Läxduellen – Director’s cut del 1

Min jul har till väldigt stor del handlat om läxor.

Dan före julafton diskuterade jag och Pernilla Alm läxor i Studio Ett i P1. Några dagar senare publicerade SVD Brännpunkt ett debattinlägg skrivet av Pernilla Alm. I går publicerades min replik” Stoppa häxjakten på läxorna” på SVD.se.

Det är inte mycket man hinner säga på tre minuter, så jag gick från studion med munnen full av och, men, jamen och vad? Trots att artikeln är lång var det mycket jag fick stryka så det finns några jamen och men även från den.

Pernilla och jag har en hel del gemensamt. Vi är båda språklärare, vi delar ett starkt engagemang för likvärdighet och vi är båda måna om en god undervisning, med mycket repetition. Men när det gäller läxor står vi på varsin barrikad. Pernilla ser läxor som ett hinder för likvärdighet och ett onödigt gissel. Jag använder läxor för att uppnå likvärdighet och ser läxor som ett oumbärligt instrument i min undervisning.

På sina litet fler än tre minuter hann Pernilla motivera sitt läxmotstånd såhär: ”Det står i skollagen att skolan ska vara likvärdig. Läxor kan inte vara likvärdiga och därför bör de inte finnas. Orsaken till att de är olikvärdiga är att hemförhållanden är olika. Somliga föräldrar kan inte hjälpa, andra hinner inte, vissa barn har inga föräldrar.

När det gäller varför läxor inte skulle vara likvärdiga är förutsättningen för hela Pernilla Alms argumentation att föräldrar ska agera som läxcoachar och hjälplärare. Men om läxor är utformade så att eleven måste ha vuxenhjälp för att klara dem är de felaktigt utformade. Jag tror också att föräldrar är alldeles för snabba att hoppa in eller anställa hjälpredor. Att något är svårt är inte ett problem i inlärningssammanhang – tvärtom är det en viktig förutsättning för tillväxt. Sådant som är lätt ger snarare bekräftelse än utveckling. Två timmar på matteproblem man inte lyckas lösa? Ja då går man frustrerad och irriterad till skolan med huvudet fullt av problematiken. När man får hjälp av läraren att se var arbetet spårade fel är det troligt att insikten blir djupare och lärandet effektivare än det skulle ha varit utan kampen med läxan.  Och den gång man har satt två timmar på riktigt svåra matteproblem och till slut fattade? Heureka! Där har vi precis den ”tillfredställelse i att övervinna svårigheter” som styrdokumenten anger som varje elevs rätt.  

… Det spelar ju faktiskt ingen roll hur många lösta tal eller skrivna recensioner man kommer till skolan med – det som spelar roll är vad man lär sig.

Ett argument i Pernilla Alms arsenal jag varken bemötte i artikeln eller på radio är att läxor inte är reglerade i våra styrdokument. Det påståendet är inte korrekt.

Ordet läxor nämns visserligen inte i styrdokumenten, men det står inget om läroböcker, körläsning eller läsplattor heller. Redskap och metoder är upp till lärare, elever och skola. Läxor skall som all annan undervisning kopplas till läroplansmålen och planeras och utvärderas tillsammans med eleverna. Ett relevant citat är det här: ”Skolan ska stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter.”

Läxor verkar för övrigt sällan vara reglerade i styrdokumenten. I USA ger myndigheterna ut läxråd av olika slag och i dem klargör man att läxor är viktiga, men läxor är inte reglerade i styrdokumenten. Här är dels de amerikanska skolmyndigheternas råd till lärarna, dels till föräldrarna. http://www2.ed.gov/parents/academic/help/homework/index.html

http://www2.ed.gov/PDFDocs/hyc.pdf

I England hade man nationella rekommendationer om 1 timme i veckan de första åren, 30 minuter om dagen för mellanstadiebarn, 1,5 timmar på högstadiet och upp till 2,5 timmar om dagen på gymnasiet. Riktlinjerna slopade 2012 med motiveringen att man litar på professionens förmåga att göra sådana bedömningar.

Den typen av riktlinjer finns även idag i Tyskland. En lärare i Språklärarnas riksförbunds FB-grupp gav exempel på vad som gäller i Hessen:

10. Anvisningar för läxor.

a) Nedanstående tider för daglig läxläsning skall i normalfallet inte överskridas.

Åk 1 och 2: upp till 30 minuter.

Åk 3 och 4: upp till 45 minuter.

Åk 5 och 8: upp till 60 minuter.

Åk 9 och 10: upp till 90 minuter.

När det gäller gymnasiet är rekommendationen att i möjligaste mån hålla helgen läxfri.

I Finland nämns läxor – såvitt jag kan finna - bara under riktlinjer för verbal bedömning av personlig och social utveckling, dvs det man ägnar sig åt före betyg sätts och i samband med utvecklingssamtal.  Det vanliga är läxa varje vardag med uppföljning i skolan. Små läxor för de små och stora för de stora.

I samtliga fall jag räknar upp handlar det om riktlinjer eller allmänna råd– inte om tvingande formuleringar i skollag eller läroplan.

Borde det finnas tvingande formuleringar?  Det är inte en orimlig tanke. Akademikerflickor smiter ytterst sällan från läxor. Motståndet finns framför allt hos pojkar, framför allt hos pojkar från hem utan studietradition. Det är också oftast bland pojkar det finns en antipluggkultur. Pojkar ger varandra tillstånd att lyckas i skolan bara om det går utan ansträngning. Flickor ska blotta strupen och visa underläge. ”Det gick skitdåligt och jag som har pluggat så mycket”. Pojkar ska etablera sin plats i hierarkin: ”Fan jag har inte pluggat ett skit, men det kändes som det gick bra i alla fall”.  Jag har satt en hel del möda på att lära mina döttrar att genomskåda sådan bullshit. De klasskompiskillar som har A på proven HAR pluggat – vad de än själva påstår.

Sanningen är ju nämligen den att man måste förtjäna sin hjärna. Använder man den inte växer den igen. Det är den som pluggar mycket som BLIR smart. Inte den som gör litet som ÄR smart. Att göra minsta möjliga är nämligen nästan aldrig smart – vare sig man är man eller kvinna. Att göra minsta möjliga i skolan 2015 är rent urbota korkat. Aldrig har utslagningen varit större bland de som misslyckas i skolan.

Men trots allt detta landar jag i svaret nej på frågan. Det är målen som ska styras – inte medlen. Däremot borde läxor tas upp under lärarutbildningen. Däremot borde Skolverket och Skolinspektionen få i uppdrag att analysera likvärdigheten på skolnivå. De skolor som lyckas extra illa bör få ordentligt med uppmärksamhet ända tills de gjort något åt orättvisorna. Varför inte ta efter Finland och ha ämnesvisa utvärderingar med resultatanalys, centralrättade prov, intervjuer och enkäter? Då skulle vi ha något för vårt nya skolforskningsinstitut att jobba med. De kan gärna börja med läxor, för där är forskningsläget litet svagt. 

Det kommer två delar till i mina läxbetraktelser. Ett inlägg om läxforskning (jag fick hacka bort så mycket i artikeln) och ett med min egen lilla läxguide.

I väntan på det finns det flera fantastiskt bra artiklar och inlägg i ämnet: Nyast är Maria Ludvigssons: "Skadlig syn på studier och krav" i SVD,  äldre men bra är: Lena Anderssons: "Läraren är ingen trollkarl" i DN, därefter Alice Teodorescus: "Vägen till helvetet är kantad av ... slopade läxor " i Dagens Samhälle, och så en gammal goding grace à Elias Dietrichsson: Kanonmat för kapitalismen i HD. Johan Kant har skrivit två inlägg i ämnet: Lärfritt duger inte och Debatten om läxor fortsätter. Zoran Alagic ett: För eller mot läxor - ännu en gång. Här är ytterligare ett från bloggen Flyktlinjer: Läxor och synen på kunskap. 

Sist men inte minst - Skolverkets förträffliga arbetsmaterial för lärare: "Läxor i Praktiken" Bör finnas på varje skola och varje lärarhögskola framöver. 

Bakläxa för läxdebatten

Ha, jag är sjuk, och det är väl vad som ska till för att jag ska hinna blogga. Annars brukar jag på gott lärarmaner spara sjukdagarna till loven. Men att jag prickade in niornas PRAO-vecka visar att en del av takterna i alla fall sitter i. J  Ett annat tecken är att jag inte stannade i sängen i går morse, utan släpade mig till skolan, ringde in en lämplig vikarie och lämnade efter mig detaljerade instruktioner för dagen. Den viktigaste delen av instruktionerna är två läxförhör med detaljerade instruktioner kring hanteringen. I min undervisning är läxor en helt nödvändig ingrediens.

Ändå är läxor just nu det mest omdebatterade och mest ifrågasatta i svensk skola.  Debatten pågår i alla medier. Föräldrar beklagar sig, forskare tvistar, politiker tar ställning.

Finns det något annat land där man diskuterar att slopa eller förbjuda läxor? Tillåt mig att betvivla. Det finns tre skolfrågor som är unikt svenska. För det första ifrågasättandet av betygen, för det andra ifrågasättandet av läxorna, för det tredje diskussionen om vilken kunskap man kan tänkas ha nytta av i framtiden. Tre svenska och tre för skolan skadliga frågor. Nyttofokuseringen är en av de främsta orsakerna till att vi tappat så mycket av skolans bildningsuppdrag. Där har vi också en orsak till att skolan blivit allt torftigare, mer ensidig och mindre framgångsrik.  För viktigare än de konkreta redskap vi praktiskt kan sätta i bruk är allmänbildning, en flexibel och vass hjärna, vidgade vyer och nya perspektiv och infallsvinklar. Dessutom vet vi aldrig vilken kunskap som kommer att vara till nytta i framtiden. Vi kan gissa, men vi kan gissa fel.  

Läxor och betyg är idag redskap som missbrukas i Sverige. Läxorna görs till ett gissel, föräldrarna ges en pedagogroll, och en hel del av syftet förfelas genom läxhjälp och förlängda skoldagar. Betygen är orättvisa och godtyckliga, de ges för stor betydelse och möjligheterna att göra om och göra rätt är alldeles för svaga. Men det här betyder inte att det är fel med läxor och betyg. Det betyder bara att vi gör fel med våra läxor och med våra betyg. 

Så länge vi diskuterar om vi ska ha läxor och betyg kommer vi att sitta fast i den diskussionen. En diskussion som med jämna mellanrum kommer att mattas av igen och väckas till liv igen. Läxorna och betygen kommer antagligen att finnas kvar. Men det ständiga ifrågasättandet påverkar både elevers, föräldrar och lärares inställning och påverkar därmed effekten i stadigt negativ riktning. Se där hur man debatterar sig till en sämre skola. Är det någon vits med läxor? Är det någon vits med kinesiska? Är det någon vits med betyg? Är det någon vits med matematik? ... Är det någon vits att gå i skolan överhuvudtaget?

I kvällens #skolchatt vill vi inte diskutera vitsen med läxor. Den fråga vi ställer är: Hur kan läxor användas för att öka elevernas motivation, egenmakt och måluppfyllelse? Det kan hända att diskussionen igen glider över i argument för eller emot läxor. Det gjorde den senast det här ämnet var uppe. Men vi kommer att göra vårt bästa för att se till att så mycket som möjligt av timmen ägnas åt hur snarare än åt om.

Läxorna ja… Jag har skrivit om det här tidigare. Närmare bestämt för ett och ett halvt år sedan i inlägget: Pratar läxor hos Nordegren i P1. Så här skrev jag då och det här skriver jag nu under igen: ”För mig är det en självklarhet att vi måste ha läxor. Hur ska eleverna annars kunna ta makt över sin egen framtid? Utan läxor är det förkunskaper, koncentrationsförmåga, lärarkvalitet och begåvning som avgör en elevs framtid - det som borde sitta i baksätet medan drömmar, vilja, ork och arbetsinsats styr.  

... Dessutom är det två helt olika upplevelser att lära sig i ett klassrum, socialt och interaktivt, och att ligga på sin egen säng med musik i hörlurarna och en stor kopp te och en trave böcker. Den ena metoden passar somliga bättre, medan vissa föredrar den andra, men alla behöver prova och vänja sig vid båda och alla måste lära sig sambandet mellan insats och utdelning, lära sig att begåvning snarare är något man skaffar sig genom intresse och arbete än något statiskt man är född med och inte kan påverka.”

En sak jag vill tillägga till det jag anförde i fjol är att man kan motivera elever genom skickliga läxor. En listigt utformad läsläxa kan föra eleverna ett steg närmare lustläsning. … Kanske är det rent av det bästa sättet, för det är inte lätt att få någon att gå från att avsky läsning till lustläsning i klassrumsmiljö. I går tittade min dotter på en dokumentär om farorna med lydnad och underordning som psykologiläxa. Den läxan inte bara motiverade henne för ämnet. Den påverkade även hennes världsbild och tänkande allmänt. Läraren kunde förstås ha visat dokumentären i undervisningen, men dels ryms inte allt man vill i undervisningen, dels har det inte samma effekt när man tvångsmatas som när man väljer att göra något. Läxor finns ju där i gränslandet mellan tvång och frivillighet. Ett viktigt gränsland just när det gäller att komma åt motivationen. I franska får jag många omotiverade elever på kroken genom enkla glosläxor. Det är ju nämligen så att det är motiverande att kunna, att behärska en färdighet. Får man in träningen, kommer färdigheten, kommer motivationen.

Men det viktigaste skälet till att läxor behövs och måste utformas klokt är likvärdigheten. Skolan kan inte ge alla samma livsförutsättningar. Men skolan kan och ska ge alla samma förutsättningar att genom arbetsinsatser och prioriteringar forma sina egna liv, att ta kommando över dem. Hjärna, uppväxt, hemmiljö och förkunskaper är alla faktorer som påverkar orättvist, men finns viljan och orken kan de flesta brister kompenseras och de flesta mål nås. Det är en fördel att växa upp i ett hem klätt med bokhyllor, med högläsning i sängen varje kväll. Men även den som inte har haft den fördelen kan lära sig att älska läsning, att bli en bokmal. Det är en fördel att ha föräldrar som värdesätter skolan och kunskap, men även den som inte har den fördelen kan själv välja att satsa på skolan. En faktor är förstås hur man som elev hanterar själva skoldagen, men det är en faktor eleverna inte helt makten över.  Struntar man i att koncentrera sig eller tappar man koncentrationen? Finns det arbetsro eller inte? Kan läraren sina saker eller inte? Är lektionen välplanerad eller inte? Är materialet på rätt nivå eller inte? Känner man sig trygg eller inte? Gillar man sin lärare eller inte?

Enligt forskning är den viktigaste faktorn för skolframgång en förmåga som inte alls nämns i våra styrdokument – nämligen förmågan att skjuta upp belöningar.  Som till exempel när man pluggar på franskglosorna istället för att spela Dhota eller förbereder biologiprovet istället för att hänga på Instagram eller Facebook. Det har visat sig att den förmågan är den viktigaste för all mänsklig framgång. För karriären, för äktenskapet, för föräldraskapet, för hälsan, ja för ett lyckligt liv.  Att det är så undrar jag om någon har svårt att ta till sig, för det här brottas vi alla med hela livet igenom. Tar vi det där sista glaset vin? Det vi så gärna vill ha, men som vi vet ger huvudvärk dagen därpå? Följer vi med flirten in på hotellrummet? Stannar vi kvar på jobbet tills allt är klart trots att alla andra har gått hem för länge sedan?  Den ständiga striden mellan vad vi vill ha precis nu och vad vi vill ha – eller vet att vi tvingas betala – i morgon. Som alla förmågor är det här en förmåga vi kan och bör träna. I skolan gör vi det framför allt genom läxor. Men för att läxor ska fungera som träning i uppskjutna belöningar, som träning i makt över det egna livet, den egna måluppfyllelsen måste läxor vara något man som elev kan välja och välja bort,  något man kan högprioritera eller lågprioritera. 

Delvis är det här med uppskjutna belöningar en klassfråga. Vilka är det som röker, som handlar chips, falukorv och frysta pommes frites? Som inte lägger undan pengar för en insats, som inte vidareutbildar sig?  Vissa barn får knappt lära sig ett smack om uppskjutna belöningar hemma. Det är de här barnen som behöver läxorna allra mest och det är de här barnen det är svårast att få på läxtåget.

Därför kräks jag åt alla medelklassföräldrar som ägnar sig åt ”whining and moaning” om sina barn och om sina upplevelser.  Är det inte bra absurt att vi diskuterar att slopa läxorna så att medelklassföräldrar inte ska behöva vara obekväma och ställa krav på sina barn, utan … hur var det hon formulerade sig i krönikan, Malin Wollin? Ha trevligt med sina barn istället för att tjata och gnata? Att vara förälder är ingen popularitetstävling, det är ett jobb. Det är det viktigaste och svåraste jobb vi någonsin tar på oss.

Av samma skäl kräks jag åt förståsigpåare som ska förklara hur föräldrar ska se till att just deras barn blir vinnare i läxkarusellen. ”Om ditt barn håller på med Karl den tolfte, låtsas att du är intresserad eller googla och kom med litet intressanta fakta som ditt barn kan glänsa med vid läxförhöret.”, ungefär så lät det på Godmorgon Sverige i går morse. Hur skulle det vara om man någon gång pratade om de barn som har föräldrar som ligger redlösa i soffan, sitter på kåken, som hånglar med flickvännen när läxorna ska göras, som sitter påtända på kvarterskrogen eller som skriker åt varandra varje kväll? Hur skulle det vara om några av alla de som sätter stämpeln privilegierad i den egna pannan skänkte en tanke till någon annans barn istället? Frågade ättelägget om det finns någon i skolan/klassen som verkar ha det kämpigt och inte få stöd hemifrån? Föreslog att bjuda hem den ungen för gemensam läxläsning, med mellanmål och läxhjälp?

Man kunde ju faktiskt göra precis det här av helt själviska skäl. För att ge det egna barnet högre tankar om sina föräldrar, bättre värdegrund och bättre skolresultat. Det skämmer väl ändå inte att man dessutom skulle göra världen litet bättre och skolan litet mer likvärdig?

Ett axplock av allt som just nu skrivs och sägs om läxor:  Malin Wollins krönika: Varför ska barnen ta med sig jobbet hem,  I SVD Sanna Raymans: Läxor är bra, läxor ska vi ha, i Skånskan: Vad är syftet med att ge läxor, I Expressen Jenny Madestams: Skippa läxan, UNT: Läxhjälp hjälpte inte, Jan Björklund i Aftonbladet: Läxförbud förödande för arbetarklassens barn. 

Bloggar: Magnus Blixt skriver #Rättläxa i Radio x2, Pernilla Alm är en lärare som vill slippa läxor: Läxornas to be or not to be. Igen. En till läxmotståndare hittar ni i Plåster för 110 miljoner?, Rasmus Liberal skriver Rätt läxor och rätt hjälp, Liberala Anna vill ha Annorlunda läxor, Pluraword efterlyser Återkoppling.