Johannes Åman och jag på Finlands ambassad

Tydligen har Johannes Åman och jag varit på samma seminarium på Finska Ambassaden i måndags:  Det finska skolundret - framgångsfaktorer. Det tyckte jag först var lustigt. Medan jag lyssnade på Pasi Sahlberg satt jag nämligen och önskade att varenda ledarskribent i landet fanns med där i publiken och hade jag fått välja någon jag särskilt gärna hade placerat där skulle det ha varit just skolvalfrihets-entusiasten Johannes Åman. Det budskap Sahlberg trummade ut var nämligen att Finlands främsta framgångsfaktor var att man i fyrtio år har haft samma huvudmål för skolan: ”A good school in every community for all the children, all the time.” Likvärdighet, med andra ord. Under den timme Sahlberg talade var  likvärdighet också den faktor han ägnade mest uppmärksamhet. Han pratade om det passionerat och han visade i diagram efter diagram att Finlands marsch mot skolframgång varit både stadig och lång och att de förbättrade resultaten konsekvent gått hand i hand med ökad likvärdighet.

Det var också den finska ambassadören Harry Helenius budskap: ”Ett litet land har inte råd att slösa bort sina begåvningar i ett ojämlikt skolsystem.”

Så hur hanterade Johannes Åman detta obekväma finska budskap? Svaret är med förnekelse. I ledarartikeln: ”Finska undret: Skola byggd på förtroende” nämns inte ordet likvärdighet. Inte heller de tre huvudsakliga framgångsfaktorer Pasi Sahlberg tog upp:
Finnish Lesson #1 ”More collaboration, less competition”
Finnish Lesson # 2 ”more trust-based responsibility, less test-based accountability”.
Finnish Lesson # 3 ”More equity, less choice.” you cannot have both. If you think that equity is a good thing you need to manage parental choice.

Istället ägnar Åman hela artikeln åt skillnaden i attityd till skolan. I Finland har folk förtroende för skolan och för lärarna, i Sverige har man det inte. Som Pasi Sahlberg konstaterade var det så även 1970 när den finska skolan uppvisade genomsnittliga resultat och som Johannes Åman konstaterar var skolan en stridsfråga i Sverige långt innan resultaten dalade. Men det som också förtjänar att nämnas är att skolan i Sverige var olikvärdig redan innan valfrihetsreformerna. Folk flyttade för att deras barn skulle kunna gå i en bättre skola. Jag gick i skola i Finland på sextio och sjuttiotalet, flyttade och bytte skola fem gånger mellan fyra städer och var lärarbarn. Aldrig hörde jag någon diskutera i termer bra skolor och dåliga, aldrig märkte jag någon kvalitetsskillnad vid mina egna skolbyten. Även då höll de finska skolorna en likvärdig standard. Däremot hade man en gallring och nivågruppering först efter folkskolan, sedan till gymnasiet som ledde till bristande likvärdighet på nationell nivå. Men det säger sig självt att föräldrar som inte kan lita på att den skola deras barn går på är lika bra som skolan i nästa kvarter diskuterar skolan och är kritiska till skolan.

Alltså är lösningen även till det problem Johannes Åman lyfter i sitt desperata försök att hitta något annat än likvärdighet han kan skriva om i samband med seminariet - just precis likvärdighet. Vi tycker helt enkelt, de flesta av oss, att det ska vara precis som det står formulerat i skollagen:
8 § ”Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.”
 9 § Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform
och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.

Det är det här vi vill ha för våra barn. En bra skola för varje unge, oberoende av var vi bor, hur mycket pengar vi tjänar, vilken utbildning vi själva har, eller vilket land vi kom från från början. En bra skola för varje barn i varje samhälle, hela tiden.

Vi har redan fått höra att likvärdighet är en förutsättning för goda skolresultat. Jag tror att likvärdighet också är en förutsättning för ett gott förtroende för skolan. Och som Pasi Sahlberg gång på gång påpekade går inte valfrihet och likvärdighet att förena.

Även Anna Ekström tog upp det här med attityden till skolan, men ur ett annat perspektiv. Hon sade att hon väldigt gärna skulle importera en politiskt och folkligt förankrad idé att skolan är viktig. Här tror jag nyckeln är en strävan bort ifrån det traditionella svenska nyttoperspektivet mot en bredare och mindre lättattackerad kunskapssyn. Ju mer vi lär oss desto större frihet, desto fler möjligheter, desto bättre hjärnor och desto bättre överblick har vi - både en och en och tillsammans. Istället för detta eviga tjat om pengar och näringsliv, hur skulle det vara om vi istället pratade om den makt, frihet, delaktighet, lycka och passion man kan få genom skolans kunskaper och färdigheter?

Sist citerar jag Annas fråga och svar under hennes första besök i Finland som generaldirektör för Skolverket: Anna: Var det inte stigmatiserande med tidigt stöd?  Svaret: Nå här i Finland tycker vi nog att det är mer stigmatiserande att inte klara skolan.