Hur ska kunskapskrav och betygssystem se ut?

När det gäller engelska har flera lärare reagerat över att resultaten i färdigheterna kan sammanvägas i de nationella proven trots att den möjligheten inte längre finns vid betygssättning.  Argumentationen brukar landa i att NP konstruktörerna ska tänka om. Men är det verkligen rätt slutsats? För det första blir tyngden stor vid varje enskild färdighet på det viset, för det andra kan varje lärare räkna ut hur resultatet blir i varje färdighet i alla fall.  Men framför allt – är det rimligt att alla kunskapskrav ska vara uppnådda i varje ämne. Vad får det för konsekvenser i ett färdighetsämne som språk?

Jag är i skrivande stund på väg till Stockholm och Skolverket just för en diskussion om kunskapskrav och betygsskala. Diskussionen ska ta avstamp i en utförd och analyserad utvärdering och den ska utmynna i konkreta åtgärdsförslag. Jag är glad att en utvärdering är gjord, glad att åtgärder diskuteras och alldeles väldigt glad över att jag får delta i diskussionerna.

Vad är det då vi kommer att diskutera och vad vill jag föreslå? Ett tvistefrö är att alla kunskapskrav ska vara uppfyllda för ett bestämt betygssteg. I vissa ämnen kan det här eventuellt fungera som en sporre – tenta upp mellankrigstiden så får du A – men i språk är färdighetsutveckling ett långsiktigt projekt som går i ryck. Även när eleven gör allt rätt är det sällan möjligt att höja till exempel muntlig förmåga från C till A på några veckor. Här finns kostnader på flera plan. För det första leder det här till orättvisa betyg. En elev som har överträffat de flesta krav men som har en ojämn färdighetsprofil får ett lägre betyg än klasskamraten som generellt har lägre färdighetsnivå men jämnare mellan färdigheterna. Nästa problem är incitamenten och elevernas möjlighet att nå uppställda mål genom att arbeta för dem.  Med det nya systemet händer det för ofta att en elev som gjort tydliga framsteg stannar på samma betyg. Förbättringar i två eller tre färdigheter påverkar nämligen inte betyget om en eller två färdigheter släpar efter.  Sist men inte minst spelar personligheten in. En elev med tunghäfta eller med ovilja eller oförmåga att sätta sina tankar på pränt kan inte få ett högt betyg hur imponerande färdigheterna i övrigt än är.

Vi har alltså ett betygssystem som utgår ifrån svagheter snarare än styrkor och där den personliga läggningen kan få en avgörande betydelse för betygen.

Det jag önskar mig mest av allt är därför möjligheten att väga styrkor inom en färdighet mot svagheter inom en annan – möjligheten att ge ett betyg som ger rätt information och rätt incitament.

Jag har också invändningar mot de nya områden vi har fått att bedöma.  Jag tänker på strategier, på digital läsning och på de kraven på interkulturell kompetens. Min första invändning är att redan mängden krav på varje betygssteg försvårare en rättvisande bedömning och ökar vår arbetsbörda. Fyra färdigheter med olika hänsyn är redan det en hel del att utveckla och bedöma.

Min andra invändning är att vi här bedömer medel snarare än mål. Strategier fyller en viktig funktion i kommunikation över språk och kulturgränser. Men strategierna är ett medel, inte ett mål. De borde alltså ingå i vad vi lärare förväntas inkludera i undervisningen – det som bör bedömas är hur framgångsrikt eleverna kommunicerar.  Det är för övrigt rimligtvis så att behovet av strategier minskar med ökande språkkunskaper. Hur kan man då motivera att ha en betygsprogression för användandet av strategier?

Så till digital läsning. Först kan jag varmt rekommendera Skolverkets nya stödmaterial. Det finns utmärkta provuppgifter för varje stadium och också utförliga resonemang kring vad kravet står för och hur det ska tolkas. Men digital läsning är också det ett medel snarare än ett självändamål – åtminstone i språkämnena.  Digital läsning borde därför inte vara ett kunskapskrav på eleverna utan ett innehållskrav på lärare och huvudmän.

Det som upprör mig mest med det här kunskapskravet är att tillgången till IKT är så ojämnt fördelad i landet.  Vissa elever har en-till-en datorer, andra kan på sin höjd få en inbokad lektion i datasal någon gång per termin, med nätverk som bara tillåter det mest rudimentära arbete. Även i hemmen är tillgången till olika medier ojämnt fördelad. Kunskapskravet är inte bara orättvist mot eleverna utan även mot oss lärare. Det ingår knappast i vår kompetens att bedöma om en elev använder en digital källa för enkla eller för välgrundade förbättringar av ”egen framställning”. Faktum är att jag undrar vilken lärare som kan sätta ett rättvisande betyg på något så subjektivt och situationsberoende?

Ska digital läsning finnas i kunskapskraven borde det vara samma krav på alla kunskapssteg och vara formulerat så att det räcker att eleverna kan hitta och tillgodogöra sig relevant material – inte att de ska mata in det i sin egen produktion på ”relevant” sätt. När eleverna pratar och skriver ska de ha fokus på vad de vill ha sagt eller skrivet – inte på att pussla in något de hittat på nätet i kommunikationen.

Sist men inte minst har vi den interkulturella kompetensen – krav som ger många språklärare huvudvärk. Orsaken är att de nya kraven är både godtyckliga och svårbedömda. Kan man objektivt och rättvisande bedöma om en elev diskuterar översiktligt eller utförligt eller utförligt och nyanserat? … Eller för den delen huruvida en jämförelse med egna erfarenheter och kunskaper är enkel eller välutvecklad eller välutvecklad och nyanserad? Och företeelser? … Vad är en företeelse?

Hur mycket beror här på slumpen? På vilket område läraren valt som fokus? Stämningen i klassen? Examinationsformen? Sätts betyget på arbeten som gjorts hemma eller klippts från Wikipedia? Är det överhuvudtaget rimligt att bedöma elevernas personliga förhållande till det de lär sig snarare än vad de lär sig? Vore det inte bättre att med utgångspunkt i elevernas intressen och tidigare kunskaper och lärarens kunskapsområden sträva efter att eleverna får en så rik kunskap om och ett så stort intresse för omvärlden som möjligt?

Igen ger Skolverkets kommentarsmaterial klarhet. Det visar sig nämligen att det även här är undervisningen man vill styra: ”Syftet att sätta innehållet i relation till egna erfarenheter, livsvillkor och intressen betyder att eleverna ska få reflektera över skillnader 
och likheter mellan egna erfarenheter och företeelser i och på områden där engelska används. Forskning om lärande visar att det är viktigt att undervisningen knyts till elevernas förkunskaper, erfarenheter och behov. Man brukar tala om elevens förförståelse. På så vis skapas meningsfulla och funktionella sammanhang.”

Kunskapskraven i interkulturell kompetens är sålunda inte heller de ett verkligt mål utan ett medel för att öka elevernas motivation och undervisningens effektivitet. Inte nog med det – på köpet vill kursplaneförfattarna få med den övergripande läroplanens värdegrundsmål:

”Genom att eleverna får veta mer om livsvillkor, samhällsfrågor och kulturella före- teelser i olika delar av världen där engelska används, får de möjlighet att reflektera över likheter och skillnader i språkområdena, utan att för den skull direkt värdera dem. På det sättet finns det en central koppling mellan värdegrundsfrågor och undervisningen i engelska.”

Den övergripande läroplanen bör vara levande för alla lärare. Men det är helt oacceptabelt att den påverkar kunskapskraven i språk – dessutom på ett sätt som leder till orättvis och godtycklig bedömning och antagligen också till ökade fördomar. För när eleverna får klart för sig att de blir bedömda på sin förmåga att jämföra och relatera till egna kunskaper – ja då sätter de igång och värderar. Visst kan resultatet bli ökad tolerans och förståelse för kulturella likheter och skillnader, men det kan också bli intolerans och minskad förståelse. Det egna samhället är ju trots allt den måttstock allt annat mäts efter.

Betyg i engelska ska sättas på färdigheter och kunskaper i engelska. Färdigheter som som vägs mot varandra i en samlad bedömning. Ska något annat vägas in i betyget räcker det fint att det finns som krav för betyget E. 

Hoppas mycket på morgondagen. Fortsättning följer. 

Bakläxa för läxdebatten

Ha, jag är sjuk, och det är väl vad som ska till för att jag ska hinna blogga. Annars brukar jag på gott lärarmaner spara sjukdagarna till loven. Men att jag prickade in niornas PRAO-vecka visar att en del av takterna i alla fall sitter i. J  Ett annat tecken är att jag inte stannade i sängen i går morse, utan släpade mig till skolan, ringde in en lämplig vikarie och lämnade efter mig detaljerade instruktioner för dagen. Den viktigaste delen av instruktionerna är två läxförhör med detaljerade instruktioner kring hanteringen. I min undervisning är läxor en helt nödvändig ingrediens.

Ändå är läxor just nu det mest omdebatterade och mest ifrågasatta i svensk skola.  Debatten pågår i alla medier. Föräldrar beklagar sig, forskare tvistar, politiker tar ställning.

Finns det något annat land där man diskuterar att slopa eller förbjuda läxor? Tillåt mig att betvivla. Det finns tre skolfrågor som är unikt svenska. För det första ifrågasättandet av betygen, för det andra ifrågasättandet av läxorna, för det tredje diskussionen om vilken kunskap man kan tänkas ha nytta av i framtiden. Tre svenska och tre för skolan skadliga frågor. Nyttofokuseringen är en av de främsta orsakerna till att vi tappat så mycket av skolans bildningsuppdrag. Där har vi också en orsak till att skolan blivit allt torftigare, mer ensidig och mindre framgångsrik.  För viktigare än de konkreta redskap vi praktiskt kan sätta i bruk är allmänbildning, en flexibel och vass hjärna, vidgade vyer och nya perspektiv och infallsvinklar. Dessutom vet vi aldrig vilken kunskap som kommer att vara till nytta i framtiden. Vi kan gissa, men vi kan gissa fel.  

Läxor och betyg är idag redskap som missbrukas i Sverige. Läxorna görs till ett gissel, föräldrarna ges en pedagogroll, och en hel del av syftet förfelas genom läxhjälp och förlängda skoldagar. Betygen är orättvisa och godtyckliga, de ges för stor betydelse och möjligheterna att göra om och göra rätt är alldeles för svaga. Men det här betyder inte att det är fel med läxor och betyg. Det betyder bara att vi gör fel med våra läxor och med våra betyg. 

Så länge vi diskuterar om vi ska ha läxor och betyg kommer vi att sitta fast i den diskussionen. En diskussion som med jämna mellanrum kommer att mattas av igen och väckas till liv igen. Läxorna och betygen kommer antagligen att finnas kvar. Men det ständiga ifrågasättandet påverkar både elevers, föräldrar och lärares inställning och påverkar därmed effekten i stadigt negativ riktning. Se där hur man debatterar sig till en sämre skola. Är det någon vits med läxor? Är det någon vits med kinesiska? Är det någon vits med betyg? Är det någon vits med matematik? ... Är det någon vits att gå i skolan överhuvudtaget?

I kvällens #skolchatt vill vi inte diskutera vitsen med läxor. Den fråga vi ställer är: Hur kan läxor användas för att öka elevernas motivation, egenmakt och måluppfyllelse? Det kan hända att diskussionen igen glider över i argument för eller emot läxor. Det gjorde den senast det här ämnet var uppe. Men vi kommer att göra vårt bästa för att se till att så mycket som möjligt av timmen ägnas åt hur snarare än åt om.

Läxorna ja… Jag har skrivit om det här tidigare. Närmare bestämt för ett och ett halvt år sedan i inlägget: Pratar läxor hos Nordegren i P1. Så här skrev jag då och det här skriver jag nu under igen: ”För mig är det en självklarhet att vi måste ha läxor. Hur ska eleverna annars kunna ta makt över sin egen framtid? Utan läxor är det förkunskaper, koncentrationsförmåga, lärarkvalitet och begåvning som avgör en elevs framtid - det som borde sitta i baksätet medan drömmar, vilja, ork och arbetsinsats styr.  

... Dessutom är det två helt olika upplevelser att lära sig i ett klassrum, socialt och interaktivt, och att ligga på sin egen säng med musik i hörlurarna och en stor kopp te och en trave böcker. Den ena metoden passar somliga bättre, medan vissa föredrar den andra, men alla behöver prova och vänja sig vid båda och alla måste lära sig sambandet mellan insats och utdelning, lära sig att begåvning snarare är något man skaffar sig genom intresse och arbete än något statiskt man är född med och inte kan påverka.”

En sak jag vill tillägga till det jag anförde i fjol är att man kan motivera elever genom skickliga läxor. En listigt utformad läsläxa kan föra eleverna ett steg närmare lustläsning. … Kanske är det rent av det bästa sättet, för det är inte lätt att få någon att gå från att avsky läsning till lustläsning i klassrumsmiljö. I går tittade min dotter på en dokumentär om farorna med lydnad och underordning som psykologiläxa. Den läxan inte bara motiverade henne för ämnet. Den påverkade även hennes världsbild och tänkande allmänt. Läraren kunde förstås ha visat dokumentären i undervisningen, men dels ryms inte allt man vill i undervisningen, dels har det inte samma effekt när man tvångsmatas som när man väljer att göra något. Läxor finns ju där i gränslandet mellan tvång och frivillighet. Ett viktigt gränsland just när det gäller att komma åt motivationen. I franska får jag många omotiverade elever på kroken genom enkla glosläxor. Det är ju nämligen så att det är motiverande att kunna, att behärska en färdighet. Får man in träningen, kommer färdigheten, kommer motivationen.

Men det viktigaste skälet till att läxor behövs och måste utformas klokt är likvärdigheten. Skolan kan inte ge alla samma livsförutsättningar. Men skolan kan och ska ge alla samma förutsättningar att genom arbetsinsatser och prioriteringar forma sina egna liv, att ta kommando över dem. Hjärna, uppväxt, hemmiljö och förkunskaper är alla faktorer som påverkar orättvist, men finns viljan och orken kan de flesta brister kompenseras och de flesta mål nås. Det är en fördel att växa upp i ett hem klätt med bokhyllor, med högläsning i sängen varje kväll. Men även den som inte har haft den fördelen kan lära sig att älska läsning, att bli en bokmal. Det är en fördel att ha föräldrar som värdesätter skolan och kunskap, men även den som inte har den fördelen kan själv välja att satsa på skolan. En faktor är förstås hur man som elev hanterar själva skoldagen, men det är en faktor eleverna inte helt makten över.  Struntar man i att koncentrera sig eller tappar man koncentrationen? Finns det arbetsro eller inte? Kan läraren sina saker eller inte? Är lektionen välplanerad eller inte? Är materialet på rätt nivå eller inte? Känner man sig trygg eller inte? Gillar man sin lärare eller inte?

Enligt forskning är den viktigaste faktorn för skolframgång en förmåga som inte alls nämns i våra styrdokument – nämligen förmågan att skjuta upp belöningar.  Som till exempel när man pluggar på franskglosorna istället för att spela Dhota eller förbereder biologiprovet istället för att hänga på Instagram eller Facebook. Det har visat sig att den förmågan är den viktigaste för all mänsklig framgång. För karriären, för äktenskapet, för föräldraskapet, för hälsan, ja för ett lyckligt liv.  Att det är så undrar jag om någon har svårt att ta till sig, för det här brottas vi alla med hela livet igenom. Tar vi det där sista glaset vin? Det vi så gärna vill ha, men som vi vet ger huvudvärk dagen därpå? Följer vi med flirten in på hotellrummet? Stannar vi kvar på jobbet tills allt är klart trots att alla andra har gått hem för länge sedan?  Den ständiga striden mellan vad vi vill ha precis nu och vad vi vill ha – eller vet att vi tvingas betala – i morgon. Som alla förmågor är det här en förmåga vi kan och bör träna. I skolan gör vi det framför allt genom läxor. Men för att läxor ska fungera som träning i uppskjutna belöningar, som träning i makt över det egna livet, den egna måluppfyllelsen måste läxor vara något man som elev kan välja och välja bort,  något man kan högprioritera eller lågprioritera. 

Delvis är det här med uppskjutna belöningar en klassfråga. Vilka är det som röker, som handlar chips, falukorv och frysta pommes frites? Som inte lägger undan pengar för en insats, som inte vidareutbildar sig?  Vissa barn får knappt lära sig ett smack om uppskjutna belöningar hemma. Det är de här barnen som behöver läxorna allra mest och det är de här barnen det är svårast att få på läxtåget.

Därför kräks jag åt alla medelklassföräldrar som ägnar sig åt ”whining and moaning” om sina barn och om sina upplevelser.  Är det inte bra absurt att vi diskuterar att slopa läxorna så att medelklassföräldrar inte ska behöva vara obekväma och ställa krav på sina barn, utan … hur var det hon formulerade sig i krönikan, Malin Wollin? Ha trevligt med sina barn istället för att tjata och gnata? Att vara förälder är ingen popularitetstävling, det är ett jobb. Det är det viktigaste och svåraste jobb vi någonsin tar på oss.

Av samma skäl kräks jag åt förståsigpåare som ska förklara hur föräldrar ska se till att just deras barn blir vinnare i läxkarusellen. ”Om ditt barn håller på med Karl den tolfte, låtsas att du är intresserad eller googla och kom med litet intressanta fakta som ditt barn kan glänsa med vid läxförhöret.”, ungefär så lät det på Godmorgon Sverige i går morse. Hur skulle det vara om man någon gång pratade om de barn som har föräldrar som ligger redlösa i soffan, sitter på kåken, som hånglar med flickvännen när läxorna ska göras, som sitter påtända på kvarterskrogen eller som skriker åt varandra varje kväll? Hur skulle det vara om några av alla de som sätter stämpeln privilegierad i den egna pannan skänkte en tanke till någon annans barn istället? Frågade ättelägget om det finns någon i skolan/klassen som verkar ha det kämpigt och inte få stöd hemifrån? Föreslog att bjuda hem den ungen för gemensam läxläsning, med mellanmål och läxhjälp?

Man kunde ju faktiskt göra precis det här av helt själviska skäl. För att ge det egna barnet högre tankar om sina föräldrar, bättre värdegrund och bättre skolresultat. Det skämmer väl ändå inte att man dessutom skulle göra världen litet bättre och skolan litet mer likvärdig?

Ett axplock av allt som just nu skrivs och sägs om läxor:  Malin Wollins krönika: Varför ska barnen ta med sig jobbet hem,  I SVD Sanna Raymans: Läxor är bra, läxor ska vi ha, i Skånskan: Vad är syftet med att ge läxor, I Expressen Jenny Madestams: Skippa läxan, UNT: Läxhjälp hjälpte inte, Jan Björklund i Aftonbladet: Läxförbud förödande för arbetarklassens barn. 

Bloggar: Magnus Blixt skriver #Rättläxa i Radio x2, Pernilla Alm är en lärare som vill slippa läxor: Läxornas to be or not to be. Igen. En till läxmotståndare hittar ni i Plåster för 110 miljoner?, Rasmus Liberal skriver Rätt läxor och rätt hjälp, Liberala Anna vill ha Annorlunda läxor, Pluraword efterlyser Återkoppling. 

Om LR:s förvirrande inlägg om bildning, fortbildning och näringsliv i GP.

Idag publicerar GP en artikel skriven av mig och undertecknad av Bengt Söderhäll, Sven Björkman och  Carla Cariboni Killander;  Måste bildning vara lönsamt?   Min rubrik var "Skolan måste se längre än till näringslivets behov". Det handlar om en replik på LR:s artikel  ”Sverige måste satsa på klassisk bildning” (GP 27.9.).

I sin artikel hävdar Metta Fjelkner, Ebba Witt-Brattström, Björn Ranelid och Hans-Albin Larsson en väldig massa saker. Mestadels sådant som har svag koppling till rubriken och svag - om någon - koppling till LR:s uppdrag.  ’Skolan måste satsa på klassisk bildning för att näringslivet efterfrågar det’ är en sådan sak. Att ”tyska, kinesiska och spanska är de språk på vilka skolan bör satsa” en annan. Elevernas sjunkande modersmålskunskaper är ytterligare ett spår, historieämnets betydelse för näringslivet ett fjärde. Som nästa sidospår tar man upp nordiska språk, som det sjätte svenska som andra språk. Därefter kommer det någon formulering om behovet av fortbildning för lärare, något om Sveriges konkurrenskraft, en mening om vikten av fast timplan ... lönen förstås ... den ska höjas ... ja och så måste administrationsbördan minskas. Denna förvirrande soppa avslutas med följande fras: ”Bildning är inte mekanisk produktion. Det ligger i landets långsiktiga intresse att en satsning på den klassiska bildningen, omvandlad för vår tid, kommer till stånd – ju förr, desto bättre.”
Det här är en artikel av slaget: Vi måste få in en artikel till bokmässan med rätt undertecknare. Och vad kunde väl vara mer rätt för bokmässan än en författare och en litteraturvetare?  Vi slänger in litet om bildning, kultur, läsförståelse och språk för att få Björn Ranelid och Ebba Witt-Brattström på kroken, en  släng om historia till Hans Albin Larsson och så något om nordiska språk, för om det har vi ju själva ett seminarium.  På det en tesked fortbildning, ett kryddmått lön, en bisats om arbetsvillkor - och så var det klart.

Något som jag kritiserat många gånger förr och som jag kommer att kritisera varje gång jag stöter på det är när lärarnas fackförbund debatterar i strid mot sina egna medlemmar. Den trista ovanan att klia mäktiga ryggar genom att använda debattutrymmet strategiskt. Det värsta exemplet här är när Eva-Lis Sirén debatterade ihop med SKL:s Anders Knape (Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden ... igen), men Lärarförbundet är långtifrån ensamma om missbruket.  LR har en beklaglig ovana att skriva ihop med Svenskt Näringsliv där det snarare är Svenskt Näringslivs ärenden man går än lärarnas. Läs gärna mitt gamla inlägg Skolan och Näringslivets hostile take-over från i fjol.   Ständiga referenser till lönsamhet och exportindustri hör inte heller hemma i lärarfackens debatterande. Det är oss lärare, inte företagarna, våra fackförbund representerar.  Och vi har en helt annan agenda och helt andra hjärtefrågor.

I det här fallet är det inte bara Svenskt Näringsliv man flirtar med.  Det är givetvis för att ta en poäng hos Jan Björklund som LR lyfter kinesiskan. Istället för att vända sig till medlemmarna och fråga, vad tror ni om att införa kinesiska på grundskolan, anammar man rätt upp och ner Jan Björklunds ställningstagande och driver det därefter som förbundets. Nu i den här artikeln, för ett år sedan i ”Skolan måste satsa på tyska och kinesiska” på DN-debatt. Något som är svårare att förklara - och något Jan Björklund hittills avhållit sig från -  är LR:s konsekventa utelämnande av  franskan.  ... Man kan fråga sig om det alls ingår i ett fackförbunds uppdrag att driva opinion när det gäller vilka språk som ska prioriteras i skolan. Det enda läge där jag kan hitta försvar för en sådan opinionsbildning är om medlemmarna uttryckligen önskar att man ska driva frågan. Så är det definitivt inte i det här fallet.

När kramandet av mäktiga bundsförvanter går som längst hamnar LR i ren konflikt med oss lärare. I augusti i fjol anklagade Metta Fjelkner och Tobias Krantz skolan för den höga arbetslösheten. Vi lärare behöver samarbeta mer med näringslivet och vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens, förklarade de. I följande artikel hötte samma artikelförfattare beskäftigt åt språklärarna: ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Vi lärare är vana vid att höra att allt som är fel med skolan är vårt fel, vana att höra att vi behöver skärpa oss. Men ska vi verkligen behöva ta det från vårt eget fackförbund? Jag var knappast den enda av LR:s medlemmar som spottade och fräste över de två artiklarna.

Vi lärare har svårt att göra oss hörda i debatten och blir sällan ombedda att uttala oss. Det här kan verka som ett märkligt påstående från just mig. Jag har fått många artiklar publicerade. Men det hade jag knappast lyckats med om jag inte samtidigt hade varit politiskt aktiv. Partibeteckningen är ett Sesam öppna dig, lärartiteln snarast ett minus.  Jag har till exempel betydligt lättare att få in en artikel som jag undertecknar som ordförande för Liberala Kvinnor Östergötland än som ordförande för Riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk. Ändå har LK Östergötland cirka 50 medlemmar, Liberala Kvinnor riks någonstans runt 1000 medlemmar medan LMS  har 2500 medlemmar. Att tala för 50 liberala feminister smäller alltså högre än att tala för 2500 språklärare.

Den dystra sanningen är att fackförbunden är våra främsta språkrör.  Den lika dystra sanningen är att de alldeles för ofta missbrukar vårt förtroende och missköter det uppdraget. Jag tycker att vi behöver säga ifrån om den saken.