Om LR:s förvirrande inlägg om bildning, fortbildning och näringsliv i GP.

Idag publicerar GP en artikel skriven av mig och undertecknad av Bengt Söderhäll, Sven Björkman och  Carla Cariboni Killander;  Måste bildning vara lönsamt?   Min rubrik var "Skolan måste se längre än till näringslivets behov". Det handlar om en replik på LR:s artikel  ”Sverige måste satsa på klassisk bildning” (GP 27.9.).

I sin artikel hävdar Metta Fjelkner, Ebba Witt-Brattström, Björn Ranelid och Hans-Albin Larsson en väldig massa saker. Mestadels sådant som har svag koppling till rubriken och svag - om någon - koppling till LR:s uppdrag.  ’Skolan måste satsa på klassisk bildning för att näringslivet efterfrågar det’ är en sådan sak. Att ”tyska, kinesiska och spanska är de språk på vilka skolan bör satsa” en annan. Elevernas sjunkande modersmålskunskaper är ytterligare ett spår, historieämnets betydelse för näringslivet ett fjärde. Som nästa sidospår tar man upp nordiska språk, som det sjätte svenska som andra språk. Därefter kommer det någon formulering om behovet av fortbildning för lärare, något om Sveriges konkurrenskraft, en mening om vikten av fast timplan ... lönen förstås ... den ska höjas ... ja och så måste administrationsbördan minskas. Denna förvirrande soppa avslutas med följande fras: ”Bildning är inte mekanisk produktion. Det ligger i landets långsiktiga intresse att en satsning på den klassiska bildningen, omvandlad för vår tid, kommer till stånd – ju förr, desto bättre.”
Det här är en artikel av slaget: Vi måste få in en artikel till bokmässan med rätt undertecknare. Och vad kunde väl vara mer rätt för bokmässan än en författare och en litteraturvetare?  Vi slänger in litet om bildning, kultur, läsförståelse och språk för att få Björn Ranelid och Ebba Witt-Brattström på kroken, en  släng om historia till Hans Albin Larsson och så något om nordiska språk, för om det har vi ju själva ett seminarium.  På det en tesked fortbildning, ett kryddmått lön, en bisats om arbetsvillkor - och så var det klart.

Något som jag kritiserat många gånger förr och som jag kommer att kritisera varje gång jag stöter på det är när lärarnas fackförbund debatterar i strid mot sina egna medlemmar. Den trista ovanan att klia mäktiga ryggar genom att använda debattutrymmet strategiskt. Det värsta exemplet här är när Eva-Lis Sirén debatterade ihop med SKL:s Anders Knape (Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden ... igen), men Lärarförbundet är långtifrån ensamma om missbruket.  LR har en beklaglig ovana att skriva ihop med Svenskt Näringsliv där det snarare är Svenskt Näringslivs ärenden man går än lärarnas. Läs gärna mitt gamla inlägg Skolan och Näringslivets hostile take-over från i fjol.   Ständiga referenser till lönsamhet och exportindustri hör inte heller hemma i lärarfackens debatterande. Det är oss lärare, inte företagarna, våra fackförbund representerar.  Och vi har en helt annan agenda och helt andra hjärtefrågor.

I det här fallet är det inte bara Svenskt Näringsliv man flirtar med.  Det är givetvis för att ta en poäng hos Jan Björklund som LR lyfter kinesiskan. Istället för att vända sig till medlemmarna och fråga, vad tror ni om att införa kinesiska på grundskolan, anammar man rätt upp och ner Jan Björklunds ställningstagande och driver det därefter som förbundets. Nu i den här artikeln, för ett år sedan i ”Skolan måste satsa på tyska och kinesiska” på DN-debatt. Något som är svårare att förklara - och något Jan Björklund hittills avhållit sig från -  är LR:s konsekventa utelämnande av  franskan.  ... Man kan fråga sig om det alls ingår i ett fackförbunds uppdrag att driva opinion när det gäller vilka språk som ska prioriteras i skolan. Det enda läge där jag kan hitta försvar för en sådan opinionsbildning är om medlemmarna uttryckligen önskar att man ska driva frågan. Så är det definitivt inte i det här fallet.

När kramandet av mäktiga bundsförvanter går som längst hamnar LR i ren konflikt med oss lärare. I augusti i fjol anklagade Metta Fjelkner och Tobias Krantz skolan för den höga arbetslösheten. Vi lärare behöver samarbeta mer med näringslivet och vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens, förklarade de. I följande artikel hötte samma artikelförfattare beskäftigt åt språklärarna: ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Vi lärare är vana vid att höra att allt som är fel med skolan är vårt fel, vana att höra att vi behöver skärpa oss. Men ska vi verkligen behöva ta det från vårt eget fackförbund? Jag var knappast den enda av LR:s medlemmar som spottade och fräste över de två artiklarna.

Vi lärare har svårt att göra oss hörda i debatten och blir sällan ombedda att uttala oss. Det här kan verka som ett märkligt påstående från just mig. Jag har fått många artiklar publicerade. Men det hade jag knappast lyckats med om jag inte samtidigt hade varit politiskt aktiv. Partibeteckningen är ett Sesam öppna dig, lärartiteln snarast ett minus.  Jag har till exempel betydligt lättare att få in en artikel som jag undertecknar som ordförande för Liberala Kvinnor Östergötland än som ordförande för Riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk. Ändå har LK Östergötland cirka 50 medlemmar, Liberala Kvinnor riks någonstans runt 1000 medlemmar medan LMS  har 2500 medlemmar. Att tala för 50 liberala feminister smäller alltså högre än att tala för 2500 språklärare.

Den dystra sanningen är att fackförbunden är våra främsta språkrör.  Den lika dystra sanningen är att de alldeles för ofta missbrukar vårt förtroende och missköter det uppdraget. Jag tycker att vi behöver säga ifrån om den saken.