Skolforum, Superlärarna och motivationen.

Nu kanske Henrik Birkebo tycker att jag skriver två artiklar i en igen, en om min föreläsning  på Skolforum, en om den floppade satsningen på superlärare. Men jag ska försöka leda i bevis att de två ämnena hör ihop. :)

På tisdag 12.30 ska jag alltså föreläsa om Språkbedömning i motivationens tjänst på Skolforum. Den språklärare som har annat för sig under vecka 44 får en ny chans på LMS språkbåt den 10 - 11 mars 2013. :) Givetvis har jag ägnat en hel del tid åt att förbereda mig både mentalt och praktiskt. Bland annat medelst en ”walk down memory lane” där det inte finns några superlärare, men däremot både skickliga och mindre minnesvärda sådana.

Bedömning och motivation... Om man blir bedömd som motsatsen till superlärare ...låt oss kalla det B-lärare ... vad skulle ge en tillräckligt kraftig kompetensutveckling för att lyfta den läraren åtminstone till ett B+? En elev som inte når skolans mål kan vi absolut inte kalla för en B-elev, för vi vet ju alla att det bara finns dåliga lärare, inte dåliga elever. Men vi kan förstås ändå resonera kring vad som skulle motivera till större kunskapsutveckling även där.

När jag gick i skolan fanns ingen annan bedömning än betyg. Inga omdömen, inga utvecklingsplaner, inga åtgärdsprogram, inte ens kommentarer i uppsatserna utöver de språkliga. Just det sistnämnda berodde kanske också på att jag bara hade halvdana svensklärare både på högstadiet och i gymnasiet. Inte tror jag att de hade blivit behjälpta av superlärare heller. Röda X var den lataste lärare jag någonsin träffat. Hon var aldrig förberedd, sket i arbetsron så till den grad att vi lika gärna kunde ha gått i en svensk skola, hon satte oss i övningsboks-arbete medan hon pysslade med annat, gissningsvis planer på att störta regeringen, eller införliva Finland i Sovjetunionen. De enda gånger hon talade med oss var hennes ärende nämligen att förespråka kommunismen. Vi var råa i vår humor och öppenhjärtiga i vår kritik, men henne gick det inte att bli av med, hur många turer vi än tog in till rektor. Läraren på gymnasiet var inte fullt lika usel, men någon arbetsmyra var han långt ifrån. Går det att coacha bort lättja och ointresse för uppdraget? Mitt recept skulle vara att vråla: Kavla upp ärmarna och gör ditt jobb eller sök dig annorstädes. Det finns inget som jag har svårare att tolerera än lata lärare. De signalerar två saker till eleverna som ingen lärare får signalera: ni är inte viktiga och det vi gör här är inte heller viktigt. Dessutom sabbar de för den stora majoriteten lärare som faktiskt jobbar häcken av sig. (Jag kan skriva det här riskfritt, för jag är tämligen övertygad om att lata lärare inte läser lärarbloggar.)

 Inga omdömen alltså. Å andra sidan hade vi betyg från första klass i alla ämnen. Betygen till jul var litet tillhöftade, det var årsbetygen som var de viktiga. Fick man underkänt på ett årsbetyg fick man gå en villkorskurs under sommaren, underkänt på fler än två betyg ledde till automatisk omgång. Ändå upplevde jag  denna summativa bedömning som formativ - dvs den gav information om var målet var, var jag var och vad som behövdes för att komma från punkt a till punkt b. Inte gener, inte kontakter, inte lydnad, inte ordning - utan arbete i rätt mängd och av rätt slag. Receptet var alltid detsamma: Kavla upp ärmarna och gör klart det arbete du lämnat ogjort. Gör du det inte blir konsekvensen bara ännu mer arbete ihop med ett extra skolår. ... Precis det jag önskar lata lärare. Vi diskuterade aldrig betyg, jag och mina kompisar, men vi var rackarns motiverade att hålla oss på rätt sida godkänt ribban.

Nu får vi emellertid lära oss att summativ bedömning kan utgöra yttre motivation som kan skada den inre och att vi istället ska ägna oss åt formativ bedömning som stärker den inre.  Det här är litet problematiskt. Bedömning är nämligen kommunikation - om budskapet mottas och får rätt effekt har bedömningen fungerat, om det avvisas eller får fel effekt har bedömningen misslyckats - oberoende av om den är summativ eller formativ.. Och det som lyckas med en elev behöver inte alls lyckas med en annan. Vissa är så motiverade att lära sig att de inte behöver några vägskyltar överhuvudtaget. Förvånat tittar de upp och märker att de redan är i Haparanda. Vissa elever är extremt betygsfixerade, andra har stort behov av dialog, handledning.

Finns det olika av- och på-knappar för motivation hos tonåringar och hos deras lärare? Det tror inte jag. När det gäller de allra flesta av oss är rädsla och osäkerhet av-knappar. En ännu värre av-knapp är att bli stämplad, den kanske värsta att bli felstämplad. Motiverade blir vi av att bli sedda, bekräftade, behandlade som kompetenta subjekt, inte som passiva och inkompetenta objekt. Det här gäller elever, lärare, rektorer - alla ända upp till utbildningsministern. Ändå envisas man med samma evinnerliga toppstyrning.  Man stämplar lärare vid vissa skolor som inkompetenta. Och som lök på laxen erbjuder man botemedel som befäster stämpeln. Du får sämre lön för du är en sämre lärare. Du är så dålig att vi skaffat en superlärare som ska försöka ta sig an det otacksamma uppdraget att göra dig litet mindre usel. Hur skulle det där fungera på eleverna? Du fick dåliga betyg så du får sämre skolmat och blir portad från skidresan. Du fick dåliga betyg, så vi sätter en annan elev, en superelev att observera dig och tala om varför du suger i matte och tyska.

Det kanske finns någon enstaka ”glutton for punishment” som skulle stimuleras av sådan behandling, men de flesta av oss skulle sjunka rakt ner i källaren. Tänk om elevens dåliga resultat beror på en dålig lärare? På dig själv. Tänk om skolornas dåliga resultat beror på en dålig styrning? På korkade politiska beslut? På bristande resurser?

Det största misstaget i superlärarsatsningen är just att man lägger ansvaret på fel plats. Ansvaret ligger hos politiker, tjänstemän och skolledare, inte hos enskilda lärare. Är problemet bristfälliga kunskaper hos eleverna? Eller är det bristfällig bedömning på grannskolan? Som i Nossebro - bäst i klassen när det gäller glädjebetyg. Finns det förutsättningar för lärande? Kunniga, behöriga lärare, bra läromedel, lokaler, scheman, elevhälsa? Rimlig arbetsbörda för lärarna? Rimlig storlek på klasserna? En fungerande socialtjänst och samarbetsvillig polis? Viktigast av allt: Är elevunderlaget tillräckligt blandat? Jag använder olikheterna i klassen som en hävstång för att få upp allas resultat. Det gjorde även lärarna i det ursprungliga programmet Klass A. Utan motorer, förebilder, resonansbotten i klassen är det väldigt svårt att få till stånd en arbetsmoral, kunskapsresor. Ytterligare en viktig faktor är föräldrarna. I Sverige har man valt att ge dem en nyckelroll. Det ökar givetvis också skillnaden mellan de elever som har engagerade föräldrar och de vars föräldrar knappt håller näsan ovanför vattenytan.

Det andra misstaget är att  toppstyra och målstyra samtidigt. Medelstyrning eller målstyrning - inte båda. Att det är bättre att erbjuda många vägar till målet och att målstyrning får oss att växa gäller i alla verksamheter, men det gäller alldeles särskilt i skolan. Lärarens och rektorns yrkesliv är aldrig statiska. Skolan kräver initiativ, beslutstagande, problemlösning varje dag, varje stund. En passiv och lydig lärare kan inte vara en skicklig lärare därför måste insatser för att förbättra undervisningen handla om att stärka lärarna, inte försvaga dem.

... Så tillbaka till ursprungsfrågan ... Om man blir bedömd som motsatsen till superlärare ...låt oss kalla det B-lärare ... vad skulle ge en tillräckligt kraftig kompetensutveckling för att lyfta den läraren åtminstone till ett B+? För det första måste den läraren vara ett subjekt i sin egen utveckling. När rektor och lärare är eniga om vilka målen är och var man befinner sig bör läraren själv få resonera kring orsakerna, själv ha sista ordet om hur man ska gå tillväga. Handledning, kompetensutveckling, learning study, dialog med eleverna, coachning eller annat. Först därefter kan rektor peka med hela handen. Men coachning är inte det första jag skulle ordinera som rektor. Min första åtgärd skulle vara att låta läraren auskultera hos andra lärare. Inte bara hos en utan hos flera. Inte bara hos lärare i det egna ämnet utan hos lärare i flera olika ämnen. Varför? För att man måste inse var man befinner sig innan man kan röra sig i rätt riktning. Självinsikt måste komma först. Dessutom är det ett gyllene sätt att fylla på verktygslådan, att ge läraren metoder, insikter på ett icke hotfullt och mästrande sätt. Det är också så jag använder kamratbedömning. Goda exempel, inspiration, signalen att mycket är möjligt - aldrig för att hota, mästra.

Lärare och elever har samma av- och på-knappar, men det finns en avgörande skillnad. En god grundutbildning är varje elevs rättighet. Att vara lärare är däremot ingen rättighet. Jag har träffat ett antal lärare som jag skulle ha avskedat utan en sekunds tvekan om jag var rektor. En dålig lärare kan ställa till med så oerhört mycket elände. Jag har en gång ringt en rektor och sagt så här: ”Om ni envisas med att ha en så usel lärare anställd som X måste ni åtminstone se till att inga elever kan ha honom under alla tre högstadieåren”. Följande termin hade min dotter en ny lärare. Det har påverkat hennes motivation, gymnasieval, betyg ... ja kanske till och med riktningen på hennes yrkesval, vem vet? Varför fick inte den läraren sparken? Kanske för att det är väldigt svårt och omständligt att avskeda en fast anställd lärare. Kanske för att det är så väldigt drastiskt. Man skickar en person in i oanställningsbarhet, skam och utanförskap. Är ansvaret ens här den enskilda lärarens? Eller lärarhögskolans? Rektorns? ...  Om alla de miljoner som avsattes för den här satsningen istället hade lagts på ett omskolningsprogram för lärare som inte borde vara lärare tror jag att de hade gjort betydligt mer nytta.


Media:  Ursprungsartikeln i gårdagens DN "Superlärarna släpps inte in i skolorna". Till min glädje uttalar sig Metta Fjelkner mot superlärarna i dagens DN.

Bloggar: Johan Kant och jag oöverens i Superlärarfrågan: Superlärarna inte välkomna. Inte ofta det händer. :) Mats i Tysta Tankar förundrar sig över incitamenten i Stockholm och i bloggen Kilskrift görs också en koppling mellan Superlärare och Skolforum. I bloggen Ekonomistas skriver Jonas Vlachos mycket läsvärda saker om incitament, motivation och skolan: Kan kommunerna incitamentsstyra? Missa inte heller Max Entin om Superlärarna.