lördag 28 maj 2011

Friskoleargumentation i lösmustasch och solglasögon

Ännu en gång har det som började som ett blogginlägg blivit en artikel på Newsmill: "Ett magplask i friskoledebatten". Det som satte igång mig var en krönika: ”Avarterna finns i den kommunala skolan” av Roland Poirier Martinsson (SVD 23/5). Jag vet inte när jag har läst något som retat upp mig så till den grad. Ja det skulle i så fall vara Eva-Liis Siréns och Andrs Knapes artikel om lärarnas påstådda motstånd mot ett återförstatligande. Det känns trist för även om jag ofta tycker annorlunda än Poirier Martinsson har jag haft respekt för honom som tänkare och skribent. Den respekten naggades i kanten av den här krönikan.

Man kan tycka att en liberal borde vara odelat positiv till friskolor - individens rätt att välja, möjligheten att rösta med fötterna. Nog tycker jag också att allt det är attraktivt, men det är en jäkla skillnad mellan att ge vuxna valfrihet som kan kosta dem i framtiden och att ge samma sak till barn. Jag tror att individen växer av frihet, av att göra egna val, av att lära sig av sina motgångar och medgångar. Jag tror att frihet har ett egenvärde också när man inte hanterar den väl. Men utan en likvärdig och bra skola, vad är friheten värd? Vad har man att välja mellan när man saknar betyg? Om man knappt kan läsa och skriva? Om ens fina betyg står för luft?

Jag träffade en föredetta elev som går i åk 3 på en friskola i Norrköping (en av de stora koncernerna). Jag berättade att min dotter börjar på gymnasiet i höst och att hon haft stort sjå att välja skola. ”Ja vad du gör låt inte henne välja X”, sade min elev, ”den är sämst”. Därpå följde en deprimerande redogörelse. Lärare som inte kunde svara på en enda fråga utan att konsultera en lärobok, mycket egenarbete, inställda lektioner, lärarbyten - ja hon var inte nöjd med något. Jag nämner inget namn för det är möjligt att koncernen har fantastiska skolor på andra orter, men när det gäller den här skolan känner jag flera elever som bytt till andra skolor och ytterligare elever som instämmer i den här elevens tummen ner. Jag vet att det också finns seriösa, välfungerande friskolor där eleverna lyfts till nya höjder. När det händer är det förstås fantastiskt. Men ingen elev ska kunna bli lurad på sin framtid på det sätt den här flickan blev. Ett sådant utbildningssystem får tummen ner av mig - oberoende av hur väl enstaka skolor i systemet fungerar.

Utan fundamentet alla barns rätt till en god allmänbildning och möjligheter att forma sina liv har vi inget liberalt samhälle. Därför håller jag likvärdigheten högre än valfriheten. Varken elever eller föräldrar får ges möjlighet att välja bort elevernas framtid.

måndag 23 maj 2011

Maktgalna genusforskare och deras ständiga jakt på bekräftelse



Jag har redan skrivit ett antal blogginlägg om ”forskare” som framställer sina egna subjektiva åsikter som forskning. De frodas framför allt inom disciplinerna genusvetenskap och pedagogik, men man hittar mindre kolonier även på andra fakultet. Den här avarten kan både underminera och korrumpera en forskargrupp och när de väl har fått fäste är de mycket svåra att bli av med. Alla de exempel jag lyft överträffas emellertid av artikeln ”Maktmän jagar ständig bekräftelse” som publicerades på SVD:s Brännpunkt i lördags. Undra på. Artikelförfattare Lars Jalmert är ju trots allt både genusforskare och pedagogikprofessor och sålunda dubbelt belastad.

Redan rubriken är ett sexistiskt och fördomsfullt tyckande som inte följs av någon som helst referens till forskning. Påståendet är för övrigt märkligt. Man kan väl snarare konstatera att människor söker bekräftelse, män som kvinnor, mäktiga som maktlösa. Bakgrunden till artikeln är ett fall där det föreligger en misstanke om sexuellt övergrepp. Den historien använder Jalmert för att dra långtgående och kränkande slutsatser om män. Dessutom anger han tvärsäkert ett motiv till det misstänkta övergreppet och avslutar med att hantera ärendet som om ett frikännande bara vore ytterligare ett exempel på patriarkalt maktmissbruk. ”... stor erfarenhet säger att om ord står mot ord och ingen teknisk bevisning finns så kommer han att bli frisläppt.”
Ja det är ju verkligen något att beskärma sig över att man fortfarande är oskyldig tills motsatsen bevisats på vissa håll i världen. I Sverige där man kan bli dömd för sexköp bara för att man har haft sex med en kvinna med brytning och sexiga kläder - utan att det finns något som indikerar att pengar har bytt händer - är det inte så säkert att ord mot ord skulle leda till ett frikännande. (... Undrar förresten om finlandsvenska räknas som brytning?)

Jalmert påstår också att våldtäkt inte handlar om sex utan om makt - igen utan att besvära sig med att staga upp påståendet med minsta lilla pinne bevis. Så arrogant att tala om vad våldtäkt beror på. Så oseriöst att använda sina titlar som enda belägg. För allt vi vet kan det finnas lika många skäl och situationer som det finns våldtäkter. Men att det inte skulle handla om sex - det är bara dumt. Ska man förklara tidelag med makt också? 'Jag ville bara visa den här geten vem som är boss'.

Jag kliver förstås gärna upp på barrikaderna för att försvara det stackars, demoniserade andra könet - givetvis. Men det som gjorde mig allra mest förbannad djupt in i min feministiska själ och det som fick mig att ta till pennan är det Jalmert skrev om kvinnor: ”Vi vet inte i dag hur kvinnor skulle agera i en motsvarande situation. Ett skäl till detta är att det är ytterst få kvinnor som har denna makt. Ett annat skäl är, förstås, att det är osannolikt att hon skulle använda sin (obefintliga) överlägsna fysiska styrka för att markera sitt maktinnehav. Så, vi kan konstatera att detta är ett manligt maktmissbruk.” Om Lars Jalmert hade suttit vid mitt frukostbord i lördags skulle jag så gärna ha gett en liten demonstration av kvinnlig makt. Just vid det tillfället tror jag för övrigt att min fysiska styrka var mer befintlig än eljest. Vem fan är han att sno in kollektivet kvinnor i en offerkofta och klappa oss nedlåtande på huvudet? Undra på att jag inte kunde motstå driften att doppa min gåsfjäder i gift. Få se om det bjuds någon bekräftelse ...

Lars Jalmert har förstås en annan plattform än forskarens att tala om maktens män. Han är ju själv av dem. Han använder makten i sina akademiska titlar för att sprida sina fördomar och åsikter som sanningar. Dessa genusforskare och deras ständiga jakt på bekräftelse... Men vad jag inte för mitt liv förstår är varför SVD krönte jakten med framgång. Varför blev den här artikeln publicerad?




Om våldtäkt, sex, makt och tyckande har Sanna Rayman skrivit ett läsvärt inlägg i ledarbloggen. Här kommer mina tidigare inlägg i forskardebatten: Än en gång fuskar forskare i betygsfrågan, argumentation i solglasögon och lösmustasch,

tisdag 17 maj 2011

Licens att skolka?

Vuxenvärldens ursäkter för skolket fortsätter. I dagen SVD har två barnneurologer krafsat fram ytterligare en grupp som har goda skäl att skolka (efter mobboffer, vanvårdade och understimulerade elever) - de svagbegåvade. I en skola som inte anpassar sig till elever med inlärningssvårigheter, koncentrationsproblem och svag begåvning är skolk ”det enda sättet att klara sig från omöjliga krav”.

När det gäller problembeskrivningen finns det säkert elever som skolkar för att de har svårt att klara skolan - även om jag inte känner igen det här som någon betydande grupp. I skolan är vi rätt duktiga på att anpassa oss till de svagaste eller de som har svårast att sitta stilla. Då är det sämre ställt med de mest begåvade. Hur som helst behandlar den nya skollagen både rätten till stöd och rätten till stimulans och utveckling på sin nivå. Inte nog med att rätten till stöd är kraftigt skärpt - där man inte är nöjd med insatserna finns det möjlighet att överklaga. Vi ska till och med skicka ut en överklagandeblankett med varje åtgärdsprogram. Bara att fylla i och skicka in för den missbelåtne föräldern.

Samma brist på kunskap om skolan visar författarna i åtgärdsförslaget. Deras lösning är en stärkt elevhälsa. Men även här är jobbet redan gjort. Elevernas rätt till elevhälsa är skärpt i de nya styrdokumenten och regeringen har avsatt ordentligt med pengar för att stärka elevhälsan. Artikelförfattarna vill också se fler utredningar - men se även det finns reglerat i nya skollagen.

Först förstorar artikelförfattarna upp ett problem, därefter blundar de för redan utförda åtgärder och sist föreslår de ytterligare åtgärder som också redan genomförts. Allt detta i en artikel som utger sig handla om varför det inte är bra att addera terminens skolk i betygsdokumenten, men där man inte kommer med ett enda skäl till den tesen. Ja i varje fall om man inte ser en diagnos som en licens att skolka. Ibland finns det underliggande orsaker till skolk, ibland gör det det inte. Men så länge man blundar för omfattning och konsekvenser är det inte troligt att skolket upphör. Och skolket har en högre prislapp än svagbegåvning eller koncentrationsproblem.

”Vi kan inte längre bortse från barn och ungdomars olika förutsättningar när utbildningspolitik utformas”, skriver artikelförfattarna avslutningsvis. Ja det kan ingen som läst skollagen kalla för ett råd i rättan tid. Däremot finns det artikelförfattare som blundar för hur utbildningspolitiken utformas när de skriver skolpolitiska debattartiklar. Det problemet behöver vi däremot fortfarande åtgärda.

lördag 7 maj 2011

Lön efter utbildning?

Efter debattprogrammet Agenda där Metta Fjelkner och Ingela Gardner Sundström debatterade lärarlöner har det pågått en ivrig lönedebatt. Mats i Tysta Tankar undrar hur långt ner i skolhierarkin de 10 000 man talar om i programmet sträcker sig. Morrica i You're no different to me startar en intressant diskussion om vad det är vi ska ha mer betalt för - utbildningen eller det arbete vi utför. Om en förskollärare arbetar på gymnasiet eller tvärtom - vad ska då gälla?
När det gäller Mats fråga tycker jag inte att vi skall löneförhandla med användande av argument som ”Får dom ska vi också ha”, eller ”varför skulle dom få mer än oss”. Vi måste kunna prata om en grupp utan att dra in alla andra. Måste man göra jämförelser kan man hellre göra det med andra yrken med motsvarande utbildning, ansvar och utmaningar. Det är uppenbarligen Metta Fjelkners linje. Det är lika uppenbarligen inte Ingela Gardner Sundströms linje.

När det gäller Morricas fråga är det min uppfattning att båda ska vägas in. I Sverige har vi en väldigt låg utbildningspremie - en utbildningspremie som är som lägst i kvinnoyrken och lägre ju längre utbildning man har. Man vinner inte en krona på att utbilda sig till lärare. Tvärtom förlorar man till och med en hel del ekonomiskt på en utbildningsinsats som gagnar samhället. Dessutom utbildar man sig till ett yrke där det numera är si och så med anställningstryggheten - åtminstone har det varit det så länge det gick lika bra att anställa obehöriga (läs billiga). Med jämna mellanrum ändrar regeringen dessutom på utbildningslängden för olika stadier utan att på något sätt kompensera för det. Mitt under min utbildning skärptes kraven på gymnasielärare. Plötsligt skulle man ha 80 dåvarande poäng i varje ämne istället för tidigare 60. Det innebar en förlängning av utbildningen på ett helt år som inte ledsagades av annat än sänkningar i lön, sänkningar i status och försämrade arbetsvillkor. Ändå fanns det inte ens en diskussion om reformen. Ingen protesterade. Några år senare sänktes utbildningstiden från fem till 4,5 år. Igen utan förklaringar och diskussion.

Finns det någon tanke om att utbildningslängd och status går hand i hand? Hur en sådan tanke skulle kunna leva kvar efter den utveckling vårt yrke har haft undandrar sig mitt bedömande. Min utbildning har varit lika lång som en läkares - en egenföretagare i ventilationsbranschen har antagligen ingen högskoleutbildning. Båda har status och lön som vida överstiger min. När det gäller oss som jobbar i skolan - vad vi än kallar oss - är skillnaderna i utbildningslängd små. 3,5 år för en förskollärare mot 4,5 år för en gymnasielärare. Motsvarar den skillnaden på ett år de olika behov vi har på de olika stadierna för att göra ett bra jobb? Är ett halvår en rimlig skillnad i utbildning mellan förskola och klasslärare, klasslärare och ämneslärare?

Jag tycker att vi behöver diskutera både vilken och hur lång utbildning som krävs för att vi ska kunna göra ett bra jobb och också vem som ska bära kostnaden för förlängningar. Jag menar att det är orimligt att det är den individ som utbildar sig - i synnerhet när man gör det i en bransch med små karriärmöjligheter. Vi behöver också diskutera hur stor andel av det vi behöver kunna som ska finnas i grundutbildningen och vad som gör bättre nytta som fortbildning när man redan är yrkesverksam. Konflikthantering, gruppsykologi och samtalsmetodik är sådant jag upplever som viktiga redskap i min yrkesutövning. Allt det tror jag att man tar till sig bäst när man väl är yrkesverksam. En lagom grund i utbildningen och resten när man står där i skyttegraven skulle vara mitt professionella önskemål när det gäller pedagogik, metodik och annat som ingår i lärarutbildningen. Men däremot ordentliga ämneskunskaper ända från början.
Samtidigt klagar kandidaterna på lågt tempo och för litet undervisning och har ofta magert på fötterna när det gäller ämneskunskaper. Det kanske rent av går att lära sig mer på kortare tid? En förkortning av studietiden på ett år är ingen liten höjning av livslön.

Då kanske man rent av skulle hinna betala bort sina studielån. Det vore ingen dålig löneförmån att hinna prova på hur det känns att ha hela lönen innan man går i pension. ... En pension som för övrigt blir magrare för varje adderat studieår.



Media: Aftonbladets skolgranskning, Johanne Hildebrandts krönika i Aftonbladet.

Bloggar: Lite äventyr med ord och bilder, Christermagister, Tankar om Skolan i Media, Jan Lenander, Lars Pålsson Syll länkar till en mycket intressant artikel i NYT om kostnaden för låga lärarlöner.

onsdag 4 maj 2011

Maskrosbarn och riktiga vänner

I måndags hade vi en före detta knarkare som föreläste för våra elever på Djäkneparksskolan. Ensam satt han på en liten stol, längst framme på den nästan mörklagda scenen framför 230 elever som var helt oförberedda på vad som komma skulle. Han började med att helt frankt berätta att det här var första gången han föreläste inför en skola och att det kändes rätt nervöst. Sedan tog han oss med på en ruskig resa. Så lågmält att man ibland fick anstränga sig för att hänga med berättade han om sin uppväxt med sex syskon och gravt alkoholiserade föräldrar. Ingen kärlek, ingen tillsyn, inga rutiner - med undantag för de rutiner han själv skaffade för att hantera misshandeln - framför allt att pappan slog mamman. Vi fick följa honom till skolan där den mesta mänskliga kontakten bestod av att han mobbade och mobbades. Rökte och drack gjorde han redan i småskolan. Knark kom in i bilden på högstadiet. Han berättade om en gång då han sov över hos en kamrat med vanliga föräldrar. Om hur han hade legat sömnlös hela natten för att det inte var någon som skrek och slogs. Han berättade att han blev mobbad dagligen i flera års tid. Hela skoldagen var han rädd för den grova misshandel som han visste väntade när han kom till cykelstället. När det var avklarat var han rädd för vad som väntade hemma. Gång på gång bad han de vuxna om hjälp, ingen gång fick han det han bad om. Men den enda gång han gav igen mot plågoandarna blev han själv tvingad att be dem om ursäkt offentligt. Det var då han tappade den sista tilltron till vuxenvärlden.

När hans pappa begick självmord eskalerade både hans eget och mammans missbruk. Givetvis ägnade han sig åt en hel del kriminalitet för att ha råd med drogerna, men några påföljder blev det aldrig. Polisen plockade upp honom och och lämnade av honom utanför hans hem. Men där bodde han inte, utan han sov i tvättstugor, hos kompisar - var som helst hellre än med sin mamma, för henne avskydde han. Den första påföljden kom när han var 18. Då dömdes han till fem års fängelse. Han berättade också om vad han kallade sitt horande. Både sex mot betalning och sex mot droger, husrum eller annat han behövde. Han beskrev det som ett rent utnyttjande från hans sida. Han såg till att han fick det han behövde - sex, mat, husrum och droger. När han inte fick det, eller det ställdes krav på honom bytte han till ett nytt offer.
Han höll eleverna gripna och trollbundna genom en oförsonligt mörk berättelse. En perfekt illustration av min fars favoritcitat: ”Människan är mot människan en varg.” (ett citat som antagligen inte är helt rättvist mot vargen). Det var knäpptyst i aulan och när han slutade fick han en rungande applåd.

Det som imponerade mest på mig var när han med brutal ärlighet och självrannsakan berättade om sig själv som missbrukarpappa till två pojkar. ”Om jag hade 15 000 att leva på en månad gick 14 000 på droger, 500 på mat och 500 på något kul”. Det fanns i princip aldrig mat hemma, utan pojkarna fick klara sig på skolmat och det de kunde äta hos kompisar. När pojkarna - enligt hans egen utsaga alldeles för sent - blev omhändertagna, erbjöds han att följa med på överlämnandet. Det gjorde han inte för han hade knark hemma. Barnen hade inte hunnit in i polisbilen innan han stack sprutan i armen. Han fick pengar för att åka och hälsa på dem. Dem använde han för knark. Han förklarade att han inte kunde älska sina barn, att han visste att man skulle göra det, men att han inte hade förmågan.

Den grad av uppriktighet han visade är ovanlig. Vi människor är väldigt obenägna att skylta med våra mörkaste sidor och stunder. Vi rationaliserar dem för oss själva och döljer dem för andra. Ändå var det ju faktiskt där han gjorde som mest nytta. Jag tror inte att det fanns en elev som missade vilket mod det tog. Som inte fick en tydligare bild av vad kostnaden är för ett försummat barn, vad som menas med att ”the sins of the fathers are visited on the children”. I min klass fick eleverna skriva ner sina tankar och reaktioner, sedan diskutera i grupper och sist i helklass. Vilka kloka saker de skrev och sade.

Det han beskrev var förstås ett monumentalt samhällsmisslyckande. Han själv fick ingen hjälp och inget stöd varken i skolan eller av socialtjänst och polis. Hans pojkar fick alldeles för liten och alldeles för sen hjälp. När det gäller honom blev priset för den försumligheten dessutom högt även i kronor och ören. Han måste ha kostat samhället enorma summor under sin långa karriär som missbrukare och brottsling. Jag önskar att man kunde säga att det är bättre idag. Men det tror jag tyvärr inte att det är. Min lärarerfarenhet är att vi på skolorna är rätt duktiga på att fullfölja vår anmälningsplikt vid misstänkt vanvård, men att det sällan leder till några märkbara resultat. Vuxnas rätt till sina barn går långt före barns rätt till en rimlig uppväxt. Och när tvångsomhändertaganden väl sker har vi alldeles för låga krav och för dålig uppföljning när det gäller hur de här barnen tas om hand.

Men den här mannen satte ingen tid på vare sig självömkan eller på att anklaga det samhälle som så uppenbart svikit honom. Istället pratade han om vänskap. Den enskilda faktor som han trodde skulle ha haft störst betydelse för honom var en riktig vän. Något han själv aldrig hade haft och heller aldrig varit. Så vad är en riktig vän? Det förklarade han också: Inte någon sådan där som stryker medhårs, utan en sådan som verkligen vågar säga precis vad han tycker. En ärlig och kritisk vän. Det är något vi alla borde önska oss. Men framför allt är det något vi alla borde försöka vara. Även när det inte uppskattas.

söndag 1 maj 2011

Socialt Mediedrev?

Som bloggare råkar man ut för otrevliga kommentarer och personangrepp. Ibland går det lätt att kasta över axeln, ibland blir man riktigt sårad och ledsen. Men något som ändå är snäppet värre är när man blir misstolkad och felciterad, när andra förklarar vad man egentligen tycker och menar. När de hyenelikt kastar sig över de stackars ord man oförsiktigt släppt ur sig och sliter dem i trasor.

En av de konsekvenser av Zaremba artiklarna jag var minst beredd på var att de skulle leda till en hård ton lärare emellan. Framför allt på Twitter kan man stöta på ett trist käbblande mellan anti-Zaremba och pro-Zaremba lärare. För mig och väldigt många högstadie- och gymnasielärare som har varit det ett tag beskriver Zaremba det vi har upplevt - och därför ger hans artiklar oss tröst, upprättelse och visst framtidshopp. Andra skriker svartmålning och felaktigheter. Men att man själv inte har upplevt något betyder inte att det inte har hänt. Att någon inte har fångat hela sanningen betyder inte att det inte finns sanning i det som fångats. Jag har jobbat i Sollentuna, Stockholm, Upplands-Väsby, Märsta, Norrtälje, Östhammar, Uppsala, Valdemarsvik och Norrköping på 13 olika skolor. Jag har tre barn som tillsammans har gått i lika många. Det jag har lärt mig är att det är hårresande stora skillnader mellan kommuner och skolor. På Franska Skolan i Stockholm fanns inget av det Zaremba beskriver. I Östhammar där Ingela Gardner Sundström huserar hur mycket som helst.

Jag har själv lidit av det den här anti-kateder, anti-Zaremba- vågen och känner mig inte längre på samma sätt som medlem i en vänlig skolbloggarfamilj. Men det jag har stött på är en västanfläkt jämfört med vad man utsätter Zoran Alagic, LR:s presschef för. Ibland tycker jag det verkar som om varje twittrande han har gjort ska klippas ut och nagelfaras. Det är helt uppenbart att han buntas ihop med Björklund och Zaremba som fritt villebråd, men av någon orsak har fokus hamnat på honom. Antagligen bara för att han - till skillnad från de andra - både twittrar och bloggar och därför ständigt kommer med nya uttalanden man kan attackera.

Jag skulle önska att alla de som deltar i det här skulle samla ihop allt de skrivit om Alagic i ett enda dokument. Alla tolkningar, allt bondande i ogillandet, referenserna till hans sambo och allt hån. Då tror jag att de skulle inse att de ägnar sig åt ett alldeles eget mediedrev. Jag vet inte hur Alagic reagerar på den här hetsen mot honom. Det jag vet är att om jag blev utsatt för ens en bråkdel skulle jag bli fullkomligt knäckt och aldrig mer sätta ett ord i cyberrymden.

I mitt förra inlägg som lägligt nog handlade om härskartekniker skrev Bertil Törestad om det fundamentala attributionsfelet. Vi hittar goda ursäkter och förklaringar för våra egna beteenden, men tenderar att döma andra mycket hårdare för samma sak. Är inte det rätt fruktansvärt? För man borde ju faktiskt göra precis tvärtom.