Anna Ekström – inte bara den svenska skolans tappra riddare.

Idag är en bra dag. Beslutet att slopa lagkravet på skriftliga omdömen och IUP är taget och Anna Ekström ska bli riddare av franska hederslegionen.  Jag är bjuden att bevittna denna fantastiska tilldragelse på Frankrikes ambassad i kväll, så ett litet tag får mitt gnetarliv ett trevligt avbrott.

Riddare av Hederslegionen blir man för tjänster man har gjort den franska nationen. Hederslegionen instiftades av Napoleon och det är den främsta utmärkelse man kan få i Frankrike.  Några andra svenska riddare är kungen, drottningen, prinsessan Christina och professor Gunnel Engwall.  Riktigt vad det är Anna har gjort för Frankrike, för att förtjäna denna ärofulla utmärkelse vet jag inte. Det hoppas jag få besked om ikväll.

Men jag vet däremot en del om vad hon har gjort för den svenska skolan och lärarkåren.  För två blogginlägg sedan skrev jag om rektorernas viktiga roll för skolan. Hur mycket viktigare är då inte Skolverkets generaldirektör – landets högsta skoltjänsteman – eller kvinna för skolan och för lärarna?  När Anna var alldeles ny generaldirektör sa hon så här: ”Allt jag gör ska syfta till att stärka lärarna som profession. Det är lärarna som ska ta det stora ansvaret för sin yrkesutveckling, metodutveckling, utveckling av kvalitetsarbete. Lärarnas ansvarstagande för den egna yrkesutövningen är fullkomligt fundamental.”

Anna har hållit sitt ord. I varje uttalande jag har hört och läst talar hon för frihet och ansvar för lärarkåren. Anna håller också likvärdigheten högt och har visat en hel del oräddhet i sina uttalanden både när det gäller kommunerna och friskolekoncernerna. Hon sitter helt uppenbart inte i något partis knä. Det skulle gå bättre för skolan om partierna satte sig i hennes knä och lyssnade på hennes tankar om skolan.

Det är Anna Ekström det, men hur är det med Skolverket? Hur lätt är det att förändra en myndighet?

Det var Mats Ekholm som var generaldirektör när jag blev lärare. Hans budskap var precis det motsatta. Gång på gång uttalade han sig om hur lärare skulle undervisa – eller rättare sagt om hur viktigt det var att de inte undervisade. Valfrihet  - inte likvärdighet - var hans mantra.

Så här skrev jag 1999: ” Mats Ekholm vill att elevernas val skall styra skolan. Välj din egen gymnasieskola, ditt eget program lyder hans paroll. Får han som han vill behöver vi knappast bekymra oss över bristen på mattelärare värst länge till. Däremot vore det nog klokt att hastigt utbilda en redig bunt multimedialärare och en och annan sång- och dramapedagog. Fri tillgång till MTV, samtliga svenska såpor, serien Vänner, läsk, hamburgare och pizza så vore det väl sjutton om inte gymnasieeleverna lyckas förtränga att de egentligen inte alls vill gå i skolan.

   Likt en tjuvstartande jultomte vill Ekholm erbjuda också lärarna valfrihet. De skall få välja vilken pedagogik de vill satsa på så länge det inte äventyrar elevernas valfrihet, samarbetet i lärarlaget eller innehåller några som helst inslag av katederundervisning, för den fördömer Ekholm kategoriskt. Katederundervisning skall nog inte heller eleverna drista sig att välja, för om den säger han att det har tagit 100 år att avskaffa den.”

Jag minns Skolverket på den tiden. Hart när omöjligt att få tag på någon, när det väl lyckades: svar ingen på skolan begrep, och det ena mästrande påbudet och den ena överlägsna pekpinnen efter den andra. Ekholms budskap trängde snabbt igenom till rektorerna. Ämneskunskaper sågs närmast som en black om foten. Kunde man saker kunde man ju förledas att undervisa. Läraren skulle vara ett bollplank och en guide för elever som sökte sin egen kunskap. Facit på den pedagogiken är välbekant.

Annas budskap har som sagt inte fått samma genomslag i debatten och på rektorerna. Det kan vi lärare bara beklaga. Men Skolverket är en helt annan myndighet under hennes styre än det var under Ekholm.Idag fungerar Skolverket som ett bollplank och ett stöd för oss lärare. Det är helt fantastiskt hur mycket bra material man idag hittar på Skolverkets hemsida. Och på de frågor jag har skickat in har jag fått utförliga, vänliga svar, och de har kommit snabbt. Visst kan en mästrande ton fortfarande infinna sig. Men numera är det olycksfall i arbetet – inte som då en regel som knappt hade några undantag.

I mina ögon är Anna sålunda redan en riddare. En riddare den svenska lärarkåren desperat behöver. Och jag ser mycket fram emot att se henne få en välförtjänt medalj. Även om medaljen pryds av gudinnan Ceres, snarare än av en kateder.

                                      
                                                  Några  Anna Ekström citat:

                                 ”Debatten förs i för liten utsträckning av lärarna själva.”

                     "Det är viktigare vad som händer i klassrummet än på rektorsexpeditionen.”

”Jag tror att det är väldigt roligt att både lära sig i och undervisa i en skola där man lär sig väldigt mycket.”

Peter Wolodarski trampar runt i skoldebatten

DN:s nye chefredaktör, Peter Wolodarski, har skrivit mycket om skolan på sistone. Först en artikel där han ondgör sig över legitimationskravet och förespråkar ett lönelyft på 10 000 för alla lärare. Nu senast en söndagskrönika där han talar sig varm för kontinuitet och stabilitet och lyfter just brist på reformer som orsaken till den finska skolframgången.

Det är välkommet att skolan diskuteras i media, det är även välkommet att fler än Johannes Åman skriver i det här ämnet på DN:s ledarsidor. Men jag är hjärtligt trött på alla självutnämnda skolexperter som uttalar sig tvärsäkert på tvivelaktigt underlag. Tyvärr sällar sig Wolodarski till den redan alltför stora skaran. Han har rätt på några punkter. Men fel på ännu flera.

Om vi först tar invändningarna mot legitimationskravet. Enligt Wolodarski ägnar sig Jan Björklund åt att jaga bort skickliga och kunniga obehöriga från skolan, samtidigt som man ersätter dem med 0,1:are (sådana som kommit in på lärarhögskolan med 0,1 på högskoleprovet). Här visar Wolodarski att han inte vet mycket om hur det har fungerat i den svenska skolan.

Länge har det på många håll kvittat lika om den som söker ett lärarjobb har examen eller inte. Eftersom obehöriga är billigare att anställa än lärare har brist på examen till och med ibland varit ett plus i CV:t. I synnerhet har det varit så på friskolor, men även kommunalanställda rektorer har anställt obehöriga för att få budgeten att gå ihop. För rektor har det här varit riskfritt. Obehöriga sätter gärna glädjebetyg - hellre fria än fälla om man inte vet vad man sysslar med - så statistiken är inget problem. Vad eleverna verkligen har lärt sig är ju inget vi bekymrar oss om att ta reda på i Sverige, så blir undervisningen bristfällig och kunskapsresultaten skrala ställs ingen rektor till svars för saken.
Föräldrar och elever vet i regel inte om en enskild lärare är behörig eller inte så de klagar heller inte. Obehöriga vikarier ställer sällan krav, klagar ännu mer sällan, tar vilka ämneskombinationer som helst och kan dessutom sägas upp över sommaren. De är med andra ord mången rektors drömanställda.

Det är alltså det här systemet Wolodarski vill se oss ha kvar? Ett system där det inte finns någon lägsta-ribba för vad en lärare behöver kunna eller känna till för att inta en kateder? Ett system där en bra skolanställd är en billig, flexibel och saligt okunnig vuxen-i-skolan och inte alls en lärare? Ett system där det framstår som ett stölleprov att skaffa sig lärarexamen? Ett system där eleven är rättslös?
 ... I en skola där behörighet och examen varit av så liten betydelse, är det konstigt att det är ett lågt söktryck till lärarutbildningen?

 Visst finns det enstaka obehöriga med både djupa ämneskunskaper och god förmåga att entusiasmera, leda och undervisa, men det är inget argument mot legitimationskravet. Det är ett argument för att det borde göras lättare att validera kunskaper man redan besitter så att ingen behöver utbilda sig i onödan. Men en lärarexamen är ingen meningslös pappersprodukt. Läraryrket är komplext och kräver många typer av kunskap. Ämneskunskap är en länge underskattad del, didaktiskt och pedagogiskt kunnande ytterligare en pusselbit, kunskap om åldersgruppens utveckling och psykologi en till, kunskap om bemötande, samtalsmetodik, gruppens dynamik en fjärde, kunskap om bedömning och betygssättning en femte, kunskap om lagar, förordningar och övriga styrdokument en sjätte. Varken elever eller föräldrar har underlag för att bedöma om en lärare besitter kompetens på alla relevanta områden. Men varje elev har rätten att möta kompetenta kunniga lärare som känner och följer styrdokumenten.

Legitimationskravet är att respektera elevernas rätt till lärare som kan sina ämnen och kan sitt jobb och att respektera elevernas rätt till korrekt bemötande och en rättssäker bedömning. Behörighetskravet är en förutsättning för att det ska vara någon som helst poäng med att utbilda sig till lärare.

Det är svårare att argumentera mot Wolodarskis 10 000 - precis det krav de båda lärarfacken ställde i den förra avtalsrörelsen. Men att ge ett sådant generellt lönelyft nu är litet som att stänga stalldörren när spiltan är tom. Är det 0,1:arna som ska ha 10 000 till? Och varför skulle det göra dem till bra lärare? Sverige har skamligt låga lärarlöner, det är sant. Lönerna behöver höjas, det är också sant. Men lönerna är ett symptom, inte sjukan i sig. Höjda löner kommer varken att skapa kö till lärarhögskolan eller att höja kunskapsresultaten. Ser vi i backspegeln är det dessutom osannolikt att höjningen blir varaktig. De tidigare satsningar på lärarlöner som har gjorts har alla blivit långsiktigt verkningslösa punktinsatser.

Så till senaste söndagskrönikan: ”Den finska framgången bygger på kontinuitet och stabilitet”, skriver Wolodarski. Den slutsats han drar när det gäller den svenska skolan är att reformerna bör upphöra och skolan få ”arbetsro”.

Först vill jag upplysa Wolodarski om att det vi har nu inte är arbetsro och inte heller blir det hur länge vi än har det. Det kanske rådde kontinuitet och stabilitet i de sibiriska fånglägren, men kontinuitet i något dåligt väcker enbart misströstan och vanmakt - inte arbetsro. Utan hopp om förbättring skulle många av oss som idag verkar i den svenska skolan misströsta och ge upp.

För det andra vill jag påpeka att kontinuitet och stabilitet inte är något framgångsrecept. En skola som inte förändras i takt med omvärlden är dömd till stagnation och sjunkande resultat.

I ljuset av det kan man fråga sig hur oföränderlig den finska skolan är? Studentexamen har genomgått många reformer och är idag ett helt annat prov än det jag gjorde 1978.  Även styrdokumenten är ordentligt reformerade och så vitt jag kan bedöma närmast radikala i graden av lokalt självbestämmande. Hela den finska skolan har decentraliserats, men enligt en helt annan modell än den svenska. De tidigare standardproven och skolinspektionen har ersatts med vad man kallar skolutvärderingar. En modell där man kombinerar centralrättade ämnesprov med omfattande enkäter och intervjuer i strävan att skaffa en samlad bild av kunskapsresultat, delaktighet, undervisningens kvalitet, lärarnas och skolans förutsättningar och mycket annat. Det är inte heller så att den finska skolan har varit bra sedan urminnes tider. Tvärtom har det under de senaste trettio åren handlat om en stadig höjning av både likvärdighet och kunskapsresultat - inte för att man styvnackat har motsatt sig förändring. Utan för att den finska skolan tvärtom har befunnit sig i ständig, genomtänkt, förankrad och utvärderad förändring.


... Jag undrar om Pasi Sahlberg, författaren till boken ”Finnish lessons” har läst Wolodarskis krönika och i så fall vad han tänkte när han gjorde det?

Det Sahlberg anger som den främsta orsaken till den finska framgången är nämligen att man haft likvärdighet som överordnat mål. Så här formulerade han den finska skolans målsättning, en målsättning som varit den samma de senaste 30 åren, när han föreläste på finska ambassaden i Stockholm i höstas: ”We will have a good school in every community for all the children all the time.”

Just det här med likvärdighet framför valfrihet - Sahlberg gjorde klart att man måste välja - var den faktor Sahlgren uppehöll sig vid mest. Han påpekade att metoden att konkurrensutsätta skolan för höjda resultat inte har lyckats någonstans. Han påpekade också att denna ”Global Education Reform Movement” har varit populär och att man använt samma recept på många håll. Så här lyder ingredienserna: 
1. Tävling - tanken att vi kan höja kvaliteten genom att låta skolor tävla med varandra.
2. Likriktning av undervisningen - samma metoder, samma innehåll för alla.
3. Valfrihet - Värnandet av föräldrarnas och elevernas frihet att välja skolor och ämnen.
4. Test-baserad uppföljning. Fler och fler prov för att mästra och kontrollera.

Han konstaterade att den här modellen inte varit framgångsrik någonstans. Ändå är det precis den modell vi reformerat den svenska skolan efter. Skulle det då vara ett klokt drag att stoppa reformeringen just nu? I don’t think so.

Så vad mer än strävan efter likvärdighet ligger bakom den finska framgången?

En viktig faktor Pasi Sahlberg nämnde och som även Skolverkets generaldirektör Anna Ekström brukar lyfta är inställningen till utbildning. I Finland har befolkningen en betydligt mer positiv syn på bildning och även en mindre instrumentell  syn på utbildning än vad man har i Sverige. Den diskussion som förs här om vad som är onödig kunskap och vad som behövs i framtiden, den diskussion som landar i att det är viktigare med entreprenörskap, samarbetsförmåga, social kompetens och ”förmåga att hitta kunskap” än med allmänbildning och grundläggande färdigheter, den diskussionen förekommer inte i Finland. Den allmänna uppfattningen är att skolan är viktig  och bra och att lärarna utför ett viktigt yrke och gör det väl.

En annan viktig faktor är att man i Finland hela tiden har haft en årlig granskning av de viktigaste kunskapsresultaten i form av studentexamen och att man fortlöpande utvärderar både skolan och de reformer man genomför. Det stämmer att man inte har en massa prov och att man tagit bort de standardprov man hade på lägre nivåer, men studentexamen är en effektiv kunskapstermometer som ger ett gott underlag för utvärdering och systematisk uppföljning. De utvärderingar man gör är även de inriktade på undervisningen - man kontrollerar kunskapsresultaten, motivation, undervisning, material och delaktighet systematiskt. Både studentexamen och utvärderingsproven rättas centralt.
 Om vi hade haft ett sådant system i Sverige skulle vi ha haft facit för  nittiotalets misslyckade språkreform, kommunaliseringen, förändringarna i lärarutbildningen och friskolereformen väldigt mycket snabbare. .... Ja kanske inte. När man genomför så många reformer samtidigt som man gjorde i Sverige under nittio-talet - och dessutom väntar några decennier med att utvärdera dem - är det väldigt svårt att vara säker på vad som är orsak och konsekvens. I Finland har man tagit en sak i taget och hela tiden haft instrument för att utvärdera, rutiner för att utvärdera och viljan att göra det. I Sverige där det finns motsatta politiska recept på skolframgång innebär en saklig och förutsättningslös utvärdering att man riskerar att ge oppositionen rätt. Vilken politiker villl ägna sig åt sådant när man sitter vid makten?

Wolodarski lyfter det politiska käbblet som ett stort problem och förespråkar breda lösningar. Här ger jag honom helt och fullt rätt. Men det förtjänar även att påpekas att de två politiska blocken står betydligt närmare varandra idag än för tio år sedan.  Den Björklund Wolodarski kallar ”radioaktiv” har medverkat till att skoldebatten idag handlar om de centrala frågorna och även till att det finns en betydligt mer respektfull skoldialog mellan blocken.

En tredje faktor är att lärararyket behållits fritt och attraktivt. Lärare i Finland har mycket goda förutsättningar att göra ett bra jobb. De kan också välja mellan en lägre arbetsbelastning eller en högre lön genom att de har goda möjligheter till välbetald övertid.  Den här faktorn hör förstås ihop med de två föregående. Lärare har givetvis både bättre status och mer förtroende i ett land där bildning värderas högt än i ett som präglas av akademikerförakt. Man kan inte heller ha ett fritt yrke om inte arbetsinsatsen kan utvärderas. I och med studentexamen och de systematiska utvärderingar som görs i Finland har rektorer i Finland verktyg och underlag för att bedöma hur framgångsrika deras lärare är i sin undervisning.

En fjärde faktor som jag förstås måste nämna, ordförande för Språklärarnas riksförbund som jag är, är flerspråkigheten. Alla finska skolelever lär sig minst tre språk, många fyra, fem eller fler. Tittar man på listan över framgångsrika skolländer är det många flerspråkiga länder som placerar sig högt på listan, inga språkfientliga sådana. Den svenska inställningen att det räcker med engelska är alltså inte bara skadlig för exportindustrin och vår rörlighet på en internationell arbetsmarknad, den är skadlig även för våra samlade kunskapsresultat.

Nej, jag önskar verkligen inte att skolan ska befrias från reformivriga politiker. Det jag önskar mig är däremot att reformerna ska göras i mindre steg och i kontinuerlig dialog med professionen och att varje reform ska utvärderas mot varje mål och varje förväntan. Varför till exempel i hast ta fram en ny läroplan och sedan låta den se ut som den gör ända tills man bestämmer att det här duger inte och i all hast tar fram en ny? De allra flesta ämneslärare hade synpunkter på den förra läroplanen. Vi har precis lika många synpunkter på den nya - kanske fler. Men vem vill höra synpunkterna när det gäller alla ämnen, alla kunskapskrav samtidigt?  Det kloka sättet att förnya en läroplan vore att ha kontinuerliga finjusteringar, en kontinuerlig dialog. Jag önskar mig också att vi lärare ska bli bedömda för hur vi utför vårt huvuduppdrag och återfå inflytande och frihet i utövandet av vår profession.

Men det som måste komma först är ett vettigt  övergripande mål för den svenska skolan - ett mål vi alla kan enas kring, ett stabilt och kontinuerligt mål att ha i blickfånget medan vägarna mot målet ändras, utvärderas och omprövas under resans gång.
 ... Varför skulle vi nöja oss med mindre för våra barn än vad de finska barnen har?


En bra skola i varje område för varje barn i varje stadium.

Kan du ställa dig bakom det målet, Peter Wolodarski? Eller är föräldrarnas valfrihet viktigare?






Media: Befria skolan från reformivriga politiker (DN), Lyft lärarlönen med 10 000 kronor i månaden (DN) Kontinuitet är föga värt om skolan fungerar illa (SVD),

Johannes Åman och jag på Finlands ambassad

Tydligen har Johannes Åman och jag varit på samma seminarium på Finska Ambassaden i måndags:  Det finska skolundret - framgångsfaktorer. Det tyckte jag först var lustigt. Medan jag lyssnade på Pasi Sahlberg satt jag nämligen och önskade att varenda ledarskribent i landet fanns med där i publiken och hade jag fått välja någon jag särskilt gärna hade placerat där skulle det ha varit just skolvalfrihets-entusiasten Johannes Åman. Det budskap Sahlberg trummade ut var nämligen att Finlands främsta framgångsfaktor var att man i fyrtio år har haft samma huvudmål för skolan: ”A good school in every community for all the children, all the time.” Likvärdighet, med andra ord. Under den timme Sahlberg talade var  likvärdighet också den faktor han ägnade mest uppmärksamhet. Han pratade om det passionerat och han visade i diagram efter diagram att Finlands marsch mot skolframgång varit både stadig och lång och att de förbättrade resultaten konsekvent gått hand i hand med ökad likvärdighet.

Det var också den finska ambassadören Harry Helenius budskap: ”Ett litet land har inte råd att slösa bort sina begåvningar i ett ojämlikt skolsystem.”

Så hur hanterade Johannes Åman detta obekväma finska budskap? Svaret är med förnekelse. I ledarartikeln: ”Finska undret: Skola byggd på förtroende” nämns inte ordet likvärdighet. Inte heller de tre huvudsakliga framgångsfaktorer Pasi Sahlberg tog upp:
Finnish Lesson #1 ”More collaboration, less competition”
Finnish Lesson # 2 ”more trust-based responsibility, less test-based accountability”.
Finnish Lesson # 3 ”More equity, less choice.” you cannot have both. If you think that equity is a good thing you need to manage parental choice.

Istället ägnar Åman hela artikeln åt skillnaden i attityd till skolan. I Finland har folk förtroende för skolan och för lärarna, i Sverige har man det inte. Som Pasi Sahlberg konstaterade var det så även 1970 när den finska skolan uppvisade genomsnittliga resultat och som Johannes Åman konstaterar var skolan en stridsfråga i Sverige långt innan resultaten dalade. Men det som också förtjänar att nämnas är att skolan i Sverige var olikvärdig redan innan valfrihetsreformerna. Folk flyttade för att deras barn skulle kunna gå i en bättre skola. Jag gick i skola i Finland på sextio och sjuttiotalet, flyttade och bytte skola fem gånger mellan fyra städer och var lärarbarn. Aldrig hörde jag någon diskutera i termer bra skolor och dåliga, aldrig märkte jag någon kvalitetsskillnad vid mina egna skolbyten. Även då höll de finska skolorna en likvärdig standard. Däremot hade man en gallring och nivågruppering först efter folkskolan, sedan till gymnasiet som ledde till bristande likvärdighet på nationell nivå. Men det säger sig självt att föräldrar som inte kan lita på att den skola deras barn går på är lika bra som skolan i nästa kvarter diskuterar skolan och är kritiska till skolan.

Alltså är lösningen även till det problem Johannes Åman lyfter i sitt desperata försök att hitta något annat än likvärdighet han kan skriva om i samband med seminariet - just precis likvärdighet. Vi tycker helt enkelt, de flesta av oss, att det ska vara precis som det står formulerat i skollagen:
8 § ”Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.”
 9 § Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform
och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.

Det är det här vi vill ha för våra barn. En bra skola för varje unge, oberoende av var vi bor, hur mycket pengar vi tjänar, vilken utbildning vi själva har, eller vilket land vi kom från från början. En bra skola för varje barn i varje samhälle, hela tiden.

Vi har redan fått höra att likvärdighet är en förutsättning för goda skolresultat. Jag tror att likvärdighet också är en förutsättning för ett gott förtroende för skolan. Och som Pasi Sahlberg gång på gång påpekade går inte valfrihet och likvärdighet att förena.

Även Anna Ekström tog upp det här med attityden till skolan, men ur ett annat perspektiv. Hon sade att hon väldigt gärna skulle importera en politiskt och folkligt förankrad idé att skolan är viktig. Här tror jag nyckeln är en strävan bort ifrån det traditionella svenska nyttoperspektivet mot en bredare och mindre lättattackerad kunskapssyn. Ju mer vi lär oss desto större frihet, desto fler möjligheter, desto bättre hjärnor och desto bättre överblick har vi - både en och en och tillsammans. Istället för detta eviga tjat om pengar och näringsliv, hur skulle det vara om vi istället pratade om den makt, frihet, delaktighet, lycka och passion man kan få genom skolans kunskaper och färdigheter?

Sist citerar jag Annas fråga och svar under hennes första besök i Finland som generaldirektör för Skolverket: Anna: Var det inte stigmatiserande med tidigt stöd?  Svaret: Nå här i Finland tycker vi nog att det är mer stigmatiserande att inte klara skolan.

Världens bästa skitskola i Almedalen

Det känns som om det är betydligt mindre skola i Almedalen i år än i fjol. Det intrycket förstärks av mängden intresserade på varje seminarium. När Skolinspektionens Ann-Marie Begler höll seminariet: ”Hur får vi en skola med tilltro?” var det kö ända ut på gatan och omöjligt att ens  komma nära nog för att höra budskapet. LR och UR-seminariet Världens bästa skitskola: Vart är vi på väg? som modererades av Nathaniel Derwinger var ännu mer välbesökt. Tack vare Marie  Andersson (Öpedagogen) fick jag ändå en pall att sitta på - något som är värt en hel del för den som vill lyssna och skriva samtidigt. Och skrev gjorde jag för det blev en mycket intressant debatt. Att Anna Ekström gjorde bra ifrån sig var ingen överraskning - det gör hon alltid. Metta Fjelkner är även hon en pålitligt kompetent debattör.  Likaså Erik Fichtelius. De positiva överraskningarna stod Rossana Dinamarca (V) och Margareta Pålsson (M) för. Rossana för att hon så uppenbart talade av personlig övertygelse och indignation. Äkthet ger alltid resonans. Margareta Pålsson utgick ifrån egna erfarenheter och var mer rakt på sak än toppolitiker brukar även hon. Utom när det blev tal om likvärdighet och valfrihetsreformer. Hon och Bertil Östberg, Jan Björklunds högra hand, ville lägga skulden för den sjunkande likvärdigheten på boendesegregationen och på undervisningsmetoder som ger för stort eget ansvar till eleverna. Helt uppenbart var huvudmålet att försvara valfrihetsreformerna.  Där blev de båda ägda när Anna Ekström konstaterade att deras påstående inte har stöd i fakta. Samtidigt som likvärdigheten sjunkit som en gråsten har boendesegregationen hållits konstant.

Själv blir jag alltid litet irriterad när det här med elevernas letande efter egen kunskap tas upp som huvudproblemet. För det första för att det är ytterligare en variant på ”allt är lärarnas fel”. Hade lärarna bara tagit sitt ansvar och undervisat ordentligt skulle allt vara frid och fröjd, är det budskap som vilar där mellan raderna. För det andra för att det är det bärande konceptet för Kunskapsskolan - en av de största och mest framgångsrika friskolekoncernerna.  Det finns mycket pengar att hämta i att låta de elever som klarar av det blir autodidakter. Fortfarande. För det tredje är likheterna stora mellan 90-talet PBL och dagens entreprenöriella lärande. Även idag går metoderna före resultaten både för huvudmän och stat. Även idag pågår letandet efter den rätta vägen, den sanna frälsningsläran.

I sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg skälen till att det elevaktiva lärandet fick sådant genomslag. För det första trummades påbudet ut med stor kraft från såväl skolmyndigheter, skolforskare och politiker med figurer som Mats Ekholm och Ylva Johansson i spetsen.  Och det var ett påbud inte ett förslag. Vi blev instruerade att undvika undervisning och fick veta att ämneskunskaper närmast var ett minus, något som ökar den farliga frestelsen att inta katedern och undervisa. Framför allt såg dåvarande Kommunförbundet stora vinster med en metod som varken kräver mycket för- och efterarbete eller behöriga lärare. I den svenska skola där många lärare är obehöriga, även de behöriga illa försedda med ämneskunskaper och där alla lider av brist på tid att förbereda och efterarbeta en genomtänkt undervisning blev det här i praktiken den mest attraktiva och i vissa fall den enda möjliga metoden.  Dessutom fanns det starka incitament för läraren. Med elevaktiva arbetssätt går man nämligen fri från kritik från elever och föräldrar. Ingen kan ifrågasätta vare sig ens kompetens eller undervisning - alla eventuella misslyckanden ligger på eleverna.

Så hur ser det ut om man ser på incitamenten  och förutsättningarna idag? Vi har inte blivit mer behöriga, det tar år innan den nya lärarutbildningen med ökat ämnesdjup börjar spotta ut lärare, tiden för för- och efterarbete har krympt ytterligare, och våra huvudmän - privata som offentliga är precis lika intresserade av shortcuts.

Metoderna och frälsningslärorna må byta namn. Innan lärarna har kompetens, tid och incitament att bedriva en kvalitativ undervisning kommer vi inte att se några väsentliga lyft i skolan. Och likvärdigheten? Den är varken lärarkårens fel eller lärarkårens bord.  Den bollen är statens.

Kan man jämföra skolor ?

Så lyder frågeställningen i kvällens #skolchatt (Twitter 20 - 21).  Man kanske behöver börja med att fråga sig är det ett nödvändigt eller önskvärt mål  att kunna jämföra skolor?
Vad händer när man inte kan göra det?  Motiveringen inför kommunaliseringen var ju att skolan skulle kunna anpassas för lokala villkor och behov - dvs att man skulle öppna upp för skillnader. Men vad handlar det om för lokala villkor och behov? Finns det lokala skillnader som vi gillar och som är bra för våra barn?

I måndagens NT hade vi en jämförelse av Norrköpings gymnasieskolor. Det man redovisade var lärartäthet, behöriga lärare och elever som går ut med godkända betyg. Siffror kan man alltid jämföra, men vad står de för? Vi kan läsa oss till att skolan med högst lärartäthet har 9 lärare per 100 elever, medan den med lägst låg på 4.  Det gick också snabbt att se att lärartätheten var mycket högre på de kommunala gymnasierna. Kunskapsgymnasiet hade 6 lärare per 100 elever, John Bauer 5. Det säger förstås en del, men utan att veta hur elevunderlaget ser ut, vilka linjer det handlar om kan man inte göra en rättvis jämförelse. Samma sak gäller godkända betyg. Vi kan se att det finns skillnader även där, men hur ser elevunderlaget ut? Vad kunde eleverna när de började? Vilka kunskaper står betygen för? Är det de elever som kan mest som har de högsta betygen, eller handlar det om glädjebetyg?

Som förälder vill jag inte veta av några lokala villkor och behov. Jag vill att mina barn ska gå i en bra och likvärdig skola, en skola som rustar dem för den framtid de väljer, oberoende av vilken kommun vi flyttar till. Men så ser det inte ut. Skillnaderna mellan skolor är hårresande stora. I flytten från Uppsala till Valdemarsvik fick vår nio-åring gå på tomgång i två år innan de nya klasskamraterna var på samma nivå. Den lokala påverkan jag har sett exempel på är att politiker och eller föräldrar i kommuner med få akademiker premierar trivsel framför kunskap och protesterar mot läxor och kunskapskrav. Är det här verkligen lokala villkor skolan ska anpassa sig efter?  Villkor som innebär att de barn som inte har bokhyllor och akademiker hemma tar det extra lugnt i skolan och har halva läxbördan? Jag tycker inte det. Om jag flyttar från Lund till Karesuando, eller från Uppsala till Valdemarsvik ska mina barn få en lika god skolgång och lika många framtidsdörrar att välja mellan. I eftersnacket till Världens Bästa Skitskola del 1 säger Göran Greider så här: ”Mitt ideal är att varje skola landar nästan som en främmande farkost i bostadskvarteret och kommer med andra mål utifrån.”  På den här punkten är Göran Greiders och mitt ideal identiska. Skolan skall vara bra och likvärdig. Den ska göra sitt jobb oberoende av var i landet den finns, oberoende av lokala villkor och önskemål.

Man ska nämligen inte bara kunna jämföra skolor. Man ska kunna lita på dem. 

Idag släppte Skolverket en mycket intressant rapport som heter Kommunalt Huvudmannaskap i Praktiken.  I inledningen förklarar man syftet så här: Rapporten syftar till att fånga huvudmännens perspektiv och visa på specifika grundproblem i skärningspunkten mellan nationell styrning och kommunal självstyrelse. I klartext letar den svar på frågan:  Varför sköter kommunerna skolan så olikvärdigt och med sådan nonchalans inför statliga krav och lagar? En fråga man också till viss del besvarar. Läs också Anna Ekström i Dagens Samhälle.

Jag kommer att återkomma till den här rapporten, men redan i det här sammanhanget är det värt att konstatera att man också måste kunna jämföra huvudmän. Och att man också måste kunna lita på dem.

Morrica har skrivit klokt om det här och hon modererar även #skolchatt i kväll. Titta först över till You're no different to me så ses vi på Twitter klockan 20.

Tack Jan!

Härom dagen twittrade Jan Lenander till mig att Zaremba hade sagt ”För övrigt anser jag att studentexamen bör återinföras” i en debatt. Döm om min glädje att få sådant stöd för min absoluta hjärtefråga.

I nästa twitterinlägg fick jag länken till källan: En mycket lovande samtalsserie vid Stockholms Universitet: 2020 års skola och lärarutbildning – från problem till förebild. Samtalet kan avnjutas på webben och jag rekommenderar alla som inte redan har lyssnat att göra det. Jag har bara hunnit med den första timmen än, men den rann in som ljuvaste honung i mina öron. Sven-Eric Liedman talade om vikten av att lyfta kunskap och om det befängda i att särskilja värderingar och kunskap. ”I kunskap ligger fostran, ligger värden”, sade han. Han sa också att lärarna måste befrias. Läraryrket är ett konstnärsyrke som kräver frihet, kreativitet och tid till reflektion. Här är ett citat jag särskilt vill lyfta: ”En viktig sak tycker jag är att vi ska ge lärarna mycket mer kurage, de ska bli modiga, de ska våga opponera mot överheten.” Många lärare retirerar alldeles för mycket, de skulle säga sanningen oftare.

Anna Ekström talade kritiskt om lärarnas undanskymda roll i skoldebatten. Hon påpekade att det i skolkommissionen inte ingår en enda lärare och ställde frågan om man kunde tänka sig en hälsokommission utan läkare. Så ska det inte se ut, förklarade hon. Det är lärarna som ska ta det stora ansvaret för sin yrkesutveckling, för metodutveckling, för utvecklingen av kvalitetsarbetet. Därpå lovade hon att allt hon gör som generaldirektör för Skolverket ska syfta till att stärka lärarna som profession och hon avslutade med Johan Kants avslutningsfras: ”För övrigt anser jag att lärare är Sveriges viktigaste yrke”.

Maciej Zaremba då? Han påpekade att ingen verksamhet skulle ha klarat sig oskadd genom den behandling skolan utsatts för. Den brist på kontroll och uppföljning vi har i skolan. Han talade också om den tystade lärarkåren och om de repressalier lärare utsätts för när de uttalar sig kritiskt. Det är inte rimligt att 70% av lärarna inte ens vet vad meddelarfrihet betyder, sade han. Lärarna behöver ha integritet gentemot sin arbetsgivare. ”Vi behöver inte fler friskolor - vi behöver en friare skola”.

Vi lärare är vana vid folk som talar om hur vi ska göra för att skolan ska bli bra. Den ena frälsningsläran har avlöst den andra under hela min lärargärning. Dessa tre inflytelserika gäster som specifikt ombads ge ett recept för en bättre framtida skola hade inga sådana förslag. Inga råd om hur vi lärare ska skärpa oss, inga recept på metoder, förhållningssätt eller bedömningsmodeller. Ingen frälsningslära, ingen pekpinne, inget snack om lönen. Alla valde de att fokusera på att undanröja hinder och frigöra lärarnas egen kraft och potential. Är inte det fantastiskt?

Receptet för att lyckas i en målstyrd verksamhet är en oberoende granskning av måluppfyllelsen. Det ska synas vilka skolor, rektorer och lärare som gör ett strålande jobb och vilka som borde stängas, vem som borde fortbildas eller omskolas.
Jag tycker att det är högst rimligt att min arbetsgivare får reda på hur jag har lyckats i min yrkesutövning. Har eleverna lärt sig det man kan vänta sig eller mer? Har de trivts, känt sig trygga varit delaktiga subjekt i sin egen inlärning?
Vad jag behöver eller behöver göra för att vara en bra lärare ska ingen vare sig tala om för mig eller ha synpunkter på. Det ska jag nämligen själv ta reda på varje dag, varje lektion, inför varje elev.
Och aldrig någonsin får jag inbilla mig att jag redan vet svaret.

Media: DN, SVD

Skolan, jämställdheten och Nyamko Sabuni

Idag skriver jag om jämställdhet i skolan på Newsmill. Redaktionen har försett artikeln med den hallelujaartade rubriken: Sabunis satsning på jämställdhet är imponerande.

Det som fick mig att ta till pennan var en attack på Newsmill: 80 kronor per lärare är ingen seriös satsning, Sabuni. Jag läste visserligen Sabunis artikel: "Lärarna måste bli bättre på att undervisa om sex" och tyckte att den var bra (även om rubriken givetvis provocerar upphovskvinnan till serien Allt är lärarnas fel en del). Men på nästa sida fanns Olof Peterssons artikel och den upptog av naturliga skäl min uppmärksamhet just då.

Artikeln var som sagt bra, konkret och saklig, men även här fanns ett orättvist påhopp på lärarkåren: ”Det är oacceptabelt när det i skolkorridoren hörs mer av kränkande tillmäten som ”hora” eller ”bögjävel” än förtroendefulla samtal mellan elever och lärare.” Den här typen av svepande generaliseringar kan vi gott klara oss utan. Jag upplever inte heller att just den här generaliseringen är särskilt träffsäker. På alla skolor där jag jobbat arbetar man kraftfullt mot den typen av språkbruk. Förtroendefulla samtal mellan elever och lärare är inte bara vanligare än sådant utan vanliga. Vi är mycket mera kompisar, kuratorer och reservföräldrar för våra elever idag än någonsin tidigare. Ofta på bekostnad av undervisningen. Det är heller inte första gången Nyamko Sabuni uttryckt sig tvärsäkert och fördömande om lärarkåren. Mer i mitt blogginlägg Allt är lärarnas fel 10.

Men det är aldrig lätt att prata jämställdhet i det här landet. Hur man än formulerar sig är det troligt att man lyckas reta upp någon. I det här fallet har Nyamko Sabuni fått eld från två håll: För litet lyder alltså klagomålet på Newsmill. Borgerliga Correns kvinnliga ledarskribenter kallar istället henne normpolis och menar att det där med sex och samlevnad i huvudsak ska lämnas åt föräldrarna. Om attacken från vänster och bristen på kunskap om vad som gäller i skolan bakom den har jag skrivit i min artikel på Newsmill. Men även ledarartikeln i Corren är präglad av okunskap. Allt det som Sabuni vill att vi ska ägna oss åt står redan i skollag och läroplan och våra styrdokument går nu - och gick även tidigare - bra mycket längre än det skribenterna föreslår: "Skolan bör dock bara åläggas att sprida sådana normer och värderingar som majoriteten är överens om är moraliskt överlägsna, till exempel alla människors lika värde eller att demokrati är bättre än diktatur". Här är ett exempel ur kapitel 1: "Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana ten­denser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser".

Ledarskribenterna menar också att porrfilmerna ger input nog till dagens ungdom. "De behöver inte lära sig avancerade ställningar och att bejaka sin homosexualitet i skolan". Suck säger jag om det. Det står inget om samlagsställningar i någon kursplan, Däremot instrueras vi att diskutera, informera, problematisera och förklara sådant som risker, konsekvenser, lagar, porr, känslor, sexualitet, sexuell läggning, relationer och mycket annat. Innan man kritiserar skolans mål borde man nog ta reda på vilka de är.

Något jag tycker är dumt och kortsynt är att man så mycket hellre ägnar sig åt negativ feedback än åt positiv. Vi har under en period haft en tydlig kursändring i jämställdhetspolitiken. Bort från kvotering, offertänkande och yvig retorik mot konkreta åtgärder som gör skillnad här och nu. Den politiken får mycket kritik från just de personer belackarna fräsande och spottande kallar statsfeminister. Däremot sällan beröm från alla de som borde glädja sig åt kursändringen och blåsa på seglen. Det tycker jag är synd. Jämställdhet är en viktig frihetsfråga som berör oss alla och vi har fortfarande långt kvar innan vi når jämställdhetsnirvana. Att klä sig i offerkoftor och bonda med likasinnade är precis lika destruktivt vilket av de två fiendelagen man än väljer.

Betydligt mer konstruktivt är att gräva där man står. Till att börja med kan vi alla ge varandra mer frihet, förståelse och manöverutrymme. Mer lyssnande och mindre skrikande vore också välkommet. Men de viktigaste jämställdhetsinsatserna gör vi som föräldrar och i skolan, för det är där vi rör framtiden. Med tanke på skolans absoluta nyckelroll i kampen för ett friare och mer jämställt samhälle är det märkligt att den fått en sådan liten plats i jämställdhetsdebatten. Och positivt att så mycket görs för att göra skolan mer jämställd just nu. Här tror jag också vi kan tacka Anna Ekström och den balanserade och problematiserande rapport som DEJA producerade.

Men precis som när det gäller jämställdhetspolitiken är det även även i skolans värld destruktivt att misstänkliggöra och fokusera på det negativa. Det arbetas mycket med jämställdhet i skolan och jag skulle tro att de flesta elever blir mer medvetna och mer jämställda i skolan än utanför. Så inget mer "allt är lärarnas fel", tack. Ge oss istället tydliga mål, den fortbildning och de arbetsredskap vi själva efterlyser, en dialog om material, metoder och behov. Med andra ord - rigga för positiv feedback - och glöm sedan inte bort att ge oss den.



Bloggar: Tysta Tankar, Don Christos värld, Katedervarg, Gretas svammel, Johanna Sjödin, Per Billing, 之乎者也, Heldts HBT-nyheter, Alltid rött, alltid rätt.

Jämställdhet inte längre en kvinnofråga i statens ögon?

”Jämställdhet brukar ses som en kvinnofråga”. Så skrev Anna Ekström i en debattartikel i SVD, där hon presenterade de viktigaste slutsatserna man drog i delegationen för jämställdhet i skolan. "Men i skolan har pojkar och flickor lika mycket att vinna på jämställdhet", konstaterar hon därpå.

Intressanta formuleringar när man ställer dem bredvid varandra. Är det något sensationellt att jämställdhet gör livet lättare för pojkar? Flickor har länge haft frihet att vara pojkflickor, men vem välkomnar flickpojken?

Jag kan se att både män och kvinnor kan förlora på jämställdhetspolitik - i varje fall när den är av det mästrande, moraliserande och styrande slaget - men det är något helt annat än att förlora på jämställdhet. Och den som uppfattar jämställdhet som en kvinnofråga behöver nog tänka om. Jämställdhet är en mänsklig rättighet.




Artikel 1 av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en andra av gemenskap.

Korkade grabbar i militärgrönt och smarta tjejer i rosa?

”Könsroller begränsning i skolan", lyder rubriken på en debattartikel i SVD skriven av Anna Ekström, ordförande för DEJA (delegationen för jämställdhet i skolan) i SVD med anledning av att delegationens slutbetänkande är slutbetänkt.

Att det var så visste vi förstås redan och det är heller inga revolutionerande slutsatser hon drar i artikeln, men det känns ändå som om hon angriper problemen med nya och fräscha ögon. Faktaunderlaget är väl känt. Flickor har bättre betyg i alla ämnen utom i idrott, flickor utsätts för mer trakasserier och lider mer av psykisk ohälsa än pojkar. När det gäller de yrkesförberedande linjerna väljer flickor och pojkar enligt traditionella könsmönster.

En sak jag uppskattar med artikeln är att Ekström med kraft tar upp hedersförtryck och att hon i det sammanhanget nämner både pojkar och flickor. När man som brukligt är hanterar hedersfrågor separat innebär det en slags särbehandling som i sig är diskriminerande. Skolan skall vara jämställd och aktivt motarbeta diskriminering och det ska gälla alla - oberoende av kön, religion och etnicitet. Inget tassande på tå och ingen särbehandling. På den här punkten har ändå mycket gjorts de senaste åren. Det finns nya krav på handlingsplaner på skolorna - något som har lett till att man på många håll har haft både fortbildning och diskussion om hur man bäst hanterar situationer där man misstänker hedersproblematik. Möjligheten att hålla sina barn hemma från viss undervisning har också tagits bort. Men vi har ändå långt kvar innan alla barn och ungdomar kan utnyttja de rättigheter och friheter vår grundlag ger dem.

En annan sak jag uppskattade var att hon tog upp att priset för att bryta könsmönster är större för pojkar än för flickor. Det här är något som vi borde uppmärksamma och problematisera mycket mer i skolan. Men det räcker knappast, för i grunden är det här inte ett skolproblem utan ett samhällsproblem. De attityder och värderingar som hämmar och inskränker våra barn genomsyrar hela samhället.

Vad beror det på att pojkarna presterar så mycket sämre? De orsaker Ekström lyfter är antipluggkultur och låga förväntningar på pojkar. Jag har skrivit flera blogginlägg om just antipluggkulturen (Varför får pojkar låga betyg och Allt är lärarnas fel 6) så där säger jag bara yes, för den finns och den måste motarbetas. Som kille får man får vara smart, men man får inte vara pluggig. En orsak till den här kulturen är att allt som är kvinnligt är tabu och att läsa skönlitteratur och läxor har kommit att ses som kvinnligt.Därför måste eventuella skolframgångar fås att framstå som resultatet av naturlig begåvning. Problemet är bara att skolframgångar når man inte utan hårt arbete. Dessutom är hjärnan som en muskel. Den måste användas och ansträngas för att utvecklas. På så vis leder antipluggkulturen också till att pojkar inte infriar sin intellektuella potential. Vad skulle Einstein ha uträttat om han hade satt sina dagar och nätter på att trimma moppen, spela WOW och uppdatera Facebook?

Hur är det med förväntningarna då? Har vi lägre förväntningar på pojkar? Eller är problemet att vi formulerar våra förväntningar på sätt som skapar motstånd snarare än motivation? De senaste decenniernas förändringar i skolan har slagit hårt mot pojkarna på många sätt. Var finns pojkarnas akademiska förebilder i en skola där nästan hela personalen består av kvinnor? Hur mycket påverkas vårt sätt att undervisa av kön? För många elever är lärarna den enda representanterna för bildning och högre utbildning de träffar. När vi i stort sett alla är kvinnor ger det en tydlig signal. Att plugga är kvinnligt och att lyda fröken är att underkasta sig. Det här förstärks antagligen av att lärarkåren blir allt mindre akademisk. Skolan är fylld av schyssta personer som eleverna gillar och som gillar sina elever, men intellektuella, fullblodsakademiker är en utrotningshotad art i skolan. Det innebär att få elever idag får de glimtar av en annan och spännande värld som var vanliga när jag gick i skolan. Och utan sådana glimtar inget raketbränsle. Utan sådana glimtar inga klassresor. Utan sådana glimtar blir det bara lydigt gnetande. Sådant som flickor är mer inriktade eller bättre programmerade till.

Åtgärderna? Där får DEJA en applåd av mig. Jag citerar ur Zorans blogg:

* att mer effektiva insatser från skolmyndigheternas sida görs för att både pojkar och flickor ska få stöd när det gäller psykisk ohälsa och trakasserier.
* att ansvaret för att utreda och beivra kränkningar och diskriminering när det gäller barn och ungdomar i skolan ska helt och hållet ligga hos Skolinspektionens barn- och elevombud i stället för att som idag delas mellan inspektionen och Diskrimineringsombudsmannen.
* att rektorer, lärare och andra vuxna i skolan måste ha bättre kunskaper och mer beredskap kring hedersproblematiken (en viktig, men ändå numerärt begränsad fråga) och som ställer stora krav på skolans jämställdhetsarbete. 
* att skolan behöver en motsvarighet till Statens beredning för medicinsk utvärdering; ett fristående organ för utvärdering av metoder och arbetssätt som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Notera att alla åtgärderna är könsneutrala och inriktade på tydlig ansvarsfördelning och forskningsstöd för verifierbara resultat. På det hela taget är det befriande att läsa en artikel om jämställdhet i skolan som är så könsneutral och så målinriktad och oideologisk. Här finns inga färdiga lösningar utan istället gör man klart vad som borde ligga på vems bord och hur man ska gå till väga för att hitta verifierbart goda lösningar.

De här torra sakliga förslagen kanske inte talar till hjärtat och fantasin som den traditionella snyftretoriken, men det här är jämställdhetspolitik och skolpolitik som faktiskt kan leda till ett paradigmskifte. Utan offer, utan förövare, utan kvotering.

Jag vill inte höra något mer om hur den här regeringen inte har någon jämställdhetspolitik.



Möt Ludovic en pojke som vill klä sig i klänning och som alla mina franskelever får lära känna. Väldigt lätt att förälska sig i.

Media: SVD, SVD 2 (ett mycket intressant reportage om könsroller och barn - pojkar i klänning), Sanna Raymans ledarartikel i SVD, Johannes Åmans ledarartikel i DN.

Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Helds HBT-Nyheter, Tysta Tankar, Lotta Edholm.