Läxduellen – Director’s cut del 1

Min jul har till väldigt stor del handlat om läxor.

Dan före julafton diskuterade jag och Pernilla Alm läxor i Studio Ett i P1. Några dagar senare publicerade SVD Brännpunkt ett debattinlägg skrivet av Pernilla Alm. I går publicerades min replik” Stoppa häxjakten på läxorna” på SVD.se.

Det är inte mycket man hinner säga på tre minuter, så jag gick från studion med munnen full av och, men, jamen och vad? Trots att artikeln är lång var det mycket jag fick stryka så det finns några jamen och men även från den.

Pernilla och jag har en hel del gemensamt. Vi är båda språklärare, vi delar ett starkt engagemang för likvärdighet och vi är båda måna om en god undervisning, med mycket repetition. Men när det gäller läxor står vi på varsin barrikad. Pernilla ser läxor som ett hinder för likvärdighet och ett onödigt gissel. Jag använder läxor för att uppnå likvärdighet och ser läxor som ett oumbärligt instrument i min undervisning.

På sina litet fler än tre minuter hann Pernilla motivera sitt läxmotstånd såhär: ”Det står i skollagen att skolan ska vara likvärdig. Läxor kan inte vara likvärdiga och därför bör de inte finnas. Orsaken till att de är olikvärdiga är att hemförhållanden är olika. Somliga föräldrar kan inte hjälpa, andra hinner inte, vissa barn har inga föräldrar.

När det gäller varför läxor inte skulle vara likvärdiga är förutsättningen för hela Pernilla Alms argumentation att föräldrar ska agera som läxcoachar och hjälplärare. Men om läxor är utformade så att eleven måste ha vuxenhjälp för att klara dem är de felaktigt utformade. Jag tror också att föräldrar är alldeles för snabba att hoppa in eller anställa hjälpredor. Att något är svårt är inte ett problem i inlärningssammanhang – tvärtom är det en viktig förutsättning för tillväxt. Sådant som är lätt ger snarare bekräftelse än utveckling. Två timmar på matteproblem man inte lyckas lösa? Ja då går man frustrerad och irriterad till skolan med huvudet fullt av problematiken. När man får hjälp av läraren att se var arbetet spårade fel är det troligt att insikten blir djupare och lärandet effektivare än det skulle ha varit utan kampen med läxan.  Och den gång man har satt två timmar på riktigt svåra matteproblem och till slut fattade? Heureka! Där har vi precis den ”tillfredställelse i att övervinna svårigheter” som styrdokumenten anger som varje elevs rätt.  

… Det spelar ju faktiskt ingen roll hur många lösta tal eller skrivna recensioner man kommer till skolan med – det som spelar roll är vad man lär sig.

Ett argument i Pernilla Alms arsenal jag varken bemötte i artikeln eller på radio är att läxor inte är reglerade i våra styrdokument. Det påståendet är inte korrekt.

Ordet läxor nämns visserligen inte i styrdokumenten, men det står inget om läroböcker, körläsning eller läsplattor heller. Redskap och metoder är upp till lärare, elever och skola. Läxor skall som all annan undervisning kopplas till läroplansmålen och planeras och utvärderas tillsammans med eleverna. Ett relevant citat är det här: ”Skolan ska stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter.”

Läxor verkar för övrigt sällan vara reglerade i styrdokumenten. I USA ger myndigheterna ut läxråd av olika slag och i dem klargör man att läxor är viktiga, men läxor är inte reglerade i styrdokumenten. Här är dels de amerikanska skolmyndigheternas råd till lärarna, dels till föräldrarna. http://www2.ed.gov/parents/academic/help/homework/index.html

http://www2.ed.gov/PDFDocs/hyc.pdf

I England hade man nationella rekommendationer om 1 timme i veckan de första åren, 30 minuter om dagen för mellanstadiebarn, 1,5 timmar på högstadiet och upp till 2,5 timmar om dagen på gymnasiet. Riktlinjerna slopade 2012 med motiveringen att man litar på professionens förmåga att göra sådana bedömningar.

Den typen av riktlinjer finns även idag i Tyskland. En lärare i Språklärarnas riksförbunds FB-grupp gav exempel på vad som gäller i Hessen:

10. Anvisningar för läxor.

a) Nedanstående tider för daglig läxläsning skall i normalfallet inte överskridas.

Åk 1 och 2: upp till 30 minuter.

Åk 3 och 4: upp till 45 minuter.

Åk 5 och 8: upp till 60 minuter.

Åk 9 och 10: upp till 90 minuter.

När det gäller gymnasiet är rekommendationen att i möjligaste mån hålla helgen läxfri.

I Finland nämns läxor – såvitt jag kan finna - bara under riktlinjer för verbal bedömning av personlig och social utveckling, dvs det man ägnar sig åt före betyg sätts och i samband med utvecklingssamtal.  Det vanliga är läxa varje vardag med uppföljning i skolan. Små läxor för de små och stora för de stora.

I samtliga fall jag räknar upp handlar det om riktlinjer eller allmänna råd– inte om tvingande formuleringar i skollag eller läroplan.

Borde det finnas tvingande formuleringar?  Det är inte en orimlig tanke. Akademikerflickor smiter ytterst sällan från läxor. Motståndet finns framför allt hos pojkar, framför allt hos pojkar från hem utan studietradition. Det är också oftast bland pojkar det finns en antipluggkultur. Pojkar ger varandra tillstånd att lyckas i skolan bara om det går utan ansträngning. Flickor ska blotta strupen och visa underläge. ”Det gick skitdåligt och jag som har pluggat så mycket”. Pojkar ska etablera sin plats i hierarkin: ”Fan jag har inte pluggat ett skit, men det kändes som det gick bra i alla fall”.  Jag har satt en hel del möda på att lära mina döttrar att genomskåda sådan bullshit. De klasskompiskillar som har A på proven HAR pluggat – vad de än själva påstår.

Sanningen är ju nämligen den att man måste förtjäna sin hjärna. Använder man den inte växer den igen. Det är den som pluggar mycket som BLIR smart. Inte den som gör litet som ÄR smart. Att göra minsta möjliga är nämligen nästan aldrig smart – vare sig man är man eller kvinna. Att göra minsta möjliga i skolan 2015 är rent urbota korkat. Aldrig har utslagningen varit större bland de som misslyckas i skolan.

Men trots allt detta landar jag i svaret nej på frågan. Det är målen som ska styras – inte medlen. Däremot borde läxor tas upp under lärarutbildningen. Däremot borde Skolverket och Skolinspektionen få i uppdrag att analysera likvärdigheten på skolnivå. De skolor som lyckas extra illa bör få ordentligt med uppmärksamhet ända tills de gjort något åt orättvisorna. Varför inte ta efter Finland och ha ämnesvisa utvärderingar med resultatanalys, centralrättade prov, intervjuer och enkäter? Då skulle vi ha något för vårt nya skolforskningsinstitut att jobba med. De kan gärna börja med läxor, för där är forskningsläget litet svagt. 

Det kommer två delar till i mina läxbetraktelser. Ett inlägg om läxforskning (jag fick hacka bort så mycket i artikeln) och ett med min egen lilla läxguide.

I väntan på det finns det flera fantastiskt bra artiklar och inlägg i ämnet: Nyast är Maria Ludvigssons: "Skadlig syn på studier och krav" i SVD,  äldre men bra är: Lena Anderssons: "Läraren är ingen trollkarl" i DN, därefter Alice Teodorescus: "Vägen till helvetet är kantad av ... slopade läxor " i Dagens Samhälle, och så en gammal goding grace à Elias Dietrichsson: Kanonmat för kapitalismen i HD. Johan Kant har skrivit två inlägg i ämnet: Lärfritt duger inte och Debatten om läxor fortsätter. Zoran Alagic ett: För eller mot läxor - ännu en gång. Här är ytterligare ett från bloggen Flyktlinjer: Läxor och synen på kunskap. 

Sist men inte minst - Skolverkets förträffliga arbetsmaterial för lärare: "Läxor i Praktiken" Bör finnas på varje skola och varje lärarhögskola framöver.