Än en gång fuskar forskare i betygsfrågan

eller kejsarens nya kläder.

Varför litar folk så blint på forskare? En forskare borde kasta sig ut i det okända med en fråga man vill ha svar på. Drivkraften borde vara nyfikenhet och alla resultat välkomna. Ungefär som när Poirot säger, ”visst kan jag ta mig an fallet, men det är inte säkert att ni kommer att gilla utfallet”. I verkliga livet verkar många forskare istället ge sig ut med en övertygelse eller åsikt för vilken de vill skaffa stöd och belägg. Därpå stöttar de upp sina argument med sina titlar istället för att redovisa vetenskapligt underlag och källor.

På DN debatt gjorde två pedagogiska forskare sig till talesmän för hela den pedagogiska forskningen för några veckor sedan. I artikeln framställs det ena subjektiva påståendet efter det andra som fakta.
”Betyg är och har alltid primärt varit ett urvalsinstrument”, är ett av deras tvärsäkra påståenden. Underlaget är följande: ”Studier visar att betygen trots, eller tack vare, inslag av lärarsubjektivitet ofta är bättre prognosinstrument för studieframgång än enskilda tester och inträdesprov.”
Om vi bortser från den förbluffande hypotesen att lärarsubjektivitet skulle kunna vara en orsak till att betyg är ett bra urvalsinstrument, finns det flera allvarliga problem med det här underlaget. Det har kommit många klagomål från högskolorna på betygen som urvalsinstrument. Om de fortfarande är ett bättre underlag än t.ex. högskoleprovet kan det lika gärna bero på att högskoleprovet inte är tillräckligt bra som på förtjänster i betygen. Men framför allt stödjer inget av det här deras högst subjektiva påstående. Att det finns studier som visar att betyg är ett bra prognosinstrument är inget stöd för påståendet att betyg primärt är ett urvalsinstrument. För eleven är betygen kvitto på måluppfyllelse, för läraren är betygen en piska att arbeta målstyrt, en piska att kontrollera måluppfyllelse och en kontroll av den egna undervisningen. Arbetar jag på ett sätt som innebär att mina elever når målen? Behöver jag öka tempot, sakta tempot, motivera mer, be om stödinsatser, använda annat material, etc.? Skolledningen får givetvis motsvarande information av betygen. För samhället är betygen en resultatkontroll av förd skolpolitik och resursanvändning OCH ett urvalsinstrument för högskolan och arbetsmarknaden. Vad bland allt det här är viktigast? Spelar det ens någon roll?

Nästa påstående är att utredningen är ett hafsverk och har jäktats fram, ett något förvånande påståenden efter all den kritik Jan Björklund har fått för att ha dragit fötterna efter sig i den här frågan. Den här gången är underlaget jämförelser med tidigare betygsutredningar. Ett exempel är arbetet på nittiotalet som tog två år. Den jämförelsen är befängd. På nittiotalet gick man från ett relativt betygssystem till ett målbaserat sådant. Det var en mycket stor betygsreform. Den här gången handlar det om att införa betyg enligt samma modell i ytterligare två årskullar. En utredningstid på sex månader framstår alltså som helt rimlig. Man kritiserar även utredningen för att det inte finns lika omfattande konsekvensanalys som i de tidigare betygsutredningarna. Igen en fullständig omläggning av betygssystemet kräver en omfattande konsekvensanalys. Att man inför betyg i ytterligare två årskullar är en mindre justering och då är det rimligt med mindre konsekvensanalys.


Till min stora häpnad satte den här subjektiva, illa underbyggda artikeln råg i ryggen på Maria Wetterstrand så hon började prata om Miljöpartiets "evidensbaserade" skolpolitik. Mängder av bloggare skrev inlägg där de hänvisade till forskningen. Frågan är bara vilken forskning? Den enda forskningsanknytningen är att artikeln är skriven av forskare. I artikeln hänvisar man inte till någon forskning. Man nöjer sig med att konstatera att det inte finns ”så mycket forskning i Sverige som explicit handlar om betyg”. Istället hänvisar man till ”tusentals vetenskapliga artiklar”. Är de av samma kvalitet som deras egen artikel förtjänar de att samla damm i någon källare, inte att ligga till underlag för politiska beslut med syfte att förbättra skolan.

Men så, lo and behold kom det en riktig forskningsrapport. En sådan där det finns ett riktigt underlag, riktiga källor och där utgångspunkten har varit en vilja att ta reda på, inte att bevisa att. Rapporten visar att tidiga betyg gagnar lågutbildades barn och ni kan läsa den här. Nu måste det väl ändå stå klart att kejsarna Christian Lundahl och Anders Jönsson är nakna?

Ledarartiklar om rapporten: UNT, SVD, DN
Blogginlägg: Mats Gerdau (M), Anna Lundberg (FP), Kristina Palmgren (FP), Rasmus Jonlund (FP), Pär Gustafsson (FP), Linnéa Darell (FP), Fredrik Pettersson (S), Christermagister, Liberati (FP), Per Altenberg (FP), Anders B Westin, Mikael Wendt (FP) och Björn Brändewall(FP).