I förrgår kväll publicerades min, Gerhard Austrups och Karl-Heinz Schneiders artikel: ”Mycket att förlora när tyska språket väljs bort” på SVD Brännpunkt. Den har fått ett förbluffande varmt mottagande. Både i går och idag var den mest läst och mest delad på SVD Opinion.
Den gav också upphov till många diskussioner och kommentarer både på FB och Twitter. Det hade jag inte väntat mig. Eftersom attityden till språk utöver engelska är så ljummen i Sverige trodde jag att vi skulle mötas av en och annan avmätt vänlig nick, några avslagna protester och ”the rest is silence”. Debatten om språk på DN-kultur blev ju varken särskilt livlig eller uppmärksammad. Inte ens det här med införandet av kinesiska i grundskolan har satt igång någon diskussion. Är det för att vi pratar öppet om den starka USA-orienteringen i Sverige? Är det Europa och kultur-vinklingen? Eller vågar man rent av hoppas att insikten att något måste göras för att vända den negativa språktrenden börjar sjunka in?
Sverige har varit ett land med en rörlig och språkkunnig befolkning. och det för alls inte länge sedan.Tyska och franska var de största språken, men många lärde sig även språk som ryska, italienska och spanska. Ännu i början av nittiotalet hade jag stora grupper i nybörjarfranska på Komvux i Uppsala. Fulla klasser med vuxna som kom efter sin arbetstid för att lära sig ett nytt språk. Hugo Lagercrantz brukar påpeka att det är nästintill omöjligt att lära sig språk i vuxen ålder och att språkstudier måste påbörjas tidigt. Det är inte alls min erfarenhet. Mina vuxna elever lärde sig på en termin lika mycket franska som de flesta högstadielever lär sig under hela högstadietiden. Uttalet kräver litet mer möda i vuxen ålder, men viljan och arbetsinsatsen är de viktigaste pusselbitarna om man ska lära sig ett nytt språk. Hur många nya? Det finns inga kända gränser. Ju fler språk man kan desto lättare kommer nästa och desto bättre blir man på de föregående.
Så kom nittiotalets språkreformer. Nu skulle vi hörsamma EU:målet att alla medborgare ska kunna minst två EU-språk utöver det egna. Men eftersom man - för att använda Jan Björklunds formulering tyckte att ”Språk är viktigt, men svårt och tungt” ökade man timantalet kraftigt medan målen hölls oförändrade. Men inte ens med ökat timantal och låga krav ansåg man att alla skulle klara studierna. Därför skapade man en nödutgång. Den elev som tyckte att språket var för ”svårt och tungt” kunde välja bort det till förmån för mer svenska och eller engelska. I praktiken innebar det här att moderna språk blev ett frivilligt ämne - det enda i grundskolan. Den som hoppade av språken fick inte bara en minskad läxbörda utan även möjlighet att göra läxor på lektionstid. Inte nog med det - språken ställdes dessutom mot två kärnämnen.
Den snabbaste konsekvensen av den här reformen och av den samtidiga gymnasiereformen var att språken praktiskt taget försvann på gymnasiet. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet i Uppsala - en gymnasieskola med cirka 1500 elever - hade vi en steg 3 grupp i franska, en i tyska och en i spanska totalt på skolan. Jag hade 80 poäng franska och 80 poäng engelska i min utbildning - två år ren ämnesutbildning i franska, men aldrig en kurs i franska på gymnasiet.
Enligt dagens DN besitter endast 24 % av fransklärarna tillräckliga ämneskunskaper för sin undervisning. Ack ja, och vi som har tillräckliga ämneskunskaper har ingen undervisning.
På högstadiet då? Där blev nödutgången snabbt det populäraste språkvalet och de få elever som stannade i språkgrupperna förväntade sig litet läxor, mycket lattjo-lajbans och höga betyg - i övrigt varför stanna? Spanska blev samtidigt det största språkvalet - men spanskeleverna samtidigt de minst motiverade språkeleverna på de flesta skolor.
Så hur svåra och tunga är dessa språkstudier som så få svenskar tycker är viktiga?
De flesta ämnen kan göras svåra och tunga om man anstränger sig, språk varken mer eller mindre än andra ämnen. Som i alla ämnen är det alltså viktigt med kunniga, duktiga lärare med goda förutsättningar att göra ett bra jobb.
Efter ökningen av timantalet hör moderna språk tvärtom till de lättare skolämnena i grundskolan. Massor av undervisningstid och lågt ställda mål - varje elev över särskolenivå kan klara sitt tredje språk med tämligen anspråkslösa insatser om undervisningen och förutsättningarna håller måttet. Många under särskolenivå också - men där kan det krävas litet läxläsning. Det är heller inte svårare att lära sig tyska än att lära sig engelska -
snarare lättare - och om det språket är det ingen som säger att det är
”svårt och tungt”
Det här med att sprida språkkunskaperna till de bredare folklagren - det blev ett fiasko. Det man bäst lyckades sprida var förvissningen att språkkunskaper är onödiga. Men reformen skadade även den grupp som tidigare läste språk. Som läste fler än tre språk och som lärde sig dem ordentligt.
Min familj är en språkfamilj. Jag har tidigare deklarerat att jag själv talar fem språk - svenska, finska, engelska, franska och tyska. Men det gör även min mamma. Hon har dessutom roat sig med att lära sig turkiska och latin på äldre dar. Min far nöjde sig också med fem, min bror med fyra. Min man talar svenska, engelska, franska och tyska.
... Så hur går det för barn i en språkfamilj om språkfamiljen bor i Sverige? Svaret är att fram till nittiotalet gick det alldeles utmärkt. Vår äldsta dotter som är född -87 började med franska i sjuan, tyska i åttan och hon kunde fortsätta med båda språken gymnasietiden igenom. Ville hon lära sig ytterligare ett fanns det gott om språkkurser på Komvux.
Sonen som är en -89 gick i skola i tre olika kommuner. Uppsala, Sollentuna och Söderköping. Han började med tyska i sjuan, ville därefter lära sig även franska. Men varken på högstadiet eller på gymnasiet fanns någon sådan möjlighet. I samma läge är i dag vår yngsta. Hon har ingen möjlighet att lära sig mer än tre språk i skolan. Och på Komvux? Där finns det knappt några moderna språk kvar.
I och med nittiotalets språkreformer lyckades man med konststycket att nedmontera den språkundervisning och språkkunskap som fanns i landet, sänka studietempot i hela grundskolan, ge svenska folket uppfattningen att det är onödigt att lära sig fler språk än engelska samtidigt som man fullkomligt misslyckades med det utsatta målet - att göra fler svenskar trespråkiga. När man ändå var i farten passade man på att ge elever friheten att välja fritid framför kunskap, stundens lättja framför framtidens möjligheter - detta samtidigt som de som ville lära sig fler än tre språk blev berövade den valmöjligheten - ett val som skulle ha gagnat både dem själva och hela samhället.
Ja det är svårt att räkna ut hur man kunde ha konstruerat en sämre reform. Och det enda som väntar på horisonten är kinesiska i grundskolan? Arbetsro för oss språklärare? Nej tack.
Språklärarnas riksförbund
Visar inlägg med etikett språk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett språk. Visa alla inlägg
tisdag 16 april 2013
måndag 19 november 2012
Om Anne-Marie Körlings: Den meningsfulla högläsningen
Det viktigaste svaret kommer redan på första sidan av boken i form av ett underbart citat. Men det finns många svar. Några jag redan hade tänkt på, andra mer oprövade. Medan jag läste boken dök det upp både nya frågor och nya svar. Bara det kändes berikande. Vad kan väl slå pinfärska tankar? Det skulle i så fall vara gemenskap, beröring, det E.M.Forster beskriver som så svåruppnåeligt och oändligt viktigt - verklig kommunikation, hans ”Only Connect” i ”A Passage to India”. Precis det man nuddar vid - ibland highfivar - vid högläsning.
Själv är jag en flitigt högläsande lärare. Sagor, noveller, artiklar, första kapitlen i romaner, än på engelska, än på franska, än på svenska. Ofta med avbrott för skratt, diskussion, teorier, frågor.
Högläsning har länge också varit ett viktigt inslag i min familj. Godnattsagor, givetvis, men också timtals högläsning på dagtid. När jag läste för den yngsta kom de stora ofta och lade sig med oss i dubbelsängen. Ibland hördes ett instämmande fnitter från rummet bredvid. På sommaren när vi läste på förstutrappan var det grannbarnen som satte sig på trappstegen längst ner. Vuxenhögläsning har vi mest ägnat oss åt sommartid. Närmare bestämt på vår ö i Vasa skärgård. Efter kvällsteet, med alla i sina sängar och stearinljus som enda belysning. Ibland ett kapitel, ibland om det var riktigt roligt eller spännande kapitel på kapitel.
Ett av de starkaste avsnitten i ”Den meningsfulla högläsningen” är när en elev upptäcker att Anne-Marie inte förstår det hon läser högt. Inte förstår heller... Lyckan i att inte känna sig som den tröga. Gemenskap i utanförskapet istället för ensamhet i utanförskapet. Tillsammans - inte ensam - på kunskapsresan. Starkt.
Det var medan när jag läste Anne-Maries bok som jag började fundera över varför jag kommit att ägna så mycket av min tid åt att läsa högt. Det är inte så att jag själv växte upp med högläsning vare sig hemma eller i skolan. ... Det är nog helt enkelt så att högläsningen har ”promotat” sig själv genom att fylla ett tomrum, ett behov. Numera kan jag ibland känna en saknad när jag läser tyst. En längtan efter att uppleva tillsammans.
... Högläsning av ”Den meningsfulla högläsningen”, det vore något. Men det viktigaste är att läsa den. Gör det!
Bloggar: Anne-Marie Körling, Malin lästipsar, Biblioteksbubbel,
måndag 15 oktober 2012
Om LR:s förvirrande inlägg om bildning, fortbildning och näringsliv i GP.
Idag publicerar GP en artikel skriven av mig och undertecknad av Bengt Söderhäll, Sven Björkman och Carla Cariboni Killander; Måste bildning vara lönsamt? Min rubrik var "Skolan måste se längre än till näringslivets behov". Det handlar om en replik på LR:s artikel ”Sverige måste satsa på klassisk bildning” (GP 27.9.).
I sin artikel hävdar Metta Fjelkner, Ebba Witt-Brattström, Björn Ranelid och Hans-Albin Larsson en väldig massa saker. Mestadels sådant som har svag koppling till rubriken och svag - om någon - koppling till LR:s uppdrag. ’Skolan måste satsa på klassisk bildning för att näringslivet efterfrågar det’ är en sådan sak. Att ”tyska, kinesiska och spanska är de språk på vilka skolan bör satsa” en annan. Elevernas sjunkande modersmålskunskaper är ytterligare ett spår, historieämnets betydelse för näringslivet ett fjärde. Som nästa sidospår tar man upp nordiska språk, som det sjätte svenska som andra språk. Därefter kommer det någon formulering om behovet av fortbildning för lärare, något om Sveriges konkurrenskraft, en mening om vikten av fast timplan ... lönen förstås ... den ska höjas ... ja och så måste administrationsbördan minskas. Denna förvirrande soppa avslutas med följande fras: ”Bildning är inte mekanisk produktion. Det ligger i landets långsiktiga intresse att en satsning på den klassiska bildningen, omvandlad för vår tid, kommer till stånd – ju förr, desto bättre.”
Det här är en artikel av slaget: Vi måste få in en artikel till bokmässan med rätt undertecknare. Och vad kunde väl vara mer rätt för bokmässan än en författare och en litteraturvetare? Vi slänger in litet om bildning, kultur, läsförståelse och språk för att få Björn Ranelid och Ebba Witt-Brattström på kroken, en släng om historia till Hans Albin Larsson och så något om nordiska språk, för om det har vi ju själva ett seminarium. På det en tesked fortbildning, ett kryddmått lön, en bisats om arbetsvillkor - och så var det klart.
Något som jag kritiserat många gånger förr och som jag kommer att kritisera varje gång jag stöter på det är när lärarnas fackförbund debatterar i strid mot sina egna medlemmar. Den trista ovanan att klia mäktiga ryggar genom att använda debattutrymmet strategiskt. Det värsta exemplet här är när Eva-Lis Sirén debatterade ihop med SKL:s Anders Knape (Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden ... igen), men Lärarförbundet är långtifrån ensamma om missbruket. LR har en beklaglig ovana att skriva ihop med Svenskt Näringsliv där det snarare är Svenskt Näringslivs ärenden man går än lärarnas. Läs gärna mitt gamla inlägg Skolan och Näringslivets hostile take-over från i fjol. Ständiga referenser till lönsamhet och exportindustri hör inte heller hemma i lärarfackens debatterande. Det är oss lärare, inte företagarna, våra fackförbund representerar. Och vi har en helt annan agenda och helt andra hjärtefrågor.
I det här fallet är det inte bara Svenskt Näringsliv man flirtar med. Det är givetvis för att ta en poäng hos Jan Björklund som LR lyfter kinesiskan. Istället för att vända sig till medlemmarna och fråga, vad tror ni om att införa kinesiska på grundskolan, anammar man rätt upp och ner Jan Björklunds ställningstagande och driver det därefter som förbundets. Nu i den här artikeln, för ett år sedan i ”Skolan måste satsa på tyska och kinesiska” på DN-debatt. Något som är svårare att förklara - och något Jan Björklund hittills avhållit sig från - är LR:s konsekventa utelämnande av franskan. ... Man kan fråga sig om det alls ingår i ett fackförbunds uppdrag att driva opinion när det gäller vilka språk som ska prioriteras i skolan. Det enda läge där jag kan hitta försvar för en sådan opinionsbildning är om medlemmarna uttryckligen önskar att man ska driva frågan. Så är det definitivt inte i det här fallet.
När kramandet av mäktiga bundsförvanter går som längst hamnar LR i ren konflikt med oss lärare. I augusti i fjol anklagade Metta Fjelkner och Tobias Krantz skolan för den höga arbetslösheten. Vi lärare behöver samarbeta mer med näringslivet och vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens, förklarade de. I följande artikel hötte samma artikelförfattare beskäftigt åt språklärarna: ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Vi lärare är vana vid att höra att allt som är fel med skolan är vårt fel, vana att höra att vi behöver skärpa oss. Men ska vi verkligen behöva ta det från vårt eget fackförbund? Jag var knappast den enda av LR:s medlemmar som spottade och fräste över de två artiklarna.
Vi lärare har svårt att göra oss hörda i debatten och blir sällan ombedda att uttala oss. Det här kan verka som ett märkligt påstående från just mig. Jag har fått många artiklar publicerade. Men det hade jag knappast lyckats med om jag inte samtidigt hade varit politiskt aktiv. Partibeteckningen är ett Sesam öppna dig, lärartiteln snarast ett minus. Jag har till exempel betydligt lättare att få in en artikel som jag undertecknar som ordförande för Liberala Kvinnor Östergötland än som ordförande för Riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk. Ändå har LK Östergötland cirka 50 medlemmar, Liberala Kvinnor riks någonstans runt 1000 medlemmar medan LMS har 2500 medlemmar. Att tala för 50 liberala feminister smäller alltså högre än att tala för 2500 språklärare.
Den dystra sanningen är att fackförbunden är våra främsta språkrör. Den lika dystra sanningen är att de alldeles för ofta missbrukar vårt förtroende och missköter det uppdraget. Jag tycker att vi behöver säga ifrån om den saken.
I sin artikel hävdar Metta Fjelkner, Ebba Witt-Brattström, Björn Ranelid och Hans-Albin Larsson en väldig massa saker. Mestadels sådant som har svag koppling till rubriken och svag - om någon - koppling till LR:s uppdrag. ’Skolan måste satsa på klassisk bildning för att näringslivet efterfrågar det’ är en sådan sak. Att ”tyska, kinesiska och spanska är de språk på vilka skolan bör satsa” en annan. Elevernas sjunkande modersmålskunskaper är ytterligare ett spår, historieämnets betydelse för näringslivet ett fjärde. Som nästa sidospår tar man upp nordiska språk, som det sjätte svenska som andra språk. Därefter kommer det någon formulering om behovet av fortbildning för lärare, något om Sveriges konkurrenskraft, en mening om vikten av fast timplan ... lönen förstås ... den ska höjas ... ja och så måste administrationsbördan minskas. Denna förvirrande soppa avslutas med följande fras: ”Bildning är inte mekanisk produktion. Det ligger i landets långsiktiga intresse att en satsning på den klassiska bildningen, omvandlad för vår tid, kommer till stånd – ju förr, desto bättre.”
Det här är en artikel av slaget: Vi måste få in en artikel till bokmässan med rätt undertecknare. Och vad kunde väl vara mer rätt för bokmässan än en författare och en litteraturvetare? Vi slänger in litet om bildning, kultur, läsförståelse och språk för att få Björn Ranelid och Ebba Witt-Brattström på kroken, en släng om historia till Hans Albin Larsson och så något om nordiska språk, för om det har vi ju själva ett seminarium. På det en tesked fortbildning, ett kryddmått lön, en bisats om arbetsvillkor - och så var det klart.
Något som jag kritiserat många gånger förr och som jag kommer att kritisera varje gång jag stöter på det är när lärarnas fackförbund debatterar i strid mot sina egna medlemmar. Den trista ovanan att klia mäktiga ryggar genom att använda debattutrymmet strategiskt. Det värsta exemplet här är när Eva-Lis Sirén debatterade ihop med SKL:s Anders Knape (Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden ... igen), men Lärarförbundet är långtifrån ensamma om missbruket. LR har en beklaglig ovana att skriva ihop med Svenskt Näringsliv där det snarare är Svenskt Näringslivs ärenden man går än lärarnas. Läs gärna mitt gamla inlägg Skolan och Näringslivets hostile take-over från i fjol. Ständiga referenser till lönsamhet och exportindustri hör inte heller hemma i lärarfackens debatterande. Det är oss lärare, inte företagarna, våra fackförbund representerar. Och vi har en helt annan agenda och helt andra hjärtefrågor.
I det här fallet är det inte bara Svenskt Näringsliv man flirtar med. Det är givetvis för att ta en poäng hos Jan Björklund som LR lyfter kinesiskan. Istället för att vända sig till medlemmarna och fråga, vad tror ni om att införa kinesiska på grundskolan, anammar man rätt upp och ner Jan Björklunds ställningstagande och driver det därefter som förbundets. Nu i den här artikeln, för ett år sedan i ”Skolan måste satsa på tyska och kinesiska” på DN-debatt. Något som är svårare att förklara - och något Jan Björklund hittills avhållit sig från - är LR:s konsekventa utelämnande av franskan. ... Man kan fråga sig om det alls ingår i ett fackförbunds uppdrag att driva opinion när det gäller vilka språk som ska prioriteras i skolan. Det enda läge där jag kan hitta försvar för en sådan opinionsbildning är om medlemmarna uttryckligen önskar att man ska driva frågan. Så är det definitivt inte i det här fallet.
När kramandet av mäktiga bundsförvanter går som längst hamnar LR i ren konflikt med oss lärare. I augusti i fjol anklagade Metta Fjelkner och Tobias Krantz skolan för den höga arbetslösheten. Vi lärare behöver samarbeta mer med näringslivet och vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens, förklarade de. I följande artikel hötte samma artikelförfattare beskäftigt åt språklärarna: ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Vi lärare är vana vid att höra att allt som är fel med skolan är vårt fel, vana att höra att vi behöver skärpa oss. Men ska vi verkligen behöva ta det från vårt eget fackförbund? Jag var knappast den enda av LR:s medlemmar som spottade och fräste över de två artiklarna.
Vi lärare har svårt att göra oss hörda i debatten och blir sällan ombedda att uttala oss. Det här kan verka som ett märkligt påstående från just mig. Jag har fått många artiklar publicerade. Men det hade jag knappast lyckats med om jag inte samtidigt hade varit politiskt aktiv. Partibeteckningen är ett Sesam öppna dig, lärartiteln snarast ett minus. Jag har till exempel betydligt lättare att få in en artikel som jag undertecknar som ordförande för Liberala Kvinnor Östergötland än som ordförande för Riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk. Ändå har LK Östergötland cirka 50 medlemmar, Liberala Kvinnor riks någonstans runt 1000 medlemmar medan LMS har 2500 medlemmar. Att tala för 50 liberala feminister smäller alltså högre än att tala för 2500 språklärare.
Den dystra sanningen är att fackförbunden är våra främsta språkrör. Den lika dystra sanningen är att de alldeles för ofta missbrukar vårt förtroende och missköter det uppdraget. Jag tycker att vi behöver säga ifrån om den saken.
fredag 13 juli 2012
Vem vinner i kriget mellan matte och språk?
För någon vecka sedan blev många oerhört provocerade av en artikel i DN Kultur. Det var Jonas Thente som ifrågasatte fokuseringen vid NO, matematik och teknik hos våra skolpolitiker i ”Matematik som huvudämne tillhör dåtiden - politikerna bör satsa framåt”. Det var många som kände sig nödda att ta till pennan för att försäkra Jonas Thente om att matematik är och förblir vårt främsta framtidshopp. Några dagar tidigare skrev jag ett blogginlägg där jag lyfte några av alla de skäl jag ser till att vi borde satsa betydligt mer på språk i skolan. Snabbt kom det arga dementier från en naturvetare som ifrågasatte varje del av min argumentation. Flera andra kommentatörer instämde i lyftandet av matematik och sågandet av språk.
I mina ögon är det här kriget nästan lika absurt som om vi ställde vatten mot mat, eller sömn mot luft. Det finns ingen motsättning. Däremot finns det som Thente påpekar ett beroende: "Om man behärskar språket så har man ett redskap för att lära sig – till exempel matematik. Om man behärskar matematiken så kan man matematik." Min 16-åriga dotter som läser natur ser förhållandet mellan matematik och språk som mer ömsesidigt. Hon förklarar att matematik är ett språk och att det finns stora likheter mellan att lära sig matematik och språk. Byggstenar, mönster, logiska samband, regler...
Naturvetenskap, matematik och teknik har varit viktiga grenar för mänsklig utveckling länge, det finns ingen orsak att tro att det förhållandet är på väg att upphöra, Däremot tror jag precis som Jonas Thente att den ensidiga satsningen på några ämnen är farlig och på sikt skadlig både för vår tillväxt och för vårt samhälle. Våra barn behöver få en bred och stabil grund i skolan, språk, matematik, estetik, kultur, historia och mycket, mycket mer. I ett gott och demokratiskt samhälle får alla möjlighet att pröva och utveckla sin begåvning och potential och då är språket den avgjort viktigaste hörnstenen - som Thente skriver förutsättningen för nästan allt övrigt lärande. Dessutom är det i gränsmarkerna de intressantaste fynden görs. Dessutom är inte vår tekniska och industriella utveckling beroende av att alla är duktiga på matte utan snarare av spetskompetens hos tillräckligt många. När det gäller språk är det däremot bättre för både tillväxt, demokrati och individens frihet om kunskaperna är både så djupa och breda som möjligt hos hela befolkningen.
Precis som Jonas Thente önskar jag därför att våra skolpolitiker överger den ensidiga satsningen på naturvetenskap. Det finns ingen orsak att ställa Alfred Nobel mot Liza Marklund, eller turismen mot läkemedelsindustrin. Vill vi ha ett framgångsrikt samhälle måste vi låta alla våra blommor få blomma.
Igår publicerades en artikel som jag skrivit med hjälp av ansvariga för och vänner av Lingolympiaden på SVD.se, Varför inget stöd till internationella språktävlingar? I artikeln kritiserar vi det ensidiga gynnandet av kunskapstävlingar i matematik, teknik och naturvetenskap. Läs den och sprid! Livet är visserligen orättvist och "some animals are more equal than others", men det är inte staten och skolan som ska ge eleverna den läxan.
... Och att missgynna just språk är verkligen att bita sig själv i foten.
tisdag 26 juni 2012
Varför måste språken jämt försvaras?
Jag vet inte varför jag har så svårt att skriva om språk. Jag har en mapp på datorn som är full av ofullbordade artiklar och blogginlägg om just språk. Kanske är det för att jag är för känslomässigt involverad? Varje gång jag tänker på hur illa det har gått med språken sedan jag flyttade till Sverige får jag en klump i halsen. Varje gång någon säger att det räcker med engelska, eller att de aldrig har haft någon nytta av sin skolfranska tar jag det personligt. Mest arg och frustrerad blir jag över att det är så svårt att få makthavare att inse konsekvenserna av att de gett språken en särställning som det enda frivilliga grundskoleämnet. Jag är nämligen övertygad om att det framför allt är den särställningen som fört med sig att svenskar blivit mer negativa till att lära sig språk i samma takt som övriga européer blivit mer positiva.
Några rationella orsaker till den svenska inställningen finns det nämligen inte. Vi som bor i ett litet land i utkanten av Europa har betydligt större nytta och behov av språkkunskaper än en tysk eller en spanjor. Vi lever dessutom i ett mångkulturellt samhälle och har därmed nytta av många språk även på hemmaplan. Ändå måste man som språklärare ständigt försvara sina ämnen - till och med inför andra lärare. Senast var det slöjdläraren som frankt upplyste mig om att han inte såg någon som helst nytta med att lära sig fler språk än engelska och undrade hur jag kunde motivera mina elever att lära sig något så poänglöst. Han sa det skämtsamt, men jag fick ändå anstränga mig för att svara i ett tonläge som passar sig i ett lärarrum. Det är aldrig någon som föreslår att slöjd, bild eller kemi ska vara frivilligt eller tas bort från läroplanen. Kan man leva ett fullgott vuxenliv utan att måla eller virka? Uppenbarligen. Varken jag eller min man handarbetar, tecknar eller snickrar. Någonsin. Behöver något uträttas på huset ringer vi hantverkare. Går kläder sönder köper vi nya. Av mina kemikurser är allt som återstår några beteckningar som förekommer i korsord och ett suddigt minne av vita rockar och illaluktande blandningar i glasrör. Matten kommer jag heller inte ihåg mycket av. De fyra enkla räknesätten är allt jag använder till vardags.
Skulle jag ha fått välja bort ämnen i skolan är syslöjden det första som skulle ha rykt. Jag verkligen hatade syslöjd. Förödmjukelsen när mina klasskamrater blev ombedda att göra klart något av mina halvfärdiga alster så att det skulle finnas något från mig på de obligatoriska utställningarna för föräldrar, den kommer jag aldrig att glömma. Tätt efter det skulle bilden ha rykt. Därefter idrotten, fysiken och matten. Men någon sådan valfrihet fanns inte, och tur är det. Som vuxen har jag varit glad och tacksam över allt jag har lärt mig. Just det att få grunderna i många olika ämnen ger makt och möjlighet att välja. Dessutom känns det bra att ha ett hum om många saker. Jag är glad att jag kan virka och sticka - även om jag aldrig gör det. Jag är glad att jag har haft kemi även om ämnet lämnade så få spår i min hjärna. Dessutom vet man aldrig fullt ut vilka spår ett ämne lämnat. Kanske har jag blivit smartare av bildlektionerna? Kanske har skulle jag ha varit ännu mer ohändig och opraktisk utan syslöjden?
Så varför borde alla barn få lära sig fler språk än svenska och engelska? Först och främst för att få fler ingångar i vår krympande, globaliserade värld. ”The world is my oyster” gäller bara för den som kan språk. Självsäkerhet, trygghet, valmöjligheter, tillhörighet - allt det får man mer av med varje nytt språk. Inträde till en ny kultur, nya sätt att tänka, en annan humor, en annan värld.
För det andra, det man känner skrämmer inte. Språkkunskaper är därför ett slags vaccin mot främlingsfientlighet. Inte så att språk innebär någon garanti, men risken och rädslan minskar för varje nytt språk.
För det tredje, nya språk ger ökad kompetens i de tidigare. I USA använder man begreppet conceptual reservoir - en språkbassäng som helst ska bli så djup och välfylld som möjligt för all inlärning. Ju fler språk, desto större bassäng. Det har jag själv verkligen känt av. Jag lärde mig finska, engelska, franska och tyska i skolan. Vilket ordförråd och vilken läsförståelse det har gett. Tristan och Isolde på 900-talsfranska, gamla versioner av bibeln, en holländsk tidning, spanska turister - allt blir spännande utmaningar, allt går att klura ut. Mönster, likheter, nyanser, ändelser, prefix - tack säger jag till den finska skolan för den skattkistan.
För det fjärde, att lära sig språk är rena rama hjärngymnastiken. Man blir smartare, får vidare referenser, minskar risken för alzheimers. Det finns ett antal forskningsrapporter som visar på det här. Intressant nog är flera av dem amerikanska - en kontinent där språkkunskaperna aldrig varit i topp. Personligen har jag en teori om att mängden språkinlärning är en av orsakerna till det finska skolundret. Man lär sig det andra hemlandsspråket från första klass, alla lär sig också engelska. Dessutom lär sig många ett eller flera övriga språk. Inte nog med det - i Finland ägnar man sig dessutom åt språkbad. Elever med finska som modersmål går i svensk skola och tvärtom. Men det är inte bara på landsnivå man kan se effekten av språkkunskaper. Tittar vi på individer som utmärkt sig ser vi samma sak. Einstein kunde förutom tyska franska, engelska, italienska, grekiska och latin. Carl Michael Bellman talade flytande tyska, franska, engelska, italienska och latin. Årsjubilaren Strindberg talade franska, tyska, latin och kinesiska (det sista vet jag tack var Trofinios som gav detta ljuvliga citat: "Chinesiskan är för mig blifven som kråkan, nyttig till mången god ting! Få se om det inte var den jag var född till!" Marie Curie hade polska som modersmål, gick i skola på ryska och tyska och flyttade sedan till Frankrike och hade därefter franska som första språk.
För det femte vill jag lyfta internationellt samarbete. Vi har så mycket att lära av varandra och så mycket att vinna på att hjälpas åt. Vad spelar det för roll vem som botar aids eller hittar lösningen på våra energiproblem? Blir det gjort gagnar det oss alla. Vad kan vi lära av Japan när det gäller brottsbekämpning, av Afrika när det gäller att vila i stunden, av Kina och Indien om kost och hälsa, av Mellanöstern om rådslag och gästfrihet? För bara några decennier sedan kunde de flesta forskare flera språk. Redan på medeltiden var samarbetet mellan europeiska universitet intensivt. Hur ironiskt är det inte att samarbetet och språkkunskaperna dalat samtidigt som både behoven och möjligheterna ökat?
Som sjätte och sista argument vill jag ta de ekonomiska incitamenten - både för landet och för individen. För vår export och turism är det av stor betydelse att ha en språkkunnig befolkning. För individen betyder språkkunskaper en betydande merit på arbetsmarknaden och friheten och tryggheten det innebär att ha tillgång till en större arbetsmarknad än Sverige. Med tyska köper man sig tillgång till Europas starkaste arbetsmarknad med 100 miljoner som talar språket, med franskan får man tillgång till en stark europeisk arbetsmarknad på 75 miljoner invånare och dessutom till Canada och stora delar av Afrika. Spanien är längre borta och har stor arbetslöshet, men spanska talas dessutom över nästan hela Latinamerika. Man kanske aldrig vill eller behöver lämna Sverige, men redan vetskapen om att man har ett val och den minskade otrygghet det ger har stort värde i sig.
Språk och möjligheten att kommunicera är en förutsättning för all bildning och kunskap - inklusive den naturvetenskapliga. Dessutom gör språkkunskaper oss bättre, världen bättre. Hur kommer det sig att man ständigt måste försvara just det ämnet? Hur kommer det sig att det är det enda frivilliga ämnet i grundskolan? Hur är det möjligt att man tagit bort möjligheterna att läsa fler främmande språk än två och att man genomfört universitetsreformer som strypt alla språkinstitutioner till svältgränsen?
Hur är det möjligt och vad kostar det oss?
"Mitt språks gränser är mitt universums gränser."
– Ludwig Wittgenstein
"Den som inte känner något främmande språk, vet inget om sitt eget."
– Johann Wolfgang von Goethe
En ledarartikel i Corren som jag varmt rekommenderar: Utan språk blir vi torftiga. Lika varmt rekommenderar jag Johannes Åmans: Engelskans triumf gör oss inskränkta i DN och Glöm inte glosorna i UNT. Intervju med mig i Skolvärlden om studien; Så bra är svenska niors språkkunskaper. I Alfa finns en mycket bra intervju med vår EU-kommissionär Cecilia Malmström om ämnet. Maria Lannvik Duregård har också skrivit en mycket bra artikel om de nordiska språken. Starkt lästips.
I NT skriver man om situationen på universiteten i Rationalisering inte alltid rationellt. Om samma sak skriver en rad professorer i GP: Illa tänkt om språk vid Göteborgs Universitet. Fortsättningen kan läsas i DN: Göteborgs Universitet slutar med italienskan.
Några rationella orsaker till den svenska inställningen finns det nämligen inte. Vi som bor i ett litet land i utkanten av Europa har betydligt större nytta och behov av språkkunskaper än en tysk eller en spanjor. Vi lever dessutom i ett mångkulturellt samhälle och har därmed nytta av många språk även på hemmaplan. Ändå måste man som språklärare ständigt försvara sina ämnen - till och med inför andra lärare. Senast var det slöjdläraren som frankt upplyste mig om att han inte såg någon som helst nytta med att lära sig fler språk än engelska och undrade hur jag kunde motivera mina elever att lära sig något så poänglöst. Han sa det skämtsamt, men jag fick ändå anstränga mig för att svara i ett tonläge som passar sig i ett lärarrum. Det är aldrig någon som föreslår att slöjd, bild eller kemi ska vara frivilligt eller tas bort från läroplanen. Kan man leva ett fullgott vuxenliv utan att måla eller virka? Uppenbarligen. Varken jag eller min man handarbetar, tecknar eller snickrar. Någonsin. Behöver något uträttas på huset ringer vi hantverkare. Går kläder sönder köper vi nya. Av mina kemikurser är allt som återstår några beteckningar som förekommer i korsord och ett suddigt minne av vita rockar och illaluktande blandningar i glasrör. Matten kommer jag heller inte ihåg mycket av. De fyra enkla räknesätten är allt jag använder till vardags.
Skulle jag ha fått välja bort ämnen i skolan är syslöjden det första som skulle ha rykt. Jag verkligen hatade syslöjd. Förödmjukelsen när mina klasskamrater blev ombedda att göra klart något av mina halvfärdiga alster så att det skulle finnas något från mig på de obligatoriska utställningarna för föräldrar, den kommer jag aldrig att glömma. Tätt efter det skulle bilden ha rykt. Därefter idrotten, fysiken och matten. Men någon sådan valfrihet fanns inte, och tur är det. Som vuxen har jag varit glad och tacksam över allt jag har lärt mig. Just det att få grunderna i många olika ämnen ger makt och möjlighet att välja. Dessutom känns det bra att ha ett hum om många saker. Jag är glad att jag kan virka och sticka - även om jag aldrig gör det. Jag är glad att jag har haft kemi även om ämnet lämnade så få spår i min hjärna. Dessutom vet man aldrig fullt ut vilka spår ett ämne lämnat. Kanske har jag blivit smartare av bildlektionerna? Kanske har skulle jag ha varit ännu mer ohändig och opraktisk utan syslöjden?
Så varför borde alla barn få lära sig fler språk än svenska och engelska? Först och främst för att få fler ingångar i vår krympande, globaliserade värld. ”The world is my oyster” gäller bara för den som kan språk. Självsäkerhet, trygghet, valmöjligheter, tillhörighet - allt det får man mer av med varje nytt språk. Inträde till en ny kultur, nya sätt att tänka, en annan humor, en annan värld.
För det andra, det man känner skrämmer inte. Språkkunskaper är därför ett slags vaccin mot främlingsfientlighet. Inte så att språk innebär någon garanti, men risken och rädslan minskar för varje nytt språk.
För det tredje, nya språk ger ökad kompetens i de tidigare. I USA använder man begreppet conceptual reservoir - en språkbassäng som helst ska bli så djup och välfylld som möjligt för all inlärning. Ju fler språk, desto större bassäng. Det har jag själv verkligen känt av. Jag lärde mig finska, engelska, franska och tyska i skolan. Vilket ordförråd och vilken läsförståelse det har gett. Tristan och Isolde på 900-talsfranska, gamla versioner av bibeln, en holländsk tidning, spanska turister - allt blir spännande utmaningar, allt går att klura ut. Mönster, likheter, nyanser, ändelser, prefix - tack säger jag till den finska skolan för den skattkistan.
För det fjärde, att lära sig språk är rena rama hjärngymnastiken. Man blir smartare, får vidare referenser, minskar risken för alzheimers. Det finns ett antal forskningsrapporter som visar på det här. Intressant nog är flera av dem amerikanska - en kontinent där språkkunskaperna aldrig varit i topp. Personligen har jag en teori om att mängden språkinlärning är en av orsakerna till det finska skolundret. Man lär sig det andra hemlandsspråket från första klass, alla lär sig också engelska. Dessutom lär sig många ett eller flera övriga språk. Inte nog med det - i Finland ägnar man sig dessutom åt språkbad. Elever med finska som modersmål går i svensk skola och tvärtom. Men det är inte bara på landsnivå man kan se effekten av språkkunskaper. Tittar vi på individer som utmärkt sig ser vi samma sak. Einstein kunde förutom tyska franska, engelska, italienska, grekiska och latin. Carl Michael Bellman talade flytande tyska, franska, engelska, italienska och latin. Årsjubilaren Strindberg talade franska, tyska, latin och kinesiska (det sista vet jag tack var Trofinios som gav detta ljuvliga citat: "Chinesiskan är för mig blifven som kråkan, nyttig till mången god ting! Få se om det inte var den jag var född till!" Marie Curie hade polska som modersmål, gick i skola på ryska och tyska och flyttade sedan till Frankrike och hade därefter franska som första språk.
För det femte vill jag lyfta internationellt samarbete. Vi har så mycket att lära av varandra och så mycket att vinna på att hjälpas åt. Vad spelar det för roll vem som botar aids eller hittar lösningen på våra energiproblem? Blir det gjort gagnar det oss alla. Vad kan vi lära av Japan när det gäller brottsbekämpning, av Afrika när det gäller att vila i stunden, av Kina och Indien om kost och hälsa, av Mellanöstern om rådslag och gästfrihet? För bara några decennier sedan kunde de flesta forskare flera språk. Redan på medeltiden var samarbetet mellan europeiska universitet intensivt. Hur ironiskt är det inte att samarbetet och språkkunskaperna dalat samtidigt som både behoven och möjligheterna ökat?
Som sjätte och sista argument vill jag ta de ekonomiska incitamenten - både för landet och för individen. För vår export och turism är det av stor betydelse att ha en språkkunnig befolkning. För individen betyder språkkunskaper en betydande merit på arbetsmarknaden och friheten och tryggheten det innebär att ha tillgång till en större arbetsmarknad än Sverige. Med tyska köper man sig tillgång till Europas starkaste arbetsmarknad med 100 miljoner som talar språket, med franskan får man tillgång till en stark europeisk arbetsmarknad på 75 miljoner invånare och dessutom till Canada och stora delar av Afrika. Spanien är längre borta och har stor arbetslöshet, men spanska talas dessutom över nästan hela Latinamerika. Man kanske aldrig vill eller behöver lämna Sverige, men redan vetskapen om att man har ett val och den minskade otrygghet det ger har stort värde i sig.
Språk och möjligheten att kommunicera är en förutsättning för all bildning och kunskap - inklusive den naturvetenskapliga. Dessutom gör språkkunskaper oss bättre, världen bättre. Hur kommer det sig att man ständigt måste försvara just det ämnet? Hur kommer det sig att det är det enda frivilliga ämnet i grundskolan? Hur är det möjligt att man tagit bort möjligheterna att läsa fler främmande språk än två och att man genomfört universitetsreformer som strypt alla språkinstitutioner till svältgränsen?
Hur är det möjligt och vad kostar det oss?
"Mitt språks gränser är mitt universums gränser."
– Ludwig Wittgenstein
"Den som inte känner något främmande språk, vet inget om sitt eget."
– Johann Wolfgang von Goethe
En ledarartikel i Corren som jag varmt rekommenderar: Utan språk blir vi torftiga. Lika varmt rekommenderar jag Johannes Åmans: Engelskans triumf gör oss inskränkta i DN och Glöm inte glosorna i UNT. Intervju med mig i Skolvärlden om studien; Så bra är svenska niors språkkunskaper. I Alfa finns en mycket bra intervju med vår EU-kommissionär Cecilia Malmström om ämnet. Maria Lannvik Duregård har också skrivit en mycket bra artikel om de nordiska språken. Starkt lästips.
I NT skriver man om situationen på universiteten i Rationalisering inte alltid rationellt. Om samma sak skriver en rad professorer i GP: Illa tänkt om språk vid Göteborgs Universitet. Fortsättningen kan läsas i DN: Göteborgs Universitet slutar med italienskan.
onsdag 23 maj 2012
På vårtur till Paris med elever
När det är dags att leta frivilliga för att åka på resa med elever brukar jag nogsamt hålla mig undan. Ansvaret, pressen, springande runt vid alla monument man redan sett många gånger, det tunga och tråkiga förarbetet - ja det finns många minus. Till det får man lägga ungar som inte håller överenskomna tider och överenskomna regler, sådana som har skyhöga förväntningar och blir besvikna för att inget kan leva upp till dem, sådana som är curlade och/eller ovana vid motgångar som gnäller över hårda kuddar, konstig frukost och/eller varandra. Konflikter, ungar som kommer vilse, för oljud och retar upp andra hotellgäster ... listan på sådant som försurar kan bli väldigt lång och det utan att något egentligen gått fel. Och går det fel, om en elev missar planet, blir full, sjuk, borttappad, rånad ... ja då är det helt fruktansvärt. Katastrof av en magnitud som sällan inträffar på hemmaplan. Betydligt lugnare således att stanna i skolan och låta eleverna utforska världen över Internet istället.
Under en långhelg i Paris med mina C-kurselever blev jag emellertid framför allt påmind om hur magiskt det är att återupptäcka en fantastisk stad genom nya rena ögon och om hur glad man blir när man ser elever förälska sig i det man själv redan älskar. All stress, all ångest och allt gnet försvinner som dimma en solig morgon inför det.
Just den här resan bjöd också på så mycket mer. Jag kommer aldrig att glömma Samas skratt, Mannes legoaffärer, Sannas skinnjacka, Maria i Notre Dame, Simons lasersiktesaffärer, Philips blinkande Eiffeltorn och Mathildas mattebok. Inte heller våra middagar med delad humor, delad poesi och delad mat.
Min efterhandsreflektion är att det här borde alla elever få uppleva. Åtminstone alla språkelever. Att få känna att språket bär, att man själv kan fråga vägen, beställa mat, köpa souvenirer. Att få vidgade vyer, ny tillhörighet i världen, historia, kultur, geografi - både användning för och exempel på mycket av det man lärt sig i skolan. Men något som är minst lika viktigt är att prova på att själv vara främlingen. Den som andra leende och tålmodigt lyssnar på när man stakar sig fram, den som behöver be främlingar om hjälp för minsta lilla grej - att själv vara den andre. Det tror jag är en väldigt viktig erfarenhet att ha i bagaget. I synnerhet i ett mångkulturellt samhälle.
Självklart har vi gjort en blogg om resan. Här är länken till Djäknepark à Paris. Börja från första inlägget och beta er neråt. Jag är förstås partisk, men jag tycker den är mycket läsvärd. :) Fler inlägg och förstås mängder av bilder på väg.
Under en långhelg i Paris med mina C-kurselever blev jag emellertid framför allt påmind om hur magiskt det är att återupptäcka en fantastisk stad genom nya rena ögon och om hur glad man blir när man ser elever förälska sig i det man själv redan älskar. All stress, all ångest och allt gnet försvinner som dimma en solig morgon inför det.
Just den här resan bjöd också på så mycket mer. Jag kommer aldrig att glömma Samas skratt, Mannes legoaffärer, Sannas skinnjacka, Maria i Notre Dame, Simons lasersiktesaffärer, Philips blinkande Eiffeltorn och Mathildas mattebok. Inte heller våra middagar med delad humor, delad poesi och delad mat.
Min efterhandsreflektion är att det här borde alla elever få uppleva. Åtminstone alla språkelever. Att få känna att språket bär, att man själv kan fråga vägen, beställa mat, köpa souvenirer. Att få vidgade vyer, ny tillhörighet i världen, historia, kultur, geografi - både användning för och exempel på mycket av det man lärt sig i skolan. Men något som är minst lika viktigt är att prova på att själv vara främlingen. Den som andra leende och tålmodigt lyssnar på när man stakar sig fram, den som behöver be främlingar om hjälp för minsta lilla grej - att själv vara den andre. Det tror jag är en väldigt viktig erfarenhet att ha i bagaget. I synnerhet i ett mångkulturellt samhälle.
Självklart har vi gjort en blogg om resan. Här är länken till Djäknepark à Paris. Börja från första inlägget och beta er neråt. Jag är förstås partisk, men jag tycker den är mycket läsvärd. :) Fler inlägg och förstås mängder av bilder på väg.
lördag 21 april 2012
Upp till kamp för språken!
I dag, under årsmötet här i Härnösand, blev jag vald till ny ordförande för LMS - riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk.
LMS har betytt mycket för mig under min karriär som språklärare. Nätverk, vänner, stöd och råd och dessutom har merparten av den ämnesfortbildning jag har fått arrangerats av LMS. När jag nu har fått det här uppdraget är det i ett läge där LMS, som en gång var en självklar centralpunkt för språklärare, sedan flera år dras med sjunkande medlemsantal och även med sjunkande medlemsengagemang. Det är också i ett läge där språkkunskaperna i landet länge sjunkit - mitt i en tid av globalisering och allt större behov av internationellt samarbete, rörlighet och språkkunskaper.
Mitt nya uppdrag är alltså inget glassigt hedersuppdrag, utan här handlar det om att utan arvoden och med få stödfunktioner kavla upp ärmarna och kämpa. Att kämpa för att LMS igen ska bli en förening som gör det lättare för alla språklärare att nätverka, samarbeta, påverka och spetsa sin kompetens. Och det ska inte som idag vara på språklärarnas egen tid och bekostnad. Vi kommer att jobba hårt för att få antingen kommunerna eller staten att ta sitt ansvar för språklärares tillgång till samarbete, fortbildning och utveckling. Och kan andra lärargrupper dra nytta av våra ansträngningar, desto bättre.
Men det kommer inte att lyckas för att jag och några till kavlar upp ärmarna. Skall det lyckas måste vi bli fler och vi måste hjälpas åt. ... Och det måste lyckas. För våra elevers skull.
Om du är språklärare eller i övrigt vill lägga extra krut på att stödja språken bli medlem och/ elller gå med i vår Facebook-grupp.
I det senaste numret av Lingua, medlemstidningen, hade tillförordnade ordförande Eva Zetterberg- Pettersson skrivit en så inspirerande och viktig text att jag bad att få publicera den här i min blogg. Här kommer den:
Tf Ordföranden har ordet
Kära kolleger i LMS!
Som vikarierande ordföranden för LMS Riksförening (fram till årsmötet i Härnösand) har jag just nu förmånen att närmare bekanta mig med vår anrika och mångsidiga förening. Att sitta på två stolar, som tf ordföranden och som representant för ämnet engelska, ger mig en unik inblick i föreningen -- vilken ger mig anledning att fundera över föreningens dåtid och framtid.
Skolvärlden har förändrats dramatiskt de senaste decennierna och detta har naturligtvis påverkat även LMS. Tillåt mig att ställa en burdus fråga: Har LMS en roll att spela idag? Vårt vikande medlemsantal, en halvering under tjugo års tid, vittnar dessvärre om att många språklärare tvivlar. Men om LMS spelat ut sin roll borde de frågor vi arbetar med vara inaktuella. Har de främmande språken en så stark ställning i utbildningsväsendet och i samhället idag att de inte längre behöver försvaras? Är kvalitativ fortbildning lättillgänglig? Har man som lärare goda kanaler för kontakt och utbyte med myndigheter, forskning och läromedelsproducenter? Är man orienterad i vad som händer i Europa och i världen när det gäller språkpedagogik? Har man ett brett nätverk av kolleger att tillgå för diskussion av yrkesrelaterade frågor?
Få språklärare skulle nog svara att de är nöjda med sakernas tillstånd i samhället, skolan och sin yrkesverksamhet. Förmodligen är missnöjet större idag än var det var under den tid då i princip alla språklärare var medlemmar. Med andra ord finns det all anledning för LMS att fortsätta sitt arbete. En sak är dock klar: vi måste förändra våra arbetssätt -- för många av dessa har blivit föråldrade. Att vara föreningsaktiv är inte längre en självklarhet, som det var förr, och därför måste vi lyfta fram fördelarna med att vara medlem i LMS. Vi som är företroendevalda måste engagera oss i ett förändringsarbete för att anpassa aktiviteterna till de förutsättningar och behov som finns idag. Låt oss se detta som en utmaning! Som enskild medlem väljer man förstås själv i vilken mån man vill vara aktiv och för mig är idealet att LMS har någonting att erbjuda alla! Om du har idéer eller önskemål, kontakta någon av oss i riksstyrelsen eller i din lokalförening.
Slutligen, eftersom omvärlden måste få upp ögonen för den gedigna verksamhet som språklärare och språkelever bedriver runr om i landet vill jag uppmana till att söka “European Label. Europeisk kvalitetsutmärkelse för Språk”. Detta pedagogiska pris ges till skolor som arbetar seriöst och innovativt för att förbättra sin undervisning i främmande språk. För mer information, se Skolverkets hemsida:
torsdag 22 september 2011
Skolan och Näringslivets hostile takeover
Skolan måste anpassas efter näringslivets behov ... Se där ett mantra vi fått vänja oss vid att höra en gång i månaden. I juli var det Lotta Edholm och Almega som förklarade att näringslivet kräver att eleverna inte bara förses med kunskaper utan även med de ”handlingskompetenser” näringslivet efterfrågar. Två exempel de nämner är punktlighet och förmåga att lämna in arbeten i tid. Jag skrev ett rätt vitrioliskt inlägg om den artikeln: Fy fan vad arg jag blir.
Efter små hopp över stenarna humaniora och naturvetenskap landar vi i augusti då Metta Fjelkner och Tobias Krantz anklagar skolan för Sveriges höga ungdomsarbetslöshet. Vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens. Vi måste samarbeta med näringslivet. Det här var i början av terminsstarten så det bidde inget blogginlägg från mig, bara några muttrade svordomar.
Efter det ytterligare ett hopp på en näringslivssten. Den här gången heter den entreprenörskap - något som ska genomsyra hela skolväsendet - på Svenskt Näringslivs begäran får man anta. Klagomålet den här gången är att vi inte gör som det var tänkt. Recensionen är på en skollag som trädde i kraft 1 juli och en läroplan som har gällt i några veckor. Följande sten heter jättesatsning på matematik - även det ett beställningsjobb?
I går var det så dags för språken. Metta Fjelkner och Tobias Krantz ännu en gång. ”Skolan måste anpassas till företagens behov av kunskaper i tyska och den kommande efterfrågan på kinesisk språkkompetens.”
Näringslivet borde efterfråga språk i väldigt mycket högre utsträckning än de gör, näringslivet förstår inte sitt eget bästa på den punkten. De förstår inte att efterfråga språkkunskaper hos sin personal, de förstår inte att utnyttja den kompetens som finns hos våra invandrare. Men det finns enormt många andra skäl att lära sig fler språk än att tillgodose näringslivets behov. Det finns också många andra samhällsnyttiga skäl till språkstudier. Det är också märkligt att det språk som är det vanligaste främmande språket i Europa efter engelska och Europas andra språk om vi räknar i folkmängd - franska - överhuvudtaget inte nämns i artikeln. Ändå är Afrika en växande marknad för Europa - en kontinent där franskan har en dominant ställning. Och kinesiska? Ett svårlärt språk långt från vårt eget som talas i ett land som ligger väldigt långt från vårt eget, det har man plötsligt bestämt är framtidens. Jag har varit med om det här förr. På sjuttiotalet var det ryska som var framtidens språk. Ingen av de jag kände som lydde uppmaningarna och läste ryska har haft någon yrkesmässig nytta av det.
Som om det här inte räckte hötter artikelförfattarna beskäftigt fingret åt lärarna när det gäller avhoppen från språken. ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Moderna språk är det enda högstadieämnet eleverna kan välja bort och ersätta med - typ läxläsning, möjlighet att få extra tid för två kärnämnen, slippa läxor, prov. Varför inte göra ett experiment? Vi låter eleverna välja bort fysik och kemi och ser hur många det blir. Eller varför inte matte? Ett ämne som också kan behöva piffas upp och göras mer inspirerande.
Det här landet är på väg att bli så utilitaristiskt att det skrämmer mig. Än en gång har jag skäl att citera Oscar Wilde: ”Vi lever i en tid av mycket arbete och litet bildning. En tid då människor är så flitiga att de blir dumma”
Den här gången bjuder jag på ytterligare ett - särskilt ägnat att tirritera Svenskt Näringsliv:
”Punctuality is the thief of time.” Oscar Wilde.
Bloggar: Missa inte Motpols inlägg där han gör oss litet klokare när det gäller kinesiskan. Örfilar och Gladsparkar, Det progressiva USA, Aurora, Lotta Edhollms blogg. Bertil Törestad skriver insiktsfullt om marknadsanpassningen av skolan: Kritisk insyn: Skolan drar åt höger
Idag skriver professor Hugo Lagercrantz en artikel där han ifrågasätter poängen med att lära sig språk sent. Han har förstås rätt i att små barn lär sig språk snabbare och lättare, men motivation och arbetsvilja väger ännu tyngre. Att vi flyttade ner språken i åk 6 har inte inneburit någon höjd språkkompetens - tvärtom. Jag kan lära Komvux-elever hela högstadiekursen på en termin. Själv började jag med både tyska och franska på gymnasiet. Idag kan jag läsa Proust och diskutera filosofi på franska och utttalet är alls inte pjåkigt.
Efter små hopp över stenarna humaniora och naturvetenskap landar vi i augusti då Metta Fjelkner och Tobias Krantz anklagar skolan för Sveriges höga ungdomsarbetslöshet. Vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens. Vi måste samarbeta med näringslivet. Det här var i början av terminsstarten så det bidde inget blogginlägg från mig, bara några muttrade svordomar.
Efter det ytterligare ett hopp på en näringslivssten. Den här gången heter den entreprenörskap - något som ska genomsyra hela skolväsendet - på Svenskt Näringslivs begäran får man anta. Klagomålet den här gången är att vi inte gör som det var tänkt. Recensionen är på en skollag som trädde i kraft 1 juli och en läroplan som har gällt i några veckor. Följande sten heter jättesatsning på matematik - även det ett beställningsjobb?
I går var det så dags för språken. Metta Fjelkner och Tobias Krantz ännu en gång. ”Skolan måste anpassas till företagens behov av kunskaper i tyska och den kommande efterfrågan på kinesisk språkkompetens.”
Näringslivet borde efterfråga språk i väldigt mycket högre utsträckning än de gör, näringslivet förstår inte sitt eget bästa på den punkten. De förstår inte att efterfråga språkkunskaper hos sin personal, de förstår inte att utnyttja den kompetens som finns hos våra invandrare. Men det finns enormt många andra skäl att lära sig fler språk än att tillgodose näringslivets behov. Det finns också många andra samhällsnyttiga skäl till språkstudier. Det är också märkligt att det språk som är det vanligaste främmande språket i Europa efter engelska och Europas andra språk om vi räknar i folkmängd - franska - överhuvudtaget inte nämns i artikeln. Ändå är Afrika en växande marknad för Europa - en kontinent där franskan har en dominant ställning. Och kinesiska? Ett svårlärt språk långt från vårt eget som talas i ett land som ligger väldigt långt från vårt eget, det har man plötsligt bestämt är framtidens. Jag har varit med om det här förr. På sjuttiotalet var det ryska som var framtidens språk. Ingen av de jag kände som lydde uppmaningarna och läste ryska har haft någon yrkesmässig nytta av det.
Som om det här inte räckte hötter artikelförfattarna beskäftigt fingret åt lärarna när det gäller avhoppen från språken. ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Moderna språk är det enda högstadieämnet eleverna kan välja bort och ersätta med - typ läxläsning, möjlighet att få extra tid för två kärnämnen, slippa läxor, prov. Varför inte göra ett experiment? Vi låter eleverna välja bort fysik och kemi och ser hur många det blir. Eller varför inte matte? Ett ämne som också kan behöva piffas upp och göras mer inspirerande.
Det här landet är på väg att bli så utilitaristiskt att det skrämmer mig. Än en gång har jag skäl att citera Oscar Wilde: ”Vi lever i en tid av mycket arbete och litet bildning. En tid då människor är så flitiga att de blir dumma”
Den här gången bjuder jag på ytterligare ett - särskilt ägnat att tirritera Svenskt Näringsliv:
”Punctuality is the thief of time.” Oscar Wilde.
Bloggar: Missa inte Motpols inlägg där han gör oss litet klokare när det gäller kinesiskan. Örfilar och Gladsparkar, Det progressiva USA, Aurora, Lotta Edhollms blogg. Bertil Törestad skriver insiktsfullt om marknadsanpassningen av skolan: Kritisk insyn: Skolan drar åt höger
Idag skriver professor Hugo Lagercrantz en artikel där han ifrågasätter poängen med att lära sig språk sent. Han har förstås rätt i att små barn lär sig språk snabbare och lättare, men motivation och arbetsvilja väger ännu tyngre. Att vi flyttade ner språken i åk 6 har inte inneburit någon höjd språkkompetens - tvärtom. Jag kan lära Komvux-elever hela högstadiekursen på en termin. Själv började jag med både tyska och franska på gymnasiet. Idag kan jag läsa Proust och diskutera filosofi på franska och utttalet är alls inte pjåkigt.
söndag 2 maj 2010
Jag pratar som jag vill och du pratar som du kan
Någon som retar upp sig på språkblandningen i den här bloggen?
Då säger jag bara som min bror gjorde när några fulla killar uppmanade honom och hans kumpan att prata finska eftersom de bodde i Finland och ”Suomesta leipäsi saat”. (det är från Finland du får ditt bröd). ”Sä puhut mihin sä pystyt, mä puhun mitä mä haluan” löd min brors uppriktiga och odiplomatiska svar. Kompisen hamnade på sjukhus, ett kvitto på att min bror hade rätt, på att de unga språkpoliserna verkligen var fulla och en fingervisning om att det är klokt att kombinera en vass tunga med ett annat vapen. Om så blott med en harvärja.
Andra bloggar om språk: Tungomålet, lingvistbloggen, Örfilar & Gladsparkar och förstås ständige sekreteraren Peter Englund. Bloggare som inte tycker att man ska blanda som man vill hittar du hos Språkförsvaret. Om Frankrike, språk och Horace Engdahl skriver Eva Swedenmark.
Då säger jag bara som min bror gjorde när några fulla killar uppmanade honom och hans kumpan att prata finska eftersom de bodde i Finland och ”Suomesta leipäsi saat”. (det är från Finland du får ditt bröd). ”Sä puhut mihin sä pystyt, mä puhun mitä mä haluan” löd min brors uppriktiga och odiplomatiska svar. Kompisen hamnade på sjukhus, ett kvitto på att min bror hade rätt, på att de unga språkpoliserna verkligen var fulla och en fingervisning om att det är klokt att kombinera en vass tunga med ett annat vapen. Om så blott med en harvärja.
Andra bloggar om språk: Tungomålet, lingvistbloggen, Örfilar & Gladsparkar och förstås ständige sekreteraren Peter Englund. Bloggare som inte tycker att man ska blanda som man vill hittar du hos Språkförsvaret. Om Frankrike, språk och Horace Engdahl skriver Eva Swedenmark.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
