Tydligen har Johannes Åman och jag varit på samma seminarium på Finska Ambassaden i måndags: Det finska skolundret - framgångsfaktorer. Det tyckte jag först var lustigt. Medan jag lyssnade på Pasi Sahlberg satt jag nämligen och önskade att varenda ledarskribent i landet fanns med där i publiken och hade jag fått välja någon jag särskilt gärna hade placerat där skulle det ha varit just skolvalfrihets-entusiasten Johannes Åman. Det budskap Sahlberg trummade ut var nämligen att Finlands främsta framgångsfaktor var att man i fyrtio år har haft samma huvudmål för skolan: ”A good school in every community for all the children, all the time.” Likvärdighet, med andra ord. Under den timme Sahlberg talade var likvärdighet också den faktor han ägnade mest uppmärksamhet. Han pratade om det passionerat och han visade i diagram efter diagram att Finlands marsch mot skolframgång varit både stadig och lång och att de förbättrade resultaten konsekvent gått hand i hand med ökad likvärdighet.
Det var också den finska ambassadören Harry Helenius budskap: ”Ett litet land har inte råd att slösa bort sina begåvningar i ett ojämlikt skolsystem.”
Så hur hanterade Johannes Åman detta obekväma finska budskap? Svaret är med förnekelse. I ledarartikeln: ”Finska undret: Skola byggd på förtroende” nämns inte ordet likvärdighet. Inte heller de tre huvudsakliga framgångsfaktorer Pasi Sahlberg tog upp:
Finnish Lesson #1 ”More collaboration, less competition”
Finnish Lesson # 2 ”more trust-based responsibility, less test-based accountability”.
Finnish Lesson # 3 ”More equity, less choice.” you cannot have both. If you think that equity is a good thing you need to manage parental choice.
Istället ägnar Åman hela artikeln åt skillnaden i attityd till skolan. I Finland har folk förtroende för skolan och för lärarna, i Sverige har man det inte. Som Pasi Sahlberg konstaterade var det så även 1970 när den finska skolan uppvisade genomsnittliga resultat och som Johannes Åman konstaterar var skolan en stridsfråga i Sverige långt innan resultaten dalade. Men det som också förtjänar att nämnas är att skolan i Sverige var olikvärdig redan innan valfrihetsreformerna. Folk flyttade för att deras barn skulle kunna gå i en bättre skola. Jag gick i skola i Finland på sextio och sjuttiotalet, flyttade och bytte skola fem gånger mellan fyra städer och var lärarbarn. Aldrig hörde jag någon diskutera i termer bra skolor och dåliga, aldrig märkte jag någon kvalitetsskillnad vid mina egna skolbyten. Även då höll de finska skolorna en likvärdig standard. Däremot hade man en gallring och nivågruppering först efter folkskolan, sedan till gymnasiet som ledde till bristande likvärdighet på nationell nivå. Men det säger sig självt att föräldrar som inte kan lita på att den skola deras barn går på är lika bra som skolan i nästa kvarter diskuterar skolan och är kritiska till skolan.
Alltså är lösningen även till det problem Johannes Åman lyfter i sitt desperata försök att hitta något annat än likvärdighet han kan skriva om i samband med seminariet - just precis likvärdighet. Vi tycker helt enkelt, de flesta av oss, att det ska vara precis som det står formulerat i skollagen:
8 § ”Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.”
9 § Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform
och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.
Det är det här vi vill ha för våra barn. En bra skola för varje unge, oberoende av var vi bor, hur mycket pengar vi tjänar, vilken utbildning vi själva har, eller vilket land vi kom från från början. En bra skola för varje barn i varje samhälle, hela tiden.
Vi har redan fått höra att likvärdighet är en förutsättning för goda skolresultat. Jag tror att likvärdighet också är en förutsättning för ett gott förtroende för skolan. Och som Pasi Sahlberg gång på gång påpekade går inte valfrihet och likvärdighet att förena.
Även Anna Ekström tog upp det här med attityden till skolan, men ur ett annat perspektiv. Hon sade att hon väldigt gärna skulle importera en politiskt och folkligt förankrad idé att skolan är viktig. Här tror jag nyckeln är en strävan bort ifrån det traditionella svenska nyttoperspektivet mot en bredare och mindre lättattackerad kunskapssyn. Ju mer vi lär oss desto större frihet, desto fler möjligheter, desto bättre hjärnor och desto bättre överblick har vi - både en och en och tillsammans. Istället för detta eviga tjat om pengar och näringsliv, hur skulle det vara om vi istället pratade om den makt, frihet, delaktighet, lycka och passion man kan få genom skolans kunskaper och färdigheter?
Sist citerar jag Annas fråga och svar under hennes första besök i Finland som generaldirektör för Skolverket: Anna: Var det inte stigmatiserande med tidigt stöd? Svaret: Nå här i Finland tycker vi nog att det är mer stigmatiserande att inte klara skolan.
onsdag 10 oktober 2012
Johannes Åman och jag på Finlands ambassad
Etiketter:
#skolan,
Anna Ekström,
det finska skolundret,
DN,
Finland,
Finlands ambassad,
Harry Helenius,
Johannes Åman,
kunskapssyn,
likvärdighet,
Merit Wager,
Pasi Sahlberg,
skolan,
skolverket
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
*phew* vilken lättnad! Jag läste Åmans text och tänkte, om språket ursäktas, WTF?
SvaraRaderaNu förstår jag bättre.
Tack kära Helena för förtydligandet!
Morrica, Åman måste ha känt sig ungefär som en Laestadian på en satanistmässa i måndags och gjorde väl så gott han kunde. :)
SvaraRaderaLysande skrivet!
SvaraRaderaNi kanske gick på olika seminarier, du och Åman? Det föredrag du återger påminner dock mera om det som Sahlberg har sagt och skrivit i andra sammanhang. (Det finns flera föredrag av Sahlberg på nätet.)
SvaraRaderaSå enligt Åmans redogörelse av seminariet bygger den finska skolans framgångar på att den vuxna befolkningen tror att skolan sköter sig bra. Oavsett vem som påstår detta är det en rätt egendomlig tankegång. Visst kan man tänka sig att en skola med hög status har lättare att rekrytera nya lärare, men det garanterar ju inte en hög kvalité. Å andra sidan, om skolan av någon anledning håller låg kvalité kommer förstås med tiden dess status att sjunka. Så om man vill visa att det är skolans låga status som har lett till låg kvalité (istället för motsatsen) krävs noggranna och detaljerade undersökningar. Det räcker inte med att visa att en korrelation existerar, man måste visa att orsakssambandet utgår från befolkningens förväntningar.
Sen har du (och Pasi) rätt i att det är viktigt att skolan är jämlik. Varför tycker vi att det är acceptabelt att barn till föräldrar som inte klarar att välja rätt skola ska få en sämre utbildning?
kh
Tack Reine! :)
SvaraRaderaMitt förtroende för Johannes Åman var ytterst lågt redan tidigare. Inte blev det högre av att läsa detta.
SvaraRaderaFör övrigt tycker jag att slutklämmen var så bra att jag kopierar den:
Sist citerar jag Annas fråga och svar under hennes första besök i Finland som generaldirektör för Skolverket: Anna: Var det inte stigmatiserande med tidigt stöd? Svaret: Nå här i Finland tycker vi nog att det är mer stigmatiserande att inte klara skolan.
Niklas, visst är det ett talande citat. :) Ända till det typiskt lakoniska nå i början.
Raderakh, inte sjutton är de höga förtroendet förklaringen till att lärarbanan är populär i Finland. Inte heller, vilket Sahlberg raljerande påstod, att lärare rankas högt när finnar ska välja partner. Lönen är betydligt bättre och arbetsvillkoren otroligt mycket bättre. Det är ett roligare, friare och mer välbetalt jobb i Finland helt enkelt. Men självklart har det också en effekt om lärare respekteras och uppskattas. Snarare än används som spottkoppar.
SvaraRaderaFascinerande! Det skulle vara roligt om Åman läse din blogg och kommenterade hur han tänkte när han beslutade sig för sin vinkling!
SvaraRaderaAnonym, kommentera lär Åman knappast göra. Såg att länkningen till bloggar är bortkopplad under hans artikel så han är nog inte särskilt intresserad av dialog.
SvaraRaderaJag var på gymnasiemässa och i reklambruset funderade jag kring vilka reella val har eleven. Jag är ju en förespråkare av mer valfrihet i skolan och anser att det är troligt att vår friskoleexplosion är en reaktion på att man gjort om likvärdighet till likformig och slopat all valfrihet. Finland har väldigt lite valmöjligheter men den valfrihet de har är ändå reell valfrihet kring att välja ämnen man är intresserad av och kamrater med någorlunda samma förkunskaper. Åmans vinkling är ganska barock men jag tror faktiskt inte att Finland ska användas som ett sätt för att ta bort all valfrihet från skolan heller.
SvaraRaderaJag lägger till min egen skoltid med ständig väntan på de som hade svårt att förstå, kemilaborationer som blev inställda för att klasskamraters omognad gjorde dem för farliga osv. Alla skulle klara samma var ett tungt ok att bära. Efter 9 år av att inte få utvecklas fullt var valfriheten till gymnasiet förlösande.
Jan, eleven har en hel del valmöjligheter i Finland, läraren och skolan likaså. Varje skola gör en egen läroplan, ingen blandar sig i hur läraren undervisar om eleverna är nöjda och resultatet är gott och ingen har synpunkter på hur eleven lär sig om resultatet är gott. Men någon konkurrens mellan skolor, lärare och elever finns där inte - åtminstone inte vad jag någonsin har märkt eller hört talas om.
SvaraRaderaJust det valmöjligheter är viktiga i en bra skola men det så kallad "fria skolvalet" innebär bara reella val för några få och massor med negativa bieffekter för likvärdighet och ökad börda för "elever i problem".
RaderaKunde inte ha sagt det bättre, Jan. :)
RaderaValfrihet där fundamentet utgörs av en likvärdig kvalitet utifrån resultat är inte den "valfrihet" där man kan välja bort kunskap och lärande som alla har rätt till. Valfrihet är bra men bara om skolan är likvärdig! Ett mycket viktigt inlägg Helena!
SvaraRaderaPå något sätt kan jag ändå acceptera att det kommer finnas ungdomar som trots våra ansträngningar gör ett dåligt val bort från kunskap. Däremot kan jag inte förstå hur någon kan acceptera att vuxenvärlden tillåts lura dem med fagra löften om glädjebetyg och yta.
RaderaDåligt forumelart av mig kanske, men det jag menar är att den skola man väjer ska ge möjlighet till alla barn att få den kunskap de har rätt till såsom att läsa och skriva t.ex. Idag möter jag elever på gymnasiet med helt svensk bakgrund som inte kan formulera sig så att deras analytiska förmåga kommer till sin rätt bara för att nämna ett exempel. Sedan håller jag med dig om att vissa elever alltid själva kommer att välja bort sina möjligheter i skolan av en mängd olika orsaker. Jag håller absolut med dig om att fagra löften och glädjebetyg utgör en fara och förstår lika lite som du att det får fortgå.
RaderaJan och Gertie, det är inte eleverna själva som ska ta ansvar för att innehållet i skolan motsvarar samhällets krav och verkligen öppnar framtidsdörrar. Det ansvaret måste vuxenvärlden ta. Men man kan inte tvinga någon att lära sig, så visst har du rätt i att det alltid kommer att finnas elever som väljer "fel". Därför är det så viktigt att Komvux och Folkhögskolan väntar med öppna dörrar när polletten trillar ner.
RaderaJag skulle vilja formulera det som att Johannes Åhmans inställning bär en religiös prägel. En sådan sätter alltid ära i att rakryggat stå emot världsliga trender såsom vetenskapliga fakta och inte vika en tum från den rätta läran. Det är ockå signifikant att som sådan vara ovillig till dialog - för vad finns det att diskutera om en evig och helig sanning?
SvaraRaderaStort tack för all den kraft du lägger på denna blogg Helena, den är ett stort ljus i ett kompakt mörker som omfattar allt på skalan från Löfven till Åkesson.
anonym, väl formulerat. Just så får man nog se denna kompakta ovilja att behandla likvärdighet som ett viktigt mål för skolan.
RaderaTack även för vänlig uppmuntran och feedback. :)
Oh vad intressant, både blogginlägget i sig, men oxå alla initierade kommentarer!
SvaraRaderaTror som Jan Lenander att "gjort om likvärdighet till likformig" är en av grundbultarna till det #epicfail som vi ser i hela skolsystemet generellt idag i Sverige.
Men det finns något annat, det händer så vansinigt mycket spännande och ett paradigmskifte är under framdrift i detta nu.
Vilket känns skönt, även om jag är rädd mina egna barn knappt hinner gagnas av det. Som förälder står jag inför den svåra frågan "Om barnens skola inte är good enough - vilken skola ska jag då välja? Finns det ngn som är bättre?". Tänk vad skönt om jag aldrig behövt tänka tanken ens!
/Helena, samordningsgruppen Barnverket
Helena, tack för uppskattande ord.
SvaraRaderaJag kände igen mig i det du skrev om egna barn och skolan. Mina barn har mestadels gått på bra skolor och alla har gått på bra gymnasieskolor - Katedralskolan i Uppsala och Nyströmska i Söderköping. När det gäller gymnasiet beror det på att vi valt noggrant.
Jag tycker att det är högst beklagligt att vi föräldrar idag i så stor utsträckning ser till våra egna barn och inte till andras ungar. Istället för att slåss för att den närliggande skolan ska bli bra lämnar vi de sjunkande skeppen. Men handlar vi inte så blir våra egna barn offer för våra principer och det är inte heller rätt. Samhället får inte fungera så att det finns en konflikt mellan individens intressen och kollektivets.
Exakt Helena!!!!
SvaraRaderaAnonym, tack. :)
SvaraRaderaHelena!
SvaraRaderaNär ska du komma till insikten att Sverige inte har något att lära av andra? Framförallt inte av Finland! Tyvärr lever vi fortfarande i tron att Sverige är ett föregångsland och att vi är bäst i världen på alla områden. Med den självbilden är det ytterligt svårt att ödmjuka sig och erkänna att andra kan bättre.
Nu när skolan genomsyras av entreprenöriellt och ekonomiskt tänkande så är tragikomiskt att man inte satsar på utvecklingsavdelningen. Det trodde jag var en självklar del i ett koncern med hundratusentals anställda och där kampen om marknadsandelar är global...
Anonym, att lära av andra är svårt, men man kan tycka att Sverige åtminstone borde kunna lära av egna misstag. Konkurrensens gynnsamma effekt på skolan har uteblivit, kommunaliseringen fick inte alls de effekter man tänkt sig - förutom då läraryrkets proletarisering som åtminstone Göran Persson var helt införstådd med. Språkreformen fick rakt motsatt effekt, likaså den förra gymnasiereformen.
SvaraRaderaDu nämner saker som jag mår illa av och värst av allt är Göran Persson. Denne kulturbarbar borde ställas inför rätta!
SvaraRaderaJsg nämner saker som de flesta lärare mår och mått illa av - ändå låtsas de flesta politiker och myndighetspersoner som om det regnar. Utvärdering och - som du lyfter - ansvarsutkrävande måste införas och bli självklara ingredienser i politiskt arbete.
SvaraRaderaJa, jag var ju där också. Satt en bra bit bakom dig, du satt bredvid Wager om jag såg rätt. Så jag kan intyga att dina uppgifter stämmer.
SvaraRaderaTack för det Stenkvist. Och nästa gång, kom och hälsa. :)
SvaraRadera