Zaremba, min hjälte

I fjol var Zarembas artikelserie om skolan ett av de vanligaste bloggämnena. Den diskussion om lärarnas ställning och läget i skolan som följde blev intensiv och är inte avslutad ännu. En mycket tydlig effekt av artikelserien är att  lärare hörs och syns i debatten på ett helt nytt sätt. En annan är att det finns en allmän medvetenhet om försämringarna av lärarnas villkor och förutsättningar.

I år har Zaremba tagit sig an skogen. Ett minst lika viktigt ämne som skolan, men den här gången tiger bloggosfären. Jag har svårt att förstå det. Var är alla miljöpartister? Var  är alla de miljoner svenskar som svarar ”gå i skogen” när man frågar hur de helst kopplar av?

 Ända sedan klimatförändringarna var den stora världsnyheten 2006 har jag med stigande förvåning och indignation sett hur skogen huggs ner i accelererande fart. Samtidigt som vi vet vad skogen betyder för jordens hälsa - klimatet - och för vår individuella hälsa pågår en systematisk skövling som enbart har accelererat de senaste åren. I min kommun Valdemarsvik är avverkningen också helt uppenbart att hugga sig själv i foten. Vi är en turistkommun med orörd natur som vår främsta tillgång. Den tillgången är idag märkbart decimerad. Jag har skrivit både debattartiklar och insändare om saken, men det är ungefär som att stå och skrika i öknen. Ingen verkar höra, ingen verkar bry sig.

I den här frågan lägger jag en stor skuld på regeringen. Efter Reinfeldts initiala engagemang och hoppingivande ord har väldigt litet hänt inom det här området. Vill vi medborgare ha information om hur vi ska leva mer klimatsmart får vi vända oss till frivilligorganisationer. De har betydligt mer och bättre information än myndigheterna. Det är fortfarande billigare att flyga än att ta tåget - dessutom säkrare om man vill komma fram i tid. Inget har gjorts för att få vare sig privatpersoner eller företag att spara energi. Det åker lika många ensamma bilpendlare längs våra vägar som tidigare, företagen har lika många adventsljusstakar i sina fönster som tidigare. Lantbrukare förväntas utan lagstiftning välja gödsling som gagnar hela landet snarare än den egna privatekonomin. Och överallt i vårt land växer det sig fram stubbåkrar och timmerhögar. En brist på ledarskap och ansvarstagande inom miljöområdet som är beklämmande. Värst i det här är föroreningen av Östersjön och avverkningen av våra skogar, för här handlar det om skador som är väldigt svåra - kanske omöjliga - att reparera.

Jag hoppas att ingen enda svensk sitter i något internationellt sammanhang och mästrar andra länder att lämna sina regnskogar ifred. Det har vi nämligen inget som helst moraliskt utrymme att göra.

Men skulden faller också på oss alla. Regeringen är passiv för att det går att vara passiv. Var är miljöengagemanget hos oppositionen? Var är engagemanget hos befolkningen? Varför är det så tyst om det här i bloggar och på twitter? Och vi lärare. Hur mycket miljöengagemang och ansvarstagande sprider vi i våra klassrum?

När jag gick in på DN.se hittade jag inte ett enda blogginlägg under Zarembas artiklar om skogen medan en artikel om skolan fick 121 blogglänkar. Det är inte okej. Det är viktigt att vi kämpar för att våra barn får en bra och likvärdig skola, men det är vår förbaskade plikt att lämna efter oss  en livskraftig och hållbar miljö.  Vi måste göra upp med den här ordningen där varje generation försämrar förutsättningarna för nästa generation.

                 Det ansvaret har ingen rätt att undandra sig.


Bloggar: 0... fast inte längre. Anne-Marie Körling skriver så fint.

Artiklar: Zaremba om skogen i DN 1, 2, 3, 4, 5
Norran,  Expressen, ETC, Sveriges Radio,

Tack Jan!

Härom dagen twittrade Jan Lenander till mig att Zaremba hade sagt ”För övrigt anser jag att studentexamen bör återinföras” i en debatt. Döm om min glädje att få sådant stöd för min absoluta hjärtefråga.

I nästa twitterinlägg fick jag länken till källan: En mycket lovande samtalsserie vid Stockholms Universitet: 2020 års skola och lärarutbildning – från problem till förebild. Samtalet kan avnjutas på webben och jag rekommenderar alla som inte redan har lyssnat att göra det. Jag har bara hunnit med den första timmen än, men den rann in som ljuvaste honung i mina öron. Sven-Eric Liedman talade om vikten av att lyfta kunskap och om det befängda i att särskilja värderingar och kunskap. ”I kunskap ligger fostran, ligger värden”, sade han. Han sa också att lärarna måste befrias. Läraryrket är ett konstnärsyrke som kräver frihet, kreativitet och tid till reflektion. Här är ett citat jag särskilt vill lyfta: ”En viktig sak tycker jag är att vi ska ge lärarna mycket mer kurage, de ska bli modiga, de ska våga opponera mot överheten.” Många lärare retirerar alldeles för mycket, de skulle säga sanningen oftare.

Anna Ekström talade kritiskt om lärarnas undanskymda roll i skoldebatten. Hon påpekade att det i skolkommissionen inte ingår en enda lärare och ställde frågan om man kunde tänka sig en hälsokommission utan läkare. Så ska det inte se ut, förklarade hon. Det är lärarna som ska ta det stora ansvaret för sin yrkesutveckling, för metodutveckling, för utvecklingen av kvalitetsarbetet. Därpå lovade hon att allt hon gör som generaldirektör för Skolverket ska syfta till att stärka lärarna som profession och hon avslutade med Johan Kants avslutningsfras: ”För övrigt anser jag att lärare är Sveriges viktigaste yrke”.

Maciej Zaremba då? Han påpekade att ingen verksamhet skulle ha klarat sig oskadd genom den behandling skolan utsatts för. Den brist på kontroll och uppföljning vi har i skolan. Han talade också om den tystade lärarkåren och om de repressalier lärare utsätts för när de uttalar sig kritiskt. Det är inte rimligt att 70% av lärarna inte ens vet vad meddelarfrihet betyder, sade han. Lärarna behöver ha integritet gentemot sin arbetsgivare. ”Vi behöver inte fler friskolor - vi behöver en friare skola”.

Vi lärare är vana vid folk som talar om hur vi ska göra för att skolan ska bli bra. Den ena frälsningsläran har avlöst den andra under hela min lärargärning. Dessa tre inflytelserika gäster som specifikt ombads ge ett recept för en bättre framtida skola hade inga sådana förslag. Inga råd om hur vi lärare ska skärpa oss, inga recept på metoder, förhållningssätt eller bedömningsmodeller. Ingen frälsningslära, ingen pekpinne, inget snack om lönen. Alla valde de att fokusera på att undanröja hinder och frigöra lärarnas egen kraft och potential. Är inte det fantastiskt?

Receptet för att lyckas i en målstyrd verksamhet är en oberoende granskning av måluppfyllelsen. Det ska synas vilka skolor, rektorer och lärare som gör ett strålande jobb och vilka som borde stängas, vem som borde fortbildas eller omskolas.
Jag tycker att det är högst rimligt att min arbetsgivare får reda på hur jag har lyckats i min yrkesutövning. Har eleverna lärt sig det man kan vänta sig eller mer? Har de trivts, känt sig trygga varit delaktiga subjekt i sin egen inlärning?
Vad jag behöver eller behöver göra för att vara en bra lärare ska ingen vare sig tala om för mig eller ha synpunkter på. Det ska jag nämligen själv ta reda på varje dag, varje lektion, inför varje elev.
Och aldrig någonsin får jag inbilla mig att jag redan vet svaret.

Media: DN, SVD

Socialt Mediedrev?

Som bloggare råkar man ut för otrevliga kommentarer och personangrepp. Ibland går det lätt att kasta över axeln, ibland blir man riktigt sårad och ledsen. Men något som ändå är snäppet värre är när man blir misstolkad och felciterad, när andra förklarar vad man egentligen tycker och menar. När de hyenelikt kastar sig över de stackars ord man oförsiktigt släppt ur sig och sliter dem i trasor.

En av de konsekvenser av Zaremba artiklarna jag var minst beredd på var att de skulle leda till en hård ton lärare emellan. Framför allt på Twitter kan man stöta på ett trist käbblande mellan anti-Zaremba och pro-Zaremba lärare. För mig och väldigt många högstadie- och gymnasielärare som har varit det ett tag beskriver Zaremba det vi har upplevt - och därför ger hans artiklar oss tröst, upprättelse och visst framtidshopp. Andra skriker svartmålning och felaktigheter. Men att man själv inte har upplevt något betyder inte att det inte har hänt. Att någon inte har fångat hela sanningen betyder inte att det inte finns sanning i det som fångats. Jag har jobbat i Sollentuna, Stockholm, Upplands-Väsby, Märsta, Norrtälje, Östhammar, Uppsala, Valdemarsvik och Norrköping på 13 olika skolor. Jag har tre barn som tillsammans har gått i lika många. Det jag har lärt mig är att det är hårresande stora skillnader mellan kommuner och skolor. På Franska Skolan i Stockholm fanns inget av det Zaremba beskriver. I Östhammar där Ingela Gardner Sundström huserar hur mycket som helst.

Jag har själv lidit av det den här anti-kateder, anti-Zaremba- vågen och känner mig inte längre på samma sätt som medlem i en vänlig skolbloggarfamilj. Men det jag har stött på är en västanfläkt jämfört med vad man utsätter Zoran Alagic, LR:s presschef för. Ibland tycker jag det verkar som om varje twittrande han har gjort ska klippas ut och nagelfaras. Det är helt uppenbart att han buntas ihop med Björklund och Zaremba som fritt villebråd, men av någon orsak har fokus hamnat på honom. Antagligen bara för att han - till skillnad från de andra - både twittrar och bloggar och därför ständigt kommer med nya uttalanden man kan attackera.

Jag skulle önska att alla de som deltar i det här skulle samla ihop allt de skrivit om Alagic i ett enda dokument. Alla tolkningar, allt bondande i ogillandet, referenserna till hans sambo och allt hån. Då tror jag att de skulle inse att de ägnar sig åt ett alldeles eget mediedrev. Jag vet inte hur Alagic reagerar på den här hetsen mot honom. Det jag vet är att om jag blev utsatt för ens en bråkdel skulle jag bli fullkomligt knäckt och aldrig mer sätta ett ord i cyberrymden.

I mitt förra inlägg som lägligt nog handlade om härskartekniker skrev Bertil Törestad om det fundamentala attributionsfelet. Vi hittar goda ursäkter och förklaringar för våra egna beteenden, men tenderar att döma andra mycket hårdare för samma sak. Är inte det rätt fruktansvärt? För man borde ju faktiskt göra precis tvärtom.

Är Eva-Liis Sirén en god kollega?

Ja nog sjutton har han rört om i grytan, den gode Zaremba. Lärarförbundet och Skolverket har redan kommit med sina ”Fy vad Zaremba är dum”, artiklar. Nu är det bara SKL vi väntar på. Den där teflonytan mot kritik tycker jag är väldigt trist. Varför inte bara ta det? Vissa bitar har man säkert orsak att kasta över axeln, men det mesta av det som framkommit i artiklarna behöver de berörda ta till sig. Skolverket blir bättre hela tiden, men de har mycket att stå till svars för när man tittar bakåt i tiden. Jag betvivlar inte alls att tanken med SALSA är god, men effekterna har däremot inte alltid varit så goda. Lärarförbundet har slutat kräva att ordet lärare ska ersättas av ordet pedagog, men de fortsätter att kämpa för sina medlemmar på bekostnad av LR:s - utan att märka att vi faktiskt förlorar på det hela bunten.

Själv håller jag med Zaremba helt när det gäller listandet av syndabockar. Mest skada har SKL åstadkommit. Någon värre arbetsgivare har vi inte sett sedan industrialiseringens begynnelse. På andra plats kommer Lärarförbundet. Något jag just nu känner mig uppriktigt sorgsen över. På något plan har jag inte riktigt fattat att det handlar om kollegor innan jag deltog i Tweetupen till #merkateder förra veckan. Jag kom dit nästan två timmar för sent på grund av SJ, lyckades få en hel del sagt, träffade intressanta människor, hörde intressanta saker, men grundkänslan jag hade var att vara i fiendeläger. Ingen var otrevlig mot mig, men jag kände mig varken välkommen eller välkomnad. Många jag hälsade på var reserverade, efteråt fick jag reda på att de flesta var anställda av Lärarförbundet.

Är inte det här något väldigt märkligt? Att vi har två lärarfack med olika målgrupper där det ena facket motarbetar det andra? Jag har inte hört LR komma dragandes med förskollärare eller fritidspedagoger när det har handlat om villkoren för de egna medlemmarna. Men under hela min lärarkarriär har Lärarförbundet lyft sina största medlemsgrupper på ämneslärarnas bekostnad. Jag har inte sett LR underkänna några önskemål Lärarförbundet har för sina största grupper. Däremot motarbetar Lärarförbundet aktivt våra önskemål om behörighet, legitimation och förstatligande. Och de gör det i sällskap med SKL. Som om Lärarförbundet var den goda dottern och LR den som ska ställas i skamvrån och bli utan månadspeng.

Det finns ett missförstått och underskattat begrepp i lärarvärlden; Kollegialitet. Det det handlar om är inte att hålla varandra bakom ryggen.Det handlar inte heller om att hålla en enad front mot elever, föräldrar, skolledning eller politiker. Att vara kollegial är att samarbeta med, stötta, hjälpa och - när det behövs - trösta sina kollegor. Att vara kollegial är att sätta skolans och elevernas bästa före sig själv. I långa loppet är kollegialitet också det som är mest lönsamt för den enskilda läraren.

Så Eva-Liis Sirén, vem är din kollega? Är det verkligen Anders Knape du ska samarbeta med, stötta, hjälpa och - när det behövs - trösta?



Media: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, Skolvärlden
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, prestationsprinsen,Johan Kants blogg, Tysta Tankar, You're no different from me,Christermagister, Lite äventyr i ord och bilder, Ny i svenska skolan, Agneta Berliners blogg.

Svartmålning, undervisning, pedagogikprofessorer och Zaremba.

”Svenska lärare misslyckas med att utveckla undervisningen”. Det var företrädare för kommuner, skolledare, fack och näringsliv som kom med den här anklagelsen på Brännpunkt igår. Ja, mycket ska man höra innan öronen trillar av. Där satt den, den där svartmålningen av lärarkåren som det skrivs så mycket om.

Vi lärare har blivit kommenderade att inte undervisa av såväl forskare, skolinspektörer som politiker. Nu får vi kritik för att vi inte lyckats utveckla det vi har varit strängt förbjudna att ägna oss åt de senaste två decennierna.
Ge oss bara tid, manöverutrymme - ja varför inte litet lön också - så ska vi utveckla så det står härliga till. Men vi betackar oss för forskare som ska ta fram de rätta metoderna och den bästa undervisningen. Det vet nämligen varenda lärare att något sådant existerar inte. Vi har alla olika styrkor och talanger. Dem måste vi utnyttja till fullo. Vi har också alla fel och brister. Dem måste vi kompensera och balansera. En bra undervisning och en god metod, det är den som bevisligen har gett önskat resultat och väckt elevernas gillande och motivation. Vad som ger det resultatet varierar från klass till klass, från lärare till lärare, från stund till stund, från ämne till ämne.

Idag är det Zaremba som skriver om skolforskningen. En högst njutbar läsning för oss som förfärats och förargats av den genomideologiska och kontraproduktiva svenska skolforskningen. Jag skulle tro att Håkan Sörman, Kjell-Olof Feldt, Eva-Lis Sirén, Anders Almgren och Lars Flodin önskar att de hade läst den här artikeln innan de skrev sin. Så här avslutar Zaremba artikelserien: ”Min enda säkra slutsats av allt jag sett under denna resa får bli av det negativa slaget. Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen. Det har haft tjugo år på sig att bekräfta att det i skolfrågor endast representerar trångsynthet och det har lyckats allt för väl.”
... Ja, vad kan man säga mer än tack och amen?

Om trångsynthet och bristande legitimitet i skoldebatten skriver även jag i dag. Kriget om Skolan hittar ni på Newsmill.

Media:DN,SVD, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, Zaremba 1, 2,3, 4, 5.

Bloggar: Stefan Olsson skriver mitt i prick, lektorio, ormbergsbloggen, prestationsprinsen,Johan Kants blogg, Lite äventyr i ord och bilder, Jag tycker mycket om Mats Olsson i Tysta Tankar, både hans skrivande och person, men när det gäller Zaremba hamnar vi i varsitt läger, Niklas Frykman, Mathias Sundin, Max Entin.