Ingen mer sliskig prinsesstårta, snälla!

Alltid rött alltid rätt pekade mig mot en strålande krönika i DN: ”Bröllopet visar på förfallet”.
Här kommer mitt favoritavsnitt: ”Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att de vill betala för spaltkilometrar om just kungligheter i sin egen tidning, och särskilt då inte förmedlad till dem på en nivå som kan verka som just en intellektuell förolämpning. I den egna tidningen gissar jag att de efterfrågar annan information än bröllopsmenyn och hur sjuglasvagnens paradtäcke med snörmakerier och tofsar (krepiner) ser ut.”

Damn straight att vi gör. Om det skrev jag med inlevelse här.

Vi som vill veta vad som händer i världen och som struntar i vad som händer i kungafamiljen har inte haft det lätt de senaste månaderna. Den enda nyhet som lyckats tränga sig förbi är bordandet av Ships to Gaza – allt annat har fått stå tillbaka. Inte ens VM mäter sig med en prinsessa i siden som ska få sin dräng.

I samma tidning manar Olof Ruin till en ”Seriös debatt om monarkin”. Där är han rätt ute, men hans artikel lär knappast bli startskottet. Det enda vettiga i den artikeln är första meningen: ”Det groteskt uppskruvade intresset kring Victorias och Daniels bröllop utlöste en diskussion om monarkins vara eller inte vara.”

I artikeln lyfter han tre argument för monarkin. Vår monarki är annorlunda än andra monarkier. Vad ska vi ha istället om vi avskaffar den? Kungen är inte politiker och det ger honom en upphöjd ställning.
Vad i helskotta är det för argument? Vem har talat om någon annan monarki, och vem bryr sig om hur någon annan monarki fungerar? Det andra argumentet är lika ointressant. Vare sig vi skulle ersätta monarkin med en president eller om vi skulle låta statsministern kliva fram skulle landet klara sig alldeles utmärkt. Argument nummer tre, vad är det för något? Skulle Carl-G:s främsta företräde vara att han inte är politiskt aktiv? Lika gärna som nuvarande system kunde vi lotta ut jobbet.

Klart att det går att bara göra sig av med monarkin, men det finns faktiskt mycket som talar för en president. En politisk ledargestalt som står utanför partipolitiken har en enande och helande effekt på det politiska livet. På liknande sätt som Margot Wallström och Cecilia Malmström har blivit allas politiker som EU-kommissionärer. Litet mindre politikerförakt, litet mindre att halva folket kör över den andra halvan skulle väl inte skada?

Ironiskt nog blev det ett ramaskri när Victoria ville ledsagas av sin far i kyrkan, vad har det för betydelse för jämställdheten jämfört med att allt handlar om hur hon ser ut, vad hon ska ha på sig, hur det känns inför bröllopet, hur det känns under bröllopet, hur det känns efter bröllopet?

Inte sjutton är det någon som skriver om vad president Tarja Halonen har haft för klänning, hur hon känner sig eller om hur hennes svärfar formulerar sig. Man skriver om hennes egna tal och om vad hon uträttar.

En seriös debatt, ja tack. Ruins känslomässiga svamlande och mediefrosseriet i kungligheter, nej tack.

Althins och Broshammars artikel i Aftonbladet. Per Svenssons dito.

Bloggar; Mikael Wendt argumenterar övertygande för republik, Paul Lindqvist (M) har skrivit ett bra inlägg om monarkin, Jinge har skrivit många inlägg i frågan, det senaste handlar om Madeleines kyskhetsbälte, Jacobi klagar även han på Ruins argumentation, den som kan finska kan läsa Heikki Rönkkös inlägg, "Over the Top" tycker Synnerligen kunnigast, Morrica för in monarkin i en diskussion om kvinnlig statsminister, Alltid rött alltid rätt presenterar bra mycket mer övertygande argument mot monarkin än Ruin för den, republikanen Andreas Froby formerar sig här. Peter Andersson beskriver republikanska föreningens bröllopsfirande. Annarkia vill skrota kungahuset (konstigt vore det annars).