måndag 29 oktober 2012

Skolforum, Superlärarna och motivationen.

Nu kanske Henrik Birkebo tycker att jag skriver två artiklar i en igen, en om min föreläsning  på Skolforum, en om den floppade satsningen på superlärare. Men jag ska försöka leda i bevis att de två ämnena hör ihop. :)

På tisdag 12.30 ska jag alltså föreläsa om Språkbedömning i motivationens tjänst på Skolforum. Den språklärare som har annat för sig under vecka 44 får en ny chans på LMS språkbåt den 10 - 11 mars 2013. :) Givetvis har jag ägnat en hel del tid åt att förbereda mig både mentalt och praktiskt. Bland annat medelst en ”walk down memory lane” där det inte finns några superlärare, men däremot både skickliga och mindre minnesvärda sådana.

Bedömning och motivation... Om man blir bedömd som motsatsen till superlärare ...låt oss kalla det B-lärare ... vad skulle ge en tillräckligt kraftig kompetensutveckling för att lyfta den läraren åtminstone till ett B+? En elev som inte når skolans mål kan vi absolut inte kalla för en B-elev, för vi vet ju alla att det bara finns dåliga lärare, inte dåliga elever. Men vi kan förstås ändå resonera kring vad som skulle motivera till större kunskapsutveckling även där.

När jag gick i skolan fanns ingen annan bedömning än betyg. Inga omdömen, inga utvecklingsplaner, inga åtgärdsprogram, inte ens kommentarer i uppsatserna utöver de språkliga. Just det sistnämnda berodde kanske också på att jag bara hade halvdana svensklärare både på högstadiet och i gymnasiet. Inte tror jag att de hade blivit behjälpta av superlärare heller. Röda X var den lataste lärare jag någonsin träffat. Hon var aldrig förberedd, sket i arbetsron så till den grad att vi lika gärna kunde ha gått i en svensk skola, hon satte oss i övningsboks-arbete medan hon pysslade med annat, gissningsvis planer på att störta regeringen, eller införliva Finland i Sovjetunionen. De enda gånger hon talade med oss var hennes ärende nämligen att förespråka kommunismen. Vi var råa i vår humor och öppenhjärtiga i vår kritik, men henne gick det inte att bli av med, hur många turer vi än tog in till rektor. Läraren på gymnasiet var inte fullt lika usel, men någon arbetsmyra var han långt ifrån. Går det att coacha bort lättja och ointresse för uppdraget? Mitt recept skulle vara att vråla: Kavla upp ärmarna och gör ditt jobb eller sök dig annorstädes. Det finns inget som jag har svårare att tolerera än lata lärare. De signalerar två saker till eleverna som ingen lärare får signalera: ni är inte viktiga och det vi gör här är inte heller viktigt. Dessutom sabbar de för den stora majoriteten lärare som faktiskt jobbar häcken av sig. (Jag kan skriva det här riskfritt, för jag är tämligen övertygad om att lata lärare inte läser lärarbloggar.)

 Inga omdömen alltså. Å andra sidan hade vi betyg från första klass i alla ämnen. Betygen till jul var litet tillhöftade, det var årsbetygen som var de viktiga. Fick man underkänt på ett årsbetyg fick man gå en villkorskurs under sommaren, underkänt på fler än två betyg ledde till automatisk omgång. Ändå upplevde jag  denna summativa bedömning som formativ - dvs den gav information om var målet var, var jag var och vad som behövdes för att komma från punkt a till punkt b. Inte gener, inte kontakter, inte lydnad, inte ordning - utan arbete i rätt mängd och av rätt slag. Receptet var alltid detsamma: Kavla upp ärmarna och gör klart det arbete du lämnat ogjort. Gör du det inte blir konsekvensen bara ännu mer arbete ihop med ett extra skolår. ... Precis det jag önskar lata lärare. Vi diskuterade aldrig betyg, jag och mina kompisar, men vi var rackarns motiverade att hålla oss på rätt sida godkänt ribban.

Nu får vi emellertid lära oss att summativ bedömning kan utgöra yttre motivation som kan skada den inre och att vi istället ska ägna oss åt formativ bedömning som stärker den inre.  Det här är litet problematiskt. Bedömning är nämligen kommunikation - om budskapet mottas och får rätt effekt har bedömningen fungerat, om det avvisas eller får fel effekt har bedömningen misslyckats - oberoende av om den är summativ eller formativ.. Och det som lyckas med en elev behöver inte alls lyckas med en annan. Vissa är så motiverade att lära sig att de inte behöver några vägskyltar överhuvudtaget. Förvånat tittar de upp och märker att de redan är i Haparanda. Vissa elever är extremt betygsfixerade, andra har stort behov av dialog, handledning.

Finns det olika av- och på-knappar för motivation hos tonåringar och hos deras lärare? Det tror inte jag. När det gäller de allra flesta av oss är rädsla och osäkerhet av-knappar. En ännu värre av-knapp är att bli stämplad, den kanske värsta att bli felstämplad. Motiverade blir vi av att bli sedda, bekräftade, behandlade som kompetenta subjekt, inte som passiva och inkompetenta objekt. Det här gäller elever, lärare, rektorer - alla ända upp till utbildningsministern. Ändå envisas man med samma evinnerliga toppstyrning.  Man stämplar lärare vid vissa skolor som inkompetenta. Och som lök på laxen erbjuder man botemedel som befäster stämpeln. Du får sämre lön för du är en sämre lärare. Du är så dålig att vi skaffat en superlärare som ska försöka ta sig an det otacksamma uppdraget att göra dig litet mindre usel. Hur skulle det där fungera på eleverna? Du fick dåliga betyg så du får sämre skolmat och blir portad från skidresan. Du fick dåliga betyg, så vi sätter en annan elev, en superelev att observera dig och tala om varför du suger i matte och tyska.

Det kanske finns någon enstaka ”glutton for punishment” som skulle stimuleras av sådan behandling, men de flesta av oss skulle sjunka rakt ner i källaren. Tänk om elevens dåliga resultat beror på en dålig lärare? På dig själv. Tänk om skolornas dåliga resultat beror på en dålig styrning? På korkade politiska beslut? På bristande resurser?

Det största misstaget i superlärarsatsningen är just att man lägger ansvaret på fel plats. Ansvaret ligger hos politiker, tjänstemän och skolledare, inte hos enskilda lärare. Är problemet bristfälliga kunskaper hos eleverna? Eller är det bristfällig bedömning på grannskolan? Som i Nossebro - bäst i klassen när det gäller glädjebetyg. Finns det förutsättningar för lärande? Kunniga, behöriga lärare, bra läromedel, lokaler, scheman, elevhälsa? Rimlig arbetsbörda för lärarna? Rimlig storlek på klasserna? En fungerande socialtjänst och samarbetsvillig polis? Viktigast av allt: Är elevunderlaget tillräckligt blandat? Jag använder olikheterna i klassen som en hävstång för att få upp allas resultat. Det gjorde även lärarna i det ursprungliga programmet Klass A. Utan motorer, förebilder, resonansbotten i klassen är det väldigt svårt att få till stånd en arbetsmoral, kunskapsresor. Ytterligare en viktig faktor är föräldrarna. I Sverige har man valt att ge dem en nyckelroll. Det ökar givetvis också skillnaden mellan de elever som har engagerade föräldrar och de vars föräldrar knappt håller näsan ovanför vattenytan.

Det andra misstaget är att  toppstyra och målstyra samtidigt. Medelstyrning eller målstyrning - inte båda. Att det är bättre att erbjuda många vägar till målet och att målstyrning får oss att växa gäller i alla verksamheter, men det gäller alldeles särskilt i skolan. Lärarens och rektorns yrkesliv är aldrig statiska. Skolan kräver initiativ, beslutstagande, problemlösning varje dag, varje stund. En passiv och lydig lärare kan inte vara en skicklig lärare därför måste insatser för att förbättra undervisningen handla om att stärka lärarna, inte försvaga dem.

... Så tillbaka till ursprungsfrågan ... Om man blir bedömd som motsatsen till superlärare ...låt oss kalla det B-lärare ... vad skulle ge en tillräckligt kraftig kompetensutveckling för att lyfta den läraren åtminstone till ett B+? För det första måste den läraren vara ett subjekt i sin egen utveckling. När rektor och lärare är eniga om vilka målen är och var man befinner sig bör läraren själv få resonera kring orsakerna, själv ha sista ordet om hur man ska gå tillväga. Handledning, kompetensutveckling, learning study, dialog med eleverna, coachning eller annat. Först därefter kan rektor peka med hela handen. Men coachning är inte det första jag skulle ordinera som rektor. Min första åtgärd skulle vara att låta läraren auskultera hos andra lärare. Inte bara hos en utan hos flera. Inte bara hos lärare i det egna ämnet utan hos lärare i flera olika ämnen. Varför? För att man måste inse var man befinner sig innan man kan röra sig i rätt riktning. Självinsikt måste komma först. Dessutom är det ett gyllene sätt att fylla på verktygslådan, att ge läraren metoder, insikter på ett icke hotfullt och mästrande sätt. Det är också så jag använder kamratbedömning. Goda exempel, inspiration, signalen att mycket är möjligt - aldrig för att hota, mästra.

Lärare och elever har samma av- och på-knappar, men det finns en avgörande skillnad. En god grundutbildning är varje elevs rättighet. Att vara lärare är däremot ingen rättighet. Jag har träffat ett antal lärare som jag skulle ha avskedat utan en sekunds tvekan om jag var rektor. En dålig lärare kan ställa till med så oerhört mycket elände. Jag har en gång ringt en rektor och sagt så här: ”Om ni envisas med att ha en så usel lärare anställd som X måste ni åtminstone se till att inga elever kan ha honom under alla tre högstadieåren”. Följande termin hade min dotter en ny lärare. Det har påverkat hennes motivation, gymnasieval, betyg ... ja kanske till och med riktningen på hennes yrkesval, vem vet? Varför fick inte den läraren sparken? Kanske för att det är väldigt svårt och omständligt att avskeda en fast anställd lärare. Kanske för att det är så väldigt drastiskt. Man skickar en person in i oanställningsbarhet, skam och utanförskap. Är ansvaret ens här den enskilda lärarens? Eller lärarhögskolans? Rektorns? ...  Om alla de miljoner som avsattes för den här satsningen istället hade lagts på ett omskolningsprogram för lärare som inte borde vara lärare tror jag att de hade gjort betydligt mer nytta.


Media:  Ursprungsartikeln i gårdagens DN "Superlärarna släpps inte in i skolorna". Till min glädje uttalar sig Metta Fjelkner mot superlärarna i dagens DN.

Bloggar: Johan Kant och jag oöverens i Superlärarfrågan: Superlärarna inte välkomna. Inte ofta det händer. :) Mats i Tysta Tankar förundrar sig över incitamenten i Stockholm och i bloggen Kilskrift görs också en koppling mellan Superlärare och Skolforum. I bloggen Ekonomistas skriver Jonas Vlachos mycket läsvärda saker om incitament, motivation och skolan: Kan kommunerna incitamentsstyra? Missa inte heller Max Entin om Superlärarna.

23 kommentarer:

  1. Ja, visst är det bedrövligt med alla mediokra lärare i skolan! Lärare har under många debattår lagt skulden till dåliga skolresultat utanför skolan, t.ex.hos SKL. Nu är det upp till bevis! Släpp in andra lärare i ditt klassrum. Låt skolan
    bli en lärande organisation,som genom öppna dörrar låter alla att lära av varandra. Se till så att bestämmelserna om lärarlegitimation blir sådana att lärare som hyllar slutenhetskulturen inte blir legitimerade förrän de börjat hylla öppenhet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Slutenhetskultur? Tvärtom! Dörrarna är på vid gavel för en massa trams och usla åsiktsmaskiner. Varken lärare, elever, lektioner eller skolresultat blir automatiskt bättre för att så kallade superlärare granskar lärarna. Har själv haft "granskare" på mina lektioner. Den enda återkoppling jag har fått är ett par rader i en rapport. Fantastiskt eller hur? Det enda dessa superlärare åstadkom var att eleverna undrade vilka de var och vad de hade att göra i deras klassrum.

      Vill vi verkligen förändra skolan till det bättre så är det genom att återge lärarna förtroendet. En bra och gedigen lärarutbildning, återkommande fortbildning, karriärmöjligheter, en ledning som står bakom sin personal och naturligtvis en vettig lön. Idag tjänar till och med renhållningsarbetarna bättre än lärare. Så kan det inte få fortsätta!

      Radera
  2. Bertil, vilka alla mediokra lärare? Tvärtom har Sverige oändligt mycket bättre lärare än vad man förtjänar, kommunerna oändligt mycket mer utbyte av sina lärare än vad de förtjänar.

    SvaraRadera
  3. OK, Helena, om vi säger "ett antal lärare" då? Av vilka du träffat en del.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bertil, att vissa utövar sitt yrke mediokert kan vi aldrig komma undan - inte i någon bransch. Däremot måste vi göra det lättare att avskeda direkt olämpliga lärare, för de ställer till så mycket skada.

      Radera
  4. Kort kommentar till ett inlägg jag i dess helhet håller med om.

    Ge möjlighet till att auskultera hos andra lärare är något jag förordar i ett initialt skede, då detta ger den enskilda läraren fler insikter än att själv bli auskulterad. Då fokuset inte ligger på läraren själv och dennes eventuella brister och förtjänster.

    Därefter kan observation på lärarens egen undervisning komma in, antingen genom att någon sitter i klassrummet, eller genom videofilmning, som man i lugn och ro kan analysera sekvens för sekvens. Vad hände i det ögonblick något gick fel?

    Det finns många sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Monica, roligt att vi är överens. Och också att du påpekar att det finns många sätt. Ibland kan det räcka att en lärare byter arbetslag, eller årskurs, ibland behövs det massor av resurser.

      Radera
  5. Personligen skulle jag inte ha det minste emot att få respons på min undervisning från en s.k. "superlärare" (fast, please, kalla det någonting annat!). Ifall personen ifråga verkligen är omvittnat kompetent skulle det väl kunna leda till kompetensutveckling för min del?

    Jag kan egentligen tycka det är konstigt att detta inte redan görs.

    Åter igen förutsätter dock detta en skolledning som agerar som pedagogiska ledare och där det ges rejält med tidsutrymme åt samtal och upprepad återkoppling. Ska det vara en resa, så ska det vara en resa. Rektor behöver uttrycka personligt intresse, engagemang, tillit och kärlek (sic!).

    Sist: i många fall handlar en bristfällig undervisning inte om att läraren är "dålig" utan att förutsättningarna helt enkelt inte är rimliga. Då kommer inte skolans huvudman undan enkelt genom att satsa på några superlärare utan då är det större strukturella förändringar som behöver komma till stånd.

    SvaraRadera
  6. Henrik, visst kan sådant leda till kompetensutveckling - men nyckeln är att du efterfrågar det som kompetensutveckling. Bristfällig undervisning kan bero på mängder av olika saker - inklusive nageltrång och kärleksbekymmer. Först måste man reda ut orsaken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Röda X" kanske hade både nageltrång och kärleksbekymmer?

      En motfråga härvidlag: du skriver en hel del här om "lata" lärare. Har de lärare som du har i åtanke varit föremål för en ansvars- och omsorgsfull granskning så att det kunnat konstateras att roten till det onda i dessa fall varit just "lathet"?

      Personligen tror jag inte jag träffat särskilt många lata lärare (förutom mig själv som emellanåt kan vara lite lat). Finns det ett bra sätt att känna igen dem på?

      Radera
    2. Henrik, Röda X ägnade sig inte åt bristfällig undervisning, utan hon struntade i att undervisa. Det är stor skillnad mellan att vilja göra ett bra jobb, men inte klara av det och att överhuvudtaget inte bemöda sig med att försöka.

      Lata lärare? Ett exempel på det jag avser är lärare som regelmässigt avslutar lektioner för tidigt och påbörjar dem för sent, som tar privata mobilsamtal under lektionstid, som alltid har förhinder när det är något som behöver göras så att kollegor får ta hela jobbet, som undviker all typ av bedömning som medför hemarbete, som kör med samma planeringar och material år efter år. Det här är ingen vanlig lärarsort, men den är skadlig. Jag skulle säga att det har funnits minst två sådana på varje skola där jag jobbat. Som elev hade två sådana - båda i svenska. Man känner igen dem på att de är svåra att hitta på skolan annat än i fikarummet och i lektionssalen. På att deras elever står tålmodigt och väntar utanför lektionssalen dit de kommer med ytterkläder, men inget undervisningsmaterial.

      Människor utan ansvarskänsla och eller självdisciplin. ... Jag har sett dem inom politiken, jag har sett dem i skolor. De finns nog på de flesta ställen. Men i skolan kommer de åt att ställa till med mer elände än på de flesta andra ställen. Ändå får de fortsätta ostraffat karriären igenom.

      Radera
  7. Är det en stor sak? Alla yrkeskårer består av några mindre
    lämpade individer. Om det finns fler än normalt just bland
    lärarna beror det på rekryteringen. Kan vem som helst antas
    till lärarutbildningen är problemet sannolikt i tilltagande.
    Och då hjälper inte superpedagoger. Mer lök på laxen: om
    relativlönerna sjunker under lång tid och stöket tilltar
    finns risken för demoralisering. Folk gör då bara det som
    de anser sig betalda för, så lite som möjligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vet du att för första gången under mina 15 år som lärare har jag börjat tänka denna tanke: "jag kanske borde göra endast vad jag har betalt för". Har dock inte verkställt ännu; det är ju trots allt eleverna man fejsar. Men jag tror nog att riksen är överhängande att det blir så mer och mer.

      Radera
    2. Anonym, jag var helt säker på att jag hade svarat på dina kommentarer. Vet inte vad som hände. :(
      Det du beskriver är en obeveklig trend och den är mycket skadlig för skolan. Det är eleverna man måste ha i fokus som lärare. Inte klockan. Är inte lektionerna färdigförberedda, är inte jobbet gjort är man inte färdig, hur länge man än hållit på.

      Radera
    3. Jag håller faktiskt inte med dig om att det är en trend. Nu har jag givetvis en mycket begränsad bild men utifrån den häpnas jag över att så många håller entusiasmen vid liv. Kanske är det så att vi, med undantag givetvis, kör 100% till vi sällar oss till de 1/6 som tydligen lämnar läraryrket.

      Radera
    4. Anonym, vi kanske båda har rätt? Visst finns det många som håller entusiasmen vid liv och som kör 140 snarare än 100 procent. Men det finns en växande skara som behandlar läraryrket som ett kontorsjobb - och det är ju faktiskt dit SKL vill ha oss, så de svarar då bara på ställda förväntningar.

      Radera
  8. Drabbades inte av det själv men har en vän med rejält negativ syn på skolan mycket pga en lärare som struntade i eleverna för att hinna starta eget reseföretag. Jag tycker det är för jävligt att inte arbetsgivaren sparkar den typen av lärare. Är det av feghet eller bryr de sig inte alls om eleverna? Röda X mfl borde bort från skolan!

    SvaraRadera
  9. Det är payback time för Röda X. Läser hon måntro denna blogg? ;D

    SvaraRadera
  10. Jan och Henrik, Röda X är pensionär sedan länge - om hon lever - och det finns ingen som helst chans att hon läser min blogg. Men jag har inte skrivit något som vi inte sade till henne när det begav sig.

    SvaraRadera
  11. Egentligen ser jag ingen vits med att hämnas på Röda X även om det är ett svårt brott att förstöra unga människors utbildning. Det är snarare så att jag känner en ren ilska inför angreppen mot lärarkåren när det är svaga skolledningar och en svag huvudman som tillåtit sådana som henne att vara kvar och förstöra för eleverna. Skolan har fungerat och fungerar utmärkt till en övervägande del men det har funnits och finns en förunderlig flathet inför problem och svåra problem som lämnas utan åtgärd förstör mycket för många.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Egentligen polemiserar jag nog mot den argumentation som Bertil för fram. Mina erfarenheter är entydigt sådana att alla riktiga problem skulle kunnat lösas om skolledningar haft handlingskraft och inte varit bakbundna av en mängd icke förpliktande jargong om att saker löser sig bara man har rätt synsätt.

      Radera
  12. Jan, hämnas är poänglöst, däremot behöver elever skyddas från bortslängd skolgång. Du har förstås helt rätt i att det är på rektor det hänger. På rektor och på de att befogenheterna och manöverutrymmet är det rätta.

    SvaraRadera