Tack Jan!

Härom dagen twittrade Jan Lenander till mig att Zaremba hade sagt ”För övrigt anser jag att studentexamen bör återinföras” i en debatt. Döm om min glädje att få sådant stöd för min absoluta hjärtefråga.

I nästa twitterinlägg fick jag länken till källan: En mycket lovande samtalsserie vid Stockholms Universitet: 2020 års skola och lärarutbildning – från problem till förebild. Samtalet kan avnjutas på webben och jag rekommenderar alla som inte redan har lyssnat att göra det. Jag har bara hunnit med den första timmen än, men den rann in som ljuvaste honung i mina öron. Sven-Eric Liedman talade om vikten av att lyfta kunskap och om det befängda i att särskilja värderingar och kunskap. ”I kunskap ligger fostran, ligger värden”, sade han. Han sa också att lärarna måste befrias. Läraryrket är ett konstnärsyrke som kräver frihet, kreativitet och tid till reflektion. Här är ett citat jag särskilt vill lyfta: ”En viktig sak tycker jag är att vi ska ge lärarna mycket mer kurage, de ska bli modiga, de ska våga opponera mot överheten.” Många lärare retirerar alldeles för mycket, de skulle säga sanningen oftare.

Anna Ekström talade kritiskt om lärarnas undanskymda roll i skoldebatten. Hon påpekade att det i skolkommissionen inte ingår en enda lärare och ställde frågan om man kunde tänka sig en hälsokommission utan läkare. Så ska det inte se ut, förklarade hon. Det är lärarna som ska ta det stora ansvaret för sin yrkesutveckling, för metodutveckling, för utvecklingen av kvalitetsarbetet. Därpå lovade hon att allt hon gör som generaldirektör för Skolverket ska syfta till att stärka lärarna som profession och hon avslutade med Johan Kants avslutningsfras: ”För övrigt anser jag att lärare är Sveriges viktigaste yrke”.

Maciej Zaremba då? Han påpekade att ingen verksamhet skulle ha klarat sig oskadd genom den behandling skolan utsatts för. Den brist på kontroll och uppföljning vi har i skolan. Han talade också om den tystade lärarkåren och om de repressalier lärare utsätts för när de uttalar sig kritiskt. Det är inte rimligt att 70% av lärarna inte ens vet vad meddelarfrihet betyder, sade han. Lärarna behöver ha integritet gentemot sin arbetsgivare. ”Vi behöver inte fler friskolor - vi behöver en friare skola”.

Vi lärare är vana vid folk som talar om hur vi ska göra för att skolan ska bli bra. Den ena frälsningsläran har avlöst den andra under hela min lärargärning. Dessa tre inflytelserika gäster som specifikt ombads ge ett recept för en bättre framtida skola hade inga sådana förslag. Inga råd om hur vi lärare ska skärpa oss, inga recept på metoder, förhållningssätt eller bedömningsmodeller. Ingen frälsningslära, ingen pekpinne, inget snack om lönen. Alla valde de att fokusera på att undanröja hinder och frigöra lärarnas egen kraft och potential. Är inte det fantastiskt?

Receptet för att lyckas i en målstyrd verksamhet är en oberoende granskning av måluppfyllelsen. Det ska synas vilka skolor, rektorer och lärare som gör ett strålande jobb och vilka som borde stängas, vem som borde fortbildas eller omskolas.
Jag tycker att det är högst rimligt att min arbetsgivare får reda på hur jag har lyckats i min yrkesutövning. Har eleverna lärt sig det man kan vänta sig eller mer? Har de trivts, känt sig trygga varit delaktiga subjekt i sin egen inlärning?
Vad jag behöver eller behöver göra för att vara en bra lärare ska ingen vare sig tala om för mig eller ha synpunkter på. Det ska jag nämligen själv ta reda på varje dag, varje lektion, inför varje elev.
Och aldrig någonsin får jag inbilla mig att jag redan vet svaret.

Media: DN, SVD

Allt är lärarnas fel 12

Förra omgången av 9 A tittade jag bara på delar av något enstaka program. Jag fick ett gott intryck av de inkallade expertlärarna, men tyckte att programidén var lätt oförskämd. Lärarna skuldbelades väl inte direkt, men budskapet var ändå: Titta här vad ni skulle kunna göra om ni lade manken till litet mer. Men det är inte tillagda mankar utan tid, resurser och ibland också utbildning och kompetens vi lider brist på. Tänk vad man skulle kunna uträtta om man hade mer tid? Framför allt tid att förbereda roliga och stimulerande lektioner, men också tid att ge eleverna bättre feedback. Nästa problem är resursbrist. Svårt att få hjälp för elever som behöver det, mager budget för ämnena så att man är tvungen att nöja sig med halvdant material. När det gäller resurserna har det blivit mycket bättre. I slutet av nittiotalet kunde man lika gärna ha undervisat i ett U-land. Kartböcker från åttiotalet, gamla usla läroböcker som föll i bitar, en TV per våning som alla skulle dela på, knappt några datorer. Idag har de flesta hyfsat med material - jag antar att vi kan tacka friskolekonkurrensen för det, men så att man får det man säger att man behöver - så har fortfarande få lärare det.
I det läget kändes det som ett hån att se tre lärare få all tid i världen i ett program där hela konceptet krävde framgång - vilket förstås i praktiken innebar att projektet måste framställas som en framgång.
Nu är det dags för en ny säsong. Den här gången är angreppet på lärarkåren så hårt att jag har känt mig tvungen att titta i rent självförsvar. Om det och om nya Klass 9 A skriver jag idag på Newsmill. Här kommer du dit.

Här hittar ni hela min serie Allt är lärarnas fel: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9,10 och 11.