella prov och vips upphörde mina vänliga nickar. Det var allvarlig och kategorisk kritik han kom med. Proven mätte fel saker och även i bästa fall bara en del av kursmålen. Om en elev har otur med frågorna kan det få stora konsekvenser om proven ges för mycket tyngd. Han sade också att det finns forskning som visar att resultaten på samma prov kan skilja sig åt från vecka till vecka hos samma elever och hävdade också att sådant som dagsform och nerver har en stor effekt på provresultaten.
Så ser det inte ut i något av mina ämnen. Det är ytterst sällan jag blir förvånad över resultat i NP - eller i andra färdighetsprov - i franska eller engelska och gör man ett likvärdigt prov med några veckors intervall blir det i allmänhet precis samma resultat. Visst kan man skriva en bättre uppsats om ett ämne man gillar, men vilken färdighetsnivå man har nått i sitt skrivande, vad man förstår av en text eller av vad man hör och hur man formulerar sig muntligt och skriftligt - allt det går att mäta effektivt och rättssäkert. Det tycker jag också att man gör i våra NP. Eleverna gillar proven, och i de sällsynta fall där någon blir nervös eller har en dålig dag använder man sig antingen av gammalt underlag - eller om eleven föredrar prövar man färdigheterna en gång till. Där handlar det inte bara om betygsunderlag utan om det minst lika viktiga behovet av att ge sig upp i sadeln igen när man har trillat av. Provrädsla är inget statiskt tillstånd. Det är något vi som lärare behöver träna våra elever att övervinna där det dyker upp. På köpet får eleven både bättre stresstålighet och bättre förmåga att hantera alla pressade situationer i livet - professionella likaväl som privata.
Svenskprovet är jag inte alls lika nöjd med, men även om överensstämmelsen inte är lika god mäter även det färdighetsmål och inte detaljkunskaper. Om fokus hamnar på att träna elevernas läsförståelse, förmåga att lyssna, eller formulera sig i tal och skrift snarare än på mer faktaspäckade områden som litteraturhistoria, grammatik eller språkhistoria är det ingen stor katastrof. Tidigare har det snarare varit så att färdigheterna fått stå tillbaka för att allt det innehållet ska betas av oberoende av elevernas uppmärksamhet och intresse. Jag vet inte hur det ser ut i matte, och i NO är det ännu för tidigt att bedöma hur proven påverkar undervisningen, men lär man för NP i engelska eller franska ägnar man sig åt precis rätt saker och gör man det i svenska är man också på rätt spår - även om spåret kunde göras både bredare och mer lustfyllt.
En sak jag har tänkt på nu när jag sett mina elever förbereda sig för och utföra NP i svenska och NO är att de så tydligt uppfattar det som betydelsefullt och litet högtidligt. De kommer i god tid, rosenkindade och litet spända, bullar upp med dricka, tuggummi, bananer och mörk choklad (teacher's order), de sitter tiden ut, anstränger sig och växer av det. Vissa saker ska vara litet viktigare, ibland ska man anstränga sig litet extra. Det tror jag att vi alla mår bra av.
Allra sist gav Anders Jönsson ett avslutningsråd till Norrköpings kommun: Bilda ämnesgrupper och stärk ämnessamarbetet och diskussionen i kommunen. Det tyckte jag var ett alldeles utmärkt råd. Ämnesföreningarna, ämnessamarbetet och ämnesfortbildningen har fört en tynande existens under hela tiden skolan varit kommunal. Det är till stor skada för vår yrkesskicklighet, vår möjlighet att påverka och för vår ämneskompetens. Vi behöver prata om bedömning för ökad likvärdighet, givetvis. Men kanske också ägna oss åt litet lärande bedömning för oss själva. Var befinner vi oss, var vill och borde vi vara och vad behövs för att vi ska komma dit?
torsdag 24 november 2011
Kommunen och yttrandefriheten
Idag tar NT upp det samtal jag blev kallad till på kommunkontoret i september. Ett samtal som handlade om ett blogginlägg där jag kritiserade specifika aspekter av en fortbildningsföreläsning hållen av Christian Lundahl och även kommunen för att de bjöd in en föreläsare som spred betygskritik och skolverkskritik från podiet inför en terminsstart där vi ska göra verkstad av nya styrdokument och ett nytt betygssystem. Det bör tilläggas att jag kom med min kritik i ett mejl till ansvarig på förvaltningen först. Mycket vatten har hunnit flyta under broarna sedan dess. Utbildningsnämndens ordförande Olof Johansson (S) tog avstånd från kallelsen så fort han hörde talas om det - innan jag hade bloggat om samtalet. Jag blev också kallad till ett nytt samtal på kommunkontoret där jag blev försäkrad om att jag hade min fulla yttrandefrihet och att man på kommunen har en helt annan syn på vad det är att vara en god ambassadör för kommunen än vad jag fick mig förespeglat under samtalet.
Då kan man undra varför jag ställer upp på intervju, när jag redan har fått upprättelse? För det första är det hela redan offentligt i och med att jag har bloggat om det. Det vore fånigt att först basunera ut det och sedan försöka lägga locket på. Men betydligt viktigare är att själva tillvägagångssättet luktade rutin. Det borde aldrig under några omständigheter få förekomma att en anställd blir kallad till kommunen för ett fientligt möte på ett sådant sätt. Muntligt genom sin chef, på ytterst kort varsel, utan att - ens efter en uttrycklig fråga - få veta syftet med mötet. Allt det här måste ha varit ägnat att sätta mig i en svag position inför mötet och det var knappast en teknik som man uppfann enkom för mig. Det jag undrade efteråt var hur många andra har blivit utsatta för liknande saker? Hur har det gått för dem?
Nu hade jag förstånd att kontakta facket och turen att få med mig vårt duktiga LR-kommunombud. Det jag var anklagad för var heller inget värre än kritik mot valda aspekter av en fortbildningsföreläsning jag även berömde. Det är ingen som tycker att jag har brustit i mitt uppdrag. Det är knappast någon som tycker att det var rätt av Christian Lundahl att kontakta kommunen om blogginlägget eller av kommunen att kalla mig till samtal. Men hur blir det om man sitter där ensam på de anklagades bänk oförberedd inför främmande chefer och tjänstemän? Vad händer om det handlar om allvarligare saker? Vad händer om man kritiserar en chef, en verksamhet eller något annat mer känsligt? Vad händer om man verkligen har gjort fel? Får man göra fel?
Jag är personligen övertygad om att högt i tak, öppenhet för kritik och rätten att göra misstag och därpå lära av dem är oumbärliga kvalitetsfaktorer. Ingen trivs och gör ett bra jobb i en repressiv miljö där ledningen pekar med hela handen och det är uttalat vad man ska tycka och säga i olika lägen. Minst lika viktigt är det att välkomna kritik. Beröm är visserligen trevligt, men det är i kritiken förbättringspotentialen ligger. Sist men inte minst måste vi få göra fel. Av misstagen lär vi oss lika mycket som av kritiken. Därför är jag glad att personalchefen betonar den rätten.
Men jag skulle önska mig att man gör en sak till. Jag tycker att man borde skriva ner en policy för hur man behandlar personal i Norrköpings Kommun i dylika lägen. Varför inte i alla kommuner? Förslag på innehåll är: Personlig och skriftlig kallelse varje gång man kallar en anställd till "samtal", att alltid tala om vad ett möte har för syfte och bakgrund och vilka som kommer att medverka. Kommunanställda ska inte behandlas som fiender som behöver oskadliggöras. Det gäller vare sig de kommer med ris eller ros, vare sig de har gjort rätt eller ... ett misstag.
Här är länken till den ledare i Corren som fick NT att vakna: Lojal = Okritisk?
Länk till blogginlägget som ledde till samtal: Raketbränsle eller grus i maskineriet?
Här är de andra i ämnet: I Kläm mellan Yttrandefriheten och Personalkontoret, Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret.
Då kan man undra varför jag ställer upp på intervju, när jag redan har fått upprättelse? För det första är det hela redan offentligt i och med att jag har bloggat om det. Det vore fånigt att först basunera ut det och sedan försöka lägga locket på. Men betydligt viktigare är att själva tillvägagångssättet luktade rutin. Det borde aldrig under några omständigheter få förekomma att en anställd blir kallad till kommunen för ett fientligt möte på ett sådant sätt. Muntligt genom sin chef, på ytterst kort varsel, utan att - ens efter en uttrycklig fråga - få veta syftet med mötet. Allt det här måste ha varit ägnat att sätta mig i en svag position inför mötet och det var knappast en teknik som man uppfann enkom för mig. Det jag undrade efteråt var hur många andra har blivit utsatta för liknande saker? Hur har det gått för dem?
Nu hade jag förstånd att kontakta facket och turen att få med mig vårt duktiga LR-kommunombud. Det jag var anklagad för var heller inget värre än kritik mot valda aspekter av en fortbildningsföreläsning jag även berömde. Det är ingen som tycker att jag har brustit i mitt uppdrag. Det är knappast någon som tycker att det var rätt av Christian Lundahl att kontakta kommunen om blogginlägget eller av kommunen att kalla mig till samtal. Men hur blir det om man sitter där ensam på de anklagades bänk oförberedd inför främmande chefer och tjänstemän? Vad händer om det handlar om allvarligare saker? Vad händer om man kritiserar en chef, en verksamhet eller något annat mer känsligt? Vad händer om man verkligen har gjort fel? Får man göra fel?
Jag är personligen övertygad om att högt i tak, öppenhet för kritik och rätten att göra misstag och därpå lära av dem är oumbärliga kvalitetsfaktorer. Ingen trivs och gör ett bra jobb i en repressiv miljö där ledningen pekar med hela handen och det är uttalat vad man ska tycka och säga i olika lägen. Minst lika viktigt är det att välkomna kritik. Beröm är visserligen trevligt, men det är i kritiken förbättringspotentialen ligger. Sist men inte minst måste vi få göra fel. Av misstagen lär vi oss lika mycket som av kritiken. Därför är jag glad att personalchefen betonar den rätten.
Men jag skulle önska mig att man gör en sak till. Jag tycker att man borde skriva ner en policy för hur man behandlar personal i Norrköpings Kommun i dylika lägen. Varför inte i alla kommuner? Förslag på innehåll är: Personlig och skriftlig kallelse varje gång man kallar en anställd till "samtal", att alltid tala om vad ett möte har för syfte och bakgrund och vilka som kommer att medverka. Kommunanställda ska inte behandlas som fiender som behöver oskadliggöras. Det gäller vare sig de kommer med ris eller ros, vare sig de har gjort rätt eller ... ett misstag.
Här är länken till den ledare i Corren som fick NT att vakna: Lojal = Okritisk?
Länk till blogginlägget som ledde till samtal: Raketbränsle eller grus i maskineriet?
Här är de andra i ämnet: I Kläm mellan Yttrandefriheten och Personalkontoret, Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret.
söndag 18 september 2011
Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret
Härom veckan blev jag kallad till rådhuset för ett samtal om min blogg. I fredags skrev jag ett blogginlägg om händelsen. Nu har det visat sig att någon timme innan blogginlägget publicerades hade jag fått ett mejl från ordförande för utbildningsnämnden där han berättar att han precis fått kännedom om samtalet. Han kallade det märkligt och lovade ta upp det med personalkontoret. Att hitta det mejlet i min jobbrevlåda innebar en stor lättnad för mig. Jag har varit frispråkig skolskribent sedan senare delen av nittiotalet och aldrig tidigare upplevt några påtryckningar eller försök att tysta och det känns mycket skönt att inte skolnämnden eller förvaltningen hade något med det olustiga samtalet att skaffa.
Bakgrunden till kallelsen var att Christian Lundahl hade hört av sig till kommunen och varit upprörd över mitt blogginlägg om hans föreläsning i Norrköping. Det han sade sig vara mest upprörd över var en mening där jag kritiserade hans språk. Den kritiken kallade han privat, personlig och felaktig. Jag har svårt att förstå att den typen av kritik kan uppfattas som personlig i våra dagar av stavningskontroll och digitala skrivverktyg och jag vänder mig också mot tanken att det man projicerar på en duk framför en kommuns alla lärare skulle vara privat.
Min irritation över språket var genuin och den hade två orsaker. För det första är jag en språkförsvarare - eller språknerd om man så vill. Dåligt språk ger dålig förståelse och stjäl uppmärksamhet - i varje fall från mig. Men jag reagerade också över skillnaden mellan praktik och teori, över att det budskap Christian Lundahl predikade så uppenbart inte följdes av honom själv. Vad man uppfattar som riklig förekomst av språkfel skiljer sig förstås åt från individ till individ, men jag väntar mig korrekt skrift av en pedagogikforskare som föreläser framför en kommuns alla lärare.
Vilken roll spelar språklig korrekthet? I min favoritbok i engelska för gymnasiet, Progress, finns det en text som heter "the Ambassador’s Dandruff". Den handlar om kroppspråk och kulturella koder. Ambassadören håller ett fint föredrag. Men den kvinnliga japanska publiken hör inte ett ord han säger, för de funderar alla över hans mjäll. Vilken fru skulle släppa ut sin man i det skicket? Vad betyder de vitprickiga axlarna?
Enstaka språkfel förlåter de flesta och visst kan man få fram sitt budskap även om man stavar och skriver illa - eller slarvar med korrekturläsningen. Men nog påverkas publiken. I första hand sjunker förståelsen. Det är betydligt lättare att förstå logiskt och korrekt språk än en text med många fel. En slarvigt skriven text för också uppmärksamheten till fel sak - i likhet med ambassadörens mjäll. Och dessutom minskar språkfel publikens förtroende. Jag litar åtminstone inte lika mycket på en författare eller föreläsare som inte har ett bra språk. Då undrar jag om tankarna är lika slarviga som språket? Jag undrar också om jag är för oviktig som mottagare för att meritera korrekturläsning?
Här är ett axplock stavfel och språkfel ur Christian Lundahls presentation: ”utan att symptom på att” ”en källa att bygga lektioner av”, ”tar därmed ansvar förr” ”Bedömning är använt på rätt sätt är däremot...”, ”Mål och kriterier har anpassats till att bli elev- och föräldravänliga” och det mest kryptiska: ” var där nu är”. Den typen av fel stör emellertid inte förståelsen lika mycket som när man har ett påstående följt av ett andra led och där hoppar runt i tempus eller meningsbyggnad. För mig blir det i sådana lägen många minuter då jag bara försöker få rätsida på texten och inte hör ett ord av det som sägs. Här är ett exempel från föreläsningen:
Konventionella bedömningar:
Vara skriftliga
Har skrivits av enskilda elever och inte i grupp
Har skrivits utan hjälpmedel
Har besvarats under tidsbegränsning
Börjar med enkla frågor men blir successivt svårare
Har begränsat svarsutrymme
Bedöms med poäng (eller motsvarande) som vägs samman till en totalpoäng eller ett provbetyg
Konventionella prov är uppbyggda precis som intelligenstester
När jag lyssnade på Christian Lundahl och reagerade över språkfelen i powerpoint-presentationen var inte min tanke att han inte kan bättre utan jag tänkte; bryr han sig inte mer? Bristen på källhänvisningar, blandningen av fackord och vardagligt språk, slarvfelen - allt tydde på nonchalans. Christian Lundahl är författare till flera böcker och till en doktorsavhandling. Han borde veta allt om korrekturläsning. Under föreläsningen fick vi dessutom rådet att ge eleverna en pre-flight checklist inför skrivuppgifter. Här är några av punkterna: Har du slagit upp alla ord du är osäker på? Har du gjort en stavningskontroll? Har du korrekturläst med papper och penna? Har du låtit någon annan läsa texten?
... Nog borde man väl kunna ställa lika höga krav på en pedagogikforskare som håller en powerpoint-föreläsning inför lärare som vi uppmanas ställa på elever som skriver uppsats?
Det finns också en ironi i att Christian Lundahl tar till storsläggan för att trycka till mig med språkkritiken som förevändning. Han påstår sig inte vilja ha det jag själv ständigt erbjuder och även ständigt tigger om. Jag blir ofta anlitad just som korrekturläsare. Det är jag glad och smickrad över och jag tar mina uppdrag på stort allvar. Jag är också en flitig skribent och jag nöter hårt på både familje- och vänskapsband genom att i tid och otid be folk läsa mina texter. Min far är min hårdaste kritiker och jag skulle aldrig skicka in en viktig artikel utan att först ha inhämtat hans synpunkter. Mina närmaste vänner har pushats att läsa både artiklar, sedermera refuserade romaner och noveller och de har lagt ner mycket tid på att föreslå förändringar och ge ris och ros. Min man, mina tre barn och mina arbetskamrater sätter jag också ogenerat i sådant arbete. Blogginläggen korrekturläser däremot ingen, istället får jag recensionerna efteråt. Nu senast fick jag högst berättigad kritik från min far för att jag tänder ljus under egen skäppa när det gäller Studentexamen (mitt förra blogginlägg).
Jag tycker synd om människor som inte har någon som talar om när kejsaren är naken. Inte bara för att kritik är en förutsättning för utveckling och excellens, utan ännu mer för att goda relationer är uppriktiga relationer. I maj skrev jag ett inlägg om en före detta narkoman som berättade sin livshistoria för våra elever. Det han sade om riktiga vänner kommer jag aldrig att glömma. Här är slutet på inlägget Maskrosbarn och riktiga vänner:
”Men den här mannen satte ingen tid på vare sig självömkan eller på att anklaga det samhälle som så uppenbart svikit honom. Istället pratade han om vänskap. Den enskilda faktor som han trodde skulle ha haft störst betydelse för honom var en riktig vän. Något han själv aldrig hade haft och heller aldrig varit. Så vad är en riktig vän? Det förklarade han också: Inte någon sådan där som stryker medhårs, utan en sådan som verkligen vågar säga precis vad han tycker. En ärlig och kritisk vän. Det är något vi alla borde önska oss. Men framför allt är det något vi alla borde försöka vara. Även när det inte uppskattas.”
Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism, Skollyftet.
Bakgrunden till kallelsen var att Christian Lundahl hade hört av sig till kommunen och varit upprörd över mitt blogginlägg om hans föreläsning i Norrköping. Det han sade sig vara mest upprörd över var en mening där jag kritiserade hans språk. Den kritiken kallade han privat, personlig och felaktig. Jag har svårt att förstå att den typen av kritik kan uppfattas som personlig i våra dagar av stavningskontroll och digitala skrivverktyg och jag vänder mig också mot tanken att det man projicerar på en duk framför en kommuns alla lärare skulle vara privat.
Min irritation över språket var genuin och den hade två orsaker. För det första är jag en språkförsvarare - eller språknerd om man så vill. Dåligt språk ger dålig förståelse och stjäl uppmärksamhet - i varje fall från mig. Men jag reagerade också över skillnaden mellan praktik och teori, över att det budskap Christian Lundahl predikade så uppenbart inte följdes av honom själv. Vad man uppfattar som riklig förekomst av språkfel skiljer sig förstås åt från individ till individ, men jag väntar mig korrekt skrift av en pedagogikforskare som föreläser framför en kommuns alla lärare.
Vilken roll spelar språklig korrekthet? I min favoritbok i engelska för gymnasiet, Progress, finns det en text som heter "the Ambassador’s Dandruff". Den handlar om kroppspråk och kulturella koder. Ambassadören håller ett fint föredrag. Men den kvinnliga japanska publiken hör inte ett ord han säger, för de funderar alla över hans mjäll. Vilken fru skulle släppa ut sin man i det skicket? Vad betyder de vitprickiga axlarna?
Enstaka språkfel förlåter de flesta och visst kan man få fram sitt budskap även om man stavar och skriver illa - eller slarvar med korrekturläsningen. Men nog påverkas publiken. I första hand sjunker förståelsen. Det är betydligt lättare att förstå logiskt och korrekt språk än en text med många fel. En slarvigt skriven text för också uppmärksamheten till fel sak - i likhet med ambassadörens mjäll. Och dessutom minskar språkfel publikens förtroende. Jag litar åtminstone inte lika mycket på en författare eller föreläsare som inte har ett bra språk. Då undrar jag om tankarna är lika slarviga som språket? Jag undrar också om jag är för oviktig som mottagare för att meritera korrekturläsning?
Här är ett axplock stavfel och språkfel ur Christian Lundahls presentation: ”utan att symptom på att” ”en källa att bygga lektioner av”, ”tar därmed ansvar förr” ”Bedömning är använt på rätt sätt är däremot...”, ”Mål och kriterier har anpassats till att bli elev- och föräldravänliga” och det mest kryptiska: ” var där nu är”. Den typen av fel stör emellertid inte förståelsen lika mycket som när man har ett påstående följt av ett andra led och där hoppar runt i tempus eller meningsbyggnad. För mig blir det i sådana lägen många minuter då jag bara försöker få rätsida på texten och inte hör ett ord av det som sägs. Här är ett exempel från föreläsningen:
Konventionella bedömningar:
Vara skriftliga
Har skrivits av enskilda elever och inte i grupp
Har skrivits utan hjälpmedel
Har besvarats under tidsbegränsning
Börjar med enkla frågor men blir successivt svårare
Har begränsat svarsutrymme
Bedöms med poäng (eller motsvarande) som vägs samman till en totalpoäng eller ett provbetyg
Konventionella prov är uppbyggda precis som intelligenstester
När jag lyssnade på Christian Lundahl och reagerade över språkfelen i powerpoint-presentationen var inte min tanke att han inte kan bättre utan jag tänkte; bryr han sig inte mer? Bristen på källhänvisningar, blandningen av fackord och vardagligt språk, slarvfelen - allt tydde på nonchalans. Christian Lundahl är författare till flera böcker och till en doktorsavhandling. Han borde veta allt om korrekturläsning. Under föreläsningen fick vi dessutom rådet att ge eleverna en pre-flight checklist inför skrivuppgifter. Här är några av punkterna: Har du slagit upp alla ord du är osäker på? Har du gjort en stavningskontroll? Har du korrekturläst med papper och penna? Har du låtit någon annan läsa texten?
... Nog borde man väl kunna ställa lika höga krav på en pedagogikforskare som håller en powerpoint-föreläsning inför lärare som vi uppmanas ställa på elever som skriver uppsats?
Det finns också en ironi i att Christian Lundahl tar till storsläggan för att trycka till mig med språkkritiken som förevändning. Han påstår sig inte vilja ha det jag själv ständigt erbjuder och även ständigt tigger om. Jag blir ofta anlitad just som korrekturläsare. Det är jag glad och smickrad över och jag tar mina uppdrag på stort allvar. Jag är också en flitig skribent och jag nöter hårt på både familje- och vänskapsband genom att i tid och otid be folk läsa mina texter. Min far är min hårdaste kritiker och jag skulle aldrig skicka in en viktig artikel utan att först ha inhämtat hans synpunkter. Mina närmaste vänner har pushats att läsa både artiklar, sedermera refuserade romaner och noveller och de har lagt ner mycket tid på att föreslå förändringar och ge ris och ros. Min man, mina tre barn och mina arbetskamrater sätter jag också ogenerat i sådant arbete. Blogginläggen korrekturläser däremot ingen, istället får jag recensionerna efteråt. Nu senast fick jag högst berättigad kritik från min far för att jag tänder ljus under egen skäppa när det gäller Studentexamen (mitt förra blogginlägg).
Jag tycker synd om människor som inte har någon som talar om när kejsaren är naken. Inte bara för att kritik är en förutsättning för utveckling och excellens, utan ännu mer för att goda relationer är uppriktiga relationer. I maj skrev jag ett inlägg om en före detta narkoman som berättade sin livshistoria för våra elever. Det han sade om riktiga vänner kommer jag aldrig att glömma. Här är slutet på inlägget Maskrosbarn och riktiga vänner:
”Men den här mannen satte ingen tid på vare sig självömkan eller på att anklaga det samhälle som så uppenbart svikit honom. Istället pratade han om vänskap. Den enskilda faktor som han trodde skulle ha haft störst betydelse för honom var en riktig vän. Något han själv aldrig hade haft och heller aldrig varit. Så vad är en riktig vän? Det förklarade han också: Inte någon sådan där som stryker medhårs, utan en sådan som verkligen vågar säga precis vad han tycker. En ärlig och kritisk vän. Det är något vi alla borde önska oss. Men framför allt är det något vi alla borde försöka vara. Även när det inte uppskattas.”
Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism, Skollyftet.
fredag 16 september 2011
I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret? Eller är det i pedagogikforskningen det klämmer?
För en dryg vecka sedan var jag med om något som både skrämde upp mig och gjorde mig ledsen. Jag blev kallad till personalkontoret för ett samtal om min blogg. Kallelsen kom två dagar tidigare genom min rektor - jag fick alltså ingen egen inbjudan.
Vad gällde saken? Det gällde det här blogginlägget: Raketbränsle eller grus i maskineriet? Ett inlägg där jag förundrar mig över att man valt att bjuda in en forskare som inför alla kommunens lärare kungör sin skepsis till betyg i allmänhet och till det nya betygssystemet i synnerhet. En forskare som talar om att våra styrdokument bygger på en kvantitativ kunskapssyn just när vi ligger i startgroparna för att implementera alltsammans.
Så satt vi där i ett rum på rådhuset: jag, min rektor, LR:s kommunombud, projektledaren för Skola 2011 och en förhandlingssekreterare från kommunkontoret. Genast inledningsvis fick jag veta att det här bara var ett samtal. Inget som skulle protokollföras och diarieföras, bara ett samtal där vi skulle reda ut hur jag tänker, hur de tänker. Avsikten var säkert att lugna mig, men effekten på mig blev den motsatta. Vad kunde ett sådant samtal ha för syfte annat än att tysta?
Innan jag hade fått någon redogörelse för bakgrunden till kallelsen ombads jag tala om hur jag ser på yttrandefriheten och lojaliteten i min roll som nyckelperson och anställd i kommunen. Jag förklarade att jag uppfattar framåtsyftande och konstruktiv kritik som just lojalitet mot min roll. Utan kritik, hur ska något då kunna bli bättre? Jag gav mig själv som exempel. Jag är en bra lärare tack vare den kritik jag fått och tagit emot. Man kan också diskutera vem och vad lojaliteten ska riktas till? Lojaliteten borde vara till kommuninnevånarna, till uppdraget, till målet att ständigt utveckla och förbättra.
Projektledaren talade - som jag upplevde tillrättavisande - om vikten av att vara en god ambassadör för kommunen. Om sin strävan att vara det och om sin önskan att nyckelpersonerna också är det.
Där hade jag inte så mycket att säga, men min fråga blir då vad det är man ska vara en god ambassadör för? En Potemkinkuliss som man håller upp för att dölja de brister och tillkortakommanden som gömmer sig bakom den? Och i så fall vad menar man med att vara en god ambassadör? ... Är en god ambassadör någon som döljer och skönmålar verksamheten och verkligheten? Det är inte de signaler jag har fått hittills och ändå har jag kommit med en hel del både kritik och beröm i artiklar och insändare.
Här någonstans avbröt kommunombudet samtalet med en högst berättigad fråga: Vad i mitt blogginlägg hade fått dem att reagera? Varför har man kallat så många personer till ett möte på rådhuset? Det visade sig att föreläsaren Christian Lundahl hade hört av sig till projektledaren och varit upprörd över inlägget. Bland annat hade han undrat om det här var Norrköpings Kommuns officiella ståndpunkt. Här gick min LR:företrädare igång för andra gången. Hon tyckte det var minst sagt märkligt att han skulle tro något sådant och förundrade sig över att man hade valt att gå vidare i ett sådant ärende.
Då förklarade förhandlingssekreteraren att Lundahl inte hade reagerat mot den forskningsrelaterade kritiken utan det var ”mer när det var på det personliga och privata planet”. Här blev jag verkligt förvirrad för jag kunde inte komma på att jag hade skrivit något som kunde tolkas som personligt och privat. Men jag behövde inte vara förvirrad länge. Förhandlingssekreteraren läste högt en understruken mening i ett dokument hon hade med sig. Den löd så här: ”Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.”
Tydligen kan man tolka kritik mot språkdräkt och framförande i en föreläsning framför många hundra lärare som privat och personlig. Märkligt tycker jag. Minst lika märkligt förstås, att han får gehör för sådana synpunkter. Nu ansåg Lundahl dessutom att min kritik var osaklig. Felen fanns bara i elevtexter - inte i det han skrivit. Eftersom vi fick presentationen som dokumentation har jag haft möjlighet att ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Fortsättning följer i ett senare blogginlägg.
Christian Lundahl är pedagogikforskare, lärarutbildare och rektorsutbildare. Han uttrycker själv skarp kritik mot en rad instanser, han är själv personlig då han gör narr av utbildningsministern i en föreläsning, och han kommer själv med svepande kritik mot landets lärarutbildningar och mot skolverket. Men när jag skriver ett inlägg med både ris och ros - även om riset överväger - för han sina klagomål och synpunkter till min huvudman. Han bemöter inte det i skrift, han kontaktar inte mig, han går inte ens till min rektor, utan till min arbetsgivare.
Något som gör det här extra ironiskt är att föreläsningen handlar om vikten av att uppmuntra till självständigt tänkande, värdet av konkret och framåtsyftande feedback. ”Det gäller att tänka själv, inte bara göra som man blir tillsagd” var ett råd Christian Lundahl gav oss under föreläsningen. Han talade också om vikten av att ha en ”tillitsfull ledningsfilosofi” och högt i tak. Men det gäller uppenbarligen bara elever - inte lärare?
Vi lärare ska alltså lära ut en massa färdigheter som vi inte själva får utöva? Vem tror att det kommer att hända. En lärare som inte själv tänker självständigt och kritiskt kan omöjligt lära en elev att göra det. En lärare som inte upplever högt i tak, delaktighet och en tillåtande atmosfär kommer inte heller att erbjuda sina elever något sådant. Det blir bara katten på råttan, råttan på repet - hur vackra ord det än står i styrdokumenten.
Den insikten har tydligen inte Christian Lundahl. Men tack och lov finns det andra som har tänkt ett steg längre. I mitt blogginlägg ”Tack Jan”, från den 8.9. skriver jag om samtalsserien på Stockholms Universitet, Skola 2020, ett program som jag såg bara timmar efter mötet på rådhuset. En ljuv ironi även där. Det kanske var just därför, men jag tyckte att det var samma budskap som basunerades ut hela samtalet igenom av alla tre gästerna. Lärare, sträck på ryggen, ta till orda och ta ansvar för er profession. Sven-Eric Liedmans upprepade råd var att vi lärare skulle visa mer kurage. Vi skulle säga sanningen oftare, våga opponera oss mot överheten. (Det rådet sträckte han för övrigt också till pedagogikforskarna - ett råd Lundahl definitivt tagit ad notam.) Maciej Zaremba talade om behovet av en frihetsreform i skolan och om lärarnas integritet gentemot arbetsgivaren. Han påpekade att 70 % av lärarna inte ens visste vad ordet meddelarfrihet stod för. Anna Ekström efterlyste lärare i skoldebatten och lovade att allt hon skulle ta sig för som Skolverkets generaldirektör skulle syfta att stärka lärarna i deras profession.
Vackra stolta ord, men vi befinner oss ju som bekant i verkligheten. Och för min del är den verklighet jag befinner mig i gränslandet mellan yttrandefriheten och den lojalitet jag är skyldig personalkontoret ... ja och pedagogikforskare också, uppenbarligen. Det här gränslandet är inget vidare trevligt ställe. Jag kan inte skriva ett ord om skolan utan att känna det som om jag hade någon som tittar över axeln. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig lika avslappnad och fri i mitt skrivande igen? Jag hoppas det, men säker kan jag inte vara. En sak ser jag däremot helt klart från det ställe där jag befinner mig. Om det verkligen är här gränsen går måste den flyttas.
Den måste flyttas och jag kan inte göra det ensam.
Media: SVD, SVD
Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism,
Vad gällde saken? Det gällde det här blogginlägget: Raketbränsle eller grus i maskineriet? Ett inlägg där jag förundrar mig över att man valt att bjuda in en forskare som inför alla kommunens lärare kungör sin skepsis till betyg i allmänhet och till det nya betygssystemet i synnerhet. En forskare som talar om att våra styrdokument bygger på en kvantitativ kunskapssyn just när vi ligger i startgroparna för att implementera alltsammans.
Så satt vi där i ett rum på rådhuset: jag, min rektor, LR:s kommunombud, projektledaren för Skola 2011 och en förhandlingssekreterare från kommunkontoret. Genast inledningsvis fick jag veta att det här bara var ett samtal. Inget som skulle protokollföras och diarieföras, bara ett samtal där vi skulle reda ut hur jag tänker, hur de tänker. Avsikten var säkert att lugna mig, men effekten på mig blev den motsatta. Vad kunde ett sådant samtal ha för syfte annat än att tysta?
Innan jag hade fått någon redogörelse för bakgrunden till kallelsen ombads jag tala om hur jag ser på yttrandefriheten och lojaliteten i min roll som nyckelperson och anställd i kommunen. Jag förklarade att jag uppfattar framåtsyftande och konstruktiv kritik som just lojalitet mot min roll. Utan kritik, hur ska något då kunna bli bättre? Jag gav mig själv som exempel. Jag är en bra lärare tack vare den kritik jag fått och tagit emot. Man kan också diskutera vem och vad lojaliteten ska riktas till? Lojaliteten borde vara till kommuninnevånarna, till uppdraget, till målet att ständigt utveckla och förbättra.
Projektledaren talade - som jag upplevde tillrättavisande - om vikten av att vara en god ambassadör för kommunen. Om sin strävan att vara det och om sin önskan att nyckelpersonerna också är det.
Där hade jag inte så mycket att säga, men min fråga blir då vad det är man ska vara en god ambassadör för? En Potemkinkuliss som man håller upp för att dölja de brister och tillkortakommanden som gömmer sig bakom den? Och i så fall vad menar man med att vara en god ambassadör? ... Är en god ambassadör någon som döljer och skönmålar verksamheten och verkligheten? Det är inte de signaler jag har fått hittills och ändå har jag kommit med en hel del både kritik och beröm i artiklar och insändare.
Här någonstans avbröt kommunombudet samtalet med en högst berättigad fråga: Vad i mitt blogginlägg hade fått dem att reagera? Varför har man kallat så många personer till ett möte på rådhuset? Det visade sig att föreläsaren Christian Lundahl hade hört av sig till projektledaren och varit upprörd över inlägget. Bland annat hade han undrat om det här var Norrköpings Kommuns officiella ståndpunkt. Här gick min LR:företrädare igång för andra gången. Hon tyckte det var minst sagt märkligt att han skulle tro något sådant och förundrade sig över att man hade valt att gå vidare i ett sådant ärende.
Då förklarade förhandlingssekreteraren att Lundahl inte hade reagerat mot den forskningsrelaterade kritiken utan det var ”mer när det var på det personliga och privata planet”. Här blev jag verkligt förvirrad för jag kunde inte komma på att jag hade skrivit något som kunde tolkas som personligt och privat. Men jag behövde inte vara förvirrad länge. Förhandlingssekreteraren läste högt en understruken mening i ett dokument hon hade med sig. Den löd så här: ”Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.”
Tydligen kan man tolka kritik mot språkdräkt och framförande i en föreläsning framför många hundra lärare som privat och personlig. Märkligt tycker jag. Minst lika märkligt förstås, att han får gehör för sådana synpunkter. Nu ansåg Lundahl dessutom att min kritik var osaklig. Felen fanns bara i elevtexter - inte i det han skrivit. Eftersom vi fick presentationen som dokumentation har jag haft möjlighet att ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Fortsättning följer i ett senare blogginlägg.
Christian Lundahl är pedagogikforskare, lärarutbildare och rektorsutbildare. Han uttrycker själv skarp kritik mot en rad instanser, han är själv personlig då han gör narr av utbildningsministern i en föreläsning, och han kommer själv med svepande kritik mot landets lärarutbildningar och mot skolverket. Men när jag skriver ett inlägg med både ris och ros - även om riset överväger - för han sina klagomål och synpunkter till min huvudman. Han bemöter inte det i skrift, han kontaktar inte mig, han går inte ens till min rektor, utan till min arbetsgivare.
Något som gör det här extra ironiskt är att föreläsningen handlar om vikten av att uppmuntra till självständigt tänkande, värdet av konkret och framåtsyftande feedback. ”Det gäller att tänka själv, inte bara göra som man blir tillsagd” var ett råd Christian Lundahl gav oss under föreläsningen. Han talade också om vikten av att ha en ”tillitsfull ledningsfilosofi” och högt i tak. Men det gäller uppenbarligen bara elever - inte lärare?
Vi lärare ska alltså lära ut en massa färdigheter som vi inte själva får utöva? Vem tror att det kommer att hända. En lärare som inte själv tänker självständigt och kritiskt kan omöjligt lära en elev att göra det. En lärare som inte upplever högt i tak, delaktighet och en tillåtande atmosfär kommer inte heller att erbjuda sina elever något sådant. Det blir bara katten på råttan, råttan på repet - hur vackra ord det än står i styrdokumenten.
Den insikten har tydligen inte Christian Lundahl. Men tack och lov finns det andra som har tänkt ett steg längre. I mitt blogginlägg ”Tack Jan”, från den 8.9. skriver jag om samtalsserien på Stockholms Universitet, Skola 2020, ett program som jag såg bara timmar efter mötet på rådhuset. En ljuv ironi även där. Det kanske var just därför, men jag tyckte att det var samma budskap som basunerades ut hela samtalet igenom av alla tre gästerna. Lärare, sträck på ryggen, ta till orda och ta ansvar för er profession. Sven-Eric Liedmans upprepade råd var att vi lärare skulle visa mer kurage. Vi skulle säga sanningen oftare, våga opponera oss mot överheten. (Det rådet sträckte han för övrigt också till pedagogikforskarna - ett råd Lundahl definitivt tagit ad notam.) Maciej Zaremba talade om behovet av en frihetsreform i skolan och om lärarnas integritet gentemot arbetsgivaren. Han påpekade att 70 % av lärarna inte ens visste vad ordet meddelarfrihet stod för. Anna Ekström efterlyste lärare i skoldebatten och lovade att allt hon skulle ta sig för som Skolverkets generaldirektör skulle syfta att stärka lärarna i deras profession.
Vackra stolta ord, men vi befinner oss ju som bekant i verkligheten. Och för min del är den verklighet jag befinner mig i gränslandet mellan yttrandefriheten och den lojalitet jag är skyldig personalkontoret ... ja och pedagogikforskare också, uppenbarligen. Det här gränslandet är inget vidare trevligt ställe. Jag kan inte skriva ett ord om skolan utan att känna det som om jag hade någon som tittar över axeln. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig lika avslappnad och fri i mitt skrivande igen? Jag hoppas det, men säker kan jag inte vara. En sak ser jag däremot helt klart från det ställe där jag befinner mig. Om det verkligen är här gränsen går måste den flyttas.
Den måste flyttas och jag kan inte göra det ensam.
Media: SVD, SVD
Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism,
söndag 21 augusti 2011
Raketbränsle eller grus i maskineriet?
I tisdags bjöd Norrköpings kommun sina lärare på obligatorisk fortbildning. Rubriken var Bedömning för Lärande. Föredragshållaren hette Christian Lundahl, pegagogikforskare vid Uppsala Universitet - känd från ett otal ettriga debattinlägg mot Jan Björklund i allmänhet och betyg i synnerhet.
Det var ett förbluffande drag att man valde att bjuda in en av landets argaste betygskritiker att föreläsa om bedömning just när vi ska sjösätta ett nytt betygssystem med både nytt tänk, nya steg och betyg i flera årskurser. I synnerhet när den obligatoriska fortbildningen ordnades av samma instans som gett oss nyckelpersoner en gedigen utbildning i att implementera de nya styrdokumenten och som utsett Skola 2011 till prioriterad fortbildning för hela kommunen. Mycket tid sattes under föregående läsår just på att prata om hur man skulle hantera och på sikt övervinna motstånd hos lärarna. Just när det är dags att göra verkstad av alla vackra ord får vi då veta hur dåliga de här reformerna är - och vi får informationen av en av kommunen inbjuden pedagogikdocent.
Lundahl nöjde sig visserligen med att personligen misstänkliggöra Björklund två - högst tre gånger, vilket inte är så farligt för en svensk pedagogikforskare, men vi fick också veta att de nya styrdokumenten var utslag för en kunskapssyn mer präglad av kvantitet än av kvalitet och att det ”var olyckligt” med de två mellanbetygstegen. Men vi behövde inte oroa oss så farligt lugnade han oss. De skulle knappast bli långvariga. Vi fick också se en hel del statistik som visade på skadan med betyg. Den kanske Lundahl borde publicera internationellt? Man verkar ju inte ha insett farorna i resten av världen.
Nu var det inte bara betygen, Björklund, riksdagen, skoldepartementet och Skolverket Lundahl misstänkliggjorde. Lärarhögskolorna fick sig en skopa de också. Lundahl upplyste oss nämligen att svenska lärare suger på bedömning och att en av huvudorsakerna är att vi knappt får någon utbildning i sådant. Många lärarstudenter fick just 0 utbildning i bedömning, för de flesta handlade det om 5 % av utbildningen och några lyckliga satar har hela 10% i bagaget.
Ja saker måste ha ändrat sig väldeliga sedan -94. I min ett-åriga pedagogiska utbildning vid Stockholms Universitet hade vi en kurs i betyg och bedömning. Vi arbetade med betygskriterierna i seminarieform, läste boken Betyg men på Vad? av Per Måhl och även något skolverksmaterial om bedömning. Sätt att pröva måluppfyllelse och testa eleverna fick vi tips om och hjälp med i didaktiken. Inom det ämnet hade vi också diskussioner om olika bedömningssätt och deras effekter och syften. Under praktiken fick vi både konstruera prov och hjälpa till med rättning av handledarnas. Inte skulle jag ha kommit på idén att reda ut hur många procent av utbildningen det var - det räckte så fint att utbildningen var av god kvalitet, ändamålsenlig och mer än tillräcklig. Hade den inte varit det skulle jag ha klargjort det i utvärderingen. Inte har de kommuner där jag jobbat legat på latsidan heller. I Uppsala skickade man kvalitetspiloter och lagledare till Stockholm på utbildning i betyg och bedömning - jag var en av dem. Vi hade också flera utbildningstillfällen med föreläsare från Skolverket.
Grus i maskineriet bjöd herr Lundahl tveklöst på. En hel del maktfullkomlighet också. Man kan ju nämligen tycka att det är vi lärare som ska utvärdera de nya betygsstegen och därpå tala om för forskarskaran huruvida de är besvärliga eller ändamålsenliga. Här får vi nog lägga en del av skulden på en mångårig pedogikforskartradition att mästra lärarna i överlägset tonfall och aldrig någonsin ställa frågor till så underlägsna varelser. Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.
Men visst fick vi raketbränsle också. Många intressanta exempel, forskningsrön och infallsvinklar bjöd han på mitt bland statistik som konsekvent visade på de enorma farorna med betyg och de stora förtjänsterna med skriftliga omdömen och andra typer av betygsfrämmande feedback.
Men det främsta raketbränslet gav nog den förnyade insikten om hur viktigt det är att vi har en forskande inställning till vår egen undervisning. För den pedagogiska forskningen i vårt eget land följer partilinjerna. Vill vi ta reda på vilka metoder och vilken feedback som gagnar eleverna bäst måste vi göra det själva.
Det var ett förbluffande drag att man valde att bjuda in en av landets argaste betygskritiker att föreläsa om bedömning just när vi ska sjösätta ett nytt betygssystem med både nytt tänk, nya steg och betyg i flera årskurser. I synnerhet när den obligatoriska fortbildningen ordnades av samma instans som gett oss nyckelpersoner en gedigen utbildning i att implementera de nya styrdokumenten och som utsett Skola 2011 till prioriterad fortbildning för hela kommunen. Mycket tid sattes under föregående läsår just på att prata om hur man skulle hantera och på sikt övervinna motstånd hos lärarna. Just när det är dags att göra verkstad av alla vackra ord får vi då veta hur dåliga de här reformerna är - och vi får informationen av en av kommunen inbjuden pedagogikdocent.
Lundahl nöjde sig visserligen med att personligen misstänkliggöra Björklund två - högst tre gånger, vilket inte är så farligt för en svensk pedagogikforskare, men vi fick också veta att de nya styrdokumenten var utslag för en kunskapssyn mer präglad av kvantitet än av kvalitet och att det ”var olyckligt” med de två mellanbetygstegen. Men vi behövde inte oroa oss så farligt lugnade han oss. De skulle knappast bli långvariga. Vi fick också se en hel del statistik som visade på skadan med betyg. Den kanske Lundahl borde publicera internationellt? Man verkar ju inte ha insett farorna i resten av världen.
Nu var det inte bara betygen, Björklund, riksdagen, skoldepartementet och Skolverket Lundahl misstänkliggjorde. Lärarhögskolorna fick sig en skopa de också. Lundahl upplyste oss nämligen att svenska lärare suger på bedömning och att en av huvudorsakerna är att vi knappt får någon utbildning i sådant. Många lärarstudenter fick just 0 utbildning i bedömning, för de flesta handlade det om 5 % av utbildningen och några lyckliga satar har hela 10% i bagaget.
Ja saker måste ha ändrat sig väldeliga sedan -94. I min ett-åriga pedagogiska utbildning vid Stockholms Universitet hade vi en kurs i betyg och bedömning. Vi arbetade med betygskriterierna i seminarieform, läste boken Betyg men på Vad? av Per Måhl och även något skolverksmaterial om bedömning. Sätt att pröva måluppfyllelse och testa eleverna fick vi tips om och hjälp med i didaktiken. Inom det ämnet hade vi också diskussioner om olika bedömningssätt och deras effekter och syften. Under praktiken fick vi både konstruera prov och hjälpa till med rättning av handledarnas. Inte skulle jag ha kommit på idén att reda ut hur många procent av utbildningen det var - det räckte så fint att utbildningen var av god kvalitet, ändamålsenlig och mer än tillräcklig. Hade den inte varit det skulle jag ha klargjort det i utvärderingen. Inte har de kommuner där jag jobbat legat på latsidan heller. I Uppsala skickade man kvalitetspiloter och lagledare till Stockholm på utbildning i betyg och bedömning - jag var en av dem. Vi hade också flera utbildningstillfällen med föreläsare från Skolverket.
Grus i maskineriet bjöd herr Lundahl tveklöst på. En hel del maktfullkomlighet också. Man kan ju nämligen tycka att det är vi lärare som ska utvärdera de nya betygsstegen och därpå tala om för forskarskaran huruvida de är besvärliga eller ändamålsenliga. Här får vi nog lägga en del av skulden på en mångårig pedogikforskartradition att mästra lärarna i överlägset tonfall och aldrig någonsin ställa frågor till så underlägsna varelser. Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.
Men visst fick vi raketbränsle också. Många intressanta exempel, forskningsrön och infallsvinklar bjöd han på mitt bland statistik som konsekvent visade på de enorma farorna med betyg och de stora förtjänsterna med skriftliga omdömen och andra typer av betygsfrämmande feedback.
Men det främsta raketbränslet gav nog den förnyade insikten om hur viktigt det är att vi har en forskande inställning till vår egen undervisning. För den pedagogiska forskningen i vårt eget land följer partilinjerna. Vill vi ta reda på vilka metoder och vilken feedback som gagnar eleverna bäst måste vi göra det själva.
onsdag 14 april 2010
Inte lärarnas fel?!?
Just när jag skulle börja författa ett inlägg med rubriken ”Allt är lärarnas fel 5” dök det upp en debattartikel i SVD författad av teknikdelegationen som lägger skulden för lärarnas bristande ämneskompetens och skicklighet på kommunerna. Det är fortfarande lärarna det är fel på men det är kommunernas fel att vi är dåliga.
Det är förstås skönt att det inte längre är bara vi lärare som får höra att vi ska skärpa oss, men någon större effekt har sådana uppmaningar inte – vare sig de riktar sig mot lärarna eller kommunerna.
Dessutom är det inte kommunernas fel att de är dåliga huvudmän för skolan. Utbildning är en osäker och långsiktig gröda. Det som sås i Haparanda kan lika gärna skördas i Malmö, och aldrig i tid för nästa mandatperiod. Däremot är den kommunalpolitiska överlevnaden beroende av en budget i balans och av att man avvärjer de mest högljudda missnöjesyttringarna. Varken åldringar eller barn marscherar särskilt flitigt för sina rättigheter och därför är åldringsvården och skolan tacksamma områden för besparingar – i synnerhet om man kan få tyst på personalen. Budget i balans underlättas också av att tonåringar hålls från gator och torg så att de inte belastar polis, socialtjänst och övrig renhållningspersonal. Den värsting som försvinner som skolkostnad dyker snabbt upp på något annat och betydligt dyrare konto. På kommunal nivå är det alltså långt mer lönsamt med omsorg än med kunskaper.
Ur ett statligt perspektiv är däremot skolan den viktigaste av alla investeringar eftersom en god och likvärdig grundutbildning är en förutsättning för ekonomiskt välstånd, internationell konkurrenskraft och demokrati. På statlig nivå vet man att världen har krympt, att vår kompetens ständigt måste höjas för att vi skall behålla vårt välstånd i konkurrens med andra länder, att andelen arbetstillfällen för lågutbildade ständigt krymper. Det är alltså inte för att staten med automatik är en bättre huvudman som skolan behöver vara statlig, utan för att utbildning så uppenbart är statens bord.
Vems är då felet? Göran Perssons förstås.
Det är förstås skönt att det inte längre är bara vi lärare som får höra att vi ska skärpa oss, men någon större effekt har sådana uppmaningar inte – vare sig de riktar sig mot lärarna eller kommunerna.
Dessutom är det inte kommunernas fel att de är dåliga huvudmän för skolan. Utbildning är en osäker och långsiktig gröda. Det som sås i Haparanda kan lika gärna skördas i Malmö, och aldrig i tid för nästa mandatperiod. Däremot är den kommunalpolitiska överlevnaden beroende av en budget i balans och av att man avvärjer de mest högljudda missnöjesyttringarna. Varken åldringar eller barn marscherar särskilt flitigt för sina rättigheter och därför är åldringsvården och skolan tacksamma områden för besparingar – i synnerhet om man kan få tyst på personalen. Budget i balans underlättas också av att tonåringar hålls från gator och torg så att de inte belastar polis, socialtjänst och övrig renhållningspersonal. Den värsting som försvinner som skolkostnad dyker snabbt upp på något annat och betydligt dyrare konto. På kommunal nivå är det alltså långt mer lönsamt med omsorg än med kunskaper.
Ur ett statligt perspektiv är däremot skolan den viktigaste av alla investeringar eftersom en god och likvärdig grundutbildning är en förutsättning för ekonomiskt välstånd, internationell konkurrenskraft och demokrati. På statlig nivå vet man att världen har krympt, att vår kompetens ständigt måste höjas för att vi skall behålla vårt välstånd i konkurrens med andra länder, att andelen arbetstillfällen för lågutbildade ständigt krymper. Det är alltså inte för att staten med automatik är en bättre huvudman som skolan behöver vara statlig, utan för att utbildning så uppenbart är statens bord.
Vems är då felet? Göran Perssons förstås.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
