fredag 21 december 2012

Läraryrket - ett kneg bland andra eller världens viktigaste jobb?

På flera veckor har jag varken uppdaterat bloggen eller uppdaterat mig om någon annans och jag har knappt varit inne på FB och Twitter. Orsaken är att  Norrköpings nödbroms följdes av skolans nödbroms som följdes av min egen nödbroms. För en dryg månad sedan fick jag lägga mitt utvecklingsledaruppdrag på is och istället ta över tre nya klasser. En sjua och två nior som alla bara har haft obehöriga vikarier den här terminen, ovanpå de fyra grupper jag hade innan. En mycket tung tjänst också under de bästa omständigheter. Här var omständigheterna inget tidigare betygsunderlag, missnöjda, svikna elever och tre klasser med rediga problem med arbetsro och arbetsvanor.  Det har förstås varit niorna som har varit mitt främsta bekymmer.  Det har känts väldigt viktigt att de får så rättvisande betyg och så detaljerad feedback om sin måluppfyllelse som möjligt, inför sin sista termin hos oss. Därför har jag rättat prov  och skrivit uppsatskommentarer varje kväll och helg de senaste veckorna.

Samtidigt är den senare halvan av höstterminen alltid en tung tid för lärare. En tid av omdömen, betyg och utvecklingssamtal. Den här stora extra bördan på det redan tidigare tunga lasset har inneburit att jag har försummat familj, vänner, hem och alla mina andra uppdrag. Sjuk blev jag förstås också på kuppen. Lika förstås utan att för den skull stanna hemma. Nu är det tre dagar kvar till jul och det finns inte ett pynt, inte en pepparkaka, inte en klapp i vårt hem. Krukväxterna slokar förebrående, dammråttorna dansar ystert, mejlboxen är full av obesvarade mejl.

Det är nog många lärare som känner igen  den här ”eleverna först” prioriteringen. Någon som inte är lärare tycker kanske att det är korkat. Säkert en och annan lärare också. Vem tackar oss för att vi riskerar hälsa, relationer och sinnesfrid för ett jobb med låg status, låg lön och få avancemangsmöjligheter? Varför gör vi det?

Det självklart främsta svaret är att vi gör det för eleverna. Det är inte helt lätt att förklara varför andras ungar så ofta går före egna barn, men jag ska göra ett försök. Det är när man märker att elever inte känner att de är viktiga och när konsekvensen  av det är att de varken tycker att skolan eller att de lär sig något är viktigt, det är då som varningslamporna börjar blinka. När världen krympts istället för utvidgats i skolan. När det finns en anda av hopplöshet och av att allt kvittar lika i klassrummet. När skolan har blivit en fritidsgård och framtiden ett ointressant och lätt hotfullt töcken. Sådana elever har blivit ordentligt svikna av skolan och därmed av samhället och kliver man in i ett sådant läge är det ens förbaskade plikt att kavla upp ärmarna, vända båten och med all kraft paddla i motsatt riktning.

Men vi gör det också för själva läraryrket. Vår profession får den dignitet och värdighet vi själva ger den. Uppfattar vi vårt yrke som viktigt, sköter vi det som om det vore viktigt - då upprättar vi genom det förhållningssättet vårt  yrke. Det finns i dag många lärare som sköter själva kunskapsuppdraget med en klackspark. Att vara en trevlig kollega och en schyst kompis till eleverna är viktigare. Handledarskap och inlämningsuppgifter istället för undervisning. Klipp och klistra omdömen istället för verklig kommunikation med eleverna. När arbetstiden är klockad packar man sin väska och går hem.

Jag kan inte anklaga dem för att de håller sig med en dräglig arbetssituation och för att de inte utför mer arbete än de har betalt för. Men jag kan sörja över det. De lärarna har inte förstått att läraryrket är världens viktigaste yrke. Med en sådan lärarkår kan vi aldrig få en bra och likvärdig skola.




Missa inte dagens DN-debattartikel: ”Så kan lärarnas löner höjas med 10 000 kronor”.  Det är en utmärkt och underbyggd artikel som förtjänar att spridas.  Men det saknas en viktig komponent. Lärarnas arbetsvillkor. Visst är lärare underbetalda och visst tar vi gärna emot en högre lön. Men det är den omänskliga arbetsbelastningen och den usla arbetsmiljön som knäcker oss. Det är den som får mig att undra om jag klarar att jobba heltid som lärare ända till 65. Det är den som fått mig att strängt avråda mina egna barn från att följa i sina föräldrars och mina föräldrars fotspår. ...  Inte för att det behövts. De har ju fått följa vad världens viktigaste yrke kostar och kräver från första raden.

måndag 26 november 2012

Norrköping bromsar skolan


Så var det dags igen. Anställningsstopp och inköpsstopp på skolorna i Norrköping. Hur kommer det sig att det jämt är när det gäller barnen vi drar i nödbromsen? Norrköping har redan låg skolpeng, billig skolmat och jämförelsevis låga lärarlöner och hög lärararbetsbelastning. När man inför ytterligare försämringar och åtstramningar, vad händer då?  Jag förutspår högre belastning på socialtjänst och polis och sämre framtida skatteintäkter.

 På min skola har vi dessutom ett rejält underskott, så våra svångremmar dras åt extra. En av orsakerna till det är att vår verksamhet för asylsökande och nyanlända elever har gått med ett kraftigt underskott i flera terminer. Detta efter att villkoren plötsligt ändrades mitt under ett läsår. Jag förstår inte hur det är möjligt. Vare sig att spelreglerna ändras mitt i eller att man spar just på de här barnen. I Valdemarsvik var undervisningen för de nyanlända en verksamhet som istället gav skolan ett överskott. Så var det också i Uppsala, min tidigare hemkommun. Då undrar jag hur elevpengen för nyanlända ser ut i Norrköping jämfört med i andra kommuner? Jag undrar också hur man tänker när hanteringen av nyanlända barn och tonåringar görs till en ekonomisk börda för den mottagande skolan och därmed också för skolans övriga elever? Är det god integrationspolitik? Är det ens god ekonomisk hushållning? Visserligen blir somliga avvisade och får ta med sig den utbildning de har fått här tillbaka till sitt hemland - om nu någon vill missunna dem den resväskan -  men när det gäller majoriteten som får asyl är det av största betydelse att de snabbt lär sig svenska och snabbt kommer in i det svenska skolsystemet. Av betydelse för dem själva och av betydelse för samhället.


Det verkar vara betydligt lättare att få de styrande i Norrköping att satsa på broar, idrottsarenor, musikfestivaler och byggnader än på kunskap. Inte konstigt att skatteintäkterna aldrig vill öka. Kunskaper är en mindre spektakulär investering. Men det är en betydligt mer säker och långsiktig sådan än något som beslutas av Tekniska Nämnden.


Skolan ska vara likvärdig. Så står det i vår skollag. Men skollagen sätts ur spel om kommunens skatteunderlag minskar och om beslutade investeringar och infrastruktursatsningar skenar i höjden. Då får man antingen flytta till en mer välskött kommun eller bita i det sura äpplet och acceptera en sämre skola.

måndag 19 november 2012

Om Anne-Marie Körlings: Den meningsfulla högläsningen

Det är något litet gammaldags med högläsning. Sådant man ägnade sig åt på den tid då inte alla kunde läsa, då inte alla kunde skaffa glasögon. Innan tv, innan ljudböcker, innan talsyntes... Behövs högläsning idag? Vad ger det för mervärde att höra en förälder, en lärare, ett syskon, en klasskamrat snarare än en skådespelarröst i mp3-spelaren? Vad ger det den som läser?

Det viktigaste svaret kommer redan på första sidan av boken i form av ett underbart citat. Men det finns många svar. Några jag redan hade tänkt på, andra mer oprövade. Medan jag läste boken dök det upp både nya frågor och nya svar. Bara det kändes berikande. Vad kan väl slå pinfärska tankar? Det skulle i så fall vara gemenskap, beröring, det E.M.Forster beskriver som så svåruppnåeligt och oändligt viktigt - verklig kommunikation, hans ”Only Connect” i ”A Passage to India”. Precis det man nuddar vid - ibland highfivar - vid högläsning.

Själv är jag en flitigt högläsande lärare. Sagor, noveller, artiklar, första kapitlen i romaner, än på engelska, än på franska, än på svenska. Ofta med avbrott för skratt, diskussion, teorier, frågor.
Högläsning har länge också varit ett viktigt inslag i min familj. Godnattsagor, givetvis, men också timtals högläsning på dagtid. När jag läste för den yngsta kom de stora ofta och lade sig med oss i dubbelsängen. Ibland hördes ett instämmande fnitter från rummet bredvid. På sommaren när vi läste på förstutrappan var det grannbarnen som satte sig på trappstegen längst ner. Vuxenhögläsning har vi mest ägnat oss åt sommartid. Närmare bestämt på vår ö i Vasa skärgård. Efter kvällsteet, med alla i sina sängar och stearinljus som enda belysning. Ibland ett kapitel, ibland om det var riktigt roligt eller spännande kapitel på kapitel.

Ett av de starkaste avsnitten i ”Den meningsfulla högläsningen” är när en elev upptäcker att Anne-Marie inte förstår det hon läser högt. Inte förstår heller...  Lyckan i att inte känna sig som den tröga. Gemenskap i utanförskapet istället för ensamhet i utanförskapet. Tillsammans - inte ensam - på kunskapsresan. Starkt.

Det var medan när jag läste Anne-Maries bok som jag började fundera över varför jag kommit att ägna så mycket av min tid åt att läsa högt. Det är inte så att jag själv växte upp med högläsning vare sig hemma eller i skolan. ... Det är nog helt enkelt så att högläsningen har ”promotat” sig själv genom att fylla ett tomrum, ett behov. Numera kan jag ibland känna en saknad när jag läser tyst. En längtan efter att uppleva tillsammans.

... Högläsning av ”Den meningsfulla högläsningen”, det vore något. Men det viktigaste är att läsa den. Gör det!



Bloggar: Anne-Marie Körling, Malin lästipsar, Biblioteksbubbel,

torsdag 8 november 2012

Skolans demokratiuppdrag - det viktigaste och det mest misskötta? Missa inte kvällens #skolchatt.

Demokratiuppdraget tas på allvar på de flesta skolor. Vi anordnar bry-dig-om dagar, vi undervisar i livskunskap, vi visar sedolärande filmer och vi predikar tolerans och alla människors lika värde tills elevernas öron och våra halsar blöder. Därefter tar vi en kopp kaffe och sätter oss självbelåtna i lärarrummet. Mission accomplished. ... Eller?

Jag har aldrig begripit hur vuxna människor kan inbilla sig att man får elever att förstå att alla människor har samma värde genom att tala om det för dem. Om något borde det snarare väcka deras uppskattning för satir och det absurda (det är kanske just därför South Park och Family Guy är sådana succéer), för samtidigt som vi predikar detta statligt påbjudna budskap sänder vi eleverna hundratals signaler om motsatsen.

Åtminstone har jag under min lärarkarriär hört hundratals yttranden som alla avslöjar att vi inte behandlar eleverna som om de har lika värde, att vi varken tillmäter dem samma rättigheter och skyldigheter.

”Jag väljer att inte ta strid om den saken”, ”det är bättre att de kommer på lektionerna överhuvudtaget”, ”om jag ska tjafsa om det varje gång blir det ingen undervisning”, ”han har ju dyslexi”, ”ta ingen argumentation med den eleven”, ”jag borde ha sagt ifrån, men han är ju så charmig”, är några av de mer nötta motiveringarna för att ordningsreglerna inte ska gälla samtliga elever. Eleverna noterar samma sak i sina utvärderingar. Lärare som struntar i reglerna, som allierar sig med eleverna mot reglerna, som behandlar eleverna olika, som kommer med hot som aldrig infrias - dvs lärare som underminerar skolans demokratiuppdrag stund för stund, lektion för lektion.

En gång frågade jag en kollega vad hon trodde att hon signalerade till klassen genom att strunta i att två elever satt med jackorna på och SMS:ade hela lektionerna? Vad det fick för effekt på elevernas demokratisyn och värdegrund. Hennes svar:
 ”De andra vet ändå hur speciella de här två är”.

”All animals are equal, but some are more equal than others”.
Vad kan budskapet annars bli i en skola som är så långt ifrån likvärdig som vår?

Jag ser fram emot spännande diskussioner i kvällens #skolchatt. Twitter mellan 20 - 21, som vanligt.  Levande Historia kommer att vara med på ett hörn. Denna av Göran Persson initierade myndighet som har som uppgift att göra alla mer toleranta. Undrar hur de går till väga när de utvärderar sin verksamhet?

 Jacob Möllstam är den som moderar i kväll och han är inne på liknande spår i sin blogg: Killfröken.

måndag 29 oktober 2012

Skolforum, Superlärarna och motivationen.

Nu kanske Henrik Birkebo tycker att jag skriver två artiklar i en igen, en om min föreläsning  på Skolforum, en om den floppade satsningen på superlärare. Men jag ska försöka leda i bevis att de två ämnena hör ihop. :)

På tisdag 12.30 ska jag alltså föreläsa om Språkbedömning i motivationens tjänst på Skolforum. Den språklärare som har annat för sig under vecka 44 får en ny chans på LMS språkbåt den 10 - 11 mars 2013. :) Givetvis har jag ägnat en hel del tid åt att förbereda mig både mentalt och praktiskt. Bland annat medelst en ”walk down memory lane” där det inte finns några superlärare, men däremot både skickliga och mindre minnesvärda sådana.

Bedömning och motivation... Om man blir bedömd som motsatsen till superlärare ...låt oss kalla det B-lärare ... vad skulle ge en tillräckligt kraftig kompetensutveckling för att lyfta den läraren åtminstone till ett B+? En elev som inte når skolans mål kan vi absolut inte kalla för en B-elev, för vi vet ju alla att det bara finns dåliga lärare, inte dåliga elever. Men vi kan förstås ändå resonera kring vad som skulle motivera till större kunskapsutveckling även där.

När jag gick i skolan fanns ingen annan bedömning än betyg. Inga omdömen, inga utvecklingsplaner, inga åtgärdsprogram, inte ens kommentarer i uppsatserna utöver de språkliga. Just det sistnämnda berodde kanske också på att jag bara hade halvdana svensklärare både på högstadiet och i gymnasiet. Inte tror jag att de hade blivit behjälpta av superlärare heller. Röda X var den lataste lärare jag någonsin träffat. Hon var aldrig förberedd, sket i arbetsron så till den grad att vi lika gärna kunde ha gått i en svensk skola, hon satte oss i övningsboks-arbete medan hon pysslade med annat, gissningsvis planer på att störta regeringen, eller införliva Finland i Sovjetunionen. De enda gånger hon talade med oss var hennes ärende nämligen att förespråka kommunismen. Vi var råa i vår humor och öppenhjärtiga i vår kritik, men henne gick det inte att bli av med, hur många turer vi än tog in till rektor. Läraren på gymnasiet var inte fullt lika usel, men någon arbetsmyra var han långt ifrån. Går det att coacha bort lättja och ointresse för uppdraget? Mitt recept skulle vara att vråla: Kavla upp ärmarna och gör ditt jobb eller sök dig annorstädes. Det finns inget som jag har svårare att tolerera än lata lärare. De signalerar två saker till eleverna som ingen lärare får signalera: ni är inte viktiga och det vi gör här är inte heller viktigt. Dessutom sabbar de för den stora majoriteten lärare som faktiskt jobbar häcken av sig. (Jag kan skriva det här riskfritt, för jag är tämligen övertygad om att lata lärare inte läser lärarbloggar.)

 Inga omdömen alltså. Å andra sidan hade vi betyg från första klass i alla ämnen. Betygen till jul var litet tillhöftade, det var årsbetygen som var de viktiga. Fick man underkänt på ett årsbetyg fick man gå en villkorskurs under sommaren, underkänt på fler än två betyg ledde till automatisk omgång. Ändå upplevde jag  denna summativa bedömning som formativ - dvs den gav information om var målet var, var jag var och vad som behövdes för att komma från punkt a till punkt b. Inte gener, inte kontakter, inte lydnad, inte ordning - utan arbete i rätt mängd och av rätt slag. Receptet var alltid detsamma: Kavla upp ärmarna och gör klart det arbete du lämnat ogjort. Gör du det inte blir konsekvensen bara ännu mer arbete ihop med ett extra skolår. ... Precis det jag önskar lata lärare. Vi diskuterade aldrig betyg, jag och mina kompisar, men vi var rackarns motiverade att hålla oss på rätt sida godkänt ribban.

Nu får vi emellertid lära oss att summativ bedömning kan utgöra yttre motivation som kan skada den inre och att vi istället ska ägna oss åt formativ bedömning som stärker den inre.  Det här är litet problematiskt. Bedömning är nämligen kommunikation - om budskapet mottas och får rätt effekt har bedömningen fungerat, om det avvisas eller får fel effekt har bedömningen misslyckats - oberoende av om den är summativ eller formativ.. Och det som lyckas med en elev behöver inte alls lyckas med en annan. Vissa är så motiverade att lära sig att de inte behöver några vägskyltar överhuvudtaget. Förvånat tittar de upp och märker att de redan är i Haparanda. Vissa elever är extremt betygsfixerade, andra har stort behov av dialog, handledning.

Finns det olika av- och på-knappar för motivation hos tonåringar och hos deras lärare? Det tror inte jag. När det gäller de allra flesta av oss är rädsla och osäkerhet av-knappar. En ännu värre av-knapp är att bli stämplad, den kanske värsta att bli felstämplad. Motiverade blir vi av att bli sedda, bekräftade, behandlade som kompetenta subjekt, inte som passiva och inkompetenta objekt. Det här gäller elever, lärare, rektorer - alla ända upp till utbildningsministern. Ändå envisas man med samma evinnerliga toppstyrning.  Man stämplar lärare vid vissa skolor som inkompetenta. Och som lök på laxen erbjuder man botemedel som befäster stämpeln. Du får sämre lön för du är en sämre lärare. Du är så dålig att vi skaffat en superlärare som ska försöka ta sig an det otacksamma uppdraget att göra dig litet mindre usel. Hur skulle det där fungera på eleverna? Du fick dåliga betyg så du får sämre skolmat och blir portad från skidresan. Du fick dåliga betyg, så vi sätter en annan elev, en superelev att observera dig och tala om varför du suger i matte och tyska.

Det kanske finns någon enstaka ”glutton for punishment” som skulle stimuleras av sådan behandling, men de flesta av oss skulle sjunka rakt ner i källaren. Tänk om elevens dåliga resultat beror på en dålig lärare? På dig själv. Tänk om skolornas dåliga resultat beror på en dålig styrning? På korkade politiska beslut? På bristande resurser?

Det största misstaget i superlärarsatsningen är just att man lägger ansvaret på fel plats. Ansvaret ligger hos politiker, tjänstemän och skolledare, inte hos enskilda lärare. Är problemet bristfälliga kunskaper hos eleverna? Eller är det bristfällig bedömning på grannskolan? Som i Nossebro - bäst i klassen när det gäller glädjebetyg. Finns det förutsättningar för lärande? Kunniga, behöriga lärare, bra läromedel, lokaler, scheman, elevhälsa? Rimlig arbetsbörda för lärarna? Rimlig storlek på klasserna? En fungerande socialtjänst och samarbetsvillig polis? Viktigast av allt: Är elevunderlaget tillräckligt blandat? Jag använder olikheterna i klassen som en hävstång för att få upp allas resultat. Det gjorde även lärarna i det ursprungliga programmet Klass A. Utan motorer, förebilder, resonansbotten i klassen är det väldigt svårt att få till stånd en arbetsmoral, kunskapsresor. Ytterligare en viktig faktor är föräldrarna. I Sverige har man valt att ge dem en nyckelroll. Det ökar givetvis också skillnaden mellan de elever som har engagerade föräldrar och de vars föräldrar knappt håller näsan ovanför vattenytan.

Det andra misstaget är att  toppstyra och målstyra samtidigt. Medelstyrning eller målstyrning - inte båda. Att det är bättre att erbjuda många vägar till målet och att målstyrning får oss att växa gäller i alla verksamheter, men det gäller alldeles särskilt i skolan. Lärarens och rektorns yrkesliv är aldrig statiska. Skolan kräver initiativ, beslutstagande, problemlösning varje dag, varje stund. En passiv och lydig lärare kan inte vara en skicklig lärare därför måste insatser för att förbättra undervisningen handla om att stärka lärarna, inte försvaga dem.

... Så tillbaka till ursprungsfrågan ... Om man blir bedömd som motsatsen till superlärare ...låt oss kalla det B-lärare ... vad skulle ge en tillräckligt kraftig kompetensutveckling för att lyfta den läraren åtminstone till ett B+? För det första måste den läraren vara ett subjekt i sin egen utveckling. När rektor och lärare är eniga om vilka målen är och var man befinner sig bör läraren själv få resonera kring orsakerna, själv ha sista ordet om hur man ska gå tillväga. Handledning, kompetensutveckling, learning study, dialog med eleverna, coachning eller annat. Först därefter kan rektor peka med hela handen. Men coachning är inte det första jag skulle ordinera som rektor. Min första åtgärd skulle vara att låta läraren auskultera hos andra lärare. Inte bara hos en utan hos flera. Inte bara hos lärare i det egna ämnet utan hos lärare i flera olika ämnen. Varför? För att man måste inse var man befinner sig innan man kan röra sig i rätt riktning. Självinsikt måste komma först. Dessutom är det ett gyllene sätt att fylla på verktygslådan, att ge läraren metoder, insikter på ett icke hotfullt och mästrande sätt. Det är också så jag använder kamratbedömning. Goda exempel, inspiration, signalen att mycket är möjligt - aldrig för att hota, mästra.

Lärare och elever har samma av- och på-knappar, men det finns en avgörande skillnad. En god grundutbildning är varje elevs rättighet. Att vara lärare är däremot ingen rättighet. Jag har träffat ett antal lärare som jag skulle ha avskedat utan en sekunds tvekan om jag var rektor. En dålig lärare kan ställa till med så oerhört mycket elände. Jag har en gång ringt en rektor och sagt så här: ”Om ni envisas med att ha en så usel lärare anställd som X måste ni åtminstone se till att inga elever kan ha honom under alla tre högstadieåren”. Följande termin hade min dotter en ny lärare. Det har påverkat hennes motivation, gymnasieval, betyg ... ja kanske till och med riktningen på hennes yrkesval, vem vet? Varför fick inte den läraren sparken? Kanske för att det är väldigt svårt och omständligt att avskeda en fast anställd lärare. Kanske för att det är så väldigt drastiskt. Man skickar en person in i oanställningsbarhet, skam och utanförskap. Är ansvaret ens här den enskilda lärarens? Eller lärarhögskolans? Rektorns? ...  Om alla de miljoner som avsattes för den här satsningen istället hade lagts på ett omskolningsprogram för lärare som inte borde vara lärare tror jag att de hade gjort betydligt mer nytta.


Media:  Ursprungsartikeln i gårdagens DN "Superlärarna släpps inte in i skolorna". Till min glädje uttalar sig Metta Fjelkner mot superlärarna i dagens DN.

Bloggar: Johan Kant och jag oöverens i Superlärarfrågan: Superlärarna inte välkomna. Inte ofta det händer. :) Mats i Tysta Tankar förundrar sig över incitamenten i Stockholm och i bloggen Kilskrift görs också en koppling mellan Superlärare och Skolforum. I bloggen Ekonomistas skriver Jonas Vlachos mycket läsvärda saker om incitament, motivation och skolan: Kan kommunerna incitamentsstyra? Missa inte heller Max Entin om Superlärarna.

torsdag 25 oktober 2012

Skolan och konsekvenserna - om arbetsro och lönepiskor.

I fredags var arbetsro förstasidesnyhet i DN och ämnet plockades upp även i lördagens nummer. Det gladde mitt lärarhjärta. Det är en sak om en elev väljer att ta lätt på skolan. Även det ligger förstås på lärarens bord - vi ska göra vårt bästa att väcka lust att lära och arbeta för ökat ansvarstagande hos eleverna.
Men om arbetsro saknas, om inte förutsättningarna att lära sig finns - ja då har eleven inget val. Därför finns det heller inget val för oss lärare. Vi måste ta det här med arbetsron på allvar, se till att eleverna får den arbetsro skollagen ger dem rätt till. Varje lektion i varje klass.

Men det är inte alla lärare som håller med om den saken. Kadaverdisciplin ställs mot charmig frihet, kreativitet och ifrågasättande. Korvstoppning av kuvade stackare som aldrig lärt sig tänka själva mot ett levande, kreativt, modernt klassrum. Ett klassrum som kan verka stökigt, men som i själva verket sjuder av kunskapsinhämtning och samarbete.  Problemet här är att det handlar om de vuxnas tolkning, inte elevernas. Eleverna tycker nämligen inte att det är ett skvatt charmigt med bristande arbetsro. De klagar på huvudvärk, på att de måste göra allt arbete hemma för att de inte kan koncentrera sig på lektionerna. Och det är eleverna som ska uppfatta att de får arbetsro - inte lärarna. Det hade varit intressant att få veta hur lärarna skattade arbetsron på de olika skolorna. Var de överens med eleverna eller inte? Visste de vad eleverna tyckte eller inte?

”Eleverna vill ha straff och disciplin och vi lärare vill ha demokrati.”, så sa en av mina kollegor igår när vi diskuterade arbetsron och bristen på detsamma på skolan. Det var en bra sammanfattning av elevernas krav på hårdare tag, på utvisning av störande elever, samtal hem, på kännbara konsekvenser. Men här önskar ju eleverna precis de redskap skollagen anvisar - hur demokratiskt är det då att inte använda dem? Att inte ge dem den arbetsro de har rätt till enligt lag och riksdagsbeslut? ... Går det överhuvud taget att ha ett demokratiskt klassrum utan arbetsro? Jag undrar. Blir inte det snarare ett klansamhälle à la Afghanistan där en svag central ledning tillåter att lokala småpåvar terroriserar de övriga?

Som utvecklingsledare håller jag i skolans utvärderingar och en sak som är slående är att dålig arbetsro nästan alltid går hand i hand med dålig trivsel och ofta även med låg trygghet. I en klass med dålig arbetsro tillåts en grupp elever förstöra för resten, i en klass med dålig arbetsro signalerar de vuxna att de som stör är viktigare än de andra eleverna. En utmärkt grogrund för mobbning, trakasserier och annat skräckregemente. Något som också gjort djupt intryck på mig är den förtvivlan och frustration som lyser fram i elevernas frisvar. ”Min klass är hemsk :P”,  ”Gör det tystare på något sätt”. ”SÄG TILL när det händer något, annars kommer inget att ändras. Om någon gör något en gång säg till och om den gör det igen, låt den ta konsekvenserna. Gör nåt.”

Nu verkar det kanske som om jag lägger allt ansvar och all skuld på läraren, när det handlar om ett komplext problem - delvis ett samhällsproblem, för att ringa föräldrarna har verkligen inte samma effekt som när jag själv gick i skolan. Det är förstås också ett ledningsproblem. Den som verkligen har huvudansvaret här är rektor och det ansvaret är rakt ingen oviktig pusselbit. För att upprätta arbetsro och trygghet måste man många gånger vara obekväm och då är det absolut nödvändigt att ha ledningen i ryggen. På nittiotalet blev jag gång på gång kallad till rektor för att diskutera sådant som att jag låste dörren och släppte in de som kom sent i samlad tropp en kvart efter lektionens början och att jag visade ut elever som störde. Det här på ett gymnasium där det var så illa ställt att bara en tredjedel av eleverna någonsin fanns på plats när en morgonlektion började. Mina enkla konsekvenser som inte var avsedda som straff för senkomlingarna utan som skydd för den lilla tropp som alltid kom i tid var inte tillåtna. Inga andra medel erbjuds heller, utan det var laissez-faire som gällde.
Många gånger är arbetsro också en resursfråga. Finns det en korridorvärd? Finns det tillräckligt stöd för elever med kraftiga beteendeproblem, kriminell eller social belastning? Har en klass haft många lärarbyten, sjuka lärare, många vikarier eller många håltimmar? Det är mycket som spelar in.

 I DN intervjuade man en rektor vid en skola med dåliga siffror gällande arbetsron, Tomas Hultqvist. Hans svar var högst avslöjande. Inte en gnutta probleminsikt eller beredskap att göra något åt den dåliga arbetsron. Däremot serverade han undanflykt på undanflykt och bortförklaring på bortförklaring.
”Man kan inte läsa statistik rakt av”, var en av hans invändningar. Våra elever ställer nog högre krav på arbetsro än andra (det här var Engelbrektsskolan en innerstadsskola i Stockholm med högt söktryck) en annan. En beklämmande demonstration av effekterna av att ha konkurrenskraften i högsätet istället för eleverna. Men hans uppenbara brist på ansvarstagande och probleminsikt lär inte resultera i några konsekvenser.

Däremot har Stockholms stad bestämt sig för kollektiva lärarkonsekvenser - lägre lönelyft till lärarna på de sämst presterande skolorna. ... Om det nu ens är de sämst presterande skolorna. Det kan ju faktiskt också vara de skolor där man sätter de mest rättvisande betygen. Något redskap för systematisk resultatutvärdering har vi ju inte. Vi kan varken lita på betyg eller på resultat i de nationella proven och SALSA-värdesberäkningen lägger inte tillräcklig vikt vid föräldrarnas utbildningsnivå och är inte rättvisande.

Du kan inte heller jämföra skolorna på orter där det inte finns konkurrens med till exempel Stockholm där valfrihetsreformerna slagit genom som starkast. Bor du i en förort där utbildningsnivån är låg och där de få eleverna med akademikerföräldrar tar bussen till en friskola i innerstan - ja då har du dragit skolsystemets värsta nitlott. Då kan du glömma FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Rätten till utbildning, alla människors lika värde och rätten att fritt forma sitt liv gäller inte dig. Till de här orättvisorna får läggas att huvudmän satsar och prioriterar olika, att rektorer satsar och prioriterar olika. Den lärare som ska undervisa i flera moderna språk i samtidigt, den lärare som har tre årskurser i samma klassrum, den lärare som har ett omöjligt schema utan möjlighet till raster - eller ens tid att ta sig från klassrum till klassrum, den lärare som har en klass på 30 elever där det finns alla möjliga diagnoser, sociala problem har aldrig själv valt den situationen utan blivit tvingad in i den. Den läraren är ett offer lika mycket som eleverna. Ett offer och en hjälte. ... Det är alltså fullt möjligt att de lärare som nu får de minsta lönepåslagen i Stockholm i själva verket är de lärare som har gjort de största insatserna, de lärare som förtjänar den högsta premien.

Jag är för konsekvenser. Att göra ett dåligt jobb som lärare, rektor, tjänsteman eller politiker - det ska få konsekvenser.  Först konsekvensen att man får hjälp att göra ett bättre jobb. Hjälper inte det borde konsekvensen vara ett annat jobb, inget jobb eller indraget förtroende.

 Men att straffas för att man arbetar på en skola där resultaten är inte motsvarar politikernas förväntningar är inget annat än absurt. Ansvaret är ju politikernas och då är det de egna arvodena som bör bekantas med en osthyvel. ...  Rektor Tomas Hultqvist verkar inte heller - av intervjun att döma - förtjäna något vidare lönepåslag.

Media: DN1, DN2, DN-ledaren "Testresultat ger dålig lönegrund", SVD Brännpunkts: Edholm måste be Stockholms lärare om ursäktAftonbladet ledare, Lärare från "sämre" skolor protesterar, Expressens ledare. "Högerns blinda marknadsdyrkan".

... jag skulle gärna ha länkat till inlägg om arbetsron också om jag bara hade hittat något sådant. ...


torsdag 18 oktober 2012

Pedagogisk dokumentation i #skolchatt

Det här är ett hett ämne. På Skolverket utreder de vilken dokumentation vi bäst kan avvara efter massiva klagomål från lärarkåren och facken. Bland skolbloggarna har vi åtminstone delvis olika uppfattning. Morrica och Plura brukar försvara och lyfta dokumentationen. Själv är jag en flitig dokumentationskritiker. I landets lärarrum - åtminstone på de stadier där jag har arbetat - är försvararna få. De flesta kollegor tycker att vi får lägga alldeles för mycket tid på dokumentation och för litet på att förbereda kick-ass lektioner. Den konflikten upplevde jag aldrig på Komvux och det är möjligt att den inte heller finns på folkhögskolan där Morrica verkar, men på högstadiet håller de flesta lärare en högst tveksam nivå på undervisningen medan omdömena skrivs. Frågan är om vi vinner på gungorna det vi förlorar på karusellerna? Jag tror inte det. Vad tror du?

När jag först arbetade heltid som lärare fanns det knappt någon dokumentation. Inga omdömen, ingen IUP, inga veckobrev till föräldrarna, inga åtgärdsprogram, inga handlingsplaner, inga krav på dokumentation av undervisningen, inga pedagogiska planeringar... Läsårstider, inbjudan till föräldramöte, ordningsregler - det är all dokumentation jag kan komma på.
Min egen pedagogiska dokumentation bestod av min fullklottrade lärarkalender och av de elevutvärderingar jag gjorde två gånger om året och min egen utvärdering av varje kurs i slutet av läsåret.

Just det sistnämnda var mitt eget systematiska förbättringsarbete. När jag satt där med elevernas resultat och utvärderingar och funderade över hur vi hade arbetat, vad som hade lyckats och vad som hade misslyckats lade jag en stabil grund för mitt följande lärarår. Jag saknar verkligen det arbetet och det underlaget. Idag har den påtvingade dokumentationen helt knuffat bort den självstyrda - åtminstone för mig.

Om jag fick bestämma skulle den pedagogiska dokumentationens kärna vara elevernas kunskapsresultat och utvärderingar tillsammans med tillsatta resurser i form av undervisning, stöd, etc. Vad tycker du?
Vilken funktion har den pedagogiska dokumentationen i din lärarkarriär?
Hur pedagogisk tycker du att dokumentationen i skolan är?
Vad kan vi lära av varandra över stadiegränserna när det handlar om dokumentationen?

Välkommen till kvällens #skolchatt! Ikväll följs "skolchatt direkt av #fskchatt där man debatterar samma ämne, så det finns möjlighet att diskutera skolans dokumentation i timmarna två för den som önskar.

Missa inte Anne-Marie Körlings inlägg i samma ämne.

måndag 15 oktober 2012

Om LR:s förvirrande inlägg om bildning, fortbildning och näringsliv i GP.

Idag publicerar GP en artikel skriven av mig och undertecknad av Bengt Söderhäll, Sven Björkman och  Carla Cariboni Killander;  Måste bildning vara lönsamt?   Min rubrik var "Skolan måste se längre än till näringslivets behov". Det handlar om en replik på LR:s artikel  ”Sverige måste satsa på klassisk bildning” (GP 27.9.).

I sin artikel hävdar Metta Fjelkner, Ebba Witt-Brattström, Björn Ranelid och Hans-Albin Larsson en väldig massa saker. Mestadels sådant som har svag koppling till rubriken och svag - om någon - koppling till LR:s uppdrag.  ’Skolan måste satsa på klassisk bildning för att näringslivet efterfrågar det’ är en sådan sak. Att ”tyska, kinesiska och spanska är de språk på vilka skolan bör satsa” en annan. Elevernas sjunkande modersmålskunskaper är ytterligare ett spår, historieämnets betydelse för näringslivet ett fjärde. Som nästa sidospår tar man upp nordiska språk, som det sjätte svenska som andra språk. Därefter kommer det någon formulering om behovet av fortbildning för lärare, något om Sveriges konkurrenskraft, en mening om vikten av fast timplan ... lönen förstås ... den ska höjas ... ja och så måste administrationsbördan minskas. Denna förvirrande soppa avslutas med följande fras: ”Bildning är inte mekanisk produktion. Det ligger i landets långsiktiga intresse att en satsning på den klassiska bildningen, omvandlad för vår tid, kommer till stånd – ju förr, desto bättre.”
Det här är en artikel av slaget: Vi måste få in en artikel till bokmässan med rätt undertecknare. Och vad kunde väl vara mer rätt för bokmässan än en författare och en litteraturvetare?  Vi slänger in litet om bildning, kultur, läsförståelse och språk för att få Björn Ranelid och Ebba Witt-Brattström på kroken, en  släng om historia till Hans Albin Larsson och så något om nordiska språk, för om det har vi ju själva ett seminarium.  På det en tesked fortbildning, ett kryddmått lön, en bisats om arbetsvillkor - och så var det klart.

Något som jag kritiserat många gånger förr och som jag kommer att kritisera varje gång jag stöter på det är när lärarnas fackförbund debatterar i strid mot sina egna medlemmar. Den trista ovanan att klia mäktiga ryggar genom att använda debattutrymmet strategiskt. Det värsta exemplet här är när Eva-Lis Sirén debatterade ihop med SKL:s Anders Knape (Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden ... igen), men Lärarförbundet är långtifrån ensamma om missbruket.  LR har en beklaglig ovana att skriva ihop med Svenskt Näringsliv där det snarare är Svenskt Näringslivs ärenden man går än lärarnas. Läs gärna mitt gamla inlägg Skolan och Näringslivets hostile take-over från i fjol.   Ständiga referenser till lönsamhet och exportindustri hör inte heller hemma i lärarfackens debatterande. Det är oss lärare, inte företagarna, våra fackförbund representerar.  Och vi har en helt annan agenda och helt andra hjärtefrågor.

I det här fallet är det inte bara Svenskt Näringsliv man flirtar med.  Det är givetvis för att ta en poäng hos Jan Björklund som LR lyfter kinesiskan. Istället för att vända sig till medlemmarna och fråga, vad tror ni om att införa kinesiska på grundskolan, anammar man rätt upp och ner Jan Björklunds ställningstagande och driver det därefter som förbundets. Nu i den här artikeln, för ett år sedan i ”Skolan måste satsa på tyska och kinesiska” på DN-debatt. Något som är svårare att förklara - och något Jan Björklund hittills avhållit sig från -  är LR:s konsekventa utelämnande av  franskan.  ... Man kan fråga sig om det alls ingår i ett fackförbunds uppdrag att driva opinion när det gäller vilka språk som ska prioriteras i skolan. Det enda läge där jag kan hitta försvar för en sådan opinionsbildning är om medlemmarna uttryckligen önskar att man ska driva frågan. Så är det definitivt inte i det här fallet.

När kramandet av mäktiga bundsförvanter går som längst hamnar LR i ren konflikt med oss lärare. I augusti i fjol anklagade Metta Fjelkner och Tobias Krantz skolan för den höga arbetslösheten. Vi lärare behöver samarbeta mer med näringslivet och vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens, förklarade de. I följande artikel hötte samma artikelförfattare beskäftigt åt språklärarna: ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Vi lärare är vana vid att höra att allt som är fel med skolan är vårt fel, vana att höra att vi behöver skärpa oss. Men ska vi verkligen behöva ta det från vårt eget fackförbund? Jag var knappast den enda av LR:s medlemmar som spottade och fräste över de två artiklarna.

Vi lärare har svårt att göra oss hörda i debatten och blir sällan ombedda att uttala oss. Det här kan verka som ett märkligt påstående från just mig. Jag har fått många artiklar publicerade. Men det hade jag knappast lyckats med om jag inte samtidigt hade varit politiskt aktiv. Partibeteckningen är ett Sesam öppna dig, lärartiteln snarast ett minus.  Jag har till exempel betydligt lättare att få in en artikel som jag undertecknar som ordförande för Liberala Kvinnor Östergötland än som ordförande för Riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk. Ändå har LK Östergötland cirka 50 medlemmar, Liberala Kvinnor riks någonstans runt 1000 medlemmar medan LMS  har 2500 medlemmar. Att tala för 50 liberala feminister smäller alltså högre än att tala för 2500 språklärare.

Den dystra sanningen är att fackförbunden är våra främsta språkrör.  Den lika dystra sanningen är att de alldeles för ofta missbrukar vårt förtroende och missköter det uppdraget. Jag tycker att vi behöver säga ifrån om den saken.

onsdag 10 oktober 2012

Johannes Åman och jag på Finlands ambassad

Tydligen har Johannes Åman och jag varit på samma seminarium på Finska Ambassaden i måndags:  Det finska skolundret - framgångsfaktorer. Det tyckte jag först var lustigt. Medan jag lyssnade på Pasi Sahlberg satt jag nämligen och önskade att varenda ledarskribent i landet fanns med där i publiken och hade jag fått välja någon jag särskilt gärna hade placerat där skulle det ha varit just skolvalfrihets-entusiasten Johannes Åman. Det budskap Sahlberg trummade ut var nämligen att Finlands främsta framgångsfaktor var att man i fyrtio år har haft samma huvudmål för skolan: ”A good school in every community for all the children, all the time.” Likvärdighet, med andra ord. Under den timme Sahlberg talade var  likvärdighet också den faktor han ägnade mest uppmärksamhet. Han pratade om det passionerat och han visade i diagram efter diagram att Finlands marsch mot skolframgång varit både stadig och lång och att de förbättrade resultaten konsekvent gått hand i hand med ökad likvärdighet.

Det var också den finska ambassadören Harry Helenius budskap: ”Ett litet land har inte råd att slösa bort sina begåvningar i ett ojämlikt skolsystem.”

Så hur hanterade Johannes Åman detta obekväma finska budskap? Svaret är med förnekelse. I ledarartikeln: ”Finska undret: Skola byggd på förtroende” nämns inte ordet likvärdighet. Inte heller de tre huvudsakliga framgångsfaktorer Pasi Sahlberg tog upp:
Finnish Lesson #1 ”More collaboration, less competition”
Finnish Lesson # 2 ”more trust-based responsibility, less test-based accountability”.
Finnish Lesson # 3 ”More equity, less choice.” you cannot have both. If you think that equity is a good thing you need to manage parental choice.

Istället ägnar Åman hela artikeln åt skillnaden i attityd till skolan. I Finland har folk förtroende för skolan och för lärarna, i Sverige har man det inte. Som Pasi Sahlberg konstaterade var det så även 1970 när den finska skolan uppvisade genomsnittliga resultat och som Johannes Åman konstaterar var skolan en stridsfråga i Sverige långt innan resultaten dalade. Men det som också förtjänar att nämnas är att skolan i Sverige var olikvärdig redan innan valfrihetsreformerna. Folk flyttade för att deras barn skulle kunna gå i en bättre skola. Jag gick i skola i Finland på sextio och sjuttiotalet, flyttade och bytte skola fem gånger mellan fyra städer och var lärarbarn. Aldrig hörde jag någon diskutera i termer bra skolor och dåliga, aldrig märkte jag någon kvalitetsskillnad vid mina egna skolbyten. Även då höll de finska skolorna en likvärdig standard. Däremot hade man en gallring och nivågruppering först efter folkskolan, sedan till gymnasiet som ledde till bristande likvärdighet på nationell nivå. Men det säger sig självt att föräldrar som inte kan lita på att den skola deras barn går på är lika bra som skolan i nästa kvarter diskuterar skolan och är kritiska till skolan.

Alltså är lösningen även till det problem Johannes Åman lyfter i sitt desperata försök att hitta något annat än likvärdighet han kan skriva om i samband med seminariet - just precis likvärdighet. Vi tycker helt enkelt, de flesta av oss, att det ska vara precis som det står formulerat i skollagen:
8 § ”Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.”
 9 § Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform
och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.

Det är det här vi vill ha för våra barn. En bra skola för varje unge, oberoende av var vi bor, hur mycket pengar vi tjänar, vilken utbildning vi själva har, eller vilket land vi kom från från början. En bra skola för varje barn i varje samhälle, hela tiden.

Vi har redan fått höra att likvärdighet är en förutsättning för goda skolresultat. Jag tror att likvärdighet också är en förutsättning för ett gott förtroende för skolan. Och som Pasi Sahlberg gång på gång påpekade går inte valfrihet och likvärdighet att förena.

Även Anna Ekström tog upp det här med attityden till skolan, men ur ett annat perspektiv. Hon sade att hon väldigt gärna skulle importera en politiskt och folkligt förankrad idé att skolan är viktig. Här tror jag nyckeln är en strävan bort ifrån det traditionella svenska nyttoperspektivet mot en bredare och mindre lättattackerad kunskapssyn. Ju mer vi lär oss desto större frihet, desto fler möjligheter, desto bättre hjärnor och desto bättre överblick har vi - både en och en och tillsammans. Istället för detta eviga tjat om pengar och näringsliv, hur skulle det vara om vi istället pratade om den makt, frihet, delaktighet, lycka och passion man kan få genom skolans kunskaper och färdigheter?

Sist citerar jag Annas fråga och svar under hennes första besök i Finland som generaldirektör för Skolverket: Anna: Var det inte stigmatiserande med tidigt stöd?  Svaret: Nå här i Finland tycker vi nog att det är mer stigmatiserande att inte klara skolan.

torsdag 27 september 2012

Kvotering mot diskriminering?

Det är antidiskrimineringsdag i Norrköping idag. Byrån mot diskriminering har arrangemang hela dagen. Program här: ”Stoppa kvoteringen! – Bryt enfalden och öka mångfalden på arbetsplatsen!” Den sista programpunkten är ett panelsamtal om kvotering som recept mot diskriminering på Arbetets Museum.  Vi är fyra som deltar, Louise Malmström (S), Nazem Tahvilzadeh (forskare), Javiera Cifuentes (integrationsansvarig på SEKO Mellansverige).

Det är utmärkt timing för en sådan diskussion. Igår släpptes en AllBright-rapport som visar på kräftgången när det gäller kvinnor i bolagsstyrelser. Siffran har stannat på pinsamma 23%. Den förklaring som presenteras är att kvinnor blir tillfrågade, men ofta tackar nej. Det skulle alltså vara kvinnornas eget fel att det ser ut så här. Vet inte vad jag tror om den förklaringen.  Siffrorna är nämligen inte ett skvatt bättre när det gäller politiskt tillsatta styrelser. Ändå har vi ett i stort sett könsneutralt underlag efter varje val. Lika många kvinnor att tillgå som män med andra ord, lika meriterade - eller omeriterade - och när det gäller styrelseuppdrag brukar ingen politiker vara nödbedd.

Det är också svårt att förstå varför kvinnor skulle vara mer svårövertalade i Sverige än annorstädes. Vi jämför oss nämligen högst negativt med andra länder just på den här punkten.  Samma sak gäller utrikesfödda - en grupp det talas alldeles för litet om i sådana här sammanhang. Chanserna för invandrare och kvinnor att slå sig fram i styrelserummen och företagshierarkierna är alltså större övriga västländer än i Sverige.

Vad beror det på att Sverige som slår sig för bröstet för sin jämställdhet och brist på rasism är sådana mästare på att hålla kvinnor och invandrare från makt och karriär? Det är en av de frågor vi ska diskutera ikväll.

Min tro är att det beror på att vi i Sverige går mer på kontakter och relationer och mindre på formella meriter än vad man gör i andra länder. En naturlig konsekvens av en sådan relationsrekrytering är att makten konserveras hos dem som redan har den. De  som är högst i hierarkin känner varandra och klättrar högre och högre på varandras ryggar. Jag har både inom politiken och i yrkeslivet sett hur ”nyttiga” relationer värderas över allt annat. Över heder, moral, resultat - över allt. Omvänt håller folk tyst med vad de verkligen tycker för att inte riskera  en relation som kan betala sig längre fram. 

Somliga vill komma åt den här informella kvoteringen av vita medelklass män genom en lagstadgad kvotering av kvinnor, utrikesfödda och andra som diskrimineras. Jag tillhör inte dem. Jag tror inte att ändamålen helgar medlen. Någonsin. Alldeles särskilt litet helgar ändamålen medlen när det handlar om diskriminering. Diskriminerande handlingar är ju bara utslag för diskriminerande tankar och värderingar, och det är det sistnämnda vi behöver komma åt om det ska bli någon varaktig förbättring. Ur det perspektivet  har metoderna extra stor betydelse.  En typ av negativ särbehandling för att motverka en annan typ av negativ särbehandling lär inte få ett bättre och mer tolerant samhälle som slutprodukt.

Så vad ska vi göra istället?  Kom till Arbetets Museum i kväll klockan 19, så diskuterar vi den saken.

lördag 22 september 2012

Den duktige pensionären och de svaga eleverna.

Han är en flitig pensionär, Per Acke Orstadius. En betygskritisk artikel i Skolvärlden och en Helena von Schantz-kritisk, eller kanske snarare FP-kritisk artikel i Pedagogiskt Magasin, allt på en och samma gång. Det öppna brevet besvarar jag i nästa nummer av tidningen,  däremot förtjänar den betygskritiska artikeln ett blogginlägg  om och när tiden och lusten infaller samtidigt.

Men först måste jag ta upp något som har skavt som en sten i stöveln, nämligen Orstadius flitiga bruk av det självmyntade ordet ”skolsvaga” om elever.  För det första är det en högst oprecis kategorisering. Hur många är det som buntas ihop här? Ingår de omotiverade? De med trassliga hemförhållanden? De som har skrala förkunskaper? Diagnoser? Utvecklingsstörning? Svagbegåvade? Alla som får underkänt i något? Alla som inte får mer än C i snitt?  Det är till stor hjälp i en diskussion om parterna är överens om vad och vem man diskuterar.

För det andra upplever jag ordet som nedlåtande,  provokativt, olämpligt och direkt felaktigt. En elev som trivs och lär sig i skolan kan näppeligen kallas ”skolsvag”.  Enligt min lärarerfarenhet finns det inga elever som inte kan trivas och lära sig i skolan - alltså finns det inga ”skolsvaga” elever.

Däremot finns det elever som inte kan tillgodogöra sig den undervisning de får. Elever som av olika skäl inte trivs och lär sig i skolan. Det kan bero på att undervisningen håller låg kvalitet, är på fel nivå eller fel utformad för just den eleven. Det kan handla om att tryggheten, resurserna, förkunskaperna, självförtroendet, arbetsron, nattsömnen, husfriden, kosthållningen, motivationen är otillräcklig/ otillräckliga. Det kan också bero på en rad övriga faktorer. Eleven kanske ogillar sin lärare. Prioriterar rankingen i Counter Strike. Är djupt och olyckligt kär. Är för rädd att misslyckas för att vara villig att försöka. Är för rädd att framstå som en plugghäst.  De möjliga orsakerna är närmast oändliga.

Jag kan inte uttala mig om rikets alla elever, men mina är i varje fall inte svaga. Inte en endaste en.  Däremot är jag rätt svag för dem. Med tiden blir jag det för varendaste en. Då kanske det är jag som är ”skolsvag”?

 Sätter man en etikett som ”skolsvag” på en elev har man placerat problemet där. Elevens svaghet är problemet. Problemeleven. Jag kan förstå frestelsen att göra så. Men det är djupt orättfärdigt och helt orimligt att lägga bördan för skolans tillkortakommanden på eleverna.

Dessutom är varken människan eller skolan statisk. Om det skulle "skolsvaga" elever som Einstein och Newton kunna vittna.

onsdag 19 september 2012

Öppet brev till konstruktörerna av NP i svenska

 Lovisa och Birgitta, tack för er innehållsrika och sakliga kommentar (under Vem vinner på det nationella provlotteriet). Det här är inte första gången ni tagit del av mina synpunkter och precis som tidigare tar ni dem i konstruktiv anda. Jag kan sålunda skriva under på era slutord. Kritik som ni uppfattar som berättigad leder till förbättringar, men hittills har förbättringarna inte - enligt min uppfattning - varit tillräckligt genomgripande.

Men det låter som om det är något större förändringar på väg den här gången. Det gläder mig till exempel mycket att det blir en omläggning så att proven ges utan förberedelse. Det är ett viktigt steg mot ökad likvärdighet och rättssäkerhet. Därigenom åtgärdas dock inte problemen med själva provet.
Ni skriver att lärarna är nöjda med bedömningsanvisningarna. Det stämmer inte överens med mina erfarenheter, och då undrar jag dels hur stor procentuell andel av de rättande lärarna som skickar in enkäten och dels hur frågan är formulerad? Själv har jag inte skickat in någon utvärdering på många år. Jag gjorde det troget de första åren - så utförligt att jag ofta fick ta baksidan till hjälp - men då man aldrig fick någon återkoppling eller såg några förändringar och då tiden ändå aldrig räcker till för alla arbetsuppgifter lade jag av med den sysslan. Om det hade funnits möjlighet att utvärdera digitalt och om det hade funnits en systematisk återkoppling skulle saken ha kommit i ett annat läge.

Bedömningsanvisningarna har blivit bättre än de var när jag först bytte arbetsplats från gymnasiet till högstadiet, men även i våras hade vi långa diskussioner om tolkningar på min skola. Även i våras hade vi också olika tolkningar av instruktionerna. En orsak till det är otydliga och otillräckliga bedömningsanvisningar. Ytterligare en orsak är att svårigheterna i NP i svenska finns i frågorna, snarare än i texten. En tredje är att man prövar många andra färdigheter än läsförståelse i provet. De övergripande frågorna där eleven uppmanas tolka en bild eller en dikt, tolka rubriken på provet och därpå knyta samman de två tolkningarna i en analys har föga att skaffa med just läsförståelse. Ändå måste sådana frågor besvaras med full poäng för det högsta betyget. 

När det gäller hur själva provet är upplagt och hur många kunskapskrav man vill bedöma är en för mig okänd faktor hur instruktionerna ni får ser ut. Personligen tycker jag att det är ett misstag att försöka klämma in så mycket i ett prov. Just läsförståelse är en så oerhört viktig färdighet för framtida studier, för yrkesliv, för demokratin och för individens makt över sitt liv och sin framtid att den borde sättas i främsta rummet. Visst ska eleverna lära sig att analysera bilder och dikter i skolan, men den förmågan behöver inte kontrolleras i ett nationellt prov. Att varje skola, lärare och huvudman förser sina elever med de grundläggande kunskaper som förutsätts för delaktighet i samhället och ett fruktbart och gott liv, det är det däremot statsmaktens skyldighet att kontrollera.

En annan viktig förmåga är den att kommunicera i skrift. Därför avslutar jag diskussionen om proven med att ta upp det även ni har som avslutningsfråga. Uppsatsrubrikernas art. Ni skriver om för- och nackdelar med rubriker som uppmuntrar till självutlämnande och jag håller med er i era slutsatser.  Det är bara det att det finns många fler faktorer att beakta här. För det första menar jag att just det ni anför som en fördel - att vissa elever skriver bäst när de skriver självutlämnande - även är en nackdel. Åtminstone för likvärdigheten.  Ett nationellt prov bör ge alla samma möjlighet att visa sin förmåga att kommunicera i skrift.  Pojkar, som flickor, nyanlända som härfödda, praktiskt lagda som teoretiker, extroverta som introverta, skrivglada som skrivobenägna. Då duger det inte att ha rubriker som ger elever med vissa egenskaper eller preferenser ett försprång.

Men ska uppsatsrubrikerna ge alla utrymme att skriva som de skriver bäst krävs det  en lång rad alternativ. Något argumenterande för den första eleven, något torrt och sakligt för nästa, något litterärt för den tredje, något självutlämnande för den fjärde, något humoristiskt för den femte, något fantasifyllt för den sjätte, etc., etc.. Om ni går från fyra ämnen till tre är det knappast i den riktningen  utvecklingen går. Den andra vägen är att ha bredare ämnen, med större frihet att sätta egen prägel på texten. Så stor frihet att man får driva med ämnet eller lägga in litet magi eller en och annan drake i en i övrigt saklig text.  Humor och fantasy är nämligen vad de flesta tonårspojkar helst läser. Humor och fantasy är också vad många tonårspojkar helst skriver.

Jag hade en elev som skrev en högst respektlös krönika om varför det borde vara förbjudet att tvinga elever att skriva krönikor i skolan. En annan gosse skrev ett ansökningsbrev till ett sommarläger för ungdomar som innehöll handgranater och kastandet av kamrater över stup. Två högst underhållande och välskrivna texter som gav klasskamraterna och mig skrattparoxysmer, men hade de lämnats in vid det nationella provet i svenska skulle betyget knappast ha blivit godkänt. Det finns nämligen inte utrymme för vare sig fantasi, absurditet eller humor i provet. Dessutom hade de inte till punkt och pricka följt instruktionerna - man gör ju sällan det när man släpper fantasin fri, eller ämnar att roa.

Om vi återgår till de självutlämnande rubrikerna har vi även beklagligt nog många elever med olika typer av trauman. Nyanlända med krigsupplevelser och annat outrett i bagaget, givetvis, men även många andra. I varje klass finns det elever som varit med om svår sorg, svåra upplevelser, föräldrars försumlighet eller sjukdom. Vissa klarar av och mår (förhoppningsvis) bra av att dela med sig av sina upplevelser. Andra får låsningar vid blotta tanken. Ytterligare några kan inte hantera sina egna reaktioner. Vissa kanske avslöjar mer än vad de tänkt och får ångest efteråt.

Och så har vi det där med läraren. Har man förtroende för sin lärare? Gillar man sin lärare? Jag betvivlar att någon kan skriva en bra självutlämnande uppsats till en lärare man ogillar eller misstror. Med självutlämnande uppsatsrubriker gynnas därför även de elever som har en lärare de gillar och har förtroende för, medan den elev som fått en ny lärare på vårterminen i nian, eller som har en dålig relation till sin lärare får betydligt sämre förutsättningar.

En sista undran är om eleverna själva klarar av att värna sin integritet i den här provsituationen? På de skolor där jag undervisat har det alltid förekommit dubbelbedömning av uppsatser. Jag har många gånger uppfattat det som olustigt med de självutlämnande texterna från elever jag inte undervisar och undrat om eleverna hade skrivit så om de vetat om att fler än den lärare de känt och litat på i tre år skulle läsa. Hur skulle de se på det i mognare ålder? På de saker de som 15-  och 16-åringar avslöjade för en grupp svensklärare?

Nej ska den skriftliga delen av det NP i svenska ge alla elever samma chans att visa sin förmåga måste rubrikerna konstrueras med det uttalade målet att göra just det - inte med målet att ge vissa av eleverna en möjlighet att skriva en bra uppsats. Större generositet och variation i rubrikerna, mer tillåtande instruktioner och färre kriterier för bedömning är mitt recept.

Det är också viktigt att  ni provkonstruktörer hanterar att de flesta svensklärare i Sverige är kvinnor. Precis som provkonstruktörerna för ämnen som matematik och teknik behöver hantera att de flesta lärare i de ämnena är män. Forskning visar att vi lärare tenderar att undervisa enligt egen läggning och egna preferenser. Dessutom finns det en förebildsaspekt. Lägger man på det NP som styr i samma enkönade riktning blir konsekvenserna allvarliga.  Anders Jönsson beskriver i boken Lärande bedömning hur flickor presterar bättre på en matematikuppgift om den handlar om hästar, medan pojkar får fler rätt om uppgiften handlar om parkeringsplatser. Vilken effekt på pojkars skrivutveckling, skrivlust och förmåga att demonstrera sin skrivförmåga har då de normerande NP i svenska?

 Vi lärare  behöver nå alla våra elever och vi måste inse att det är de elever som skiljer sig mest från oss själva som behöver vår främsta uppmärksamhet.  För en pedantisk lärare är det kanske slarvern, för en global lärare den analytiska eleven och för en kvinnlig lärare den manliga eleven. Ibland kanske det är precis tvärtom. Det viktiga är att vi ger alla våra elever samma förutsättningar att hitta lust och mening i lärandet. Att vi inser att vi har det ansvaret och tar det.

Och det viktiga vid konstruktionen av nationella prov är att alla elever får samma förutsättningar att visa vad de kan och lyckas. Stor lycka till i det viktiga och svåra arbetet, Lovisa och Birgitta, och fortsätt att inhämta synpunkter. Mycket hänger på att ni lyckas.

Helena

Länk till artikeln Friskolorna sätter högre betyg på nationella proven på DN-debatt.
och till Hans Bergströms replik: Skolinspektionens bedömare lika oense mellan sig själva.

När det gäller Bergströms replik vill jag gärna se belägg på att Skolinspektionens bedömare är lika oense. Det han ger belägg för är att även de är oense. Någon absolut rättvisa i bedömning finns inte, men det är stor skillnad på att vara oense om ett betygssteg mot att vara oense från IG till MVG. Jag undrar också om även Skolinspektionens bedömare favoriserar högutbildade, flickor och friskoleelever...

söndag 16 september 2012

Om SON, om Anne-Sophie Mutter och om lyckan


Livet är inte jätteroligt just nu. Tiden räcker inte till, saker går inte som jag tycker att de borde och dessutom går vi mot mörker och kyla. Men mitt i denna jordeliga jämmervisa lyckades vi få biljetter till Brahms violinkonsert med Anne-Sofie Mutter och SON - Norrköpings sympfoniorkester igår. De dryga två timmar familjen tillbringade där betydde mer för mig än veckor av semester, massage eller terapi. Det är svårt att beskriva för den som inte har upplevt det vilken djupvila, förlösning och beröring en riktigt bra klassisk konsert ger. Den bästa klassiska musiken ger på ett förunderligt sätt en känsla av mänsklig gemenskap genom både tid och rum samtidigt som man känner sig lyft över det jordsliga och vardagliga. För hur kan vi futtiga, självcentrerade och självdestruktiva små varelser som vi ha skapat något sådant?

Det här har jag upplevt varje gång jag hört SON. Vi har nämligen en förnämlig symfoniorkester i Norrköping, en ledning som håller oss med en bra repertoar och som lockar hit förbluffande många framstående och skickliga solister. I de Geerhallen är akustiken dessutom god och fåtöljerna mycket bekväma så redan förutsättningarna är de bästa.

Vi har bott i Uppsala och Stockholm och haft tillgång till ett mycket större utbud av klassisk musik tidigare - ett utbud vi också utnyttjade flitigt. Ändå har flytten blivit ett lyft för oss som musikälskare. Det enda jag saknar är kyrkomusiken. Framför allt Händels Messias i storkyrkan och Juloratoriet i Uppsala. Annars är vi musikälskare lyckligt lottade i Östergötland.

Men jag har personligen aldrig hört en större stjärna inom den klassiska musiken än Anne-Sophie Mutter och hon överträffade alla mina förväntningar. Utan några divalater, med tydlig uppmärksamhet mot och kontakt med dirigent och orkester spelade hon med makalös skicklighet och känsla. Tårarna rann ner för mina kinder hela konserten igenom och det kändes som om musiken letade sig in i de djupaste skrymslena av min själ. Jag känner en djup tacksamhet  över att ha fått uppleva något sådant.

Som den typiska lärare jag är tänkte jag genast: önskar att mina elever fick uppleva det här. Själv växte jag upp med konserter, teaterbesök, en flitigt pianospelande far och egna pianolektioner. Jag inbillar mig förstås inte att upplevelsen skulle vara densamma. Inte kände jag någon djup tacksamhet över mina pianolektioner och de konserter vi tvingades med på som barn trots att det i så hög grad var en del av min värld. Djupa musikupplevelser kommer inte lättvindigt eller gratis. Som med allt annat måste man så för att kunna skörda. Men jag tycker att varje elev borde få en skymt av den här världen, en insikt om att den finns. Ett besök på en klassisk konsert med genomtänkt program, en chans att se en riktigt förnämlig teaterföreställning, en kvart framför ett av konstens mästerverk. Jag tänkte samma sak för ett drygt år sedan när jag satt på Dramaten och såg Romeo och Julia med mina elever.

Det är svårt att få gehör för betydelsen av att ge elever ingång i det som uppfattas som finkultur så länge skolan lyckas så illa med basuppdraget. Men just nu undrar jag om inte det ändå är lika viktigt.

... Det visade sig att mina tankar på eleverna var ovanligt passande. Läs här om hur Anne-Sophie Mutter donerar hela sitt gage till en fond för unga musiker: Kultursidan.nu


“Is it not strange that sheep's guts could hail souls out of men's bodies?”

― William ShakespeareMuch Ado About Nothing

lördag 8 september 2012

Vem vinner på det nationella provlotteriet?

Härom veckan kom det en ny rapport om bristen på likvärdighet i rättningen av de nationella proven. Hur länge har det här pågått? När jag tittar i mina egna arkiv har den här frågan varit på tapeten minst en gång, ibland två gånger årligen sedan 2005. Ändå blir utropstecknen bara större. Ingen åtgärd har hittills haft någon märkbar effekt. Kanske är det därför Skolinspektionen slår ut med händerna och ger upp, men jag blir ändå både förvånad och besviken när jag läser om förslaget att man tar bort de mer svårbedömda delarna av de nationella proven. Vad är det här med att allt ska vara lätt? Det mesta som är värt något kräver ansträngning, insats. Och vad kunde väl vara viktigare än att ta reda på att våra barn - varje barn - har fått tillgång till en bra och likvärdig skola och lämnar den med tillräckliga färdigheter och kunskaper för ett produktivt och lyckligt liv?

Jag blir också provocerad när man lyfter att Finland inte har nationella prov (länk till artikeln i DN). Finland har för det första en studentexamen - ett prov som både rättas av den egna läraren och centralt, där alltså både elevens lärares och den centrala rättarens bedömning kan bli ifrågasatt och ett prov där men verkligen inte fokuserar på de mest lättmätta färdigheterna utan där uppgifterna framför allt prövar sådant som kommunikativa färdigheter, problemlösning, analys, förmåga att tillämpa kunskaper. Finland har också regelbundna nationella kunskapsutvärderingar. Då får eleverna i grundskolan skriva ett centralrättat större prov och dessutom besvara en rad frågor om undervisningen, elevinflytande, motivation med mera. Samtidigt får lärarna redogöra för sin arbetssituation, material, resurser, möjlighet till samarbete, lokaler - allt som påverkar kvaliteten. Detta i ett skolsystem där det varken finns konkurrens om elever eller vinstintressen. Som lärare i Finland vet man att måluppfyllelsen och undervisningens och bedömningens kvalitet kommer att granskas vid något tillfälle. I Sverige vet vi att vår dokumentation kommer att granskas omsorgsfullt vid varje upptänkligt tillfälle. Hur duktiga vi är på undervisning och bedömning är snarast en bisak. Det är också betydligt troligare att vi får kritik för att vi missat någon elevvårds- eller mentorsuppgift än för brister i undervisning och bedömning.

Så nej, Skolinspektionen, lösningen är inte att sluta ta reda på vad våra barn lär sig i skolan utöver lättkontrollerade faktakunskaper. Det vi måste göra är att utreda orsakerna till bedömningsbristerna och det kan vi inte göra generellt utan det måste göras kommun för kommun, skola för skola, lärare för lärare. Det finns nämligen inte en orsak utan en hel rad sådana.

Först vill jag lyfta konkurrensen. Valfrihetsreformerna och den individuella lönesättningen har gjort konkurrenter av både skolor och lärare. Ju bättre resultat en skola har desto mer attraktiv är den. Ju bättre resultat en lärare har desto högre blir lönen och desto vänligare nickar rektor, elever och föräldrar. Man kan inte låta skolor och lärare bedöma sig själva i ett konkurrensutsatt system. Just den slutsatsen bekräftas av Jonas Vlachos och Björn Tyrefors Hinnerich förträffliga och tänkvärda artikel på DN-debatt: ”Friskolorna sätter högre betyg på nationella proven”.  Jag citerar: ”För högstadiet är avvikelsen i bedömning så stor att den kan förklara en betydande del av det resultatförsprång som fristående skolor i andra undersökningar uppvisat gentemot kommunala skolor.”

Intressant är också att flickor, barn till högutbildade, elever födda i Sverige och elever födda tidigt på året får högre provbetyg av de egna lärarna än av de externa i år nio och på gymnasiet, medan det är tvärtom i år 3 och fem. Där får elever från svaga grupper relativt sett högre betyg av de egna lärarna än av de externa bedömarna. Antagligen är det så att man tycker synd om elever med dåliga förutsättningar i de låga åldrarna och ger dem snällbetyg - snällbetyg som innebär att de inte får den hjälp de behöver och har rätt till. På högstadiet och gymnasiet belönar man uppenbarligen istället ordning, reda, skötsamhet, uppförande även i de nationella provbetygen.

Något Vlachos och Hinnerich lyfter som en framgångsfaktor är sambedömning, medan de inte hittar någon indikation på att behörighet har betydelse. Men sambedömning ökar förstås behörigheten. Om man bedömer i grupp ingår det förhoppningsvis alltid någon behörig.  Deltagarna vet i allmänhet vem i gruppen som har det största ämnesdjupet och den största erfarenheten och den personens bedömning blir då tyngre vägande. Jag är skeptisk till den typen av sambedömning därför att konsensus kan bli viktigare än rätt bedömning och det är inte alltid den mest kompetenta är den som är tongivande. Med sambedömning blir bedömningen rättvis, men inte nödvändigtvis rättvisande.

Personligen är jag övertygad om att behörighet har stor betydelse - eller snarare det behörighet ska stå för - ämnesdjup och bedömarkompetens. Det finns nämligen en stor spridning i bedömningskompetens. Grunda ämneskunskaper är det vanligaste problemet. Vissa lärare vet att de inte kan tillräckligt och ber om hjälp av mer kunniga kollegor, men det är inte alla som inser när de tagit sig vatten över huvudet och då kan bedömningen bli rent felaktig och orättvis. Det är inte troligt att en lärare med för klena ämneskunskaper för att rätta ett nationellt prov kan bedriva god undervisning och sätta rättvisande betyg. Sådana lärare behöver därför identifieras och ges ämnesfortbildning. Ja, det skulle inte skada att ta den anställande rektorn i nacken samtidigt, för det är ju rektors ansvar att se till att alla lärare är mogna sina uppgifter. Dessutom finns det lärare som inte vill eller kan sätta den tid som krävs eller som helt enkelt inte är intellektuellt eller erfarenhetsmässigt mäktiga uppgiften. Vi ges också olika förutsättningar att lyckas. På vissa skolor avsätts rundligt med tid för rättningen, på andra får man kompensationsledigt, men det finns skolor där man förväntas klara rättningen inom ramen för sin vanliga undervisning. Att dubbelrätta, diskutera bedömning, rätta andra lärares prov - sådant som ökar kvaliteten i bedömningen - allt sådant tar extra tid, tid som sällan avsätts för arbetet. Lägger man till det att det finns stora skillnader i vilken träning i bedömning lärare har fått i sin utbildning eller fortbildning är det inte förvånande att bedömningen blir orättvis.

Det tredje problemet är själva proven. I engelska har vi välutformade prov med utförliga bedömningsanvisningar och färdigheter som är relativt lättbedömda för en erfaren och kompetent lärare.  Skillnader i bedömning i det ämnet beror därför antagligen på någon av de tidigare nämnda faktorerna. Men så ser det inte ut i alla ämnen. De nationella proven i svenska är mycket svårrättade. Komplicerade frågor med flera led i läsförståelsen där vi ofta har långa diskussioner i kollegiet om hur man ska bedöma olika svar, otillräckliga bedömningsanvisningar och bristande likvärdighet redan i genomförandet då eleverna får läsa och behandla texterna i förväg. Lika illa ställt är det med uppsatsdelen. Rubrikerna är i allmänhet antingen argumenterande eller självutlämnande, något som gynnar flickor över pojkar, infödda över invandrare och som dessutom ökar slumpfaktorn då vissa inspireras och andra får skrivkramp och ångest av samma ämne. Dessutom skall vi bedöma ett otal svårbedömda färdigheter enligt ett komplicerat schema. Det är någorlunda lätt att bedöma språknivå och kommunikativ skicklighet - ja även sådant som röd tråd, disposition, argumentation kan bedömas sakligt. Men i det nationella provet i svenska har man gjort misstaget att försöka få med så många kunskapskrav som möjligt istället för att plocka ut de viktigaste och konsekvensen av det är att provet är mycket svårbedömt.
 Självklart medför en mångfacetterad och komplicerad bedömning bristande likvärdighet. Eftersom eleverna så ofta presterar sämre i det nationella provet i svenska än vid andra bedömningstillfällen är arbetet även av tveksamt värde för betygssättningen.

Förmågan att kommunicera i skrift är en viktig sådan både för studier, yrkesliv och för samhällsmedborgaren. Självklart måste den prövas. Men vi måste inte samtidigt ta reda på om våra elever är spirande poeter, författare och om de gillar att berätta för främlingar eller sin lärare om känsloliv, barndomsupplevelser eller om livsförändrande händelser. Man kan också ha en god kommunikativ förmåga utan att vara beredd att argumentera inom förutbestämda områden.

Fick jag bestämma skulle mer krut läggas på att göra de nationella proven neutrala. De ska fungera lika bra om man är invandrad eller infödd, flicka eller pojke, nörd eller fjortis, extrovert eller introvert. Det finns heller ingen anledning att försöka täcka in alla kunskapskrav. Betydligt vettigare vore att välja ut de allra viktigaste och nöja sig med att pröva dem. Observera - inte de mest lättbedömda, utan de viktigaste.

 Nästa steg skulle bli att antingen lyfta bedömningen av de nationella proven från lärarna eller också att dubbelrätta proven. Fördelen med dubbelrättning är att man får en kontroll både av undervisningen och bedömningen, men det är förstås ett dyrt system. En variant kunde vara att proven enbart centralrättas vissa år i vissa delar av landet, och dubbelrättas i andra. Med ett sådant system kan man identifiera var problemen finns och börja utreda vad de beror på. 

Jonas Vlachos och Björn Tyrefors Hinnerich landar i samma slutsats: extern bedömning, men lyfter två invändningar. Dels påpekar de att den hjälp och vägledning eleverna får under eller innan provet också skiljer sig åt - något som är alldeles särskilt sant när det gäller svenska - dels lyfter de invändningen att extern rättning skulle ta ifrån lärarna bedömningskompetens.
Det första problemet löses rimligtvis genom en tydligare reglering av hur proven förbereds och genomförs. Det andra problemet är inget problem. Vi lärare ägnar oss åt bedömning varje lektion, varje dag. Vi bedömer vad eleverna kan, vi bedömer vad de behöver, vi bedömer hur vi ska lägga upp undervisningen och vi bedömer hur vi och de lyckas. Man kan inte vara en skicklig och framgångsrik lärare utan att vara skicklig på bedömning. De nationella proven är dessutom bara ett bland många prov för oss. Upplevs det som viktigt att pröva lärarnas bedömningskompetens är lösningen dubbelrättning.

DN-ledare-artikel i ämnet: Ingen säker kunskap,

torsdag 6 september 2012

Skolpolitisk läxhjälp?


Det är inte konstigt att skolan i Sverige inte är likvärdig, så sällan som någon tar det målet på allvar. Nu senast är det Johannes Åman som raljerar på DN:s ledarsida: ”Välutbildade, högavlönade föräldrar som läser godnattsagor borde besinna sig: Hur kan de vara så hjärtlösa och osolidariska att de ger sina egna barn försteg framför andra som har det sämre förspänt?”

... Undrar om inte just den formuleringen är bottennappet i skoldebatten?

Det är ingen som vare sig inbillar sig eller förväntar sig att barn ska växa upp i en likvärdig miljö. Självklart har skillnader i uppfostran, uppväxt och hemmiljö betydelse för skolresultaten. Vi kan knappast vänta oss att Lisa som har en knarkande mamma, en utvecklingsstörd lillasyster och en pappa på kåken ska ha samma förutsättningar att göra bra ifrån sig i skolan som Erik som växer upp med högläsning, utlandsresor, violinlektioner och en storebror på KTH. Just därför är det så otroligt viktigt både att skolan är likvärdig och att personalen på skolan ägnar det mesta krutet åt Lisa och andra i liknande sits. Vi ska inte ha ett samhälle där en eländig barndom med automatik ger skolmisslyckanden och ett eländigt vuxenliv. Alla måste ha en rimlig chans att genom att kavla upp ärmarna och anstränga sig forma sina liv till något de kan vara stolta över och trivas med. Det är det enda anständiga. 
   Men det är också det enda rationella. För det är kanske Lisa, inte Erik, som har potential att bli vår nästa Strindberg, Kamprad eller Nobel. Om vi slår ut alla nyanlända och alla som växer upp i dysfunktionella eller torftiga hem då lär det inte bli ofta vi får dela ut några Nobelpris till folk från Alfreds egna hemtrakter.

Min erfarenhet är att lärare skattar likvärdighet betydligt högre än andra skolintressenter. Vi ser hur ofta det är ”mycket som får mer” och vi ser hur ofta en elev som har hemförhållanden som ger en härdad högstadielärare tårar i ögonen inte får en ärlig chans att lyckas i skolan. 
Ungefär en fjärdedel av eleverna i varje högstadieklass jag har haft har föräldrar som är ett hinder - inte en tillgång i skolan. Det handlar om missbruk, sjukdom - både fysisk och psykisk - och allmän oförmåga att axla föräldraansvaret. Om vi uppmuntrar de övriga föräldrarna att engagera sig i sina barns skolgång, köpa läxhjälp, välja skola minskar likvärdigheten.

Den svenska satsningen på att involvera föräldrarna har också fått som konsekvens att den tid vi sätter på utvecklingssamtal, föräldrakontakter och mentorskontakter framför allt går till de högpresterande eleverna och de engagerade föräldrarna. På vår skolmarknad har vi lärare nämligen mycket små möjligheter att säga till en förälder att vi inte har tid att tala med dem, eller behöver prioritera en annan elev. Det vill säga - till den som har skall varda givet och den som är lurad på sin barndom och uppväxt blir även lurad på sin skolgång.

Vi har utmärkta mål i vår skollag. Men vad hjälper det så länge vi har ett skolsystem som räcker skollagen långnäsa?

För att man ska lyckas i livet krävs för det första hårt arbete och för det andra förmågan att lära av misslyckanden. Vare sig det handlar om fotboll, kärnfysik eller företagsamhet. Talang, begåvning, annat medfött eller förvärvat spelar in - men inget av det har någon betydelse om man inte är villig att lägga manken till och göra uppoffringar eller om man ger upp vid första motgång. Läxorna är elevens träning i uppskjutna belöningar, elevens skola i sambandet mellan insats och utdelning. Därför är det oerhört viktigt att det finns läxor i skolan. Det är också viktigt att de är rätt utformade. Det ska inte behövas hjälp när man gör sina läxor. Hjälpen ska man få i skolan. Det är också viktigt att läraren ser till att alla elever verkligen gör läxor och förstår sin egen makt över de egna resultaten och den egna framtiden.

I Sverige valde vi att offra likvärdigheten på valfrihetens och resultatens altare. Konkurrensen skulle pressa upp kvaliteten. Valfriheten skulle öka motivationen. I Finland valde man att sätta likvärdigheten först. 

Kanske är det så att det är våra politiker snarare än våra elever som behöver läxhjälp för att hantera vår skolpolitiska bakläxa?

lördag 25 augusti 2012

Om sjukvården i Östergötland och om vårt utbrännande samhälle



Jag tillbringade större delen av förra helgen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Mina symptom har jag kommit att inse är allt för vanliga. Hjärtklappning, andnöd, tryck över bröstet, illamående, magproblem, sömnproblem och - det som bekymrade mig mest - hela sommaren har jag fått ont när jag andas djupt och oförmåga att jobba upp konditionen. Sådana träningspass som förr var en baggis ger mig plötsligt alla möjliga otrevliga symptom och reaktioner.

... Så hur gick det då? Så här i efterhand är jag klart imponerad av både bemötande och vård. Bra samtal med sjukvårdsupplysningen, snabb behandling på akuten, duktiga sjuksköterskor som skämtade ner eventuell oro och en noggrann och kunnig läkare som ställde rätt diagnos ända från början. Han sa att mina symptom tyder på ett förstadium till utbrändhet och rådde mig att utan dröjsmål  trappa ner på uppdragen. Här väntade jag mig att bli hemskickad, men istället hamnade jag på en avdelning för lungröntgen och en noggrann kontroll av hjärtat. Uppenbarligen var det här en läkare som vill vara på den säkra sidan. Även här har jag enbart beröm att komma med. Inte bara när det gällde den vård och det bemötande jag själv fick på avdelningen, jag blev också imponerad över den värme och fingertoppskänsla och effektivitet man visade i vården av mina rumskamrater.

 Dags för en översyn av fördomar och generaliseringar, med andra ord. Jag har nämligen haft låga tankar om sjukvården i allmänhet och Landstinget i Östergötland i synnerhet. I jämförelse med Sollentuna/ Danderyds sjukhus, och Flogsta/ Uppsala Universitetssjukhus har det känts som om vi gjorde ett medicinskt nedköp när vi bytte till vårt tredje landsting. Jag har också varit misstänksam mot att man i Linköping verkat ha både bättre hälsa och bättre vård än i Norrköping, trots att vården ska vara likvärdig och behovsstyrd. I Valdemarsvik har jag aldrig träffat samma läkare två gånger, och endast vid två tillfällen något annat än hyrläkare. På akuten på Vrinnevisjukhuset har det handlat om extremt långa väntetider och en behandling som närmast verkat gå ut på att utreda sannolikheten för att man trillar ner död under de närmaste timmarna. Den enda gången jag har träffat en specialist på Vrinnevi, var hennes  teori att jag var på väg in i övergångsåldern. Den diagnosen ställde hon på tre minuter, men hon redogjorde för den i en hel timme på en svenska som det tog det mesta av min språklärarkompetens att dechiffrera. Det har nu gått fyra år och ingen övergångsålder i sikte, så vid det här laget kan vi konstatera att diagnosen var felaktig. 

Det kändes inte som om jag var på samma sjukhus den här gången, så under de tre år som gått sedan min senaste kontakt har uppenbarligen mycket hänt och det mesta i rätt riktning. Lika länge är det sedan jag besökte vårdcentralen så samma sak kan för allt jag vet ha hänt även där. Den insikten fick mig att tänka på vilket maktskifte vi patienter har upplevt. Förr hade man ungefär lika mycket att säga till om som fisk i frysdisken som patient. Det är ur den tiden min allmänna misstro mot sjukvården och läkarvetenskapen stammar, och den grundlades tidigt. 

Som elvaåring gick jag till skolsyster och klagade på att jag hade ont i magen.  Samma kväll hade de opererat bort blindtarmen på mig. Jag trodde inte då och jag tror inte nu att det var något fel på blindtarmen. Jag hade visserligen ont i magen, men inte så värst. Det var ju också det att lektionen var väldigt långtråkig. Här grundlades min misstro mot läkarvetenskapen.  Av omsorg om mina kvarvarande organ undvek jag därefter skolsköterskor. 

När jag var sexton fick jag tuberkulos och dubbelsidig lunginflammation samtidigt. Medan medicinmännen försökte reda ut varför jag producerade litervis med vätska i lungorna tog de prover på lungvävnaden. En både plågsam och traumatisk provtagning. Den tredje gången de kallade mig till samma provtagning förklarade läkaren att de skulle låta en annan läkare ta provet den här gången i hopp om att han skulle ha bättre tur med sig. Det var ju ett betryggande besked just innan de stack in något som kändes som en handdriven slagborr i ryggen på mig.  Att stolt visa upp hinken med den gråaktiga sörja de tappade ur mina lungor kan jag inte heller så här i efterhand se som ett lyckat medicinskt grepp.  När jag frågade vad det fanns i alla de osannolika mängder medicin de trattade i mig - en berättigad fråga med tanke på att de inte ställt någon diagnos - var svaret att det skulle jag inte bry min lilla hjärna med. ”Doktorn vet bäst.” Jag fick också i ett tidigt skede reda på av en undersköterska att de trodde att jag hade lungcancer. Ett intressant besked att ge till en sextonåring. Inte ens när de ställde diagnosen inkapslad tuberkulos var diagnosen säker. De var nästan säkra på att det var det jag hade och skulle behandla mig därefter. Jag låg på sanatorium i två månader och medicinerades i ett och ett halvt år på den diagnosen. På sanatoriet träffade jag en gammal kvinna som upplevt det motsatta. Hon hade i själva verket cancer, men hade blivit behandlad för tuberkulos så länge att cancern inte gick att bota. I nästan tio år hade jag mardrömmar om att det visade sig att det var lungcancer i alla fall.

Det är inte alls länge sedan sådana här berättelser var vardagsmat inom sjukvården. Det tycker jag att vi behöver minnas. Både för att uppskatta det vi har och för att se till att förändringar leder rätt.  Det jag kan bli orolig för i vårt samhälle av patientmakt är vad som händer med patienter utan makt. Senil-dementa, utvecklingsstörda, nyanlända, maskrosbarn, missbrukare, psykiskt sjuka ... listan kan göras lång. Hur kan vi se till att den som behöver vården bäst också får den bästa vården i vårt samhälle av röstande med fötterna och starka röster?

”Vem är förvånad”, så löd min sons svar på diagnosen varningssignal för utbrändhet. Svaret på den frågan - som inte var någon fråga - vet jag nu är att ingen är förvånad. Varken på jobbet eller i bekantskapskretsen. Just det att alla verkar ha sett lappen ”På väg in i väggen” i min panna har däremot kommit som något av en chock. Något annat som har förvånat och chockerat mig är hur många i min bekantskapskrets som råkat ut för samma sak och värre. Så frågan, vad säger det här om mig, gled snabbt över i frågan: Vad säger det här om vårt samhälle? Om oss?

onsdag 15 augusti 2012

Det är för många påhopp och tankehopp i Törestads artikel

Bloggen har legat i dvala ett tag medan jag har ägnat mig åt styrelsearbete för LK och LMS,  återsett botten på tvättkorgen, meddelst machete tagit mig fram i något som eventuellt igen kan bli en trädgård, och allmänt lyft standarden i vårt långvarigt och varaktigt försummade hem. Nu är det dags att putsa och polera litet även här i bloggen. Skolan har nämligen börjat och Bertil Törestad har skrivit en provokativ artikel på Newsmill. Det sistnämnda märkte jag i och för sig inte själv, utan först när Skolvärlden hörde av sig för en intervju som nu finns i nättidningen: ”Törestads artikel är sexistisk” - snabbt försedd med en vitriolisk och bitter liten kommentar från Bertil.
 ... Egentligen hade jag tänkt skriva om mobbning och det viktiga förebyggande arbetet, men de flesta elever börjar först på måndag, så det kan vänta litet. Skolchatt-ämne kanske, Morrica och Anna_Kaya?

Så vad är det då Bertil har skrivit? Jo, att det finns för många kvinnor och för få män i skolan och att den könsmässiga snedfördelningen påverkar resultaten. Så långt är jag med på tåget. Likriktningen i lärarkåren är till skada för eleverna och där är kvinnodominansen en tydlig del.  Men inte som Bertil påstår för att kvinnor är ologiska,  överbetonar det verbala och saknar vetenskaplighet, utan för att elever behöver förebilder, bredd, många infallsvinklar och ingångar - variation - för att utvecklas optimalt.

Men det är inte bara när det gäller kön lärarkåren har likriktats. Lärare är mycket trevligare nuförtiden. Schyssta, socialt kompetenta, utåtriktade figurer. Det finns knappt några nerdar, inåtvända, blyga och tystlåtna, förlästa lärare. Det finns inte heller många yviga, originella och annorlunda lärare. De flesta rektorer ägnar genomtänkt möda åt att driva bort just förlästa, socialt handfallna, eller bråkiga och originella lärare ur kollegiet. Man ska vara en lagspelare idag. Man ska lära eleverna att göra snygga inlämningsuppgifter och att lämna in dem i tid. Man ska dokumentera, smörja maskineriet, vara trevlig. Charma och smöra för eleverna och gärna också  charma och smöra för deras föräldrar. Men eleverna har inte alls likriktats. Snarare tvärtom. Vad får det då för konsekvenser att lärare, vid sidan av föräldrarna elevernas främsta vuxenförebilder, är så likadana och gör så likadant nästan hela bunten? Jag är övertygad om att likriktningen är till skada både för kunskskapsresultaten och för värdegrundsarbetet och att den i sig behöver problematiseras.

Avakademiseringen är ett relaterat och minst lika allvarligt problem. Det finns idag en hel del ämneslärare med ett ljummet förhållande till sitt ämne, grunda ämneskunskaper och föga intresse för att fördjupa sig i sådant på egen tid och ingen arbetstid avsatt för ämnesfortbildning. Vi har svensklärare som inte frivilligt går på teatern och som enbart läser de klassiker som är obligatoriska på lärarutbildningen, vi har engelsklärare som inte skriver bättre engelska än sina elever, vi har mattelärare som börjar med att tala om för eleverna att de själva hatade matte i skolan och som därefter demonstrerar för sina elever att den sent uppflammade kärleken till ämnet varken är djup eller återgäldad. En inte överraskande konsekvens av det låga söktrycket på lärarutbildningarna och de länge rådande föraktet för ämneskunskaper hos skolpolitiker,  myndigheter och huvudmän, men en allvarlig sådan.  De elever som har akademiker vid frukostbordet reder sig hyfsat ändå, men den elev som inte kommer i kontakt med entusiastiska, motiverade akademiker vare sig hemma eller i skolan får ingenstans vare sig förebilder, incitament eller intresse för högre studier. En likriktad, handledarskola öppnar inte nya dörrar för eleverna. En sådan skola smörjer bara gångjärnen till de dörrar som redan är upplåsta.

Men nu var det alltså kön det handlar om. Och trots att vi i sak tycker relativt lika ger jag inget tummen upp för Törestads artikel. För det första är de logiska sambanden långt ifrån klara i artikeln. Verbal förmåga lyfts som den viktigaste framgångsfaktorn samtidigt som Törestad hävdar att den förmågan överbetonas på grund av kvinnodominansen och att just det är till nackdel för pojkarna.  Om den förmågan traditionellt är svagare hos pojkar borde det vara till fördel att den betonas. Vad som betonas i skolan styrs för övrigt mer av styrdokumenten än av enskilda lärare. Jag uppfattar tvärtom att alldeles för många elever lämnar den svenska skolan med en outvecklad och otillräcklig verbal förmåga. Litet om vad det beror på säger jag i Skolvärlden intervjun, men mycket mer finns att lyfta i det ämnet. För mycket för att det ska rymmas i det här blogginlägget.

Helt abrupt drar Törestad också upp logiskt tänkande. Från det okontroversiella pojkar har generellt sätt bättre spatial förmåga, flickor verbal sådan skuttar han till att kvinnodominansen leder till brister i logiskt tänkande. Farligt nära att påstå att kvinnor är babbliga, men litet korkade. Detta utan att presentera något som helst belägg, eller ens knyta påståendet till något annat i artikeln. 

I slutklämmen kommer fler halsbrytande tankehopp. Vi ska enligt Törestad satsa mer på vetenskaplighet i lärarutbildningen ”och på det sättet komma bort från den kvinnlighetens subkultur som nu alltför starkt präglar skolan och utbildningen till lärare”:  Vetenskaplighet är något som överhuvudtaget inte diskuterats i artikeln. Vad Törestad har för belägg för att det finns sådana brister i skolan och i lärarutbildningen framgår sålunda inte. Inte heller varför han tror att brist på ”vetenskaplighet” skulle vara en orsak till att männen flytt lärarprofessionen. Vad som menas med den ”kvinnlighetens subkultur” Törestad plötsligt i sista meningen påstår råder i skolan och i lärarutbildningen förblir även det höljt i dunkel. Enligt SAOL betyder subkultur minoritetskultur - knappast applicerbart på halva jordens befolkning. På Wikipedia är definitionen ” en avvikande kulturell yttring, skild från de kulturella normer och värderingar som råder i det omkringliggande samhället. Många subkulturers uttryck är kriminaliserade eller vandrar på gränsen till det av samhället tillåtna.”  En kvinnlighetens subkultur som står i motsatsförhållande till vetenskaplighet i skolan? Jag trodde aldrig att jag skulle komma att kalla Törestad för flumforskare, men här finns det ingen stringens vare sig i det tänkta eller i det skrivna.

Bertil Törestads egen artikel är inte heller i övrigt något  exempel på vetenskaplighet. Här är ett längre citat: Det är således mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan. När sådana synpunkter har framförts framförs ofta motargumentet att om man bara är lärare så räcker det. Lärarnas kön skulle då alltså inte ha någon betydelse. Detta är en intressant synpunkt, särskilt när den framförs från vanligtvis feministiska debattörer, vilket faktiskt händer.”

Här argumenterar Törestad mot påstådda argument utan att ange några som helst källor. Vad är det för ”vanligtvis feministiska” debattörer som har sagt att lärarnas kön saknar betydelse? Var har de sagt det? Och när? Vem är det som framför synpunkten att ”det är mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan”? Vad är det som talar för det? Vad är det man ska satsa på? Resurser, medel eller rekryteringsinsatser?

Det här är en ofärdig artikel som borde ha stannat i byrålådan. Törestad kan skriva betydligt bättre än så här.  Men undertonen av lärarförakt och generaliseringarna om lärarkåren och lärarutbildningarna är tyvärr välbekanta. Bruket att argumentera mot sådant som påstås ha sagt utan att ange källor likaså.

Bristen på likvärdighet, de sjunkande skolresultaten, glappet mellan pojkars och flickors kunskapsresultat och det ännu större glappet mellan deras betyg ... Det handlar inte bara om allvarliga skolproblem utan om allvarliga samhällsproblem. De förtjänar betydligt mer vederhäftig och saklig behandling än så här.

 Det tycker även Mats i Tysta Tankar: Det går att kritisera skolan utan att vara sexistisk.