Som bloggare råkar man ut för otrevliga kommentarer och personangrepp. Ibland går det lätt att kasta över axeln, ibland blir man riktigt sårad och ledsen. Men något som ändå är snäppet värre är när man blir misstolkad och felciterad, när andra förklarar vad man egentligen tycker och menar. När de hyenelikt kastar sig över de stackars ord man oförsiktigt släppt ur sig och sliter dem i trasor.
En av de konsekvenser av Zaremba artiklarna jag var minst beredd på var att de skulle leda till en hård ton lärare emellan. Framför allt på Twitter kan man stöta på ett trist käbblande mellan anti-Zaremba och pro-Zaremba lärare. För mig och väldigt många högstadie- och gymnasielärare som har varit det ett tag beskriver Zaremba det vi har upplevt - och därför ger hans artiklar oss tröst, upprättelse och visst framtidshopp. Andra skriker svartmålning och felaktigheter. Men att man själv inte har upplevt något betyder inte att det inte har hänt. Att någon inte har fångat hela sanningen betyder inte att det inte finns sanning i det som fångats. Jag har jobbat i Sollentuna, Stockholm, Upplands-Väsby, Märsta, Norrtälje, Östhammar, Uppsala, Valdemarsvik och Norrköping på 13 olika skolor. Jag har tre barn som tillsammans har gått i lika många. Det jag har lärt mig är att det är hårresande stora skillnader mellan kommuner och skolor. På Franska Skolan i Stockholm fanns inget av det Zaremba beskriver. I Östhammar där Ingela Gardner Sundström huserar hur mycket som helst.
Jag har själv lidit av det den här anti-kateder, anti-Zaremba- vågen och känner mig inte längre på samma sätt som medlem i en vänlig skolbloggarfamilj. Men det jag har stött på är en västanfläkt jämfört med vad man utsätter Zoran Alagic, LR:s presschef för. Ibland tycker jag det verkar som om varje twittrande han har gjort ska klippas ut och nagelfaras. Det är helt uppenbart att han buntas ihop med Björklund och Zaremba som fritt villebråd, men av någon orsak har fokus hamnat på honom. Antagligen bara för att han - till skillnad från de andra - både twittrar och bloggar och därför ständigt kommer med nya uttalanden man kan attackera.
Jag skulle önska att alla de som deltar i det här skulle samla ihop allt de skrivit om Alagic i ett enda dokument. Alla tolkningar, allt bondande i ogillandet, referenserna till hans sambo och allt hån. Då tror jag att de skulle inse att de ägnar sig åt ett alldeles eget mediedrev. Jag vet inte hur Alagic reagerar på den här hetsen mot honom. Det jag vet är att om jag blev utsatt för ens en bråkdel skulle jag bli fullkomligt knäckt och aldrig mer sätta ett ord i cyberrymden.
I mitt förra inlägg som lägligt nog handlade om härskartekniker skrev Bertil Törestad om det fundamentala attributionsfelet. Vi hittar goda ursäkter och förklaringar för våra egna beteenden, men tenderar att döma andra mycket hårdare för samma sak. Är inte det rätt fruktansvärt? För man borde ju faktiskt göra precis tvärtom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är så lätt så lätt att plötsligt befinna sig i en mobb, att springa med, att skrika med, att berusas av det gemensamma adrenalinet... att stanna upp, reflektera en minut och betrakta vad man faktiskt är en del av är mycket svårare, det kräver mycket mod och styrka och en stabil integritet. Det blir lättare om någon frågar, som du klokt gör: Vad sysslar du egentligen med?
SvaraRaderaPolariseringen i debatten har till slut gjort mig så förvirrad att jag liksom tröttnat på alltihop. Jag vill stänga in mig på min [väl fungerande] arbetsplats och strunta i omvärlden. Men det går ju inte heller... så... tack för att du satt ord på det jag känner och tänker!
SvaraRaderaMorrica, du har rätt i allt du skriver. Jag tror precis som du skrev i en kommentar att man lätt underskattar kraften i bloggar och twittrande. Vi som använder sociala media har faktiskt en slags makt och det är viktigt att inte missbruka den. Man kanske rent av behöver lägga upp egna medieetiska regler för sig. Jag har själv rört mig i gränsmarkerna - framför allt när det gäller Beatrice Ask. Och det är just attackerna på Alagic som har fått mig att inse det. I fortsättningen ska jag försöka att argumentera mot "hårda-tag-rättspolitik" utan att dra in henne som person. Även om hon har gjort det svåremotståndligt med sina lila kuvert och uttalanden som att det är bra om barnen får veta vad pappa går för.
SvaraRaderaKarma Police, tack. :) Så har jag också känt det. Så har jag också varit mer passiv än vanligt i cyberspace. Läst en hel del visserligen, men kommenterat sparsmakat. Men det känns inte heller bra. Det känns fegt.
SvaraRaderaJag funderar på alla dessa konstigheter Helena! Man skriver för att det kliar i fingrarna, inte för att det finns behov av alla lustiga kommentarer. Det fundamentala är väl ändå att göra unga människor - till kloka vuxna. Jag tror inte för ett ögonblick på att den "fria flumskolan" klarar av detta.
SvaraRaderaJan, kommunikation är inte helt lätt. Saker läggs till och dras ifrån vid varje överföring. Därför behövs det mycket tolerans och god vilja om man ska nå någon förståelse.
SvaraRaderaJag tycker inte egentligen att vi har haft en fri flumskola. Vi har haft en skola där vuxenvärlden misslyckats med gränssättning och arbetsro, men när det har gällt vad man ska lära sig och hur har det snarare varit "my way or the highway".
Drev är ett starkt ord. Min tolkning är att Zoran har strävat efter den här positionen och nu spelar han sårad oskuld när folk frågar vad han egentligen menar.
SvaraRaderaDet blir väldigt underligt när de som ifrågasätter opartiskheten i DN:s budskap beskylls för att vara emot yttrandefriheten.
Björklund ville ha en debatt om ledarskap - inte lärande - och det lyckades han med genom att använda katederundervisning i ny betydelse.
Zoran ville ha en debatt om huvudmannaskapet genom att koppla skolans brister till kommunalisering och ledarskapets dagisfasoner - och det lyckades han bra med.
Kanske är han en ovanligt skicklig lobbyist och vi som gång på gång går på provokationerna de verkliga offren?
Menar du att det är oetiskt att lyfta fram twitterkonversationer som ett underlag för kommentarer?
Jag kan bara hålla med dig och formulerar mig så här: Man har fångat sanningen även om det bara är en del
SvaraRaderaVarför ska våra upplevelser av skolverkligheten sopas under mattan. Zarembas artiklar belyser de upplevelser som de flesta ämneslärare instämmer i. Är det inte det lärarförakt av stora mått att vilja tysta våra röster. Zaremba angriper inte en enda lärare.
Vem är det som vill tysta röster?
SvaraRaderaVem ger röst åt de lärare som inte känner igen sig i Zarembas beskrivningar?
Mitt bekymmer är den här till reportage förklädda serien debattartiklar. Vilka pressetiska krav ska man ställa på dem? Det handlar alltså om genrer. Om det är en impressionistisk resa finns det inga anledningar att bråka om opartiskhet eller faktakoll - men många tycks läsa in något annat i berättelserna.
Mats, visst kan man lyfta fram en twitterdiskussion, men jag skulle nog bara göra det med motpartens medgivande. Vanskligt också med korta yttranden ryckta ur sitt sammanhang. Kommunikation är ingen lätt gren under några omständigheter - ambitionen måste alltid vara att försöka förstå, slänga över axeln och tolka välvilligt. Till exempel skulle jag inte utgå ifrån att jag vet vad någons motiv är. Spekulera i dem, ja. Men inte tala om vilka de är.
SvaraRaderaZoran är en lobbyist, på sätt och vis. Han och Metta Fjelkner lobbar för mig och mina kollegor på högstadiet och gymnasiet. Jag tycker nog att det behövs folk som gör det. För elevernas skull framför allt.
Jan, tystade tycker jag inte att vi blir. Däremot har vi varit tystade i väldigt många år - både tystade och tystlåtna. Men visst känns det provocerande att inte bli trodda, när vi är så många som intygar att artiklarna speglar en skolvärld vi vistats eller vistas i.
SvaraRaderaMats, jag uppfattar inte det som nedtystning utan mera som tolkningsföreträde.
SvaraRadera@Helena, Det är bara en skolverklighet som skildras men vi som har upplevt just den känner oss nedtystade när det stora maskineriet går igång för att säga att artiklarna är fel.
SvaraRadera@Mats, absolut att andra skolor, andra lärare, dvs. de som har andra berättelser förstås också ska ha plats att berätta dem. De andra berättelserna existerar också och på skollyftet tycker jag att många berättelser lyfts. Det är mer att SKL, den stora fackföreningen, mfl hävdar att vår berättelse inte är sann. Vilken rätt har de att säga att det vi vet inträffar obehagligt ofta aldrig händer?
@Jan
SvaraRaderaVem är det som påstår att din (er) berättelse inte är sann?
Problemet är när debattören Zaremba drar slutsatser utifrån ett mycket fragmentariskt underlag. Då måste vi granska materialet utifrån andra förutsättningar än genren "skönlitterär betraktelse".
Nu presenteras serien stort och mediet väljer också att rubriksätta i kvällstidningsstil. Jag tycker nog att det är underligt att jämföra en blogg med DN och vilja diskutera tolkningsföreträde. De traditionella medierna äger scenen och vi som ifrågasätter piper i periferin.
" Vilken rätt har de att säga att det vi vet inträffar obehagligt ofta aldrig händer?"
Vem säger så?
@Helena Jag tycker vi bör vara försiktiga med att spekulera andra debattörer har för motiv. Du ligger farligt nära här:
SvaraRaderahttp://lumaol.wordpress.com/2011/05/01/personlig-vendetta-moi/#comment-21757
Menar du att det är twitteretik att inte citera någon utan att fråga? Gäller det även organisationer? Det här behöver jag fundera vidare över. Två gånger har jag samlat diskussionen för att försöka skapa sammanhang - några gånger är det enskilda tweets som nog kan beskrivas som banbrytande.
@Helena Hur tänker du om lobbyister? Är det rimligt att ställa etiska krav på dem på samma sätt som privatpersoner, journalister, lärare och forskare har etiska system som vi kan bedöma deras handlingar utifrån.
SvaraRaderaKanske är det allra känsligast att vara privat - då finns det ingen yrkesroll att gömma sig bakom. Just därför blir korsningen privatlobbyist väldigt provocerande.
Jag upplever inte alls att Zoran Alagic lobbar för mig (lärare för högstadie och gymnasium) - däremot har jag två gånger känt mig opåkallat påhoppad av honom. Detta har jag bemött och att jag då skulle ingå i något slags mediedrev, det är för mig mycket svårt att förstå.
SvaraRaderaEnligt min ärliga uppfattning är det Zoran som anger och har angett tonen, med förbehåll att jag inte har en fullständig bild av hans debatterande.
/Janis
Men ursäkta mig här nu ett ögonblick - har någon av er läst det minsta om mobbing och hur det fungerar? Har ni någonsin stått inför att hantera en mobbingsituation? Har ni någonsin hört den drivande mobbaren förklara situationen med hur det egentligen är h*n som är offret i situationen?
SvaraRaderaZoran har, såvitt jag vet och noterat, inte gått till personangrepp mot någon. Han har pratat om sin upplevelse av förskola, utifrån sitt perspektiv som förälder till barn i förskolan. Han har misstolkat en ironisk kommentar som vore den seriös (lätt hänt på Twitter, jag gör samma misstag sjutton gånger om dagen), han har låtit bli att svara på kommentarer till inlägg i sin blogg (det finns inget som säger att man måste svara, många av de 'stora skolbloggarna' har t ex i princip satt i system att inte svara på mer än utvalda kommentarer men åtnjuter full respekt ändå, som sig bör) Han har, såvitt jag noterat, inte pekat ut någon personligen.
Zoran, personligen, har blivit förlöjligad, utpekad, hånad i ord och bild. Hans sambo har dragits in i den smutsiga dansen, endast i egenskap av varande hans sambo. Det är rätt snaskigt, och det är det oavsett vilka känslor som ligger bakom drevets agerande.
Det är en ny situation med så nära band mellan utbildningsminister, LR och DN. Jag tror inte vi har sett kultursidorna upplåtas till den här formen av debatter tidigare:
SvaraRaderahttp://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/maciej-zaremba-lf-forstar-inte-skolans-problem
Att därefter inta offerposition är ganska ynkligt. Zoran själv har inte klagat - jag tror han gillar när det blåser.
Absolut, Mats. Offerpositionen är patetiskt ynklig.
SvaraRaderaJan, det är nog en korrekt analys.
SvaraRaderaMats, det där med sanning är inte helt lätt. Vi har alla ett bias, hur sanningssträvande och sökande vi än är och vi ser alla bara delar av verkligheten. Jag tror att Zarembas artiklar kan vara till hjälp när det gäller att upptäcka på vilka punkter vi har styrt och styrts fel när det gäller skolan. Om man inte känner igen sig behöver man väl inte heller bli provocerad?
SvaraRaderaNär det gällde tolkningsföreträde, menade jag inte olika media utan olika lärare. Det hamnar att stå mellan rätt och fel, när det istället kunde vara: Jaså har det varit så för dig? Jaså tolkade du det på det viset? Och det gäller också mig själv.
Mats, för min del lägger jag ner mycket tid på ett blogginlägg och läser alltid genom det många gånger innan jag publicerar det. På twitter skriver man direkt, rakt ur tanken. Mycket större risk för missförstånd och därför större behov av tolerans och god vilja. Jag har inte lagt ut någon allmän twitteretik utan som svar på fråga talat om hur jag resonerar. Jag tycker att det är problematiskt att citera någon i ett annat media där det finns andra krav på genomtänkthet.
SvaraRaderaNär det gäller din kritik mot mig: jag uppfattar att det är en viss skillnad mellan att spekulera och att tala om hur det ligger till.
Mats, jag ser mig och dig som lobbyister också.
SvaraRaderaJanis, jag tyckte inte att din reaktion och ditt fördömande stod i proportion till de påstådda försyndelserna. Men det är inte enskilda insatser som förskräcker mig mest utan mängden och styrkan. Om det fanns taggen #Zoran undrar jag om den inte skulle vara lika välanvänd som skollyftet. Han är en person mot fler belackare än jag kan hålla ordning på. Det uppfattar jag som ett drev.
SvaraRaderaDefined Lobbyist (från Washington Post)
SvaraRadera"A person who tries to influence legislation on behalf of a special interest."
Jag ser mig inte som lobbyist och tolkar definitionen som att jag jobbar åt någon, på uppdrag av en person eller organisation.
Man kanske kan tolka de sista orden på olika sätt men för mig själv är det en oerhört betydelsefull skillnad. Ingen kan styra mig och ingen kan ställa krav på att jag ska inta en position.
Jag är extremt romantisk när det gäller synen på min integritet och värjer mig med hela kroppen mot att vara en del av någon annans agenda.
Kanske är det därför som jag blir så illa berörd av att bli indragen i ett ställningskrig mellan fackliga organisationer. Det som jag trodde var ett allvarligt samtal visade vara ett försök att flytta fram den egna gruppens positioner.
För mig är den ultimata skönlitterära gestaltningen av en lobbyist den där militäre affärsmannen i Moment 22 som under krigets slutskede driver testen "Det som är bra för företaget är bra för Amerika". (det blev ett problem när han hade sålt fallskärmarna)
På samma sätt blir jag lite illa berörd av retoriken som säger: Det som är bra för vår organisation är bra för landet.
Riktigt så enkelt är det inte.
Wikipedia menar att ordet idag används i en bredare betydelse (och menar att det enligt anonym källa kommer från Finland?)
SvaraRaderahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Lobbying
@Jan:
SvaraRadera"@Helena, Det är bara en skolverklighet som skildras men vi som har upplevt just den känner oss nedtystade när det stora maskineriet går igång för att säga att artiklarna är fel."
Vad är det för stort maskineri du beskriver? jag skulle vilja säga att Zarembaartiklarna har flyttat den utbildningspolitiska kartan på ett mycket märkbart sätt. Genomslaget har varit enormt och varenda landsortstidnings ledarsida har köpt världsbilden. Det har varit helt riskfritt att klaga på skolan.
Vi som har protesterat mot faktafel, förenklingar och svagt underbygda slutsatser har inte riktigt haft samma resurser. Dessutom har vi FÖRLÖJLIGATS som bevarare och beskyllts för att vara blinda och döva (förlåt - jag ska aldrig mer skrika på din fina blogg).
Jag gratulerar LR till en skickligt genomförd kampanj. Om det finns ett pris för mest framgångsrike presschef har Zoran förtjänat det. Inga annonser eller blogginlägg på jorden kan förstöra effekten av Zarembas artiklar. Tillsammans med teveserien 9A kommer att färga bilden av skolan för lång tid framåt.
I går kväll var det kommunfullmäktige till tio på kvällen, idag har vi haft halv studiedag om läroplanen, planerad och ledd av mig, jag gick rakt från bussen till styrelsemöte i folkpartiet. Nu kom jag hem och äter middag samtidigt som jag svarar på kommentarer, ifall någon undrar varför jag inte svarar snabbare och mer sammanhängande. :)
SvaraRaderaMorrica,tack för sammanfattningen. :) Det är den bild jag också har fått. Till det får läggas, dagens Zoran och andra små tävlingar i att hitta något inlägg att nagelfara och förlöjliga. Gärna också dra in något om Margareta Winblad och jämställdhet.
SvaraRaderaTill Mats och Janis vill jag tillägga att jag tycker att det här är fel oberoende av om Zoran Alagic tar illa vid sig eller är glad över uppmärksamheten. Att gänga ihop sig mot en person är inte ett värdigt syfte för ett lärarnätverk. Och även om Alagic skulle ha gått skadeslös genom det har jag tagit illa vid mig både för att jag har blivit illa berörd av det jag läst och för att flera av de inblandade är sådana jag tycker om och respekterar.
Men den här erfarenheten har också fått mig att fundera över mina egna skriverier och mina egna pressetiska regler. Det är nog så att de reglerna måste stå under ständig revision.
Förresten om Alagic nu skulle ta illa vid sig, vad har han för möjligheter? Göra en Ranelid/Lundell? Det lönade sig inte så bra för de två herrarna att visa sina ilska och indignation offentligt när de upplevde sig påhoppade. Sluta twittra och blogga vilket skulle vara min utväg? Inte så lätt när man har opinionsbildning som yrke.
Som du konstaterar Mats uppfattas det lätt som ynkligt att inta en offerposition. Men är det verkligen så det ska vara? Borde man inte istället kunna tala om att man blir ledsen, sårad, förbannad eller vad det nu är man blir av hur man blir behandlad? Är den enda acceptabla utvägen att låtsas hålla god min i elakt spel?
Mats, enligt den definitionen är inte Alagic någon lobbyist heller. I all synnerhet inte när han kommunicerar med lärare på twitter.
SvaraRaderaMats, du får skrika här så mycket du vill, men jag vill helst inte halka över i att diskutera de två lärarfacken. Det tycker jag är att glida ifrån ämnet. Sakfrågan och vem som har rätt eller fel, vilka motiv någon har ingen betydelse i sammanhanget. Att i grupp koncentrerat och ihållande inrikta sig på en person på det här sättet uppfattar jag som fel och skadligt under alla omständigheter.
SvaraRaderaOm det handlade om en Sverigedemokrat som kommer med homofoba, sexistiska och rasistiska uttalanden skulle jag fortfarande tycka att det vore fel.
Jag ser inte den här gruppnivån och tänker inte på mig själv som en del av något nätverk. Några personer jag inte känner har reagerat på samma sätt men det gör oss inte till en grupp - även om jag nara att vi i vissa frågor har gemensamma värderingar.
SvaraRaderaIdag fortsätter Zoran på twitter att försvara påhittet med att kalla förskollärare för "lärare" trots att han vet att det är provocerande och uppfattas som förminskande.
Han söker konflikter och jag får anstränga mig för att inte psykologisera hans drivkrafter.
Om Margareta Winbergkopplingen - så presenterar Zoran sig på Newsmill.
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/04/schlagerh-gerns-linda-bengtzing-kr-nker-oss-pappor
Jämställdhetsministern var också en mycket orädd person som gärna polariserade mellan män och kvinnor.
Vill vi ha en polarisering mellan lärarfacken idag? Då vet jag vem som är rätt person!
Jag har läst alla kommentarer och naturligtvis är det kanske en otydlig gräns mellan att gå i svaromål och att vara med i ett socialt drev. Om någon tvittrar mycket och retar upp en hel del och de svarar eller skriver något om det på sina bloggar, kan det uppfattas som ett drev. När det i själva verket är att flera reagerar samtidigt.
SvaraRaderaJag har skrivit ett blogginlägg om Zoran när han först uttalade detta om lärare. Och jag har skrivit ett inlägg där jag svarar på ett av dina inlägg. Jag pingade det, men det kom inte fram. Nåväl, det gör inte så mycket. Men frågan är om jag skulle ha bett er om lov först. Jag svarade på ett inlägg som Morrica skrev, utan att nämna hennes blogg. Hon hittade det ändå och jag uppfattade att hon ville bli nämnd.
Min policy är att när det handlar om politiker och om andra offentliga personer, som uttalar sig och som är kända för flertalet, nämner jag namnen. När det handlar om privatpersoner gör jag inte det, om jag inte förvarnar först.
Samtidigt, får man naturligtvis räkna med att andra kan reagera på det man skriver, även om man inte är en offentlig person.
Jag uppfattar inte att Mats för en kampanj mot Zoran. Däremot att han är uppretad och därför skriver om vad han tvittrar om. Att sen andra är lika uppretade som Mats är ju ett sammanträffande mer än ett socialt mediadrev i ordets rätta bemärkelse.
Men visst, jag kan sätta mig in i hur Zoran eventuellt känner sig, men jag har upptäckt att han inte behöver några försvarare - han klarar av att svara för sig.
Hej Helena, även jag tar illa vid mig. Jag har inte "gängat ihop mig" med en mobb, och jag är heller inte en mobbare. Får fundera på vad det är jag egentligen läst här och återkomma senare. /Janis
SvaraRaderaMats, när förstärker och bekräftar varandra, när ni tipsar varandra om material och länkar vidare varandra menar jag att ni fungerar som en grupp. Ingår man i en grupp där alla bekräftar det man tycker blir man i allmänhet också mer övertygad och aggressiv i sitt ställningstagande.
SvaraRaderaNär det gäller jämställdhetsparallellen tycker jag att det vore både mer konstruktivt och mer sympatiskt att hålla diskussionen runt sakfrågan. Attackera argumenten, inte debattören baserat på tidigare yttranden i andra frågor.
Monica, man kan alltid diskutera vad man lägger i ord, men det jag har sett på twitter är inte personer som råkar reagera samtidigt, utan en större grupp personer som tipsar, bekräftar, förstärker, hejar på och befäster varandras uttalanden och positioner. Och i många av inläggen är det som förstärks fördömandet, hånandet och förlöjligandet av en person.
SvaraRaderaJag tycker att det är skillnad på blogg och twitter. Twitter är korthugget och det är inte många som nagelfar sina inlägg innan de publiceras. På så vis är det ju nästan ett mellanting mellan tal och skrift. Mina blogginlägg, kommentarer och artiklar oroar jag mig inte för, men jag har blivit rätt tveksam till twitter i och med det här. Vad är poängen med ett sådant medium om man måste väga sina ord på guldvåg även där? Din policy tycker jag är klok och jag tror också att det är bra att ha just en policy. Det ökar antagligen ens medvetenhet om gränser - både egna och andras.
Det är möjligt att du har rätt i att Zoran inte behöver några försvarare. Det är till och med möjligt att han är lika irriterad och förnärmad som Mats och Janis, men det påverkar inte min roll. Jag har nämligen en policy när det gäller mitt eget uppförande och den är att när man är vittne till något man upplever som skadligt, odemokratiskt eller omoraliskt är det ens plikt att säga ifrån. Hur obekvämt och impopulärt det än är. Och det är just för att det i princip alltid är både obekvämt och impopulärt som det behöver vara en policy.
Janis, jag är ledsen att du tar illa vid dig och jag tror inte att du är någon mobbare. Det är antagligen ingen i den här gruppen Men dels får saker som inte är så allvarliga en och en en helt annan tyngd och effekt när de ingår i ett kluster, dels tappar vi alla litet av våra individuella omdömen när vi ingår i en grupp. När som helst kan det inträffa att man skadar en person utan några onda avsikter. Ingår man i en grupp händer det väldigt mycket lättare. Dessutom har man då ännu svårare att se det. Gruppen bekräftar ju ens position.
SvaraRaderaDet här var inget roligt inlägg att skriva. Jag värdesätter mina nätrelationer och vill helst bara skriva vänliga och trevliga saker om dem jag träffar här. Men som jag skrev i en tidigare kommentar uppfattar jag det här som en principfråga. Det är ingen ny princip och den har redan kostat mig en hel del.
Zoran har gjort många av oss som följt debatten både ledsna och arga. Han uttalar sig väldigt nedlåtande om vissa grupper, och verkar ofta mest vilja öka motsättningarna mellan olika lärargrupper, som om det fanns en mening med det för LR:s del - så detta debattförfarande har tyvärr även drabbat LR i stort. Och du Helena är verkligen inte objektiv när du beskriver reaktionerna på detta som ett orättvist mediadrev.
SvaraRaderaDen som studerar Zorans twitterkonton, märker hur han försökt styra om debatten flera gånger. Som om han är van att som presschef kunna sätta agendan på egen hand. Sociala medier fungerar som tur är annorlunda. All heder åt de som orkar bemöta honom.
Helena
SvaraRaderaJag kan förstå din policy och respekterar att du har en, men samtidigt kan det här hos vissa skapa en hel del tveksamhet till att visa att de reagerar på det dom uppfattar som nedlåtande. Jag menar, om de riskerar hamna i en blogg där de "utpekas" som mobbare kanske många låter bli att öppet ge svar på tal. Du är t.ex. inte vilken anonym bloggare som helst. Om jag skriver något är det en handfull som läser. När du skriver når du ut till många.
T.ex. lobbyister och andra personer med makt får fritt spelrum, om man kan "tysta" motståndare genom att kalla dem mobbare eller se en grupp oberoende bloggare som reagerar på samma sätt som att skapa ett drev. Ingen vill bli uppfattad som mobbare för dennes reaktioner.
Men du har rätt att skriva vad du vill på din blogg, men det har även andra på sina bloggar.
Det finns olika typer av bloggare och debattörer i den här skoldebatten, de som verkar i en organisations intresse, i politikens och så de vanliga skolbloggarna som inte har organiserats sig, utan reagerar som vanliga medborgare.
Jag har sett verkligt näthat och mobbning, mot enstaka individer. Där anonyma hetsar en hel community mot en ensam bloggare. Det har jag inte sett här, snarare förundran över olika roller och en önskan om att få svar på sina frågor.
Jag skriver inte mycket, men läser en hel del. Och när jag märker att något uppförstoras vill jag gärna ge min bild av det hela.
Även jag tillhör de som ifrågasatt Zorans uttalanden på twitter. Många gånger. Vilket jag även kommer att fortsätta göra för jag tycker det är viktigt att föra fram vi faktiskt är många LR-medlemmar som tycker att den här polariseringen mellan lärare har gått för långt.
SvaraRaderaJag tar inte illa av ditt blogginlägg, Helena, för jag kan inte ta till mig av din kritik. Att jag ifrågasätter provocerande uttalanden från mitt fackförbunds presschef är inte mobbning. Jag är inte med i någon "mobb" och inte heller har jag uttalat mig aggressivt eller tagit till personangrepp som försvar.
Jag tycker det är förödande för lärarnas status att Zoran, som egen person och under @lararnas-inloggningen på twitter, gång på gång nedvärderar en hel grupp lärare genom att vägra kalla dem för lärare. Varför denna polarisering? Vi är alla lärare i olika ämnen och i olika åldrar. Vad är det för konstigt med det? LR kan välja att inte låta förskollärare vara med i förbundet, fine, men varför ta ifrån dem deras yrkestitel? Alla som har en examen från en lärarhögskola är lärare men Zoran totalvägrar kalla dem för det och väljer istället att nedvärdera dem genom att kalla dem för dagisfröknar eller "kvalificerad omsorgspersonal".
Sedan håller Zoran och LR-på-twitter (som nog ganska ofta är samma person) på med en smutskastningskampanj mot Lärarförbundet som är riktigt ful. Man försöker insinuera att Lärarförbundets medlemmar är outbildade, obehöriga och att alla förskollärare egentligen vill vara "riktiga lärare". Zoran har hängt upp sig på att Lärarförbundet kallar alla för lärare och vill gärna få andra att tro att det inbegriper alla som jobbar i förskolan. Det är inte sant. Barnskötare t ex är med i Kommunal. När det gäller antalet obehöriga är det säkerligen lika många, procentuellt sett, obehöriga i LR som i Lärarförbundet. Men på det örat vill inte Zoran lyssna.
Zoran väljer ut den sanning som passar LRs propaganda och jag kommer fortsätta att bemöta dessa uttalanden. Gör det mig till en mobbare? Nej.
Jag står upp för mina lärarkollegor som jobbar med de yngre barnen. Gör det mig till en mobbare? Nej.
Jag kommer alltid sträva emot en enad lärarkår och kommer alltid göra allt vad jag kan för att motverka dessa polariseringar. Gör det mig till en mobbare? Nej.
Zoran är en offentlig person. LR har dessutom valt att låta Zoran sköta deras deltagande i de sociala medierna, han har varit tämligen ensam från LRs inre krets i debatterna, och då är det ofrånkomligt att han blir LR personifierad. Är det kränkande då borde han ta upp det med LR-staben. Som de ser det är detta troligtvis hans jobb. Han väljer själv att blanda ihop sina alter-egon på twitter och då får han själv ta ansvar för sina uttalanden.
Jag ser inte det sociala drevet mot Zoran. Jag ser mängder av uppretade lärare, på alla stadier och i alla verksamheter, som tycker att Zoran går för långt. Visst, han säger att han twittrar som privatperson men eftersom han är LR personifierad så blir hans ord LRs ord. Det förlorar LR på. Och det förlorar alla lärare på.
Jag ser mig inte som en gruppdeltagare på twitter. Jag är jag och jag står för mina ord. Jag behöver inget ryggdunkande eller härskartekniker. Jag tror inte heller att Zoran har uppfattat mig som elak eller att han känt sig kränkt av mina uttalanden. Så, nej, jag uppfattar mig inte som en mobbare.
Helena, du är inte ensam om att känna att delar av skoldebatten som förs på bloggar och på twitter gör dig beklämd. Polariseringen är olycklig och hårda ord kan göra ont. Precis som dina ord om ”mediadrevet” och också Morricas om ”mobbning” gör mig ont.
SvaraRaderaJag har varit ganska förskonad från personangrepp under mina snart fem år som bloggare. Kanske är det därför jag tar så illa vid mig när Zoran Alagic misstolkar och sedan förklarar vad jag egentligen tycker och menar. Kanske är det för att det är just Zoran Alagic. Jag återkommer till det.
Delar av debatten på twitter kan säkert kallas ett trist käbblande, men den kan också ses som en återspegling av de olika åsikter som finns och som alla har rätt att föra fram utan att för den skull oförskyllt beskyllas för att skrika, förneka eller ens för att gå till personangrepp.
Jag ”samlade ihop” det jag skrivit till Zoran Alagic på twitter (det går enkelt att göra på bettween.com), och ser inget jag behöver skämmas för. Om ”alla de som deltagit i det här” skulle samlar ihop allt det som skrivits på twitter, kan det också göras på samma ställe. Jag gjorde det och ser då att jag ligger på plats 27 på listan över flest twittertrådar med Zoran , och jag förstår att Zoran är en man som man kommunicerar med. Vad varje enskild twitterkonversation består av, det varken vill eller har jag tiden till att undersöka närmare. Än mindre ge mig ut i molnet för att försöka skapa en helhetsbild. Jag ser mig nämligen inte som en del av ett drev. Jag har förstås inte kunnat undvika att även andra bloggat och twittrat om och med Zoran Alagic, men jag har inte särskilt följt detta (eller "tipsat") eller deltagit i det, och ansvarar heller inte på något sätt för detta. Du inkluderar alla enskilda inlägg i debatten som om de vore skrivna av en ("grupp") och gör enskildas inlägg i debatten till ”hela gruppens” ansvar och ”skuld". Vi svarar alla var och en för det vi skrivit och som många redan sagt ser ingen av oss sig som del av en gemensam grupp med gemensam agenda. Däremot har säkert många av oss gemensamma värderingar, precis som de som inte håller med oss kan sägas bilda en grupp och i lika hög (eller liten) grad utgör ett kotteri eller drev.
Jag ser inga problem med att plocka upp tweets på bloggen. Wordpress har t.o.m. en särskild funktion för detta, och jag ser ingen skillnad mellan vad man framför där och vad man framför i andra sociala fora, annat än att tonen på twitter ofta blir mer ”familjär” än på bloggar. Många tweets liknar ofta sms mellan två parter, faktiskt. Men till skillnad från sms, så förs samtalet på twitter i offentligheten. Bloggare citerar sedan länge andra bloggare, och när det på minibloggen twitter nu tas upp samma frågor som många diskuterar på sina bloggar, så citeras självklart tweetsen där. Twitter är inte eller kan förväntas vara en fredad zon, där ”what happens on twitter stays on twitter”.
Åter till Zoran Alagic, presschef på LR. Efter att ha läst din kritik är jag förvånad över att du inte ser parallellerna mellan de härskartekniker du skrivit om och Zorans sätt att bemöta mig och andra i twitterkonversationer och i många av hans kommentarer på blogginlägg. Jag ser dem tydligt, och berörs illa - och det är en anledning till att jag lyfte upp hans tweets på bloggen. En annan är att jag ser dessa som en del i den polarisering och det politiserade som han både genom sin blogg på LR och som privatpersonen Zoran på twitter bedriver.
Zoran Alagic är en man med makt (precis som Zaremba). Betydligt mer makt än en ”liten bloggare” som jag som en morgon vaknar upp som ”en struts” (varför sägs de som inte håller med om allt vad Zoran eller Zaremba tycker blunda för ”sanningen”?), och en annan dag tillskrivs åsikter som är mig helt främmande.
sociala media.
(forts. följer)
/Janis
Jag förväntar mig medieetiska regler även för Zoran, och medan jag tänkt över mina, så är jag inte lika säker på att Zoran Alagic tänkt över sina. Eller så har han fullt stöd av Mette Fjelkner, vilket gör saken än värre, i mina ögon. Jag tycker att hans roll, och hans mandat att uttala sig om skolpolitiska frågor som presschef är problematiskt. Och det anser jag mig ha full rätt att tycka och uttrycka utan att anklagas för mobbning eller mediadrevsmentalitet.
SvaraRaderaSom jag ser det hittar du ursäkter och förklaringar för Zorans beteenden, men dömer mig och andra mycket hårt för vår kritik av en offentlig person som diskuterar skolpolitik i sociala medier.
/Janis
Som ber om ursäkt för att jag blev långrandig, och skall fatta sig kortare framöver
Anonym, det är tydligt att många har blivit både ledsna och arga. Men hur arga och ledsna vi än är är vi alltid ansvariga för egna ord och handlingar.
SvaraRaderaDu skriver att Alagic har uttalat sig väldigt nedlåtande om vissa grupper. Något sådant uttalande har jag inte läst. Däremot har jag läst nedlåtande yttranden om honom skrivna av grupper av människor.
Du skriver att jag inte är objektiv. Det är sant. Jag har åsikter och vinklingar när det gäller det mesta. En av de åsikterna och vinklingarna är att rasism, homofobi, sexism och andra strömningar där alla människor inte tillmäts samma värde gör vårt samhälle och världen sämre. Men jag har skrivit samma typ av inlägg när det handlar om sverigedemokrater i media och i politiken. Här är länken till ett av dem: http://helenavonschantz.blogspot.com/2010/10/sluta-mala-fan-i-riksdagen.html
Det är viktigt hur man möter andra människor. I synnerhet i dialog.
Monika, det förstår jag och det väntar jag mig också. Den här typen av uppriktig kritik väcker ofta antagonism och också variationer på ”look who’s calling the kettle black”. Det är ju också att sticka ut hakan och då får man vänta sig smällar.
SvaraRadera.
Du skriver om utpekande, men jag har inte pekat ut någon, utan jag har pekat på negativa gruppbeteenden och effekter inom en grupp där jag själv ingår. Lärare som är aktiva i sociala media. Nästa gång kan det vara jag själv som ingår i en sådan grupp och i så fall hoppas jag att någon säger ifrån. Skulle tippa på att Morrica skulle göra det, i varje fall. :)
Du skriver också om att tysta motståndare. Jag har läst många inlägg om Zoran som har skrivits av folk jag inte känner eller känner till. De som har svarat här i min blogg är alla sådana jag känner vänskap, respekt och uppskattning för - verkligen inga jag vill tysta. Verkligen inga som låter sig tystas, skulle jag vilja tillägga.
Det jag skulle önska mig är en mer hyfsad debatt där partners, åsikter i andra ämnen, tänkta ohederliga motiv, kompetens och annat personligt hålls borta och där åsikter kan diskuteras utan att personen med åsikterna misstänkliggörs. Jag tror också att vi alla behöver fundera över relationen grupp - individ. Om en diskussion börjar mellan två personer - är det rimligt att den i slutändan förs mellan en person och hundra? Tvåhundra?
Mina ögon går i kors nu och det känns som om jag har sockervadd istället för hjärnsubstans mellan öronen, så jag får fortsätta i morgon. Godnatt.
SvaraRaderaTack Anna Kaya för din kommentar! Tack för att du står upp för ALLA lärare. /Peter
SvaraRaderaJag har följt diskussionen och får en tanke efter att ha läst diss senaste svar till Janis (som du av misstag kallar "Anonym").
SvaraRaderaDet är väldigt enkelt att säka sig till Zoran på Twitter, scrolla ned en bit och hitta många nedlåtande yttranden av den sort Janis talar om.
Det är synd att du inte gjorde det innan du skrev ditt inlägg om oss i mobben. Jag tror din förståelse för våra reaktioner blivit en annan om du innan du ondgjorde dig över oss, tagit reda på varför vi varit (är?) så arga på Zoran.
Herregud, så många stavfel det blev! Antar att även mina ögon går i kors av trötthet... ;)
SvaraRaderaAnna Kaya, det är skillnad på att kritisera ett fackförbunds ställningstagande som medlem och utifrån. Jag tycker nämligen att det är mycket viktigt att topparna i ett fackförbund är lyhörda mot sina medlemmar. Några andra ska de egentligen inte vara lyhörda mot. Själv ger jag LR gott betyg på den punkten. Har du en annan uppfattning ska du självklart se till att framföra det. Det är ju inte heller sakfrågan mitt inlägg handlar om. Den tänker jag skriva om när det här har lugnat ner sig. Det jag skriver om och reagerar över är sättet att debattera och sättet att stödja varandra och söka stöd hos varandra. Där har jag inte pekat ut dig vare sig i tanke eller skrift.
SvaraRaderaDu skriver att det säkerligen är lika många obehöriga i LR som i Lärarförbundet. Vad baserar du det på? Jag har inte stött på någon obehörig, icke-studerande LR-medlem på någon av de skolor där jag har jobbat och man anger tydligt i sitt material att LR är ett fackförbund för behöriga lärare. Den biten är viktig för mig både som lärare och förälder. Föräldrar och elever förtjänar en tydlig varudeklaration. Läraryrket är ansvarsfullt och krävande och vi blir aldrig fullärda. Grundläggande behörighet är en viktig utgångspunkt.
Du skriver också att du inte ser dig som en del av en grupp. Men oberoende av hur man ser sig tycker jag att man har ett ansvar för den samlade effekten när man ingår i en grupp.
Janis, jag undrar om man någonsin ser sig som del av ett drev? I sociala medier kan man ibland få till stånd en snöbollseffekt - i synnerhet om det är några inflytelserika bloggare eller twittrare som startar. På så vis kan man föra upp en sak på agendan, få opinion att svänga - ja helt och hållet är jag förbluffad över hur mycket man faktiskt kan påverka både politik och gammelmedia genom sociala medier. Men när den här makten och kraften vänds mot en person tror jag att den är riktigt farlig.
SvaraRaderaDu tycker att jag hittar ursäkter och förklaringar för Zorans beteende och det är också andra som har skrivit att Zoran har skrivit kränkande eller förargelseväckande saker och därför förtjänar det här. Sakfrågan tänker jag inte ta upp i den här tråden, men det är enligt mitt förmenande en jäkla skillnad mellan att en person skriver saker som en grupp människor upplever som kränkande för gruppen och att en grupp människor samtidigt sticker in gadden i en och samma person. Du skriver att du inte kan ta ansvar för vad andra gör, men det tror jag nog att man måste göra. Om det är så många människor som säger samma sak att det blir läskigt är det läge att bita sig i tungan också om man själv formulerar sig mildare. Det är möjligt att Zoran Alagic har elefanthud som få, men jag tror att de flesta människor skulle ta illa vid sig och fara illa av den här typen av behandling. Den här världen är full av människor som utan avsikt har drivit andra till utbrändhet, psykisk sjukdom, dryckenskap, självmord och mycket annat. Som art är vi faktiskt rätt bräckliga och sköra just när det gäller att stå ensam mot en grupp.
Ett mediedrev har ingen avsikt. Man startar inte ett mediedrev för att åstadkomma någonting. Ändå är ett mediedrev något ruskigt att råka ut för. Att ha mängder av kritiska blickar riktade mot sig, att utsättas för ett kollektivt fördömande, eller en plötslig och otäck grad av offentlighet. Om det här är ett mediedrev kan man förstås diskutera och jag har också satt ett frågetecken i min rubrik. Men jag hävdar bestämt att det inte räcker att titta på det man har skrivit eller sagt isolerat. Om en grupp där du ingår ställer till med allvarlig skada är du i mina ögon lika ansvarig som om du ställer till med skada ensam.
Janne, jag har nog en ganska god uppfattning om vad Zoran har skrivit, men som jag förklarar i tidigare kommentarer påverkar inte det min inställning ett jota.
SvaraRaderaHelena, eftersom LR inte lämnar ut siffror över vilka medlemmar de har är det svårt att kontrollera. Lärarförbundet är mer öppna på den punkten men det är nog inte helt otänkbart att LR har en hel del medlemmar som saknar formell behörighet eftersom de inte "kastar ut" någon, som Zoran säger. Många lärare idag har fasta anställningar trots att de saknar poäng och att alla dessa skulle tillhöra Lärarförbundet är osannolikt. Dessutom så känner jag till flera obehöriga LR-medlemmar, det gör alltså inte du?
SvaraRaderaSå, jag är alltså inte med i "gruppen" som eventuellt utsätter Zoran för ett eventuellt socialt mediedrev? Om jag hade bloggat om honom, hade jag varit med då? Eller handlar det om ordval och attityder? Eller handlar det om fackförbundstillhörighet?
Jag vet att många som deltagit i "gruppen" mot Zorans uttalanden har varit (och en del fortfarande är) LR-medlemmar så tillhörigheten i det eventuella mediedrevet kan inte ha med det att göra. Handlar det då till slut om de personer som tagit med sig twitter-diskussionen till sina bloggar och fortsatt där? I så fall kan jag fortfarande inte förstå vad det är som Mats, Janis och Janne (för inte räknar du in Morrica och Monica i "gruppen"?) egentligen har sagt och gjort som är så hemskt att du tycker att man kan kalla det för mediedrev men att det jag har sagt inte ska räknas dit?
Jag håller med om att man måste ta ansvar för den samlade effekten när man ingår i en grupp. Det är just därför jag ständigt bemöter de inlägg av Zoran som jag och andra tycker nedvärderar förskolan och förskollärarna, för jag, som LR-medlem, vill inte dela den verklighetsuppfattning om förskolan som Zoran och LR-på-twitter har. Och jag tror att det finns många LR-medlemmar som håller med mig om det.
Så, tycker jag att debatten har varit kränkande mot Zoran? Nej. De allra flesta kommentarer och inlägg har varit med glimten i ögat. Lite ironiskt. Lite skämtsamt. Samtidigt som det är gravallvarligt. Från båda håll. Jag kan fortfarande inte se det sociala mediedrev du eventuellt tror har skett/sker. Den som skrivit de mest kränkande inläggen är i så fall Zoran själv. Tycker jag.
Helena: Det finns massor av saker att ha åsikter om, och det finns massor av olika och också helt motstridiga åsikter.
SvaraRaderaIbland kan vi diskutera oss fram till ett konsensus, ibland kan vi nöja oss med att efter diskuterandet åtminstone ha förstått den andra bättre även om vi inte håller med.
Ibland diskuterar vi i oändlighet och når varken det ena eller det andra. DET är när det är som tråkigast.
Ibland bryr vi oss inte ett jota om vad den andra säger. Om det är för att vi inte vill förstå eller kan förstå, det kan bara man själv avgöra.
En åsikt är hur som helst inte mer än hur en människa ser på en sak, aldrig en sanning. Vi har olika synsätt, och också vår fulla rätt att ha det, och vår uppfattning om vad som är sant och riktigt blir ibland alldeles olika, hur mycket vi än försöker övertyga den andre. Det är då det är dags att sätta punkt.
/Janis
Tack Helena von Schantz för dina insiktsfulla och analytiska inlägg och inte minst artiklar. Det finns några punkter som är viktiga att ta upp i samband med skoldebatten - tankeprocesserna hos ansvariga politiker under flera decennier. Jag tror inte att man kan frigöra sig från en analys av tidigare tagna beslut.
SvaraRadera1. Latin och grekiska, kunskaper i Roms och Athéns kultur ansågs onödiga från och med 1960-talet. Se "Latinämnets ställning i den svenska gymnasieskolan" av Ellen Fröh, ett mycket intressant examensarbete tillgängligt på nätet.
2. Klassisk bildning som värde kunde misstänkliggöras som ett redskap för borgerlig ideologiproduktion och Roms, Aténs och Jerusalems roll tillmättes kanske samma dignitet som svenska småstäder. Medan vänstern i många andra länder fortfarande använder den klassiska bildningen som ett oundvikligt redskap för analys av samtiden, ses den i vissa politiska läger i Sverige som en sorts "blindtarm". Detta är mycket konstigt vid första anblicken men torde ha sina politiska och sociala förklaringar.
3. Sedan 1968: Att döma av decennielånga debatter o.s.v. anses den svenska lärarkåren tydligen fungera bäst om den ständigt förlöjligas, misstänkliggörs och nöjer sig med yrkesfördelar som kanske betalda resor till café med kaffe och butterkaka (gott!) i någon närliggande kommun och liknande incitament.
4. Försök att förstärka den intellektuella kulturen (s.k. "ideologiproduktion") efter årtionden av bildnings- och kunskapsförakt
kanske ses som en dragning åt högerextremism. Alltså likhetstecken mellan klassiska bildning och högerextremism av känt märke. Detta är helt enkelt inte klokt! Är vänstern i andra länder undermedvetet disponerade åt högerextremism för att den tycker att klassisk bildning är viktigt?
Anna Kaya, jag har varken skrivit att du är eller inte är med i gruppen. Jag har inget intresse av att peka ut någon enskild person eller rangordna alla de personer som deltagit i det här. Mitt syfte med inlägget var att mana till självrannsakan och eftertanke - något som det här fenomenet åtminstone har väckt hos mig. Som jag påpekar i en kommentar handlar det för mig om moral och civilkurage. Även åskådare har ett ansvar. Jag kan tillägga att det handlar om att behandla andra som jag själv vill bli behandlad.
SvaraRaderaDu frikänner dig själv helt och det gör även alla andra som känner sig träffade. Det tycker jag är tråkigt, men inte förvånande. Självkritik och självrannsakan är ju inte alls lika trevliga grenar som att kritisera och rannsaka andra som del i ett glatt gäng som dunkar varandra i ryggen och blir litet bättre vänner på kuppen.
När jag ser det ni sysslar med på Twitter och i bloggar blir jag påmind om ett antal mobbnings och utstötningshistorier jag har fått hantera i skolan. Jag vet inte hur många gånger jag har hört mobbare indignerat protestera men det är ju han eller hon som är dum. Själv är man tydligen alltid på den goda och rätta sidan.
När det gäller behörighet tycker jag din argumentation är absurd. Vi har ett fackförbund som öppet anger ”yrkesverksam” som kriterium för medlemskap, ett annat som lika öppet anger att man organiserar behöriga lärare och SYV:ar och studenter. Att man inte sätter våra gemensamma pengar på att fara genom medlemsregistret med luskam för att hitta någon som blivit medlem som student men inte tagit sin examen ser jag ingen orsak att kritisera.
P.S. Hur fick du in Morrica i den här gruppen?
Klokt och sant formulerat, Janis. Ibland är det också så att vi säger att vi inte bryr oss ett jota, trots att vi gör det. Ibland ligger något kvar och skaver i hjärnan och får effekt långt senare. Ibland är det när någon säger något man verkligen stör sig på eller som man uppfattar som riktigt dumt som man får de mest värdefulla insikterna.
SvaraRaderaAnonym, tack för ditt beröm. Du beskriver ett bildningsförakt och en utilitarism som jag känner igen. Likhetstecken mellan klassisk bildning och högerextremism har jag däremot inte stött på. Utveckla gärna, för jag följer inte riktigt ditt resonemang.
SvaraRaderaOm jag har förstått saken rätt i medierna är det en guilt-by-association-teknik där man rent kronologiskt gör en koppling mellan den klassiska bildningen och den tid då klassisk bildning i Sverige stod högt, d.v.s. fram till mitten av 1900-talet. Med andra ord kan den som tycker att klassisk bildning är viktigt i medierna mot sin vilja associeras med olika antiliberala -ismer och deras tankemönster och förfärande konsekvenser. Socialdemokrati ställs därmed mot ojämlikhet, rasism, bildningshögmod och snobberi och olika ideologiska "andar och fantomer" ur historien. Utfulningsförsök m.a.o. Vad hjälper då det att så väl vänsterintellektuella som t.ex. framstående judiska och arabiska intellektuella från olika europeiska länder också håller den klassiska bildningen högt?
SvaraRaderaAnonym, så absurt! Så illa är det inte idag, men det finns fortfarande för mycket utilitarism i hela utbildningssystemet. Det trista med det är att det man har mest nytta av sällan är det man tror ska vara till nytta.
SvaraRadera"Gruppen" jag syftade till var de som hade bloggat om Zoran. Därav nämnde jag Morrica men tog samtidigt för givet att du inte menade henne som en av "oss".
SvaraRaderaSjälvkritik och självrannsakan är, tro det eller ej, inte något främmande för mig utan något jag tycker är viktigt och som jag utför ofta. Så även nu. Men jag kan inte heller slå knut på mig själv för att hitta fel på mitt eget agerande, jag ser helt enkelt inte på saken som du gör. Vilket även betyder att jag inte heller delar din syn på det "vi" sysslar med på twitter och i bloggar.
När det gäller fackförbundsargumentationen så vet jag inte om den är absurd eller inte men jag tolkar inte Lärarförbundets stadgar som att "vem som helst" som är "yrkesverksam" kan bli medlem:
"Du som är lärare eller skolledare och du som är anställd som lärare eller skolledare samt du som är lärarstuderande får vara medlem i förbundet."
Det är frivilligt att lämna uppgifter om examen både när man ansöker om medlemsskap till LR och Lärarförbundet så då handlar det i slutändan om anställning. Och har man en anställning som lärare utan att vara lärare så har ju arbetsgivaren gjort fel. Ska man lasta Lärarförbundet för det? Dessutom så kommer ju lärarlegitimationen sätta stopp för den saken.
Jag håller med dig om mod och civilkurage och att man som åskådare har ett ansvar. Det är som sagt därför jag inte är tyst. Alla lärare är lärare i mina ögon och Zorans ord sårar många och sprider ringar på vattnet. Som åskådare har jag ett ansvar att tala om att jag inte håller med om jag inte gör det. För att visa att alla i LR inte tycker som Zoran. För att försöka förklara vilken skada hans uttalanden kan göra på vår lärarprofession, vår "vi-känsla" och vår status.
För er som jobbar på högstadiet eller gymnasiet kanske det inte spelar någon som helst roll vad förskollärarna gör eller inte gör, hur deras avtal ser ut eller inte ser ut, om de har planeringstid eller inte. Men för oss som tar vid där deras arbete slutar och för oss som samverkar och samarbetar med fritidspedagoger och förskollärare betyder det mycket. De är våra kollegor och vi vill kämpa för deras skull också. För vi samarbetar och är kollegor. Oavsett vilket lärarfackförbund vi tillhör.
Det är min drivkraft. En bättre skola för våra elever som innefattar ömsesidig respekt, samsyn och samarbete. Inte uppdelning mellan lärargrupper.
Om någon aktivt försöker motverka det, kommer jag försöka få den personen att förstå hur jag ser på saken. Det behöver inte lyckas men jag har iaf försökt. Du får likna det vid mobbning om du vill, det är ditt val. Jag håller som sagt inte med.
Anna Kaya, det handlar inte om att inte bry sig. Jag kan inte bedöma om en förskollärare behöver planeringstid och till vad. Det jag däremot kan skrika från "the rooftops" är att vi är långtifrån att ha den planeringstid som behövs för en adekvat undervisning både på högstadiet och gymnasiet. Inte för att vi ska ha det trevligare (även om det alltid är trevligare att kunna göra ett bra jobb) utan för att målen ska nås och eleverna få det de har rätt till i skolan.
SvaraRaderaJag blir lite förvirrad över både inlägget och kommentarerna. Som jag tolkar dig Helena så säger du två saker, en som jag ställer upp på helt och fullt, att diskussionen ibland har spårat ur gällande t.ex. LR och dess företrädare. Det du också säger om jag tolkar dig rätt är att det inte är okej att samlas och diskutera på sociala medier under bestämda hashtags då det då blir ett drev eller en mob.
SvaraRaderaJag arbetar på gymnasiet och får svårare och svårare för den enda vägen som LR och Björklund står för. Att fokusera på en "hela-handen-pedagogik" är för mig helt främmande. Det måste jag få påpeka. Om jag inte tycker att artikelserien i DN gör något gott för mig som lärare eller för skolan i allmänhet så måste jag få säga det. Om jag inte håller med Zoran och vill skriva om det så måste jag få göra det. Och nej, att nämna en offentlig person vi namn är inte att hänga ut någon. Jag är jättebesviken på LR gällande vissa frågor, men håller med dem i andra. Det måste jag få säga. Kommentarerna visar också att det inte är så enkelt att alla lärare, oavsett stadie, är nöjda med det sätt som undervisning, skola och lärare beskrivs och diskuteras. Måste jag hålla med Björklund för att jag arbetar på gymnasiet?
Jag håller med Anna Kaya om att debatten som LR för splittrar lärarna och därmed gör oss svagare. Det är synd. Ska vi nå högre status måste vi sluta gruppera oss och motarbeta varandra. Om jag tycker att Zoran gör fel när han försöker få fram en splittring måste jag få säga det.
För mig har både #lärarlyftet och #merkateder varit värdefulla hashtags där jag upplever att diskussionerna ofta varit sakliga. Men visst kan det låta illa när en hel grupp diskuterar emot en person. Samtidigt måste personen i fråga vilja skapa debatt?
Linda O, det jag vänder mig mot är personangrepp, ett nedlåtande, föraktfullt tilltal, att man drar in sådant som inte har med saken att göra och också att man bondar och eldar upp sig i ogillandet av en person och hans eller hennes åsikter. Sammansvetsning av viet på en persons bekostnad. Det brukar kallas mobbning. Då är det betydligt mindre destruktivt med vi och dom - som dock är destruktivt även det. Har inga som helst invändningar mot hashtags och jag är helt och fullt för att man talar om vad man tycker.
SvaraRadera